Inom ett EU, som fått allt fler medlemmar, har de olika partifamiljerna sedan 1970-talet blivit allt mer institutionaliserade med förhoppningen att öka den demokratiska legitimiteten hos EU. Mats Öhléns forskning handlar om hur tre av dessa partifamiljer – kristdemokraterna, liberalerna och socialdemokraterna – arbetade för att integrera likasinnade partier som fanns eller uppstod i Central- och Östeuropa efter 1989.
– Det var en väldig politisk splittring med många olika konflikter i östblockets länder när partier skulle byggas. Politikerna var ovana, partierna instabila och det fanns starka inslag av populism och nationalism liksom av antisemitism, säger Mats Öhlén, som studerat partisystemen i alla f.d. kommunistländer som gick med i EU 2004 och 2007.
Splittring och allianser
För partierna i väst blev det både en ideologisk och organisatorisk utmaning att bygga ett europeiskt samarbete med de nya partibildningarna.
– Organisatoriskt var det svårt att förhålla sig till de nya partierna eftersom de ofta splittrades eller ingick nya allianser. Praktiskt inriktade sig de västliga organisationerna på att utbilda yngre politiker, fria från historisk belastning och som skulle kunna formas för ett kommande EU-samarbete. För kristdemokraterna var det också intressant att stödja starka personligheter snarare än vissa partier.
Avhandlingen undersöker också vilka motiv som drev de europeiska partifamiljerna att söka
samarbete med de nya partibildningarna. Dels var det rent egoistiska, det som skulle ge utbyte i form av makt och inflytande, dels altruistiska, alltså att stödja liksinnade, de som håller sig till de rätta idealen i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter.
Där har partifamiljerna agerat olika.
Ideologi och pragmatism
– Kristdemokraterna har varit mest pragmatiska och sökt samarbete med många partier. De har tagit på sig en uppfostrande roll och satsat på att stödja personligheter, som delat deras värderingar och som det gått att bygga partier kring. För dem har det varit viktigt att ha samarbete med stora regeringspartier för att därmed också få fler ledamöter i EU:s ministerråd.
Den kristdemokratiska partifamiljen hade också redan från början en parallell organisation, European Union of Christian Democrats, som blev ett slags väntrum för de nya partierna. Denna informella organisation imiterades senare av socialdemokraterna, som skapade European Forum for Democracy and Solidarity. I de här organisationerna kunde de nya partierna utbildas och mogna inför den framtida utvidgningen av EU.
Socialdemokraterna navigerade mellan att vara maktinriktade och att hålla sig till idealen.
– Hos dem fanns det en besvikelse över att systerpartierna i öst var så inkompetenta. Det fanns också en förvånansvärd fiendskap mellan socialdemokraterna och de före detta kommunistpartierna. Det blev en slags resa via besvikelse över systerpartiernas misslyckande och en gradvis acceptans av de gamla kommunistpartierna.
Den liberala partifamiljen, som också är den minsta av de tre i avhandlingen, var den vars samarbete styrdes mest av ideologiska mål och var mer principfast i det avseendet än kristdemokrater och socialdemokrater.
Lockande makt
– Gemensamt för de tre partifamiljerna är att de blev mer maktinriktade ju närmare man kom utvidgningen av EU, då blev det viktigt att få med så många som möjligt för att öka inflytandet i Europaparlamentet och andra EU-organ.
Mats Öhlén menar att kontakterna mellan partier i öst och väst spelade en viss roll för att bana väg för EU:s utvidgning. Dessutom ställde partifamiljerna krav på sina nya medlemmar att respektera mänskliga rättigheter och minoriteter och hade på det sättet indirekt en positiv inverkan på demokratiseringen av Central- och Östeuropa.
Även om trenden är att färre dör i trafiken så är trafikolyckor fortfarande en stor orsak till att barn dör och får bestående, allvarliga hälsoproblem på grund av milda till allvarliga hjärnskador och whiplashskador. Det här beror enligt avhandlingen som inom kort läggs fram vid Karolinska Institutet delvis på att bilens säkerhetssystem inte är utvecklade för barnen.
– Vuxna är bättre skyddade än barnen. Avancerade bälten, krockkuddar och sidoskydd med mera skyddar i framsätet, men inte i baksätet. Många tror att de åker runt med en säker bil, men tänker inte på att det inte gäller barnen i samma utsträckning, säger Katarina Bohman, doktorand vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, vid Karolinska Institutet, till vardags forskningsingenjör på Autoliv.
I sitt avhandlingsarbete har hon bland annat undersökt 2619 barn i åldern fyra till tolv år och som suttit framåtvända i bilen och där flera fått huvudskador till följd av trafikolyckor. Barns hjärnskador vid frontala kollisioner sker då barnet slår i huvudet i stolsryggen framför eller i sidostrukturer, trots att de sitter fast i bälte.
