På drygt 30 meters djup kretsar fiskar, kräftor och krabbor runt en kräftbur som forskarna sänkt ner i vattnet. Genom att en videokamera sänkts ner i havet kan den som vill följa livet i havsmiljön.
Livet runt en kräftbur studeras
Fortfarande är mycket oklart i hur marina arter beter sig vid ett fiskeredskap. Men nu kan forskarna följa livet runt kräftburen i realtid och studera organismernas beteende runt kräftburen och hur beteendet skiljer sig beroende på vilket bete som finns inne i buren.
– Förväntningarna är att vi ska kunna ta fram ett ekologiskt och ekonomiskt bättre bete än det som används idag, säger Susanne Eriksson, docent vid Institutionen för biologi och miljövetenskap.
Det här är ett första pilotprojekt som görs med en publik kamera i samarbete med undervattensobservatoriet. Nästa år kommer forskningsprojektet NEPHROPS att samla in kameradata från fler kräftbottnar längs västkusten. Ansvarig för undervattensobservatoriet är forskaren Rutger Rosenberg.
– Det behövs många kompetenser för att ro ett sådant här projekt i hamn; det krävs både elektriker och tekniker för att det ska fungera, säger Rutger Rosenberg, forskare vid Institutionen för biologi och miljövetenskap.
Allmänheten bjuds in att delta
Kablar med elkraft och fiberoptik har dragits till ett teknik-hus som är byggt på en ö (Blåbergsholmen) utanför Kristineberg, och bilderna sänds därifrån ut i världen via nätet. För närvarande finns flera kameror ute som filmar på olika djup, men det är runt kräftburen som aktiviteten är som livligast.
– Om någon som tittar på nätet ser något ovanligt får de gärna kontakta oss. Fler ser mer än en, och alla observationer som sticker ut hjälper oss i nästa steg av undersökningen, säger Susanne Eriksson.
Det finns två huvudsyften med att sätta ut kameror på havsbotten.
– Det ena är att kunna driva olika forskningsprojekt där vi kan se vad som händer i realtid under längre tider och i naturlig miljö. Det andra är att ge intresserad allmänhet möjlighet att se vad som sker på havsbotten, säger Rutger Rosenberg.
Strävar efter naturlig miljö
Kräftburen sitter på en ram som man sänker ner i vattnet och det finns en ställning som håller kameran och lampan med vita lysdioder. Forskaren Anette Ungfors var med när kameran monterades.
– Nu är det ett vitt ljus men vi ska dämpa det med ett rött filter. Ljus med våglängder i det röda spektrumet uppfattas inte av kräftdjur vilket innebär att de inte blir störda i samma grad. Nu är det lite för mycket fisk och krabbor runt buren, vi vill dämpa ljuset så att det blir mer naturligt för kräftorna. Allra bäst skulle vara att använda infrarött ljus, det är något vi jobbar på att lösa, säger marinbiologen Anette Ungfors.
Kräftburen halas upp när det nya filtret ska sättas på. Då märks också de kräftor och krabbor som hamnat i buren för att forskarna ska ha möjlighet att känna igen dem.
– Vi vill se om de går in i buren igen eller om det är nya individer som hamnar i kräftburen. Kanske kan man till och med se organismernas nummer på live-sändningen från kameran, säger Anette Ungfors.
Se livet i havet live på nätet (kamera4):
http://uw-observatory.loven.gu.se/uw4.shtml
Goran Basic har studerat varför projektet ”Motverka våld och gäng” som år 2006 fick 230 miljoner kronor av regeringen misslyckades. Projektet var ett samarbete mellan Statens Institutionsstyrelse, (SIS) och socialtjänsten. Det skulle förbättra insatserna för yngre ungdomar i kriminalitet och missbruk. Bland annat skulle en samordnare tillsättas i varje specifikt fall för att föra ungdomens talan och koordinera myndigheternas insatser. Men de positiva resultaten uteblev. Tvärtom ökade antalet placeringar på institution med 40 procent.
Enligt Goran Basic, som bygger sin studie på närmare 150 intervjuer och 120 observationstillfällen, så beror misslyckandet på strider och konflikter mellan medverkande myndigheter.
– Kan man inte samarbeta så är det självklart att det blir noll effekt för klienten, säger han.
Konflikterna handlade om allt från administrativa detaljer och vem som skulle vara mötesordförande till arbetsmetoder och planering för ungdomen.
Samordnarrollen var också källa till många konflikter eftersom personalen från socialtjänsten kände sig kontrollerad. Inte heller förde samordnarna ungdomarnas talan så som det var tänkt från början. Istället intog de en passiv, administrativ roll och det gick ofta flera månader mellan mötena med klienten.
– Det finns en stor handlingsfrihet inom professionella yrken, men man analyserar sällan hur de utövas, säger Goran Basic och pekar på några skäl till samordnarnas passiva hållning: Dels är ungdomarna ofta ”taggiga” och inte särskilt lätta att samarbeta med. Dels uppfattades de samordnare som levde upp till kraven och aktivt förde ungdomarnas talan som besvärliga av övriga samverkansparter.
Goran Basic tycker att det är anmärkningsvärt att ett projekt som ska hjälpa utsatta ungdomar att komma på fötter misslyckas på grund av myndigheters oförmåga att samverka. Men han upprörs också av vad han uppfattar som falsk marknadsföring:
– Man har marknadsfört projektet som framgångsrikt trots att en utvärdering gjord av forskare vid Stockholms universitet visat det rakt motsatta, säger Goran Basic. En anledning till detta är förstås att man är beroende av Socialtjänstens pengar för att kunna göra placeringar av ungdomar, därför är det förstås besvärligt att medge att satsningen inte gett positiva resultat.
