– Resultaten understryker vikten av att göra riskbedömningar bland de äldre för att förhindra undernäring och viktnedgång eftersom de kan medföra en stor risk för att avlida, säger Maria Burman, doktorand i geriatrik vid Umeå universitet.
Hon har studerat förekomsten av undernäring respektive fetma hos personer över 85 års ålder i Västerbotten och finländska Österbotten, som undersökts vid hembesök. En studie med cirka 800 personer visade att undernäring och lågt kroppsmasseindex, BMI, var kopplat till ökad risk för död, medan ett högre BMI var kopplat till en minskad risk för död.
Ökad förekomst av fetma
Det tycktes även som om förekomsten av fetma ökat medan förekomsten av undernäring inte förändrats mellan 2000 och 2015 bland personer över 85 års ålder, vilket sågs i en studie där totalt 1600 personer deltog.
I en annan studie baserad på registerdata, analyserades data för 48 000 personer som var 65 år och äldre på särskilt boende i Sverige. Där framgick att högre BMI, inklusive högre grad av fetma, var kopplat till en minskad risk för död. Högre BMI tycktes gynnsamt för överlevnaden för de med normalt nutritionsstatus, de i risk för undernäring och delvis för de som klassades som undernärda.
Koppling urinvägsinfektion och undernäring?
Är undernäring är en riskfaktor för infektion i urinvägarna bland äldre på äldreboenden? var frågeställningen i en fjärde delstudie.Men det gick inte att se någon sådan koppling, visade det sig.
– Befolkningen åldras och därför blir det allt viktigare att förbättra kunskaperna om hur man ska klara hälsan högt upp i åldrarna. Att de äldre får i sig tillräckligt med näring är av avgörande betydelse medan det finns mindre anledning att oroa sig för övervikt som riktigt gammal, säger Maria Burman.
Maria Burman arbetar som ST-läkare i geriatrik vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå.
Kontakt:
Maria Burman, doktorand vid Umeå universitet och ST-läkare i geriatrik, maria.burman@umu.se
Disputationen kan följas på https://umu.zoom.us/j/68875735525, 4 juni 9.00
Under lång tid har offentlig verksamhet lagts ut på entreprenad och sannolikt blir det vanligare att verksamheter i framtiden växlar huvudmannaskap. Kunskapen om hur det går till behöver därför fördjupas och utvecklas.
– Backsourcing av offentlig verksamhet, i motsats till tidigare forskning om backsourcing i den privata sektorn, visar sig vara mer komplex, mångfacetterad och motsägelsefull än tidigare studier har visat, säger Johan Berlin, professor i företagsekonomi vid Högskolan Väst och forskningsledare för studien.
Entreprenadföretagen kan misslyckas
Forskarna menar att i offentliga upphandlingsprocesser tävlar privata entreprenadföretag om att vinna offentliga kontrakt genom anbud och att erbjuda tjänster som kanske inte är lätta att uppnå. Det kan därför vara så att de privata entreprenadföretagen ibland misslyckas med att fullgöra sina kontrakt och i förtid får lämna tillbaka verksamheten vilket tvingar den offentliga beställaren att ofrivilligt få ta tillbaka verksamheten och driva den i egen regi. Det är denna situation som studien har velat studera mer i detalj och ta fram mer detaljerad kunskap om.
Studerat ”backsourcing” i realtid
Det som forskarna studerat är ett ofrivilligt återtagande av ett äldreboende i en större svensk kommun. Boendet bestod av cirka 150 bostäder med cirka 40 heltidsanställda och 15 på deltid. De boende hade efter biståndsbedömning erbjudits en servicelägenhet av kommunen av medicinska skäl.
– Det är ett relevant studieobjekt eftersom det är bemannat 24/7, är personalintensivt och livsviktigt för samhället. Det är också en viktig tjänst som kan antas ha stor påverkan på brukarnas liv, välbefinnande och hälsa. Vi fick dessutom exklusiv möjlighet att studera, intervjua, observera och dokumentera ofrivillig backsourcing i realtid här, säger Johan Berlin.
Samarbete istället för konflikter
Kartläggningen av processen har gjort det möjligt för forskarna att beskriva ofrivillig offentlig backsourcing och de justeringar, prioriteringar och uppoffringar som görs, mer detaljerat.
– Studien visar – paradoxalt nog – att förhållandet mellan kommun och vårdbolag under övergångsfasen karakteriseras av beroende, ömsesidigt informationsutbyte och samarbete istället för kontroll och konflikter, som klassisk marknadsteori stipulerar.
Viktigt med beredskap för återtagande
Enligt Berlin bidrar studien till utveckla teorin om backsourcing, särskilt om det beteende som utspelas mellan principal och agent i övergångsstadiet.
– Vi vet nu mer om vilket beteende vi kan förvänta oss. Det gör att vi lättare kan formulera förberedelser, överlämnande och uppföljning enligt mer korrekta antaganden. Resultaten indikerar behov hos offentlig verksamhet som tar outsourcingbeslut att också ha beredskapsplaner för att återföra verksamheten internt, säger Johan Berlin.
Johan Berlin, professor i företagsekonomi, Högskolan Väst, johan.berlin@hv.se
Ofrivillig barnlöshet drabbar 8–10 procent av alla fertila par i Sverige. Infertilitet utreds och behandlas som ett medicinskt problem, men de som drabbas upplever också ett socialt problem som orsakar en psykisk stress. Taina Sormunen, doktorand vid Sophiahemmet högskola, har skrivit en avhandling om hur infertila kvinnor hanterar sin vardag med stöd av kommunikation och nätverkande i sociala medier.
Dialog ger styrka
Många infertila kvinnor får kraft genom den gemenskap och förståelse de upplever i kontakten och dialogen med andra som har samma erfarenheter.
– Min studie visar att kommunikationen i de sociala forumen på nätet är väldigt viktig för den här gruppen och bidrar till att de kan hantera sin vardag bättre, säger Taina Sormunen.
Kvinnorna i studien är aktiva på nätet och använder sociala medier dagligen. I snitt ägnar de 1–3 timmar per vecka i olika forum. Många tycker att det är svårt att prata om barnlösheten med sin partner, övrig familj eller med nära vänner. Det upplevs som ett socialt stigma och en känsla av att stå utanför normen, att ”inte höra till”. Där fyller den sociala interaktionen med likasinnade på nätet en viktig roll.
– De känner sig inte hela som kvinnor när de inte lyckas bli gravida och istället för att diskutera vissa frågor med sin partner vänder de sig till sociala i forum där det finns andra i samma situation.
En sådan fråga är hur infertilitetsbehandlingarna påverkar den kvinnliga kroppen. Många upplever att deras män inte förstår konsekvenserna av det. I de sociala forumen behöver det inte förklaras i detalj – de som är där förstår ändå. Men det finns också baksidor.
– Om någon som får behandling inte lyckas bli gravid kan det påverka det egna måendet negativt. Men det finns också en stark känsla av givande och tagande där man mår bra av att hjälpa andra samtidigt som man själv får stöd, säger Taina Sormunen.
Infertilitet påverkar vardagen
Infertila kvinnor befinner sig ofta i en känslomässig berg- och dalbana. Vardagen upplevs tung och jobbig och det är svårt att styra och kontrollera sitt eget mående. Taina Sormunen berättar att det absolut vanligaste ämnet som diskuteras i de sociala forumen är just känslor och strategier för att hantera dem.
– Samtidigt skrivs det inte bara om negativa upplevelser. Det finns även berättelser om hur man kan finna glädje i livet på andra sätt än genom att få barn.
Under pågående utredning och behandling för infertilitet ställs kvinnorna många gånger inför besvärliga situationer i vardagen. Det kan handla om att man har lång resväg till kliniken och en arbetsgivare som inte förstår varför man måste vara ledig. Det kan också vara jobbigt i sociala sammanhang där det insinueras eller ställs frågor om varför ett par inte har barn. Det är inte självklart att den som är drabbad vill prata öppet om det. En del hanterar det genom att lämna sammanhang där graviditeter och barn diskuteras eller undviker att hamna i sällskap med kvinnor som är gravida eller som har barn.