– I en uppföljande körstudie såg vi att en förklaring är att barnen glider ur sina bälten. Därför måste man utveckla bilens skyddssystem där barnen förblir fastspända under en krock. Krocksäkerheten måste utvärderas i dynamiska krockprover, där man även tar hänsyn till hur barn sitter i sina bilbarnstolar. Sittpositionerna hos krockdockorna som används vid krockprover återspeglar inte barnens vanliga sittpositioner, säger Katarina Bohman.
Bristfällig bilsäkerhet är en bidragande orsak till att barn skadas vid en krock. Ett problem är att bilbarnstolar testas separat och inte är en naturlig del av bilens utrustning. Ett annat stort problem är att av alla de bälteskuddar som används idag så är 60 procent felanvända och det ökar också risken för allvarlig skada vid en krock. Men det går att minska olycksrisken.
– Bland annat kan bälteskuddar utformas annorlunda för att minimera risken för felanvändning även om barnet sätter på sig bältet själv. Avhandlingen visar att när bilkudden var inbyggd i bilen minskade felanvändningen till 4 procent jämfört med eftermonterbar bälteskudde, säger Katarina Bohman.
Hennes önskan är att man utvecklar bilens skyddssystem så att även barnen skyddas av bilen i framtiden och att biltillverkare har större fokus på barnen i baksätet. Och att man dessutom utvecklar bättre skydd så barnen förbli fastspända under en krock.
– Det här måste bli en prioriterad fråga. I slutet av 1990-talet satte regeringen upp ett mål om en nollvision. Människor skulle inte dödas eller skadas för livet i trafiken. En nollvision borde också rimligen gälla barnen. Tack och lov är det relativt få barn som dödas, men bilar byggs för vuxna och därför har barn inte fått ta del av den säkerhetsutveckling som skett i samma utsträckning, säger Katarina Bohman avslutningsvis.
Forskningen har finansierats av Autoliv och Vinnova. Handledare har varit Maria Krafft, docent vid Umeå universitet och professor Kristina Alexanderson vid Karolinska Institutet. Disputation sker den 5 juni 2013.
Doktorsavhandling: Car Safety for Children Aged 4-12; real world evaluations of long-term injury outcome, head injury causation scenarios, misuse, and pre-crash maneuver kinematics, Katarina Bohman, institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet (2013), ISBN 978-91-7549-124-0.
Helena Eriksson disputerar vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och har i sin avhandling testat analysmetoder för bakterien och studerat möjliga smittvägar i värphönsflockar. I flera andra länder i Europa har sjukdomen också ökat bland höns. Hos höns och andra fjäderfän orsakar bakterien en akut blodförgiftning som snabbt leder till döden. Vid utbrotten ses hög dödlighet i flocken och sänkt äggproduktion bland de överlevande hönsen. För att öka kunskapen om rödsjuka hos värphöns gjorde Helena Eriksson, som normalt arbetar som bitr. statsveterinär vid Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), fem olika studier. Målet var att kunna förebygga framtida utbrott.
I den första studien jämfördes testmetoder för rödsjukebakterier från fjäderfän och grisar. Det är viktigt att kunna jämföra bakterier när man vill ta reda på varifrån de kommer och på vilka sätt de kan smitta inom och mellan hönsflockar. De metoder som jämfördes var serotypning som innebär en undersökning av proteiner på bakteriens utsida, pulsfältsgelelektrofores (PFGE) där man undersöker bakteriens arvsmassa (DNA) samt undersökning av bakteriernas känslighet för antibiotika. Den metod som visade sig fungera bäst för att skilja på rödsjukebakterier var PFGE. I många fall fanns stora skillnader mellan de undersökta bakterierna.
I två följande studier undersöktes om en vanlig hönsparasit (röda hönskvalstret, Dermanyssus gallinae) skulle kunna sprida rödsjukebakterier. Denna parasit är blodsugande och finns i många hönsbesättningar i hela världen. Rödsjukebakterier påvisades på utsidan och inuti kvalstren. Kvalstren misstänks därför kunna bära och sprida smittan mellan höns i en flock, mellan flockar och mellan besättningar.
I en fjärde studie jämfördes förekomsten av rödsjuka i olika inhysningssystem för värphöns. Resultaten visade att risken för ett utbrott tenderade att vara högre för flockar som fick gå ute än för flockar som lever frigående inomhus. Den lägsta risken fanns i hönsflockar som hålls i burar.
