Neuroblastom är den tredje vanligaste cancerformen hos barn. De flesta insjuknar före två års ålder och i Sverige drabbas ett tjugotal barn per år. Tumörerna sitter normalt i det perifera nervsystemet, men hos riktigt små barn kan de ibland vara spridda över hela kroppen. Dagens behandlingar är både tuffa och ger upphov till kraftiga biverkningar, och för många av de drabbade barnen är prognosen dålig. I den mest aggressiva formen överlever endast en minoritet, något som gör det extra angeläget att finna alternativa behandlingsmöjligheter
Vid neuroblastom finns den gen som ger upphov till MYCN-proteinet vanligen i många extra kopior i cancercellen, något som i sig är en klar indikation för dålig prognos hos patienten. Man vet sedan tidigare att om genen för MYCN och andra liknande MYC-gener aktiveras på ett felaktigt sätt, så bidrar de till cancerutveckling. Forskargruppens strategi för att komma åt sjukdomen har därför varit att identifiera ämnen som stoppar en MYC-stimulerad celldelning eller som dödar cancerceller på ett MYC-specifikt sätt.
– Vi har funnit att en liten kemisk molekyl, som man sedan tidigare vet hämmar det så kallade c-MYC-proteinets aktivitet, även hämmar MYCN. Substansen påverkar bindningen mellan MYCN och ett annat protein som kallas Max, vilket resulterar i att MYCN bryts ned. Detta leder i sin tur till celldöd i neuroblastomceller med extra kopior av MYCN-genen, alternativt till att de mognar ut till nervceller varvid maligniteten försvinner. Små kemiska molekyler som slår ut MYCN kan därför bli ett framtida behandlingsalternativ för barn med neuroblastom, men även för andra tumörer som drivs av MYC, säger Marie Arsenian Henriksson, professor i molekylär tumörbiologi vid Karolinska Institutet, som lett den nu publicerade studien.
Molekylen som forskarna använde är ingen läkemedelskandidat, utan upptäckten ska ses som en modell som visar vägen för framtida cancerterapier. Forskarna testade dock att behandla möss med neuroblastomtumörer och kunde då se att överlevnaden ökade. Studien ledde också fram till en helt ny upptäckt om vad som händer inne i cancercellen. Det visade sig att behandlingen orsakade en ansamlig av fetter i tumörcellerna, något som tyder på att MYC-proteinerna påverkar cancercellernas ämnesomsättning så att fettsyror inte bryts ned på vanligt sätt.
– Det här är helt nytt, ingen har tidigare sett att hämning av MYC har denna påverkan på tumörceller. Utöver att vi här öppnar dörren för nya behandlingsterapier mot vissa cancerformer kan kunskapen också ha betydelse för metabola sjukdomar, som till exempel diabetes, säger Marie Arsenian Henriksson.
Forskningen har genomförts med stöd av bland annat Barncancerfonden, Cancerfonden, Vetenskapsrådet, Karolinska Institutet och Hedlunds stiftelse.
Publikation: ”MYC inhibition induces metabolic changes leading to accumulation of lipid droplets in tumor cells”, Hanna Zirath, Anna Frenzel, Ganna Oliynyk, Lova Segerström, Ulrica K. Westermark, Karin Larsson, Matilda Munksgaard Person, Kjell Hultenby, Janne Lehtiö, Christer Einvik, Sven Påhlman, Per Kogner, Per-Johan Jakobsson, and Marie Arsenian Henriksson, PNAS online 3-7 juni 2013.
Vid en vanlig infektion som orsakas av bakterier eller virus reagerar ett fåtal av våra immunförsvarsceller och vi blir friska. Men när den giftiga proteinmolekylen superantigen kommer in i våra kroppar startar ett immunförsvar som är tusenfalt starkare och vi blir sjuka.