I vården används beröringsmassage, taktil massage, som en komplementerande behandling för att minska stress, oro och ångest. Det är en form av långsam, mjuk massage av huden medan mer traditionell massage också omfattar de underliggande musklerna. Patienter som fått beröringsmassage berättar att de känner sig lugnare och mår bättre. Dessutom har blodtrycket samt hjärt- och andningsfrekvenserna sjunkit i samband med beröringsmassage, vilket tyder på positiva effekter på både känsloupplevelsen och kroppens stressreaktioner. Tidigare forskning inom området har inte kunnat förklara hur dessa effekter uppstår. Syftet med avhandlingen var därför att närmare utvärdera effekterna av beröringsmassage.
Resultaten från de fyra delstudierna tyder på att mänsklig beröring i form av massage aktiverar ett specifikt hjärnområde som är kopplat till glädje och välbehag, ett fynd som också stämmer med att beröringsmassage upplevs som belönande och behaglig. Det aktuella hjärnområdet är involverat i regleringen av känslor, har ett stort antal morfinreceptorer och aktiveras vid kroppens egen frisättning av endorfin. I avhandlingen utvärderades beröringsmassage på patienter som genomgått en stor operation. Hos dem minskade ångestnivåerna av beröringsmassage. Hos friska individer som fick beröringsmassage minskade aktiviteten i stressystemet.
Slutsatsen i avhandlingen är att beröringsmassage verkar vara ett bra komplement till sedvanlig behandling i syfte att minska stress och ångest hos patienter.
Högt blodtryck är en välkänd riskfaktor för hjärt- och kärlsjukdom. Forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, kan nu i en studie på 4 000 patienter visa att fetmakirurgi genom så kallad gastric bypass ger en sänkning av blodtrycket, som är bestående så länge som tio år efter operationen.
– Vi vet sedan tidigare studier att fetmakirurgi sänker blodtrycket under de första åren efter operation, eftersom blodtrycket är kopplat till kroppsvikten. Men vår studie, som är den första som delat upp patienter efter olika operationstyper, visar att det bara är gastric bypass-ingreppet som ger en tydlig långtidseffekt, säger professor Lena Carlsson, ledare för SOS-studien vid Sahlgrenska akademin:
– Medan patienter som fått ett åtstramande band över magsäcken hade återgått till nästan samma blodtrycksnivå som innan operationen, hade patienter som genomgått en gastric bypass-operation fortfarande sänkt blodtryck tio år efter ingreppet.
Enligt Göteborgsforskarna beror blodtryckssänkningen troligen på att operationen har en vätskedrivande effekt.
– Vi ser att patienter som genomgår gastric bypass får ökade urinvolymer på ett sätt som liknar effekten av de vätskedrivande mediciner som används för att sänka blodtrycket. Orsaken är sannolikt att när maten hamnar direkt i tunntarmen skickas signaler till njurarna, som ser till att urinvolymen ökar, säger professor Lars Fändriks som lett arbetet med den nya studien.
En överraskande upptäckt är att effekten på blodtycket inträder trots att patienter som genomgår gastric bypass-operationer äter mer salt.
– Vår studie visar att gastric bypass-patienten varje dygn konsumerar drygt ett gram mer salt än de bandopererade patienterna, troligen för att saltaptiten ökar när magtarmkanalens anatomi förändras. Det här stämmer inte med den allmänna uppfattningen om att salt mat ger högre blodtryck, och är något som bör studeras närmare, säger professor Lars Fändriks.
Artikeln “Gastric bypass surgery is followed by lowered blood pressure and increased diuresis – long term results from the Swedish obese subjects (SOS) study” publiceras i PLOS ONE den 29 november.
FAKTA FETMAKIRURGI
Fetmakirurgi (bariatrisk kirurgi) är idag den enda vetenskapligt bevisade behandlingsmetod som hos flertalet patienter ger en markant och bestående viktminskning och mindre risk för hjärtkärlsjukdom. Fetmakirurgi innebär en magtarmoperation som reducerar födointaget och/eller tarmens upptag av näring.
Idag genomförs huvudsakligen två typer av fetmakirurgiska ingrepp: bandoperation som förminskar magsäcken, eller gastric bypass där magsäck och tolvfingertarm kopplas bort så att födan skickas direkt till tunntarmen. I Sverige utförs drygt 9 000 fetmaoperationer per år, varav nästan alla är av typen gastric bypass.
FAKTA SOS-STUDIEN
Swedish Obese Subjects, SOS, är en av världens största studier om fetmabehandling. Resultaten som producerats inom studien har bidragit till att fetmakirurgin i Sverige utvecklats från några hundra operationer per år 1987 till närmare 10 000 operationer under 2011. Under 2012 har forskarna publicerat flera internationellt uppmärksammade rapporter som visat att fetmakirurgi förhindrar diabetes, hjärtkärlsjukdom och minskar risken för tidig död.
