– Att lägga om livsföring och medicinera rätt för att undvika hjärtkärlsjukdom är ytterst en fråga om liv och död. Därför är det glädjande att konstatera att en så relativt enkel åtgärd som att se bilder på sina egna halskärl har en påtaglig effekt över tid, säger Ulf Näslund, professor i kardiologi vid Umeå universitet.
Mer än 3 500 västerbottningar som har genomgått Västerbottens hälsoundersökningar har också deltagit i en av världens största randomiserade kontrollerade studier av visuell information om risk för hjärtkärlsjukdom, Vipviza – Västerbotten Intervention Programme Visualization of Atherosclerosis.
Hälften av deltagarna fick ett brev med bild och grafik i färg från en ultraljudsundersökning av sina halskärl avseende åderförkalkning. De fick även information om att åderförkalkning kan bromsas eller till med gå tillbaka med förebyggande åtgärder samt ett uppföljande telefonsamtal med en sjuksköterska. Den andra hälften av deltagarna utgjorde kontrollgrupp och fick bara de rekommendationer och förebyggande behandlingar av hjärtkärlsjukdom som alla får inom ramen för Västerbottens hälsoundersökningar.
Exempel på besked till person som genomgått ultraljudskontroll av halskärl inom programmet Vipviza. Bild: Umeå universitet
Motivationen håller i sig över tid
Det har tidigare gått att se positiva resultat i interventionsgruppen, det vill säga de som fick se bilder av sina åderförkalkade halskärl. Det kunde dock befaras att de positiva effekterna skulle klinga av med tiden, vartefter minnesbilden förbleknade. Det är ett vanligt problem när det gäller förebyggande behandling, att motivationen till att följa råd är kortvarig och att man lätt faller tillbaka till gamla vanor. Men vid en uppföljande studie efter tre år framgår det nu att deltagarna i interventionsgruppen fortfarande har lägre riskfaktorer för hjärtkärlsjukdom än kontrollgruppen.
De som hade fått se ultraljudsresultatet har efter tre år alltjämt både hälsosammare levnadsvanor med mindre bukomfång och bättre inställd medicinering med bland annat blodfettssänkande medicin än kontrollgruppen. Resultaten tyder också på att de röker mindre och har lägre blodtryck.
– Unikt med studien är att den inte fokuserar på nya läkemedel eller behandlingar, utan på det stora problemet, nämligen dålig följsamhet bland läkare och patienter till riktlinjer om hälsofrämjande levnadsvanor och förebyggande läkemedelsbehandlingar som var och en är mycket effektiva och billiga, förutsatt att de följs, säger Ulf Näslund.
Ulf Näslund, professor vid institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet, ulf.naslund@umu.se
Margareta Norberg, forskare vid institutionen för epidemiologi och global hälsa, Umeå universitet, margareta.norberg@umu.se
Forskare vid Linköpings universitet utvecklat en ny enkel metod för att skapa strukturella färger för så kallade reflektiva färgskärmar. Den nya tillverkningsmetoden ska kunna användas för att skapa extremt energieffektiva, tunna och lätta färgskärmar med många användningsområden.
– Med en enkel metod kan vi få fram strukturella färgbilder med elektriskt ledande plaster, eller ledande polymerer. Polymeren appliceras på en spegel med hjälp av förångning och polymerisering. Innan polymeriseringen belyser vi substratet med UV-ljus. Ju längre tid vi belyser med UV-ljus desto tjockare blir polymerfilmen och på så sätt kan vi styra vilka färger som ska framträda på olika ställen, säger Shangzhi Chen, doktor vid Institutionen för teknik och naturvetenskap vid Linköpings universitet .
Magnus Jonsson och Shangzhi Chen vid Laboratoriet för organisk elektronik. Bild: Thor Balkhed, Linköpings universitet
Reflektiva färgskärmar skiljer sig från de vanliga skärmar vi använder i bland annat mobiler och datorer. De består av små lysdioder i färgerna rött, grönt och blått som sitter nära varandra för att tillsammans skapa vitt ljus. Färgerna i varje lysdiod beror på vilket pigment den har, det vill säga vilka molekyler den är uppbyggd av. Att tillverka lysdioder är relativt dyrt och komplicerat och tillsammans drar dioderna mycket energi. Därför används ibland så kallade reflektiva skärmar för enklare ändamål som till exempel miniräknare, läsplattor för e-böcker och för elektroniska etiketter.
Alla färger kan visas
Reflektiva skärmar kan visa bilder genom att kontrollera hur ljus från omgivningen reflekteras, vilket innebär att reflektiva skärmar inte behöver egen belysning. De reflektiva skärmar som används idag är ofta svartvita. Tidigare metoder för att få färg i reflektiva skärmar är komplicerade och har gett varierande resultat.
Metoden kan visa alla färger i det synliga spektret. Dessutom kan färgerna justeras i efterhand med hjälp av elektrokemisk variation av polymerens redox-tillstånd. Den här egenskapen har tidigare använts i monokroma displayer och den nya studien visar att samma material kan användas till färgbilder genom att använda interferenseffekter.
Strukturella färger
Ofta tänker vi att färger skapas med olika pigment där ljuset som träffar pigmentet reflekteras tillbaka i olika våglängder som vårt öga uppfattar som färg. Därför är till exempel löv gröna och tomater röda. Men färger kan inte bara skapas med pigment. Vissa material får färg tack vare sin struktur. Strukturella färger uppstår när ljuset ”studsar” i materialet. Man brukar säga att ljuset interfererar med sig självt. Ett exempel från naturen är påfågelsfjädrar som i grunden är bruna men tack vare små strukturer i fjädrarna blir grön-blåskimrande.
Enligt Magnus Jonsson, biträdande professor vid laboratoriet för organisk elektronik på Institutionen för teknik och naturvetenskap vid Linköpings universitet, finns det stor potential i metoden. Den närmsta tillämpningen är troligen elektroniska etiketter och enklare skärmar. Med fortsatt forskning kan även mer avancerade skärmar tillverkas, tror han.
– Vi tar till oss mer och mer information via digitala skärmar och om vi kan vara med och bidra till att fler människor på sikt kan få tillgång till information via billiga och energieffektiva skärmar är det en stor vinst. Men det krävs fortfarande en del forskning innan vi är där och nya projekt är redan igång, säger Magnus Jonsson.
Hushåll, industrier och jordbruk världen över producerar dagligen tonvis av giftigt avloppsvatten. Trots omfattningen av problemet har vi i decennier hållit fast vid konventionella biologiska metoder för rening av avloppsvattnet, metoder som i många fall inte klarar att förstöra komplexa gifter.
Över tid har nya och avancerade reningsmetoder som bygger på oxidering växt fram. Men inte ens de bästa av dem har, på grund av sin komplexitet, potential att användas i praktiken. Det är något som Mohammad Neaz Morshed genom sin forskning vill ändra på.
Hand avhandling fokuserar på hur en av de nya avancerade reningsmetoderna kan göras mindre komplex – och den lösning som föreslås involverar textilier. Närmare bestämt handlar det om att återskapa det nämnda avancerade systemet för rening av avloppsvatten – genom att använda textilier som har specifika katalysatorer på ytan.
Katalytiska system är en av de effektivaste teknikerna för moderna kemiska processer. I processen används en molekyl, en katalysator, som är kapabel att pådriva en kemisk reaktion utan att själv bli förbrukad under processens gång.
Textilier renar vatten effektivt
Han pekar på att det inte finns några snabba pengar att tjäna inom det här området, så för att människor och industrier, speciellt i u-länderna, ska uppmuntras att rena sitt avloppsvatten innan de släpper tillbaka det i ytvattnet, krävs en både billig, snabb, enkel och samtidigt effektiv reningsprocess. Och för det ändamålet passar textilier perfekt, har Mohammad Neaz Morshed genom sin forskning kommit fram till.
