Ulrika Magnusson har undersökt bruket av grammatiska metaforer i en- och flerspråkiga gymnasieelevers texter i nationella prov i svenska och i samma elevers texter i årskurs 9.

Grammatisk metafor anses utmärkande för bland annat vetenskapliga och specialiserade texter. En grammatisk metafor kan vara en nomalisering – en händelse som uttrycks som ett substantiv istället för ett verb. Med en nomalisering kan ”Rektor har meddelat mig det” (verb) istället bli ”Rektor har försett mig med ett meddelande” (substantiv). Adjektiviseringar är ett annat exempel på grammatisk metafor. Händelsen uttrycks då som adjektiv (”jag såg en rullande bil”) istället för som verb (”jag såg att bilen rullade”).

I Ulrika Magnussons undersökning blev det tydligt att gymnasieeleverna använde betydligt fler grammatiska metaforer än när de gick i nionde klass, men även att GM-bruket är mer utmärkande för texter med höga betyg:

— Det tyder på att användandet av grammatiska metaforer premieras i skolskrivandet, säger Ulrika Magnusson.

Olika flerspråkiga grupper av elever använde sig också på olika sätt av grammatiska metaforer. Elever som börjat tala svenska tidigt (före fyra års ålder) och elever som börjat tala svenska sent (efter sju års ålder) använde grammatiska metaforer i nästan lika hög utsträckning som enspråkiga svenska elever. En mellangrupp flerspråkiga elever, som börjat tala svenska mellan fyra och sju års ålder, använde däremot signifikant mindre grammatiska metaforer.

— Jag kunde se att de elever som börjat tala svenska mellan fyra och sju års ålder utnyttjade grammatiska metaforer i lägre grad. Detta kan bero på att de elever som börjat tala svenska tidigt har ett tidigt möte med språket, och de som börjat tala svenska sent har utvecklat sitt förstaspråk så mycket att de kan dra nytta av det. Det skulle kunna vara så att mellangruppen inte har någon av dessa fördelar, säger Ulrika Magnusson.

Ulrika Magnusson har också undersökt avvikelser från standardsvenska i elevernas texter. Avvikelserna följde ett annat mönster i förhållande till elevernas startålder för svenska än bruket av grammatiska metaforer.

— Här hade enspråkiga svenska elever minst avvikelser och de flerspråkiga eleverna hade fler avvikelser ju högre startålder de hade, säger Ulrika Magnusson.

Skillnaderna mellan grammatiska metaforer och avvikelser från standardsvenska i förhållande till startålder kan bero på att de representerar olika typer av kompetenser i andraspråksutvecklingen. Avvikelserna från standardsvenska antas hänga ihop med en allmänspråklig förmåga, som gynnas av ett tidigt möte med andraspråket. Grammatiska metaforer kan i stället representera en språkförmåga som är förknippad med litteracitet och som utvecklas både på första- och andraspråket.

— Elever som har svenska som andraspråk kan dra nytta av sina läs- och skrivkunskaper på sitt förstaspråk när de ska läsa och skriva på svenska. Därför är det viktigt att skolan stödjer modersmålsundervisning parallellt med undervisningen i svenska, säger Ulrika Magnusson.

Kontaktinformation
Avhandlingens titel: Skolspråk i utveckling. En- och flerspråkiga elevers bruk av grammatiska metaforer i senare skolår.
Avhandlingsförfattare: Ulrika Magnusson.
E-post och telefonnummer: ulrika.magnusson@svenska.gu.se, 08-1207 6738
Avhandlingen är försvarad.
Avhandlingen kan beställas från Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet. E-post: kristina.holmlid@svenska.gu.se
Länk till e-publicering: http://hdl.handle.net/2077/26644

– Fyndet av de höga halterna av PFAS gjordes av slump, säger doktorand Marko Filipovic som ledde en sommarksola på ITM vid Stockholms universitet. Under sommarskolan skulle gymnasieelever, däribland en tjej från Tullinge, kartlägga mönster av PFAS i dricksvattnet från sitt hem.

Vattenprov från insjöar, grundvattnet och dricksvattnet visade höga halter av PFAS ämnen perfluoroktansyra (PFOA) och perfluoroktansulfonat (PFOS). Grundvattenproven var tagna vid den gamla militärflygplatsen F18 där många brandsläckningsövningar har ägt rum sedan den öppnades 1946. Troligtvis är brandsläckningsskum innehållande PFAS kontaminerings källan. För tillfället får Tullingeborna dricksvatten från reningsverket i Norsborg i väntan på att problemet utredas.

– Redan efter den första analysen av dricksvattnet från Tullinge visste vi att något inte stod rätt. Vi hittade koncentrationer av 70 nanogram per liter av PFOA och 140 nanogram per liter av PFOS, som är 30-100 ggr högre än i andra delar av Stockholm, säger Marko Filipovic. I samråd med sin handledare Urs Berger, som är senior forskare vid ITM, rekommenderade de Botkyrka kommun att gå vidare och undersöka potentiell kontaminering av Tullinges grundvatten.

– PFAS halter i grundvattnet var även mycket högre än i dricksvattnet. Vi mätte upp 330 nanogram per liter PFOA och 760 nanogram per liter PFOS i ett prov. Det finns inga fastställda gränsvärden i Sverige, men halterna överskred till exempel det tyska riktvärdet för summa av PFOA och PFOS i dricksvatten som ligger på 300 nanogram per liter, säger Urs Berger. Vi vet dessutom inte om de uppmätta halterna bara är resten av en mycket större förorening som ägde rum tidigare, eftersom brandsläckningsskum användes i mer än 50 år på flygfältet. Alternativt är det tänkbart att jorden fungerar som reservoar och halterna kommer att öka i framtiden.

PFOA och PFOS är surfaktanter med väldigt unika ytegenskaper som gör att de är både vatten och fett avstötande. Detta medför att de används i många olika industriella processer och produkter så som tillverkning av teflon, packningsmaterial för mat, kläder samt brandsläckningsskum. PFAS är sen tidigare klassade som miljöfarliga och har visat toxiska effekter i djur experiment. PFOA och PFOS anrikas även i människor. Studier på danska män har visat ett samband mellan förhöjda halter av PFOS i blod och nedsatt spermie produktion.