Den femte och avslutande studien ägnades åt sex ekologiska värphönsbesättningar. På fyra av gårdarna pågick ett rödsjukeutbrott medan hönsen på de två andra gårdarna var friska. Det gick inte att påvisa rödsjukebakterier i proverna från friska besättningar. Däremot isolerades bakterien från prover av tarminnehåll från höns, gödsel, damm och vattennipplar från drabbade besättningar. En slutsats är att framförallt gödsel men även damm från rödsjukesmittade flockar eventuellt kan sprida smittan.
När rödsjukebakterierna undersöktes med PFGE upptäcktes att utbrotten verkade vara orsakade av en unik bakterievariant i varje flock. Detta tyder på att smittan sker vid ett och samma tillfälle och från en smittkälla samt att bakterierna sedan sprider sig i flocken. Trots vaccination inträffade utbrott i nästa flock i samma hönshus på två av gårdarna. Jämfört med bakterierna från det första utbrottet var bakterierna från dessa utbrott olika vid undersökning med PFGE. Detta tyder på att nästa utbrott inte berodde på att bakterier fanns kvar i hönshuset mellan flockarna utan att smittan kom utifrån.
Mars Express är den första europeiska rymdsonden till en annan planet. Från början var det tänkt att sonden skulle vara verksam under ett Marsår (687 dagar), men sonden har fungerat så bra att den fortfarande är aktiv.
Instrumentet ASPERA-3 mäter flödena av joner, elektroner och neutrala atomer i rymden kring Mars. Genom åren har ASPERA-3 gjort många intressanta observationer vid Mars. Bland annat så mäts kontinuerligt utflödet av joner från planeten.
– Vi får då information om hur mycket av Mars atmosfär som förloras till rymden, säger docent Mats Holmström, IRF. Det är viktigt om man vill förstå hur planetens atmosfär utvecklats genom tiderna och kan bidra till svaret på frågan: Vart tog vattnet på Mars vägen?
ASPERA-3 har även observerat strukturer i elektron och jonflöden som liknar de som uppträder över norrsken på jorden. Dock uppträder dessa vid Mars ekvator och kan därför kallas ekvatorsken.
Tioårsjubileet uppmärksammas av European Space Agency, ESA, måndagen den 3 juni med föredrag vid Europas rymdcentrum ESOC i Darmstadt, Tyskland.
Avhandlingen är ovanlig såtillvida att den, förutom neuropsykologiska aspekter av sjukdomen, även tar de Alzheimersjukas eget perspektiv. De har själva medverkat i intervjuer om sin sjukdom.
– Forskningen om Alzheimers har två huvudspår, säger nydisputerade Selina Mårdh. Det ena fokuserar på de neurologiska aspekterna, det andra på Alzheimers som ”de anhörigas sjukdom”. Men det är ovanligt att man tar patientens eget perspektiv.
Hon har ställt samma frågor till patienterna och till deras anhöriga, och hon visar att de ofta inte alls har samma bild av den verklighet de upplever.
– Paren är inte överens, och det är svårt för den sjuke att få fram sitt budskap.
De sjuka är medvetna om sitt dåliga minne, men de kan inte överblicka de konsekvenser det får.
I en långtidsstudie som rör de neuropsykologiska aspekterna av sjukdomen visar Selina Mårdh också att de ord och begrepp som den sjuke har glömt har gått förlorade för alltid och inte kan återuppväckas.
– Det är bättre att fokusera på det som fortfarande fungerar än att försöka återuppväcka det som gått förlorat, säger hon. Det skapar också mindre frustration.
Alzheimersjuka saknar vad som kallas central koherens, dvs. förmågan att skapa sammanhang av enskilda ting. Även om de ser tallrikar, glas och bestick sättas fram betyder inte det självklart för dem att man ska äta. Av omgivningen krävs en stor tydlighet och upprepade förklaringar, något som förstås är oerhört tålamodskrävande.
De Alzheimersjuka påverkas också känslomässigt av sin omgivning. De ger uttryck för att de blir ledsna av den irritation de känner att de orsakar.
– Anhöriga tror ofta inte det är någon idé att fråga, de tror inte att de sjuka har något att berätta, säger Selina Mårdh. Men alla skulle antagligen må bättre om man kan behålla kärnan i sin relation, fortsätta prata som man alltid har gjort.
– Det finns en individ därinne som fortfarande tänker och känner, även om vi inte känner igen den som vår partner.
Selina Mårdh arbetar numera på VTI, där hon undersöker bland annat äldres beteende i trafiken. Avhandlingen heter ”Cognitive erosion and its implications in Alzheimer´s disease” .
Med automatiserad körning menas möjligheten att överlåta en del eller hela köruppgiften till fordonet eller att fordonet självt tar över kontrollen i en situation som föraren inte klarar av. VTI rapport 788 visar resultatet av en fokusgruppstudie om automatiserad körning.