Taina Sormunen hoppas att hennes forskning ska leda till att bemötandet av kvinnor som drabbas av barnlöshet kan stärkas och förbättras.
– Min förhoppning är att öka kunskapen om den här gruppens behov hos både vårdpersonal och människor i allmänhet. Många infertila känner sig ensamma. Om min studie leder till att fler känner sig sedda och mindre ensamma genom att medvetenheten om deras livssituation generellt sett blir större, är det jättebra, säger hon.
Taina Sormunen, forskare och doktorand vid Institutionen Klinisk forskning och Utbildning, Södersjukhuset, Karolinska Institutet och lärare vid Sophiahemmet Högskola, taina.sormunen@shh.se
I Sverige föds varje år ett tiotal kvinnor utan livmoder. Förutom svårigheterna det kan innebära att inte ha en kropp som följer normen, kan dessa kvinnor följaktligen inte bli gravida.
Nio barn har fötts i Sverige
Sedan slutet av 1990-talet har svenska forskare undersökt om livmodertransplantation, i kombination med IVF, kan vara vägen till graviditet för kvinnor utan livmoder. Hittills har forskningsprojektet lett till att nio barn fötts i Sverige.
Att delta i forskningen kring livmodertransplantation har dock krävt att man som mottagare hittar en donator villig att ge bort sin livmoder, helst en släkting. I en ny studie undersöker Lisa Guntram hur kvinnor som övervägt – eller genomgått – livmodertransplantation har gjort för att få tillgång till den livmoder som behövs för att genomgå en transplantation.
Hur ber man om någons livmoder? Vilka utmaningar innebär det? Det är några av frågorna som Lisa Guntram ställer sig i artikeln som nu publicerats i tidskriften Medical Humanities.
– Studien visar att när en kvinna ber en närstående, exempelvis sin mamma, om att få hennes livmoder så handlar det om så mycket mer än det medicinska. Nya innovationer kan väcka existentiella frågor till liv och utmana relationer. Det måste man ta i beaktande om livmodertransplantationer är tänkta att bli en del av vårdutbudet, säger Lisa Guntram, universitetslektor vid Linköpings universitet.
Att be om den livmoder man själv burits i
Lisa Guntram har intervjuat tio svenska kvinnor, i åldern 26–37 år, som i tonåren upptäckte att de inte hade någon livmoder. Alla kvinnorna hade övervägt att adoptera eller använda sig av en surrogatmoder utomlands, men hade av olika skäl avstått. Livmodertransplantation var ytterligare en möjlighet de beaktade, eller hade genomfört.
Analysen visar att frågan om att få någons livmoder kan skapa svårigheter både på det känslomässiga planet och i relationen mellan givaren och mottagaren. Detta är något som även tidigare forskning visat gällande annan organdonation mellan släktingar. Det som är specifikt för just livmodertransplantation är att den väcker frågor både om vad moderskap betyder och om livmoderns olika betydelse under en människas livstid.
Vad gäller moderskap vittnar kvinnorna i studien om hur de upplevde att det var ”självklart” för deras egna mödrar att ställa upp. Samtidigt visar studien på de risker ett ”nej” kan innebära för relationen. Med frågan om att få låna sin mammas livmoder förs förväntningar om moderskap upp till ytan samt föreställningar om vad en mamma ”ska” vara villig att offra för sitt barn.
Frågan aktualiserar även synen på den åldrande kvinnan och hennes livmoder. ”Behöver” en äldre kvinna sin livmoder? Tidigare forskning utgår ofta från att det är känslomässigt lättare för kvinnor som är klara med sitt barnafödande att donera sin livmoder, än det är att donera andra organ. Livmodern anses då ha fullgjort sin uppgift. Lisa Guntram menar dock att mer kunskap behövs kring hur kvinnor känner inför att ge bort just detta organ.
Fler än givaren och mottagaren berörs
De kvinnor i studien vars mödrar inte kunde, eller ville, ge bort sin livmoder tvingades fundera över vem de skulle fråga i stället. Detta, menar studien, sätter frågan om tillgänglighet på agendan. Om livmodertransplantation i framtiden ska gå från forskning till att erbjudas i vården bör frågan om tillgänglighet diskuteras. För intervjupersonerna i studien innebar sökandet efter en egen donator både stress och en ny medvetenhet om hur nätverken runt dem såg ut. Det blev tydligt att en donerad livmoder involverar så många fler personer än bara givaren och mottagaren.
– Min studie syftar inte till att avgöra huruvida livmodertransplantationer bör bli en del av vårdutbudet eller ej. Men resultaten pekar på att personer som genomgår detta, eller funderar på det, måste få ett anpassat stöd. Både före, under och efter ett eventuellt ingrepp, säger Lisa Guntram.
Lisa Guntram, universitetslektor vid Linköpings universitet, lisa.guntram@liu.se
– Vi vill dela med oss av vilka problem som dök upp under vårt arbete med detta pilotfall, och hur vi löste dem. Andra ska inte behöva uppfinna hjulet på nytt, utan bygga vidare på den kunskap som finns, säger Andreas Tillmar, rättsgenetiker vid Rättsmedicinalverket och forskare vid Institutionen för biomedicinska och kliniska vetenskaper, Linköpings universitet.
Läser av gamla dna-prover
Som forskare är han inriktad på att utveckla metoder för att kunna ta fram genetisk information från dna-prover med låg kvalitet, så att det ändå ska gå att utläsa tillräcklig information om dem för exempelvis sökningar i släktforskningsdatabaser. Hans metodik blev en av pusselbitarna som ledde fram till mordens lösning.
Vi sitter på kunskap som är starkt efterfrågad och vi vill sprida den, säger Andreas Tillmar, docent och adjungerad lektor i rättsgenetik vid Institutionen för biomedicinska och kliniska vetenskaper, Linköpings universitet. Bild: Edis Portori
Tillsammans med bland annat kollegor från Polismyndigheten och Nationellt forensiskt centrum har Andreas Tillmar skrivit en artikel i den vetenskapliga tidskriften Forensic Science International: Genetics. Artikeln är en fallbeskrivning över hur det 16 år gamla olösta dubbelmordet, där en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna knivhöggs till döds, till slut – i juni 2020 – nådde fram till en lösning.
Dna-baserad släktforskning
Polismyndigheten hade efter en rättsutredning i början av 2019 beslutat att använda dubbelmordet som pilotfall för att testa metoden med dna-baserad släktforskning. Det tog sedan 1,5 år av samarbete mellan forskare och myndigheter innan mördaren kunde gripas. Att fallet klarades upp berodde på att polisen kunde använda sig av kommersiella dna-baserade släktforskardatabaser och på så sätt få ett betydligt större urval av personer att söka bland.
Artikeln beskriver tekniska, juridiska och etiska aspekter som behövde lösas under arbetets gång och hur det gemensamma arbetet till slut ledde fram till en lösning.
Tekniken med dna-baserad släktforskning hade vid det svenska pilotfallets början, 2019, endast använts i en mycket begränsad omfattning. I det första kända fallet från 2018 kunde en seriemördare i USA, den så kallade Golden State killer, gripas och dömas tack vare tekniken.
Vill sprida tekniken
– Det fallet fick stor medial uppmärksamhet men kunskapen som låg bakom gripandet fick aldrig spridning på grund av att det var privata företag som hanterade tekniken. Av kommersiella skäl ville de behålla kunskapen för sig själva. I vårt fall är det annorlunda, vi sitter på kunskap som är starkt efterfrågad och vi vill sprida den, säger Andreas Tillmar.
Utöver beskrivningen av ett mödosamt arbete som lett fram till förfinade dna-metoder ger artikeln exempel på frågor av juridisk och etisk karaktär.
