Naturbetesmark är en central del av det svenska kulturlandskapet och viktig för den biologiska mångfalden. Genom bete och de ”störningar” som djuren har orsakat på marken sedan lång tid tillbaka, har unika naturvärden uppstått.
Men i dagens moderna jordbruk behövs inte de gamla betesmarkerna på samma sätt. Det innebär att andelen naturbetesmark stadigt minskar.
– Vi ville gräva i varför naturbetesmarken fortsätter att försvinna, eller förlora naturvärden, trots att det finns ersättning att söka för skötseln. Framförallt ville vi undersöka om det beror på att det saknas betesdjur, vilket har lyfts som en möjlig förklaring av Jordbruksverket, säger Mark Brady, nationalekonom verksam på AgriFood Economics Centre samt Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC) i Lund och en av forskarna bakom rapporten.
Undersökt balansen
Forskarna på AgriFood och CEC har därför undersökt balansen mellan betesdjur och naturbetesmark på gårdsnivå. Och resultatet är tydligt – det saknas inte nötkreatur i Sverige för att beta naturbetesmarkerna. Enda undantaget är några områden på norra Gotland och i Norrlands inland.
– Det här visar att fler betesdjur inte löser problemet. För att användandet av naturbetesmarken ska öka behöver istället de ekonomiska förutsättningarna bli gynnsammare. Det mest sannolika är att jordbrukare idag väljer bort naturbete på grund av höga kostnader, säger Cecilia Larsson, nationalekonom och huvudförfattare till rapporten.
Naturbetesmark och biologisk mångfald
Naturbetesmarker och slåtterängar är bland de artrikaste biotoperna i Sverige. Utöver att den biologiska mångfalden i sig är värd att bevara, levererar naturbetesmarker en rad olika ekosystemtjänster till samhället såsom vattenreglering, kolinlagring och pollinering. Strukturomvandlingen och intensifieringen som skett i jordbruket det senaste seklet har lett till att naturbetesmarker, liksom slåtterängar, successivt minskat i areal och kvalitet.
Ekonomisk ersättning för skötsel av naturbetesmark finns redan att söka för jordbrukare. Forskarna menar dock att tillräcklig hänsyn inte tas till att det finns stora skillnader i naturvärde mellan olika betesmarker. Det finns bara två nivåer på ersättningen, för allmänna eller särskilda värden. För områden med särskilda naturvärden är ersättningen högre, men i gengäld är kraven på skötsel också mer omfattande – och därmed ofta mer kostsamma. Det kan medföra att man väljer den lägre nivån, trots att man förvaltar betesmark med särskilda naturvärden.
Vill se mer mångfald per satsad krona
– Det här betyder att de resurser vi avsätter för att bevara biologisk mångfald inte används tillräckligt effektivt. Betesmarker med höga värden underfinansieras och marker med låga värden överfinansieras. Ersättningen behöver riktas om mot de mest skyddsvärda markerna, och höjas, så att vi får maximal biologisk mångfald per spenderad krona, säger Mark Brady.
Forskarna betonar också att det är stöd till naturbetesdrift – inte högre ersättning för djurhållning – som behövs.
– Det finns inga skäl att tro att fler eller nya djur automatiskt skulle hamna på naturbete, eftersom det inte är brist på djur som gör att naturbetesmark inte betas. Det är bara om naturbete är det mest lönsamma sättet att utfodra djuren som man sannolikt väljer detta alternativ, säger Mark Brady.
Forskarna hoppas att studien kan användas för att utforma en mer träffsäker politik för att bevara värdefull naturbetesmark.
AgriFood Economics Centre är ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. CEC, Centrum för miljö- och klimatforskning, finns vid Lunds universitet.
I dag riskerar unga att ha allt mindre kontakt med naturen. Det är ett potentiellt hot mot barns fysiska och psykiska välbefinnande, och kan även påverka framtida skogsbruk och miljöpolitik. Det menar forskarna Sara Brogaard och Torsten Krause vid Lund University Centre for Sustainability Studies (LUCSUS). I en nypublicerad studie har de undersökt barns relation till skogen och hur socioekonomiska faktorer påverkar barns upplevelse av och relation till skogen.
– Det pågår just nu stora diskussioner i samhället om framtidens skogsbruk och dess roll i klimatomställningen. Då är det extra viktigt att lyssna på den yngre generationen och få förståelse för hur de värdesätter skogen eftersom de beslut vi tar idag har betydelse för flera generationer framöver, förklarar Sara Brogaard.
God kunskap om och respekt för skogens betydelse
Forskarna studerade skolbarn i åldrarna 10–12 år i Sverige (totalt 403 stycken) och kompletterande med fokusgruppintervjuer med elever i två olika skolor. Fokus låg på hur barn värdesätter skogen och dess ekosystemtjänster. Forskarna ställde frågor om skogens betydelse för samhället och bad även barnen beskriva sin personliga relation till skogen.
Sammantaget hade de tillfrågade barnen god kunskap om och respekt för skogens betydelse för vår hälsa och välbefinnande, men också om skogens värde i sig själv. Många barn pratade om äventyr i skogen – kopplade till träden, blommorna och djuren där. De uppgav att de genom att leka, skapa, promenera och klättra i skogen fick möjlighet att slappna av, komma bort från vardagen och vara sig själva. Barnen identifierade även många av de tjänster som skogarna står för genom klimatreglering, material som trä och energi samt biologisk mångfald.
Betydelsefullt för ett hållbart skogsbruk
Detta visar att barn ser långt fler värden i skogen än enbart de materiella, menar forskarna. Skogen står för djupare och mer intima värden såsom frihet, tröst, upptäckarglädje och välbefinnande.
– Studien ger oss ökad förståelse för barns relation och värdesättande av skogen och dess ekosystem, vilket är av stor betydelse för hur vi ska utveckla ett hållbart skogsbruk som inte enbart utgår från skogen som en materiell resurs för oss människor, utan värdesätter skogens bredare värden, menar medförfattaren Torsten Krause.
Skillnader i hur olika barn upplever skogen
I fokusgruppsintervjuerna med barn från två olika skolor såg forskarna att en grupp hade mindre erfarenhet av att vistas i skogen.
– Vissa barn var till och med rädda för skogen, vilket framkom tydligt när de förklarade att de hellre skulle ta en omväg runt skogen än att ta den kortare vägen genom skogen, förklarar Sara Brogaard.
Forskarna menar att skillnaderna mellan hur barnen relaterar till och värderar skogen delvis kan kopplas till deras socioekonomiska bakgrunder och tidigare upplevelser. Många av barnen i klassen kom från länder där skogen kan upplevas som en farlig plats
Även om en större urvalsgrupp skulle behövas för att undersöka just denna aspekt ytterligare, belyser studien ändå hur kontextuella och socioekonomiska faktorer har betydelse för hur vi uppfattar och värderar skogen.
Enligt forskarna kan barns vistelse i skogen även bidra till förbättrad integrationen.