– Föroreningen av Tullinges dricksvatten är ett fall som vi har lyckats uppmärksamma, men det finns troligtvis många kommuner runt omkring i landet med nedstängda eller verksamma brandövningsplatser vars dricksvatten kan vara kontaminerat utan att de själva är medvetna om det, säger Urs Berger.

Ytterligare information
Urs Berger, Institutionen för tillämpad miljövetenskap ITM, Stockholms universitet, tfn 08 674 7099, 076 272 7104, e-post urs.berger@itm.su.se
Marko Filipovic, Institutionen för tillämpad miljövetenskap ITM, Stockholms universitet, tfn 08 674 7169, 073 525 9358, e-post marko.filipovic@itm.su.se

Ungefär två av 1000 barn riskerar att utveckla hjärnskador som en följd av händelser som inträffar före, under och efter födseln. Infektioner i blodet eller nedsatt syre- och blodtillförsel kan orsaka inflammation i hjärnan och göra att hjärnan skadas. Denna typ av hjärnskador, som är betydligt vanligare bland för tidigt födda barn, kan leda till neurologiska handikapp som cerebral pares, inlärningssvårigheter och epilepsi.

Forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, har nu funnit att så kallade toll-lika receptorer i det medfödda immunsystemet spelar en stor roll för hjärnans tillstånd hos det nyfödda barnet. Upptäckten kan leda till förbättrade behandlingar, och på sikt ett rikare liv för många barn.

Forskning kring toll-lika receptorer (TLR), som belönades med årets Nobelpris i medicin, har tidigare visat att de är involverade vid hjärnskador efter stroke hos vuxna. Göteborgsforskarna kan nu visa att receptorerna även finns i den omogna hjärnan, och att de spelar en viktig roll även här.

– Genom att förstå de toll-lika receptorernas roll i den inflammatoriska processen som följer efter en hjärnskada hoppas vi på sikt hitta effektivare behandlingsstrategier, säger Linnea Stridh vid Sahlgrenska akademin, som presenterar resultaten i en avhandling.

Linnea Stridh och hennes forskarkollegor har i sina studier använt möss för att återskapa de hjärnskador man ser hos nyfödda barn. Genom studierna har forskarna funnit att särskilda toll-lika receptorer bidrar till hjärnskadan efter en syrebrist.
-Vid en infektion aktiveras dessa receptorer vilket gör att hjärnan blir känsligare för syrebrist, med större hjärnskador som resultat. Om man hämmar dessa signaler minskas storleken på hjärnskadan, säger Linnea Stridh.

Linnea Stridh har i sin avhandling även undersökt proteinet occludin, som har till uppgift att ”limma ihop” cellerna i hjärnans barriär.

– Våra resultat visar att efter infektion sker det en minskning av occludin på gennivå. Detta kan leda till en öppning av barriären, som gör att inflammatoriska molekyler och celler i blodet lättare tar sig in i hjärnan och orsakar inflammation, säger Linnea Stridh.

FAKTA TOLL-LIKA RECEPTORER: De så kallade toll-lika receptorerna sitter utanpå och inuti celler och fungerar som mottagare, specialiserade på att upptäcka specifika molekyler från angripande mikroorganismer. När en TLR upptäcker en mikroorganism aktiveras det medfödda immunförsvaret och en inflammation uppstår för att förstöra mikroorganismen.

Avhandlingen Inflammation in the immature brain; the role of toll-like receptors försvaras kl 9.00 den 11 november, 2011 i Hörsal Arvid Carlsson, Academicum, Medicinaregatan 3.

Kontaktinformation
Kontakt:
Linnea Stridh, Institutionen för neurovetenskap och fysiologi, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet
031-7863377
0705-764718
linnea.stridh@neuro.gu.se
Handledare: Carina Mallard, 031-7863498; 0705-631004, carina.mallard@neuro.gu.se

FAKTA TOLL-LIKA RECEPTORER
De så kallade toll-lika receptorerna sitter utanpå och inuti celler och fungerar som mottagare, specialiserade på att upptäcka specifika molekyler från angripande mikroorganismer. När en TLR upptäcker en mikroorganism aktiveras det medfödda immunförsvaret och en inflammation uppstår för att förstöra mikroorganismen.

Självskadebeteende, som förekommer hos båda könen men är vanligare hos kvinnor, definieras i avhandlingen som ett upprepat, impulsivt beteende där hudskada uppstår. Personens avsikt är inte att begå självmord utan snarare att lindra sin ångest. Avhandlingens fyra delstudier beskriver erfarenheterna av vården bland kvinnor med självskadebeteende, deras professionella vårdare och föräldrar. Här ingår intervjuer samt deltagande observationer av samspelet mellan vårdare och kvinnor med självskadebeteende vid två psykiatriska slutenvårdsavdelningar.

Hopp och hopplöshet visade sig vara en röd tråd i delstudierna. Alla deltagare upplevde och uttryckte detta på olika sätt. Kvinnorna svävade mellan känslor av hopp och hopplöshet, med önskningar om hjälp och stöd samtidigt som deras erfarenheter av vård ingav hopplöshet. Kvinnorna använde självskadorna som en strategi för ångesthantering och som ett sätt att inge sig själva hopp. Föräldrarna hade till att börja med förtroende för vården och förhoppningar om hjälp, men deras erfarenheter av att möta vården ingav istället en känsla av hopplöshet. Deras erfarenheter kunde liknas vid ett gisslandrama med ett högt känslomässigt pris när de accepterade en otillfredsställande vård för sin dotter.

Vårdarna kände sig frustrerade, arga och maktlösa. Deras syn på självskadebeteende som något ändlöst ingav hopplöshet. Emellertid kämpade de för att se kvinnornas förmågor, inte bara svårigheterna, och försökte förstå beteendet. De vårdare som var övertygade om att det var möjligt att lämna detta beteende bakom sig lyckades inge hopp till sig själva, föräldrarna och kvinnorna med självskadebeteende.