– Textilier är billiga, starka och flexibla och kan ges en varierande design så att de passar vilken reningsbehållare som helst. Jag är övertygad om att det är ett idealiskt material för det här syftet.
Han pekar på att textilier tack vare sina många fördelar tjänar långt mer än sitt ursprungliga syfte (kläder), och får allt fler användningsområden, inom exempelvis medicin och kemi. Och det är enligt Mohammad Neaz Morshed bara toppen av ett isberg.
– Textilier kommer snart att kunna appliceras överallt. Varför då inte också för rening av avloppsvatten?
Innovativt koncept
Studien är en av de första som lägger fram en textilbaserad lösning för en sådan rening. Den centrala frågan i avhandlingen är om det är möjligt att återskapa avancerade reningssystem genom att använda textilier för att immobilsera (binda) katalysatorer. Immobilisering innebär att katalysatorerna binds till ett solitt stödmaterial, i det här fallet textilier. Något som möjliggör att katalysatorerna enkelt kan separeras, en process som i sin tur är nödvändig för att ett katalytiskt system ska fungera.
Immobiliserade katalysatorer kan återanvändas och har ofta en bättre stabilitet än fria, men processen är långdragen eftersom den hittills krävt ett komplext händelseförlopp och exklusiva stödmaterial.
Ett flertal experimentella metoder har använts för att modifiera textiliernas yta och på så vis behålla katalysatorernas funktion efter att de immobiliserats (bundits) till textilierna. Med dessa laboratorieförsök som grund visar Mohammad Neaz Morshed att det är möjligt att använda textilier för att binda katalysatorer och återskapa avancerade system för rening.
Bidrar till att lösa globala vattenproblem
Resultatet av studien lyfter fram flera möjligheter för hur katalysatorer kan bindas till textilier, utan att man behöver kompromissa med deras funktion.
– Forskningen är nu på en grundläggande nivå, men jag har lyckats slå fast att textilier har potential att användas för rening – och ändra spelreglerna.
Vidare granskning krävs innan konceptet kan tas från laboratoriemiljön till industrin. Men Mohammad Neaz Morshed konstaterar att eftersom problemet med avloppsvatten är globalt, kommer hans rön på det stora hela komma hela världen till nytta. Han betonar att konceptet kan appliceras på långt fler områden än rening av avloppsvatten, det gäller bara att välja rätt katalysatorer för respektive applicering.
– Jag känner mig stolt över att kunna bidra till att lösa ett globalt problem och skapa en bättre miljö för framtida generationer, säger Mohammad Neaz Morshed.
Mohammad Neaz Morshed, doktorand vid Högskolan i Borås, mohammad_neaz.morshed@hb.se
Män som gjorde bra ifrån sig på mönstringens fysiska test i sena tonåren har i högre grad kunnat undvika sjukhusvård när de under pandemin fått covid-19, uppemot 50 år senare.
Studien från Göteborgs universitet är baserad på det svenska värnpliktsregistret, som innehåller data om över 1,5 miljoner svenska män som mönstrat mellan åren 1969 och 2005. Nästan alla dessa män genomgick då både cykeltest och styrketest. Omkring 2 500 av männen i värnpliktsregistret behövde senare sjukhusvård med covid-19, under våren 2020.
Både kondition och styrka påverkade
För studien delade forskarna in männen i tre grupper baserat på deras resultat i konditions- och styrketesten. Data samkördes med sjukhusregistret, intensivvårdsregistret och dödsregistret. Resultaten visar på en tydlig koppling mellan kondition och styrka i ungdomen och risken att behöva sjukhusvård för covidinfektion, mellan 15 och 50 år efter mönstringen.
– På befolkningsnivå kan vi se att både bra kondition och god muskelstyrka i sena tonåren är skyddande faktorer vid covidinfektion. Risken att dö under våren 2020 var hälften så stor om man hade god kondition vid mönstring, jämfört med dem med sämst kondition. För dem som var starka vid mönstringen ser vi en liknande skyddande effekt, säger Agnes af Geijerstam, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, som är studiens huvudförfattare.
Eftersom de äldsta männen i studien ännu inte fyllt 70 år var dödsfall i covid dock ovanligt i studien.
Skyddseffekt oavsett övervikt
Värnpliktsregistret innehåller också data om de unga männens längd och vikt.
– Flera tidigare studier har visat att fetma är en riskfaktor för svår covid-19, men vi ser att god kondition och styrka är en skyddande faktor för alla, även för män med fetma eller övervikt, säger professor Lauren Lissner, senior medförfattare till studien.
Däremot kunde männens längd i studien kopplas till risken för svår covidinfektion.
– Ju längre männen var desto större var risken att de behövde avancerad vård när de fått covid, men riskökningen per centimeter är mycket liten. Längden är dessutom en faktor vi inte kan påverka, medan vi kan förbättra vår kondition och styrka, säger Agnes af Geijerstam.
Stärker immunförsvaret
Det finns sedan tidigare många studier som visat på den skyddande effekten av god fysisk kondition vid en mängd sjukdomstillstånd, inklusive infektioner. Att immunförsvaret stärks och inflammationsbenägenheten minskar av fysisk aktivitet är fastställt. En god kondition i ungdomen tros också vara förenad med bättre levnadsvanor och fysisk aktivitet under resten av livet.
– Det är intressant att se att den kondition männen hade för så många år sedan kan kopplas till minskad risk för allvarlig covid. Idag blir unga allt mer stillasittande, och det riskerar att långsiktigt skapa stora problem, inklusive en minskad motståndskraft mot framtida virala pandemier. Barn och unga måste få goda möjlighet att röra på sig, säger Agnes af Geijerstam.
Agnes af Geijerstam, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet., agnes.af.geijerstam@gu.se, Lauren Lissner, professor i epidemiologi vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, lauren.lissner@gu.se
Gliom är en dödlig hjärntumör med mycket dålig prognos. En anledning till att det är så svårt att behandla hjärntumörer är att immunsystemet, som är designat för att hitta och förstöra främmande celler, inklusive cancerceller, har svårt att komma åt tumören på grund av de barriärer som finns runt hjärnan.
För att immunceller som kallas mördar-T-celler ska kunna bekämpa en växande tumör måste de först aktiveras mot tumören i våra lymfkörtlar, för att sedan förflytta sig till tumören och döda cancercellerna. På grund av barriärerna runt hjärnan är det svårt för immuncellerna att komma fram.
Aktivera mördar-T-celler
Forskare har nu upptäckt att det finns lymfkörtelliknande strukturer även i hjärnan, där mördar-T-celler skulle kunna aktiveras.
– Det var väldigt spännande att för första gången hitta lymfkörtelliknande strukturer hos gliompatienter. Dessa strukturer, som kallas tertiära lymfoida organ, finns inte i hjärnan hos friska personer och de har alla egenskaper som behövs för att aktivera immunceller i närheten av en tumör. Det betyder att de skulle kunna ha en positiv effekt på immunförsvarets förmåga att bekämpa tumören, säger Alessandra Vaccaro, doktorand vid institutionen för immunologi, genetik och patologi.
Behandling med antikroppar
Forskarna kunde också visa att uppkomsten av tertiära lymfoida organ kan framkallas hos musmodeller med gliom. När de behandlade mössen med immunstimulerande antikroppar som kallas αCD40 ökade uppkomsten av tertiära lymfoida organ och de bildades alltid i närheten av tumörerna.
– Att immunterapi kan påverka uppkomsten av tertiära lymfoida organ i hjärnan visar på spännande möjligheter att hitta nya sätt att reglera immunsystemets anti-tumörrespons, säger Anna Dimberg, som har lett studien.
Användning av αCD40 för att behandla hjärntumörer hos människa utvärderas för närvarande i flera kliniska prövningar. I studien som nu publiceras såg forskarna att αCD40 inte bara stimulerade bildandet av tertiära lymfoida organ utan också, kontraproduktivt, bidrog till att minska T-cellernas tumördödande förmåga. Studien har därför gett viktig kunskap om de skilda effekter som behandling med αCD40 kan ge upphov till.
