– Vi behöver se över det stöd som ges till kvinnor med förlossningsrädsla och hitta nya metoder och arbetssätt för att minska den och på så sätt kunna minska antalet planerade kejsarsnitt som har större medicinska risker, säger Ingegerd Hildingsson, professor i omvårdnad vid Mittuniversitetet.

Studien omfattar närmare 700 kvinnors upplevelser av förlossningsrädsla. Att bli ”botad” från förlossningsrädsla definierades som att rapportera förlossningsrädsla under graviditeten, men inte ett år efter födseln. De ”obotade” rapporterade förlossningsrädsla under graviditet och ett år efter förlossning. 

– De ”botade” hade en mer positiv upplevelse av förlossningen, både två månader och ett år efteråt och de önskade föda vaginalt vid en eventuell ny födsel. De faktorer som hade samband med att bli ”botad” var en upplevelse av kontroll under förlossningen och att ha fått tillräcklig information om förloppet, säger Ingegerd Hildingsson.

Data samlades in i mitten och slutet av graviditeten, två månader och ett år efter barnets födelse. Resultaten visar en ökning av förekomst av förlossningsrädsla över tid, från 12 procent i mitten av graviditeten till 15 procent ett år efter förlossningen. Totalt 135 kvinnor identifierades som förlossningsrädda vid någon tidpunkt under graviditeten. Av dessa ”botades” 80 (59 procent) och 55 (41 procent) förblev ”obotade”.

En ökad kommunikation och samarbete mellan förlossningspersonal och den födande kan vara ett sätt att öka känslan av att ha kontroll över situationen. Detsamma gäller för en ökad kontinuitet och en större närvaro av förlossningspersonal under själva födseln.

– Mer fokus på att stärka och stödja kvinnor skulle kunna vara ett sätt att utveckla vården. Kontinuitet med en och samma barnmorska under hela födseln är ett annat tänkbart sätt att öka känslan av kontroll, säger Ingegerd Hildingsson.

Det finns ett starkt samband mellan förlossningsrädsla och planerade kejsarsnitt. De medicinska riskerna är större vid ett kejsarsnitt än vid en vaginal förlossning. Den aktuella studien ger inget stöd för att ett planerat kejsarsnitt ”botar” förlossningsrädsla, utan den kvarstår vid uppföljning ett år efteråt.

Frågor kan ställas till:
Ingegerd Hildingsson, professor i omvårdnad, Mittuniversitetet, 076-277 75 54, e-post: ingegerd.hildingsson@miun.se
 

I överfiskade områden saknas ofta stora och gamla individer och fisken blir könsmogen i yngre åldrar. Flera forskare har befarat att den här förändringen kan ha påverkat torskens hälsa, dess fysiologiska åldrande och reproduktionsförmåga.

En forskargrupp vid Göteborgs universitet i samarbete med Sveriges lantbruksuniversitet har därför i en nyligen publicerad studie undersökt hälsa och åldrande för honor och hanar av torsk.

– Vi har mätt olika aspekter av oxidativ stress, ett tillstånd i cellen som kan leda till oreparerbara skador, samt antioxidantkapacitet, som skyddar mot oxidativ stress. Vi har också mätt telomerlängd, säger forskaren och marinbiologen Helen Nilsson Sköld.

Telomerer är upprepade DNA-sekvenser som skyddar ändarna av kromosomerna i arvsmassan. Längden på telomererna samt hastigheten med vilken telomererna kortas är starkt kopplad till hälsa och åldrande.

Forskarna har jämfört hälsa hos torsk i Öresund, Skagerrak och Kattegatt. Torsken i Öresund är skyddad från trålfiske sedan 1932 och fiskarna där omfattar även större och äldre individer. Däremot är torskbestånden i Skagerrak och Kattegatt kraftigt överfiskade.

– Våra resultat visar att äldre hanar generellt har kortare telomerer och lägre antioxidantkapacitet. Däremot såg vi inget sådant mönster hos honorna utan de verkade inte uppvisa något fysiologiskt åldrande inom det undersökta åldersspannet (2-8 år), säger Helen Nilsson Sköld.

Forskarna var förvånade över att könsskillnaderna var så stora. Äldre hanar var visserligen fetare och verkade mindre stressade än de yngre torskhanarna men överlag var honorna i bättre kondition än hanarna.

– Den teori vi har om varför hanar åldras och är mer stressade under leken är att de konkurrerar om revir och honor. Denna stress verkade vara värre för de yngre hanarna, säger Helen Nilsson Sköld.

I materialet kunde forskarna inte se någon tendens att de överfiskade bestånden i Skagerrak och Kattegatt skulle vara sämre än Öresundspopulationen vad det gäller fiskens hälsa.

Viktigt i sammanhanget är att större fiskar producerar enormt mycket fler ägg. Det varierar mellan en halv till fem miljoner ägg beroende på torskens storlek.

–- I studien visar vi också att stora äldre honor är friska och inte verkar åldras fysiologiskt. Slutsatsen blir att det är viktigt att bevara äldre stora honor eftersom de producerar mycket fler och bättre ägg än de yngre. En sådan bevarandestrategi skulle lämpa sig väl i Skagerrak och Kattegatt.

