Bakgrunden till projektet är en förstudie som gjorts av fordons- och trafiksäkerhetscentrumet Safer och dess franska motsvarighet Moveo med anledning av att västvärlden har en allt större åldrande befolkning som är frisk och aktiv.

Att kunna köra bil för att ta sig till aktiviteter utanför hemmet är för många en viktig faktor för god livskvalitet. Med åldern minskar dock de kognitiva förmågorna vilket betyder att både fordonssystem och infrastruktur kommer att behöva utvecklas för att anpassas till de äldre förarnas behov.

– Samhällets utmaning blir att hjälpa äldre förare att köra säkert så länge det går och dessutom hjälpa dem att själva förstå när deras kognitiva förmågor försämrats så mycket att de behöver anpassa sitt körbeteende, säger Tania Dukic, forskare på VTI och projektledare för Safe move.
Hjälp för äldre förare

Målgruppen i projektet är aktiva, friska förare över 75 år. Det har visat sig att äldre bilförare ofta antingen överskattar eller underskattar sin förmåga att köra bil. Den första delen i projektet blir därför att undersöka vilka faktorer som förklarar detta, vad äldre förare behöver hjälp med och vad det är som avgör när äldre själva börjar anpassa sitt körbeteende, exempelvis slutar att köra när det är mörkt, undviker vänstersvängar eller större vägar.

Simulatorträning och säkerhetssystem
Den andra delen av projektet handlar om att utveckla simulatorbaserade träningsprogram för äldre förare som kan hjälpa dem att köra säkrare och förstå vilken kapacitet de har när det gäller bilkörning, oavsett om de tidigare över- eller underskattat sin förmåga. Dessutom ska man vidareutveckla stöd- och säkerhetssystem för fordon, anpassade efter de äldre förarnas specifika behov. Det kan till exempel vara navigationssystem, kollisions- eller sömnighetsvarningssystem.

Förbättrad mobilitet och ökad livskvalitet
Undersökningarna ska genomföras i Sverige och Frankrike som har liknande socio-ekonomiska förutsättningar med intressanta kulturella skillnader i körbeteenden och regelverk. Förutom att öka kunskapen om hur man säkerställer en förbättrad mobilitet och ökad livskvalitet för den åldrande befolkningen räknar man i projektet med att öka kunskapen om framtida marknads-och utvecklingsmöjligheter för tekniska stödsystem.
Projektet kommer att pågå i tre och ett halvt år.

För information kontakta: Tania Dukic, tania.dukic@vti.se, 031-750 26 06
VTI, Statens väg-och transportforskningsinstitut, är ett oberoende och internationellt framstående forskningsinstitut inom transportsektorn. Med omkring 190 medarbetare är VTI den största transportforskningsmiljön i Sverige. VTI utför tillämpad forsknings- och utvecklingsverksamhet som rör samtliga transportslag.

Statistiken förklarar Monica Berntman, trafiksäkerhetsforskare vid Lunds Tekniska Högskola och en av författarna, så här:

– Kommunerna sköter vinterväghållningen på gatorna medan det i regel är fastighetsägarnas ansvar att hålla trottoarerna halkfria. Det vill jag ändra på. Kommunerna borde också ta ansvar för trottoarerna, främst i de centrala delarna. Det skulle samhället tjäna på.

Att just kvinnorna skadas så ofta beror på att männen i högre utsträckning åker bil, medan kvinnor vanligtvis går eller tar bussen (vilket i regel kräver en promenad först). Dessutom har äldre kvinnor i regel skörare benstomme, en försvagning som kan börja redan i medelåldern.  De vanligaste skadorna är frakturer och hjärnskakning.

– Det finns ju en schablonbild av att det mest bara är äldre kvinnor som trillar och slår sig i halkan. Den stämmer alltså inte helt, säger hon.

De två senaste årens kalla vintrar har gjort att halkolyckorna blivit fler. Uppskattningar för Skåne visar att halkskadorna under vintersäsongen 2010/11 kostade samhället initialt minst 36 miljoner kronor i sjukvårdskostnader och produktionsbortfall.