– Metoden, diskussion i fokusgrupp, har använts för att få en bred och omfångsrik beskrivning av hur förare kan resonera kring automatiserad körning. Sammanlagt fyra diskussioner genomfördes; en med unga, en med äldre, en med män och en med kvinnor. Deltagarna ombads att tänka i framtida möjligheter 5–20 år fram i tiden, berättar projektledare Arne Nåbo.
Flera olika infallsvinklar på autonom körning belystes och ämnen som var i fokus var framförallt kopplat till vem systemet är till för och vem som har råd. En hel del av diskussionen handlade om säkerhet med lite olika infallsvinklar. Det som berördes var om det kommer att innebära en ökad säkerhet eller inte, om det medför en ökad hastighet, om föraren själv kan välja automatiserad körning, tekniska problem och datasäkerhet, om föraren kan upprätthålla vakenhet och uppmärksamhet. Tekniska problem diskuterades trots att man uppmanats att inte fokusera på detta.
En fråga som ofta kom upp var en oro för att framtidens förare tappar kunskap och att utbildning blir viktigt. När det gällde framtidens fordon var det inte helt självklart att det man ser framför sig är en bil som den ser ut idag. Frågor kring ansvar, lagar och förordningar diskuterades och bilden var att det måste utredas. En lång lista med innovativa lösningar blev också utfallet från gruppernas diskussioner.
Generellt kunde det noteras att vissa förare ville ha automatik för de tråkiga långa körpassen (dvs. av komfortskäl), medan andra ville ha automatik för att klara av svåra körsituationer (dvs. av säkerhetsskäl). Båda dessa behov behöver sannolikt tillgodoses i framtiden.
– Jag ville komma åt att undersöka de områden som har varit svåra att robotisera, berättar Marie Jonsson, nybliven doktor i produktionsteknik, institutionen för ekonomisk och industriell utveckling, IEI.
Det hon funnit är att även små och medelstora företag har en hel del att vinna på att robotisera, men också att mycket arbete återstår för de robotleverantörer som vill komma åt den marknaden.
– Lösningarna måste paketeras mycket bättre mot de små och medelstora företagen. Själva handhavandet måste också bli mycket enklare. Små företag har inte alltid möjlighet att anställa experter i robotprogrammering, som kan avhjälpa fel. Det måste vara så enkelt att de kan göra allt sådant själva, säger hon.
Men hon finner också att tekniken håller vad den lovar. Robotars styrka har varit att utföra samma uppgifter på exakt samma vis ett näst intill oändligt antal gånger. De små och medelstora företagen tillverkar sällan något i långa serier, här måste produktionsutrustningen istället vara flexibel och möjlig att ställa om snabbt.
Och robotarna blir nu allt snabbare, lättare, mindre och allt mer flexibla.
Marie Jonsson har bland mycket annat studerat vilket nytta företag inom gjutgodsindustrin, där robotar inte är så vanliga, kan ha av robotar med kraftstyrning (Force Control). Dels för att montera strukturer i kolfiber och dels rensa hårt gjutgods.
– Vi har fått fram goda resultat, säger hon men konstaterar också att tröskeln för att den här typen av företag ska våga robotisera ännu så länge är rätt så hög.
I en av avhandlingens artiklar tar hon också död på myten att robotisering och automation inte kan kombineras med lean production.
Avhandlingen: On Manufacturing Technology as an Enabler of Flexibility: Affordable Reconfigurable Tooling and Force- Controlled Robotics.
I studien visar forskarna att de stora förändringarna i bottendjurssamhällena skedde i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Förändringarna har inneburit en ökning av mängden bottendjur som filtrerar ut sin föda från vattnet eller som äter dött material på bottnarna.
För att kunna förstå varför bottenlivet ändrat karaktär, har forskarna analyserat vilka andra miljöförändringar som skett under samma period.
– Vi ser att både klimatet och samspelet med andra arter påverkar vilka djur som trivs på de kustnära bottnarna. Dels kan vi se en effekt av att vattnet blivit både sötare och varmare, vilket gynnat vissa arter på bekostnad av andra, dels styrs bottenlivet av hur det lokala fisksamhället ser ut, säger Jens Olsson, forskare vid SLU och en av författarna till studien.
Däremot hittade forskarna ingen koppling mellan förändringen bland bottendjuren och förändringar i halten av näringsämnen eller tillförseln av näring, vilket de väntat sig.
– Det kan finnas flera skäl till att vi inte ser en koppling till övergödningen. Kanske är de djursamhällen vi studerat inte så känsliga för näringsämnesbelastning. Det kan också vara så att näringsbelastningen inte har ändrats nämnvärt längs den svenska kusten under den tidsperiod som vi studerat, säger Jens Olsson.
Studien: Top-down regulation climate and multi-decadal changes in coastal zoobenthos communities in two Baltic Sea areas.