Studiens namn: “Gender differences in health and aging of Atlantic cod subject to size selective fishery “ av Bethanie Carney Almroth, Mattias Sköld och Helen Nilsson Sköld
Tidskrift: Biology Open

Forskningsresultaten uppmärksammades då de presenterades vid en amerikansk diabeteskonferens, ADA, i juni i år. Nu är de publicerade i The Journal of Clinical Endocrinology & Metabolism.

Målet med studien var att undersöka om en framgångsrik behandlingsform för typ 2-diabetes, ursprungligen framforskad vid Lunds universitet*, även kan användas vid behandling av typ 1-diabetes, tidigare kallad barndiabetes.

Genom att hämma enzymet DPP-4, tillåts kroppens egna tarmhormon GLP-1 att verka på ett sätt som gör att blodsockret sänks. Intressant är att det kan ske med bevarat skydd också mot för lågt blodsocker.

– Vi undersökte 28 personer med typ 1-diabetes i Malmö. Under fyra veckor fick de en tablett med DPP-4-hämmare som tillägg till sin vanliga insulinbehandling. Vi såg att blodsockret sänktes och samtidigt blev det inte någon ökning av hypoglykemi dvs. känningar av för lågt blodsocker, säger Bo Ahrén, forskargruppsledare och professor i klinisk metabolism vid Lund universitet.

– Än återstår ytterligare studier innan det kommer att bli registrerat för användning av GLP-1-behandling vid typ 1-diabetes, men resultaten är lovande för den fortsatta utvecklingen, säger Bo Ahrén.

Publikation
Artikel: Vildagliptin Reduces Glucagon during Hyperglycemia and Sustains Glucagon Counterregulation during Hypoglycemia in Type 1 Diabetes
Publicerad i: The Journal of Clinical Endocrinology & Metabolism, August 1, 2012 jc.2012-2332

Kontakt
Bo Ahrén, forskargruppschef, professor vid Lunds universitet tel: 0705-2220758
e-post: Bo.Ahren@med.lu.se

Bakgrund
Sedan 1980-talet har en forskargrupp vid Lunds universitet arbetat med utveckling av en ny behandlingsform för att sänka blodsockret hos personer med typ-2 diabetes. Behandlingsformen bygger på tarmhormonet GLP-1 och redan 1990 presenterade man vid en kongress att detta kunde bli en ny behandling. Ett problem har varit att GLP-1 bryts ned mycket snabbt i blodbanan och därför är mycket kortlivad. Orsaken till detta är ett enzym i kroppen som snabbt bryter ned GLP-1. Detta enzym heter DPP-4. Ett genombrott var därför när forskargruppen i Lund vid en kongress 2001 kunde redovisa att hämning av detta kroppsegna enzym ökar kroppens egen GLP-1 nivå vilket sänker blodsockret hos personer med typ 2-diabetes. Flera läkemedelsföretag har därefter utvecklat både GLP-1-liknande ämnen som inte bryts ned av DPP-4 (injektioner) och hämmare av DPP-4-enzymet (tabletter). Dessa båda koncept finns nu som alternativ vid blodsockersänkande behandling av typ 2-diabetes. Man räknar med att cirka 10 procent av alla personer med typ 2-diabetes i världen har denna behandling idag.

Övergången mellan Trias och Jura var en tidsperiod där halterna av koldioxid i atmosfären var höga. Tidsperioden präglades av massiva utdöenden av arter och miljöförstöring. När koldioxidhalterna är höga minskar växt transpirationen (det vatten som avdunstar från växterna genom små hål som kallas klyvöppningar) och mer vatten lämnas därmed kvar på jordytan. Detta kan i förlängningen orsaka en förändring av vattnets kretslopp. De sedimentanalyser som gjordes i studien tyder på att detta förlopp sammanföll med, och kan ha orsakat, en ökad erosion under övergången mellan Trias och Jura.

– Genom att studera vilka effekter en snabb ökning av koldioxidhalterna hade i dåtiden kan vi lära oss mer om vilka effekter vi kan förvänta oss av nutidens globala uppvärmning. Vi kan se hur miljöer och ekosystem ser ut både innan, under och efter en period med extremt höga halter av koldioxid och kan använda dessa kunskaper för att förstå vilka effekter vi kan tänkas möta i framtiden. Färskt vatten kan exempelvis bli mindre begränsat än vad som tidigare förutspåtts. Däremot kan översvämningar, erosion och förorening av vattendrag bli vanligare, säger Margret Steinthorsdottir vid Institutionen för geologiska vetenskaper på Stockholms universitet.

Resultatet har en betydande relevans för diskussionen om framtida effekter av den globala uppvärmningen. Idag, liksom för 200 miljoner år sedan, ökar halterna av koldioxid i atmosfären snabbt och tidigare studier har visat att växt transpirationen redan idag har minskat på grund av den globala uppvärmningen.

Margret Steinthorsdottir och hennes kollegor undersökte 91 växtfossil från flodslättssediment på östra Grönland som spänner över gränsen mellan Trias och Jura. Storleken och tätheten på växtfossilernas klyvöppningar mättes och sedan modellerades mängden vatten som frigjordes av forntida växters transpiration. Klyvöppningarnas storlek och täthet hade minskat över tid vilket visar att en starkt nedsatt växt transpiration skett under övergången från Trias till Jura.