De juridiska frågorna handlar exempelvis om nuvarande lagstiftning som rör den personliga integriteten. Att brottsutredare ska kunna använda sig av genetisk information från kommersiella dna-baserade släktforskardatabaser är inte självklart.
– Här finns en gråzon. Tekniken ligger ofta steget före juridiken, säger Andreas Tiilmar.
Privatliv kontra brottsbekämpning
Etiska dilemman kring denna typ av dna-analyser har bland annat handlat om att poliser skulle kunna få tillgång till privatpersoners dna-information och därmed få insyn i deras privatliv, som exempelvis deras risk för genetiska sjukdomar eller faderskapsförhållanden.
– Två starka intressen riskerar alltså att krocka med varandra; människors rätt till privatliv och privata personuppgifter kontra samhällets strävan efter att lösa grova brott, säger Andreas Tillmar.
Pilotfallet och dubbelmordets upplösning har ett stort internationellt intresse, konstaterar han.
– Vad vi vet så är vi de första utanför USA som använt tekniken. Nu hoppas vi att andra kan dra nytta av vårt arbete och att vi ska kunna utveckla dna-metoderna ytterligare, till exempel via internationella samarbeten, säger Andreas Tillmar.
Förbud mot nyförsäljning av bensin- och dieselbilar behöver i så fall införas senast år 2030, visar studien.
– Livslängden hos alla de bilar som finns på vägarna idag och de som säljs fram tills regleringen införs gör att det dröjer innan den totala effekten syns, säger Johannes Morfeldt, forskare inom fysisk resursteori på Chalmers.
Den totala effekten av en utfasning av ”fossilbilar” skulle dröja till mitten av århundradet – och hur stor klimatvinsten blir avgörs där batterierna tillverkas. Forskarna har också tagit hänsyn till utsläppen vid tillverkning av elbilar och batterier, och de utsläpp som sker då el till driften produceras.
Biodrivmedel i bensin och diesel
För att utsläppen av växthusgaser ska minska i nivå med svenska klimatmål ser forskarna därför ett behov av att öka inblandningen av biodrivmedel i bensin och diesel, enligt den reviderade reduktionsplikten fram till 2030. Det gäller även om ett förbud eller en liknande reglering införs för nyförsäljningen.
– Resultaten från studien visar att en snabb elektrifiering av den svenska bilparken ger minskade livscykelutsläpp: Från 14 miljoner ton koldioxid år 2020 till mellan 3 och 5 miljoner ton år 2045. Var inom spannet som vi hamnar år 2045 beror främst på i vilken utsträckning möjligheterna till utsläppsminskningar i tillverkningsindustrin realiseras, säger Johannes Morfeldt.
En övergång från bensin- och dieselbilar till elbilar innebär en ökad efterfrågan på batterier. Batterier till elbilar kritiseras ofta, inte minst med tanke på att de orsakar stora utsläpp av växthusgaser i tillverkningsskedet.
Möjligt minska utsläpp vid batteritillverkning
– Det finns relativt stora möjligheter att minska utsläppen i den globala batteritillverkningen. Vår sammanställning visar att de genomsnittliga utsläppen i global batteritillverkning skulle kunna minska med omkring två tredjedelar per kilowattimme batterikapacitet fram till 2045. De utsläppen sker däremot ofta i andra länder och därför har svenska beslutsfattare mer begränsade möjligheter att påverka dessa, säger Johannes Morfeldt.
För klimatets skull spelar det ingen roll var utsläppen sker. Ur ett globalt perspektiv finns en risk att ett nationellt beslut för att komma ner till nollutsläpp från personbilar leder till ökade utsläpp i andra delar av världen, så kallat koldioxidläckage.
I det här fallet handlar det om den ökade efterfrågan på batterier. Om utsläppen från batteritillverkningen fortsätter att vara höga, får inte ett nationellt beslut lika stor effekt på klimatpåverkan som tänkt. Det betyder att livscykelutsläppen hamnar i det övre spannet – alltså runt 5 miljoner ton koldioxid i stället för runt 3 miljoner ton. På grund av detta kan det finnas anledning att reglera utsläppen i såväl fordons- som batteritillverkning utifrån ett livscykelperspektiv.
”Utsläpp från avgasrör” är utsläpp inom Sveriges gränser, som behöver nå noll till år 2045 för att bidra tillräckligt till våra klimatpolitiska mål. Utsläppen från produktion av bilar och bränslen innefattar såväl tillverkning av bilar och batterier som bränsleproduktion, inklusive produktion av el till elbilar. De streckade fälten visar möjligheterna till utsläppsminskningar vid tillverkningen av batterier, fordon och bränslen. Diagrammet förutsätter ett svenskt förbud mot nyförsäljning av bensin- och dieselbilar år 2030, samt ökande inblandning av biobränslen enligt den reviderade reduktionsplikten fram till 2030. Bild: Yen Strandqvist/Chalmers
– Inom EU finns till exempel en diskussion om att sätta en gemensam standard för tillverkning av batterier och fordon – på ett liknande sätt som det finns standard som reglerar vad som får släppas ut från avgasröret, säger Johannes Morfeldt.
Men oavsett hur tillverkningsindustrin utvecklas skulle ett förbud mot nyförsäljning av fossilbilar alltså ge en kraftfull minskning av den totala klimatbelastningen, givet Sveriges låga elproduktionsutsläpp.
Netto-noll-utsläpp 2034
Resultaten i studien är baserade på svenska förhållanden, men beräkningsmodellen kan användas för att få fram motsvarande siffror för andra länder, utifrån respektive lands bilpark och energisystem. År 2045 lyfts särskilt fram eftersom det är tidpunkten då växthusgasutsläppen inom Sveriges gränser ska nå netto-noll enligt våra klimatpolitiska mål.
En barnfamiljs gemensamma måltid strukturerar vardagen, utvecklar barns motoriska förmågor och skapar ett socialt sammanhang. Gastrostomi är ett hjälpmedel för personer med ätsvårigheter. Barn med gastrostomi får föda via en kanal/stomi direkt till magsäcken istället för genom munnen.
Det finns många olika orsaker till att en person behöver en gastrostomi, exempelvis vid mag-/tarmsjukdomar som påverkar kroppens förmåga att ta upp näringsämnen, funktionsnedsättningar som begränsar förmågan att tugga eller sjukdomar som ger ökat behov av specifika näringsämnen.
Det finns stora kunskapsluckor om hur man kan stötta ätutvecklingen hos barn med allvarliga ätsvårigheter och deras familjer, menar Ellen Backman, logoped och doktorand vid Högskolan i Halmstad.
– Det saknas kunskap om delaktighet under måltider för barn med en gastrostomi och hur familjer anpassar sitt vardagsliv utifrån det annorlunda ätandet.
Mysigt äta med föräldrar och syskon
En gastrostomi behöver inte betyda att barnet helt måste sluta äta via munnen – tvärtom kan det bra att fortsätta äta till exempel sådant som man tycker extra mycket om.
– Oavsett hur mycket barnen åt via munnen eller hur de upplevde själva ätandet, var familjens måltid ett uppskattat tillfälle till gemenskap. De tycker att det är mysigt att äta med familjen och prata med föräldrar och syskon, säger Ellen Backman.
I Ellen Backmans studier framkommer det att fokus på insatser för barn med gastrostomi är näringstillförsel, biverkningar och tillväxt, inte på familjernas och barnens upplevelse av måltiden. Därför har hon försökt fånga både barnens och föräldrarnas erfarenheter av gastrostomi, ätande och måltiden.
Krav från omgivningen
Barnens upplevelser av måltider och att ha en gastrostomi är varierande. För en del av barnen var ätandet kopplat till negativa upplevelser, de kände illamående och svårigheter att motoriskt hantera vissa konsistenser. De kände också krav från omgivningen att äta fortare och mer.
