När Günter Grass som tysk författare och nobelpristagare kritiserade Israels politik mot Iran framstod han som en mycket polariserande röst i debatten. I sin dikt, ”Was gesagt werden muss”, ifrågasatte han starkt Israels agerande liksom Tysklands förhållningssätt i Mellanöstern. När Grass blandar sig in i en debatt framstår han ofta som ensidig nästintill dogmatisk. I hans romaner är framträdandet ett annat. I en ny avhandling i tyska har Beate Schirrmacher studerat musikens roll i författarens prosa.
Günter Grass prosaverk utmärker sig genom ett mångstämmigt berättande. Alltsedan debutromanen Blecktrumman spelar därför musiken en viktig roll. Detta länge förbisedda faktum undersöker Beate Schirrmacher vid Institutionen för Tyska, Stockholms universitet, i sin avhandling Musik in der Prosa von Günter Grass.

Grass blev musikaliskt skolad som medlem i ett jazzband på 1950-talet, och han har sedan dess ofta samarbetat med musiker.

– När Grass prosa ofta beskrivs som till exempel ”en fuga” eller som ”polyfon” är det en reaktion på hans intermediala arbetssätt, han håller sig inte inom litteraturens ramar. Han är ju bildkonstnär, han har ett stort intresse för film, och så använder han sig också av musik för att få den slags prosa han vill ha, säger Beate Schirrmacher.

I sitt arbete använder sig Beate Schirrmacher av intermedialitetsteorier som utforskar gränsöverskridande konstuttryck. Det är dock mindre frågan om att texten skulle låna något av musiken, förklarar hon. Med hjälp av hänvisningar till musiken framhäver Grass istället textens egen mångstämmighet.

Att ett gränsöverskridande perspektiv är särskilt lämpat för att förstå Grass prosaverk blir tydligt när texter som kritiserats för att vara osammanhängande plötsligt öppnar sig när man läser dem som ett genomförande av ett tema, som ett musikstycke.

– Jag tror att Grass läses fel när man endast tar hänsyn till handlingen. Formen är otrolig viktig, man måste ta hänsyn till hur han berättar: i omtagningar, i uppföranden, i improvisationer, han är så mycket mer präglad av jazzen än vad man tidigare insett, säger Beate Schirrmacher.
När man väl har förstått hur viktiga iscensättningar är för honom så förstår man också något mer hur Grass agerar i offentliga debatter, tycker Beate Schirrmacher, som sist i debatten om hans israelkritiska dikt.
– Han argumenterar inte för eller emot, det är snarare så som om iscensätter det som tidigare trängts undan i debatten. Det är det som skapar så mycket rabalder kring honom. Han hittar gång på gång den ömma punkten.

INFORMATION OCH KONTAKT

Avhandlingen kan beställas via Stockholms universitetsbibliotek eller läsas online

Beate Schirrmacher vid Tyska institutionen, Stockholms universitet, tfn 08-16 3515, mobil 073-339 52 99, e-post beate.schirrmacher@tyska.su.se

Beate Schirrmacher flyttade till Sverige 2005, efter magisterstudier i Berlin, och började sin forskarutbildning vid Stockholms universitet. Hon arbetar även som frilansjournalist och översättare och hon har tidigare skrivit om Grass i svenska medier, bland annat om Grass förflutna i SS. 

– Man brukar säga att det är rebell-ledarna som bestämmer om ett inbördeskrig slutar, men min studie visar att man måste tänka på före detta soldater också. Det räcker inte med att vädja till dem som stridit, de måste välja att våga lägga ner sina vapen. När de lämnar rebellgruppen har de väldigt lite skydd i samhället, samtidigt som det finns många som vill utkräva hämnd på dem, säger Joakim Kreutz.

I sin avhandling har han sett att internationella organisationer under de senaste tjugo åren ofta bidragit till fredsprocesser genom att erbjuda demobiliserade rebeller med utbildning och jobb – vilket inte alltid gett önskat resultat. En nackdel med den typen av program är att det blir uppenbart vilka individer som har deltagit i konflikten, och de blir därför mer utsatta för våld efter konflikten har slutat.