Framgångsrika idrottare på elitnivå utvecklar egenskaper som borde garantera framgång i livet efter idrottskarriären. Den föreställningen kan vara  felaktig visar ny forskning.

I en studie har en grupp före detta framgångsrika olympier från Sverige, Schweiz, USA och Australien djupintervjuats. Alla har deltagit i någon av de två närmast föregående olympiaderna, sommar-OS i Peking 2008 och vinter-OS i Vancouver 2010.
  
Vissa välutvecklade egenskaper hos idrottarna på elitidrottsnivån har visat sig mycket användbara i livet efteråt, som uthållighet och organisationsförmåga.

Andra utvecklade egenskaper, som underkastelse, perfektionism, konkurrenstänkande och självupptagenhet visar sig ofta däremot vara mer eller mindre oanvändbara i livet efter idrotten – i arbetet, studierna eller familjelivet.

– En del tidigare elitidrottare vittnar om att omställningen till livet efteråt i svårighetsgrad överträffar allt de upplevt under kanske tio år av både träning och tävling, säger Natalie Barker vid Göteborgs universitet, som lett forskningsprojektet.

Av studien framgår att de idrottare som kunde hålla någon form av avstånd till sin sport, eller som kunde reflektera kritiskt om sina erfarenheter, var mer benägna att utveckla en mer flexibel, mogen självbild.

– Andra strategier för att minska problemen efter karriären inkluderar medvetenhet om det oavsiktliga lärandet av vissa beteenden i idrottsmiljöerna, säger Natalie Barker.
Studien är gemensamt genomförd av forskare vid Göteborgs universitet och vid två universitet i Australien.

I studien, som är en så kallad fas-III-studie, ingick 717 personer med reumatoid artrit, kronisk ledgångsreumatism. De delades in i tre grupper, som antingen fick den nya substansen tofacitinib i hög eller låg dos, alternativt det redan godkända preparatet adalimumab, alternativt placebo. Adalimumab hör till de så kallade biologiska läkemedlen, en grupp av preparat där de första kom på marknaden i slutet av 1990-talet.  

Efter sex månader hade patienterna som fick tofacitinib förbättrats mest i sin sjukdom, enligt de så kallade ACR20-kriterierna. De är en sammanvägd bedömning av patientens symtombild. Över 50 procent av dem som fick tofacitinib hade fått en symtomlindring, jämfört med 47 respektive 28 procent i adalimumab- och placebogrupperna.

– Den nya substansen tofacitinib har alltså visat en effektivitet som är jämförbar med de biologiska läkemedlen. Det är välkommet, för vi behöver fler effektiva läkemedel för att behandla reumatoid artrit, säger Ronald van Vollenhoven, professor i klinisk behandlingsforskning med särskild inriktning mot inflammationssjukdomar vid institutionen för medicin, Solna vid Karolinska Institutet.

Av studien framgick även att tofacitinib är förenat med risk för ett antal möjliga biverkningar. Bland dessa finns mag- och tarmbesvär, leverpåverkan, minskade vita och röda blodkroppar, förhöjt kolesterol, och ökad infektionskänslighet.

– Alla dessa är dock tämligen ovanliga och överlag har patienterna kunnat tåla behandlingen väl, säger Ronald van Vollenhoven.

I Sverige har uppskattningsvis 60 000 personer ledsjukdomen reumatoid artrit, RA, som ger smärta, svullnad och stelhet i lederna. På sikt innebär ofta sjukdomen ett påtagligt handikapp. När de biologiska läkemedlen kom på marknaden innebar de stora framsteg i behandlingen av RA, eftersom ungefär två tredjedelar av patienterna inte är tillräckligt hjälpta av äldre preparat.

– Men det är inte heller alla som svarar på behandling med de biologiska läkemedlen. De är dessutom mycket dyra och måste tas som infusioner eller injektioner. Framställningen av tofacitinib, som är ett traditionellt, kemiskt läkemedel, väntas bli billigare, och ger oss ytterligare ett preparat att ta till mot reumatoid artrit, säger Ronald van Vollenhoven.

I studien samarbetar kliniker från sju länder. Studien är finansierad av läkemedelsbolaget Pfizer, som har sökt tillstånd för att sälja tofacitinib i USA och Europa hos respektive läkemedelsmyndighet.

Publikation: ”Tofacitinib or Adalimumab versus Placebo in Rheumatoid Arthritis”, Ronald van Vollenhoven, Roy Fleischmann, Stanley Cohen, Eun Bong Lee, Juan A. García Meijide, Sylke Wagner, Sarka Forejtova, Samuel H. Zwillich, David Gruben, Tamas Koncz, Gene Wallenstein, Sriram Krishnaswami, John Bradley, Bethanie Wilkinson, New England Journal of Medicine, print issue 9 August 2012.

Kor och getter kan drabbas av elakartade lungsjukdomar som orsakas av närbesläktade bakterier, och utbrotten kan få förödande följder för fattiga boskapsskötare. En genetisk kartläggning av bakteriesläktet Mycoplasma visar nu att sjukdomarna har sitt ursprung i boskapsskötselns barndom. Hållandet av kor och getter i täta hjordar gav en vild bakterie goda förutsättningar för smittspridning och anpassning till olika djurslag. Forskningen har genomförts vid ILRI i Kenya i samarbete med forskare från bland annat SLU, och ska utnyttjas i forskning om vacciner.