Förorenad mark är ett område av jord, grundvatten eller sediment som innehåller så höga halter av föroreningar att koncentrationerna överskrider de naturliga halterna i miljön. Beslut om sanering av förorenad mark tas ofta efter en så kallad förenklad riskbedömning (screening).
När man bedömer risker använder man sig av generella riktvärden för gifter i mark som tagits fram av Naturvårdsverket. Riktvärdena anger vad som kan anses acceptabelt på de flesta platser.
Riktvärden som är bättre anpassade för varje plats kan också räknas ut. Halter över riktvärdena kan innebära risker för människor och miljö.
Dagens förenklade riskbedömningssystem har brister
Det förenklade systemet med generella och även platsanpassade riktvärden kan inte alltid uppskatta den verkliga risken av föroreningar på platsen.
Riktvärdena tar inte hänsyn till giftigheten av föroreningarnas blandningar eller i vilken utsträckning gifterna tas upp av växter eller djur (biotillgängligheten) på platsen. Hur stor biotillgängligheten är beror bland annat på jordens egenskaper.
– En av de viktigaste faktorerna som styr biotillgängligheten av många metaller i marken är jordens pH. I sur mark är dessa metaller i allmänhet mer tillgängliga för djur och växter att ta upp. Sur jord har uppskattats täcka 30% av jordens isfria yta, säger Emily Chapman vid Institutionen för biologi och miljövetenskap.
”Triad metod” ger bättre bedömning av riskerna på platsen
Emily Chapmans forskningsstudier i Göteborg och Wofville i Kanada har visat att en bättre platsspecifik förenklad riskbedömning (screening) kan åstakommas genom att använda en ”triad metod ” där man bedömer riskerna på platsen med hjälp av tester i orörda jordprov från den förorenade platsen.
– Vi har tagit fram en enkel och snabb ”triad metod” för riskscreening av metallförorenad sur mark som tar hänsyn till föroreningarnas platsspecifika kemiska egenskaper, blandningar, samt giftighet. Man kan även urskilja effekter av föroreningarna genom att titta på aktiviteten av organismer i jorden från platsen, säger Emily Chapman.
Metoden kan förbättra undersökningen av metallförorenad sur mark och leda till ökad kunskap om föroreningarnas verkliga platsspecifika risker. Med ökad kunskap blir dessutom valet av saneringsteknik lättare att göra och att avgöra när det är nödvändigt att gräva bort jorden.
– Riskscreeningsmetoden som utvecklats i vårt forskningsprojekt skulle även kunna användas för uppföljning och övervakning när man sanerar sur metallförorenad mark på plats, säger Emily Chapman.
Länk till avhandlingen: Ecological risk screening of metal (Pb and Zn) contaminated acidic soil using a triad approach.
I Sverige finns ungefär 900 kvinnor med Turners syndrom. Syndromet innebär att delar av eller hela X-kromosomen saknas. Vuxna med Turners syndrom är ungefär 20 centimeter kortare än förväntat. Omkring var femte har hjärtfel.
Kvinnorna är vanligen infertila, och kan endast i undantagsfall bli gravida utan äggdonation.
En avhandling vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, som baseras på svenska befolkningsregister och uppgifter ur journaler visar att barnen till kvinnor med Turners syndrom i allmänhet mår bra.
– Jag kunde inte se någon skillnad i vare sig vikt eller längd. Barnen hade inte heller fler missbildingar eller kromosomavvikelser jämfört med en kontrollgrupp, säger läkaren och doktoranden Anna Hagman.
Avhandlingen ger en annan bild av graviditet för kvinnor med Turners syndrom än tidigare forskning, som rapporterat om problem med för tidig födsel, låg födelsevikt och allvarliga avvikelser.
Men även om barnen är friska innebär graviditeten större risker för en kvinna med Turners syndrom, framförallt havandeskapsförgiftning.
– Att bli gravid med äggdonation innebär alltid en ökad risk för havandeskapsförgiftning och för kvinnor med Turners syndrom är den ännu högre, tjugo procent, säger Anna Hagman.
Syndromet påverkar hjärta och kärl, vilket även ökar risken för en komplikation som kan vara livshotande: aortadissektion.
– Det innebär att kroppspulsådern brister, vilket kvinnor med Turners syndrom har ökad risk för även när de inte är gravida. Om vi vet att en kvinna med Turners syndrom har hjärtfel kan vi därför inte hjälpa henne bli gravid med äggdonation, säger Anna Hagman.
Risken för aortadissektion kan vara så hög som två procent under graviditeten.
Anna Hagmans forskning har nu lett till nordiska rekommendationer för kvinnor med Turners syndrom och graviditet.
Avhandlingen: Turner karyotype and childbirth.