–  Det räcker ofta med rykten om att våld förekommer för att före detta soldater ska söka upp sina gamla kamrater och starta en ny rebellgrupp. Ett aktuellt exempel är i Burundi där en ny rebellgrupp bildades i november 2011 efter attacker på hundratals före detta medlemmar av en rebellgrupp som skrev ett fredsavtal 2008, säger Joakim Kreutz.

Avhandlingen ”Dismantling the Conflict Trap” menar att det finns andra metoder för att stödja uppbyggnaden av länder som drabbats av inbördeskrig. Rent praktiskt kan det röra sig om stöd till civilsamhället, föreslår Joakim Kreutz, eller genom att skapa nätverk av observatörer som dokumenterar våld och hot.

Den som styr ett land efter en konflikt måste inse att de själva tjänar på att öka säkerheten för alla medborgare, inklusive före detta fiender. Det kommer de att göra om deras egna supportrar protesterar mot att hämndattacker tillåts.   

Joakim Kreutz visar att regeringar tar stor hänsyn till sina supportrars åsikter för hur de agerar i inbördeskrig. Om statens resurser plötsligt behövs för andra behov, till exempel efter en naturkatastrof, så ökar villigheten att söka en förhandlingslösning i en konflikt. Vill man påverka ett konfliktland så måste man vara medveten om detta. Det finns sätt att utnyttja ledares behov av stöd från sin befolkning, vilket till exempel EU har gjort på ett bra sätt gentemot kandidatländerna i östra Europa. Utmaningen är att hitta sätt att använda dessa lärdomar även i konfliktländer i andra världsdelar.

Ladda ner avhandlingen Dismantling the Conflict Trap [Ref 1].

Hon har i sin avhandling studerat vilken mentalitet och pedagogik som styr utformningen av 2000-talets skola, och hur utbildningens villkor och processer kan förklaras och förstås i ett historiskt perspektiv. Som källmaterial ingår 351 nyhetsartiklar om utbildning i Västerbottens Kuriren som publicerats 1 september 2005 – 31 augusti 2006.  

Ett av avhandlingens viktigaste resultat är att den samtida pedagogiken försöker smälta samman två oförenliga läror – å ena sidan finns ett krav på självständigt kunskapande mellan elever, något som fordrar mycket tid och bearbetning, å andra sidan finns ett krav på en effektiviserad prestationshöjande pedagogik i högt tempo.

– Att som idag kombinera dessa två pedagogiker kan leda till att elever får sämre kunskaper och känner sig mer stressade i skolan, säger Maude Morssy-Berglund.

Likabehandlingsplaner gör lärare maktlösa
I klyftan mellan de pedagogiska lärorna har också kravet på likabehandlingsplaner växt fram. Enligt likabehandlingsplanen, som infördes våren 2006, ska alla individer oavsett klass, kön, etnicitet, funktion eller generation och ålder behandlas lika i frågan nolltolerans och rätten att delta. Enligt Maude Morssy-Berglund innebär likabehandlingsplanerna inte bara mångkulturella problem utan också att lärare fråntas sin auktoritet.

– De saknar mandat att utöva makt över sina elever, och om de ändå tar sig den rätten riskerar de att bli anmälda.

 För att stoppa kränkande behandling och mobbning är sista, och ibland enda, utvägen att polisanmäla. Men att polisanmäla barn och elever är inte en traditionell sedvänja i svenska skolor, och i de fall det ändå görs blir händelsen offentlig med risk för negativ extern bedömning.

– Får skolan dåligt rykte kan den gå under ekonomiskt på grund av den fria konkurrensen om elevpengar. Skolor kan därför försöka dölja, osynliggöra eller bortförklara kränkningar och otrygghet i skolan.

INFORMATION OCH KONTAKT

Fredagen den 25 maj försvarar Maude Morssy-Berglund, pedagogiska institutionen, sin avhandling med titeln Mentalitet, pedagogik, historiskt minne. Om utbildningens samtida villkor och processer

Engelsk titel: Mentality, pedagogy, historical memory. On the contemporary conditions and processes of education.