Barnen i studien var också ambivalenta till sin gastrostomi.
– De benämnde den som en naturlig del av kroppen och som nödvändig för att kunna växa, springa och leka, men de beskrev också känslor av att vara annorlunda och utanför på grund av sitt ovanliga ätande, och att knappen var i vägen.
Ellen Backmans analyser visade att även föräldrarna värdesatte familjens sociala och kulturella sammanhang kopplat till måltiden, men att det var utmanande att balansera barnens individuella behov med hela familjens kollektiva behov.
Olika syn på hälsa
– Föräldrarna beskrev att de saknade stöd från sjukvården i delar av vardagen med en gastrostomi som inte handlade om sårvård, hjälpmedel och näringstillförsel.
– Min forskning belyser vikten av att synliggöra begreppet ”hälsa” inom vården. Min forskning visar att barn kan ha en bild av vad hälsa innebär, föräldrar en annan och sjukvårdsinstanser ytterligare en. Det bidrar till att det är omedvetna definitioner av hälsa som styr vilka insatser som görs och vilka förväntningar som finns på insatserna.
Enligt Ellen Backmans studier behöver alltså vårdinsatserna i en familjs vardag utgå ifrån familjens sociala och kulturella sammanhang.
Behöver bli bättre på att fråga
– Vårdpersonal behöver bli bättre på att fråga barn och föräldrar vad som är viktigt för dem och göra anpassningar utifrån det. Många föräldrar känner sig ensamma och sårbara och har svårt att få förståelse från släktingar, vänner och sjukhuspersonal, säger Ellen Backman.
Ellen Backman har tyckt att det har varit spännande att prata med barnen:
– I journalerna var barnens perspektiv inte speciellt synligt, men när man pratar med dem har de många tankar. Barnens egna erfarenheter är viktiga att fånga in och det behöver både forskare och vårdpersonal bli bättre på att göra.
Viktigt med barns perspektiv
För Ellen Backman har det varit viktigt att även inkludera barn med intellektuella funktionsnedsättningar i intervjuerna.
– Det är ganska unikt för mina studier, men för mig har det varit viktigt att även få deras perspektiv, att lära sig om metoder för att samla in data som man kan applicera på andra patientgrupper.
I avhandlingen finns förslag på hur vården för barn med gastrostomi kan förbättras. Ett förbättringsområde är kunskapsnivån hos personal om arbetssätt som involverar barn i planering, genomförande och uppföljning av behandlingsåtgärder. Det behövs också tydligare journalföring.
– Även samarbetet mellan yrkesprofessioner behöver öka och man behöver mer regelbundet fråga föräldrarna hur de hanterar vardagliga måltider, säger Ellen Backman.
Berättelser om tillvaron efter världens undergång har länge fascinerat människan, och populariteten för den post-apokalyptiska genren tycks bara öka. Skildringarna om hur invasioner från rymden, syndafloder, virus, klimatförändringar eller zombier ödelägger samhällen och hotar människans överlevnad finns i stor mängd och i olika former, såsom litteratur, film och dataspel.
– Min fascination för spekulativ fiktion har växt fram ur 1980-talets rollspelskultur. Jag tillhör den generation som växte upp med första vågen av dataspel och rollspel, som blivit en mylla även för det professionella livet. Jag tror att vi människor åtminstone delvis behöver dessa påhittade världar för att i trygghet få spekulera och undersöka extrema varianter av vår egen värld. Få som skriver inom den post-apokalyptiska genren skulle ju vilja leva i de världar de skapar, säger Andreas Nyström.
Rester från det förlorade paradiset
Men i romaner, filmer och spel om förstörda världar och ödelagda landskap finns det ofta viloplatser, stilla oaser och tillflyktsorter. Det är gömda trädgårdar med grönska, vatten och föda, lugn och trygghet – ett slags rester från det förlorade paradiset. Den fridfulla platsen står i skarp kontrast till det ödelagda landskapet utanför.
Forskningsfrågan är skenbart enkel: Vilka är de fridfulla platsernas funktioner i den post-apokalyptiska berättelsen?
Mad Max: Fury Road, Vägen, Bibeln, Oblivion, The Flame in the Flood och Apornas planet är bara några av de romaner, filmer och dataspel som ligger till grund för Andreas Nyströms analys.
Kontrast till eländet i dystopin
Han menar att fristaden i post-apokalyptisk fiktion tjänar åtminstone tre olika och delvis överlappande funktioner:
1) Som det förlorade paradiset, en underbar trädgård, en plats för återhämtning och vila. Här finns kopplingar till trädgårdens historia, bibelns berättelse om Edens lustgård och Babylons hängande trädgårdar. Idén om paradisiska miljöer har funnits med i västerländskt tänkande i tusentals år.
2) Som en plats för att utforska spänningar mellan rörlighet och orörlighet, start och stopp. Den fridfulla platsen blir ett sätt att visa spänningsförhållandet mellan vila och rörelse, mellan viljan att vara en kringresande nomad och vårt behov av ett tryggt bo.
3) Som start och/eller slut i en berättelse. Den fridfulla platsen ramar in berättelsen och blir en metafor för livet och döden.
– Det finns naturligtvis fler och långt ifrån okomplicerade aspekter, och jag gör inte anspråk på att ha hittat alla svaren. Dessa fridfulla platser är fenomen inom genren som tidigare forskning inte har uppmärksammat. Fokus har mer legat på en diskussion om själva ödeläggelsen, undergången. Ändå finns dessa platser nästan alltid med. De dyker upp i handlingen och får laddning i kontrast mot allt elände runtomkring, säger Andreas Nyström.
Clara Alfsdotter har nyligen disputerat i arkeologi inom forskarskolan GRASCA på Linnéuniversitetet. Hon arbetar också som arkeolog på Bohusläns museum. I sin avhandling har hon undersökt hur analyser av skelett och mänsklig nedbrytning kan hjälpa oss att förstå vad som hänt vid och efter ett dödstillfälle. Hennes forskning länkar på så sätt ihop arkeologi och osteologi (läran om skelett) med forensiskt arbete. Hon har analyserat skelett i järnåldersborgen Sandby borg på Öland, undersökt nedbrytning av lik och studerat hur begravda, brända och skeletterade kvarlevor analyseras inom det svenska rättsväsendet idag.
– Skeletterade kvarlevor, alltså när inga mjukdelar kvarstår, kan ge mycket information om vad som hänt på en plats. Och om den avlidna individen själv, säger Clara Alfsdotter.
Visar hur en brottsplats påverkas över tid
Claras forskningsområde knyter an till rättsantropologi, vilket innefattar analyser av skelett och mänsklig nedbrytning i till exempel kriminaltekniska och rättsmedicinska undersökningar. Avhandlingens resultat har stor betydelse för hur rättsantropologi kan utvecklas inom polisväsendet i Sverige.
– Det kan handla om att tolka hur en brottsplats har påverkats av mänskliga och naturliga faktorer. Till exempel att tyda hur en kropp legat eller flyttats, och om förändringar i skelettet har orsakats av mänsklig aktivitet, djur eller annat. Det handlar också om förbättrade möjligheter att bedöma när en individ dog. Kunskaperna är viktiga för att avgöra vad som kan ha hänt individen, säger Clara Alfsdotter.
Hennes analyser av skelett i Sandby borg – en plats känd för den massaker som utspelade sig där i slutet av 400-talet – har gett kunskap om skademönster och hur människorna bragts om livet. Studierna indikerar att överfallet i borgen överraskade invånarna, och att de inte kunde försvara sig. De visar också att de avlidna tycks ha lämnats kvar utan att kropparna hanterats.
Nedbrytning av lik varierar med klimat och hantering
Clara Alfsdotter har också studerat nedbrytning av lik. Ett projekt i samarbete med Rättsmedicinalverket handlade om hur snabbt avlidna förmultnar utomhus i Sverige. Ett resultat visade att metoder som utvecklats utomlands för att uppskatta när en person avlidit, inte alltid är lämpade för användning i svenskt klimat. Metoderna ser lovande ut för avlidna som legat på marken, men inte för avlidna som legat i vatten.