Afrikansk sömnsjuka (Trypanosomiasis) orsakas av parasiten Trypanosoma brucei, som sprids av Tsetseflugan och orsakar cirka 30 000 dödsfall per år. Via tsetse-flugans stick infekterar parasiten blod- och lymfsystemet och så småningom det centrala nervsystemet hos människor, vilket leder till döden. Trypanosoma brucei cystein proteas cathepsin B (TrCatB) är ett protein som identifierats som potentiellt mål för framtida läkemedel mot sömnsjuka. Kunskapen om strukturen hos den aktiva formen av detta protein har dock hittills varit otillräcklig för att kunna utveckla effektiva läkemedel.
Nu har samma team med forskare från bland annat Stanford, Hamburg och Uppsala universitet lyckats bestämma atomstrukturen hos den naturliga formen av proteinet TbCatB, vilket öppnar för utvecklandet av nya potenta läkemedel. Metoden som används kombinerar proteinkristallografi och röntgenlaser och gör strukturbestämning baserad på väldigt små, nanometerstora, kristaller möjlig. Utvecklingen av tekniken beskrevs av samma forskarlag i Science i juni 2012 .
Röntgenlaser ger extremt korta och starka röntgenpulser, vilket gör att provet kan utsättas för stråldoser som är tusen gånger större än den maximala tillåtna stråldosen vid ett vanligt synkrotronexperiment. Signalen blir då mycket starkare vilket möjliggör att även små prover kan undersökas i hög upplösning. Detta har i sin tur möjliggjort användandet av proteinkristaller skapade inuti celler, dvs. i sin naturliga miljö, vilket använts i den aktuella studien för att generera TbCatB kristallerna.
– Resultaten är inte bara ett framsteg som öppnar för nya spännande metoder för strukturbestämning av proteiner, utan har även viktiga biologiska implikationer genom att strukturen avslöjar funktionen hos den naturliga formen av TbCatB, säger Nicusor Timneanu, forskare i molekylär biofysik vid Uppsala universitet.
– Ett proteins tredimensionella struktur är oerhört viktig för att läkemedelsutveckling ska bli så effektiv som möjligt. Vår metod kommer att kunna användas för liknande studier av andra proteiner, säger forskarkollegan Carl Caleman, som kommit till Uppsala från Hamburg för att bygga upp sin framgångsrika forskning här.
Studien i Science Express har finansierats av bland andra Vetenskapsrådet.
KONTAKT OCH INFORMATION
För mer information, kontakta Nicusor Timneanu, institutionen för cell- och molekylärbiologi, tel: 018-471 44 51, 070-425 09 26, nicusor.timneanu@icm.uu.se eller Carl Caleman institutionen för fysik och astronomi, tel: 018 471 36 11, carl.caleman@physics.uu.se
I en krissituation är det viktigt att kommunikationen fungerar för att göra det möjligt att informera allmänheten och hitta effektiva lösningar på problem.
– Varje krissituation har givetvis sina speciella omständigheter och det finns inte en mall för ett lyckat agerande men man kan lära av tidigare erfarenheter och skapa en repertoar av möjliga förhållningssätt, säger professor Brigitte Mral, som, tillsammans med Marie Gelang, leder arbetet inom retorikämnet vid Örebro universitet. Centrumbildningen sker i samarbete med forskare från medie- och kommunikationsvetenskapen.
Öka samhällets säkerhet
Centrum för kriskommunikation har som målsättning att öka samhällets säkerhet och då räcker det inte att forska och presentera resultaten för en liten krets av forskare, utan resultaten måste spridas i samhället.
– Vi kommer att utveckla uppdragsutbildningar och coachning samt erbjuda krisövningar och utvärderingar. Målet är att med hjälp av verktyg som bland annat retoriken erbjuder skapa en större medvetenhet och förmåga hos olika myndigheter och andra aktörer att kommunicera snabbt, korrekt och samordnat för att klara av olika pressade situationers krav.
Brigitte Mral betonar att det i krislägen gäller att ha övat upp förmågan att, om möjligt, förutsättningslöst och systematiserat inventera en situations alla tänkbara sidor och inte låsa sig vid de enkla förklaringarna.
I morgon möts ett femtiotal forskare från hela världen för att diskutera och hitta former för såväl tvärvetenskapliga som internationella samarbeten. Fyra internationellt framstående forskare kommer att hålla offentliga föreläsningar under fredagen: Timothy Coombs, Sherry J. Holladay. Winni Johansen och Finn Frandsen.
KONTAKT OCH INFORMATION
Brigitte Mral: 070 330 35 95
Miljontals människor i världen är blinda på grund av sjukdom eller skada i näthinnan. Ett sätt att reparera näthinnan och därigenom synen, skulle kunna vara genom att använda ögats egna stamcellslika celler. På Institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet har doktoranden Henrik Ring studerat faktorer som förbättrar förståelsen för hur specifika celler kan produceras från omogna näthinneceller.
Ett sätt att reparera en skadad näthinna är att ersätta skadade eller döda celler genom ögats egna omogna stamcellslika celler. För att det ska ske framgångsrikt, krävs kunskap om hur dessa stamcellslika celler delar sig och producerar nya specifika näthinneceller.
Henrik Ring har i sin avhandling fokuserat på att hitta och karakterisera faktorer som reglerar celldelning och cellspecificering hos omogna näthinneceller, för att bidra med kunskap om hur de omogna cellerna kan användas för att laga en skadad näthinna.
Det viktigaste resultatet i avhandlingen är att gammaaminosmörsyra, så kallad GABA, understödjer celldelningen av de omogna näthinnecellerna. Cellernas kalciumnivåer påverkas av GABA och en hämning av GABA gör att cellerna drabbas av låg kalciumhalt vilket leder till utebliven celldelning.