Sammanlagt skadades ca 1600 personer lindrigt, måttligt eller svårt. En halkfriare vinter som exempelvis 2008/09 skadades ca 600 personer. Mellan 2006 till 2010 registrerade i genomsnitt de skånska akutmottagningarna att7600 personer skadats i trafiken i Skåne.

Statistiken är som sagt hämtad från sjukhusen i Skåne, men Monica Berntman tror att fördelningen vad gäller kön och oskyddade trafikanter respektive bilister är ganska likartad för resten av Sverige.

– Temperaturpendlingar runt nollstrecket under vintertid är vanliga i Götaland och i Västsverige. I Norrland är det verkligen vinter och då är halka sällan en överraskning, säger Monica Bertman.

Utöver kostnaderna pekar Monica Berntman på hälso- och klimatvinster med att få ner olyckstalen:

– Samhället vill ju få fler människor att röra på sig. Dessutom kräver en fungerande kollektivtrafik att man kan ta sig till tåget eller bussen.

Forskarna har gått igenom det nationella trafikskaderegistret STRADA, till vilken sjukhusen inrapporterar skadade i trafiken som kommer till landets akutmottagningar för behandling.

För mer information, kontakta Monica Berntman, Teknik och samhälle, Lunds Tekniska Högskola, monica.berntman@tft.lth.se, 0733- 166 299, Monica Frank, Transportstyrelsen, Monica.Frank@transportstyrelsen.se, 010-495 57 20 eller Birgit Modén, Region Skåne, birgit.moden@skane.se, 040-39 13 96

– Före 1990-talets början diskuterades bidragsfusk inte särskilt ofta, men sedan tjugo år tillbaka har debatten pågått, med växlande fokus på olika sorters fusk och fuskare, säger han.

Trenden att allt oftare skriva om bidragsfusk är alltså tydlig, menar Ragnar Lundström, som i sin avhandling analyserat ett stort antal nyhetstexter om bidragsfusk i Sveriges mest betydande dagstidningar.
– Medias bilder av fuskande bidragsmottagare präglas ofta av stereotypa föreställningar om att människor är lata och hellre utnyttjar systemen än arbetar.

Fokus på olika fuskare
Resultaten visar också på andra förändringar i tidningarnas rapportering. På det tidiga 1990-talet var fusk bland invandrare ett framträdande tema, något som efter några år övergick till en omfattande debatt om en utbredd fuskkultur bland hela svenska folket. Efter år 2002 har fuskdebatter främst handlat om överutnyttjande inom tillfällig föräldrapenning och sjukförsäkring. Ragnar Lundström ser en trolig förklaring till denna utveckling.
– Att olika grupper pekas ut som fuskare under olika perioder kan sättas i samband med vilka frågor, och vilka politiska intressen, som dominerar det offentliga samtalet i övrigt.

Ett exempel är när det formades ett politiskt samtycke omkring fuskets allvar i mitten av både 1990- och 2000-talet. Då genomfördes också uppmärksammade reformer för att stävja och kontrollera fusk. Ragnar Lundström anser att nyhetsrapporteringen vid dessa tidpunkter antar karaktären av så kallad moralpanik och att fuskandets omfattning förstärks i medias bilder.
– I vissa tidningsartiklar beskrivs hela svenska folket, eller majoriteten av de sjukskrivna, som missbrukare av systemen. När dessa bilder börjar dominera får också argumenten för ökade kontroller större legitimitet, berättar Ragnar Lundström.

Utrymme för kritiska röster
Efter regeringsskiftet 2006, och till följd av nedskärningar inom arbetslöshets- och sjukförsäkringarna, har röster som ifrågasätter fuskets omfattning och allvar fått större plats, visar Ragnar Lundström. Idag är det också vanligare att lyfta fram enskilda mottagare för att problematisera utsatta människors situation och betydelsen av socialt stöd till särskilda grupper.
– Beskrivningar av människor som drabbats av genomförda förändringar kan vara väldigt effektiva för att skapa stöd för att förbättra systemen.

Men att Försäkringskassan och dess hantering av individuella fall ofta framställs på ett negativt sätt i nyheterna anser Ragnar Lundström är problematiskt.
– Sådana bilder osynliggör att det är politiska beslut som ligger bakom de kritiserade systemförändringarna.