Den vård som erbjöds kvinnorna inom psykiatrisk slutenvård dominerades av medicinska åtgärder med fokus på läkarbeslut om medicinering, permissioner etc. Det innebar många gånger att den tid som kvinnorna vistades på vårdavdelningen dominerades av väntan på sådana. Enligt avhandlingen skulle åtminstone en del av de observerade meningsskiljaktigheterna mellan kvinnorna och vårdarna kunna undvikas. Ett mer strukturerat innehåll i den slutna psykiatriska vården, med regelbundna tider för till exempel fysisk aktivitet och dagliga samtal, skulle bidra till minskad väntan och ett mer meningsfullt vårdinnehåll. Betydelsen av att vårdare lyssnar och försöker förstå personen som skadar sig och de närstående är tydlig. Genom att ställa öppna frågor, tala på ett icke dömande sätt, lyssna och visa ett genuint intresse för personens upplevelser, kan vårdare förmedla hopp.

Britt-Marie Lindgren är universitetsadjunkt och doktorand vid Institutionen för omvårdnad, där hon kan nås på tel. 090 – 786 92 61,  britt-marie.lindgren@nurs.umu.se

Fredagen den 11 november försvarar Britt-Marie Lindgren, Institutionen för omvårdnad, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Självskadebeteende – att pendla mellan hopp och förtvivlan. Upplevelser och interaktion i en vårdkontext(Engelsk titel: Self-harm – hovering between hope and despair. Experiences and interactions in a health care context).Disputationen äger rum kl 13.00 i Vårdvetarhusets aula. Fakultetsopponent är docent Agneta Berg, Högskolan Kristianstad.

Läs hela eller delar av avhandlingen på
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-48505

— Vår studie täcker en större del av världen än tidigare studier och det är helt klart att det inte är så enkelt som vi tidigare trott, utan att hybridisering skett vid ett flertal tillfällen genom evolutionen och att de genetiska spåren av detta finns på flera platser i världen. Vi kommer troligen att upptäcka fler liknande händelser, säger Mattias Jakobsson, som tillsammans med Pontus Skoglund gjort studien.

Tidigare studier har hittat två separata hybridiseringshändelser mellan så kallade arkaiska människor (skiljer sig både genetiskt och morfologiskt från moderna människor) och förfäderna till dagens människor efter att den moderna människan spred sig utanför Afrika: hybridisering mellan Neandertalare och föregångarna till moderna människor utanför Afrika samt hybridisering mellan Denisova-människan och föregångarna till ursprungsfolk i Oceanien. Den genetiska skillnaden mellan Neandertalare och Denisova-människan är ungefär lika stor som den maximala variationen bland oss moderna människor.

Uppsalaforskarnas studie bekräftar att hybridisering även skett på det östasiatiska fastlandet. Sambandet har upptäckts genom att man använt så kallad genotyp-data för att få ett större datamaterial. Den kompletta genuppsättningen för den moderna människan finns endast tillgänglig för ett dussintal personer idag, medan genotypdata finns från tusentals personer. Dessa kan jämföras med de genomsekvenser från Neandertalare och Denisova-människan som bestämts från arkeologiskt material. Av den senare människotypen finns endast ett lillfinger och en tand beskrivna.

Genotyp-data härrör från genetisk forskning där hundratusentals genetiska varianter från testpaneler samlas på ett chip. Denna process leder dock till att ovanliga varianter försvinner, vilket leder till avvikelser om materialet används som om de vore kompletta genuppsättningar. Skoglund och Jakobsson har med hjälp av avancerade datorsimuleringar lyckats beräkna vad denna felkälla betyder för jämförelser med arkaiska gener och därmed kunnat använda genetiska data från mer än 1 500 moderna människor från hela världen.

— Vi fann att individer från framförallt sydostasien har en högre andel Denisova-besläktade genetiska varianter än människor från andra delar av världen, såsom Europa, Amerika, väst- och centralasien och Afrika. Resultaten visar att genflöde från arkaiska människogrupper också förekom på det asiatiska fastlandet, säger Mattias Jakobsson.

— Vi kan se att det genetiska arvet från arkaiska människogrupper lever kvar i större utsträckning än vad man tidigare trott, men vi vet fortfarande mycket lite om dessa gruppers egen historia och när deras kontakter med moderna människor inträffade, säger Pontus Skoglund.

Mot bakgrund till att de finner Denisova-besläktade genvarianter i Sydostasien och Oceanien, men inte i Europa och Amerika, bedömer forskarna att hybridiseringen med Denisova-människan bör ha skett för cirka 20-40 000 år sedan. Det är långt efter att den gren som blev den moderna människan skiljdes från den som blev den så kallade arkaiska människan för cirka 300 000-500 000 år sedan.

— Med fler kompletta genuppsättningar från moderna människor och fler analyser av fossilt material kommer vår förhistoria att kunna berättas med betydligt högre detaljrikedom och säkerhet, säger Mattias Jakobsson.

För mer information, kontakta Mattias Jakobsson, tel: 018-471 64 49, 073-698169, mattias.jakobsson@ebc.uu.se eller Pontus Skoglund, tel: 018-471 28 93, 076-8393733, pontus.skoglund@ebc.uu.se

SLU:s sorkfeberprognos visar att runt 400 personer kommer att få diagnosen under säsongen 2011/2012 . Risken att smittas är troligen något lägre än föregående säsong med 482 kända fall.
Det är tredje gången som SLU-forskarna Gert Olsson och Birger Hörnfeldt vid institutionen för vilt, fisk och miljö gör en årlig sorkfeberprognos (juli-juni). Sorkfeber orsakas av ett virus som förekommer naturligt bland skogssorkar. Symptomen kan för många förväxlas med exempelvis influensa, men av de som insjuknar och får diagnosen dör ungefär en halv procent.

Viruset sprids från skogssorkar via urin, saliv och avföring. Människor infekteras vanligen via inandning av virus, exempelvis under städning, vedhantering, mattskakning eller andra aktiviteter där damm rörs upp i utrymmen vari skogssorkar rört sig.

– Våra sorkfeberprognoser baseras på observationer av skogssork i den nationella miljöövervakningen och det kända sambandet mellan sorkfeber- och skogssorkförekomst, berättar Birger Hörnfeldt, professor vid SLU.

I stora delar av Sverige varierar tillgången på skogssork kraftigt mellan åren. Ungefär vart tredje, fjärde år har skogssork beståndstoppar och det är i samband med dessa som risken att drabbas av sorkfeber är högre än normalt.

– Vi vet att antalet diagnosticerade sorkfeberfall under en säsong till mer än 70 procent kan förklaras av mängden skogssorkar på hösten, säger Gert Olsson, forskare vid SLU.
Trots att skogssork finns över hela landet, är sjukdomen i Sverige vanligast förekommande i de nordligare länen. Sporadiska fall diagnosticeras ändå varje år också längre söderut. Orsaken till denna skillnad är fortfarande inte känd.