Det menar hållbarhetsforskaren Maryam Nastar, som kommenterar värmeböljan i Kanada och Nordamerika utifrån sin forskning om extremväder. Hon har nyligen analyserat den indiska staden Ahmedabads åtgärdsplan för värmeböljor. Liknande åtgärdsplaner finns för städer i Kanada och i andra delar av Nordamerika, Asien, Europa och Afrika.
Baserat på sin forskning, identifierar Maryam Nastar tre avgörande komponenter för att städer ska kunna skydda sina invånare från effekterna av extrem hetta – oavsett om det handlar om megastäder i Indien och andra delar av Asien, eller om städer i Nordamerika eller Europa.
Komponenterna omfattar:
God kunskap och data om vilka som är mest sårbara för extrem hetta, oftast är det äldre och personer som bor i socialt och ekonomiskt utsatta områden. Att ta fram tillförlitliga data kräver ofta ett mer omfattande arbete än att bara förlita sig på officiell statistik.
Väl fungerande kommunikationssystem för att kunna varna och informera dessa grupper, inte bara genom digitala plattformar utan även via lokala center och mötesplatser.
Förbättrade och mer jämlikt fördelade praktiska åtgärder/tjänster som exempelvis tillgång till vatten, elektricitet, kylrum, pooler och grönområden som görs tillgängliga för alla invånare.
Utmaningar med åtgärdsplaner och budget
– På pappret verkar det lätt att hantera hetta men i dag fallerar många städer i sina insatser. För det första kan det vara svårt att ta fram och underhålla en databas med information om vilka invånare som är mest sårbara för hetta: detta gäller för städer i alla delar av världen.
– För det andra: hur säkerställer man att städer når ut till dessa grupper med information? Speciellt äldre kanske inte är lika vana vid sms, Facebook och Whatsapp.
Det allra största problemet är dock, menar Maryam Nastar, att sårbara grupper ofta har svårt att tillgodogöra sig hjälp och praktiska insatser, och att det inte finns tillräckligt med budget för att sätta in åtgärder i alla delar av staden.
– Vad ska dessa grupper göra när de får information om en värmebölja? Många äldre bor i dag ensamma och får inte hjälp med vätskeintag och nedkylning. Den andra gruppen, som är socialt och ekonomiskt utsatt, bor ofta långt ifrån kylrum, grönområden och pooler och saknar dessutom vatten och elektricitet, i alla fall i Indien.
– Även i Kanada och i USA, där de flesta har tillgång till vatten och elektricitet, förvärrar asfalt och betong värmeeffekten, och fattigare människor har mindre tillgång till luftkonditionering i hemmet och grönområden.
Åtgärder måste handla om mer
Maryam Nastar anser att åtgärdsplaner för hetta måste bli mer långsiktiga – och framför allt inkludera insatser för att stärka sociala nätverk, minska ojämlikhet och bygga kvalitetsbostäder för alla invånare.
– I den mediala rapporteringen ligger fokus på att förhindra värmeböljor genom att drastiskt minska våra utsläpp. Men enligt mig är det inte extremväder orsakat av klimatförändringar som dödar människor. Det är att tillgången till samhällstjänster är så ojämlikt fördelad, vare sig det handlar om vatten, elektricitet, grönområden eller sociala nätverk. Detta är något vi inte längre kan ignorera om vi vill rädda liv och förbereda oss för en varmare framtid. Detta perspektiv saknas nästan helt i det som skrivs i media.
Hon tar ett exempel från Ahmedabad. Där satsas stora investeringar på att utveckla nya moderna och högteknologiska stadsdelar som ska locka företagsetableringar, investeringar och turister. Samtidigt är sociala boenden för fattiga människor så undermåligt byggda och hyrorna så dyra att många föredrar att bo i slumområden.
– I alla städer finns områden som är sämre rustade för att klara hetta. I västvärlden har vi också större problem med isolering och ensamhet, något som kan ses som ett resultat av extrem individualism och konkurrenskraftigt egenintresse som tar sig uttryck på olika sätt.
– Människor har blivit så upptagna med sina egna liv att de knappt har tid att se till samhällets äldre. Men ska vi skylla detta på individer eller ska det vara statens roll att stödja äldre i olika kriser? Detta är saker som måste hanteras i framtida åtgärdsplaner. Annars kommer fler människor att dö, om inte av hetta så av torka eller översvämningar.
Jämlikare åtgärder kan minska dödsfall
Allt tyder på att klimatförändringar kommer att göra värmeböljor mer extrema, långvariga och frekventa i framtiden. Trots det anser Maryam Nastar att det finns goda möjligheter för städer att bättre skydda sina invånare.
– Genom att kombinera insatser för klimatanpassning och utsläppsminskningar med åtgärder för att skapa mer jämlika städer och bättre sociala nätverk tror jag att vi kan undvika en del av de värmerelaterade dödsfall vi ser idag, avslutar hon.
Maryam Nastar, forskare vid Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling, LUCSUS, maryam.nastar@LUCSUS.lu.se
Med hjälp av avancerad flourescensmikroskopi och masspektrometri undersökte forskarna upphostat slem från luftvägarna från tre patienter svårt sjuka i covid-19. Resultaten visade att proverna innehöll stora mängder av en av immunförsvarets viktigaste aktörer mot bakterier, nämligen neutrofiler.
Neutrofiler kan bilda så kallade Neutrophil Extracellular Traps (NETs) för att fånga in och neutralisera patogener, främst bakterier men även virus.
– Vi vet att NETs kan bidra till segt slem, kraftig sepsis-liknande inflammation och orsaka tromboser, det vill säga blodproppar. Denna kliniska bild ser vi också hos patienter som är svårt sjuka i covid-19, säger Adam Linder, forskare vid Lunds universitet och infektionsläkare vid Skånes universitetssjukhus.
Liknande tillstånd kan även drabba patienter med cystisk fibros. Då behandlar man ibland med ett läkemedel, ett så kallat DNas, som används för att klippa sönder och lösa upp DNA, som NETs till stor del består av.
Kunde samma läkemedel ha funktion vid svår covid-19?
Efter att forskarna i provrör på labbet kunde se att detta DNas-preparat löste upp näten, genomfördes en pilotstudie. Fem patienter, svårt sjuka i covid-19 med stort syrgasbehov och på väg att behöva sövas och läggas i respirator, behandlades med preparatet.
– Patienterna svarade mycket bra på behandlingen. Behovet av syrgas minskade för alla och efter fyra dagar behövde de inte längre syrgas. Ingen av dem behövde flyttas till intensivvårdsavdelningen och alla är återställda och utskrivna från sjukhuset, säger Adam Linder.
Analyserna av patienternas upphostade slem visade att de hade höga halter av NETs innan behandlingen sattes in och att dessa kraftigt minskade efter behandling.
– Vi har också undersökt andra inflammationsparametrar med hjälp av avancerad masspektrometri. Efter att läkemedlet sätts in minskade de proinflammatoriska signalämnena som visar att inflammationen avtar. Kärlläckage och mängden virus minskade också, säger Tirthankar Mohanty, forskare vid Lunds universitet.
Även om resultaten i denna fallstudie är intressanta, betonar Adam Linder att studien är liten och att mer forskning behövs. Forskarna genomför därför nu en Fas-2, singelblindad, randomiserad studie vid Skånes universitetssjukhus för att studera om så kallat aerosoliserat DNase (pulmozyme) är en effektiv behandling av andningssvikt vid covid-19.
Bilden visar förekomst av NETs och neutrofiler i upphostat slem (sputum) från svårt sjuk covidpatient. Bilden längst till vänster är från sputum före behandling av DNas-läkemedlet, den i mitten 3,5 dagar efter insatt behandling och den längst till vänster är från dagen då patienten skrevs ut. Bild: Tirthankar Mohanty.