I sina roller som författare, debattör och mediepersonlighet lyckades Pär Rådström förena intellektualitet och modernistisk formexperimentiver med en öppenhet för aktuella populärkulturella impulser. Kanske var han vår förste postmodernist.
Rådström samarbetade med och hjälptes i sina karriärer av centrala aktörer på dåtidens svenska litterära och allmänkulturella fält, som Lars Forsell, Stig Carlson, Eyvind Johnson, Beppe Wolgers, Artur Lundkvist, Tage Danielson, Karl Vennberg och Vilgot Sjöman.
– Pär Rådström byggde medvetet upp ett kontaktnät som kunde befordra hans positioner inom det allmänkulturella och det litterära fältet och på så sätt främja hans karriär, säger Dag Hedman.
Dag Hedmans bok Eklatanta eskapader – Pär Rådström etablerar sig på det litterära fältet är en uppslagsrik redogörelse för tidigare åsidosatta delar av Rådströms litterära verksamhet, som här fyller i flera av de vita fläckar som präglat bilden av hans liv.
Till stor del handlar det om den mytologi kring den egna författargestalten som Pär Rådström upprätthöll. Men det handlar också om hans mediemässiga och publicistiska mångsidighet: om inflytande från populär- och genrelitteratur, och om hans förhållande till andra medier, som musik, konst, kabaré och film.
– Som medieprofil ville han gärna synas i alla tänkbara sammanhang, inte minst för att via synergieffekter och korsbefruktning uppnå det självklara legitima målet att befrämja bilden av sig som en viktig författare.
Läs boken online.
En forskargrupp ledd av docenten och överläkaren Peter Siesjö har provat olika sätt att stimulera immunförsvaret med ett ”vaccin”. Grunden i detta är tumörceller som förändrats genetiskt så att de börjar tillverka ämnen som aktiverar immunförsvaret. De förändrade tumörcellerna (bestrålade så att de inte ska kunna dela sig och sprida sjukdomen) har kombinerats med olika kroppsegna ämnen som ingår i immunförsvaret.
Behandlingen har gett goda resultat i djurförsök: 75 procent av de råttor som fått denna behandling blev helt botade från sina hjärntumörer.
– Människans biologi är ju mer komplicerad, så vi kanske inte kan vänta oss lika bra resultat hos patienter. Men med tanke på patienternas dåliga prognos idag är alla framsteg viktiga, säger doktoranden Sara Fritzell.
Att immunförsvaret behöver hjälp med att bekämpa en hjärntumör beror på att tumören i sig har en förmåga att dämpa immunförsvaret. De cellgifter som patienten behandlas med har också en liknande effekt.
De vita blodkropparna, immunförsvarets viktigaste aktörer, finns dessutom i normala fall inte i hjärnan. Skälet är att kroppen vill skydda sig mot att de vita blodkropparna orsakar en okontrollerad inflammation, som skulle vara skadlig just i hjärnan.
– Därför behövs det en extra stimulering, specifikt riktad mot tumören, för att få immunförsvaret att börja motarbeta en hjärntumör, förklarar Sara Fritzell.
Hon har i ett par av sina studier testat att kombinera immunförsvarets aktivering med cellgifter. När cellgifterna tillfördes till hela kroppen, så som de brukar ges till patienter, blev resultatet inte bra. Då påverkades hela kroppen hos försöksdjuren, vilket slog hårt mot deras immunförsvar. När cellgifterna däremot gavs direkt i tumörområdet så förstärkte de positiva effekterna varandra, och hela 83 procent av mössen överlevde.
– Vår tanke är att i framtiden ge patienten cellgifter lokalt redan vid den operation som försöker få bort så mycket som möjligt av tumören. Mer cellgift skulle sedan kunna tillföras via en lokal kateter eller en inplanterad pump. Då skulle cellgifterna inte påverka resten av kroppen utan bara den berörda delen av hjärnan, säger Sara Fritzell.
Den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet minskar, och om detta även påverkar olika ekosystemtjänster, som pollinering av grödor och kontroll av skadegörare, kan följden bli minskade skördar. Ola Lundin från SLU visar i sitt doktorsarbete att denna trend kan ses i odlingen av rödklöverfrö.
Med en odling på mer än 2 000 hektar hör Sverige till Europas större producenter av rödklöverfrö. Rödklövern är helt beroende av pollinering från humlor och bin för att det ska bli någon fröskörd och de allvarligaste skadegörarna är små skalbaggar, klöverspetsvivlar, som i sin tur attackeras av parasitsteklar.