– För varje diagnostiserat fall finns sannolikt 5-7 gånger fler infekterade eller insjuknade som inte söker vård eller får diagnosen, säger Gert Olsson.

Den stora majoriteten av sorkfeberfall inträffar under höst och vinter men risken att infekteras finns året om.

Puumalaviruset, som orsakar blödarfebern, liknar de ökända Ebola- och Marburgvirusen och sprids till människan via inandningsluften. Riskgrupper är till exempel vedeldare och sommarstugeägare som på våren städar undan vinterns sorkspillning. Inkubationstiden är en till fem veckor.

I vinter väntas sjukdomsfallen öka i Norrland på grund av den stora tillgången på skogssorkar (liksom lämlar i fjällen). Det senaste stora utbrottet skedde 2007 när mer än 900 fall registrerades bara i Västerbotten. Men mörkertalet är stort. Det verkliga antalet kan vara flera tusen.

Det ger forskarna en chans att närmare undersöka hur sorkfeberviruset angriper blodplättarna, trombocyterna, och hindrar dem att läka skadade blodkärl. Resultaten av en första studie på elva patienter i sjukdomens akuta fas är nu klara.

— Vi ser att mängden trombocyter minskar kraftigt i blodproven. Men framförallt ser vi att de som cirkulerar i blodet inte mår bra. De aktiveras inte normalt och deras förmåga att reparera skador är starkt nedsatt, säger Sofia Ramström, forskarassistent i klinisk kemi vid Linköpings universitet.

Tillsammans med professor Tomas Lindahl arbetar hon med en analysmetod som kallas flödescytometri, som normalt används på blodprover från patienter med andra sorters lindriga blödningsproblem, inflammatoriska sjukdomar och blodcancer. Studien på sorkfeberpatienter genomförs i samarbete med infektionsforskare vid Umeå universitet.

— Sorkfebern yttrar sig för de flesta som en kraftig influensa med hög feber, huvudvärk och ont i kroppen. Många får näsblod och blod i urinen, men också blod i avföring och blödande tandkött förekommer. Enstaka patienter har drabbats av hjärnblödning. Omkring en fjärdedel av de insjuknade får dimsyn och i ett senare skede kan njurarna påverkas, säger Clas Ahlm, universitetslektor och infektionsläkare i Umeå.

Troligen infekterar virus cellerna i kärlväggarna och skadar ytliga blodkärl runt om i kroppen. För att reparera dem förbrukas väldigt många blodplättar och det uppstår ett underskott i blodbanan. Det leder till en snabb nyproduktion, men de nya räcker inte till vilket kan orsaka blödningar.

— Samarbetet med LiU-forskarna är väldigt lyckosamt. De är bland de ledande i Sverige vad gäller analyser av blodplättar. Vi hoppas att med deras hjälp räta ut ytterligare frågetecken kring sjukdomen, säger Clas Ahlm.

Trombocyterna, mikrometerstora cellfragment som finns överallt i blodbanan, spelar en viktig roll vid läkningen av kärlskador. I samma sekund som en skada uppstår skyndar de till platsen och bildar en plugg som hindrar blodet från att strömma ut. I nästa steg kommer koagulationen igång och såret läks permanent.

Om de inte finns i tillräcklig mängd och dessutom inte aktiveras som de ska, försämras läkningen. Virusinfektion kan vara en orsak, men även läkemedelsbiverkningar, autoimmunitet och genetiska faktorer kan ligga bakom. Personer med kroniskt nedsatt aktivitet av trombocyter riskerar att blöda mycket vid operationer, tandutdragning och menstruation.

Trombocyterna har själva ingen cellkärna utan avknoppas från megakaryocyter i benmärgen. Förutom att täcka hål i kärlväggarna har de också andra uppgifter, som att rekrytera vita blodkroppar till en infektion och bidra till nybildning av blodkärl. Om balansen i blodet rubbas kan de i stället bli överaktiverade och ge upphov till blodpropp med risk för hjärtinfarkt och stroke.

Kontakt:
Sofia Ramström, forskarassistent Linköpings universitet, 010-1038937, sofia.ramstrom@liu.se
Clas Ahlm, universitetslektor Umeå universitet, 090-7852309, 070-3172965, clas.ahlm@climi.umu.se
Haemostasis research at Linköping University

I sin forskning ifrågasätter Beatrice Persson vad samtidskonst egentligen är, och om den globala konstvärlden verkligen är global. Genom att undersöka hur australiensisk samtidskonst definieras av konsthistoriker, konstvetare och curatorer i Australien kunde hon urskilja fyra kategorier inom samtidskonsten i Australien. Två av kategorierna utgörs av urinvånarkonst, en så kallad traditionell Aboriginal art och en city-baserad Aboriginal art.

– Traditionell Aboriginal art är konst skapad av urinvånarkonstnärer som lever traditionellt och verkar i avlägset belägna samhällen, på landområden som har anknytning till förfädernas skapelseberättelser, så kallade Dreamings. City-baserad Aboriginal art är skapad av urinvånarkonstnärer som lever i urbana miljöer och är utbildade på västerländska konstskolor, säger Beatrice Persson.

De två andra kategorierna utgörs av en så kallad ”ung” australiensisk konst skapad av unga australiensiska konstnärer och en Asian-Australian art skapad av konstnärer som härstammar från Asien, som har immigrerat till Australien.

Beatrice Persson har därefter undersökt de fyra konstkategorierna i samband med begreppen cross-culture som belyses utifrån hur primitiv konst, och icke-västerländsk konst i allmänhet, har uppfattas sedan slutet av 1800-talet, vilket visar på en historia av kolonialism där kulturkrockar har möjliggjort influenser och förändringar inom konsten, men där det är västvärlden som har haft makten att bestämma vad som är konst, och contemporaneity eller ”samtidighet”; ett begrepp som kan förstås som ett försök att strukturera olika konstnärliga uttryck som skapas samtidigt i olika nära sammanbundna men sinsemellan oförenliga kulturer.

– I min undersökning försöker jag använda begreppen för att ringa in både västerländsk och icke-västerländsk konst samt konst som kommunicerar över klyftan mellan olika kulturer, en konst som kan sägas visa på andemeningen i samtiden, säger Beatrice Persson.