– Mycket av det vi ser hos patienter med den allvarliga sjukdomsbilden skulle kunna förklaras av NETs, men studien behöver återupprepas och då på ett randomiserat sätt. Vi behöver också ta reda på mer om när läkemedlet ska sättas in för att ge bäst resultat, säger Adam Linder.
Avancerad mikroskopi kastar ljus över proteinerna
Forskarna har bland annat använt sig av tekniken masspektrometri, ett sätt att kartlägga stora mängder proteiner. Tirthankar Mohanty, som genomfört dessa analyser, kallar tekniken för en ”game changer”:
– Förr studerade vi ett protein i taget, men idag kan vi med hjälp av masspektrometri undersöka tusentals proteiner på samma gång – och då även få information om hur de förändras i förhållande till varandra. Patienter med covid-19 riskerar att drabbas av svår syrebrist och då ändras även proteinernas sammansättning i blodet. Detta kan vi mäta, och vi ser också hur proteinerna förändras när patienterna behandlas och syrenivåerna går upp, säger Tirthankar Mohanty.
Kontakt:
Adam Linder, docent i infektionsmedicin vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus, adam.linder@med.lu.se
Besvären debuterar ofta strax före eller i de tidiga tonåren. En stor andel av elitskidåkare har dessutom ytterligare en luftvägsåkomma, en ansträngningsutlöst övergående obstruktion i nivå med struphuvudet, Eilo, som ger liknande besvär.
– Sannolikt bidrar inandning av stora volymer torr och kall luft till utveckling av astma hos dessa idrottare. Korrekt diagnostiserad och behandlad astma behöver inte utgöra ett hinder för idrottande, ens på elitnivå. Men eftersom Eilo ger liknande besvär som astma och är så pass vanligt, är det viktigt att utvärdera ansträngningsutlösta andningsbesvär och behandlingseffekt kritiskt för att undvika övermedicinering, säger Tommie Irewall, doktorand vid Umeå universitet och läkare på barnkliniken i Östersund.
Vanligt med astma bland skidåkare
Tommie Irewall och den forskargrupp han ingår har undersökt astma och ansträngningsutlöst övre luftvägsobstruktion bland elitkonditionsidrottare. Eilo innebär att luftflödet obstrueras vid struphuvudet under intensiv ansträngning och kan ge symptom som andnöd och biljud vid andning. Eilo kan lätt förväxlas med ansträngningsutlöst astma eftersom symtomen liknar varandra.
Det visade sig att 27 procent av skidåkarna vid riksidrottsgymnasier hade läkardiagnostiserad astma, när dessa fick svara på en enkät. En vanlig debutålder för astma var tolv år. Dessutom var nyinsjuknandet av astma högt bland elitorienterare och särskilt elitskidåkare när dessa följdes med en årlig enkät under fem år.
Elitskidåkare hade dessutom Elio
När elitskidåkare undersöktes kliniskt på sjukhus visade det sig att 27 procent av skidåkarna hade en ansträngningsutlöst laryngeal obstruktion Eilo. Bland de elitskidåkare som behandlades för astma hade 29 procent dessutom Eilo.
– Resultaten talar för att man bör överväga att undersöka skidåkare för både astma och Eilo om de upplever andningsbesvär som är kopplade till ansträngning, säger Tommie Irewall.
Totalt deltog 591 skidåkare och orienterare i enkätstudien för att kartlägga förekomst och nyinsjuknande av astma. I den kliniska studien som studerade förekomsten av Eilo deltog 89 skidåkare. [/textblock]
Kontakt:
Tommie Irewall, doktorand vid Umeå universitet och ST-läkare på barnkliniken på Östersunds sjukhus tommie.hjeren@umu.se
Stora mängder gummi, asfalt och andra typer av mikroplast och mikroskräp följer med dagvattenavrinningen från E4:an vid Sundsvallsbron, Sveriges tredje längsta bro. Forskare vid Luleå tekniska universitet har tillsammans med IVL Svenska miljöinstitutet undersökt hur effektiv en dagvattenreningsanläggning är på att rena mikroplast från en av Sveriges mest trafikerade bilvägar. Resultaten är lovande.
Biofilter som är täckta av växter visade bäst förmåga att rena mikroplast. Det är goda nyheter enligt forskarna i studien, eftersom de kräver mindre underhåll än biofilter utan växter. De inte sätts igen och blockeras lika ofta. Biofilter med växtlighet anses, generellt sett, även vara mer estetiskt tilltalande.
– Varje år passerar cirka fem miljoner fordon Sundsvallsbron. För oss är det viktigt att den förorenade avrinningen från bron inte orenad når Sundsvallsfjärden, säger Anna Maria Kullberg, dagvattensamordnare, Mittsverige Vatten & Avfall (MSVA).
Mikroplast, som är små plastbitar på några mikrometer eller millimeter, röner allt större intresse eftersom det tar lång tid innan de bryts ner i naturen. Allt större resurser satsas därför på att minska spridningen av mikroplast, men det gäller att välja rätt metod.
Testar effektiviteten i olika biofilter
Vid foten av den högtrafikerade Sundsvallsbron har en dagvattenreningsanläggning byggts, vars effektivitet undersökts genom en unik forskningsstudie. Anläggningen består av flera delar – dels en försedimenteringskammare i kombination med oljeavskiljare, dels så kallade dagvattenbiofilter som har byggts med olika typer av utförande i syfte att möjliggöra forskning på vilken typ av biofilter som fungerar bäst.
Biofilter är en växtbevuxen infiltrationsyta där dagvattnet infiltrerar och renas av filtermaterial, jorden och växterna. Det ena av de undersökta biofiltren i Sundsvall är byggt utan växtlighet för att kunna utvärdera växternas betydelse. Biofilter är en relativt ny reningsteknik, men allt fler sådana anläggningar har de senaste åren byggts runt om i Sverige.
– Eftersom samhällets investeringar i dagvattenreningsanläggningar ökar, är det naturligtvis viktigt att investeringar sker i anläggningar som verkligen fungerar, vilket inte alltid varit fallet, säger Godecke Blecken, biträdande professor inom VA-teknik vid Luleå tekniska universitet.
Biofilter med växter renar bäst
Även om det anses viktigt att rena mikroplast från dagvatten, finns det ytterst få studier kring detta. Hittills har endast två studier om mikroplastrening i dagvattenbiofilter utförts i världen – båda gäller rening av dagvatten från lågtrafikerade vägar, respektive parkeringsplatser. Studien vid Sundsvallsbron är världsunik, eftersom den undersöker avrinning från en högtrafikerad väg där till exempel mer däckpartiklar kan förväntas i avrinningsvattnet. Den är även unik genom att en man undersökt försedimenteringskammares förmåga att rena mikroplast.
– Som väntat visar resultaten att försedimenteringskammaren hade begränsad förmåga att rena mikroplast. Däremot hade de båda undersökta typerna av biofilter god förmåga att rena mikroplast, säger Katharina Lange, doktorand inom VA-teknik vid Luleå tekniska universitet, som utfört studien under handledning av professor Maria Viklander och biträdande professor Godecke Blecken inom VA-teknik, vid Luleå tekniska universitet. Den typ av biofilter som visade bäst förmåga att rena mikroplast var den som var beväxt.
Dagvattenreningsanläggningen vid Sundsvallsbron har byggts av Trafikverket i samarbete med MSVA. Luleå tekniska universitet har medverkat vid anläggningens utformning, och undersökt reningseffektiviteten i den omnämnda forskningsstudien tillsammans med IVL Svenska miljöinstitutet.
De flesta kan nog skriva under på att vänskap är viktigt. Men kanske blir det särskilt tydligt för den som kommer ensam till ett nytt land. Att ha eller inte ha vänner kan göra stor skillnad för den som försöker starta ett nytt liv på en plats där man inte behärskar språket eller de sociala koder som andra tar för givna.