– Skolan har en viktig roll i att ge alla barn tillgång till naturen, förklarar Sara Brogaard.
Sara Brogaard,universitetslektor i hållbarhetsvetenskap vid Lund University Centre for Sustainability Studies, sara.brogaard@LUCSUS.lu.se
Daniel Andersson, vid Institutionen för språkstudier vid Umeå universitet, har undersökt processen där Umeå kommun ansökte om att få namnet Ubmeje godkänt som officiellt samiskt namn för staden. Studien är gjord inom projektet ”Att benämna och berätta platsen”.
– En viktig slutsats av studien är att det finns en stor klyfta mellan de ortnamnsvårdande myndigheternas arbete och de förväntningar som finns hos människor ute i samhället. Jag hoppas att denna studie sätter ljuset på detta och att vi kan få igång en diskussion om att ändra riktlinjerna för arbetet med minoritetsspråkiga ortnamn, säger Daniel Andersson.
Umesamiskt namn
År 2012 ansökte Umeå kommun om att umesamiska Ubmeje skulle godkännas som sitt officiella namn. På så vis skulle vägskyltar kunna sättas upp med både det svenska och det umesamiska namnet. Lantmäteriet avslog denna ansökan samma år. Umeå kommun överklagade och 2017 avgjorde regeringen (Näringsdepartementet) ärendet med ett nytt avslag.
Den vetenskapliga studien innefattar en analys av all dokumentation, inklusive en enkätundersökning där personer i och omkring Umeå som har ett intresse för samiska frågor har fått beskriva varför de tycker att Ubmeje borde godkännas som ett officiellt samiskt namn för kommunen. Studien ger därmed en inblick i vad ett minoritetspråkligt ortnamn kan ha för betydelser och funktioner för människor i samhället.
Poängen med ett umesamiskt namn på Umeå:
1. Samisk historisk närvaro. Människor förväntar sig att ett ortnamn ska berätta något om platsens historia. Därför lyfter man fram att Ubmeje skulle berätta om samisk närvaro i området långt tillbaka i tiden.
2. Samisk samtida närvaro. Man förväntar sig också att ortnamnet ska berätta något om hur samhället ser ut i dag. Och därför lyfter man fram att Ubmeje skulle visa upp att Umeå i dag har en tydlig samisk närvaro.
3. Revitalisering. Många av de som svarade på enkäten menar att om Ubmeje blev ett godkänt namn så skulle det bidra till att stödja det arbete som pågår med att revitalisera samiskt språk och samisk kultur.
4. Postkoloniala perspektiv. De som svarar på enkäten menar att vi befinner oss i ett område med en kolonial historia. Att Ubmeje-namnet inte bara skulle synliggöra samisk närvaro, det skulle också synliggöra denna koloniala historia, därmed skulle namnet kunna vara en del av processen att bearbeta historien.
Daniel Andersson, universitetslektor vid Institutionen för språkstudier, Umeå universitet, daniel.andersson@umu.se
Kommunikationsforskaren Guro Sanden från Göteborgs universitet, har i sin studie använt den norska finanstidskriften Kapitals årliga förteckning över landets största företag i termer av avkastning. Hon tittade närmare på företagen och vilket skriftspråk de använde i sina årsredovisningar för 2015. Resultatet visar att användningen av nynorsk är nästintill obefintlig. Av de 492 största företagen kommunicerar endast fem stycken, eller en procent, på nynorsk i sina årsredovisningar.
– Företagen är vinstdrivande organisationer och därmed är det affärsmässiga beslut som ligger till grund för vilken språkpolitik de använder. Då är det inte konstigt att näringslivet väljer bokmål i sin företagskommunikation, istället för ett minoritetsspråk som används i mycket begränsad omfattning i Norge i dag, säger Guro Sanden.
Dagens språksituation går tillbaka till början av 1800-talet när Norge frigjorde sig från Danmark och det skapades ett eget skriftspråk men med två olika rivaliserande metoder utifrån talspråk och dialekter. Idag uppskattas den nynorsk-talande minoriteten utgöra cirka 600 000–640 000 invånare, främst lokaliserad till Norges västkust. Bokmål är dominerande i resten av landet, och särskilt i och omkring huvudstaden Oslo.
Nynorsk marginaliserat inom näringslivet
Enligt Guro Sanden väcker detta frågor kring implementeringen av landets nationella språkpolitik.
– För att inte nynorsk ska bli än mer marginaliserat är målet att bibehålla en stark och livskraftig språkstandard även inom närings- och samhällslivet. Men det finns endast små regleringar för att stötta målet vilket är märkligt med tanke på den långa och invecklade historia som ligger bakom planering och politik för skriftspråkens jämlika status, säger hon.
Artikeln uppmärksammar också de norska språkplanerarnas oförmåga att överbrygga klyftan mellan landets språkpolitiska mål och den språkliga verkligheten inom norskt näringsliv.
– Det verkar svårt att undvika striktare språkregler om nynorsk ska kunna överleva som ett livskraftigt språk inom norskt näringsliv. Å andra sidan har norska Språkrådet och kulturdepartementet klargjort att de inte har för avsikt att påverka företagens kommunikation genom striktare lagstiftning, säger Guro Sanden.
Lundabiologerna Linus Hedh och Anders Hedenström ville ta reda på var arten större strandpipare (Charadrius hiaticula), som häckar i södra Sverige, flyttar på hösten. Svaret blev sydvästra Europa. Små ljusloggar som de fäst på fåglarnas ryggar avslöjar var fåglarna befunnit sig, samt när de påbörjat respektive avslutat flygningen.
– Vi kunde konstatera att hanarna flyttar till Portugal och Spanien medan honorna övervintrar i Frankrike. Det är mycket ovanligt att hanar flyttar längre än honor, säger Linus Hedh och fortsätter:
– Det finns ett antal arter där hanar och honor övervintrar på olika platser, men då är det i stort sett alltid honorna som flyttar längst.
Inga modeller förklarar strandpiparnas beteende
Ett exempel är bofink. Carl von Linné gav den namnet Fringilla coelebs, fritt översatt ”ungkarlsfink”. Ett passande namn eftersom hanarna flyttar kortast sträcka och återkommer till häckningsplatserna före honorna när våren nalkas.
Det finns ett fåtal andra arter där hanarna, likt arten större strandpipare, flyttar längre än honorna. Ett exempel är den nordamerikanska arten fläckdrillsnäppa. I det fallet förklarar forskarna det med att honorna etablerar revir när det är dags att häcka medan hanarna tar hand om avkomman.
Men den förklaringsmodellen stämmer inte för större strandpipare. Samma sak med andra förklaringar som konkurrens om bästa övervintringsplats eller bästa häckningsplats – de modellerna stämmer heller inte på större strandpipare.
– På så vis är arten unik. Vi vet inte varför hanarna flyttar längst, säger Linus Hedh.