Resultaten av dessa undersökningar visar att det fortfarande saknas ett icke-västerländskt tolkningsperspektiv i den globaliserade konstvärlden.

– Att tolkningsperspektivet saknas medför att man inte har möjlighet att uppfatta den betydelse icke-västerländsk konst har i sina ursprungskulturer. Detta gör det omöjligt för västerländska betraktare att förstå och tolka denna konst på dess egna villkor, säger Beatrice Persson, och avslutar:

– Om vi inte vet vad vi ser när vi betraktar konsten, hur kan vi då betrakta den på samma villkor som västerländsk konst?

Kontaktinformation
För mer information:
Beatrice Persson, telefon: 0702–062960, e-post: beatrice.persson@gu.se

Avhandlingstitel: In-Between: Contemporary Art in Australia. Cross-culture, Contemporaneity, Globalization
Avhandlingen är försvarad.
Avhandlingen kan beställas från Göteborg universitetsbibliotek, e-post: acta@ub.gu.se
Den finns även digitalt publicerad, utan bilder, på: http://hdl.handle.net/2077/26256

Efter den nya finansieringen från Knut och Alice Wallenbergs forskningsstiftelse formeras nu en stabil grupp på ett trettiotal svenska grafenforskare i tätt samarbete, på Chalmers och universiteten i Uppsala och Linköping. Det blir en svensk spjutspets inom internationell grafenforskning, som efter Nobelpriset 2010 har blivit mycket het.

– Nu uppnår vi en kritisk massa och kommer att få en viktig korsbefruktning mellan olika forskningsområden som har grafen gemensamt, säger Mikael Fogelström, som är koordinator för projektet. Pengarna ska användas till allt ifrån tillverkning av grafen till utveckling av olika produkter, med grundforskning i experimentell och teoretisk fysik längs vägen.

Processen för tillverkning av grafen behöver förbättras och bli mer reproducerbar. Forskarna ska utveckla syntesmetoder för att framställa stora grafen-ytor av hög kvalitet. Sedan ska materialet undersökas och bearbetas på nanonivå, för att till slut användas till specifika komponenter med bättre prestanda än dagens elektronikkomponenter.

Chalmersforskarna har redan gjort flera viktiga genombrott med grafen, trots att materialet tillverkades för första gången så sent som 2004. Ett exempel är en ny standard för elektriskt motstånd – en ”stämgaffel” för att ställa in resistansen rätt i elektriska instrument och apparater. Idag använder man resistansstandarder som baseras på kisel eller galliumarsenid. De är svåra att tillverka, och metoden fungerar bara vid extremt låga temperaturer och starka magnetfält. En resistansstandard som baseras på grafen är minst lika exakt som de som används idag, och är betydligt lättare både att tillverka och använda.

I ett annat projekt har chalmersforskare tagit fram en transistor i grafen som arbetar med drygt 10 gigahertz. Nu går de vidare för att ta fram en grafentransistor med sikte på terahertzområdet – alltså över 100 gigahertz. Det kan bli möjligt tack vare ett stort anslag som Mikael Fogelströms forskargrupp fick tidigare i år från Stiftelsen för strategisk forskning; 28,5 miljoner kronor under fem år.’

– Grafen har en enorm potential för högfrekvenselektronik, och på Chalmers ligger vi långt framme inom det området. Materialet kan öppna upp helt nya möjligheter, som till exempel ”nakenkameror” för att se igenom kläder i säkerhetskontroller. Även inom andra områden hoppas vi på att hitta nya tillämpningar som är unika för grafen.

Eftersom grafenområdet på Chalmers nu har stabil finansiering för fem år framåt funderar forskarna på att bilda ett centrum för grafen, säger Mikael Fogelström.

– Det vore bra att samla ännu fler forskargrupper kring grafen, och kanske bilda ett nationellt forskningscentrum. Bland annat som en förberedelse ifall vi får EU:s flaggskeppssatsning.

Chalmers har sedan tidigare samlat Europas grafenforskare kring ett stort forskningsinitiativ  som konkurrerar om ett så kallat ”Future Emerging Technology Flagship”, som innebär finansiering på uppåt 10 miljarder svenska kronor över tio år. Om pilotprojektet omvandlas till ett flaggskepp avgörs av EU nästa år. Det forskningsanslag som nu har tillkommit bedöms öka chansen för att det ska bli så.

Fakta grafen
Grafen har unika egenskaper och förväntas revolutionera utvecklingen inom bland annat elektronik och materialteknik. Det är det tunnaste materialet vi känner till, och samtidigt ett av de starkaste. Det är genomskinligt, böjligt och leder elektroner 100 gånger snabbare än kisel.

Läs mer om forskarnas tidigare genombrott med grafen

Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta
Mikael Fogelström, Institutionen för mikroteknologi och nanovetenskap, Chalmers tekniska högskola, 031-772 31 96, mikael.fogelstrom@chalmers.se

Sedan mer än hundra år har det funnits bestämmelser om vem som får ta hand om fosterbarn. Fosterföräldrar och fosterhem ska vara lämpliga. I en ny avhandling från Linnéuniversitetet undersöker Ann-Sofie Bergman hur lämplighetsbegreppet har tolkats i praktiken under perioden 1926 till omkring 1980. Avhandlingen har också fokus på kontroll- och maktaspekter, på föreställningar om hur lämpligheten kan ses och uppfattas, på styrkeförhållanden och på barns och föräldrars strategier när de har försökt påverka och få till stånd en ändring av myndigheternas beslut.

Studien visar stora förändringar inom fosterbarnsvården under den studerade perioden. Under det tidiga 1900-talet var det högt önskvärda fosterhemmet ett hem på landet hos tidigare barnlösa fosterföräldrar, där barnen fick grundläggande, materiella behov tillfredsställda. Det handlade mycket om hälsa, hygien, frisk luft, tillräckligt med mat och kläder och möjlighet att lära sig att arbeta. Under mitten av 1900-talet ökade betoningen på att barnen skulle bli sociala personer som kunde fungera i ett framtida modernt samhälle. Skolgången blev mer väsentlig. Det betonades att hemmen inte fick vara för avlägset belägna; barnen skulle ha tillgång till jämnåriga lekkamrater, och skolvägen inte fick bli alltför tröttande och besvärlig. Runt år 1970 skedde stora och snabba förändringar. De eftertraktade fosterföräldrarna skulle nu ha erfarenhet av barn, gärna tidigare fosterbarn eller sommarbarn. Det var inte längre lika väsentligt att hemmen var belägna på landsbygden, även om landet ansågs vara bra för vissa barn som bedömdes behöva lugn och ro och miljöombyte från livet i staden. Psykologiska teorier fick genomslag inom den sociala barnavården, vilket bland annat yttrade sig i att fosterföräldrarnas egen barndom och uppväxt blev väsentlig i inspektörernas utredningar.