I ett annat projekt har Clara Alfsdotter undersökt hur nedbrytning påverkas i olika miljöer, till exempel om en kropp legat ovan mark eller i en kista. Studien gjordes på ett universitet i USA. Resultaten visade att avlidna som bryts ner i en kista i större omfattning kan påverkas av vätska från kroppens egna mjukdelar. Det kan göra att kvarlevorna rör på sig mer. Denna kunskap kan hjälpa till att tolka huruvida skelettets läge verkligen återspeglar hur en avliden placerats från början, eller kan vara resultat av mänsklig hantering.
Arkeologisk forskning hjälper polis och rättsväsende
Rättsantropologi används i många länder som en del av polisens undersökningar, till exempel vid brottsplatser och olyckor. I Sverige har användningen varit begränsad. Clara hoppas att hennes forskningsresultat ska omsättas i konkreta samarbeten med polis och rättsväsende.
– Utöver mitt fokus på mänskliga kvarlevor kan arkeologisk kunskap vara till hjälp i flera andra polisiära ärenden, som brottsplatsdokumentation, dateringsfrågor och miljöbrott, säger Clara Alfsdotter.
Fotnot: GRASCA är Linnéuniversitetets företagsforskarskola för svensk uppdragsarkeologi
Kontakt:
Clara Alfsdotter, arkeolog på Bohusläns museum och forskare arkeologi vid Linnéuniversitetet, clara.alfsdotter@lnu.se
Varje enskild planta övervakas av sensorteknik för att få värdefull data. Data som som sedan används tillsammans med artificiell intelligens, för att ta reda på hur de ska odla för att maximera basilikans smak och näringsinnehåll.
– Vi kan åstadkomma stora förbättringar genom att ta hjälp av ny teknik och kombinera den med kunskap inom kemi och sensorik, säger Ajay Arunachalam, en av forskarna i Örebro universitets tvärvetenskapliga satsning på Mat och hälsa.
Ajay Arunachalam utvecklar ett system som lär sig att identifiera de olika plantorna, följa deras utveckling och samla stora mängder data. Med hjälp av artificiell intelligens får han information om plantorna i realtid och kan göra förändringar för att odlingen ska ge den bästa skörden.
Med hjälp av sensorteknik och AI kan forskarna ta reda på de bästa förutsättningarna för att odla växter. Bild: Jesper Mattsson
Anpassar efter plantans behov
– Tanken är att vi börjar småskaligt för att sedan överföra till stora odlingar när vi har tekniken på plats.
Tekniken håller koll på ljus, vatten och temperatur och anpassar det efter plantan. I labbet odlar Ajay Arunachalam, förutom basilika Pak choi, en sorts kål. Växterna kommer, i nästa steg, att både analyseras i labb av kemiforskare och smaktestas av Restaurang- och hotellhögskolan.
– Det gör att vi får information om hur plantan är uppbyggd som går att jämföra med dess smak, säger Ajay Arunachalam.
Än så länge håller den artificiella intelligensen på att lära sig att identifiera och följa den enskilda plantan. Maskininlärningen tar tid och det är dessutom viktigt att det blir artificiell intelligens som går att förklara och förstå.
– Det får inte bara vara en ”svart låda” utan det måste vara möjligt för människor att tolka informationen, säger Ajay Arunachalam.
– Framtidens jordbruk är datoriserat och kombinerar kunskap från olika vetenskapsområden: biologi, sensorik och nutrition. Det kommer att forma en ny era av hållbar utveckling som fokuserar på hälsosammare och mer smakrika produkter och samtidigt minimera osäkerheten i processen.
Ajay Arunachalam, forskare inom datavetenskap vid Institutionen för naturvetenskap och teknik, Örebro universitet, ajay.arunachalam@oru.se
Ska vi fortsätta att sprida avloppsslam på åkrarna för näringens skull eller sluta på grund av risk för föroreningar, och stå med ett berg av oanvändbar avföring? Frågan om vad som ska hända med svenskarnas kiss och bajs har engagerat i över 20 år.
Vad ska vi göra av allt bajs?
Sveriges befolkning ger upphov till 730 000 ton bajs varje år. Lägg också till 1,5-2 liter kiss per person och dag och du får ett avfallsberg med tillhörande sjö som ska tas om hand om. Inte så konstigt att danskarna ville släppa ut en del av sitt avskräde i Öresund när man ser siffrorna svart på vitt.
Det planerade utsläppet stoppades dock efter protester. Och Sverige har än så länge inte känt sig nödgat att förorena Öresund utan skickar en tredjedel av vårt kiss och bajs till deponier, en tredjedel omvandlas till anläggningsjord, och resterande tredjedel hamnar på åkrarna som gödsel. Åtminstone är det så vi brukade att göra.
Avloppsslam. Bild: U.S. Fish and Wildlife Service, Public domain
Från bajs till gödsel
Till reningsverken kommer allt det som spolas ut från hushållen (bad-, disk- och tvättvatten, fekalier och urin), sjukhus, industrier och andra anläggningar. Väl framme separeras vattnet från slammet, som sedan rötas med hjälp av mikroorganismer. Det rötade slammet ”avvattnas” och liknar sen jord. Det är slammets innehåll av fosfor, kväve och mullbildande ämnen som gör det intressant för jordbruket. Men slammet har också samlat på sig metaller, kemikalier och andra föroreningar från avloppsvattnet.
I takt med att miljömedvetenheten ökat har vi insett att det kanske inte är bra att lägga slammet, som kan innehålla tungmetaller som är skadliga för vår hälsa, direkt på åkrarna. Dessutom innehåller slammet näringsämnen som fosfor, kväve och kalium. Ämnen som är viktiga för grödorna, men som i för hög mängd kan leda till övergödning och försurning.
Frågan om avloppsslammets vara eller inte vara har utretts många gånger de senaste 20 åren och senast i januari 2020 presenterade regeringen ännu ett förslag till hållbar slamhantering.
– Utredningen innehåller två förslag. Det ena innebär ett totalförbud mot spridning på åkermark. Med ett sådant minskar användningsområdena för slammet drastiskt. Det andra innebär att man förbränner slammet och sedan återför fosforn, säger Eva Norlander, forskare i miljöteknik vid Mälardalens högskola.
Separera kiss och bajs
Remissvaren har inte låtit vänta på sig och kritikerna kan delas in i två läger: de som menar att den fortsatta spridningen av avloppsslam på åkrarna går emot miljö- och folkhälsodirektiv, och de som menar att ett förbud sätter käppar i hjulet för den cirkulära ekonomin.
Det finns dock alternativ som varken är svarta eller vita utan väljer en grå mellanväg. Ett sådant är urinåtervinning.
– Vårt mål är att återföra växtnäringen till jordbruket och den största delen av denna näring, till exempel kväve, finns i vårt urin. Idag får växterna näring av konstgödsel som produceras med fossil energi, men vi vill fixera den kväve som redan finns genom att sortera ut och torka urinen, och sen lägga den på åkern, säger Cecilia Lalander, forskare i kretsloppsteknik vid SLU.
Torkat urin.
Eftersom urin består till 90 procent av vatten blir den lättare att hantera om det torkas så att bara näringsämnena blir kvar. Detta ska ske med hjälp av en slags torrtoalett som sorterar kisset från bajset så att bajset åker vidare till reningsverket (precis som idag) medan kisset hamnar i en torkbädd under eller bredvid den urinsorterande toaletten.
– På detta sätt kan man fortsätta att använda de reningsverk vi redan har, men man tar bort den stora kvävebelastningen så att de kan bli mer effektiva. Som det är idag börjar många reningsverk att nå sin maxkapacitet och det innebär att man måste bygga nytt, vilket är jättedyrt.