Varje år lämnar ungefär fem procent av Europas befolkning sitt födelseland. En del flyttar utomlands för jobb, andra för studier. Ytterligare några gör det av kärlek. Drivkraften är i många fall äventyrslust eller självutveckling, men den kan också vara att öka sin sociala status eller förbättra sina levnadsvillkor. Det menar Brigitte Suter, huvudredaktör för boken ”Contemporary European Emigration” och universitetslektor vid Malmö universitet.
Men européer som flyttar utomlands kallas generellt inte för migranter eller gästarbetare utan beskrivs snarare som ”expats”. Migration är något ”de andra” ägnar sig åt, och européer antas ”resa” eller ”vara rörliga”, menar Brigitte Suter. Med sin forskning vill hon, som själv är från Schweiz och nu bor i Sverige, vända på perspektivet.
– Migranter är alla som flyttar till ett annat land. Det är en universell erfarenhet, full av glädje och utmaningar, som alla migranter, oavsett bakgrund, delar. Genom att bättre förstå det här kan vi både komma bort från den ofta problemfokuserade bilden och lära oss mer så vi kan bidra till nya lösningar. Det kan till exempel hjälpa oss förstå varför vissa saker är svåra, säger Brigitte Suter.
Unga vill bli del av det nya samhället
Européer som migrerar är förstås långtifrån en enhetlig grupp och olika personer har olika syn på hur de vill interagera med sitt nya samhälle. I ett av bokens kapitel intervjuas europeiska, yngre migranter i Singapore och Tokyo. De uttrycker att de vill bli en del av det nya samhället och att de vill vara något annat än den äldre generationen utlandsfödda.
Personer mellan 20 och 30 år har en stark kosmopolitisk hållning som bottnar i en europeisk uppväxt som värderat rörlighet och internationalisering högt. Den unga gruppen har ofta växt upp med utbildningsutbyten som Erasmus. Samtidigt har de matats med den europeiska synen att den som kommer till ett nytt land ska anpassa sig.
– De är angelägna om att bli en del av samhället. Frustrationen blir stor när det inte alltid är möjligt på det sätt som de tänkte sig, säger Brigitte Suter.
Svårare för barnfamiljerna
För barnfamiljer är integrationen generellt svårare. Det faktum att barnen ofta går i internationell skola kan påverka både val av boende och umgänge. Vissa utlandssvenskar säger också att svensk kultur blir viktigare när de får barn.
– När de får barn blir luciafirande viktigt och även att skapa kontakt med andra svenskar så barnen får leksvenskan. Det handlar om tillhörighet och det kan vara mer eller mindre viktigt att ge sina barn en svensk identitet.
Brigitte Suters bidrag i boken Contemporary European Emigration bygger på hennes post doc-projekt Skilled migration to globalising China: An ethnographic study on migrants’ incorporation, transnationality and national identity in Shanghai
De flesta ämnen som cirkulerar i samhället idag kommer att kunna återfinnas i sedimenten – bottenmassor från sjö- och havsbottnar – eftersom de transporteras med dagvattnet. I städer som Göteborg hamnar det mesta så småningom i sedimenten i havet. Det finns studier på potentialen av metallutvinning ur förorenad jord, men frågan om utvinning av metaller ur sediment har varit relativt outforskad tills nu.
– När vi analyserar sediment hittar vi metaller som man normalt sett inte bryr sig om att testa för – med tanke på att de inte är särskilt miljöskadliga, men faktum är att de faktiskt kan vara ekonomiskt intressanta, säger Anna Norén, doktorand på institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik vid Chalmers, och försteförfattare till studien.
Ekonomiska och miljömässiga vinster
Hon förutspår att trots att många av de metaller man hittar i ett normalt sediment inte är särskilt dyrbara, skulle utvinning av dessa på sikt kunna göra att kostnaden för till exempel kostnadskrävande muddringsoperationer går ner. Samtidigt finns det miljömässiga vinster i att minska brytning av nya metaller.
– Jag undersöker om det finns ett ekonomiskt värde i de metaller vi hittar i sediment, och en av de metaller vi ser att det kan finnas potential för är kobolt. Halterna är visserligen inte jättehöga, men i och med att priset på kobolt är mycket högt, att det är en konfliktmineral och att tillgången är liten, är det ändå intressant.
Anna Norén menar att metallpriserna troligen kommer att öka framöver, samtidigt som det kommer att kosta mer att deponera massor. Lika troligt är att metoderna för att utvinna metaller blir både bättre och effektivare.
Kobolt blir allt dyrare
Kobolt är en viktig komponent i batterier och legeringar. I och med att till exempel försäljningen av elbilar ökar, har efterfrågan och pris skjutit i höjden. Nästan all produktion är en biprodukt av annan metallutvinning, vilket försvårar utbudet. Sveriges geologiska undersökning uppskattar att endast tio ton kobolt omsmälts i Sverige varje år, medan vår användning ligger på över 500 ton per år.
Det finns ett stort behov av att minska spridning av giftiga ämnen från förorenade sediment, samtidigt som utvecklingen av handel och sjöfart innebär att våra hamnar behöver utvecklas, både ifråga om djup och yta på land.
– Det innebär att det finns ett stort behov av vägledning i hur man hanterar massor på bästa sätt, i Sverige såväl som internationellt. Där hoppas jag kunna fylla en lucka med min metod som jag arbetat med.
Checklista för effekten av metallåtervinning
I den vetenskapliga artikeln presenterar Anna Norén resultat från sex olika svenska fallstudieplatser, där olika hanteringsstrategier för massor från muddrade sediment genomförts. Hon har utarbetat en handledning i form av en checklista, som kan hjälpa beslutsfattare att strukturera upp olika alternativ och vad alternativen har för påverkan – positivt och negativt. Metoden ger svar på hur miljön påverkas kortsiktigt och långsiktigt och undersöker potentialen för metallåtervinning för att få med det i beslutsprocessen.
– På vissa platser som till exempel småbåtshamnar handlar behovet kanske mindre om muddring, och mer om förhållningssättet till förorenade sediment. Då kan det bästa vara, både ur miljömässiga och ekonomiska aspekter, att låta sedimenten ligga kvar orörda under vattenytan.
Generellt sett så finns redan kunskap om hur man utvinner metaller ur olika massor, men den stora frågan är vad som blir kvar. På forskarnas önskelista finns att enkelt kunna utvinna mer eller mindre värdefulla metaller ur de sediment som tas upp, för att sedan kunna återanvända resten som fyllnadsmaterial. Men för att kunna göra det måste man vara säker på att massorna inte läcker ut några farliga ämnen.
– Här finns behov av ytterligare forskning, och behoven är särskilt stora nu när det är så enorma mängder av sediment som omhändertas, bland annat när hamnar och farleder muddras för allt större och mer djupgående fartyg. Utmaningen är att få till en process som är effektiv, billig och skonsam mot miljön. Tuffa men inte omöjliga krav, sammanfattar Anna Norén.