I synen på lämplighet finns också kontinuitet – under hela den studerade perioden har den eftersträvade fosterfamiljen varit en kärnfamilj, det var ett ideal som stärktes med tiden. Under hela perioden har det också varit mycket fokus på fostermodern, det var i första hand hennes lämplighet som var i fokus.

Avhandlingen utgår från ett historiskt perspektiv men tar upp frågor som diskuteras mycket i nutid. Studien visar, när det gäller tillsynen av fosterbarnens vård, att fokus flyttades under 1900-talet från betoning på kontroll mot ökat stöd till fosterföräldrar och fosterbarn. Idag har denna utveckling vänt igen mot ökad betoning på kontroll och säkerhet. Under den studerade tiden fanns en diskussion om att införa tydligare kriterier för bedömningen av fosterföräldrars lämplighet, men tydliga regler infördes inte utan lämplighet var i hög grad en tolkningsfråga. Den kunde även bli en förhandlingsfråga. Just nu pågår ett arbete vid Socialstyrelsen med att ta fram bedömningsinstrument för familjehem. Fosterbarnsvårdens historia är aktuell i och med de statliga utredningarna om vanvård i den sociala barnavården under 1900-talet och upprättelseutredningen. Utredningarna bygger på intervjuer med de drabbade. Ann-Sofie Bergmans avhandling utgår från myndigheternas dokumentation, men även där finns det utsagor om och av barnen där deras stora utsatthet tydligt framträder. Att vara fosterbarn innebar en svag styrkeposition och en osäker och oförutsägbar tillvaro.

Avhandlingen ”Lämpliga eller olämpliga hem? Fosterbarnsvård och fosterhemskontroll under 1900-talet” försvaras den 4 november 2011, kl 10.15. Disputationen äger rum i sal Myrdal, Hus K, Växjö. Opponent är docent Ingrid Söderlind, Linköpings universitet.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Ann-Sofie Bergman, telefon: 0470-76 74 94, e-post ann-sofie.bergman@lnu.se

Beställ avhandlingen från Linnaeus University Press: lupress@lnu.se

En slutsats är att den svenska urvalsmodellen fungerar bra. Forskarna bakom studien beskriver resultaten som betydelsefulla för såväl donatorerna själva som för klinikerna och de par som fått barn tack vare spermadonationen.

Studien, som omfattar 115 män som donerat sperma under åren 2005-08 vid de sju svenska infertilitetsklinikerna, publiceras nu i tidskriften International Journal of Obstetrics and Gynaecology (BJOG). Huvudförfattare är Gunilla Sydsjö, professor i reproduktionsforskning vid LiU.

De donatorer som accepterade att delta i studien fick fylla i ett frågeformulär som uppskattar personernas temperament och karaktär. Deras resultat jämfördes med en kontrollgrupp med slumpmässigt utvalda män i samma åldrar, 18-56 år.

Donatorerna beskrev sig själva som mindre oroliga, mindre blyga och mindre osäkra än kontrollerna. De uppfattade också sig själva som mer självständiga, ansvarstagande och samarbetsvilliga. Dessa resultat stämmer överens med en tidigare studie bland äggdonatorer.
Det fanns även skillnader inom gruppen av spermadonatorer beroende på deras levnadsformer. De som var singlar beskrev sig själva som mer pessimistiska och passiva än de som levde i parförhållanden.

43 procent av donatorerna var gifta och 36 procent hade egna barn. Ett resultat som är lovande för framtiden, enligt författarna. Traditionellt har spermadonatorer i första hand rekryterats bland universitetsstuderande, och i en amerikansk studie var majoriteten motiverade av den ersättning som betalades ut.

I Sverige förekommer ingen ekonomisk ersättning, vare sig för spermadonatorer eller äggdonatorer. Den främsta drivkraften verkar i stället vara altruistisk.
-Ofta känner man någon som drabbats av barnlöshet och vill hjälpa andra i samma situation. Det är aldrig någon som frågar vad man kan tjäna på att donera. Men de gör både människor och samhället en tjänst, säger Gunilla Sydsjö.

Sverige var också först med att införa rätten för barnen, när de fyllt 18 år, att få veta vem som är deras biologiske far eller mor. Hittills finns dock inget känt fall där någon utnyttjat den rätten.

-De som fötts efter spermadonation kan vara upp till 30 år vid det här laget, men alla kanske inte ens vet om den bakgrunden, säger Sydsjö.

Artikel: Who becomes a sperm donor: personality characteristics in a national sample of identifiable donors av G Sydsjö, C Lampic, S Brändström, J Gudmundsson, P-O Karlström, NG Solensten, A Thurin-Kjellberg och A Skoog Svanberg. An International Journal of Obstetrics and Gynaecology, online 18 oktober 2011.

Kontakt: Gunilla Sydsjö, 010-1030000, gunilla.sydsjo@liu.se

Polarmesosfäriska sommarekon (PMSE) är ett fenomen där starka radarekon genereras vid altituder av 80-90 km i polarregioner under sommartid. PMSE är nära besläktat med atmosfärsfenomenet nattlysande moln (NLC). På grund av misstankar om att NLC kan reagera på klimatförändringar har det attraherat ett betydande intresse från det vetenskapliga samfundet på senare tid. Kontinuerliga, visuella eller fotografiska NLC-observationer lider dock av väderbegränsningar och den mänskliga faktorn. Radarmätningar av PMSE, däremot, kan lätt utföras över ett längre tidsintervall och är mycket attraktiva för långtidsstudier av de atmosfäriska parametrarna vid den polara mesopausen.