Avhandlingen visar vidare att de stamcellslika Müllercellerna i näthinnan kan delas in i två grupper baserat på uttryck av en gen kallad Pax2. Det intressanta med detta är att grupperna kan ha olika kapaciteter att laga näthinnan då Pax2 verkar motverka att Müllercellerna blir nervceller och istället främjar att cellerna vidhålls som Müllerceller.
Slutligen beskriver avhandlingen att uttryck av en annan gen, FoxN4, leder till cellspecifikation av omogna näthinneceller. Genom att överuttrycka FoxN4 i den utvecklade näthinnan omvandlades de omogna cellerna till specifika näthinneceller.
– Våra resultat ökar förståelsen och därmed möjligheterna att göra specifika celler från omogna näthinneceller. Vi visar att olika källor för de omogna näthinnecellerna har olika potential att dela sig och vi har identifierat flera viktiga faktorer som är av betydelse för när man vill amplifiera upp och få fler av de omogna näthinnecellerna, säger Henrik Ring.
Avhandlingens titel är ”Characterization of retinal progenitor cells. Focus on proliferation and the GABAA receptor system”. Avhandlingen försvaras torsdagen den 13 december.
KONTAKT OCH INFORMATION
Henrik Ring, doktorand vid institutionen för neurovetenskap, tel: 018-471 4942, 0730-570877, e-post: mailto:henrik.ring@neuro.uu.se eller professor Finn Hallböök, 018-471 4944, 0730-417150, e-post: mailto:finn.hallbook@neuro.uu.se eller Cecilia Yates, informatör vid Institutionen för neurovetenskap, tel: 0704-334801, e-post: cecilia.yates@neuro.uu.se
Istället för att som idag utgå från en kiselplatta eller annat substrat, har forskare låtit strukturerna växa fram ur fritt svävande guldnanopartiklar i en strömmande gas.
Bakom upptäckten står Lars Samuelson, professor i halvledarfysik vid Lunds Tekniska Högskola och chef för Lunds universitets Nanometerkonsortium. Om två till fyra år tror han att tekniken är mogen för att kommersialiseras. En prototyp för solceller beräknas finnas klar om två år.
– När jag först kastade fram idén att strunta i substraten sa folk omkring mig att ”du är inte klok, Lars, det kan ju inte fungera”. När vi sedan testade principen i en av våra ombyggda ugnar på 400 grader C kunde vi inte drömma om sådana här bra resultat, berättar han.
– Den bärande tanken var alltså att istället låta nanopartiklar av guld fungera som substrat från vilka halvledaren växer. Det betyder att de accepterade koncepten verkligen vändes upp och ner!
Sedan dess har tekniken förfinats, patent har skrivits och ytterligare studier gjorts. I artikeln i Nature visar forskarna bland annat hur man kan kontrollera växten med hjälp av temperatur, tid och storlek på guldnanopartiklarna.
Man har även nyligen byggt en prototypmaskin med en specialbyggd ugn. Genom att ha flera ugnar efter varandra räknar forskarna med att man kan ”baka” vidare nanotrådarna, som strukturerna kallas, och därmed stegvis få fler flera varianter, såsom pn-dioder.
En ytterligare fördel med tekniken är att man slipper kostnaden för dyra halvledarplattor.
– Dessutom är processen inte bara extremt snabb utan även kontinuerlig. Traditionell tillverkning på substrat är batch-baserade och görs i omgångar och därför inte alls lika tidseffektiv, tillägger Lars Samuelson.
Just nu arbetar forskarna med att utveckla ett bra sätt att fånga upp nanotrådarna, och få dem ordna sig på ett bra sätt, på en vald yta. Det kan vara glas, stål eller något annat material som passar för ändamålet.
Anledningen till att ingen har provat den här metoden tidigare, tror Lars Samuelson beror på att dagens metod är så grundläggande och självklar. Sådant tenderar att vara svårt att ifrågasätta.
Men så har också lundaforskarna ett försprång tack vare sin parallella forskning som bygger på ett nytänkande inom tillverkning av nanotrådar på halvledarplattor, kallad epitaxi – den nya har forskarna följaktligen valt att kalla aerotaxi. Istället för att för att som tidigare skulptera motsvarande strukturer ur kisel eller annat halvledande material låter man istället strukturen växa fram, atomlager för atomlager, genom styrd självorganisation.
Man talar alltså om nanotrådar, eller nanopinnar. Genombrottet för dessa halvledande strukturer kom år 2002 och forskas främst om vid universiteten i Lund, Berkeley och Harvard. Lundaforskarnas specialitet är att utveckla trådarnas fysikaliska och elektriska egenskaper – till gagn för resurssnålare och bättre transistorer, solceller, lysdioder, batterier annan elektrisk utrustning som numera är en integrerad del av våra liv.
Läs artikeln “Continuous gas-phase synthesis of nanowires with tuneable properties” genom att fylla i ” 10.1038/nature11652 ” här http://dx.doi.org/ .
Artikelförfattare utöver Lars Samuelson är Magnus Heurlin, Martin Magnusson, David Lindgren, Martin Ek, Reine Wallenberg och Knut Deppert, samtliga verksamma vid Lunds Tekniska Högskola vid Lunds universitet, förutom Martin Magnusson, som jobbar på uppstartsföretaget Sol Voltaics AB.