Anna Norén, doktorand, Arkitektur och samhällsbyggnadsteknik, Chalmers, anna.noren@chalmers.se
I en ny rapport har forskare från VTI och Chalmers sammanställt kunskapen som finns om mikroplastpartiklar som bildas genom däck- och vägslitage. Av rapporten framgår att kunskapen är mycket begränsad, bland annat beträffande hur partiklarna sprids, i vilka halter de förekommer i olika miljöer, hur snabbt de bryts ner och hur de bäst ska provtas och analyseras.
Rapporten är en del av det uppdrag regeringen gett VTI att under åren 2018–2020 ta fram och sprida kunskap om mikroplast från vägtrafiken. Mikroplastpartiklar bildas framförallt av däckslitage men också vid slitage av vägmarkeringar och vägbeläggningar som innehåller polymermodifierad bitumen. Minst hälften av de totala svenska utsläppen av mikroplast bedöms komma från slitage av däck.
Mikroplaster finns överallt i miljön
Studier visar att mikroplast finns överallt i miljön. Mikroplast har hittats i till exempel vattendrag och reningsverk, mark, växter, luft, mat och dryck, organismer och även i oss människor. Mikroplast från vägtrafiken specifikt har hittats i till exempel vägdamm, vattendrag, dagvatten samt olika sediment, till exempel på svenska västkusten.
– Vi vet att utsläppen av däckslitagepartiklar är mycket stora, att de sannolikt bryts ner mycket långsamt i naturen och att de innehåller ämnen som kan skada levande organismer. Därför finns det skäl att begränsa både uppkomsten och spridningen av däckslitagepartiklar, säger Mikael Johannesson, forskningschef vid VTI.
Åtgärder finns
Forskarna har även sammanställt kunskap om möjliga åtgärder för att dels minska uppkomsten av mikroplastpartiklar, dels minska spridningen av dem. Lägre hastigheter, begränsat trafikarbete, minskad användning av dubbdäck, lugnare körbeteende, övergång till lättare fordon och optimal hjulinställning är exempel på åtgärder som minskar uppkomsten.
Samtidigt kan en del av åtgärderna ge andra vinster som till exempel minskade utsläpp av luftföroreningar och växthusgaser, minskat buller, färre allvarliga trafikolyckor och minskat vägslitage. Exempel på åtgärder som minskar spridningen av mikroplaster är olika typer av anläggningar som tar hand om vägdagvattnet och gatustädning.
Sveriges insektsfauna anses vara världens mest utforskade, med sina cirka 28 000 dokumenterade arter efter ett arbete som började redan på Carl von Linnés tid.
Artrikast är gruppen steklar, med en tredjedel av alla arter. Vanligast förekommande, sett till antal individer, är däremot tvåvingarna (myggor, flugor etc) som står för cirka 75 procent av alla insekter i Sverige.
Efter att ha använt tre oberoende metoder för att extrapolera drar forskare vid Naturhistoriska riksmuseet slutsatsen att omkring 5 000 arter återstår att upptäcka i Sverige. Totalt finns det alltså cirka 33 000 olika insekter i Sverige.
Studien visar också hur artrikedomen varierar bland insekterna. Följande siffror är inklusive de arter man förväntas upptäcka i pågående inventeringar:
Artrikedom bland Sveriges insekter
Steklar 11 100 arter
Tvåvingar (myggor, flugor etc.) 10 300 arter
Skalbaggar 5 000 arter
Fjärilar (inkl nattsländor, loppor, etc.) 3 200 arter
Insekter utan puppstadium (löss, gräshoppor, tvestjärtar etc.) 3 300 arter
Om vi istället för artrikedomen tittar på vilka som är vanligast förekommande, sett till antal individer, är tvåvingar absolut vanligast.
– I malaisefällor, som är en av de bästa metoderna för att fånga insekter, utgör flugor och myggor 75 procent av hela fångsten. Därefter kommer steklarna som utgör 15 procent, säger Fredrik Ronquist, professor i entomologi vid Naturhistoriska riksmuseet, som lett studien.
Bild: John Hallmén
– Flera nyligen publicerade studier visar att insekterna i världen blir färre och färre, fortsätter han. Tyvärr saknar vi bra data från Sverige på de flesta insektsgrupper, men det är troligt att insekterna minskar i antal även här. Att mäta en förändring i antal insekter kräver dock data från många år, eftersom antalet insekter varierar mycket av naturliga orsaker.
Insektsfällor i hela Sverige
Mycket av grunden för denna analys bygger på en inventering som gjordes med malaisefällor på 55 platser under åren 2003-2006. Att identifiera insekterna som ingår i studien involverade över 100 experter under flera år.
Den tidigare inventeringen följs nu upp för att studera förändringar i faunan. Under hela 2019 fanns 200 insektsfällor utspridda i hela Sverige. Volontärer hjälpte forskarna att tömma fällorna varje vecka och resultatet kommer att kunna visa variationen i insektsfaunan mellan årstider och platser. Materialet som nu samlas in kommer att analyseras med hjälp av DNA-sekvensering, vilket gör data tillgängligt mycket snabbare än tidigare metoder gjorde.
Ett urval av de 200 fällorna kommer dessutom att stå kvar i flera år för att göra den långsiktiga mätning som behövs för att se förändringar och trender.
– Insekter spelar en viktig roll längs hela näringskedjan i naturen, eftersom de utgör mat till andra djur, pollinerar växter och bryter ned dött material. Insekterna är därför särskilt viktiga för att hejda förlusten av biologisk mångfald – det angelägna mål 15 bland FNs globala mål för hållbar utveckling. Att slutföra den inventering av Sveriges insekter som Linné en gång påbörjade är ett viktigt första steg mot det målet, säger Fredrik Ronquist.
– Det har tagit lång tid för oss människor att upptäcka det här, det är ju 15000 år sedan som människa och hund började leva sida vid sida på jorden och hela den tiden har vi varit omedvetna om den här förmågan hos hunden, säger Ronald Kröger, professor vid Lunds universitet.
Förklarar varför lamm har tjock päls
Studien är ytterligare en pusselbit som förklarar varför vissa rovdjur, exempelvis varg, är skickliga jägare. Förutom lukt, syn och hörsel kan de med sin kalla nos sannolikt identifiera kroppsvärmen från bytesdjur på avstånd. Bytesdjuren å sin sida tjänar på att inte utsöndra mycket värmestrålning, vilket forskarna menar kan vara en förklaring till att lamm har tjock päls.
Studien ger dessutom vägledning för vilka hundraser som bör väljas för jakt och för personsök, exempelvis vid laviner eller jordbävningar.
– Hundens nos måste vara kall för att kunna hitta en varm människokropp. Våra resultat gör att det blir lätt att välja bort raser som inte kan kyla ner nosen på grund av hård avel. Sedan kan jaktträningen bli mycket mer effektiv om man inte bara använder föremål som luktar utan också utstrålar värme, säger Ronald Kröger.