Vad händer då när nyanlända och etablerade svenskar möts? Vad är det för vänskap de hoppas på? Vilka hinder står i vägen för att en ytlig bekantskap ska utvecklas till en personligare relation? Dessa frågor står i centrum för en artikel av genusforskaren Hanna Bäckström Olofsson och sociologen Johan Örestig, som båda är verksamma vid Umeå universitet.
Lyckade vän-matchningar
Artikeln bygger på intervjuer med aktiva i föreningen Vän i Umeå, som sedan 2011 skapat vän-matchningar och mötesplatser för etablerade svenskar och nyanlända.
– I intervjuerna framkommer det att djupare vänskap och personliga band ofta är målet för de som söker sig till Vän i Umeå, inte bara att träffa människor från andra länder. De intervjuade återkommer alla till att föreningens aktiviteter öppnat för viktiga och långvariga vänskaper. De har också varit till hjälp för nyanlända på så vis att det skapat en djupare förståelse för kulturen i det nya landet på ett sätt som sänkt tröskeln vid möten även på andra områden, till exempel på jobbet, säger Hanna Bäckström Olofsson.
Skillnaderna blir påtagliga
– Men trots de goda erfarenheterna från deltagandet i Vän i Umeå kantas mötena också av svårigheter. Språkförbistring, skillnader i personligheter och livsvillkor kan göra det svårt att bli annat än ytligt bekanta. Om sådana svårigheter blir för påtagliga finns risken att dessa möten ökar snarare än minskar det upplevda avståndet mellan oss och ”de andra”. Både det att vara den som känner sig mer beroende av den andra och den som känner sig mindre beroende av den andra är förknippade med negativa känslor som efterhängsenhet, sårad stolthet och kravfylldhet, fortsätter Johan Örestig.
Med utgångspunkt i dessa berättelser drar Hanna Bäckström Olofsson och Johan Örestig slutsatsen att dessa relationer ställs inför vad som skulle kunna kallas vänskapens gräns: de kan inte isolera sig från ojämlikheten i det omgivande samhället.
Ojämlikhet hinder för vänskap
– Tvärtom gör sig ojämlikheter i fråga om arbetsmarknadsanknytning, inkomstklyftor, status, olika stora sociala kontaktnät och annat ständigt påminda i de personliga mötena. Samhälleliga förhållanden tycks ta sig i uttryck hinder för bestående och ömsesidig vänskap, säger Johan Örestig.
– Det verkar som att ojämlikhet gör det svårare att betrakta andra människor som egna individer och lättare att betrakta dem som en representation av de grupper de förknippas med. När det blir så kan projekt som Vän i Umeå, trots att de uppenbarligen betyder mycket för deltagarna, inte på egen hand åstadkomma integration. I alla fall inte i meningen att olika människor i första hand blir bemötta som personer snarare än som del av en grupp som är annorlunda från ”oss”. Det ideella engagemanget för att skapa mötesplatser måste då kombineras med en övergripande ekonomisk-politisk och socialpolitisk strategi för att minska ekonomiska och sociala skillnader mellan grupper, säger Hanna Bäckström Olofsson.
– Vår studie tyder på att det finns en autoimmun komponent i sjukdomsbilden hos patienter med fibromyalgi, och att dessa patienters antikroppar binder till celler som är en del av det perifera nervsystemet. Det är en viktig upptäckt som utmanar den traditionella bilden av fibromyalgi som en sjukdom enbart i det centrala nervsystemet, säger Camilla Svensson, professor vid institutionen för fysiologi och farmakologi på Karolinska Institutet och en av studiens korresponderande författare.
Fibromyalgi:
Fibromyalgi drabbar uppskattningsvis 2–4 procent av den svenska befolkning, varav den överväldigande majoriteten är kvinnor. Tillståndet kännetecknas av långvarig
ömhet och värk i stora delar av kroppen, kronisk trötthet, sömnproblem och ökad smärtkänslighet. Personer med fibromyalgi får ofta ont av sådant som inte upplevs som smärtsamt av andra, och kan även ha en ökad känslighet för kyla.
Fungerande medicinsk behandling saknas
Trots att syndromet studerats sedan början på 1900-talet saknas det idag effektiv medicinsk behandling för flertalet patienter med fibromyalgi och det är inte ovanligt att de drabbade möts av okunskap och misstro från omgivningen, inklusive från hälso- och sjukvården.
Orsaken till varför sjukdomen uppstår är till stor del okänd. Tidigare studier har visat att förändringar i hur smärtsignaler bearbetas i det centrala nervsystemet är involverade, samt att personer med fibromyalgi har förhöjda värden av vissa inflammatoriska ämnen i framförallt ryggmärgsvätskan. Forskare har även visat att drygt hälften av de som drabbas har ökad aktivitet i de tunna smärtnerverna och färre nervfibrer i huden.
I den här studien ville forskarna undersöka om kroppens immunförsvar kan vara en bidragande orsak till sjukdomssymptomen. Sjukdomen är nämligen vanligare hos personer med autoimmuna sjukdomar, dvs sjukdomar där kroppens immunceller bildar autoantikroppar mot kroppsegna ämnen.
Möss blev känsligare
Forskarna isolerade antikroppar från patienter med fibromyalgi och friska kontrollpersoner och injicerade dessa i möss. Därefter testades mössens känslighet genom att undersöka vilket lägsta tryck och temperatur mot tassen som resulterade i att musen flyttade sig eller drog undan tassen. Forskarna fann att möss med fibromyalgiantikroppar blev känsligare än möss som fått antikroppar från friska personer. De rörde sig även mindre än de andra mössen, fick en försämrad muskelstyrka i tassarna och ett minskat antal nervfibrer i huden.
I studier på mänsklig vävnad och odlade celler identifierade forskarna även vilka celler som autoantikropparna med stor sannolikhet verkar genom. De upptäckte att fibromyalgiantikropparna band till satellitgliaceller, en typ av cell som omsluter smärtnervernas cellkroppar, i de delar av det perifera nervsystemet som kallas dorsalrotsganglier (känselnervknutor vid ryggradens kotpelare).
Antikropparna från fibromyalgipatienterna ökade aktiviteten i dessa satellitgliaceller i möss, jämfört med antikroppar från friska kontrollindivider, och band även till dessa celler i dorsalrotsganglier från människa.
Kan leda till nya behandlingar
– Våra resultat öppnar för möjligheten att identifiera individer med fibromyalgi som har ”problemantikroppar” och undersöka om redan godkända läkemedel som minskar antikroppsproduktion kan dämpa fibromyalgisymtom, säger Camilla Svensson.
Om studien:
Studien genomfördes i samarbete med forskare från King’s College London och University of Liverpool i Storbritannien och inkluderade antikroppar från patienter med fibromyalgi från både Sverige och England.
Vetenskaplig artikel:
Passive transfer of fibromyalgia symptoms from patients to mice, (Andreas Goebel, Emerson Krock, Clive Gentry, Mathilde R. Israel, Alexandra Jurczak, Carlos Morado Urbina, Katalin Sandor, Nisha Vastani, Margot Maurer, Ulku Cuhadar, Serena Sensi, Yuki Nomura, Joana Menezes, Azar Baharpoor, Louisa Brieskorn, Angelica Sandström, Jeanette Tour, Diana Kadetoff, Lisbet Haglund, Eva Kosek, Stuart Bevan, Camilla I. Svensson and David A. Andersson), Journal of Clinical Investigation
Kontakt:
Camilla Svensson, professor, institutionen för fysiologi och farmakologi vid Karolinska Institutet, camilla.svensson@ki.se
Fotnot:
Forskningen har finansierats med hjälp av Knut and Alice Wallenbergs Stiftelse, en donation från familjen Lundblad till klinisk smärtforskning vid Karolinska Institutet, Vetenskapsrådet, Karolinska Institutet, Region Stockholm, Europeiska unionen, International Association for the Study of Pain (IASP), Canadian Institutes of Health Research , Konung Gustaf V:s 80-årsfond, Medical Research Council i Storbritannien, Versus Arthritis, Pain Relief Foundation och Eli Lilly & Co.