Forskningen har finansierats av Vetenskapsrådet, Stiftelsen för strategisk forskning (SSF), Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och Vinnova.
KONTAKT OCH INFORMATION
Lars Samuelson, 046-222 76 79, 070-317 76 79, Lars.Samuelson@ftf.lth.se
Lunds universitets Nanometerkonsortium, nmC@LU: www.nano.lth.se.
Halvledare är material som varken leder ström lika bra som metaller, eller hindrar den lika effektivt som en isolator. Kisel och germanium är två exempel. Det kanske inte låter så bra, men är i själva verket alldeles förträffligt. Orsaken är att vi kan påverka deras ledningsförmåga genom att till exempel introducera främmande störatomer, så kallad dopning. Ifall material med olika typer av dopning kombineras kan man i sin tur tillverka t.ex. transistorer, solceller eller lysdioder.
Smärta och obehag i nacke och skuldror på grund av monotont upprepande eller statiskt arbete är en av vanligaste orsakerna till sjukskrivning i västvärlden, vilket är både kostsamt för samhället och påfrestande för dem som drabbas.
Diagnosen myalgi förekommer eftersom dessa kroniska arbetsrelaterade smärtor antas komma från musklerna. De faktiska mekanismerna är emellertid ännu okända. Avhandlingen utvärderar en proteinkemisk metod för att få en så övergripande och tillförlitlig muskelanalys som möjligt. Med moderna analysmetoder analyseras muskelprover (biopsier) för att jämföra uttrycken av proteiner (”proteomik”) och ämnesomsättningsprodukter (”metabolomik”) i frisk och smärtande muskelvävnad, framför allt i kappmuskeln, musculus trapezius, som går mellan nacken och skuldran och som lyfter axlarna och stagar huvudet.
Resultaten visar att det troligen finns en ändrad ämnesomsättning, andra proteiner och stress på cellnivå i de smärtande musklerna. Detta kan inte helt förklara mekanismerna bakom trapeziusmyalgi, men det är viktiga ledtrådar till fortsatta studier av kroniska smärttillstånd i musklerna.
KONTAKT OCH INFORMATION
Jenny Hadrévi är forskarstuderande vid Centrum för belastningsskadeforskning, Högskolan i Gävle, och doktorand vid Institutionen för integrativ medicinsk biologi, Umeå universitet. Hon kan nås på mobil 073-460 70 57, e-post jhi@hig.se
Torsdagen den 6 december försvarar Jenny Hadrévi, Institutionen för integrativ medicinsk biologi, Umeå universitet, sin avhandling med den svenska titeln Tillämpning av proteomiska och metabolomiska metoder på human skelettmuskel med inriktning mot kronisk trapezius-myalgi (engelsk titel: Applying proteomics and metabolomics for studying human skeletal muscle with a focus on chronic trapezius myalgia).
Disputationen äger rum kl. 09.00 i Sal BiA 201, Biologihuset.
Fakultetsopponent är professor Mary F Barbe, Temple University, Philadelphia, USA.
Läs hela eller delar av avhandlingen på
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-61399
Rapporten har titeln I begynnelsen var ordet – ett vårdvetenskapligt perspektiv på språk och afasi och är nummer tjugoett i högskolans rapportserie Vetenskap för profession. Maria Nyström har låtit nio personer som helt eller delvis har återhämtat sig från sin afasi, samt sjutton närstående till patienter med afasi berätta om sina upplevelser, i syfte att belysa tillståndets existentiella och praktiska konsekvenser. Att kort sammanfatta vad som kom fram i de kvalitativa intervjuerna låter sig inte enkelt göras, eftersom varje berättelse rymmer viktiga perspektiv från insidan.
– Min tanke var att de som arbetar inom socialtjänst och sjukvård måste förstå detta, mer än som bara en medicinsk fråga. Därför valde jag det här upplägget, berättar Nyström.
I Sverige drabbas omkring 15 000 personer varje år av en hjärnskada som ger återverkningar på talförmågan. Ordet afasi har använts sedan mitten av 1800-talet och dess ordagranna betydelse är ”inget tal”. Idag har begreppet vidgats till att beskriva en begränsad förmåga att använda språket. Begränsningarna kan ta sig olika uttryck och handlar inte bara om att sakna ord.
– Man förlorar sin symboliseringsförmåga. När man pratar med människor som har lidit av afasi blir det väldigt tydligt hur rik vår tillvaro är på symboler. Allt från gester till vardagliga ting i omgivningen måste tolkas för att bli begripliga. Att inte klara det är en enorm begränsning.
Men att man är oförmögen att tolka, innebär inte att man inte kan tänka. Flera av de intervjuade är noga med att påtala detta. Och om det är ett råd som Maria Nyström vill ge till personal inom vården, så är det att fortsätta att kommunicera direkt med patienterna, även om de inte ger någon respons.
– Många uttrycker en frustration över att de inte fick komma igång med språkträningen tidigare och det är inte ovanligt att patienter med afasi börjar träna på egen hand. Förmodligen kan man stimulera språket mycket tidigare.
Som närstående till en person med afasi har man att hantera att man lever i ny slags relation, med någon som varken kan kommunicera med eller förstå en som förut, och vars trygghet man nu måste sörja för. Det är socialtjänstens skyldighet att ge stöd åt anhörigvårdare, men trots det händer det att de närstående inte ens tillfrågas om hur de vill ha det. Två kvinnor som intervjuades hade båda sagt upp sig från arbeten som de egentligen tyckte var riktigt stimulerande, för att ta hand om sina strokedrabbade män. De närstående är en grupp som man i högre utsträckning måste lyssna till, menar Maria Nyström.