Förändringar i insektsfaunan
När Ola Lundin och hans kollegor återinventerade platser med rödklöverfröodlingar som även undersöktes under 1930- till 1960-talen, fann de att insektslivet hade förändrats. Andelen långtungade humlearter (bl.a. klöverhumlan), som är bättre på att pollinera klöverns djupa blompipar, hade minskat, medan andelen korttungade humlearter hade ökat. En förklaring till de långtungade humlearternas tillbakagång kan vara att deras nektar- och pollenväxter har blivit mer ovanliga i landskapet.
Förekomsten av klöverspetsvivlar hade fördubblats jämfört med de äldre undersökningarna, och dessutom var en mindre andel av vivlarna parasiterade idag. Analyser pekade på att varmare vår- och försommarväder tillsammans med ökad odlingsintensitet i jordbrukslandskapet kan ha bidragit till ökade skadeangrepp.
I ett experiment där forskarna själva kunde bestämma graden av pollinering och vivelangrepp, visade det sig att en god frösättning hos klöverplantan förutsätter både ordentlig pollinering och små vivelangrepp. Om kontrollen av skadegörare var hög men pollineringen låg, eller tvärtom, blev fröskörden däremot nästan lika låg som i de fall då båda ekosystemtjänsterna var på en låg nivå.
Bekämpning av skadegörare
Ola Lundin har även arbetat med växtskyddsfrågor, och har bland annat tagit fram en bekämpningströskel, som anger vid vilken angreppsnivå som det är ekonomiskt lönsamt att bekämpa klöverspetsvivlar. Undersökningarna visar också att man kan minska risken för stora angrepp om man undviker att anlägga fröodlingar nära varandra flera år i följd. Detta kan delvis användas som ett alternativ till kemisk bekämpning i ekologisk och integrerad odling, men Ola Lundin betonar att det behövs mer forskning om miljövänligt växtskydd.
När det gäller kemisk bekämpning anser forskarna att man ska tillämpa ett integrerat växtskydd, och bara bekämpa vid ekonomiskt betydande angrepp som inte kan undvikas på annat sätt. Dessutom rekommenderar de odlarna att ta hänsyn till nyttoinsekter genom att inte spruta i blommande gröda.
Sammantaget pekar resultaten på att pollinering och kontroll av skadegörare kan äventyras när odlingen sker i storskaliga och intensivt odlade slättlandskap och att detta kan minska skördarna. Ett helhetstänk med gynnande av nyttoorganismer som understödjer jordbruksproduktionen, och växtskydd mot skadegörare med miljövänliga metoder, kan bidra till mer hållbar produktion i jordbruket.
Länk till avhandlingen: Ecology and Management of Crop Pollination and Pest Control.
En forskargrupp från Lunds universitet och Agrifood Economics Centre studerar i projektet SoundFish positiva exempel på hållbart fiske i Öresund. I sin rapport har forskarna beräknat hur både lönsamheten och den ekologiska statusen på Öresunds torskbestånd kan förbättras genom att man halverar fisketrycket och ökar maskstorleken på de garn som används i fisket.
– Att fiska mindre och låta fisken leva längre i havet vinner alla på i längden, säger Anders Persson, forskare på biologiska institutionen vid Lunds universitet.
Om man följer forskarnas rekommendation skulle storleken på Öresundstorsken i genomsnitt öka, vilket också skulle vara välkommet för det omfattande sportfiske som bedrivs i området. Forskarna poängterar att Öresund redan nu har ett föredömligt välmående torskbestånd jämfört med omgivande områden, men att situationen med relativt små medel skulle vara mycket bättre. Beräkningarna i rapporten visar att lönsamheten i fisket är dålig idag, men att den skulle kunna förbättras avsevärt om man justerade fisketrycket och förändrade fiskemetoden så att man får fler och större torskar i havet.
– Det är naturligt att begränsning av fiskemöjligheterna inte alltid upplevs positivt, men yrkesfiskarna vet att om man ska uppnå lönsamhet i det småskaliga kustnära fisket krävs att varje fiskeföretag kan bärga en fångst med högre värde för en lägre kostnad än vad som sker idag, säger Anders Persson.
Han konstaterar att det svenska småskaliga fisket just nu genomgår ett stålbad och att det krävs snabba åtgärder om inte fiskesektorn helt ska försvinna, vilket indirekt drabbar verksamheten i många mindre hamnar, inte minst i Skåne.
Forskarna i SoundFish hoppas att deras rapport kan vägleda beslutsfattare och medföra att fiskresursen i framtiden nyttjas på ett både ekonomiskt och biologiskt hållbart sätt, samtidigt som möjligheterna för turistbaserade sportfiskeföretag ökar.
– EU är mycket tydliga med att man vill satsa på det småskaliga fisket, men man är samtidigt otydliga med att i handling visa hur detta ska gå till, säger Anders Persson.