Disputationen äger rum kl. 13.00 i hörsal E, Humanisthuset, Umeå universitet.

Fakultetsopponent är professor Ulf P. Lundgren, institutionen för didaktik, pedagogik och utbildningsstudier, Uppsala universitet.

För mer information, kontakta:
Maude Morssy-Berglund, pedagogiska institutionen, Umeå universitet
E-post: maude.morssy@pedag.umu.se
Telefon: 090-18 05 36

Läs hela eller delar av avhandlingen

I avhandlingen Die ‚schwedische‘ Lösung (Den ’svenska’ modellen), har Jennie Mazur använt redskap från framför allt kultursemiotiken för att visa hur Ikea utnyttjat positiva bilder av Sverige och det nordiska i sin reklam. Ikea presenterar Sverige och svensk kultur på sitt eget sätt och med en stor portion humor.

I en berömd reklamfilm, som analyseras i avhandlingen, talar Ikea om för den tyske tittaren att svenskarna kastar ut sina julgranar på Tjugondag Knut för att kunna få plats med fler Ikea-möbler. I en annan film drömmer en ung kvinna med sju midsommarblommor under kudden om en stol från Ikea.

Jennie Mazur har studerat reklamfilmer som visats mellan 1997 och 2007. Under de senare filmerna som analyserades började Ikea beröra ämnen som i större grad hämtades från den mer typiskt tyska vardagen. Reklamfilmerna handlade till exempel om vem som ska vara föräldraledig, kvinnors yrkeskarriär och välbärgade män som intresserar sig för heminredning. Filmerna anspelade på nordisk jämställdhet mellan könen och progressiv svensk socialpolitik.

– Under den analyserade tidsperioden försköts budskapet i reklamen från att vara indirekt, humoristiskt och självironiskt till att blir mer allvarligt och direkt, berättar Jennie Mazur.

I sin analys har Jennie Mazur också konstaterat att mycket av det ”svenska” i reklamfilmerna när allt kommer omkring inte är särskilt ”svenskt” då Ikea de facto har snappat upp just artefakter som går att hitta både i den tyska och i den svenska kulturen.

INFORMATION OCH KONTAKT

För mer information, kontakta Jennie Mazur, tel: 076-136 32 32, e-post: Jennie.Mazur@moderna.uu.se

Avhandlingen Die , schwedische‘ Lösung: Eine kultursemiotisch orientierte Untersuchung der audiovisuellen Werbespots von IKEA in Deutschland försvaras den 2 juni.

I Advocates of Realpolitik: Sweden, Europe and the Helsinki Final Act, slår historikern Aryo Makko hål på myten om Sveriges utrikespolitik under Olof Palmes första regeringsperiod. Den beskrivs traditionellt som aktiv och solidarisk, men var i själva verket styrd av realpolitik. 

– Gentemot Europa, längs den öst-väst axeln, utmärkte sig Sverige snarare genom sin passivitet och sitt försiktiga agerande. Säkerhetstänkandet och nedrustningsmålen vägde tyngre än solidariteten gentemot medborgarna i det kommunistiska Östeuropa, säger Aryo Makko.

Det så kallade Helsingforsavtalet – resultatet av den Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen 1972-1975 – kom att bli en betydelsefull referens för människorättsaktivister i Östeuropa.

Konferensen och dess slutfördrag spelade en viktig roll i utvecklingen mot kommunismens sammanbrott och kalla krigets slut. Aryo Makko har i sin avhandling Advocates of Realpolitik: Sweden, Europe and the Helsinki Final Act undersökt just Sveriges bidrag till Helsingforsavtalet.

– Trots att västblocket välkomnade konferensen, då den kunde resultera i positiv ”förändring genom närmande”, som var ledmotivet för västs hållning, såg Sverige utvecklingen med skepsis, berättar Aryo Makko.