KONTAKT OCH INFORMATION
Maria Nyström, Tfn: 033-435 47 81 eller 031 53 95 65, E-post: Maria.Nystrom@hb.se
Läs rapporten: http://bada.hb.se/handle/2320/11287 [Ref 2]
Frågan om livets uppkomst är en av vetenskapens olösta gåtor. DNA:s betydelse som bärare av genetisk information är väl känd. Forskarna tror också att RNA* hade samma funktion för tidigare livsformer men att RNA inte bör ha klarat de extrema förhållanden som rådde på jorden då de första livsformerna uppstod. Nu har forskare vid Stockholms universitet, tillsammans med ett forskarlag från USA, för första gången i naturen hittat en molekyl, AEG*, med de rätta egenskaperna.
AEG i syntetisk form har varit föremål för forskning inom läkemedelsindustrin eftersom det är en av byggstenarna i PNA*, men det har aldrig tidigare hittats i naturen. Forskarna vid Institutionen för analytisk kemi fann molekylen AEG av en slump då de arbetade med att utveckla metoder för att särskilja isomerer av BMAA*, ett neurotoxin som antas orsaka ALS*. Samtidigt hade ett forskarlag vid Institute of Ethnomedicine i USA gjort samma upptäckt.
– Paul Cox och hans grupp i USA hade precis som vi gjort den oväntade upptäckten av AEG i cyanobakterier*. När de fick reda på våra resultat föreslog de ett samarbete, säger docent Leopold Ilag som gjorde upptäckten tillsammans med doktoranden Liying Jiang.
I syfte att undersöka förekomsten av AEG i olika bakteriekulturer analyserade forskarna prover från Pasteursamlingen i Paris och från Guam, Japan, Qatar och Mongoliet. AEG-molekylen hittades i samtliga prover. Eftersom AEG hittats i skilda arter av cyanobakterier antyder det att förmågan att producera molekylen fanns tidigt i utvecklingen av de här organismerna som är bland de äldsta livsformer man känner till (fossil uppåt 3 miljarder år gamla har hittats).
– Det här berör områden som medicin, miljöforskning och till och med astrobiologi. Det visar vilken betydelse analytisk kemi har inom naturvetenskapen i stort eftersom noggranna observationer och mätningar är avgörande, säger Leopold Ilag, som nu planerar vidare studier för att ta reda på vilken betydelse molekylen kan ha haft för de ursprungliga livsformerna.
*Kort fakta
RNA= ribonukleinsyra
AEG = N-(2-aminoetyl)-glycin
PNA = peptidnukleinsyra, ett ämne som antas kunna användas inom genterapi
BMAA = beta-N-metylamino-L-alanin
ALS = amyotrofisk lateralskleros, en neurodegenerativ sjukdom
Cyanobakterier = Organismer med fotosyntes som finns i havsvattnet. S.k. algblomning orsakas ofta av masstillväxt av cyanobakterier. Troligen bland de äldsta organismerna på jorden som producerar syre till atmosfären.
KONTAKT
Leopold Ilag, docent vid Institutionen för analytisk kemi, tfn 08-16 24 35, e-post leopold.ilag@anchem.su.se
Massage, akupunktur, healing, homeopati – användningen av så kallade komplementära och alternativmedicinska terapier är utbredd i Sverige och i övriga västvärlden.
Även om skepticismen fortfarande är stor vill också kirurgisk vårdpersonal lära sig mer om dessa metoder. Det visar en avhandling vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
Specialistsjuksköterskan Kristofer Bjerså har i två studier undersökt vårdpersonalens uppfattningar om komplementär- och alternativmedicin inom kirurgisk vård vid Sveriges sju universitetssjukhus. Resultatet visar att personalen uppfattar det som viktigt att ha kunskap om dessa metoder, att det fortfarande finns en skepticism men även en vilja att lära sig mer.
Kristofer Bjerså och hans kollegor har också undersökt två terapier i vården efter kirurgiska ingrepp. I den ena studien testades så kallad transkutan elektrisk nervstimulering (TENS) som kompletterande smärtlindring efter operation av bukspottskörteln.
– Det är en mycket stor bukoperation som kräver avancerad smärtlindring efteråt, men enligt vår studie var inte TENS effektivt. Snarare innebar metoden ett hinder för både patient och vårdpersonal på grund av att patienten fick extra sladdar påkopplad på kroppen vilket medförde svårigheter att röra sig fritt i och utanför sängen.
I en annan studie testades osteopatisk behandling som lindring mot smärta, stelhet och andningsinskränkning hos personer som opererat matstrupen genom thorakotomi (ett snitt mellan revbenen). I studien fick åtta patienter osteopatisk behandling 45 minuter i veckan under 10 veckor.
– Det är vanligt att personer som opererats via thorakotomi får långvariga eller kroniska besvär i bröstkorgen. Vår studie antyder att osteopatisk behandling efter thorakotomi skulle kunna vara effektivt, men det krävs flera och större studier innan några rekommendationer kan göras, säger Kristofer Bjerså.
Avhandlingen ”Complementary and Alternative Therapies in Surgical Care” försvaras vid en disputation den 7 december.