Väljer en kroppstempererad yta framför en kall
Forskarlaget har nått resultaten i två olika undersökningar. I Lund har de i beteendeförsök konstaterat att hundar på 1,6 meters håll väljer en liten, kroppstempererad yta framför en lika stor kall yta. I Budapest har forskarna undersökt hundars hjärnaktivitet med magnetröntgen. Vid stimulering med svag värmestrålning blev den del av hjärnan aktiv som bearbetar sinnesinformation från huden, med stor sannolikhet från den nakna huden på hundens nosspegel där själva hudstrukturen kallas rhinarium.
Hundarna som deltagit i studien har tränats på svag värmestrålning. Först ut var Ronald Krögers egen golden retriever, Kevin, som varit med sedan starten 2012. I träningen har forskarna hela tiden använt ett belöningssystem, aldrig bestraffningar.
Ronald Kröger, professor vid biologiska institutionen, Lunds universitet, ronald.kroger@biol.lu.se
Internet of Things, eller IoT, är ett växande nätverk av elektroniska enheter och sensorer som är uppkopplade till internet. Forskare uppskattar att runt 75 milliarder av IoT-sensorer kommer att reglera många aspekter av vårt liv vid år 2025, varav en stor del kommer att sättas upp inomhus. För att kunna installeras på ett hållbart sätt måste IoT-sensorerna bli autonoma, det vill säga de ska fungera helt utan batterier eller elsladdar. Därför måste en lokal energikälla hittas som kan försörja sensorerna med energi – även inomhus.
Skördar inomhusbelysning
Mot detta mål har ett forskarlag under ledning av Marina Freitag vid institutionen för kemi, Uppsala universitet, utvecklat nya solceller för inomhusbruk som kan omvandla upp till 34 procent av synligt ljus till elektricitet för att driva ett brett utbud av olika IoT-sensorer. Forskargruppen har designat färgämnessolceller baserade på en elektrolyt med koppar-komplex med mycket lovande resultat, vilket gör dem idealiska för att skörda inomhusbelysning från lysrör och lysdioder (LED:s). Färgämne-sensitiserade solceller, eller dye-sensitized solar cells, visar med de nya resultaten bättre verkningsgrader än vanliga kisel- och även GaAs-solceller vid låg ljusintensitet.
De senaste resultaten är ett stort steg mot hållbara sensorer som till exempel kan användas på kontor, i växthus, och inom lagring och transport.
– Genom att känna till spektrumet av ljuset som sensorerna kommer att placeras i, kan vi välja färgämnen som absorberar just dessa våglängder. Då omvandlar solcellerna en större mängd energi än om man har statiskt utvecklade solceller. Samtidigt håller solcellerna en hög spänning, vilket är mycket viktigt när de ska driva elektroniska enheter, säger Marina Freitag.
Anpassar energiförbrukning efter ljuset
Tillsammans med Tekniska universitetet i München har forskarna dessutom utvecklat ”anpassande energiförbrukning” för ljusdrivna sensorer. Det innebär att de ljusdrivna sensorerna anpassar sin energiförbrukning efter ljusintensiteten, i motsats till motsvarande sensorer som drivs av batteri. På så sätt minskas energiförluster under lagring samt avfall från batterier. Solcellerna bidrar därmed till en förbättrad och hållbar utveckling av IoT.
I framtiden förväntas miljarder autonoma IoT-enheter, drivna av inomhus-solceller, att hjälpa till med informationsutbyte mellan såväl människa och maskin som mellan maskin och maskin. De nya avancerade sensorerna kommer dessutom att installeras i nya robotar och större autonoma sensorsystem som utvecklas i dagsläget.
– Solceller utvecklade för optimala egenskaper i låg ljusintensitet inleder ett nytt kapitel för sensorelektroniken. Vi kan äntligen använda en energikälla som hittills nästan inte rörts. Kombinationen av hög verkningsgrad, låga kostnader och icke-hälsoskadliga material är nyckeln till hållbara IoT-nätverk, säger Marina Freitag.
En morgon för snart sju år sedan nosade golden retrievern Kevin på husses hand. Det var en kall och blöt hundnos och en varm människohand som tillhörde Ronald Kröger, professor i funktionell zoologi vid Lunds universitet. Professorn som just hade gått upp och satt och åt frukost med sina barn, utropade då enligt egen utsago: ”Jag har en galen idé!”
Idén var kortfattat denna: För att uppfatta värme som strålar ut från varelser i sin omgivning, måste man själv vara kall. Denna sinnesbiologiska grundregel har många exempel från naturen. För att till exempel se en stjärna, måste det störande bakgrundsljuset som omger oss dagtid försvinna, eller för att urskilja svaga dofter kan man inte själv gå omkring och lukta soptipp. Ett sådant brus försvagar sinnets precision. Så kanske är det så, tänkte Ronald Kröger, att hundars och andra rovdjurs nosar är kalla just för att kunna upptäcka andra varma djur och byten. Och ju kallare nosen är, desto mindre kommer det omgivande temperaturbruset att störa ut.
Bild tagen med IR-kamera som visar värmestrålning från objekt. Svart är kallt, vitt/gult är varmt. BILD A: I vanlig rumstemperatur är testhunden Kevins nos kall. BILD B: Utomhus en varm dag i skuggan. Kevin flåsar lätt och lyckas därmed behålla nosen kall. BILD C: Hunden har sprungit ute och är varm. Energin går till att kyla ner framför allt hjärnan (med det respiratoriska epitelet i den långa hundnosen). Energin räcker här inte till att kyla ner nosen. BILD D: Hunden Kevin sover. Eftersom nosen inte är aktiv slösar inte hunden energi på att kyla den.
Hunden inte bara ett luktdjur
– Våra sinnen reagerar dessutom enligt en logaritmisk skala. Så för att vi ska uppfatta en ljuskälla som dubbelt så stark, måste ljusstyrkan tiodubblas. Liknande gäller för infraröd strålning och värmestrålning som kan sägas vara ett slags ljus eftersom också det är elektromagnetisk strålning, förklarar Ronald Kröger som leder den så kallade ”nosgruppen” vid biologiska institutionen som undersöker hur däggdjur uppfattar olika typer av sinnesinformation med den yttersta hårlösa delen av nosen: på latin benämnd rhinarium.
Men varför tyckte Ronald Kröger att idén var så himla galen? Enligt honom själv handlar det om den djupt rotade bilden av hunden som ett luktdjur. Att komma och påstå att hundens nos fungerar som en värmekamera, som kompletterar luktsinnet för att skanna av omgivningen, är lite som att på 1400-talet lägga fram tesen att jorden inte är platt, menar han.
– Att hunden framför allt är ett luktdjur är en helig ko. Att luktsinnet är väldigt betydelsefullt för hunden är det inget snack om. Men våra experiment visar att hundens nos kan göra mycket mer och känna av infraröd strålning.
Elektromagnetisk strålning är en vågrörelse som fortplantas i tid och rum. Elektromagnetisk strålning uppträder i många skepnader: som radiovågor, mikrovågor, infraröd strålning, synligt ljus, ultraviolett strålning, röntgenstrålning och gammastrålning. Det som skiljer är strålningens våglängd. Radiovågor har längst våglängd och gammastrålning kortast. Infrarött ljus ligger mellan radiovågor och synligt ljus.