Några av världens viktigaste bakteriesjukdomar hos boskap finns i släktet Mycoplasma, bland annat de arter som orsakar elakartad lungsjuka hos nötkreatur (CBPP) respektive getter (CCPP). Båda sjukdomarna orsakar betydande förluster, särskilt i Afrika och Asien, och de är ett ständigt hot för smittfria länder. Vid International Livestock Research Institute (ILRI) i Kenya används nu den senaste gentekniken i jakten på effektiva bekämpningsmetoder. I projektet medverkar Erik Bongcam-Rudloff från SLU och forskare från Tyskland, Schweiz och USA, med stöd från bland annat Sida.

Genom att undersöka arvsmassan hos mer än 100 bakteriestammar från tama och vilda djur, kunde forskarna konstruera ett evolutionshistoriskt släktträd – de genetiska skillnaderna mellan stammarna användes som mått på släktskap. Den gemensamma anfadern beräknas ha levt för ungefär 10 000 år sedan, vid samma tidpunkt då de första herdefolken började tämja boskap.
– När kor och getter hölls i täta hjordar tycks en vild bakterie ha fått goda förutsättningar för smittspridning och anpassning till olika djurslag, säger Erik Bongcam-Rudloff.

Ett tydligt tecken på att hållandet av kor och getter tillsammans har haft betydelse under Mycoplasma-arternas evolution fann forskarna när de studerade stammar från stenbockar samt vilda getter från Klippiga bergen. Hos dessa stammar fanns gener både från ko- och getspecialiserade arter.

Vid ILRI pågår nu ett forskningsprogram där analyser av bakteriernas arvsmassa används i studier av immunologi och utveckling av nya vacciner mot CBPP, som idag bedöms vara den ekonomiskt mest betydelsefulla sjukdomen hos afrikansk nötboskap.

Erik Bongcam-Rudloff, institutionen för husdjursgenetik, SLU, 018-67 21 21, erik.bongcam@slu.se .
Erik ansvarar för SLU-Global Bioinformatics Centre. Hans insatser i projektet var bioinformatiska analyser av gensekvenser och hjälp med att bygga upp ILRI:s bioinformatiska infrastruktur.
Läs mer
Originalartikeln:
The Origin of the ‘Mycoplasma mycoides Cluster’ Coincides with Domestication of Ruminants

Populärvetenskaplig artikel:
”Livestock Bacteria Are as Old as the Livestock They Kill”

Tidigare forskning har visat att många patienter som vårdas vid en intensivvårdsavdelning (IVA) kan ha påträngande minnen efter upplevelsen. Särskilt sårbara är personer som vårdats med respirator efter ett fysiskt trauma, till exempel en trafikolycka.

Forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, har nu gjort den första svenska studien i ämnet.

Forskaren Mona Ringdal och hennes kollegor har frågat drygt 40 patienter som intensivvårdats i respirator i Västra Götaland om deras hälsorelaterade livskvalitet och eventuella symtom på ångest och depression. Patienterna, som tillfrågades ett respektive fem år efter olyckan, hade alla svåra skador: mer än hälften intensivvårdades längre än en vecka, i många fall inkluderat flera dygn i respirator.

Resultaten visar att patienterna ännu fem år efter olyckan bar på påträngande minnen av intensivvården.   

–Minnesupplevelsen från intensivvården är levande många år efter olyckan. Minnena av panik och ångest förstärktes över tid, och nästan hälften av patienterna mindes även smärta. För en tredjedel kvarstod starka minnen av vanföreställningar, drömmar och hallucinationer, säger Mona Ringdal, forskare vid institutionen för vårdvetenskap och hälsa vid Sahlgrenska akademin:

–Men ett av de största problemen är att många saknar minnen från olika delar av intensivvården, vilket i sig skapar ångest, säger Mona Ringdal.

Forskarna undersökte också den egenrapporterade livskvaliteten ett respektive fem år efter olyckan. I bara två av frågornas åtta aspekter upplevde patienterna att livskvaliteten förbättrats.

–Majoriteten upplevde en förbättring i hur de klarade av att fysiskt och emotionellt fungera efter skadan. Men en fjärdedel av patienterna uppgav klara symtom på ångest, och lika många hade symtom på depression ett år efter skadan. Hos sju respektive fem av de 40 patienterna kvarstod symtom på ångest och depression även efter fem år, säger Mona Ringdal.

Forskarnas slutsats är att livskvaliteten bara marginellt förbättras en längre tid efter intensivvården för dessa svårt skadade patienter, och att en mindre grupp patienter fortfarande visade symptom på depression och ångest fem år efter olyckan.

Som ett resultat bör svårt skadade patienter följas upp under längre tid, gärna av de sjuksköterskor som vårdat dem i det akuta skedet eftersom de kan klarlägga och fylla i minnesluckorna från den kritiska sjukdomstiden.

Artikeln Memories from intensive care unit persist for several years — A longitudinal prospective multi-centre study publiceras i tidskriften Intensive and Critical Care Nursing.