Aktiverar immunförsvaret på flera sätt
Supermolekylen superantigen produceras av vissa bakterier och virus och har en unik struktur som binder till flertalet av molekylerna i vårt immunförsvar. Därför reagerar immunförsvaret oerhört starkt när vi får i oss superantigener; vi kräks och mår dåligt. Sker detta i vårt blodomlopp stannar hjärtat och då finns inget botemedel.
Flertalet autoimmuna sjukdomar kan vara orsakade av superantigener som funnit en genväg genom vårt immunförsvar, ett otroligt komplicerat och effektivt system.
– Vi har visat att dessa superantigener aktiverar immunförsvaret på fler sätt än forskare tidigare trott. Upptäckten kan få följder för diagnos och forskning kring vaccin och behandling mot superantigener. Det här är av speciell vikt eftersom de bakterier som utsöndrar superantigener tillhör dem som ibland blir multiresistenta, säger Maria Saline på Svenskt NMR-centrum vid Göteborgs universitet.
Binder till båda av immunförsvarets receptorer
Maria Saline och hennes forskarkollegor har identifierat vilka delar av superantigenet som binder till molekylerna i immunförsvaret. Den tredimensionella formen och den unika sammansättningen av aminosyror gör att superantigenet binder till många molekyler i immunförsvaret och det är därför immunförsvaret reagerar så kraftigt.
Tidigare har forskarna trott att endast ena halvan av en av immunförsvarets receptor har bundit till superantigenen men Marias Salines forskning visar att även den andra hälften kan binda till det giftiga superantigenet.
– Detta öppnar många nya dörrar och tvingar forskare och doktorer att tänka bredare kring superantigener, säger Maria Saline.
Kan användas mot tumörer
Förmågan att ”tjuvstarta” immunförsvaret kan även användas i människans tjänst.
– De tester som flera forskargrupper jobbar med, att använda styrkan i superantigenet till att förstöra tumörer, verkar hittills lovande, säger Maria Saline.
Hennes forskning öppnar upp en ny dimension inom superantigens biologi eftersom andra hälften av immunförsvarets receptorer nu blir synliga.
– Det här är ett bra exempel på när grundforskning leder till att forskare inte bara förstår molekylerna utan också förstår vad de kan användas till för att vara i människans tjänst. Vad den kunskapen kan innebära för cancerforskningen får framtiden utvisa, säger Maria Saline.
Avhandlingens namn: ”The structure of superantigen complexed with TCR and MHC reveals novel insights into superantigenic T cell activation.” Saline M, Rödström KE, Fischer G, Orekhov VY, Karlsson BG, Lindkvist-Petersson K. Nature Communications 2010 Nov;1(8):119
Sabina Davidsson har i sin doktorsavhandling i medicin vid Örebro universitet identifierat tre orsaker och bidragande faktorer till prostatacancer. Patienter med en kronisk inflammation, ett förändrat immunförsvar eller en ökad förekomst av bakterier, så kallade Propionibacterium acnes, verkar löpa en större risk att drabbas av en aggressiv prostatacancer.
– Min målsättning är att vi i framtiden ska kunna erbjuda individanpassade behandlingar och fler tester som kompletterar PSA-testet, säger Sabina Davidsson.
Med ett PSA-prov, ett enkelt blodprov, kan man i dag upptäcka prostatacancer men inte bedöma om tumören är potentiellt dödlig eller ofarlig. Därför är det betydligt fler män som behandlas i onödan efter provtagning än som botas från en livshotande cancer och överbehandlingen orsakar mycket onödigt lidande.
Ett viktigt steg på vägen
Därför letar forskare vid Örebro universitet och Universitetssjukhuset i Örebro efter orsaker till att män utvecklar prostatacancer men också efter markörer som kan användas för att bedöma vilka män som har en aggressiv form av prostatacancer och är i behov av behandling och vilka män som klarar sig bra utan behandling eftersom deras tumör inte kommer ge dem några besvär.
Sabina Davidssons forskning är ett viktigt steg på vägen. Hennes studie är den första som har visat att bakterien Propionibacterium acnes är dubbelt så vanlig hos män med prostatacancer jämfört med friska män.