Synligt ljus för människan ligger i våglängdsintervallet 0,4-0,75 mikrometer. Hundens nos är känslig för en typ av långvågig infraröd värmestrålning som ligger över sju mikrometer. Dessa vågors fotoner har så låg energi att varken hundens eller människans ögon förmår uppfatta dem. Då lågenergiska fotoner absorberas mycket bra i vatten, kan nosens fuktighet spela roll när det kommer till dess förmåga att fånga upp infraröd strålning.
Nosskanning när doften inte gick fram
Till att börja med valde Ronald Kröger och hans forskargrupp att studera hur hunden betedde sig vid ett möte med en annan hund på en vardaglig utomhuspromenad. I de få fall då hunden fick vittring på en mötande hund, alltså då vinden var fördelaktig, valde hunden direkt sniffning för avgöra om den mötande hunden var kompis eller konkurrent. Men i alla andra fall, alltså då doftpelaren inte gick i riktning mot hundens nos, uteblev sniffning. Istället kunde man observera en tydlig ”nosskanning” där hundens nos svepte likt en radar framför sig. En observation som stärkte dem i uppfattning att doft var hundens förstahandsval, men i övriga fall använder de nosen på annat sätt.
Ett forskarlag från Ungern vid Eötvös Lórand Uunviersitetet i Budapest, har identifierat den del av hjärnan som aktiveras när hundens nos stimuleras med värmestrålning, här markerad med grönt.
Vid denna tidpunkt, 2015, inledde Lundaforskarna ett samarbete med ungerska kollegor vid Eötvös Loránd-universitetet i Budapest som också de bedrev hundforskning. Den unga forskaren Anna Bálint, föreslog att man i de fortsatta experimenten borde koppla ihop matbelöning med värmesignalen, så att försöken blir intuitiva för hunden. Men eftersom mat inte kunde ha olika temperaturer, då det skulle påverka godbitarnas doftstyrka, kom man fram till följande lösning:
Experiment med värme och mat
Under två plattor placerades små skålar med mat. Om den ena plattan var varm på framsidan, var den andra alltid kall och den varma sidan var vänd bort från hunden.
Plattorna vreds hela tiden om slumpmässigt, så att värmsignalen kom från antingen höger eller vänster skål. Fram till respektive platta ledde en separat gång som hunden måste välja innan den kom fram till plattan. Hunden var alltså tvungen att ta beslutet på viss distans. Dessutom hade man placerat en fläkt vid gångarna så att matdoften puffades iväg i motsatt riktning.
Testanläggning i Biologihuset i Lund. Under två metallplattor placerades små skålar med mat. Om den ena plattan var varm på framsidan, var den andra alltid kall. Bara den varma gick att puffa undan med nosen, medan den kalla var blockerat.
Efter att först ha lärt hundarna att den varma plattan gick att puffa bort med nosen för att komma åt maten, var resultaten entydiga: efter en snabb skanning med nosen valde försökhundarna i ett signifikant antal av försöken alltid gången fram till den varma plattan.
Om det är fler djur än hunden som har denna inbyggda värmekamera i sin nos vet man ännu inte, men Ronald Krögers forskarlag har genomfört temperaturmätningar på arter i nio olika familjer i ordningen carnivora (ofta slarvigt benämnda karnivorer i betydelsen köttätare, vilket är fel eftersom många i ordningen är allätare och till och med vegetarianer) och konstaterat att samtliga har samma kalla nos.
Ny syn på rovdjuren beteende
Tidigare har man ansett att varg, lejon, tiger och andra klassiska predatorer, främst har luktat sig till sina byten. Upptäckten kan alltså förändra vår syn på rovdjurs beteende i allmänhet, särskilt när det kommer till hur de upptäcker och jagar sina byten.
– Jag frågade en österrikisk kollega och vargforskare om vi kunde genomföra tester hos dem. Han sa: ”Det är onödigt, om det gäller för hundar gäller det också för vargar, de är så pass närbesläktade”, säger Ronald Kröger.
Detta till trots har lundaforskarna kontaktat flera zoo med önskemål om att utföra liknande tester på andra kallnosiga rovdjur. Längst har man kommit med rödräven på Skånes djurpark där resultaten hittills är ”positiva”. Man har även för avsikt att testa den australienska vildhunden dingon som finns i Ölands djurpark.
Parallellt med denna forskning har Rolf Elofsson, zoolog inom jämförande anatomi, uttryckligen lagt hundens nos under lupp och studerat dess morfologi i detalj i mikroskop. Och där upptäckt flera intressanta saker, bland annat beträffande pigmentering, vars främsta funktion vanligtvis är att skydda cellernas DNA från UV-strålning.
Hos människan och andra däggdjur bildas pigmenten i det yttersta hudlagret (epidermis) medan det hos hunden bildas i underhuden där nervtrådarna ligger (dermis) för att sedan vandra upp till överhuden. Något som skapar andra egenskaper.
3D-rekonstruktion av hudpapill i hundens nos. Den gröna underhuden (dermis) där nervtrådarna ligger, skjuter på sina ställen upp i överhuden (epidermis).
– Det vanliga är att en djurnos endast kan känna av mekaniska stimuli genom så kallade mekanoreceptorer. Men hundens rhinarie tycks besitta även andra funktioner, säger 89-årige Rolf Elofsson, professor emeritus vid biologiska institutionen i Lund.
Han har även hittat nervtrådar som skjuter upp i huden och nästan sticker upp i dagen. I slutet av dess nervtrådar, alldeles nära hudytan, finns en struktur som mycket väl skulle kunna var hudorganet där värmestrålning överförs till nervsignaler.
– Vi vet ännu inte definitivt vad denna struktur har för funktion, men oavsett
kan vi konstatera att hundens och andra rovdjurs svarta lilla knapp (nosen, reds anm.) är ett långt mer komplicerat organ än vad man tidigare förstått, säger Rolf Elofsson.
Text: Magnus Erlandsson på uppdrag av forskning.se
Bilder: Lunds universitet
Forskaren Layal Kasselias Wiltgren vid Linköpings universitet ville undersöka framgångsfaktorerna bakom varför en del elever med utländsk bakgrund lyckas så bra i skolan. Det hon upptäckte var istället att eleverna själva inte ansåg att de var inkluderade. De brottades med att få kontakt med sina svenska klasskamrater och med känslor av exkludering.
– Den här exkluderingen sker på ett så subtilt sätt att den är svår att sätta fingret på, eller att formulera i ord. Ändå gör den lika ont för den som utsätts för den, säger Layal Kasselias Wiltgren, vars studie har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Race Ethnicity and Education.
Olika sidor av klassrummet
Som deltagande observatör på skolan såg Layal Kasselias Wilgren uppdelningen mellan eleverna och hur de svenska eleverna isolerade sig.
– Elever sitter på olika sidor av klassrummet och de umgås inte på rasterna. Men formellt sett ses klassen som ett lyckat exempel på integration av både lärare och skolledare.