Maria Smirnova’s avhandling baseras på världens längsta dataset av PMSE-observationer av samma radar på samma ställe. Sedan 1997 har dessa mätningar utförts med 52 MHz ESRAD MST-radarn, belägen vid Esrange Space Center nära Kiruna i norra Sverige. Data från åren 1997-2009 användes för studier av dagliga, dag-till-dag och år-till-år variationer av PMSE och långvariga trender. Studien visade att förekomstfrekvens och volymreflektivitet av PMSE, på dygnsnivå huvudsakligen uppvisar semi-diurnala variationer, där formen av de diurnala kurvorna återfinns från år till år.

”Dag-till-dag variationer av PMSE visar tydliga tecken på geomagnetisk aktivitet,” menar Maria Smirnova, ”medan år-till-år variationer huvudsakligen beror på geomagnetisk aktivitet och variationer i solens UV-strålning.”

”Man kan fråga om det finns tecken på klimatförändringar i mina data,” säger Maria Smirnova. ”Jag hittade inga trender i förekomst, styrka eller säsongslängd på PMSE under den period som jag studerade, men för att svara på frågan mer bestämt skulle man behöva studera data från en längre period, minst ett flertal 11-åriga solcyklar.”

Avhandlingen presenterar även en ny, oberoende kalibreringsmetod, som kan användas för att uppskatta förändringar i sändareffekt och antennmatningsförluster från år till år och tillåter säkra jämförelser med PMSE-mätningar med andra radaranläggningar på andra platser. Denna metod baseras på radar-radiosondjämförelser i övre troposfären/lägre stratosfären, tillsammans med PMSE-observationer.

Slutligen, genom att använda 11 års mätningar, beräknades aspektkänsligheten av PMSE. Aspektkänsligheten av radarekon kan förse oss med information om spridningsmekanismer och om själva ekon.

”Det visade sig att hälften av de PMSE som upptäckts varje år inte kan förklaras av isotropisk turbulens, eftersom deras ekon är mycket aspektkänsliga,” förklarar Maria Smirnova.

Maria Smirnova, uppvuxen i Sankt Petersburg, Ryssland, har en magisterexamen i radiofysik från Sankt Petersburgs statliga universitet och har sedan 2007 varit anställd vid Institutet för rymdfysik i Kiruna, där hon har tillhört Polaratmosfärforskningsprogrammet. Hon har samtidigt varit inskriven vid Luleå tekniska universitet, där hon har tillhört institutionen för system- och rymdteknik.

Disputation:
Maria Smirnova försvarar sin avhandling ”Long-term observations of polar mesosphere summer echoes using the ESRAD MST radar” (”Långtidsobservationer av polarmesosfäriska sommarekon med ESRAD MST radar”) i Aulan på Institutet för rymdfysik, IRF, i Kiruna måndagen den 31 oktober 2011, kl. 10.

Kontaktinformation
Maria Smirnova, doktorand, IRF, tel. 0980-79108, maria.smirnova@irf.se

– Om man använder ett träd som biobränsle skapar man en koldioxidskuld som måste ”betalas tillbaka” innan bränslet kan betraktas som koldioxidneutralt. Energiskog blir helt neutraliserad efter tre-fem år, medan andra träd växer så sakta att det tar upp emot 100 år innan de är koldioxidneutrala, säger Lars Zetterberg på institutionen för geovetenskaper vid Göteborgs universitet.

Användning av bioenergi påverkar ekosystemens kolförråd över tiden. Biobränslen där utsläppen kompenseras snabbt har en mindre klimatpåverkan än bränslen där det tar lång till för utsläppen att kompenseras. Ändå görs sällan skillnad på snabba och långsamma biobränslen i politiska sammanhang. Utsläpp från bioenergi ingår till exempel inte i länders åtaganden under Kyotoprotokollet.

I sin avhandling har Lars Zetterberg studerat olika typer av biobränsle och analyserat hur användningen av bioenergi påverkar ekosystemens kolförråd över tiden och vilken klimatpåverkan det innebär. Resultaten visar att biobränslen där utsläppen kompenseras snabbt har en mindre klimatpåverkan än bränslen där det tar lång till för utsläppen att kompenseras. Han visar vilken klimatpåverkan olika biobränslen har, vilket kan underlätta prioriteringen av olika bränslealternativ.

– Vilket tidsperspektiv man väljer har stor betydelse för resultatet. Att använda stubbar istället för kol som energi har en påtagligt lägre klimatpåverkan över en 100-årsperiod, men med ett 20-årsperspektiv är stubbar faktiskt sämre än naturgas. Att använda hyggesrester i form av grenar och toppar efter avverkning, liksom energiskog, minskar koldioxidutsläppen både på kort och lång sikt.

I EU:s kriterier för förnyelsebara bränslen föreslås att biobränslens klimatnytta ska beräknas utifrån en ”återbetalningsperiod” på 20 år. Det innebär att långsamma biobränslen riskerar att falla utanför ramarna.

– Vill man göra något åt växthuseffekten snabbt, då måste vi använda de bränslen som är bra på 20 års sikt. Men även om vi vänder utsläppstrenden finns behov av en långsiktig energiförsörjning. Då är det bra att ersätta stenkol med stubbar, även om vi inte ser resultat förrän efter 20 år.

I avhandlingen undersöker Lars Zetterberg också hur EU:s system för handel med utsläppsrätter bör utvecklas för att bättre stimulera användningen av koldioxidsnåla bränslen.

Avhandlingen Instruments for Reaching Climate Objectives – Focusing on the Time Aspects of Bioenergy and Allocation Rules in the European Union’s Emissions Trading System försvarades framgångsrikt vid en disputation på institutionen för geovetenskaper vid Göteborgs universitet. Handledare: Deliang Chen.

Länk till avhandlingen: http://gupea.ub.gu.se/handle/2077/26672

Kontaktinformation
KONTAKT:
Lars Zetterberg, institutionen för geovetenskaper vid Göteborgs universitet
08- 5985 6357
lars.zetterberg@ivl.se

Vårt skelett är mer än bara ben, kotor och leder. I själva verket är skelettet ett aktivt organ som ständigt är uppkopplat med vår hjärna, våra muskler och vår fettväv. I skelettet bildas kroppens viktigaste celler, stamcellerna, men här finns också hormoner som genom att skicka signaler till andra organ reglerar kroppens blodsocker och fetma.