– Det gör att vi tror att prostatacancer kan läggas till listan av cancertyper som utlöses av infektioner kopplade till kronisk inflammation. Nästa steg var att undersöka om inflammationen bara har betydelse i den inledande fasen eller om den påverkar även resten av sjukdomsutvecklingen, säger Sabina Davidsson.
Ett förändrat immunförsvar
Hennes resultat visar att immunförsvaret förändras under prostatacancerutvecklingen och att sjuka män har fler regulatoriska T-celler. Det är celler som attackerar de T-celler som har till uppgift att skydda kroppen mot sjukdom och därmed gynnar de regulatoriska T-cellerna tumörens utveckling.
– Cancertumören lockar till sig regulatoriska T-celler och utsöndrar dessutom substanser som gör att de kan dela sig och bli fler. Det gör att det till slut inte finns några skyddande celler kvar och tumören kan växa utan att bli attackerad.
Kunskapen om dessa tre faktorer – kronisk inflammation, ökad förekomst av bakterier och ett förändrat immunförsvar – kan användas för att ta fram nya tester och behandlingar.
– Resultaten öppnar för framtida möjligheter med individanpassade förebyggande behandlingar. Det kan handla om att ett vaccin mot P. acnes-bakterien, antiinflammatoriska läkemedel och medicin som stärker det skyddande immunförsvaret. Prostatacancer är en komplicerad cancerform som troligtvis inte har en lösning utan många, säger Sabina Davidsson.
Jordbruket har återigen kommit i fokus när det gäller fattigdomsbekämpning. I Sydafrika satsas i dag stora resurser på att utveckla det småskaliga jordbruket för att på så sätt minska den utbredda fattigdomen bland landsbygdens marginaliserade småbrukare. Klara Jacobson från SLU har i sitt doktorsarbete granskat ett utvecklingsprogram som drevs av jordbruksdepartementet i Östra Kapprovinsen. Den bärande tanken var att tillämpa framgångsfaktorer från det storskaliga, kommersiella jordbruket även i det småskaliga jordbruket. Skördarna skulle höjas med hjälp av en högavkastande, genmodifierad majssort (”bt-majs”, som är motståndskraftig mot en viktig skadegörare) och handelsgödsel, samt en ökad ekonomisk medvetenhet och ett ökat engagemang för jordbruk hos småbrukarna.
Klara Jacobson visar i sin avhandling att ”The massive food production programme” i det stora hela misslyckades med sin ambition. Stödet till småjordbruket i de byar hon undersökte bidrog inte till någon minskning av fattigdomen. I avhandlingen redogör hon också för orsakerna till att det gick som det gick.
En viktig förklaring är att de låga skördenivåerna i området berodde på andra faktorer än brist på högavkastande utsäde. För de flesta hushåll var jordbruket något som sköttes vid sidan av alla andra aktiviteter som gjorde det möjligt att klara uppehället, t.ex. lönearbete. Även familjer som hade det bättre ställt odlade främst för husbehov. Trots att merparten av hushållen hade tillgång till odlingsmark låg nästan hälften av åkrarna i träda. Viktiga skäl till detta var tidsbrist och brist på dragkraft samt trasiga stängsel som gjorde att grödan inte kunde skyddas mot betande djur.
Klara Jacobson menar att programmet var dåligt rustat för att göra jordbruket till något som kunde lyfta småbrukarna ur fattigdom. Den viktigaste orsaken var att programmet inte tog hänsyn till den roll som jordbruket hade kommit att få i tillvaron för dessa småbrukare, utan la allt fokus på teknisk utveckling med det storskaliga jordbruket som förebild.
– Småbrukarna i de här områdena har varit marginaliserade under lång tid, förklarar Klara Jacobson. De fattigaste behöver först och främst en generellt ökad ekonomisk och social trygghet i tillvaron, för att överhuvudtaget kunna prioritera jordbruket. För att öka produktionen hos de småbrukare som inte var lika extremt fattiga behövdes fortfarande främst andra insatser än ny teknik. Rådgivning, satsningar på infrastruktur och kreditmöjligheter har större möjligheter att öka jordbrukets betydelse för försörjningen på den sydafrikanska landsbygden.