– Att Emil ses som en illbatting är ju bara vad som syns på ytan. Det finns i själva verket en stark solidaritet inom familjen men även till andra i socknen, säger Björn Sundmark som är aktuell med bokkapitlet You and I Alfred” – Intergenerational solidarity in the Emil Series.
Inom barnlitteraturforskning är skildringen av barnets relation till vuxenvärlden oftast svartvit. Antingen ses barnet som fritt och subversivt eller också som helt maktlöst i förhållande till de vuxna. Maktpositionerna verkar vara låsta. Men i sin nya analys av Emil i Lönneberga väljer Björn Sundmark en annan ingång till barnlitteraturen i allmänhet och Astrid Lindgrens författarskap i synnerhet.
Barn-vuxen-relation på annat vis
– Genom att använda teorier om samhörighet och solidaritet kan vi bredda bilden av barn-vuxen-relationen. Det intressanta är att Emilböckerna verkligen bjuder in till att se på barn och barnlitteratur utifrån perspektivet solidaritet, men också att se på maktförhållandet mellan barn och vuxna på ett annat sätt, säger han.
– Emil är inte maktlös bara för att han är ett barn, han lyckas åstadkomma saker även som sjuåring. Lindgren visar också att barn är en dynamisk kategori som förändras, någon gång blir vi alla vuxna. Emil slutar ju för sin del som ordförande i kommunalnämnden.
Emil agerar i solidaritet
I Björn Sundmarks analys finns olika exempel på samhörighet och solidaritet mellan barn och vuxna i Emilböckerna.
– När Emil bjuder de fattiga på julmat i Stora tabberaset i Katthult går han nästan emot sin egen familj, hans solidaritet sträcker sig utanför familjen och blir större. Och när Alfred är sjuk sätter Emil sitt eget liv på spel bara för att rädda Alfred.
I läsningarna av Astrid Lindgren hamnar ofta fokus på Pippi Långstrump och det helt fria barnet. Men enligt Björn Sundmark finns andra minst lika betydande teman i Lindgrens författarskap.
Samhörighet i Astrid Lindgrens böcker
– Med Emil hamnar mycket fokus på alla hans upptåg men i många av Lindgrens böcker är faktiskt samhörighet och det gemensamma arbetet centralt. Alla hjälps åt på gården, även barnen, säger Björn Sundmark.
Forskning om Astrid Lindgrens böcker
Björn Sundmark är professor i engelsk litteratur vid Malmö universitet. Hans analys av Emilböckerna ingår i antologin Intergenerational solidarity in children’s literature and film. I den pågående studien undersöker han också skildringar av mat i Astrid Lindgrens böcker.
– Jag har gått igenom varenda bok hon skrivit, det handlar väldigt mycket om mat och hennes beskrivningar rymmer både humor och humanitet, säger han.
Just nu arbetar Björn Sundmark med en jubileumsbok om dikten Jabberwocky från författaren Lewis Carrolls bok Alice i Spegellandet.
Den nya skalbaggsarten Triamyxa coprolithica är den första insekten någonsin att bli vetenskapligt beskriven från en koprolit (fossilt bajs). Det är paleontologer från Uppsala universitet i samarbete med entomologer från Sun Yat-sens nationella universitet, Jenas universitet och Guadalajaras universitet som i en ny vetenskaplig artikel beskriver den nya skalbaggen.
Triamyxa coprolithica är den första insekten någonsin att bli vetenskapligt beskriven från en koprolit (fossilt bajs). Bild: Qvarnström et al.
Nästintill intakta skalbaggar
Med hjälp av synkrotronmikrotomografi 3D-rekonstruerades skalbaggsfossilen virtuellt medan de fortfarande var kvar i koproliten. Några av skalbaggarna var nästintill kompletta med mycket av de tunna benen och antennerna intakta. Detta gjorde det möjligt för forskarna att beskriva den nya arten och jämföra dess släktskap med nulevande skalbaggar. Triamyxa coprolithica verkar tillhöra en utdöd familj av underordningen Myxophaga (svampätarbaggar), vars nulevande representater är små och ofta förknippade med blöta miljöer.
Med hjälp av synkrotronmikrotomografi 3D-rekonstruerades skalbaggsfossilen virtuellt medan de fortfarande var kvar i koproliten (fossilt bajs). Bild: Qvarnström et al.
– Vi blev mycket positivt överraskade av hur många skalbaggsrester som fanns i koproliten och framförallt hur välbevarde de var. Vi får verkligen tacka Silesaurus, som förmodligen var djuret som hjälpte oss att samla in och bevara skalbaggarna, säger Martin Qvarnström, forskare på Uppsala universitet och medförfattare på artikeln.
Inte dinosauriens huvudföda
Silesaurus opolensis, en nära släkting till dinosaurierna, är den troligaste kandidaten till att ha lagt den nu fossila korven. Det var ett relativt litet djur som uppskattningsvis vägde 15 kilo och levde i nuvarande Polen för 230 miljoner år sedan. I en föregående artikel har författarna tillskrivit Silesaurus koproliter med skalbaggsfragment baserat på storlek och form på korpoliterna samt en rad anatomiska drag hos djuret. Silesaurus hade en slags näbb som möjligtvis användes för att picka i sig insekter likt dagens fåglar. Men trots att Silesaurus fick i sig massor med individer av Triamyxa coprolithica utgjorde nog inte dessa små skalbaggar huvudfödan. Troligen levde Triamyxa i samma miljöer som större skalbaggar från vilka några fragment finns i koproliterna samt andra byten som aldrig hamnade i bajset i igenkänlig form.
– Jag trodde aldrig att vi skulle kunna ta reda på vad dinosaurieföregångare från trias åt till middag, säger Grzegorz Niedźwiedzki, paleontolog vid Uppsala universitet och medförfattare på artikeln.
Skalbaggsfossilen påminner om fossil från bärnsten, känt för att innehålla de bäst bevarade insektsfossilen. Dock bildades bärnsten främst under relativt ung geologisk tid. Den här studien visar att koproliter kan vara värdefulla för att studera tidig insektsevolution och utdöda djurs föda på samma gång.
Dubbelbeckasiner är en vadarfågel som häckar i bland annat Sverige och tillbringar vintern i områden vid ekvatorn i Afrika. Från tidigare studier vet man att dubbelbeckasiner gör långa maratonflygningar på upp till 6000 kilometer som varar 60 –90 timmar när de flyttar mellan häckningsplatserna i Jämtland och övervintringsplatser vid ekvatorn.
I en ny studie beskriver det internationella forskarlaget hur dubbelbeckasinerna flyger mycket högre på dagen än på natten. Skillnaden kan vara flera tusen meter. Ett antal gånger flyger de på över 6000 meters höjd dagtid, vilket kan jämföras med en snitthöjd på cirka 2000 meter nattetid. Högst flög en individ som under en höstflygning till Afrika flög på över 8000 meter fem timmar i sträck och som högst nådde 8700 meter.
– Det är den högsta flyghöjd som någonsin registrerats för en flyttfågel, säger Åke Lindström vid biologiska institutionen i Lund som lett studien.
Flyger mycket högre på dagen
Forskarna har använt små dataloggar som utvecklats vid biologiska institutionen i Lund och fäst dessa på dubbelbeckasiner för att kunna följa hur flyghöjden ändras under de långa flygningarna. Rekordhöjden, 8700 meter, är häpnadsväckande. Forskarna fascineras emellertid än mer av det mönster bland flyttfåglar som de nu kan vara på spåren. Nyligen publicerades en studie, även den ledd av forskare i Lund och gjord på trastsångare, där forskarna konstaterade att de små tättingarna vid ett par tillfällen under flytten flög både natt och dag och då flög på mycket högre höjd på dagen än på natten. Detta skedde då trastsångarna passerade över ogästvänliga områden som Sahara och Medelhavet.
De betydligt större dubbelbeckasinerna gör alltså samma sak. Men inte bara när de flyger över så kallade ekologiska barriärer som öken och hav, utan även då de flyger över tropikerna och över Europa.
– Andra arter som flyttar kan också tänkas använda sig av den här dag-och-natt-rytmen. Vi kan mycket väl vara ett generellt mönster på spåren, men det får framtida studier visa, säger Åke Lindström.
Kan vara generellt mönster hos flyttfåglar
Om det visar sig vara ett mönster hos många flyttfåglar så ökar förståelsen för vilka omvärldsfaktorer som är viktiga för flyttande fåglar. Den kunskapen kan i sin tur öka möjligheterna att förklara den stora variationen i beteendet hos dessa fåglar. Varför flyttar vissa arter på natten och andra på dagen? Varför flyger vissa fåglar bara korta sträckor åt gången medan andra, som dubbelbeckasinen, flyger flera dygn i sträck?
Ännu vet ingen säkert varför dubbelbeckasiner och trastsångare flyger högre på dagen än på natten när de flyttar. Forskarlaget räknar upp tre förklaringar som de troligaste: fåglarna kan lättare orientera sig efter landmärken, de undviker rovfåglar, kylan på höga höjder bidrar till att de inte blir överhettade när de arbetar hårt under en gassande sol.
– Vårt huvudspår är att de flyger högt för att kyla sig, men vi måste vara ödmjuka och erkänna att det kan finnas andra eller ytterligare förklaringar, säger Åke Lindström.
När proteiner veckas fel ansamlas olösliga trådar, så kallade amyloider, i hjärnan. De är inblandade i flera svåra sjukdomar som Alzheimers och Parkinsons sjukdom, Skellefteåsjukan och galna ko-sjukan. Amyloidsamlingarna dödar nervceller och bildar amyloidplack i hjärnvävnaden.
Forskare i Umeå, Vilnius i Litauen och Rijeka i Kroatien har upptäckt att ett särskilt ämne kan hämma bildningen av sådana amyloidsamlingar. Ämnet kan till och med upplösa amyloid som redan har bildats. Ämnet ifråga är molekyler i nanostorlek av polyoxoniobat, som är en så kallad polyoxometalat med negativ laddning som innehåller grundämnet Niob.
– Detta är ett mycket betydelsefullt steg som kan komma att ligga till grund för att på sikt hitta nya och effektivare behandlingar av neurodegenerativa sjukdomar, säger Ludmilla Morozova-Roche, professor vid Umeå universitet.
Potential att lösa upp plack
Forskarna kunde se att det här ämnet effektivt hämmar bildandet av amyloider med beteckningen S100A9. I atomkraftsmikroskop kunde forskarna även se att amyloidtrådarna fullständigt försvann när man ökade koncentrationen av ämnet polyoxoniobat.
– Det krävs mycket mer forskning innan vi kan säga om det går att skapa fungerande behandlingar av detta, men resultaten är hittills mycket lovande, säger Ludmilla Morozova-Roche.
Schematisk bild av struktur hos polyoxoniobat, typ Nb10 och TiNb9. Bild: Mark Rambaran
Forskarna arbetade med två olika sorters molekyler av ämnet polyoxoniobat, Nb10 respektive TiNb9, och båda visade sig fungera på så sätt att de bands till S100A9-amyloiderna genom att bilda jon-interaktioner med positivt laddade fläckar på proteinytan. De molekyler av polyoxoniobat som studerats är relativt kemiskt stabila och vattenlösliga. Molekylerna är i nanostorlek, det vill säga extremt små. Dessa nanomolekyler kan även vara intressanta för andra medicinska tillämpningar som exempelvis kroppsimplantat på grund av sina biokompatibla egenskaper och stabilitet.
Vid Umeå universitet har två forskargrupper, vid Medicinska fakulteten respektive Kemiska institutionen, samarbetat genom att angripa frågan från olika håll och genom att tillämpa ett brett spektrum av biofysiska, biokemiska och molekylärdynamiska simuleringstekniker.
Ludmilla Morozova-Roche, professor, institutionen för medicinsk kemi och biofysik, Umeå Universitet, ludmilla.morozova-roche@umu.se
André Ohlin, universitetslektor, Kemiska institutionen, Umeå Universitet, caohlin.umu@gmail.com
Michael Holmboe
Universitetslektor, Kemiska institutionen, Umeå Universitet, michael.holmboe@umu.se
I tjugo år har det pågått i skymundan – ett udda och tämligen unikt växtförädlingsprojekt. Ett av mycket få försök i världen att domesticera en vild växt för mänsklig konsumtion. Den heter fältkrassing och är kusin till oljeväxten raps. Projektet startades av Arnulf Merker, professor i växtförädling vid SLU, Alnarp.
Växtförädling på vågat vis
Det var ”ett tokigt projekt” – ingen hade gjort något liknande – men resultatet är en förädlad gröda med fantastisk potential, menar Cecilia Hammenhag, en av forskarna i projektet efter Merker som avled för tio år sedan.
– Fältkrassingen sås på våren, samtidigt med vårkorn och på samma fält. När vi skördar kornet på sommaren ligger krassingen kvar som en bladmatta på marken. Sedan växer den, övervintrar och täcker jorden, för att sedan skördas andra året.
Som tvåårig gröda har den ett djupt och utbrett rotsystem som binder kol i marken, vilket är en stor klimatvinst.
Fältkrassing kan bli norrländsk oljegröda
I norra Sverige är det svårt att odla annat än korn och vallgräs, och stora arealer jordbruksmark ligger i träda. Växtförädlaren Arnulf Merker tyckte norrländskt lantbruk behövde fler ekonomiskt lönsamma grödor som exempelvis raps. Men då raps inte går att odla i övre Norrland och den härdigare rybsen ger dålig avkastning, föddes idén att försöka ”tämja” en vild växt – rapsens kusin fältkrassingen som det också går att utvinna olja ur. Och som tål vinterkyla bättre än både raps och rybs.
Fältkrassing, Lepidium campestre, blir ungefär 25 centimeter hög. En gråhårig och tätbladig ört med utspärrade grenar upptill. Den tillhör familjen korsblommiga växter, och kallas ibland kung Salomos ljusstake. Den går att hitta på åkrar, sandstränder, ibland kvarnar, hamnar, banvallar, vägrenar och soptippar, från Skåne upp till Ångermanland.
Att vid växtförädling utgå från en inhemsk växt, i stället för grödor med ursprung i Afrika eller Mellanöstern har fördelar. Det kräver mindre anpassningar till vår miljö, förklarar Cecilia Hammenhag.
– Ska den biologiska mångfalden bevaras och den odlade mångfalden ökas måste det ske på lokala villkor, inte med global likriktning, säger hon.
Växtförädling utan genmodifiering
Men att ta fram en ny gröda för en så liten marknad som Norden är inget som de stora förädlingsföretagen vill satsa på. De senaste åtta åren har därför Merkers projekt gjort fältförsök med fältkrassingen på Lantbruksuniversitetet i Alnarp:
Traditionell växtförädling sida vid sida med genetiska analyser för att hitta så kallade dna-markörer för vissa egenskaper i växten. Kombinationen av metoder gör att växtförädlingen går snabbare fram än förr, utan att det genetiska materialet genmodifieras.
Men vägen till en ätbar och kommersiellt gångbar gröda är fortfarande lång och mödosam, säger Cecilia Hammenhög.
– Oljan som den ser ut nu är inte lämplig för livsmedel. Det kommer att ta tid innan vi har en olja färdig för konsumtion. Däremot kan dagens olja blandas i diesel som biodrivmedel.
Ett plus i kanten till för fältkrassingen: frökakan som återstår efter det att oljan har pressats ur kan bli till djurfoder. Precis som den från raps.
Urvalsförsök med fältkrassing, SLU Alnarp 2018. Bild: Cecilia.gustafsson1981, CC BY-SA 4.0
Vad är växtförädling? Något människan gjort i tiotusen år
Växtförädling innebär att det genetiska materialet i växten (dna) förändras utifrån människans behov. Växtförädlare letar efter individer, exempelvis muterade sådana, som har de egenskaper man vill ha, och avlar på dem så att egenskapen förstärks över generationerna. Det är vanligt att växtförädla en gröda för att den ska bli resistent mot någon sjukdom, få bättre näringsinnehåll eller ge högre skörd.
Samtidigt som människor började odla växter och hålla husdjur började de också välja ut växtindivider med egenskaper som var människan till mest nytta, kanske en individ av en gräsart där frön inte föll till marken när det mognat utan satt fast på axet så att de kunde skördas. Eller tog tillvara plantor av vildkål som hade svårt att blomma.
Vad är GMO?
I genetiskt modifierade organismer (GMO) har man i stället gjort en medveten förändring av arvsmassan hos en växt. Gener har förändrats, tagits bort eller lagts till med hjälp av genteknik, för att exempelvis ge växten resistens mot skadedjur eller bekämpningsmedel. Källa: Gentekniknämnden
Matförsörjningen i fara – odlad enfald kan leda till svält
– Att grödor för foder, energi och mat konkurrerar om värdefull jordbruksmark är ohållbart i längden, det bästa är om allt kan kombineras i en och samma gröda, menar forskarna i Merkels projekt på Alnarp.
Trenden inom växtförädling mot mer mångsidiga grödor har att göra med miljöhoten. Forskare varnar också för en utarmning av den odlade mångfalden.
Efterkrigstidens jordbruksrevolution byggde på ”hårdförädling” av egenskaper hos jordbruksväxter, som genererade så stora skördar som möjligt. Andra egenskaper – som gjorde växterna tåliga mot skadeinsekter, bakterier, svampar, torka eller temperaturväxlingar – fick stryka på foten.
Idag är över 4 miljarder människor helt beroende av tre grödor – ris, majs eller vete. Slås någon av dem ut till följd av varmare klimat och extremväder, hotar svältkatastrof.
För att öka den odlade mångfalden försöker växtförädlare och genetiker världen över att föra in både vilda arter och gamla odlade kultursorter i framtidens grödor. Och det brådskar, för även om tusentals okända arter beskrivs varje år så dör många andra samtidigt ut.
Två av fem växter i världen hotas av utrotning, enligt rapporten från Kew garden – och om 30 år kan det vara tio miljarder människor på planeten, enligt det scenario Kew arbetar med.
– Vi måste ta tillvara på fler vilda växter innan de dör ut, varnar forskarna.
Frågan är hur mycket tid vi har?
Tiotusentals ätliga växter i världen
Av 42 000 nyttoväxter listas 7 039 som ätliga, i Kew Gardens databas. Av dem äter vi 417 växter i större utsträckning. Ungefär 200 arter har domesticerats, enligt annan forskning. Endast 15 växter står för över 90 procent av människans energiintag globalt. Över 4 miljarder människor är helt beroende av tre grödor – ris, majs eller vete.
Nästan alla ätliga växter är kärlväxter. Bönor är den största gruppen, med 625 arter, sedan palmer (325), gräs (314), malvaväxter med bland annat kakao, ockra, durian (257), korgblommiga växter som solros, maskros och sallader (251).
Under 2019 beskrevs och namngavs 1942 växtarter och 1 886 svampar för första gången. Bland dem finns arter som kan bli värdefulla som mat, dryck, läkemedel eller fibrer.
Runt 148 000 svamparter är kända, men forskare uppskattar att det finns 2-5 miljoner totalt. Många kan sannolikt användas som läkemedel eller för att framställa dem. Samtidigt hotas minst 723 av de växter som redan nu används till medicin av utrotning.
Sex grödor – majs, sockerrör, sojabönor, palmolja, raps och vete – står för 80 procent av världens alla biobränslen. Några av alltså desamma som världens största matgrödor, vilket bidrar till minskad mångfald. Det finns 2 500 andra växtarter som skulle kunna användas till bränsle eller bioenergi.
Det svenska försöket att tämja en vild inhemsk växt till en lukrativ oljegröda, som i fallet fältkrassingen, är unikt. Men det finns andra förädlingsprojekt, som jobbar med att anpassa svenska grödor till ett varmare klimat. Och sedan några år tillbaka görs försök med bland annat det afrikanska sädesslaget kernza, som likt fältkrassing är flerårigt och har djupa rötter.
I Tyskland förädlas en ätbar variant av baljväxten lupin, med provodlingar i bland annat Sverige. Ett annat sätt att få tåligare och mer motståndskraftiga spannmål är att korsa gamla sädesslag som emmer och spelt in i moderna grödor.
Svenska växtförädlarna fokuserar också på gamla sorter av proteingrödor som åkerböna och gråärt – vid sidan av spannmål. Man tittar på foderbaljväxter, klöver och vicker, för att få nygamla gröna proteinkällor.
Förr odlades nypon aktivt i Sverige, till exempel sorten stenros. Då betraktades pimpinellrosor, vilka ger svarta nypon, som värdelösa. Men modet förändras med tiden, och gamla sanningar måste omprövas.
Äldre kulturväxter kan ha värdefulla egenskaper som gått förlorade i dagens växtförädling. Att själv odla äldre sorter i trädgården är ett sätt att bidra till ökad odlad mångfald.
Syftet är att bevara dem, i odlad form, men också att hjälpa till att sprida dem så att fröer och plantor kan göras tillgängliga i handeln igen, förklarar Erik de Vahl, som är genbankskurator för köks-, krydd- och medicinalväxter.
– Vi bevarar ett grönt levande kulturarv, som kan ha värdefulla egenskaper som gått förlorade i dagens växtförädling – som resistens mot olika sjukdomar. Jag jobbar med bland annat potatislök och schalottenlök, som vi odlade innan vi började köpa gul lök i butik.
Plockar nypon som aldrig förr
Vad som är viktiga egenskaper för växterna i framtidens odling, är inte alltid lätt att säga, därför gäller det att bevara en så stor genetisk bredd som möjligt. Särskilt när det gäller växter som sällan odlas professionellt, som till exempel rabarber.
Forskarna är därför beroende av kontakter med amatörodlare.
Ett exempel är nypon. Under pandemin har nypon-plockningen fullkomligt exploderat. I Nationella genbanken finns nu 300 sorters rosor, av vilka hälften ger nypon. Förr odlades nypon aktivt i Sverige, till exempel sorten stenros. Då betraktades pimpinellrosor, vilka ger svarta nypon, som värdelösa. Men modet förändras med tiden, och gamla sanningar måste omprövas.
– Vi har haft en ganska stor kunskapslucka på vissa grödor. Men otroligt mycket frukter och bär odlas i hemträdgårdar, och många som inte odlar funderar på att göra det nu i och med pandemin, säger Erik de Vahl.
Bidra till mångfald i odlingen:
Tipsa om egen odling av arter:
Du som odlar äldre trädgårdsväxter i dokumenterad lång kontinuitet (före andra världskriget) kan kontakta de ansvariga för olika växtslag inom Programmet för odlad mångfald. Du hittar det på slu.se/pom och fliken Kontakt.
Tipsa om vildväxande fynd:
Du kan rapportera dem i Artportalen, som är en del av Artdatabanken vid SLU. artportalen.se
Tipsa om signalarter, som indikerar stor biologisk mångfald:
De kan rapporteras i artfakta.se/rapportera, en annan del av Artdatabanken.
Tipsa om invasiva arter, som hotar biologisk mångfald:
På samma ställe, artfakta.se/rapportera
Text: Mats Karlsson på uppdrag av forskning.se
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