Gassensorer är en sorts artificiell form av näsa som omvandlar en gas till en elektrisk signal. I Vinnovas utlysning ”Utmaningsdriven innovation etapp två, utveckling och integration” får KTH tillsammans med bland andra Aerocrine, SenseAir och Silex 10 miljoner kronor för att utveckla hållbara lösningar inom stora samhällsfrågor som hälsa och sjukvård och framtidens produktion. Projektet har sju samarbetspartners och en totalbudget på 30 miljoner kronor.

Tillsammans ska de utveckla hållbara produktionsformer och flexibla produktionssystem; system som kan tillgodose olika kundkrav och samtidigt möjliggöra högvolymstillverkning för masstillämpningar. KTH och avdelningen Industriell produktion leder arbetet med flexibla produktionsformer, så kallade utvecklingsbara produktionssystem, medan KTH och avdelningen Mikrosystemteknik står för utvecklingen av nästa generations miniatyriserade MEMS-baserade (MikroElektoMekaniska System) gassensorer.

För att få ner kostnaderna och öka produktionsvolymerna krävs helintegrerade sensorlösningar där alla funktioner ryms på ett chip och som är betydligt mindre än dagens centimeterstora sensorer. Chippen i fråga bör vara så små – ett par millimeter – att de ryms i till exempel en mobiltelefon.

– Om man får ned alla funktioner på ett och samma chip slipper man en massa monteringssteg och sensorerna kan tillverkas med så kallad batchteknik där de produceras parallellt. Denna tillverkningsteknik drar ner kostnaden avsevärt och möjliggör masstillämpningar som till exempel i mobiltelefoner, säger Niclas Roxhed, forskare på avdelningen Mikrosystemteknik vid KTH och biträdande projektledare.

Sverige har redan i dag flera världsledande aktörer inom sensorteknik och system. Samarbete mellan dessa aktörer är en förutsättning för att Sverige ska kunna behålla sin ställning internationellt. Förutom sensortillverkaren SenseAir och Silex, som är kontraktstillverkare av MEMS finns en rad systemtillverkare med i konsortiet: Aerocrine (NO-sensorer i patientburna enheter för optimerad astmabehandling), Autoliv (sensorer för kontaktfria alkolås i bilar för en säkrare trafikmiljö), Hök Instruments (alkoholsensorer och koldioxidsensorer för akutvård), Maquet Critical Care (syrgassensorer för realtidsövervakning i livsuppehållande apparatur).

Projektet ”Så kan gassensorer bli framtidens mobila näsor” pågår fram till år 2014. Parterna måste medfinansiera sitt projekt med lika mycket pengar som de får.

Årligen dör 3.3 miljoner barn runt om i världen innan de uppnått en ålder av en månad, det vill säga under nyföddhetsperioden. Detta motsvarar mer än 9,000 barn på en dag och 350-400 barn varje timme. Dödsfallen som bidrar till dessa skrämmande siffror sker nästan uteslutande (98 procent) i låg- och medelinkomstländer trots att det finns enkla, billiga och effektiva metoder som skulle kunna förhindra mer än 70 procent av dessa dödsfall. Exempel på sådana metoder är att amma barn från födseln, se till så de håller sig varma och att det finns utbildad hälsopersonal till hands vid och efter förlossningar. Globalt sett så tillämpas inte sådana rutiner överallt, det finns alltså ett glapp mellan befintlig kunskap och vad som i praktiken används i vården och ute i samhället.
 
Leif Eriksson har skrivit sitt avhandlingsarbete inom ramen för en omfattande studie i Quang Ninh-provinsen i norra Vietnam som utvärderade effekten av att på kommunnivå ha en grupp av nyckelpersoner som med stöd av en faciliterare arbetat med att förbättra vård och resultat i omhändertagandet av nyfödda barn. Grupperna, som komponerats av forskningsprojektet, bestod av fyra lokala politiker eller representanter från olika organisationer och fyra personer från sjukvården i kommunen. Faciliterarens roll har varit att stimulera gruppen till att hitta lokala problem runt nyföddas situation och vården av nyfödda och att identifiera sätt att lösa dessa problem på.

Studien jämförde 44 kommuner som hade sådana arbetsgrupper och faciliterare med 46 kommuner utan detta stöd. Under studiens tredje år var dödligheten i nyföddhetsperioden i kommuner med arbetsgrupper och faciliterare 46 procent lägre än i kommuner utan detta stöd (dödlighet 12/1000 levande födda i interventionskommuner, 21/1000 i kontrollområden).

– Resultaten understryker vad tidigare forskning visat, att insatser av en faciliterare kan vara en lovande strategi för att åstadkomma förändring, säger Leif Eriksson.

Leif Erikssons avhandlingsarbete pekar på att det fanns brister rörande användningen av etablerad kunskap i vården av nyfödda barn i Quang Ninh men att det fanns önskemål om förändring. Vidare visar hans studier att det var möjligt att lokalt rekrytera kvinnor från en nationell kvinnoorganisation till rollen som faciliterare. Likaså att etableringen av lokala nyckelpersoner i grupper med ett bestämt uppdrag var en uppskattad och framgångsrik strategi för att åstadkomma förändring. Denna strategi är relativt billig och trots att det fanns påtagliga hinder för att den skulle fungera optimalt så genererade den en betydande sänkning av antal dödsfall bland nyfödda. Strategin har stor potential att användas i större skala.