Fakta om disputationen
Fredagen den 20 januari försvarar Ragnar Lundström, sociologiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Den kalkylerande medborgaren: Bidragsfusk i svensk välfärdsdebatt 1990–2010. Disputationen äger rum kl. 13.15 i sal S205h, Samhällsvetarhuset. Fakultetsopponent är docent Björn Johnson, Socialt arbete, Malmö högskola.

För mer information, kontakta:
Ragnar Lundström
sociologiska institutionen, Umeå universitet
Telefon: 090-786 7854
E-post: ragnar.lundstrom@soc.umu.se

Läs hela eller delar av avhandlingen
Pressbild [Ref 2]

Anita Heber, kriminolog vid Södertörns högskola [Ref 1], har intervjuat personer som dömts för misshandel eller grov misshandel och själva blivit utsatta för våldsbrott. Hennes forskningsresultat gällande samhällets stöd till brottslingar som själva är brottsoffer presenteras som ett kapitel i den nya boken ”Viktimologisk forskning – brottsoffer i teori och metod”.

Stöd till den som passar in i mallen
Har man utsatts för våldsbrott är det viktigt att bli bekräftad som brottsoffer för att få stöd eller kompensation från samhället. Anita Heber berättar att vi har en tydlig bild i samhället för hur ett brottsoffer ser ut och beter sig. Man måste passa in i den mallen för att få hjälp. Kvinnor, barn och minoritetsgrupper har generellt lättare att ses som brottsoffer och därmed få stöd än män.

Man ska vara svag, men ändå tillräckligt stark för att föra sin talan, för att få hjälp. Det kan bli motsättningar om en kvinna känner sig stark och vill gå vidare utan stöd efter att ha utsatts för ett brott eller om en, till det yttre, stark man önskar brottsofferstöd.

Vem tar ansvar för brottslingarnas utsatthet?
Anita Hebers forskning visar att kriminella inte ses som brottsoffer och inte heller vill göra det. Att ha utsatts för våld är skambelagt, man förlorar status i den värld man befinner sig.

– Vanligtvis pratar man om att kategoriseringen kriminell är negativ, men det kan det även brottsofferrollen vara inom vissa kretsar, säger Anita Heber.

Följden blir att brottslingar som är brottsoffer inte får stöd från samhället. Som kriminell riskerar man enligt Anita Heber att fastna i sin negativa roll.

Enligt statistiken är många brottslingar själva brottsoffer. Anita Heber menar att i och med att de själva inte ser sig som brottsoffer är sannolikheten stor att utsattheten är ännu större än statistiken säger.

En generell slutsats som hon drar är att samhället behöver bli mer flexibla. Vi måste omvärdera brottsofferrollen och få ett bredare perspektiv på vem som är brottsoffer för att de som verkligen behöver stöd ska få det.

– Om man kan se mer nyanserat på brottsofferrollen kan fler få hjälp att komma ur sina respektive roller.

Ny bok om brottsoffer
Anita Heber, kriminolog vid Södertörns högskola, är redaktör för den nya boken ”Viktimologisk forskning – brottsoffer i teori och metod” som belyser brottsoffer ur olika perspektiv.  I boken, skriven av forskare verksamma vid tio olika universitet, högskolor och myndigheter, visas hur begreppet brottsoffer skapas i olika sammanhang, brottsofferskapet och brottsofferstödet problematiseras och den belyser brottsoffrens möte med rättsväsendet.

Anita Heber beskriver i ett av bokens kapitel sina forskningsresultat från en delstudie i forskningsprojektet ”Brottlingar som brottsoffer”.

Boken tar upp sexualbrott, hatbrott mot muslimer, grooming på Internet och barn som bevittnat våld. Den tar även upp arbetsrelaterat våld, brott mot äldre och mot unga, mediers beskrivningar av brottsoffer samt innehåller ett kapitel skrivet strax efter terrordåden i Oslo och Utøya.

Boken ges ut av ut av Studentlitteratur i januari 2012.

Kontakt
Anita Heber, kriminolog vid Södertörns högskola: anita.heber@sh.se eller 08-608 48 63
Eleonor Björkman, informatör Södertörns högskola: 08-608 50 62 eller 070-286 13 32

Inom retoriken, konsten att övertyga, har man alltid varit medveten om bildens kraft. Bilder är starka bevis och de används ofta av nyhetsmedierna för att skapa opinion. Med bilder uppmanas vi att ta ställning och de styr våra uppfattningar. Fotografier ger sken av stor trovärdighet trots att de bara ger oss ett urklipp av verkligheten. Det skriver Örebroforskaren Brigitte Mral i boken Bildens retorik i journalistiken.