Pauline Binder har med hjälp av antropologisk forskningsansats kunnat studera kliniska problem på djupare sätt, än vad som är möjligt med enbart statistik. Varför just gravida somaliska kvinnor har en ökad komplikationsrisk även efter migration har varit utgångspunkten för hennes fältarbete. Varför uppstår missförstånd inom förlossningsvården t ex när somaliska kvinnor avböjer viktiga interventioner som akuta kejsarsnitt eller igångsättning av förlossningen?
– Personal uppfattar detta som ett kulturbundet fenomen snarare än något som vården kan påverka. Kultur ses som privat angelägenhet vilket leder till vårdprogram inte utvecklas trots att det kan vara skadligt både för mor och barn att avböja, säger Pauline Binder, medicinsk antropolog vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid medicinska fakulteten.
Avhandlingen visar att de somaliska kvinnornas rädsla ofta bottnar i tidigare erfarenhet från deras fattigare uppväxtland där kejsarsnitt förknippas med livshotande komplikationer. Mödradöd är en realitet för många av invandrarkvinnor vilket leder till ett annat risktänkande. Deras beslut att undvika interventioner är mer rationellt än kulturellt grundade.
Tolk används inte alltid, ibland på löst grundade antaganden om att somaliska kvinnor enbart vill möta kvinnlig personal. Detta leder till frustration, och i slutändan till bristande förtroende och kommunikation mellan patient och sjukvård. Enligt Pauline Binder föreslår att tid läggs på den medicinska konsultationen, och att den görs till en arena med två experter; kvinnan och doktorn/barnmorskan.
– Min studie visar att somaliska kvinnor i första hand prioriterar kompetent och säker vård, precis som majoriteten av patienter, och anser att ett bättre användande av tolkar kan lösa mycket av de medicinska komplikationer som uppstår, säger hon.
Binder visar också att föräldrarollerna ändras efter migration. Intervjuer med somaliska män visar hur de engagerar sig i större utsträckning i mödravårdskontrollerna på ett sätt som var helt otänkbart i Somalia. Beslutsfattandet i familjen delas i högre grad och man avstår tydligt från omskärelse av döttrar, ett exempel på hur djupt rotade traditioner snabbt kan ändras efter migration.
Avhandlingen visar att traditioner och normer, såväl hos vårdgivare som hos vårdsökare, kan förstås på ett djupare sätt tack vare samarbete mellan medicinsk och antropologisk expertis.
– Alla pusselbitar behövs för att lösa komplexa kliniska frågeställningar i dagens mångkulturella kvinnosjukvård, säger Pauline Binder.
Avhandlingen ingår i mångårigt tvärprofessionellt samarbete mellan docent Birgitta Essén, förlossningsläkare vid Akademiska sjukhuset och Sara Johnsdotter, professor i medicinska antropologi vid Malmö högskola.
INFORMATION OCH KONTAKT
Referens: Binder P. The Maternal Migration Effect: Exploring maternal healthcare in diaspora using qualitative proxies for medical anthropology. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2012 [Ref 1].
Kontaktperson: Pauline Binder, institutionen för kvinnors och barns hälsa/ International Maternal and Child Health (IMCH), Uppsala universitet, mobil: +46 (0)734-442246, E-post: pauline.binder@kbh.uu.se eller docent Birgitta Essén, E-post: birgitta.essen@kbh.uu.se om medicinska frågor.
Grottbjörnar, jättehjortar och ullhåriga mammutar jagades troligen av människor och dog ut under den senare delen av senaste istiden, som tog slut för ca 10 000 år sedan. Nu visar ny forskning att även lämlar, som inte påverkades av människors framfart, också försvann från stora områden i västra Europa.
Forskarna undersökte förhistoriskt DNA från upp till 50 000 år gamla fynd av halsbandslämlar. De kunde se att lämlarna hela fem gånger har försvunnit från västra Europa för att senare komma tillbaka igen, och att detta ledde till att variationen i lämlarnas DNA minskade kraftigt.
– Fem lokala utdöenden på rad inom loppet av några tiotusentals år saknar motstycke jämfört med andra däggdjur, och det är mycket förvånande att en sådan nyckelart i det arktiska ekosystemet inte klarade sig bättre i istidens miljö, säger Eleftheria Palkopoulou, doktorand vid Naturhistoriska riksmuseet.
Lämlar kallas för nyckelarter eftersom de är extremt viktiga för hela sitt ekosystems existens.
En serie korta, varma perioder i slutet av istiden gjorde det mycket svårt för många arter som var anpassade för att leva i istidens kalla klimat. Det gjorde att lämlarna gång på gång försvann från västra Europa, något som tyder på att hela deras ekosystem försvann, vilket måste ha påverkat även de större däggdjuren.
– Vår forskning visar att dagens lämlar bara har en spillra av den variation i DNA som lämlar hade förr i tiden. Anpassningen till ett varmare klimat har varit mycket tuff för dem, säger docent Love Dalén vid Naturhistoriska riksmuseet.
En stor genetisk variation är bra för artens långsiktiga överlevnad. Det innebär en beredskap att klara av förändringar, till exempel ett ändrat klimat eller epidemiska sjukdomar.
Studien publiceras denna vecka i Proceedings of the Natural Academy of Science, och är ett samarbete med engelska och belgiska forskare. Studien har bland annat finansierats av Vetenskapsrådet och ERA-NET projektet BiodivERsa.