För mer information, kontakta Leif Eriksson, tel: 070-2854540, e-post: leif.eriksson@kbh.uu.se

Avhandlingen försvaras den 24 augusti.

Läs mer om avhandlingen och ladda ner den

En grupp av 17 forskare från samtliga länder runt Östersjön har fått möjlighet att genomföra en borrningsexpedition i Östersjön. Det är genom det internationella forskningsprogrammet IODP (Intergrated Ocean Drilling Program) som expeditionen kommer att kunna äga rum under sommaren 2013. IODP finansierar projektet och står för den tekniska utrustningen och logistik som behövs. Thomas Andrén, kvartärgeolog vid Södertörns högskola, har lett och koordinerat ansökan till IODP. Han har också tillsammans med en dansk kollega Bo Barker Jörgensen blivit utsedd till Co-Chief Scientist för expeditionen och kommer att leda förberedelserna och genomförandet av expeditionen.

– Det är första gången som den här typen av borrningar genomförs i Östersjön. Det kommer att betyda mycket för både svensk och internationell forskning inom området. Bland annat kan vi komma att få nya data som gör att vi måste revidera vår syn på hur den senaste inlandsisen betedde sig, säger Thomas Andrén.

Syftet med borrprojektet är att rekonstruera den regionala klimatutvecklingen och Östersjöns historia under de senaste 130 000 åren. Det geografiska läget gör Östersjösänkan till en unik länk mellan nordvästra Europa och Atlanten.

En av de frågor forskarna hoppas få svar på är hur utbredda de syrefria så kallade döda bottnarna varit tidigare i Östersjön. Idag anses döda bottnar främst vara ett resultat av utsläpp av närsalter från befolkningen runt Östersjön som leder till en ökad organisk produktion och hög konsumtion av syre när detta material bryts ned.

– Vi vet att det fanns syrefria bottnar i det som kallas Eem-havet för ca 130 000 år sedan. Även när det var som varmast sedan den senaste inlandsisen smält bort för ca 6000 år sedan och under vikingatiden fanns syrefria bottnar.  I alla fall under de äldsta av dessa tillfällen var ekosystemet helt opåverkat av mänsklig aktivitet och vi vill försöka ta reda på vad det var som kan ha hänt då, säger Thomas Andrén.

De upp till 220 meter långa borrkärnorna kommer att kunna berätta om Östersjöområdets miljö- och klimathistoria under de senaste 130 000 åren genom de olika lager av sediment som kommer i dagen. Tidigare har man nått ca 15 meter, men genom den teknik som man nu fått tillgång till kan betydligt djupare lager av sediment tas upp för att studeras.
Thomas Andrén och hans forskarkollegor planerar att genomföra borrningar på några utvalda ställen från Kattegatt i söder till Ångermanälven i norr. Med hjälp av de olika borrkärnorna kommer man att kunna ”pussla ihop” 130 000 års historia.

– Situationen har hittills varit frustrerande eftersom vi vet att vi bara skrapat på ytan av Östersjöns sedimentskatt med våra korta provtagare utan att få de längre sedimentsekvenser vi vet existerar, säger Thomas Andrén.

Under fosterstadiet spelar tillfälliga blodkärl, så kallade hyaloida kärl, en viktig roll för ögats utveckling. Vid normal fosterutveckling tillbakabildas dessa blodkärl och försvinner i takt med att näthinnans riktiga blodkärl bildas. Om tillbakabildandet av de tillfälliga blodkärlen inte sker uppstår defekter i ögat med den ovanliga men allvarliga sjukdomen persisterande (kvarvarande) hyaloid till följd. Ett annat namn för sjukdomen är Persistent fetal vasculature syndrome, PFVS.

I en studie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften PLoS ONE visar nu forskare vid Uppsala universitet och spanska University of Murcia att sjukdomen kan vara knuten till störningar i tillväxtsignaler under fosterstadiet.
 
– Symptomen beror på att för mycket av tillväxtfaktorn PDGF hindrar att fosterstadiets tillfälliga blodkärl försvinner, vilket i sin tur förhindrar en normal utveckling av näthinnans blodkärl, säger Karin Forsberg Nilsson, professor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi på Rudbecklaboratoriet som lett studien.

Resultatet baseras på studier av möss med förändrade nivåer av tillväxtfaktorn PDGF i nervsystemets stamceller, som spelar en viktig roll i ögats utveckling. Hos möss med förändrad nivå av tillväxtfaktorn skedde ingen tillbakabildning av de tillfälliga blodkärlen. Istället uppstod stora defekter i näthinnans utveckling och problem med blodkärlsutvecklingen. Symtomen kunde lindras när tillväxtfaktorn blockerades.

– Hos människa kan sjukdomen leda till blödningar i ögat eftersom kärlen inte är täta, grumlad lins, så kallad kataract och näthinneavlossning. Vi ser stora likheter med sjukdomen säger Karin Forsberg Nilsson.
Forskningsresultatet innebär att det nu finns en modell för att kunna studera ögonsjukdomen mer i detalj vilket kan leda till effektivare behandling.