Förhoppningen att den nya bt-majsen skulle bli ett lyft i området visade sig också vara dåligt underbyggd. Här var det inte den genmodifierade insektsresistensen som var det stora problemet, utan att sorten i övrigt var framtagen för att passa i ett storskaligt jordbruk, med riklig gödsling och moderna lagringsmetoder. Skördeökningen i byarnas odlingar var måttlig, och motiverade inte den högre utsädeskostnaden. Dessutom var majssorten en mjuk sort anpassad till storskalig industriell produktion, men betydligt mer känslig för insektsangrepp under lagring. Småbrukarna ställdes också inför nya odlingsrestriktioner, som stämde dåligt överens med lokala praktiker. Sorten är skyddad av patent och växtförädlarrätt, vilket innebär att odlarna inte får använda delar av skörden som utsäde, varken till de egna eller till grannarnas åkrar. Dessutom var det obligatoriskt att så ”vanlig” majs på delar av fälten – för att fördröja utveckling av resistens hos skadegörarna – men detta gjordes sällan, bland annat för att skälet inte förstods till fullo.
– Östra Kapprovinsen har nyligen ändrat sin jordbrukspolitik och uppmärksammar nu effekterna av den långvariga marginaliseringen av småjordbruket, och betonar vikten av infrastruktursatsningar och rådgivning för att ändra situationen. Däremot har det inte skett någon tydlig förändring av synsättet att det storskaliga jordbrukets metoder ska vara målet för utvecklingen av småjordbruket. Resultaten i min avhandling ifrågasätter detta och pekar tydligt på att utvecklingsinsatser och jordburksteknik måste anpassas till lokala praktiker samt sociala och ekologiska förutsättningar, avslutar Klara Jacobson.
Länk till avhandlingen
http://pub.epsilon.slu.se/10406/1/Jacobson_k_130507.pdf
Det ökande användandet av antibiotika har lett till stora problem för samhället. Många bakterier har utvecklat resistens mot de antibiotika som finns tillgängliga i dag. Därför behövs nya alternativa lösningar.
Traditionella antibiotika är antingen avdödande eller tillväxthämmande och bakteriernas enda sätt att överleva en antibiotikabehandling är att utveckla resistens. För att försöka hitta en möjlig lösning på detta problem, arbetar forskare vid kemiska institutionen och världen över med en strategi där man med hjälp av små organiska molekyler blockerar bakteriernas virulenssystem, deras förmåga att orsaka sjukdom. Bakterierna tappar sin förmåga att infektera våra celler. Eftersom de små molekylerna inte dödar eller hämmar bakterietillväxten, utan bara ”avväpnar dem” tror forskarna att bakterierna blir mindre benägna att utveckla resistens.
Typ III-sekretionssystemet är ett virulenssystem som finns i många gram-negativa bakterier, som infekterar både människor och djur t.ex. Chlamydia, Salmonella och Yersina. Caroline Zetterström har i sin avhandling studerat en molekylklass virulensblockerare kallad salicylidenacylhydrazider, som hittades 2003 genom testning av ett stort antal organiska molekyler.
Hon har studerat mekanismen för hur salicylidenacylhydrazider blockerar typ III-sekretionen hos bakterien Yersinia pseudotuberculosis. Forskargruppen som Caroline tillhör arbetar med bakterien Yersinia pseudotuberculosis som modell eftersom den är lätt att arbeta med i laboratoriet och den är heller inte särskilt farlig för människor, vid infektion orsakar den diarré och kräkningar.
– Molekylerna interagerar troligtvis med flera proteiner samtidigt och det resulterar i att bakteriernas virulenssystem nedregleras och gör dem oförmögna att orsaka infektion, säger Caroline Zetterström.