Just nu finns en prototyp av den sorterande torrtoan på campus på SLU i Uppsala, och ytterligare en ska installeras i Malmö på VA-Syds huvudkontor. Förhoppningen är att detta system ska vara lika självklart och självgående som dagens avloppssystem och att det kommunala reningsverket istället för att få kisset spolat till sig, kommer och samlar upp den torkade urinen.
Bild från ”Spola inte kretsloppet. Bättre hantering av resurser i avlopp”, SLU
– Vi tror absolut att detta är framtiden. Det är dock inte färdigt för storskalig implementering ännu, men efter prototyperna kommer vi att få veta var i utvecklingen vi står.
När Cecilia Lalander inte ägnar sig åt kiss är hon involverad i ett annat avfallsrelaterat projekt som innefattar den lockande kombinationen bajs, fluglarver och foder. Eller, framförallt handlar det om matrester. Matrester som larver av arten amerikansk vapenfluga (Hermetia illucens) får sätta i sig, för att sedan själva bli foder till exempelvis kycklingar och fiskar.
Cirkulärt bajs – när vi är redo
Matresterna skulle dock lika gärna kunna vara människobajs eftersom fluglarverna, som kan öka sin vikt 200 gånger på två veckor, lika gärna festar loss på det. Problemet är att vår lagstiftning inte tillåter att larver blir djurfoder.
– Eftersom fluglarver räknas som produktionsdjur måste man ge dem godkänt foder trots att deras naturliga föda är avfall. Men den biologiska säkerhetsrisken är lätt att kontrollera, och både bakterier och virus inaktiveras i processen.
Flugans larver kan äta bajs – och sen bli djurmat
Den amerikanska vapenflugan (Hermetia illucens) härstammar från södra USA men har spridit sig över hela jordens varma klimatzoner. Deras optimala temperatur är 27–35 grader. Gruppen vapenflugor har inte fått sitt namn av att de är särskilt krigiska, utan av att de har två bakåtriktade taggar på ryggen. En hona kan lägga drygt 700 ägg. Äggen kläcks till larver, som efter två veckor blir till puppor. Efter ytterligare två veckor kommer en fluga ut ur puppan. Flugan blir bara en vecka gammal. Larverna som gärna äter avfall består av drygt 40 procent protein och drygt 30 procent fett. Och är därför utmärkta som djurfoder. Källa: SLU
Rent tekniskt är det alltså redan idag möjligt att låta larver äta vår avföring för att sedan bli foder år de djur som vi själva vill äta upp. Någon mer självklar definitionen av termen cirkulär livsstil går knappast att hitta. Dock gör lagar och regler att denna lösning inte är möjlig.
– Jag har hållit på med detta sedan 2011 och har stött på många hinder. Men många är intresserade av systemet och vill börja att implementera det i stor skala, vilket är jättepositivt. När samhället är redo för de cirkulära lösningarna som behövs för att leva på den här planeten är vi redo, säger Cecilia Lalander.
Bajs kan bli kol
Likt Cecilia Lalander tycker Sebastian Schwede, forskare i miljöteknik vid Mälardalens högskola, att det är en bra idé att utvinna kväve ur alla de ton urin som vi människor producerar. Men istället för att låta larver äta upp bajset föreslår han hydrotermisk karbonisering, HTC, vilket innebär att det slam som används för rötning och biogasproduktion, efteråt utsätts för ett tryck som omvandlar materialet till ett kolmaterial.
– I biogasproduktionen bryts bara 50 procent av det organiska materialet ner och vi har därför möjlighet att fånga in ytterligare kväve, fosfor och kol i det biokolsliknande material som vi får. Då har man dels minskat mängden avfall från rötningen som man idag måste transportera bort, dels tagit tillvara på ämnen som kan återföras till jorden.
Det som blir kvar kan även användas till att värma upp processerna och lokalerna på reningsverket alternativt skickas tillbaka till rötningen för att producera mer biogas.
Ett problem är dock att resultatet av HTC klassas som avfall, vilket begränsar användningsområdena. Även i detta fall är det alltså lagstiftningen som sätter stopp för metoderna.
Ladda mobilen med urin – och andra mer eller mindre rimliga avfallslösningar:
Forskare i Storbritannien lyckades ladda en mobiltelefon med hjälp av urin och elektricitetsalstrande mikrober. Urinen passerade ett gäng mikrobiella bränsleceller som omvandlade urinen till elektricitet med hjälp av sin metabolism, se filmen.
I antikens Rom användes urin som tvättmedel samt för att bleka tänderna. Källa: Smithsonianmag.com
Fram till 1600-1700-talet användes urin även vid färgning av kläder och textilier eftersom det gjorde att färgen lättare bands till materialet. Källa: Smithsonianmag.com
Forskare vid University of Florida lyckades utvinna 290 liter metan ur en grupp astronauters avföring per person och dag vilket teoretiskt var tillräckligt för att transportera astronauten från rymdbasen tillbaka till jorden. Källa: sciencefocus.com
Amerikanska forskare upptäckte 2015 fragment av guld, silver och andra värdefulla metaller i människors avföring. Källa: eurekalert.org.
En annan studie från samma år uppskattar att det finns metaller till ett värde av 13 miljoner dollar i det amerikanska avloppsslammet. Källa: ACS Publication
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av forskning.se
Svenskarna ägnade mer tid än någonsin åt medier under 2020, sammanlagt i snitt sju timmar per person. Under det första pandemiåret ökade också nyhetskonsumtionen och betalningsviljan för både underhållningsmedier och nyhetsmedier på nätet. Det visar 2020 års Mediebarometer, genomförd av Nordicom vid Göteborgs universitet.
Historisk ökning
Pandemin har medfört ovanligt stora förändringar i befolkningens medievanor. Mellan 2019 och 2020 ökade den sammanlagda användningstiden från sex till sju timmar per dag. Enligt Ulrika Facht, medieanalytiker vid Nordicom, är det en historisk ökning.
− 2020 års mediekonsumtion var den högsta vi någonsin uppmätt i Mediebarometerns fyrtioåriga mäthistoria. Det är också den största förändringen mellan två år som vi sett i våra mätningar. I Mediebarometern brukar vi annars se hur medievanorna ändras långsamt över längre tid.
I genomsnitt lade svenskarna nästan två och en halv timme på ljudmedier, som strömmad musik och radio. Lika mycket tid lades på rörlig bild som vanlig tv, strömningstjänster på nätet och Youtube. Vidare ägnades lite mer än en timme åt textbaserade medier som tidningar, böcker och tidskrifter, vilket är ungefär lika mycket tid som lades på sociala nätverkstjänster.
Allra mest omfattande var medieanvändningen bland 15- till 24-åringar som tittade och lyssnade närmare nio timmar dagligen.
Fler tog del av nyheter
Pandemin har också haft stor betydelse för befolkningens intresse för nyhetstjänster av olika slag. Under 2020 märktes en bred uppgång i räckvidden för professionella nyhetsmedier i samtliga åldersgrupper.
Därmed vändes en flerårig trend som inneburit att fler tar del av nyheter via sociala nätverkstjänster, framförallt Facebook, medan färre tar del av nyheter från professionella medier.
− De professionella nyhetsmedierna har flyttat fram sina positioner under pandemin. Det är ett brott mot en längre trend med sjunkande nyhetskonsumtion, säger Karin Hellingwerf, medieanalytiker på Nordicom.
Störst var ökningen för Sveriges Television. En vanlig dag år 2020 såg 52 procent av befolkningen på Sveriges Television, jämfört med 46 procent året innan. Sveriges Television stärkte därför sin ställning som landets mest använda nyhetsförmedlare.
Även dagspressen fick en större publik under 2020. Men ökningen gällde bara på nätet, räckvidden för tryckta dagstidningar fortsatte att sjunka.