Under 1960-talet hade Sverige spelat en allt mer aktiv roll inom FN. Den svenska regeringen kritiserade stormakterna, verkade som medlare vid olika konflikter och etablerade en ambitiös biståndsverksamhet. Solidariteten spelade en central roll. I Europa däremot dominerade strategiskt säkerhetstänkande och vid ESK nedprioriterades de för västblocket, inkluderat Sverige, viktiga mänskliga rättigheterna.

– Det är tydligt att utrikespolitiken som fördes under Palmes första regeringsperiod inte kan betecknas som aktiv och solidarisk utan reservationer, summerar Aryo Makko.

KONTAKT
Ytterligare information Aryo Makko, Historiska institutionen, Stockholms universitet, tfn 08-16 33 82, mobil 072-850 81 17, e-post aryo.makko@historia.su.se

– Design behövs inom hållbar utveckling. Design har en central funktion i produktutveckling men kan också påverka köpmönster och beteenden. Hållbar design behövs om vi ska få ett fungerande hållbart samhälle, säger Sara Ilstedt.

Med det menar hon att designern genom att förstå människors behov och drivkrafter kan skapa attraktiva och bättre alternativ till produkter än de som finns idag.

– Att leva hållbart ska vara enkelt och attraktivt och passa många olika livsstilar, inte bara de mest miljöintresserade. Ett bra exempel är Toyota Prius. Bilen säljer inte bara på låg bensinförbrukning och låga utsläpp. Den lanserades som ett av Toyotas flaggskepp med hög kvalité, både snygg, ekonomisk och bekväm, säger Sara Ilstedt.

Hon tillägger att det finns många outforskade områden vad gäller design och hållbar utveckling, sådana som Green Leap nu avser adressera.

– Om till exempel ett energisystem byggt på förnybar energi i framtiden ska fungera behöver människor styra sin energiförbrukning beroende på hur mycket vind- och solel det finns. Problemet är bara att det är jättesvårt att veta hur hög elförbrukningen är om man inte vet vad som drar el. Här kommer hållbar design in, att utforma produkter så att elförbrukningen syns enkelt och tydligt, säger Sara Ilstedt.

Det finns dock avsevärt mycket mer än så att göra för att få till omställningen mot ett hållbart samhälle, och det är här den  jättestora utmaningen återfinns, lägger hon till.

Syftet med Green Leap är vidare att föra samman designers med miljöforskare, teknisk utveckling och företag. Huvudfinansiär är  Energimyndigheten, tillsammans med KTH och Konstfack. Tanken är att driva forsknings- och utvecklingsprojekt, sprida kunskap och fungera som en mötesplats för hållbar design.

– Designer är väldigt motiverade att arbeta med hållbarhet men har ofta inte kunskap eller resurser att göra det fullt ut, fortsätter Teo Enlund. Vi har fått en enorm feedback. De här frågorna är så oerhört aktuella och man inser vikten av att arbeta tvärvetenskapligt, säger Teo Enlund.

Green Leap blir en del av CESC, Center for Sustainable Communications, ett Vinnovafinansierat centrum på KTH som forskar inom media och informationsteknik kopplat till hållbarhet.

– Genom CESC får vi direkt tillgång till några av Sveriges främsta miljöforskare. Det är en enorm tillgång för oss och för våra partner inom designbranschen, säger Sara Ilstedt.

Andres Muld, tidigare generaldirektör på Energimyndigheten menar att teknikutveckling måste kompletteras med satsningar på forskning om hur människor kan ändra beteende och bli mer medvetna om sin energikonsumtion.

– Design är väldigt viktigt i den utvecklingen, säger Andres Muld.

På tisdag den 22 Maj arrangerar Energimyndigheten ett seminarium om energieffektivisering i vardagen. Därefter invigs Green Leap av Andres Muld samt Peter Gudmundson, rektor på KTH och Maria Lantz, rektor på Konstfack.

– Nu ser vi fram mot att bygga upp ett starkt nätverk med alla som vill arbeta med de här frågorna, avslutar Teo Enlund.

KONTAKT OCH INFORMATION
www.greenleap.kth.se
För mer information, kontakta Sara Ilstedt på 070 – 798 78 30 eller Teo Enlund på 070 – 876 11 33.