Text: Helena Edström

INFORMATION OCH KONTAKT
Studien Platelet-derived growth factor over-expression in retinal progenitors results in abnormal retinal vessel formation är knuten till Science For Life Laboratory, SciLifeLab, vid Uppsala universitet och gjord i samarbete mellan forskare vid Uppsala universitet och spanska University of Murcia. Artikeln är publicerad i tidskriften PLoS ONE.
Läs artikeln i tidskriften PLoS ONE:
http://dx.plos.org/10.1371/journal.pone.0042488

För mer information, kontakta Karin Forsberg Nilsson vid institutionen för immunologi, genetik och patologi: e-post: karin.nilsson@igp.uu.se, telefon: 018-471 4158 eller 070-3734518.
 

– Det stora gapet och frånvaron av insektsfossil i sedimenten från de tidigaste fossilen till de näst tidigaste är frustrerande för forskare som arbetar med insekternas utveckling. Strudiella devonica är trots sin ringa storlek och förekomst ett viktigt fossil då det minskar detta gap med ca 15 miljoner år, säger doktoranden Linda Lagebro från institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet.

Insekterna har funnits i minst 400 miljoner år och är idag den överlägset artrikaste djurgruppen på jorden. De allra tidigaste kända hexapoderna (sexfotingarna, till vilka insekterna hör) har hittats i tidigdevonska, cirka 400 miljoner år gamla, sedimentära lager i Rhynie, Aberdeenshire i Skottland. Fossilet Rhyniognatha, den tidigaste insekten, består i princip av fragment av insektens huvud. Resten av kroppen är inte bevarad men baserat på mundelarnas utseende tror man att fossilet representerar en bevingad insekt.

Därefter har insekterna lyst med sin frånvaro ända upp till mitten av karbon, ett tidsspann på 45 miljoner år. Nu har ett näst intill komplett fossil hittats på en sendevonsk, cirka 370 miljoner år gammal, fyndplats i Strud, Namurprovinsen i Belgien.

Detta fossil är endast 8 millimeter långt men uppvisar flera egenskaper som tyder på att det hör till insekterna. Fossilet, som fått namnet Strudiella devonica, har huvud, en kort mellankropp och en längre bakkropp med ett par antenner på huvudet och långa odelade ben på mellankroppen. På huvudet syns mundelar som är jämförbara med nu levande insekter, men som skiljer sig från de tidigaste hexapoderna från Skottland. Det är osäkert om fossilet är från en vuxen individ eller om det rör sig om en nymf. Den relativt lilla storleken skulle kunna antyda det senare, men eftersom både genitalier och vingar saknas kan inga slutsatser dras. Det kan vara en nymf som skulle ha utvecklat vingar eller en vuxen vinglös insekt.

Kontaktuppgifter: Linda Lagebro, linda.lagebro@geo.uu.se, 018-471 25 72 / 0736288272

I stora delar av rymden är plasmat för tunt för att partiklar faktiskt ska kunna kollidera med varandra. Men eftersom partiklarna är laddade så kan elektriska fält som skapas av vissa partiklar påverka andra partiklar och ändra deras färdväg i rymden. Ofta finns det specifika vågor i det elektriska fältet som överför energi mellan partiklarna. Dessa vågor ersätter således vanliga kollisioner och är viktiga att studera.

Runt syd och nordpolen ”regnar” det ofta ner snabba partiklar som träffar vår atmosfär och skapar vackra norrsken. Dessa partiklar har ofta sitt ursprung i tunna strömskikt, där de accelereras och skickas iväg mot jorden. Norrsken är inget som är unikt för vår planet, utan återfinns också vid till exempel Saturnus och Jupiter och förmodligen även en stor del exoplaneter. Tunna strömskikt återfinns även vid avlägsna stjärnor och på solens yta där explosiva processer kan leda till att stora volymer plasma kastas iväg mot jorden. I plasmer som återfinns på jorden, finns också tunna strömskikt i s k tokamakplasma (som används i fusionsforskning), och observationer från rymden kan hjälpa oss att förstå och kontrollera fusionsplasmer.

Solvinden för med sig plasma från solen ut i den interstellära rymden. När denna plasmavind träffar oss, dras jordens magnetfält ut på nattsidan och formar en svans som sträcker ut sig flera hundra tusen kilometer nedströms från jorden. Mellan den norra och södra delen av magnetsvansen återfinns ett tunt strömskikt där mycket händer. Det är denna region forskare har undersökt för att studera lägre-hybrid-driftvågor.

Dessa vågor har studerats i 50 år och tros spela en stor roll i tunna strömskikt. De har dock en relativt kort våglängd och har därför varit svåra att mäta experimentellt. Nu har forskare, för första gången, direkt mätt våglängden och hastigheten för dessa vågor. Genom att använda mätningar från två av den europeiska rymdorganisationen ESA:s fyra Cluster-satelliter, kunde forskarna observera samma vågpaket som färdades först förbi den ena och sen den andra satelliten. Under en period under 2007 var de två satelliterna separerade med så lite som 40 km och våglängden kunde bestämmas till ungefär 60 km (som är jämförbart med radien på cirkeln i vilken elektronen snurrar runt i magnetfältet) och hastigheten till ungefär 1000 km/s (som är jämförbart med jonernas drifthastighet). Resultaten publicerades den 31 juli i den vetenskapliga tidningen Physical Review Letters.