Avhandlingen: Towards sustainable fisheries of the Öresund cod (Gadus morhua) through sub-stock-specific assessment and management recommendations.
DOI:10.1093/icesjms/fst042.
Datorspelandets eventuella konsekvenser berör samtidigt som allt fler spelar. Digitalt spelande är vanligt i Sverige, siffror på omfattningen varierar från 40 till 60 procent av befolkningen. Spelandet är också del av arbetet för en ökad mängd yrkesprofessionella, som kritiker, utvecklare och utbildare. Som exempel kan nämnas att antalet spelutbildningsprogram på högskolenivå och på kvalificerad yrkesutbildningsnivå ökade från 18 till 37 under åren 2006-2011.
– När man pratar om spel och lärande är det lätt att fastna i frågan vad spelare lär sig som de tar med sig utanför spelet, det som kallas transfer. Åsikten är att spelandet ska vara bra för något annat, som att använda spel för lärande av ett innehåll. Eller så ska spelandet vara smörjmedel och motivation i lärandeaktiviteter, exempelvis när studenter får till uppgift att designa spel för att lära sig att programmera. Idéerna är så starka att vi har en tendens att ignorera att spelvetenskap har etablerats som ett eget forsknings- och utbildningsområde, säger Ulrika Bennerstedt som är knuten till forskningsmiljön LinCS vid Göteborgs universitet.
I forskarvärlden finns en oenighet om de så kallade transfereffekterna.
– Det som dock ofta förbises är den tid och energi som spelare faktiskt lägger ned på sitt spelande. Det bortses från att spelare främst lär sig att spela och därmed lär sig spelrelaterad kunskap och till exempel börjar drömma om en karriär som spelutvecklare, säger Ulrika Bennerstedt.
Istället för att anta att spelande har positiva eller negativa effekter utanför spelvärlden har Ulrika Bennerstedt undersökt vad man lär sig från spel och spelande. Hon ger detaljerade beskrivningar av onlinespelares och spelutvecklares förståelser och färdigheter utifrån deltagande observationer och videoinspelningar.
Till exempel framkommer att det talade och skrivna ordet, eller kroppsliga aspekter, inte är centrala för onlinespelares samarbete. Kompetenta spelare använder helt andra resurser för att spela tillsammans. Vad som blir synligt i spelutvecklarnas resonemang är hur förståelser från andra underhållningsmedier inte är direkt applicerbara för att designa och spela spel.
– Det är en specifik och lokal kunskap som har utvecklats, som har byggts upp under längre tid, säger Ulrika Bennerstedt.
Enligt henne är en konsekvens av det ökande spelandet i samhället är inte bara att antalet personer som arbetar med spelrelaterade frågor har ökat, utan att en professionalisering har skett.
– Istället för att debattera vilka de långsiktiga effekterna av spelande är synliggör institutionaliseringen av spelområdet mer direkt vad spelare förväntas lära sig, hur de ska lära sig detta, vilket innehåll spel förväntas ha och vilka upplevelser spel förväntas ge, säger Ulrika Bennerstedt.
Länk till avhandlingen: Knowledge at play. Studies of games as members´ matters.
The human body contains ten times more bacteria than human cells. Most of these bacteria comprise the normal gut microbiota. Our bodies thus contain a vast number of bacterial genes in addition to the genes in our own cells, and are collectively known as the metagenome.
Three Swedish, Gothenburg-based research groups led by Fredrik Bäckhed and Björn Fagergberg, Sahlgrenska Academy, and Jens Nielsen of Chalmers compared the metagenome of 145 women with diabetes, impaired glucose tolerance and healthy controls, and showed that women with type 2 diabetes have an altered gut microbiota.
Furthermore, healthy women have higher numbers of gut bacteria known to be producers of butyrate, a fatty acid that has previously been linked to beneficial health effects.
On the basis of these findings, the researchers developed a new model that can distinguish between patients with type 2 diabetes and healthy women by analysis of the metagenome. This model has better predictive value than the classical predictive markers used today, such as body-mass index and waist-hip ratio.
“By examining the patient’s gut microbiota, we could predict which patients are at risk of developing diabetes. The big challenge is to find out whether the composition of the gut microbiota promotes the onset of age-related diabetes. If this is the case, this would indicate new opportunities to prevent the disease,” says Professor Fredrik Bäckhed.
“In this study, we have developed new methods to analyze the metagenomic data and have been able to exploit much more of the ‘unknown’ metagenome, that is, the bacteria that have not been previously mapped,” continues Jens Nielsen, Professor of Systems Biology at Chalmers University of Technology. “The study is an excellent example of how novel technologies, developed in connection with Chalmers’ initiative in life science, can assist in analyzing large amounts of data from the clinic.”
Read the study: Gut metagenome in European women with normal, impaired and diabetic glucose control.