Det växande intresset för dagspressens journalistik innebar också en ökad vilja att betala för nyheter. 2020 hade 49 procent tillgång till en prenumererad dagstidning, på papper eller digital, en ökning med 3 procentenheter från 2019. Tillväxten skedde på nätet, samtidigt föll andelen som hade tillgång till en tryckt dagstidning till rekordlåga 29 procent.
Minskade åldersklyftor
Pandemin har också medfört ett ökat intresse för att betala för underhållning. Under 2020 hade 70 procent av befolkningen mellan 9 och 79 år tillgång till en abonnerad strömningstjänst för tv som Netflix och Viaplay. Lika många hade tillgång till en strömningstjänst för musik, som exempelvis Spotify. I båda fallen handlar det om en ökning med 7 procentenheter jämfört med året före.
Medieanvändningen har under det senaste decenniet präglats av stora åldersskillnader. Medan traditionella medier som tv, radio och tryckta dagstidningar har en fortsatt stark ställning i de äldsta åldersgrupperna, domineras ungas mediedag av sociala nätverkstjänster och strömmade tjänster. Men under 2020 ökade äldres användning också av digitala medier, vilket fick skillnaderna mellan yngre och äldre att minska något.
Det här är Mediebarometern
Mediebarometern är en årlig frågeundersökning av den svenska befolkningens tillgång till, och användning av, olika typer av medier. Undersökningen har genomförts sedan 1979 och det gör Mediebarometern till den äldsta studien i sitt slag i världen. Resultaten i 2020 års undersökning bygger på svar från omkring 6 000 slumpmässigt utvalda personer i åldern 9 till 85 år.
Mediebarometern genomförs av Nordicom vid Göteborgs universitet på uppdrag av Kulturdepartementet.
Det visar en studie i låg- och medelinkomstländer som koordinerats av WHO på initiativ av forskare vid Karolinska Institutet och som nu publiceras i den ansedda tidskriften New England Journal of Medicine.
Kontinuerlig hud-mot-hudkontakt mellan barn och mor, eller ”Kangaroo Mother Care” (KMC), är ett av de mest effektiva sätten att förebygga spädbarnsdödlighet globalt sett. Den aktuella rekommendationen från Världshälsoorganisationen (WHO) är att hud-mot-hudkontakt ska påbörjas så snart ett lågviktigt barn är stabilt nog. För barn som väger under 2 kg vid födelsen tar det vanligtvis några dagar innan barnet bedöms vara kliniskt stabilt.
Mycket små och instabila barn
– Tanken att ge hud-mot-hudkontakt omedelbart efter födelsen till mycket små och instabila barn har tidigare mött starkt motstånd, men ungefär 75 procent av dödsfallen inträffar innan barnen bedömts uppnå tillräcklig stabilitet, säger Nils Bergman, läkare och forskare vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska Institutet och en av initiativtagarna till studien.
Den nya studien har undersökt om hud-mot-hudkontakt med start omedelbart efter förlossningen, så kallad immediate KMC (iKMC), leder till ytterligare förbättrad överlevnad för barn med en födelsevikt på 1–1,8 kg i låg- och medelinkomstländer. Studien genomfördes vid fem universitetssjukhus i Ghana, Indien, Malawi, Nigeria och Tanzania, där dödligheten för dessa barn innan studiestart varierade mellan 20–30 procent.
För att erhålla ett så bra och likvärdigt utgångsläge på alla studieorter som möjligt innan studiestart, översåg KI-forskarna inköp av basal utrustning för att kunna mäta barnens syresättning och ge mekaniskt andningsstöd. Förstärkt med en kollega från Universitetssjukhuset i Stavanger i Norge, gavs dessutom utbildning i basal nyföddhetsvård och i säker hud-mot-hudkontakt för instabila barn. KI-gruppen ansvarade därefter för kvalitetssäkring av tillämpningen av dessa delar genom upprepade besök på de deltagande sjukhusen under studiens gång.
17 timmar hud-mot-hudkontakt per dag
I studien randomiserades, slumpades, 3 211 barn till att antingen få iKMC och fortsatt hud-mot-hudkontakt på nyföddhetsavdelningen, där även mödrarna fick sin medicinska vård, eller till standardvård (kontrollgrupp).
Standardvård innebar att mödrar och barn vårdades på separata avdelningar och kom till nyföddhetsavdelningen endast vid barnens mattider. Så snart barnen blivit tillräckligt stabila flyttades mor och barn i båda grupperna till ordinarie KMC-avdelning. Under de första tre dygnen fick barnen i iKMC-gruppen i genomsnitt 17 timmar hud-mot-hudkontakt per dag jämfört med 1,5 timmar i kontrollgruppen.
Dödligheten under de första 28 dagarna var 12 procent i iKMC-gruppen jämfört med 15,7 procent i kontrollgruppen, en minskning med 25 procent. Dessutom var det signifikant färre barn i iKMC-gruppen som fick låg kroppstemperatur eller drabbades av bakteriell blodförgiftning.
– Huvudbudskapet är att lågviktiga nyfödda barn bör få hud-mot-hudkontakt direkt efter födelsen och därefter på en neonatal samvårdsavdelning, där de får gemensam vård med modern och helt slipper att separeras från varandra. Våra resultat tyder på att denna vårdmodell, som inte är resurskrävande i sig, skulle kunna få mycket betydande hälsoeffekter, säger Björn Westrup, överläkare och forskare vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska Institutet och tillsammans med Nils Bergman initiativtagare till studien.
Kan rädda många liv
Forskarna bedömer att iKMC har potential att rädda livet på ytterligare 150 000 små nyfödda varje år.
– Att hålla mamman och det nyfödda barnet tillsammans från första början genom nollseparation kommer att revolutionera hur nyföddhetsvården bedrivs för barn som föds för tidigt eller med låg födelsevikt. Denna studie illustrerar att Kangaroo Mother Care har potential att rädda många fler liv om det startas omedelbart efter födelsen, ett resultat som är relevant för länder med alla olika inkomstnivåer, säger Dr Rajiv Bahl, forsknings- och utvecklingschef vid avdelningen för mödra- och nyföddhetshälsa på WHO som ledde studien.
WHO håller på att se över sina nuvarande rekommendationer om KMC, som publicerades 2015, mot bakgrund av nya forskningsresultat. WHO rekommenderar KMC för alla spädbarn, men den nya studien ger viktiga belägg för den livräddande betydelsen av omedelbar KMC för instabila barn som föds för tidigt.
Systerstudie i höginkomstländer
Wibke Jonas på Karolinska Institutet leder en parallell studie – Immediate Parent Infant Skin-To-Skin Study (IPISTOSS) – med samma intervention men under resursstarka förhållanden på Karolinska Universitetssjukhuset och Stavangers Universitetssjukhus. Där studeras underliggande mekanismer, mor-barn-samspel och iKMC:s eventuella betydelse för barnens mognad och långsiktiga utveckling. Huvudfinansiärer är Laerdal Foundation, Baby Björn, Vetenskapsrådet, Kempe Carlgrenska fonden, Region Stockholm, Lilla Barnets Fond och Karolinska Institutet.
Björn Westrup, överläkare, forskare, Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska Institutet, bjorn.westrup@ki.se
Nils Bergman, läkare, forskare, Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska Institutet, nils.bergman@ki.se
Agnes Linnér, biträdande överläkare, doktorand, Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska Institutet, agnes.linner@ki.se
Bilar och bilars utsläpp orsakar en mängd problem som ohälsosam stadsluft, buller, trafikolyckor och trängsel. Dessutom bidrar utsläpp från bilar till klimatförändringen.
− Mjuka åtgärder, som att informera om nya cykelstråk eller erbjuda gratis provperioder med kollektivtrafik, kan vara mycket effektiva, framför allt när åtgärderna riktar sig till de bilister som är öppna för att prova något nytt. Många kör bil mest av gammal vana och att sträcka ut en hand till dom med ett erbjudande kan göra att bilister i stället väljer ett mer hållbart alternativ, säger Alfred Söderberg, K2*, som disputerar med en avhandling om olika åtgärder för att uppmuntra bilister att välja andra färdmedel
Klimatmoral en viktig faktor.