Ny forskning visar nu att förhöjda nivåer av fetmahormon i cirkulationen kan ha ett samband med benskörhet.

Dan Mellström, forskare vid Sahlgrenska akademin och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, är en ledande expert på benskörhet. Inom ramen för ett internationellt forskningsprojekt som studerar riskfaktorer för benskörhet hos äldre män har Dan Mellström och hans kollegor studerat fetmahormonet adiponektin.

Studierna kan nu visa att personer med höga nivåer av fetmahormonet också har skörare skelett och fler frakturer samt svagare muskelstyrka och mindre muskelmassa, vilket leder till ökad risk för benbrott. Högt adiponektin förefaller vara relaterat till ökat funktionellt åldrande.

– Höga nivåer av adiponektin hos äldre tycks vara relaterat både till en nedsatt funktionsförmåga i muskulaturen och till ett skörare skelett. Det medför en ökad risk för frakturer och fallolyckor, men också ökad dödlighet, säger Dan Mellström.

Resultaten bygger på en studie kallad Mr OS, som leds från Sahlgrenska akademin och som studerar riskfaktorer bakom benskörhet hos äldre män. I studien ingår omkring 11 000 män från Sverige, USA och Hong-Kong.

FAKTA BENSKÖRHET
Benskörhet, osteoporos, innebär en nedsatt hållfasthet i skelettet som en följd av sjukdom eller åldrande. Sjukdomen orsakar mycket lidande för de drabbade och dessutom stora kostnader för samhället. Enligt beräkningar är ungefär var tredje vårdplats på landets ortopediska kliniker upptagen av patienter med höftfrakturer eller komplikationer av sådana.

Kontaktinformation
Kontakt:
Professor Dan Mellström, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, telefon: 031–343 9035, 0703–247 510, e-post: dan.mellstrom@vgregion.se

Diabetes blir allt vanligare. Idag uppskattas 5 – 10 procent av befolkningen lida av sjukdomen. En vanlig komplikation är fotsår, något som drabbar 12 000 diabetiker varje år. Detta är en vårdkrävande grupp som kräver högspecialiserad vård på sjukhus för att undvika amputation.
– Personer som haft diabetes länge får ofta nedsatt blodcirkulation i benen, vilket försämrar läkningsförmågan, säger Magdalena Annersten Gershater, sjuksköterska och forskare vid Malmö högskola.

I vissa fall är fotsåren så komplicerade att man tvingas amputera. Gershater har genomfört en studie för att ta reda på vilka faktorer som är relaterade till om patienter med diabetes och fotsår läker med eller utan amputation. Studien, i vilken 2 480 patienter ingår, är den största i sitt slag.
– Studien visar att 65 procent av patienterna läkte utan amputation. Avgörande för att såret ska läka är att såret är ytligt, att patienten inte haft diabetes under längre tid och att blodcirkulationen är normal, berättar Gershater.

Nio procent läkte med amputation av tår eller framfot medan åtta procent läkte med benamputation.
– Studien visar att djupa infektioner, kärlsjukdom, sårets placering, manligt kön och övrig sjukdom ökar risken för amputation.
Gershater är förvånad över att så många patienter har dålig blodcirkulation.
– Vår studie visar även att ålder i sig inte är en riskfaktor, säger hon.

Gershater disputerar på fredag den 28 oktober med sin avhandling ” Prevention of foot ulcers in patients with diabetes mellitus”. Avhandlingen innehåller även studier om hemsjukvården och hur sjuksköterskor inom denna arbetar preventivt när det gäller diabetes och fotsår.
– Diabetesvården inom hemsjukvården kan bli betydligt bättre. Att den inte fungerar tillfredsställande är bland annat ett organisatoriskt problem, menar hon.

Gershater hoppas nu att hennes fynd ska användas vid behandling av patienter med diabetes och fotsår.
– Många av dessa patienter är multisjuka och behöver mycket omvårdnad. Det kräver att du, som diabetessjuksköterska, måste ha en helhetssyn på patienten för att göra ett bra jobb.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Magdalena Annersten Gershater på tfn: 0702-801823 eller epost: magdalena.gershater@mah.se

Efter 25 år som sjuksköterska riktade hon uppmärksamheten mot en grupp som visade missnöje och oro över att inte få någon diagnos trots symtom, personerna med funktionella mag-tarmbesvär. ”Funktionell” därför att ingen sjukdom kan påvisas som orsakar symtomen.

På arbetet men också bland släkt och vänner fanns många med upplevelser av funktionella mag-tarmbesvär. Alla vittnade om samma frustration – att inte förstå ”vad som var fel” och inte ”få något besked” från sjukvården. Samtidigt berättade de gärna om sin egen uppfinningsrikedom, egna metoder att hantera besvären när ingen lindring och bot fanns att få.
Vad händer med funktionella mag-tarmbesvär om ”tiden får göra sitt”, om livsstilen förändras? Orkar och vågar man vänta? Hur hanteras de dagliga besvären när symtomen finns men inte diagnosen?

Kerstin Stake Nilssons uppföljning visar att en del av symtomen försvinner av sig själv medan andra kvarstår. Ett positivt resultat är att det uppstår en stor uppfinningsrikedom i att söka och finna egna behandlingsalternativ.
 
Vad har egenvården för relevans när diagnos och behandlingsmöjligheter firar triumfer dagligen, genom utveckling av nya teknologier som genteknik och transplantationsteknik?

–  Gruppen funktionella mag-tarmbesvär står inte ”högst på listan” för att finansieras med stora forskningsbidrag även om både gruppen, lidandet och samhällskostnaderna är stora. Personer med långvariga, funktionella mag-tarmbesvär, som ibland har ”ont både i kropp och själ” bör uppmärksammas. Även om vi inte alltid kan göra så mycket, kan vi höra hur personerna upplever besvären och hur de själva tar sig an dem. Allt för att kunna vara ett stöd.

Förhoppningen att avhandlingen blir en av många pusselbitar som breddar och skapar ny kunskap inom området egenvård för personer med funktionella mag-tarmbesvär. Den 28 oktober försvarar Kerstin Stake Nilsson sin avhandling i Kugelbergssalen, Karolinska sjukhuset.

För mer information, v v kontakta:
Kerstin Stake Nilsson, universitetsadjunkt i medicinsk vetenskap, Akademin för hälsa och arbetsliv, 026-64 82 10