– Vår målsättning med boken är att öka medvetenheten om bilders budskap. En reklam- eller valaffisch är tydlig med sitt budskap men vi har granskat objekt som är mer komplexa och mångtydiga. De budskap som inte uppfattas som retoriska eller manipulerande kan vara de mest övertygande, säger Brigitte Mral, professor i retorik vid Örebro universitet, som har skrivit boken tillsammans med Henrik Olinder vid Stockholms universitet och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

– En bild är fotografens vinkel av ett skeende och trots att den vinkeln kan vara väldigt snäv och selektiv uppfattar vi sällan en bild som ett medvetet vinklat budskap, säger Brigitte Mral.
Retorik som vetenskap handlar om att ställa frågor och göra sig medveten om hur andra försöker påverka oss. Om man förstår mekanismerna bakom övertygande budskap kan man lättare ta ställning och är mindre utlämnad åt manipulation och påverkansmetoder.

Bilder fastnar bättre i minnet än ord
Begreppet retorik förknippas ofta med det talade ordet men redan i retorikens början, för mer än 2000 år sedan, fanns en övertygelse om att bilder fastnar bättre i minnet än ord. I antikens Grekland gällde det att väcka bilder i åhörares huvuden med hjälp av metaforer och målande berättelser.

– Nu finns en helt annan teknik att tillgå och med hjälp av fotografier kan man ge läsare känslan av att vara ögonvittnen. Vi har till exempel alla sett den här bilden: Ett barn, mörk hud, mörka ögon, en tom blick som samtidigt verkar se rakt igenom oss, en alldeles för mager kropp, uppsvälld mage, armar och ben utan muskler. Bilden anklagar genom att bara finnas till.

Barn men också till exempel djurungar skapar starka känslor. De väcker beskyddarinstinkter och sympati och de kan användas som en anklagelse. Bilder på sälungar som klubbas ihjäl eller bilder från en isbjörnsjakt där den lilla ungen klamrar sig fast runt halsen på sin döda mamma etsar sig fast. Visualiseringen av lidandet skapar opinion.

Väcker vår vilja att hjälpa till
– En bild av ett barn eller en djurunge blir till en berättelse som sammanfattar en eländig situation. Vi som åskådare fyller i både bakgrund och konsekvenser av det vi ser.

– Utan bilderna hade reportagen om sälar, isbjörnar och svältens offer inte skapat lika starka reaktioner. De får oss att reagera och väcker vår vilja att hjälpa till. Bilderna möjliggör hjälpinsatser och blir underlag för viktiga beslut.

Att väcka känslor är viktigt men det kan lika väl vara skratt som tårar eller ilska. Karikatyrer till exempel framkallar skratt när de tänjer på gränserna och avslöjande sätter fingret på en aktuell situation.

När vi skrattar åt samma sak           
– Humor skapar en känsla av gemenskap när vi skrattar åt samma saker. Den bygger på värderingar, fördomar och intressen som delas av en grupp, ett samhälle eller en större kulturell eller politisk enhet.

Bildskaparna använder i många olika sammanhang vårt gemensamma kulturarv. Medierna tar ofta hjälp av bilder som till exempel David och Goliat för att uppmana oss indirekt att ta ställning för den svage eller Sankt Göran och draken för att visa vem som är god och ond. Forskarna beskriver i boken hur allt från fotografier och tidningslayout till kläder och arkitektur ska behandlas som objekt som vill övertyga oss om något.

– Lyckad retorik bygger på att sändaren gör sin övertygelse till vår men det förutsätter att vi inte känner oss övertalade eller manipulerade. För trots att vi vet att fotografen väljer vinkel, ljus och fokus är det inte förrän bilden upplevs som manipulerad, som den förlorar sin makt att övertyga.

För mer information kontakta: Brigitte Mral: Mobil 070-330 3595, E-post: brigitte.mral@oru.se
Telefon: 019-303481