Forskningen visar att klimatmoral, det vill säga känslan av ett personligt ansvar för att minska sina utsläpp av växthusgaser, är en viktig drivkraft som påverkar motivationen att välja andra färdmedel än bilen. Det är också effektivt att lyfta fram de personliga hälsovinster som kommer av att röra sig i större utsträckning.
− Men det krävs också åtgärder som gör det mer attraktivt att gå, cykla och åka kollektivtrafik, jämfört med att köra bil, menar Alfred.
Riktade kampanjer kan ha effekt
Under coronapandemin har många resenärer valt bort kollektivtrafiken, av rädsla för att utsättas för smitta. Några har i stället valt att cykla eller gå, men många har valt att köra bil.
− Riktade kampanjer som vänder sig till de resenärer som under pandemin valt bilen kan vara effektiva metoder för att locka tillbaka just de resenärerna till kollektivtrafiken, avslutar Alfred Söderberg.
*K2 är Sveriges nationella centrum för forskning och utbildning om kollektivtrafik.
Hayabusa2 är en satellit som fört tillbaka asteroidprover till jorden, i detta fall alltså prover från asteroiden Ryugu. Med hjälp av värmekameror har forskarna också undersökt asteroiden på plats i rymden. Då visade det sig överraskande att porositeten inte överensstämde med de meteoriter som hittills kopplades ihop med denna typ av asteroid.
Observationerna tyder på att Ryugu har en variation i porositet vilket innebär att materialen har upplevt olika temperaturer och tryck.
– Vi tror att Ryugu innehåller en blandning av material med olika porositet, vilket innebär att materialen har sitt ursprung på olika platser, möjligen i olika delar av en större planetkropp. Planetkroppen har förstörts av en sammanstötning och spillrorna bildade asteroiden Ryugu, förklarar Axel Hagermann.
– Även om asteroider, eller åtminstone den här asteroiden, kan se kemiskt homogena ut är de snarare högar av spillror med skräp från olika platser.
Effektiva tidskapslar
Asteroider är av stor betydelse för utforskandet av rymden. Det finns gott om dem, de är relativt enkla att nå fram till och de kan innehålla sällsynta element och material som till exempel kan vara användbara för att göra drivmedel för rymduppdrag.
Asteroider är också effektiva tidskapslar och kan berätta om jordens tidiga historia. De flesta av dem består av bergfragment i olika storlekar, fragment som tros vara rester från solsystemets tidiga dagar. Efter att ha analyserat ytan på Ryugu drar forskarna slutsatsen att asteroider som Ryugu sannolikt inte är upphov till primitiva meteoriter, de skulle helt enkelt brinna upp när de inträder i jordens atmosfär.
– Det innebär att materialet vi tog tillbaka från Ryugu troligen är något annat än primitivt material i sin ursprungliga form, säger Axel Hagermann.
Förutse vådan av en krock med jorden
Rönen kan också komma att få betydelse för hur vi uppskattar hur mycket skada en asteroid kan åstadkomma om den träffar jorden. Enkelt uttryckt förutses potentiell skada utifrån massa och hastighet. Eftersom vi inte kan mäta massa hos en asteroid används storlek som en måttstock på uppskattad skadeverkan, 30 meter i diameter anses vara en tröskel för betydande skada.
En 30 meter stor boll av solid basalt och ett 30 meter stort löst sammansatt kluster av poröst material, kommer bete sig olika vid mötet med vår atmosfär eller i mötet med jorden.
– Jag vill helst inte spekulera. Men det är dock tydligt att vi inte enbart kan förhålla oss till asteroidens storlek för att förutse potentiell skada. Vi behöver behandla det här problemet på ett mer nyanserat sätt, säger Axel Hagermann.
– När allt kommer omkring är asteroiden Ryugu mestadels tom och observationen att asteroidernas porositet är högre än förväntat kan bidra till framtida tekniska lösningar för att avleda asteroider från jorden.
Rönen om Ryugus komposition presenteras i en artikel i Nature Astronomy och Axel Hagermann är en av artikelförfattarna. Forskningen är gjord inom ramen för rymduppdraget Hayabusa2 som drivs av den japanska statliga rymdorganisationen JAXA.
Axel Hagermann, professor i atmosfärsvetenskap vid Luleå tekniska universitet, axel.hagermann@ltu.se
Studien omfattar uppgifter om totalt över en miljon förlossningar. Det är alltså stora grupper som jämförts, och forskarna betonar att resultaten inte ger stöd för att bedöma risknivåer hos enskilda kvinnor i barnafödande ålder.
Humant papillomvirus är ett mycket vanligt virus som finns i över tvåhundra olika typer. Några typer kan ge cellförändringar som i ovanliga fall kan leda till cancer, framför allt i livmoderhalsen. Andra HPV-typer kan orsaka vårtor. Humant papillomvirus förkortas ofta med HPV.
Källa: 1177 Vårdguiden
Johanna Wiik, doktorand inom obstetrik och gynekologi på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och gynekolog och obstetriker på Sahlgrenska Universitetssjukhusets kvinnoklinik, är studiens förstaförfattare.
– Jag vill poängtera att riskökningen för att föda tidigt är liten för den enskilda kvinnan som bär på HPV. Men det här är ytterligare ett skäl för unga att ingå i vaccinationsprogrammet mot HPV, säger hon.
Statistiskt säkerställd riskökning
Det är tidigare känt att behandling för cellförändringar efter HPV-infektion kan öka risken för förtidsbörd, alltså förlossning före 37 fullgångna veckor. Den aktuella studien visar att HPV-viruset i sig är kopplat till ökad risk för att föda för tidigt, och för komplikationer för barnet.
Studien bygger på uppgifter om förlossningar registrerade i Medicinska födelseregistret som har kopplats till Nationella kvalitetsregistret för cervixcancerprevention och Cancerregistret. Totalt ingick 1 044 023 förlossningar mellan 1999 och 2016, varav 23 185 hos tidigare behandlade kvinnor och 11 727 hos obehandlade kvinnor med HPV-infektion direkt före eller under graviditeten.
Av kvinnor som tidigare behandlats för cellförändringar födde 9,1 procent för tidigt. Motsvarande andel i gruppen med HPV-infektion i anslutning till graviditet var 5,9 procent. Detta var en statistisk säkerställd ökning jämfört med en referensgrupp med kvinnor som alltid haft normala cellprover. I den gruppen födde 4,6 procent för tidigt.
Vikten av vaccin och cellprovtagning
Verena Sengpiel, docent i obstetrik och gynekologi vid Sahlgrenska akademin och förlossningsläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, är studiens sistaförfattare.
– Vår studie är registerbaserad och trots att vi har justerat för en mängd faktorer i analyserna så kan vi inte säkert svara på om det är själva viruset som orsaker graviditets- och förlossningskomplikationer, vi kan bara påvisa ett statistiskt samband, säger hon, och fortsätter:
– Vi kommer snart att kunna se hur förekomsten av förtidsbörd påverkas efter att vaccinationsprogrammet mot HPV har införts, vilket kommer att ge mera information om HPV-infektion har ett orsakssamband med förlossningsutfall.
Forskarna betonar vikten av att hörsamma kallelserna till gynekologisk cellprovtagning, för att eventuella cellförändringar till följd av HPV-infektion ska upptäckas. Johanna Wiik igen:
– Ju tidigare cellförändringar upptäcks, ju bättre kan vi följa och behandla dem. Och så är det bra att berätta för sin barnmorska om man har haft cellförändringar och om man blivit behandlad för detta när man skriver in sig på mödrahälsovården. Då kan förlossningsvården väga in den informationen när graviditetsövervakning planeras, säger hon.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