Gymnasieklassen som Layal Kasselias Wiltgren gjorde sina studier i har en internationell inriktning och klassrumsspråket är engelska. Under terminen hon spenderade i klassen intervjuade hon 36 elever, sex lärare och en skolledare.
Resultatet visar att elever med utländsk bakgrund kämpar med att lära känna sina svenska klasskamrater, som inte släpper in dem i sin grupp. Detta leder till att de känner sig avfärdade och utestängda när de svenska klasskamraterna inte hejar, svarar kort på tilltal eller när de talar svenska under grupparbeten, trots att alla elever inte behärskar språket och att engelska är klassrumsspråk. Layal Kasselias Wiltgren kallar det som pågår i klassrummet för subtil exkludering.
Stängda dörrar
Så här berättar en elev om sitt försök att få kontakt med sin svenska klasskamrat.
[…] vad har du gjort de senaste dagarna?” ”Ingenting!” […] Det var hans svar. Hur fortsätter någon därifrån? När någon omedelbart ger dig ett kallt svar. Andra människor brukar säga ”eh, inte mycket, du vet faktiskt, bara hänger”. Och du kan fortsätta därifrån, men när någon bara säger ”Ingenting”, det kalla ”Ingenting!” (…) Det är riktigt svårt att få kontakt med någon som inte vill prata […] Du knackar på dörren och de öppnar och sedan stängs de omedelbart, som en dörr som smäller i ansiktet … (Ali)
Layal Kasselias Wiltgren ser tre olika strategier som de exkluderade eleverna använder sig av för att handskas med de känslor exkluderingen väcker.
En strategi är att rycka på axlarna och att intala sig själv att man inte bryr sig. En annan är att se på tiden i Sverige som något tillfälligt och en tredje är att inte ge upp och att ihärdigt försöka komma in i den svenska gruppen, trots ständiga avfärdanden.
Måste vara ”likadan” för att bli insläppt
Förklaringarna till varför elever med utländsk bakgrund och svenska eleverna lever parallella liv i skolan skiljer sig åt mellan elever och lärare. De svenska eleverna förklarar att för att umgås i deras ”kärntrupp” ska man vara ”likadan”, man ska ha samma humor och ”man kan känna vem som är lik dig själv”. Eleverna med utländsk bakgrund ser förklaringen i klassens uppdelning i att de ”inte är svenska nog”. Lärarna å sin sida menar att uppdelningen beror på att de svenska eleverna har känt varandra länge, pendlar ihop och bor i samma område. Något som visade sig inte stämma.
– Det tar oerhört mycket energi för en enskild individ att försöka bryta igenom muren och försöka ta sig in i gruppen. Och även om det skulle gå så blir den personen bara ett undantag, det blir ingen förändring för resten av gruppen som exkluderas, säger Layal Kasselias Wiltgren.
Vid traditionell diagnostik efter cancerkirurgi är det tumörceller i den bortopererade vävnaden som undersöks. Beroende på cancerform görs mer eller mindre omfattande molekylära analyser, och undersökningar av prognosgener.
För bröstcancerpatienterna i den aktuella studien gjordes detta enligt rutin. När det fanns borttagen tumörvävnad kvar att arbeta med gick forskarna sedan vidare med den nya tekniken. Istället för att titta på tumörceller studerade de den stödjande struktur som omger cellerna och styr vävnadens uppbyggnad. Den består bland annat av proteinfibrer och kan liknas vid ett slags omgivande skelett.
Kunde förutsäga återfall
Anders Ståhlberg, docent i molekylär medicin, är en av två huvudansvariga för studien och plattformen:
– I vanliga fall undersöker man tumörceller och gör sig av med resten, här gör vi tvärtom. Det vi tittar på är cellernas omgivning, deras omgivningsskelett, och vi såg tidigt att det fanns stora skillnader mellan tumörer från olika patienter, som bara kunde upptäckas vid analys av dessa omgivningar, säger han.
Forskarna kunde bland annat förutsäga risken för återfall i bröstcancer genom att studera egenskaperna hos omgivningsskelettet i olika patienters vävnader. De satte in identiska cancercellinjer i skeletten, och jämförde de olika utfallen.
Göran Landberg är professor i patologi och den andra drivande personen bakom forskningen:
– Våra resultat har tydliga kopplingar till kliniska parametrar, exempelvis hur aggressiv en tumör visade sig vara. Vi arbetar nu med att ta reda på vilka delar av cellernas omgivningsskelett som påverkade vad. Tekniken fungerar, och vi har kunnat visa att det här är en väldigt bra experimentell plattform med stor klinisk potential, säger han.
Testa läkemedel
Utöver diagnostik och prognoser för hur en cancer ska utvecklas kan den nya plattformen användas för att testa läkemedel. En läkemedelskandidat kan då testas i flera olika individers bortopererade vävnad, för att se hur den potentiellt kan fungera i olika patienter som har cancer.
Plattformen gör det möjligt att testa vilka patienter som har nytta av en behandling innan behandlingen ges till människor. En annan fördel med den nya tekniken är att användningen av försöksdjur kommer att kunna minskas.
Den studie som forskargruppen hittills publicerat, i tidskriften Biomaterials, gäller bröstcancer. Pågående studier på bland annat tjocktarmscancer och äggstockscancer visar också positiva resultat för den nya tekniska plattformen och strategin.
Göran Landberg, professor vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, goran.landberg@gu.se
Anders Ståhlberg, docent vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, anders.stahlberg@gu.se
De glupska flicksländorna i studien fångade och åt framförallt olika typer av myggor, men också ett stort antal andra insekter. Resultaten bygger på dna-analyser och märkning av sländor.
Varför är det viktigt att veta hur mycket sländor ätor?
– Det här är viktigt, eftersom den pågående insektsdöden kan minska tillgången på bytesdjur för trollsländor. Ingen har tidigare kunnat uppskatta hur det kan påverka trollsländorna, då vi saknat kunskap om vad de äter och i vilka mängder, säger Kari Kaunisto forskare och projektledare från biodiversitetsenheten vid Åbo universitet.
Siffermärkning på vingarna
– Vår studie avslöjar hur kraftigt trollsländorna ”betar av” sina bytesstammar. Det vi gjorde var att först uppskatta vad och hur mycket trollsländorna åt, och sedan relatera det till hur många bytesdjur det finns i området.
Forskarna använda en kombination av flera vetenskapliga metoder. Utifrån bytes-DNA i avföringen från trollsländor kunde forskarna avslöja vad trollsländorna äter och i vilka proportioner. Här användes en metod som kallas mass- eller metastreckkodning. Genom andra tekniker uppskattade forskarna hur många rovdjur somt fanns inom området.
För att uppskatta antalet sländor fångade forskarna sländor och märkte dem med individuella siffror på vingarna. När de märkta sländorna fått blanda sig med resten av stammen ger andelen märkta trollsländor en uppskattning av totalantalet. Foto: Kari Kaunisto.
– Antalet sländor fastställde vi genom att märka dem med siffror på vingarna, sedan släppa dem, låta dem blanda sig med sina omärkta artfränder och så fånga sländor igen. Genom att jämföra antalet märkta och omärkta trollsländor i det nya provet kunde vi uppskatta det totala antalet sländor i området, säger Kari Kaunisto.
Hur många bytesdjur som fanns tillgängliga, alltså kläcktes inom området, uppskattade forskarna genom att täcka bestämda ytor med tältliknande fällor och så räkna hur många insekter som samlats i dem.
Flicksländor älskar fjädermyggor
Trollsländorna är insektsvärldens toppredatorer, och det har spekulerats i huruvida de kan begränsa stammarna av andra insekter. I den nya studien var det fjädermyggor som var det främsta bytet. Dessa myggor kan vara mycket talrika, men till skillnad från stickmyggorna orsakar de ingen förtret för oss människor. I själva verket gör vuxna fjädermyggor inte mer än svärmar, parar sig och lägger ägg.
– Vi fokuserade på fyra arter av flicksländor inom ett område på 12 hektar. Här åt sländorna cirka 900 gram insekter, vilket motsvarar ungefär 700 000 medelstora myggor. Detta är ändå bara en procent av fjädermyggornas hela stammar inom i området.
Vackra och effektiva rovdjur
– Siffran kan låta liten men bör läggas till de antal som äts av andra rovdjur. Det område som vi studerar hyser ett stort antal insektsätare, inklusive tjugo andra arter av trollsländor samt fåglar och fladdermöss, förklarar Eero Vesterinen från biodiversitetsenheten vid Åbo universitet som ansvarade för DNA-analyserna i projektet.
Trollsländor har alltid fascinerat oss människor, eftersom de är både vackra och effektiva rovdjur. I egenskap av toppredatorer är de samtidigt särskilt utsatta för olika hot i naturliga ekosystem.
Fyra små flicksländor
I den här studien fokuserade forskarna på fyra små men lokalt talrika flicksländor. Totalt har 65 olika trollsländsarter påträffats i Sverige och 62 i Finland. På världsnivå är antalet kända arter ungefär 5 680 stycken. De arter som ingick i studien var sjöflickslända (Enallagma cyathigerum), spjutflickslända (Coenagrion hastulatum), månflickslända (Coenagrion lunulatum) och mörk lyrflickslända (Coenagrion pulchellum).Your text
Avslöjar predationen
Professor Tomas Roslin från Sveriges lantbruksuniversitet deltog i studien, och är entusiastisk över de nya tillvägagångssätten och de intressanta resultaten av studien.
– Genom att kombinera flera metoder kan vi äntligen avslöja den övergripande effekten av predation i naturen. I den här studien påvisade vi både hur väldigt olika bytesdjur trollsländorna ger sig på, vilka bytesdjur som är viktigast, och hur stor inverkan trollsländornas jakt har på enskilda bytesarter och på insektssamhället som helhet, säger Roslin.
Kontakt:
Tomas Roslin, professor, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), tomas.roslin@slu.se
Kari Kaunisto, seniorforskare, Åbo universitet, kkauni@utu.fi
Eero Vesterinen, docent, Åbo universitet, ejvest@utu.fi
En grupp på 33 internationella forskare uppmanar beslutsfattare i regeringar, industrin och civilsamhället att minska exponeringen för skadliga kemikalier från livsmedelsförpackningar och annat material i kontakt med livsmedel.
Farliga kemikalier som kan överföras från dessa material till livsmedel är associerade med kroniska sjukdomar som diabetes, fetma, cancer och neurologiska störningar som till exempel ADHD. Frågan är särskilt relevant då återvunnet material och alternativ till plast marknadsförs som mer miljövänliga alternativ till den ökade plastanvändningen.
Eliminering av farliga kemikalier i material som är i kontakt med livsmedel,
utveckling av säkrare alternativ,
modernisering av riskbedömningsprocessen,
utesluta hormonstörande ämnen,
ta hänsyn till kemikalie-cocktails,
se till att lagar följs samt
skapa dialog med intressenter för att hitta praktiska lösningar.
– Det pratas mycket om plaster och miljöproblem, framförallt nedskräpning och mikroplaster, men det är extremt viktig att vi diskuterar även kemikalier som finns i plaster. Om man vill prata om hur plast påverkar vår hälsa så vet vi redan att många av de kemikalier som används idag ger negativa effekter, säger Bethanie Carney Almroth, ekotoxikolog vid Göteborgs universitet och en av författarna till artikeln.
Alla som äter utsätts för kemikalier
– Praktiskt taget alla som äter mat utsätts för kemikalier från förpackningsmaterialet, vissa av dessa kemikalier är kända för att vara farliga och många är otestade eller till och med helt okända. Denna konsensusförklaring är en väckarklocka. Kemikalier som migrerar från förpackningsmaterial till livsmedel måste hanteras systematiskt och alla farliga ämnen måste bort, säger Jane Muncke, vd för Food Packaging Forum i Zürich.
– Vi måste dessutom undvika att de inte bara ersätts med andra, mindre väl studerade kemikalier som senare visar sig vara lika farliga, som till exempel BPS som ersatte BPA. Farliga kemikalier måste bort ur produkterna då samhället går mot en cirkulär ekonomi och en ökad användning av återvunnet material.
Dåligt bevänt med tester
Författarna bakom rapporten analyserade befintliga listor över kemikalier i kontakt med livsmedel som tagits fram av myndigheter, industrin och icke-statliga organisationer världen över. De fann att idag kan nästan 12 000 olika kemikalier användas vid tillverkningen av material för livsmedel och att många av dessa inte har testats tillräckligt för att avgöra om de är giftiga eller inte.
Även om det finns mycket information för några av de mest välstuderade ämnena som till exempel bisfenol A (BPA) och ftalater (mjukgörare) saknas det information om tusentals ämnen och deras eventuella farliga egenskaper och hur mycket människan exponeras för dem.
Okänt innehåll i förpackningarna
Detta är avgörande information för att kunna bedöma riskerna för människans hälsa. Vidare finns ett okänt men förmodligen ännu högre antal ämnen som förekommer oavsiktligt i livsmedelsförpackningar, till exempel föroreningar och nedbrytningsprodukter, särskilt från återvunna material, vilket kan överföras till livsmedel.
– Målet att återvinna mer material och etablera en cirkulär ekonomi hindras av kemikalier. Vi vet inte vilka kemiska ämnen som finns i olika produkter och kan därför inte använda återvunnen plast på ett säkert sett. Vi måste fasa ut problematiska kemikalier, säger Bethanie Carney Almroth.
Thomas Backhaus, Institutionen för biologi och miljövetenskap och Centrum för framtidens kemiska riskanalyser och styrning, thomas.backhaus@bioenv.gu.se
Bethanie Carney Almroth, Institutionen för biologi och miljövetenskap och Centrum för studier av kollektivt handlande,bethanie.carney@bioenv.gu.se
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