”Vi ser små virvlar som rör sig förbi satelliterna. De är precis så stora att man kan se dem först på ena satelliten, sedan den andra, och samtidigt vara säker på att det är samma struktur”, säger IRF:s Cecilia Norgren, doktorand vid Uppsala universitet. ”Vad forskare gissat i flera decennier, har äntligen blivit verifierat.”

Djungelhönan lever som namnet avslöjar i regnskog där sikten många gånger är skymd. Läget är såklart gynnsamt om hönsen kan upptäcka ett rovdjur med hjälp av luktsinnet innan de själva blir upptäckta.

En egenskap som verkar ha ärvts ned även till dagens tamhöns. Tills för bara ett par årtionden sedan har det antagits att fåglar uteslutande har förlitat sig till syn och hörsel i sin vardag. Idag vet vi att luktsinnet används av en rad fågelarter för att bland annat navigera, söka föda och för att känna igen artfränder. Att även arter som hönan kan använda luktsinnet trots att de har ett mindre luktorgan är däremot dåligt utforskat.

– Resultaten som visar att hönsen reagerar på rovdjurslukt med ett observant beteende som tydligt kan kopplas till igenkänning av rovdjur är en spännande upptäckt. Dessutom är det intressant att se detta luktbeteende hos hönsfåglar eftersom det område som är dåligt utforskat, säger Josefina Zidar som är en av de forskare som genomfört studien.

Hönsen vid Tovetorps forskningsstation reagerade starkt på lukten av rovdjursspillning trots att hönsen inte hade några tidigare erfarenheter av rovdjur. Lukten av spillning från andra bytesdjur (antilop och elefant) brydde sig hönsen däremot inte om. För att utesluta att den starka observerande reaktionen från hönsen inte berodde på att rovdjursspillningen helt enkelt luktade starkare presenterades även hönsen för olika mängd spillning från tigrar och elefanter. Testet gav samma tydliga resultat. Oberoende av mängden spillning reagerade hönsen bara på lukten av rovdjursspillning vilket visar att hönsens reaktioner berodde på att de kände igen lukten av rovdjur.

– Det fåtal studier som tidigare gjorts på rovdjursigenkänning genom lukt hos fåglar visar inkonsekventa resultat där vissa fåglar visat respons medan andra helt saknat en respons. Det betyder att det antagligen finns en förklaring till varför vissa fåglar har denna förmåga och andra inte som exempelvis skulle kunna  kopplas till fåglarnas ekologi, säger Josefina Zidar.

Under studien observerades 80 höns (tuppar och hönor) när de presenterades med spillning från tigrar, asiatiska vildhundar, antiloper och elefanter.

Artikeln i Animal Behaviour finns att ladda ner som PDF.

Forskarna bestämde sig för att undersöka om en kolhydratrik dryck gav större effekt än placebo, i det här fallet ett smaksatt vatten utan kolhydrater, när det ges till triatleter under ett lopp.

Kerry McGawley, verksam vid Nationellt Vintersportcentrum vid Mittuniversitetet, som lett studien, fann att intag av en ökad mängd kolhydrater under cyklingen, förbättrade prestationen och tiderna i den avslutande löpningen. Tiderna förbättrades i genomsnitt med fyra procent.

– Det är den första studien som visar en signifikant förbättring av prestationen i den olympiska grenen triathlon genom intag av kolhydrater. En relativt hög koncentration av kolhydrater, i motsats till smaksatt vatten, gav en signifikant bättre prestation under löpningen, säger Kerry McGawley.

Triathlon gjorde sin debut i de olympiska spelen år 2000. Grenen innehåller 1 500 meter simning, 40 km cykling och 10 km löpning i omedelbar följd, något som innebär stora påfrestningar på kroppens energiförsörjning.

Triatleter måste därför noga överväga – vad, när och hur mycket som ska intas under ett lopp för att tillföra energi. En tidigare vetenskaplig studie, som genomfördes för över tjugo år sedan, har tittat på betydelsen av intag av kolhydrater under ett triathlon-lopp. Och den fann inte någon betydande fördel av kolhydratintag, möjligen beroende på ett lägre intag av kolhydrater än i den här studien (0.7 g/min jämfört med 1.8 g/min).

Det är välkänt att kolhydrater är kroppens största energikälla under fysisk träning och att ytterligare kolhydrater kan förbättra den fysiska prestationen i de delmoment som ingår i ett triathlon. Den nya studien visar nu att tiderna i den avslutande löpningen förbättrades med kolhydratrik dryck.

– Fynden är förstås av särskilt stor relevans för tävlande i grenen eftersom det ofta är under den avslutande löpningen som ett triathlon avgörs, säger Kerry McGawley.

Studien genomfördes under praktiska och liknande förhållanden som för triatlonloppen under London OS 2012, exempelvis vad gäller temperaturförhållandena i London den här tiden på året. Både män och kvinnor testades efter en standardiserad frukost.

Den 4 augusti genomförs damernas triathlon i London med Lisa Nordén som svensk deltagare och den 7 augusti avgörs herrarnas triathlon.

Frågor kan ställas till:
Kerry McGawley, post-doctoral researcher, 070-399 98 74, e-post: kerry.mcgawley@miun.se 

Här finns den vetenskapliga artikeln: