I ett kylskåp i ett av husen på Medicon Village finns en dyrgrip. För en utomstående är den omöjlig att upptäcka eftersom den är ett vanligt provrör med lite genomskinlig vätska i. Men där inne skvalpar 10 miljarder olika typer av antikroppar. Eller snarare: antikroppens unika gripklo fästad vid ett virus.
Mats Ohlin är forskare i immunteknologi vid Lunds tekniska högskola, LTH, och expert på att designa nya antikroppar med eftertraktade egenskaper. Han berättar att inkapslat i viruset finns antikroppens unika DNA-kod och att virustypen kallas bakteriofager, en sorts virus som i normalfallet angriper bakterier.
– Det gör de genom att spruta in sitt DNA i bakterierna varpå nya fager bildas i bakterien.
Det finurliga med att fagerna visat sig kunna både förvara och kopiera någon annans DNA, och har en i övrigt enkel konstruktion, är utgångspunkten för tekniken som kommit att kallas fagdisplay och som belönades med Nobelpriset i kemi 2018. Med den blir det möjligt att göra tusentals kopior av gener som kodar för vilken antikropp som helst.
Lundaforskning drivande i utvecklingen
En drivande kraft i teknikutvecklingen jämte nobelpristagaren Greg Winter var Mats Ohlins kollega, professor Carl Borrebaeck. 1989 publicerade båda forskarna inom ett par veckor rön om en ny, het teknologi som var en hörnsten i utvecklingen av denna typ av ”antibody engineering”.
I Lund banade genombrottet vägen för forskning som i sin tur bland annat resulterat i företagen Alligator och Immunovia. Dessa har transformerat forskningen om såväl biologiska läkemedel som antikroppar och diagnostiska verktyg.
– Antikroppar är de enskilda läkemedel som omsätter mest pengar inom sjukvården idag. Utvecklingen har exploderat, men är ändå bara i sin linda, säger Mats Ohlin.
Särskilt verksamma har antikropparna visat sig vara mot cancer och vissa autoimmuna sjukdomar. När medicinen injiceras – de läkande proteinerna är både för stora och känsliga för att ge effekt om de tas som tablett eller vätska via munnen – strömmar antikropparna ut och ansamlas i det angripna området, exempelvis en tumör. I samma veva kickar antikroppar ofta igång kroppens eget immunförsvar så att de angriper tumören.
Skapar unika antikroppar
Mats Ohlin och hans kollegor skapar helt nya antikroppar med unika egenskaper. Avsikten är att de ska kunna bli framtidens mediciner eller diagnostikverktyg.
Antikroppar ser väldigt ut olika ut och är bra på olika saker, förklarar han.
En fördel med antikroppar som läkemedel är att de bara angriper patogenen, medan konventionella läkemedel ofta slår bredare. Risken för bieffekter blir därför mindre.
När Mats Ohlin programmerar nya antikroppar gör han som kroppen själv: använder livets eget system för genförändringar. Antikroppar består av tjugo olika aminosyror vilka sätts ihop utifrån den mall av baser – nukleotiderna adenin, cytosin, guanin och tymin – som finns i generna. Genom att laborera med ordningen på dessa baser går det att förändra antikropparnas egenskaper.
– Så här gör de celler som har i uppdrag att producera antikroppar och vi har lyckats imitera systemet, säger Mats Ohlin.
Antikroppar mot pollen
För närvarande håller han och hans forskargrupp på att studera antikroppar mot kvalster och gräs- och björkpollen för att bättre förstå allergier. Sjukdomsspårning med hjälp av antikroppar är ett annat spår.
Sedan några månader har han dock delvis fått pausa dessa projekt för att sluta upp i kampen mot covid-19.
Tillsammans med kollegor i Lund, Region Skåne, Karolinska institutet och KTH hoppas han kunna bidra med svar till frågor som gäckar en hel värld nu: indikerar antikroppar immunitet? Vad utmärker antikroppar som skyddar mot viruset t ex efter vaccination? Och går det att skapa antikroppar som kan användas som ett framtida läkemedel?
– Vi hoppas kunna förstå lite mer om hur dessa antikroppar verkar och vilka varianter som ger oss ett verkligt bra skydd. Alla antikroppar kan inte skydda oss, tyvärr.
Den svenska studien genomfördes i slutet av oktober och bygger på en webbaserad enkät, genomförd av Ekonomihögskolan vid Lunds universitet och intervjuföretaget Norstat. Studien bygger på 1000 webbintervjuer med jämn fördelning på ålder, geografi och kön. Forskarna ser inga större skillnader i resultatet sett till geografi eller utbildning.
Vanligare att unga shoppar
De som tjänar mindre än 100 000 per år kommer med dubbelt så hög sannolikhet att handla på Black Friday, enligt undersökningen. Men Johan Anselmsson menar att detta troligen beror på att dessa tillhör den yngre åldersgruppen. De enda signifikanta skillnaderna finns i olika ålderssegment: Det är fyra gånger så hög sannolikhet att man kommer att handla på Black Friday om man är i åldrarna 18–29 än 65+.
– Vi ser inga statistiskt säkerställda skillnader mellan kvinnors och mäns entusiasm kring Black Friday. Men i internationell forskning har man sedan länge konstaterat att det är kvinnorna som är mest engagerade i julhandeln, medan intresset för själva Black Friday och Cyber Monday är mer likartat, vilket även dessa svenska siffror visar. Det skulle vara intressant att gräva vidare i mäns och kvinnors olika engagemang i julhandeln, säger Johan Anselmsson.
Han menar att undersökningen stärker påståendet att män inte är lika engagerade i julhandeln. 19 procent av kvinnorna säger att de ska handla julklappar, medan motsvarande siffra för männen är 4 procent.
– Det kan handla om könsroller, intresse för shopping eller att män skulle vara mer rädda för stök och trängsel. I USA är till exempel Cyber Monday männens favoritdag då den inte består av lika mycket trängsel och i högre grad sker online, säger Johan Anselmsson.
Hälften planerar inte vad de ska köpa
Undersökningen visar att av alla som tänker handla säger nästan hälften (48 procent) att de inte vet vad de ska handla på förhand och att de får låta erbjudanden inspirera. Johan Anselmsson anser att en tolkning av detta kan vara att Black Friday är ännu ett verktyg för att driva på konsumtionen, ett annat är att det ger hushåll med begränsad ekonomi en möjlighet att handla julklappar de ändå skulle handlat men nu till reducerat pris.
Bland de troliga inköpen är hemelektronik mest populärt, det vill säga saker som tv-apparater, dammsugare, datorer och hörlurar (sannolikt Air pods). 14 procent anger att de kommer att handla kläder och då handlar det om allt från byxor till idrottskläder. 12 procent säger att det är julklappar de ska handla.
– Det här bekräftar att en betydande andel tidigarelägger sina julklappsinköp i syfte att spara lite extra såväl som att förenkla julklappshandlandet. Intressant är att böcker, spel och film numera är väldigt små kategorier, åtminstone inför Black Friday. De första åren var denna kategori nämligen en av de största, säger Johan Anselmsson och fortsätter:
– Frågan är om fokuset på Air Pods, dammsugare och tv-apparater kommer sig av coronan och hemmasittandet?
Black Friday inleder julhandeln
Black Friday betecknas som inledningen på julhandeln och det ser forskarna även tecken på i denna studie. Black Friday anges i många fall, och beroende på hur man räknar, som större än julhandeln – i USA. Så är inte fallet i Sverige. Johan Anselmsson exemplifierar med att om man tittar på Google-sökningar med termer inom tv- och hemelektronik, så ser vi att sökningarna i USA är större runt Black Friday än till jul, medan förhållandet är det ombytta i Sverige.
Kan det här säga något om vad som kan komma att bli årets julklapp?
– Det skulle kunna bli en svensk hemester eller upplevelse. Air Pods kan också vara en het kandidat. De har blivit extra intressanta i och med alla onlinemöten och ljudböcker i dessa corona-tider. Av samma anledning kan en IP-kamera vara aktuellt. En annan intressant kandidat är DNA-test.
I undersökningen frågade forskarna också just vad svenskarna tänker ge bort i julklapp. Det vanligaste svaret handlade om upplevelse eller resa i följt av böcker, presentkort, pengar, kläder, lotter och välgörenhet.
Undersökningen genomfördes inom ramen för ett pågående forskningsprojekt om digitalisering och marknadsföring.
Johan Anselmsson, professor i marknadsföring på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, johan.anselmsson@fek.lu.se
Kavernöst angiom, också kallad CCM (Cerebral cavernous malformations beror på genetiska förändringar som kan vara ärftliga eller uppkomma spontant. och går i dagsläget inte att bota. Kirurgi är en möjlighet, men hos dem med den ärftliga formen är det bara en tillfällig lösning då nya missbildningar ständigt bildas.
Hur och i vilken typ av blodkärl förändringarna uppstår har inte varit helt klarlagt. Men nu har forskare vid Uppsala universitet, och forskare från italienska IFOM the FIRC Institute of Molecular Oncology och Mario Negri Institute of Pharmacological Research , kommit sanningen närmre.
Forskarna har undersökt de så kallade endotelcellerna som bygger upp blodkärlen. Endotelcellernas funktion varierar beroende på kärltyp och bidrar på så vis till att exempelvis artärer, vener och kapillärer har olika egenskaper. Totalt har forskarna i detalj analyserat över 30 000 enskilda endotelceller för att ta reda på hur och i vilka kärl sjukdomen uppkommer.
Manipulerade mushjärnor
– En av de gener som kan vara muterad hos personer med den ärftliga formen av CCM kallas CCM3. Vi har undersökt endotelceller från mushjärnor som manipulerats så att de saknar CCM3-genen. Cellerna grupperades också i ven-endotelceller och artär-endotelceller och vi kunde se att ven-endotelceller var särskilt känsliga för förlust av CCM3-genen, säger Peetra Magnusson vid institutionen för immunologi, genetik och patologi.
Vener (V) och artärer (A) i ögats näthinna. Till vänster ses en frisk näthinna och till höger samma vävnad från en individ med kavernöst angiom. Bild: Fabrizio Orsenigo
När CCM3 saknades i endotelceller av ven-typ såg forskarna en ökad celldelning och onormal tillväxt av kärlen, vilket ledde till de karaktäristiska hallonformade missbildningarna. Studien bekräftar därmed på molekylär nivå att kärlmissbildningarna vid CCM uppkommer i vener, något som tidigare bara har setts när blodkärlens uppbyggnad studerats i kärlfragment.
– Ett annat intressant resultat från studien var att artär-endotelcellerna inte alls påverkades på samma sätt av en förlust av CCM3. Trots att CCM3-genen saknades också i dessa celler bidrar de inte till uppkomsten av missbildningarna. Sammantaget har våra fynd ökat kunskapen om CMM, vilket bör förbättra möjligheterna att utveckla bättre kliniska behandlingar, säger Elisabetta Dejana som har lett studien.
Peetra Magnusson, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet, peetra.magnusson@igp.uu.se
En procent av världens befolkning står för mer än hälften av flygets koldioxidutsläpp. Det finns därför all anledning att se på flygresor på nytt sätt. Det är en elitaktivitet och inte alls vad flygbranschen vill att vi skall tro – att alla flyger. Det menar professor Stefan Gössling vid Linnéuniversitetet.
Före Corona förväntades den globala efterfrågan på lufttransporter att tredubblas under de kommande 30 åren. När pandemin slog till i våras, minskade de globala flygresorna med upp till 80 procent. Det gav forskarna Stefan Gössling och Andreas Humpe en möjlighet att titta närmare på omfattningen, distributionen och tillväxten av luftfarten som den såg ut fram till 2018.
Resultatet presenteras i en vetenskaplig artikel som publicerats i Global Environmental Change. De båda forskarna analyserar bland annat vem det är som flyger, vilka utsläpp som uppstår och hur pandemin påverkat flyget när efterfrågan minskade.
– Det finns en tydlig poäng i att därmed också diskutera klimatförändringens konsekvenser av en förväntat volymtillväxt efter Corona, säger Stefan Gössling, professor i turismvetenskap vid Linnéuniversitetet.
Flyget före och efter Corona
I artikeln utvärderas branschstatistik, data från överstatliga organisationer och nationella undersökningar. Resultatet är en förpandemisk förståelse av efterfrågan på globala, regionala, nationella och individuella flygtransporter.
Resultaten visar att den andel av världens befolkning som reste med flyg under 2018 uppgår till elva procent, varav uppemot fyra procent utgörs av internationella flygningar.
Om man tittar på industriländernas befolkning är det knappt hälften av invånarna, som flyger under ett år. I Tyskland är motsvarande siffra ännu lägre, ner mot 35 procent.
– Vi har gjort konservativa antaganden av de siffror vi tittat på och det finns flera länder som inte har motsvarande statistik. Det är betydligt färre än hälften som flyger under ett år, konstaterar Stefan Gössling.
Få resenärer står för stora mängder utsläpp
Statistiken visar dock tydligt att det är en mycket liten del av flygresenärerna som bidrar stort till den globala uppvärmningen. De mest frekventa flygpassagerarna utgör inte mer än en procent av världens befolkning. Tillsammans står den lilla skaran för mer än hälften av de totala utsläppen av koldioxid från passagerarflyg.
Föga förvånade är de största syndabockarna de enskilda användarna av privata flygplan. De står för utsläpp på upp till 7 500 ton koldioxid per år. Motsvarande siffra för en vanlig genomsnittsresenär är 130 kilo koldioxid per år.