I projektet “Ideology and institutions in science-based innovation work: The case of biotechnology and pharmaceutical industry” har Alexander Styhre studerat hur förändrade marknadsförhållanden och nya vetenskapliga och teknologiska förändringar påverkar vetenskapliga och professionella ideologier i läkemedels- och biotechföretag.
Svaren från ett femtiotal verksamma inom medicin, bioteknik och läkemedelsforskning pekar på en komplex verklighet. Det är inte längre helt enkelt så att man tar reda på vilken mekanism i kroppen som orsakar ett symptom, hittar en substans som påverkar mekanismen och sedan tar fram ett läkemedel utifrån ämnet. De forskningsmodeller som krävs är ofta mer komplexa än den traditionella gången mål-molekyl-läkemedel.
Ett annat problem är den finansiella aspekten. Få nya produkter klarar kraven på säkerhet och effektivitet och för de som gör det tar det lång tid att nå ut på marknaden. Det blir kostsamt att ta fram nya produkter, samtidigt som riskkapitalet inte gärna kommer in tidigt i processen.
Dessutom, menar han, har politikerna en övertro på forskarnas vilja att driva egna företag:
– De har en tydlig professionell identitet. Drivkrafterna är kliniska och vetenskapliga behov, inte att tjäna pengar. Viljan att veta och hjälpa är större än viljan att tjäna pengar.
INFORMATION & KONTAKT
Läs slutredovisningen
Alexander Styhre nås på alexander.styhre@handels.gu.se
Forskningen har finansierats av Stiftelsen Hästforskning.
Att söva hästar för operation innebär alltid risker. När hästens stora kropp placeras i ryggläge försämras syresättningen av blodet på grund av att tyngden från de tunga bukorganen pressar ihop lungan. Detta medför bland att hästar kan få problem att resa sig efter avslutat ingrepp på grund av sämre muskelfunktion samt att det postoperativa förloppet påverkas.
Att kunna förbättra syresättning av blodet kan göra en stor skillnad för såväl överlevnad efter operation som under konvalescensen, bland annat verkar risken för postoperativa sårinfektioner minska om hästarna varit väl syresatta under operationen.
Även om själva operativa ingreppet har lyckats bra så innebär uppvaknandet efteråt en risk för hästens liv. Enligt undersökningar utförda på mer är 35000 hästnarkoser i Europa är risken för dödsfall i samband med narkos 1,9 procent. Vid kolikoperationer, där hästen buköppnas, är risken ännu högre, upp mot 10 procent, bland annat på grund av att hästen hålls sövd under relativt lång tid och hästen är sjuk när den sövs.
Tamara Grubb har i sin forskning testat en ny teknik för att tillföra kvävemonoxid under narkos. Gasen NO används redan inom humanvården med gott resultat men det har krävts modifieringar för att även få den att fungera på häst. En viktig faktor för SLU-forskaren har varit att ta reda på hur mycket gas och i vilken fas av inandningen den ska ges för att göra metoden effektiv och säker för användning på patienter.
– Vi fann att när kvävemonoxid tillsattes i början av andetaget, upp till maximalt halva inandningen, fick vi bästa effekten och inga biverkningar, säger Tamara Grubb.
När gasens inverkan på blodet i lungan studerades med scintigrafi, kunde forskarna konstatera att blodet förflyttade sig uppåt, mot tyngdkraften, istället för att cirkulera i nedre delen av lungan som annars inträffar hos häst under narkos. Även när tillförseln av NO upphört fanns en kvarstående effekt under de första kritiska 30 minuterna av uppvakningsperioden.
– Genom att använda kvävemonoxid i samband med narkos mår hästarna mycket bättre efter sövningen. De har lättare att resa sig och mår allmänt bättre efteråt, konstaterar Tamara Grubb. Vi tror att den största vinsten kommer i uppvakningsperioden och det kan förändra utfallet eftersom de flesta komplikationer och dödsfall vid hästnarkos inträffar under denna period.
Studierna har främst utförts på 20 friska hästar vid hästkliniken på SLU men under arbetet har även 15 akut sjuka kolikhästar tillkommit. Utrustningen att använda gasen kvävemonoxid finns för närvarande enbart vid Universitetsdjursjukhuset vid SLU i Uppsala och behandlingen med NO kommer att fortsätta eftersom samtliga bukopererade hästar svarat positivt på behandlingen.
Tekniken har utvecklats av ett företag i Finland och tidigare testats experimentellt inom ett forskningsprojekt. Tamara Grubbs avhandling öppnar nu dörren till en effektiv och säker behandling av syrebrist under narkos.
Då narkos och smärtlindring av djur alltid sker i nära samarbete mellan veterinär och djursjukskötare öppnar denna avhandling vägen för framtida forskning inom djuromvårdnad. De djursjukskötare som väljer att läsa vidare efter de första tre åren kommer ha möjlighet att forska inom bland annat anestesi.
INFORMATION & KONTAKT
Veterinär Tamara Grubb, institutionen för husdjurens miljö och hälsa vid SLU, försvarar sin avhandling Evaluation of efficacy and safety of pulsed inhaled nitric oxide in the anesthetized horse: Preparing for clinical use.
Avhandlingen försvaras vid SLU i Skara den 13 december 2012. Här finns landets enda djursjukskötarutbildning och utveckling av forskning i ämnet djuromvårdnad.
Opponent: Professor Stefan Lundin, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Tid: 13.00–16.00 Plats: Hernquistaulan, SLU i Skara
Länk till avhandlingen