– Resultaten är särskilt relevanta i och med att en stor del av de globala flygutsläppen inte omfattas av policyavtal för att minska utsläppen, vilket de nationella gör.
Säg svamp och de flesta tänker sig nog något i stil med en kantarell eller en flugsvamp som sticker upp ur marken, men väldigt många svampar bildar inte tydliga fruktkroppar och drar därför inte blickarna till sig. De nyupptäckta svamparna är exempel på det. De går inte att se med blotta ögat, men dna-analyser av jordprover visar att de är vanligt förekommande i skogsjordar i Nord- och Centraleuropa.
Forskarna fann svamparna i jordprover från Ivantjärnheden fältstation utanför Jädraås i Gästrikland. Metoden de utvecklade bygger på att utvinna både långa dna-sekvenser för att undersöka släktskap mellan arter och korta dna-sekvenser för att få en bild av hur vanligt förekommande arterna är.
– Vår data visat att de är två närbesläktade men skilda arter som tävlar om resurser i markprofilen. En vinner och dominerar i den organiska jorden och den namnger vi Archaeorhizomyces victor och på andra plats har vi Archaeorhizomyces secundus som i högre utsträckning får hålla till godo med resurser i mineraljorden, berättar Anna Rosling vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet och som lett arbetet.
Där de båda arterna förekommer tillsammans, det vill säga i jord och rötter i bland- och barrskog dominerar alltså Archaeorhizomyces victor i den mullrika jorden. Bara lite längre ner i marken där jorden är magrare, trivs inte victor och secundus kan breda ut sig.
Urrotssvamp föreslås bli artens svenska namn
Svamparna tillhör klassen Archaeorhizomycetes eller, som forskarna föreslår ska bli den officiella svenska namnet, urrotssvampar. Från jordprover runt om i världen vet forskarna att klassen utgörs av minst 1 000 arter. De är vanligt förekommande och i till exempel jordproverna från Ivantjärnheden utgör dessa svampar ungefär 30 procent av all sekvenserad arvsmassa.
Första gången den här stora svampgruppen beskrevs vetenskapligt var 2011 och även den gången var det Anna Roslings forskargrupp som stod bakom upptäckten och lyckades även odla två arter i laboratoriet. Svamparna växte då tillräckligt mycket för att kunna studeras närmare. Anna Rosling beskriver dem som långsamtväxande, lite beiga i färgen samt att de bildar olikformade sporer.
Långt ifrån alla svampar finns beskrivna
Med de två nyupptäckta svamparna dubblas alltså antalet kända arter av urrotssvampar, men än viktigare, menar forskarna, är att de etablerat en metod för att identifiera nya arter och som inte är beroende av odling eller att man hittar en fruktkropp. Och det finns mycket att upptäcka i svampriket. Förekomsten av vissa markör-gener i markprover visar på att närmare 90 procent av alla svampar ännu inte är vetenskapligt beskrivna.
– Med vår studie vill vi visa på svampars enorma mångfald i marken och vikten av att namnge dem, även om vi ännu inte har sett dem med blotta ögat, säger Anna Rosling.
Forskargruppen arbetar nu vidare med att utveckla metoder för att kunna studera de nya svamparna mer i detalj direkt i mark- och rotprover. En förhoppning är att kunna odla dem. De samlar också bevis för att kunna beskriva de närmare 100 ännu oupptäckta arterna av urrotssvampar som antas finnas i Sverige. Projektet finanserias av Svenska artprojektet och Carl Tryggers stiftelse.
Anna Rosling, universitetslektor vid Institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet, anna.rosling@ebc.uu.se
– Det långsiktiga målet med forskningen är att kunna urskilja superpartiklar som kan bidra till mer effektiva katalysatorer i framtiden. För att utnyttja resurserna bättre än idag vill vi också att så många partiklar som möjligt ska vara aktiva samtidigt, säger forskningsledaren Christoph Langhammer vid institutionen för fysik på Chalmers.
Tänk dig en städdag där en stor mängd grannar har samlats på lummig innergård. Personerna i gruppen ska tillsammans fixa iordning och göra rent och snyggt. Problemet är bara att alla inte är lika aktiva. Medan somliga arbetar hårt och effektivt, strosar andra runt, vilar eller dricker kaffe.
Om man bara såg till slutresultatet, skulle det vara svårt att veta vilka som jobbat effektivt och vilka som mest kopplat av. För att avgöra det hade man behövt vara där och övervaka varje person under hela dagen. Samma sak gäller aktiviteten hos metalliska nanopartiklar i en katalysator. En del av partiklarna är effektiva medan andra är inaktiva i det fördolda.
Grannsamverkan för katalys. En illustration av den experimentuppsättning som används i laboratoriet för att undersöka katalys: Ett antal nanopartiklar av koppar isoleras i ett gasfyllt nanorör. Med hjälp av ljus mäter forskarna hur partiklarna påverkar varandra i processen, där syre och kolmonoxid blir till koldioxid. Det långsiktiga målet med forskningen är att hitta en resurseffektiv ”grannsamverkan” där så många partiklar som möjligt är katalytiskt aktiva samtidigt. Bild: David Albinsson/Chalmers
Katalysatorer används för att påskynda kemiska processer, till exempel att göra avgaserna från en bil mindre skadliga. Inne i katalysatorn finns ett myller av partiklar som påverkar hur effektiva reaktionerna blir. Partiklarna gömmer sig i olika porer, ungefär som i en tvättsvamp, och är därför svåra att studera.
Resurseffektivare avgasrening
För att kunna se vad som verkligen händer inne i en katalysatorpor har Chalmersforskarna isolerat en handfull kopparpartiklar i ett genomskinligt nanorör av glas. När ett fåtal grannar samsas i det gasfyllda lilla röret går det att studera vem som gör vad och när under verkliga förhållanden. Det som händer i röret är att partiklarna kommer i kontakt med en inflödande gasblanding av syre och kolmonoxid. När ämnena reagerar med varandra på partiklarnas yta bildas koldioxid. Det är samma reaktion som sker i en bil när avgaserna renas. I dagens bilkatalysatorer används ofta partiklar av metallerna platina, palladium och rhodium för att bryta ner den giftiga gasen kolmonoxid. Eftersom dessa metaller är både dyra och knappa, söker forskarna efter mer resurseffektiva alternativ.
– Koppar kan vara en intressant kandidat när det gäller att oxidera kolmonoxid. Utmaningen är att koppar har en tendens att själv förändras under reaktionen och vi behöver kunna mäta vilket oxidationstillstånd en partikel har när den är som mest aktiv inne i katalysatorn. Detta blir nu möjligt med vår nanoreaktor som efterliknar en por i en riktig katalysator, säger David Albinsson, forskare vid institutionen för fysik på Chalmers
Mesta möjliga grannsamverkan
Alla som har sett ett hustak eller en staty av koppar vet att den rödbruna metallen snart blir grön när den kommer i kontakt med luft och reagerar med föroreningar. Samma sak händer alltså med kopparpartiklarna i katalysatorerna. Det gäller därför att få dem att jobba tillsammans på ett effektivt sätt.
– Det vi har visat nu är att oxidationstillståndet kan påverkas av de närmaste grannarna. Därför är förhoppningen att vi på sikt kan spara resurser med hjälp av optimerad grannsamverkan i en katalysator, säger Christoph Langhammer, biträdande professor vid institutionen för fysik på Chalmers.
Forskarna är verksamma vid institutionen för fysik och institutionen för mekanik och maritima vetenskaper på Chalmers, samt vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, NTNU) i Trondheim, Norge.
Kontakt:
David Albinsson, forskare, institutionen för fysik, Chalmers, aldavid@chalmers.se
Christoph Langhammer, biträdande professor, institutionen för fysik, Chalmers, clangham@chalmers.se
Genom att kartlägga tre av Försvarsmaktens omställningsprojekt undersöker Magnus Christianssonforskare vid institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap vid Försvarshögskolan hur det civil-militära samarbetet går till i gränslandet mellan regeringskansliet och Försvarsmakten. En av slutsatserna är att den etablerade forskningen har en förlegad bild av hur politiken styr beslutsprocesserna.
– Det är en grovhuggen och missvisande bild som formades på 1950- och 1960-talen och det finns ett underskott av förståelse för hur det går till i praktiken, säger han.
I avhandlingen analyserar Magnus Christiansson hur omställningen av det svenska försvaret gick till under början av 2000-talet genom att titta på tre olika projekt; den nordiska stridsgruppen Nordic Battle Group, försvarsmaktens nya materialstrategi och insatsen i Afghanistan.
Han kartlägger beslutsprocesser i projekten och undersöker det civil-militära samarbetet mellan regeringskansliet och Försvarsmakten som myndighet. Avhandlingen bygger på analyser av officiella dokument och 48 djupintervjuer med tjänstemän och politiker på olika nivåer i regeringskansliet.
– De folkvalda politikerna ska ju fatta beslut som byråkraterna i systemet sedan ska utföra på bästa vis, men det är inte alltid det går till så här, och det är det jag har velat undersöka, säger han.
Hierarki används snarare för att befästa informella beslut
Analysen visar att den militära organisationen i praktiken fungerar mer som ett nätverkssystem än som en rent hierarkisk organisation i omställningsarbetet.
– Mycket av den forskning som finns om organisationen av det svenska försvaret betonar att det är en strikt hierarkisk organisation som behöver en egen teori för att man ska begripa den. Men mina resultat visar snarare att hierarkin i de här fallen framför allt används för att befästa beslut som redan arbetats fram på väldigt informella vis.
När omställningsprojekten genomfördes utsattes hierarkierna för stark press. Projekten skulle genomföras snabbt och man ville se resultat.
– Då kunde man inte följa alla hierarkiska steg, utan skapade speciella arbetsgrupper inom regeringskansliet som drev projekten.
Myndighetspersonal, i det här fallet militärer, bjöds in till arbetsgrupperna och det var där som strategierna för genomförande utformades.
– I min avhandling ger jag ett språkbruk för hur det här arbetet går till och kartlägger de intrikata spel och informella processer som det gäller att begripa som tjänsteman, oavsett om man är civil eller militär.
När det här samarbetet fungerar finns det ingen anledning att ha en separat teori för hur militären är organiserad, menar Magnus Christiansson.
– Det handlar om samma normer. Om man lyckas eller misslyckas beror inte på militär erfarenhet, utan om man förstår normerna och arbetsgången i regeringskansliet.
Mer kunskap behövs på strategisk nivå
En annan slutsats är att officerskåren behöver verktyg för att institutionalisera den kunskap som krävs på högre regeringsnivå.
– Det här perspektivet finns inte alls inom strategiska studier i dag. Kännedom om hur det fungerar i praktiken förs vidare från person till person, men officerare som ska arbeta på strategisk nivå skulle behöva mer kunskap om det här.
Magnus Christiansson menar att den etablerade forskningen har en förlegad bild av hur politiken styr beslutsprocesserna.
– Det är en grovhuggen och missvisande bild som formades på 1950- och 1960-talen och det finns ett underskott av förståelse för hur det går till i praktiken.
En annan slutsats handlar om demokrati och ansvarsutkrävande.
– När man arbetar så här integrerat, baserat på förtroligheter, blir det svårt att utkräva ansvar eftersom det är oklart var initiativen till besluten kommer ifrån från början.
Magnus Christiansson, institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap, Försvarshögskolan, magnus.christiansson@fhs.se
VTI har i en studie tittat på möjligheter att minska energianvändningen vid transporter i samband med e-handel, både utifrån dagligvaruhandelns distributionssystem och konsumenternas perspektiv. Den största potentialen för energieffektivisering finns i det sista ledet av transporten till kund, kallat ”sista milen”.
Studien visar att det är nu, när e-handeln utvecklas kraftigt, som det också är möjligt att skapa erbjudanden som både är attraktiva för kunderna och är långsiktigt hållbara. Det gäller att skapa lösningar som ger lönsamhet, lägre energiåtgång vid transporter, tillgänglighet för kunden och så vidare.
Olika lösningar på olika platser
– Kanske är de lösningar som vi som kunder har tillgång till idag lite ”för” bra och bekväma. För att e-handeln ska bli långsiktigt hållbar kan vi behöva acceptera att vi till exempel måste ha lite längre framförhållning och planera våra inköp mer, säger Jenny Karlsson, forskningsledare på VTI.
Vilka lösningar är det då som är hållbara?
VTI pekar i sin rapport på att det inte finns en lösning som fungerar överallt. I en större stad, med många invånare på liten yta, kan ett system med effektiva hemtransporter vara en energieffektiv lösning – med en samordnad transport kan många kunder få sin matkasse levererad till dörren.
I en mindre tätort som är spridd över ett större område och med färre kunder kan en ”Click&Collect”-lösning vara ett bra energieffektivt alternativt. En sådan lösning kan innebära att kassarna plockas ihop och levereras till ett centralt placerat utlämningsställe dit kunderna i området kan åka för att hämta sina varor. Såväl hemleverans som Click&Collect bidrar till minskade bilresor.
Samtidigt är konkurrensen hård inom e-handel, vilket driver på servicen.
– Det är ett komplext system. Vilka lösningar som fungerar bäst beror på sammanhanget. I vår studie pekar vi på olika nyckelfaktorer som är viktiga för att hitta de lösningar som är mest energieffektiva, säger Jenny Karlsson.
Studiens mål: Energieffektiv e-handel
Rapporten syftar till att bidra till en energieffektiv e-handel av dagligvaror genom minskad energianvändning för transporter. Ny kunskap presenteras inom följande två områden: 1) Dagligvaruhandelns distributionssystem 2) Konsument-perspektiv på e-handel och inköpsresor.
Metoderna som används är: litteraturstudier, intervjuer med 21 organisationer och företag inom dagligvaruhandeln, en enkätstudie med 3 000 konsumenter samt två workshops med forskare, livsmedelsproducenter, dagligvaruhandlare och logistik- och transport-aktörer.
Studien är finansierad av Energimyndigheten, och inriktad på större aktörer inom dagligvaruhandeln som erbjuder full-sortiment och matkassar samt konsumenter i medelstora och större städer.
– Det vore en stor vinst för patienterna och samhället om man kunde korta ned tiden mellan att ett nytt läkemedel godkänns till att lämpliga patienter kan börja använda det, säger Helena Norberg, doktorand vid Umeå universitet.
När nya läkemedel godkänns har de studerats i kliniska studier, och ofta visat bättre effekt än andra redan tillgängliga behandlingar. Därför är det viktigt att dessa nya mediciner snabbt och effektivt börjar användas i vården. Nya behandlingar innebär dock ofta en högre kostnad. För att använda samhällets resurser på bästa sätt måste därför rätt patienter få tillgång till relevant behandling inom rimlig tid.
Långsamt att nå ut med ny behandling
Att introducera en ny behandling i vården kallas implementering. Det tar ofta flera år innan alla patienter som skulle ha nytta av behandlingen faktiskt erbjuds den. Detta är ett särskilt stort problem vid behandlingar till patienter med kronisk sjukdom. Med tillgång till elektroniska journaler, databaser och register borde implementeringen kunna göras mer systematiskt och effektivt.
Helena Norberg, vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Uppsala universitet, har in sin avhandling undersökt vilka hinder som finns för att implementera ny behandling i klinisk vardag. Därefter utvecklades en metod för att systematiskt implementera nya behandlingar till patienter med kronisk sjukdom.
Alla patienter uppfyller inte kriterierna
Ett stort hinder för att implementera ny behandling i vården visade sig vara att patienterna inte uppfyller de strikta kriterierna i kliniska studier. Läkemedlet sacubitril-valsartan användes som exempel. Bara en fjärdedel av Umeås hjärtsviktspatienter uppfyllde de kriterier som gjorde att läkemedlet blev godkänt efter den stora kliniska studien. Anledningen var framför allt att patienterna var betydligt äldre än i studien.
Jämfört med den kliniska studien överraskades man också av att det var en ännu lägre andel kvinnor som uppfyllde alla kriterier. Det berodde på att kvinnorna inte behandlades med rekommenderade doser av hjärtsviktsmediciner i samma utsträckning som män. Det i sin tur förklarades av biologiska könsskillnader – som att kvinnorna var äldre, hade sämre njurfunktion och sämre njurar.
Välja ut patienter med rätt profil
Metoden som togs fram för att effektivisera implementering går ut på att systematiskt selektera ut patienter som är lämpliga för behandlingen utifrån objektiva kriterier. Dessa patienter kallas därefter för att diskutera behandlingen. Eftersom man utgår ifrån objektiva kriterier går det att garantera att bara patienter med rätt profil erbjuds behandling. Det är mest kostnadseffektivt och säkert utifrån den kunskap som finns om behandlingen.
En sådan systematisk introduktionsmetod kan anpassas till valfri behandling. Därigenom skulle det kunna bli en användbar metod i vården när nya effektivare behandlingar ska implementeras till patienter med kronisk sjukdom.
Observation och intervjuer bakom studien
För att studera hinder med implementering av ny behandling använde Helena Norberg observationsstudier. En hjärtsviktspopulation på 1924 patienter studerades retrospektivt utifrån redan tillgängliga journaldata. För att testa hur den systematiska introduktionsmetoden fungerade i kliniken, gjorde hon en fallstudie och en intervjustudie. Introduktionen av det nya läkemedlet sacubitril-valsartan användes som exempel i samtliga studier.
Helena Norberg, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin samt Institutionen för integrativ medicinsk biologi, Umeå universitet, helena.norberg@umu.se
Hon har tidigare en magisterexamen i klinisk farmaci från Uppsala universitet och har arbetat som utredare på läkemedelsinformationscentral, som beredningsfarmaceut på sjukhusapotek och med läkemedelsgenomgångar. Vid sidan av doktorandstudierna undervisar Helena Norberg på receptarie- och apotekarprogrammet vid Umeå Universitet.
Vid Alzheimers sjukdom börjar proteinet amyloid-beta klumpa ihop sig. Denna process brukar kallas aggregering och klumparna som skapas kallas aggregat, eller plack. De behandlingsmetoder mot Alzheimers sjukdom som finns i kliniska prövningar idag försöker binda de sjukdomsorsakande aggregaten, men de lyckas inte binda till de minsta aggregaten som många menar är de mest giftiga för nervceller.
Byggstenarna bryts ner
I den behandlingsmetod som Uppsalaforskarna nu har utvecklat i sin nya forskningsstudie, utförd på möss, bryts byggstenarna till aggregaten ner innan de hinner aggregera. Behandlingsmetoden minskar därför bildningen av alla typer av aggregat.
Amyloid-beta och aggregat i Alzheimers sjukdom
Alzheimers sjukdom orsakas av att proteinet amyloid-beta börjar klumpa ihop sig. Denna ihopklumpning brukar kallas aggregering. Amyloid-beta som inte är aggregerat finns hos alla människor och orsakar inte någon sjukdom, men när det börjar klumpa ihop sig blir det giftigt. I början är dessa aggregat så små att de inte syns med vanliga mikroskop. När de är så små kan de ganska obehindrat förflytta sig i hjärnan och skada nervceller. Om tillräckligt många nervceller dör så blir man sämre på att minnas saker.
Aggregaten fortsätter att växa och till slut blir de så stora att man kan se dem för blotta ögat. Då brukar de kallas plack. Hos personer som dött av Alzheimers sjukdom finns plack i en stor del av hjärnan.
Tidigare trodde man att det var just dessa plack som var farliga, men nu tror de flesta forskare att placken inte gör så mycket skada då de är stora och orörliga. Det är istället de mindre aggregaten som är de farligaste. Även dessa aggregat varierar mycket i storlek och de allra minsta har varit mycket svåra att komma åt med olika behandlingsmetoder.
Man har länge känt till att den peptid som forskarna har använt, somatostatin, kan aktivera kroppens egen nedbrytning av amyloid-beta, byggstenarna bakom aggregaten. Man har dock inte kunnat använda somatostatin som ett läkemedel tidigare eftersom det försvinner från blodet på några minuter och inte kommer in i hjärnan där aggregaten bildas.
Substansen verksam längre
– För att kunna använda somatostatin som behandling, har vi satt på ett hjärntransportör-protein som gör att det tar sig in i hjärnan. Detta var mycket effektivt. När vi satte på transportören såg vi även att tiden som somatostatinet var kvar i hjärnan ökade till flera dagar vilket är fantastiskt, säger Fadi Rofo, doktorand vid institutionen för farmaceutisk biovetenskap och förstaförfattare till studien.
Forskarna såg störst effekt i hippocampus, den del av hjärnan som bildar minnen och som drabbas först vid Alzheimers sjukdom.
Hopp om få biverkningar
– Att vi ser att effekten är tydligast i just hippocampus är väldigt bra. Våra förhoppningar är att den här metoden då kommer kunna verka väldigt specifikt och ha få biverkningar, vilket har varit ett problem i andra studier, säger Greta Hultqvist, forskare vid institutionen för farmaceutisk biovetenskap, som har lett forskningsstudien.
Även om studien är gjord på möss tror forskarna att somatostatin skulle ha samma effekt på människa och att denna typ av behandling skulle kunna vara mer effektiv än de som hittills testats.
Flertalet förlossningar i Sverige sker utan komplikation för mamma och barn. Lindriga bristningar i underlivet är visserligen relativt vanliga, men oftast självläker de eller kan sys ihop direkt efter förlossning, utan bestående men.
Men det förekommer också skador på ändtarmens ringmuskel, analsfinktern, vilket studien fokuserar på. Enligt senaste statistik i Medicinska födelseregistret får cirka en av tjugo kvinnor i Sverige en bristning i analsfinktern vid första förlossningen.
Underlaget i studien utgjordes av registerdata om 7 471 kvinnor som fött två barn under åren 1992-1998. Uppgifterna kombinerades med ett frågeformulär om symtom på tarmläckage ett par decennier senare, när kvinnorna var i 50- till 60-årsåldern, och hur detta i så fall påverkade dem.
Kraftigt ökade risker för läckage
Resultaten visar dels att kvinnor med sfinkterskada vid första förlossningen hade trefaldigt ökad risk för sfinkterskada vid andra förlossningen, och dels att sannolikheten för framtida tarmläckage ökade med antalet skador.
Av de kvinnor som helt undgått sfinkterskada vid två vaginala förlossningar angav 11,7 procent någon grad av tarmläckage tjugo år senare. Motsvarande andel bland dem som fått sfinkterskada vid en av förlossningarna var 23,8 procent, och vid båda förlossningarna 36,1 procent.
Allvarligare tarmläckage följde ett liknande mönster; Från 1,8 procent i gruppen kvinnor som inte haft sfinkterskada, till 5,4 och 9,0 procent efter en respektive två förlossningar med sfinkterskada. Vanligast var läckage av flytande avföring och gas, i svårare fall även fast avföring.
Viktigt med rådgivning till gravida
– För kvinnor som drabbats av sfinkterskador och fått tarmläckage senare i livet finns få eller inga effektiva kirurgiska behandlingar och det leder ofta till ett kroniskt lidande med social isolering som följd. Att förebygga sfinkterskador är den absolut viktigaste åtgärden, säger Maria Gyhagen, forskare inom obstetrik och gynekologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, gynekolog på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, och ansvarig för studien.
Även om en sfinkterskada kan uppstå utan kända riskfaktorer är sannolikheten högre hos förstföderskor, efter tidigare sfinkterskada, vid förlossning med sugklocka och tång, och om barnet är stort vid första vaginala förlossning efter tidigare kejsarsnitt. Den ökade risken vid sugklocka och efterföljande tarmläckage har påvisats i en tidigare studie från samma forskargrupp.
– I den här studien har vi kunnat fastställa hur sfinkterskador är kopplat till ofrivilligt tarmläckage långt senare i livet, något som tidigare ifrågasatts. Detta måste vägas in i rådgivning till de gravida kvinnor som löper högst risk för skadan, avslutar Maria Gyhagen.
För människor på flykt har mobiltelefoner visat sig få en avgörande roll. De har gjort det lättare att hålla kontakten med familjen och vänner – oavsett var i världen de befinner sig. I ett pågående projekt har forskare tittat på vad olika kommunikationsmedier, både historiskt och i samtiden, betytt för flyktingar när de kommit fram till ett nytt land.
– För många är det så naturligt att ha med sig en smartphone, de reflekterar knappt kring det. Men när de börjar fundera kommer de ofta fram till att de inte klarat resan utan telefonen. De berättar att de håller kontakt med sina familjer samtidigt som telefonerna också är ett verktyg för att hålla sig uppdaterad om situationen i hemlandet och hitta information om det nya landet. Man använder telefonen dels för att hålla kontakt med sina landsmän men också för att använda olika språkprogram, säger Heike Graf, professor i medie- och kommunikationsvetenskap och projektledare för projektet.
Studien bygger på intervjuer med flyktingar från bland annat Afghanistan och Syrien, som alla fått uppehållstillstånd i sina nya hemländer. Men det är inte bara hur de använder sina telefoner som intresserat forskarna. Genom att i projektet samarbeta med litteraturvetare har också de intervjuades berättelser fått stå i centrum.
Berättelser om flykten
Christine Farhan, professor i litteraturvetenskap, fokuserar främst på narrativa aspekter i de berättelser som flyktingarna delar med sig under intervjun. Hon intresserar sig för hur de intervjuade i och med sina berättelser gestaltar flyktupplevelsen och framför allt ankomsten i det nya landet samt hur de presenterar sig själva.
– Det var tydligt i intervjuerna att de inte ville framstå som offer. Istället framställde de sig som självständiga och oberoende individer med ganska tydliga föreställningar om sina framtidsperspektiv. En person som kommit till Sverige tyckte att språket var det absolut viktigaste för att skapa en känsla av att komma fram och känna sig hemma. Personen berättade om sin strategi genom olika episoder där hen medvetet gav sig in i situationer som bjöd på motstånd, men motstånd hen kunde tackla, säger hon.
Vad som blivit tydligt när de två ämnena förenats är att medieanvändningen hänger samman med vad man kan kalla flyktingarnas livsberättelser. Säger en person att språket är viktigt för att finna sig till rätta, då betyder det ofta att hen lagt ner tid och även pengar på olika program som främjar språkinlärning.
– Tekniken är i de fallen underordnad ett visst mål, personen låter sig inte kontrolleras av tekniken utan tvärtom. Sen har jag sett fall där det är precis tvärtom, där telefonerna bara används för att få tiden att gå. Det blir ett sätt att slippa tänka på den svåra situation man befinner sig i, säger Heike Graf.
Förändrade behov för folk på fykt
Hypotesen när projektet startade 2017 var att det digitala kommunikationssamhället gett upphov till helt nya situationer för människor som befinner sig på flykt. Det har till exempel talats om att digitala medier förändrade erfarenheten av att vara på flykt. För att söka svar på frågor kring hur flyktingars behov att kommunicera har förändrats har Philipp Seuferling i sitt avhandlingsarbete studerat mediepraktiker från andra världskrigets slut fram till 1990-talet. Bland annat har han studerat medieanvändningen i olika flyktingläger efter andra världskriget. Där fanns till exempel radio, de hade lägerbiografer och tidningar som gjordes av personer inne i lägren. Det går att se att det redan då fanns kommunikationsbehov, men i en annan form.
– Behovet för medier på flykt och i lägret var väldigt lika varandra då och nu: att hålla kontakt med nära och kära, samt att vara informerad. Men man använde sig av andra teknologier. I lägret var detta oftast väldigt kontrollerat. Till exempel visades det filmer varje dag, som underhållning, vilket oftast blev en form av eskapism. Men valet av filmer var också styrt av lägerförvaltningen. De försökte oftast visa uppfostrande filmer om demokrati, medan flyktingar var mer intresserade av underhållningsfilmer. Vilka medier som fanns på lägret var alltså mycket beroende av lagerförvaltningen, säger Philipp Seuferling, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap.
Två sidor av myntet
Visserligen har smarta telefoner gjort det lättare att hålla sig informerad samtidigt som man håller kontakten med familj och vänner på ett enkelt sätt. Men det finns två sidor av myntet. Några vill till exempel inte vara alltför positiva i sociala medier, för att inte göra familjen ledsna. Eller tvärtom. Visa upp din framgång, annars kanske ingen tror att du lyckas. Att ständigt vara uppkopplad gör att pressen på att hjälpa och tänka på de som blivit kvar i hemlandet är närvarande på ett helt annat sätt. Det ställer högre krav på individen att hantera detta. Faran är att det kan ta kraften ur att klara det egna nya livet.
– Eftersom många på sin ålders höst drabbas av psykisk ohälsa som påverkar livskvaliteten negativt, är det ett viktigt och glädjande besked att man inte behöver vara rädd för att vid behov pröva att sätta in läkemedelsbehandling, säger Jon Brännström, doktorand vid Umeå universitet.
I sin avhandling har han i två studier undersökt kopplingen mellan användande av läkemedel mot psykisk sjukdom, psykofarmaka, och risken för död hos människor över 85 år och hos människor med demenssjukdom.
Inte psykofarmaka bakom dödsrisken
I bägge studierna kunde man se att det fanns en koppling mellan pågående behandling med psykofarmaka och en ökad risk för död. Men det gick också att se stora skillnader i sjukdomar och andra bakgrundsfaktorer mellan grupperna. De personer som behandlades med psykofarmaka var skörare och hade en större sjukdomsbörda, faktorer som visade sig förklara den ökade risken för död.
Kön visade sig också påverka risken för död hos användare av flera av de studerade läkemedlen. Antidepressiv medicinering tycktes ha en skyddande effekt hos män, men inte hos kvinnor. För lugnande mediciner var risken för död istället högre bland män.
Höftfrakturer studerades i två stora registerstudier året före och efter att behandling påbörjats med antidepressiva eller antipsykotiska läkemedel. Man såg att de som behandlades med psykofarmaka drabbades av mer än dubbelt så många höftfrakturer. Men den skillnaden fanns redan innan behandlingen med psykofarmaka inleddes. Den största risken för höftfrakturer fanns månaden före behandlingsstart, för både män och kvinnor.
Allmänt försämrad hälsa bakom
Detta talar starkt emot att det skulle finnas ett orsakssamband mellan behandling med psykofarmaka och höftfraktur. Snarare tycks ett allmänt försämrat hälsotillstånd öka sannolikheten för att både drabbas av höftfraktur och att få psykofarmaka förskrivet.
– Självklart är det viktigt att psykofarmaka, liksom alla andra läkemedel, skrivs ut med försiktighet till sköra äldre och att behandlingen följs upp noggrant. Men att underlåta att sätta in läkemedel kan skapa större lidande och risker än att faktiskt behandla, om behandlingen ges på rätt indikation. Studierna visar att det inte är befogat med någon överdriven allmän restriktivitet, säger Jon Brännström.
2 000 äldre ingick i studien
I avhandlingens studier av risken för död ingick cirka 2 000 äldre och personer med demenssjukdom i Västerbotten som alla undersökts noggrant av forskargruppen. I de nationella registerstudierna, där kopplingen mellan behandling av psykofarmaka och höftfrakturer studerades, ingick alla personer över 65 år i Sverige.
Jon Brännström, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet, jon.brannstrom@umu.se. Han arbetar som ST-läkare i geriatrik vid Skellefteå lasarett.
Historien om människans hundar blir allt tydligare. Den här studien visar att alla dagens hundar härstammar från tiden då alla människor levde som jägare och samlare och att ingen har tämjt vargar på ett framgångsrikt sätt igen efter istiden. Inte heller då vi var jordbrukare, även om andra djur som häst, gris och ko domesticerades då, det vill säga förädlades från vilda djur genom avel.
– Hunden är det första djur som människan domesticerade, och förhistoriskt DNA revolutionerar nu vår kunskap om dess ursprung, säger Love Dalén vid Naturhistoriska riksmuseet som medverkat i den internationella forskargruppen.
I studien analyserades DNA i benrester från 27 olika hundar där det äldsta fyndet var 11 000 år gammalt. Den visar att det fanns minst fem grenar på hundens släktträd redan under istiden.
Genetiska mångfalden försvann
Två av istidens hundgrupper blandades och gav upphov till de tidiga hundarna i Europa. Dessa två kom från mellanöstern och Sibirien. Förvånande nog hade de tidiga europeiska hundarna avsevärt större genetisk mångfald än dagens hundar har. Något har inträffat som ledde till att de europeiska hundarnas stora variation gick förlorad.
Det fanns minst fem grenar på hundens släktträd redan under istiden.. På bilden en 10 900 år gammal hundskalle funnen i Ryssland, vars DNA analyserades i studien som visar att minst fem olika hundar fanns under istiden. Bredvid till höger, en större nutida vargskalle. Bild: E.E. Antipina
– Fram tills 4 000 år sedan fanns det en stor genetisk mångfald bland Europas hundar, men mycket av denna variation har gått förlorad sedan dess, säger studiens försteförfattare Anders Bergström, verksam vid Francis Crick Institutet i London.
I de flesta fall följer hundarnas spridning människans. När inlandsisen i Skandinavien försvann och människor flyttade tillbaka hade de med sig hundar.
Hundarna flyttade mellan människogrupper
– Genetiken visar också att hundar verkar ha förflyttats mellan grupper av människor i norra Europa under sten- och bronsåldern. Det har vi inte kunnat studera tidigare, säger osteoarkeolog Jan Storå vid institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet.
– Redan vid slutet av istiden var hundar spridda över stora delar av norra halvklotet, och dagens hundar bevarar en del av denna variation, säger Pontus Skoglund, forskningsledare vid Francis Crick Institutet i London.
Hundens ursprung
Tidigare studier har föreslagit att hunden domesticerades för minst 14 000 år sedan. Förmodligen var det ännu tidigare eftersom denna studie visar på stor variation redan för 11 000 år sedan. Var och när de första vargarna avlades till hundar är fortfarande inte känt. Men alla dagens hundar bär DNA från en och samma vargpopulation, en variant av varg som idag är utdöd. Den stora variationen i utseende hos dagens hundar är framför allt ett resultat av avel de senaste 500 åren.
Love Dalén, Centrum för paleogenetik vid Naturhistoriska riksmuseet, love.dalen@nrm.se
Anders Bergström, The Francis Crick Institute, London, anders.bergstrom@crick.ac.uk
Jan Storå, professor vid Stockholms universitet, jan.stora@ofl.su.se
Pontus Skoglund, Francis Crick Institute, London, pontus.skoglund@crick.ac.uk
Endast hälften av de som handlat skyddsprodukter på nätet hade kontrollerat om den källa de gjort inköp från hade någon sorts certifiering, som till exempel godkända nätapotek med EU-symbol.
– Det kan vara mycket svårt att avgöra om det rör sig om ett certifierat apotek eftersom många av de illegala sajter som utger sig för att vara äkta ofta är väl plagierade, säger Susanne Lundin, etnolog vid Lunds universitet och projektledare bakom enkätundersökningen.
Falsk säkerhet
Av svaren från två enkätundersökningar framgår att knappt 30 procent hade handlat skyddsprodukter mot covid-19 på nätet, främst handsprit, handskar och munskydd. Ett fåtal har handlat andra medicinska produkter, till exempel febernedsättande läkemedel, vitaminer och hälsokost med förhoppningen om att detta ska lindra symptom eller ge skydd mot covid-19.
Susanne Lundin menar att människor riskerar att köpa produkter som inte fungerar eller som är förfalskade. I värsta fall kan det invagga användaren i falsk trygghet och innebära smittorisker.
Icke godkända skyddsprodukter
– Om man utgår från att enkätsvaren är representativa för personer i åldern 18-79 år i Sverige finns det risk för att drygt 1 miljon personer kan ha köpt icke godkända skyddsprodukter, förklarar Margareta Troein, forskare vid Kliniska vetenskaper i Malmö.
Enkäten är ett resultat av det tvärvetenskapliga samarbetet mellan etnologerna Susanne Lundin, Talieh Mirsalehi och medicinaren Margareta Troein.
Enkätundersökningarna genomfördes i juni och september med hjälp av KANTAR Sifo. Varje undersökning har svar från 1000 personer.
Cancerdrabbade som tränar har generellt en bättre prognos än otränade. Nu har forskare vid Karolinska Institutet i en studie som publiceras i tidskriften eLife hittat en möjlig förklaring till varför träning hjälper att bromsa tillväxten av cancer i möss. Det handlar om att fysisk aktivitet ändrar metabolismen hos immunförsvarets cytotoxiska T-celler och därmed stärker deras förmåga att angripa cancerceller.
– Biologin bakom träningens positiva effekter kan ge ny insikt om hur kroppen upprätthåller hälsa och hjälpa oss att utforma och förbättra behandlingar mot cancer, säger Randall Johnson, professor vid institutionen för cell- och molekylärbiologi, Karolinska Institutet.
Tidigare forskning har visat att fysisk aktivitet kan förebygga ohälsa samt förbättra prognosen för en rad sjukdomar som till exempel vissa cancertyper. Det har dock saknats kunskap om biologiska mekanismer som kan förklara kopplingen mellan fysisk aktivitet och cancerutveckling. En relativt ny förklaringsmodell är att rörelse aktiverar immunförsvaret och därigenom bidrar till att stärka kroppens förmåga att förebygga och hämma cancertillväxt.
Nu har forskare vid Karolinska Institutet byggt vidare på denna hypotes genom att undersöka hur immunförsvarets cytotoxiska T-celler, vita blodkroppar som är specialiserade på att döda cancerceller, reagerar på träning.
Cancer växte långsammare i tränade möss
De delade in möss med cancer i två grupper, varav den ena gruppen fick träna regelbundet i löphjul medan den andra förblev passiv. Resultatet visade att cancern växte långsammare och dödligheten minskade i de tränade mössen jämfört med de otränade.
För att undersöka vikten av de cytotoxiska T-cellerna testade forskarna att injicera antikroppar som avlägsnar dessa T-celler i både tränade och otränade möss. Antikropparna slog ut den positiva effekten av träningen på både cancertillväxt och överlevnad, vilket enligt forskarna demonstrerar betydelsen av dessa T-celler för träningens effekt på cancer.
Forskarna testade även att överföra cytotoxiska T-celler från tränade till otränade möss med tumörer vilket förbättrade deras prognos jämfört med de som fick T-celler från otränade djur.
Träning ändrade T-cellernas metabolism
För att ta reda på hur cancertillväxten påverkades av träningen isolerade forskarna T-celler, blod- och vävnadsprover efter ett träningspass och mätte nivåer av vanligt förekommande metaboliter som bryts ned av musklerna vid träning. Vissa av dessa metaboliter, som till exempel laktat, förändrade T-cellernas metabolism och satte fart på deras aktivitet.
Forskarna såg även att T-celler som isolerades från ett djur som hade genomfört ett träningspass uppvisade en förändrad metabolism jämfört med T-celler från djur i vila.
Utöver detta studerade forskarna hur dessa metaboliter påverkas av träning i människa. De tog blodprover från åtta friska män efter 30 minuters intensiv cykling och noterade att samma träningsinducerade metaboliter utsöndrades till blodbanan i människa.
– Sammantaget visar vår forskning att träning påverkar utsöndringen av flertalet molekyler och metaboliter som stärker cancerbekämpande immunceller och därigenom hämmar cancertillväxt. Vi hoppas att dessa resultat kan leda till en djupare förståelse för hur vår livsstil påverkar vårt immunförsvar och informera utvecklingen av nya immunterapier för cancer, säger Helene Rundqvist, forskare vid institutionen för laboratoriemedicin.
Vetenskaplig artikel:
Cytotoxic T-cells mediate an exercise-induced reduction in tumor growth(Helene Rundqvist, Pedro Veliça, Laura Barbieri, Paulo A. Gameiro, David Bargiela, Milos Gojkovic, Sara Mijwel, Stefan Reitzner, David Wullimann, Emil Ahlstedt, Jernej Ule, Arne Östman and Randall S. Johnson)eLife
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