Det faktum att många av de nuvarande antibiotika som används har sitt ursprung i naturen medan de flesta virulensblockerare är syntetiska organiska molekyler gjorde att forskargruppen testade en stor samling naturprodukter från marina och landlevande växter och invertebrater från Sydostasien för deras förmåga att fungera som virulensblockerare.
– En naturprodukt som kommer från barken av ett träd som växer i Sydostasiens regnskogar visade sig vara en mycket effektiv virulensblockerare i Y. pseudotuberculosis. Efter fortsatta studier av denna naturprodukt visade det sig att den är en bra virulensblockerare även i andra gram-negativa bakterier som vi forskar på.
Hon säger avslutningsvis:
–Jag tror på strategin med virulensblockare och i framtiden tror jag absolut det kommer att finnas sådana läkemedel.
Läs hela eller delar av avhandlingen på:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-70281
En växande bransch inom forskningen om förnybar energi är omvandlingen av den kinetiska energin i vattenströmmar till el. Dessa kan vara av tidvatten orsakade strömmar, eller strömmar i älvar. Då man utvinner energin direkt ur vattenströmmarna används teknik som liknar dagens vindkraftsverk: en turbin, som drivs av vattenströmmarna, som är kopplad till en generator. På avdelningen för elektricitetslära på Uppsala universitet pågår forskning inom förnybar elproduktion från vattenströmmar: projektet Marin Strömkraft. Arbetet som presenteras i Emilia Lalanders avhandling ingår i detta projekt.
Syftet med projektet är att på ett så enkelt sätt som möjligt utvinna energi ur strömmande vatten. Under 2012 färdigställdes en fullskalig prototyp, en vertikalaxlad turbin kopplad direkt till en generator, och i mars 2013 sjösattes den i Dalälven vid Söderfors.
För ett system som utvinner den kinetiska energin är strömmarnas hastighet av stor betydelse. Energin i vattnet är nämligen proportionellt mot hastigheten i kubik. I avhandlingen har fokus varit att mäta och modellera hastigheter i älvar och i tidvattenkanaler, samt studera effekten av energiextraktion ur vattenströmmarna.
Numeriska modeller verifierade med vattenhastighetsmätningar är en väl beprövad metod för att uppskatta energiresursen i ett specifikt område. I de storskaliga resursuppskattningar som har gjorts, till exempel över ett helt land, har generella beskrivningar av hastigheten använts. Faktiska hastighetsmätningar har inte utförts för att verifiera dessa metoder. Uppskattningarna är därför väldigt grova och det är en stor osäkerhet kring resultaten. Till exempel i Norge har resursen för tidvattenkraft uppskattats till mellan 2 och 17 TWh, beroende på hur många platser man har med i beräkningen.
Även om dessa siffror tyder på en betydande energipotential så är resultaten väldigt osäkra, mestadels beroende på den knappa tillgången av hastighetsdata.
– Arbetet i avhandlingen visade att goda uppskattningar av hastighetsdatat kan fås i älvar genom att använda befintliga data för vattenföringen. I tidvatten kan hastigheten uppskattas genom att använda data från sjökort samt data på tidvattenhöjd, säger Emilia Lalander.
Ur energiutvinningssynpunkt visade avhandlingens resultat att reglerade älvar, oreglerade älvar och tidvattenplatser är alla intressanta eftersom en hög utnyttjandegrad går att erhålla förutsatt att turbinen dimensioneras att ha högst effektivitet närmare medelhastigheten hellre än högsta hastigheten.
Avhandlingen Hydrokinetic resource assessment – Measurements and models.
Läs också avhandlingen Hydro-Kinetic Energy Conversion: Resource and Technology som ingår i samma forskningsprojekt.
Läs mer om forskningen om marin strömkraft vid Uppsala universitet.
Läs mer om experimentanläggningen som sjösattes tidigare i år.
Nu gör VTI, Volvo Car Group och Mälardalens högskola gemensam sak med syfte att minska eller förhindra olyckorna men även för att stärka konkurrenskraften för den svenska fordonsindustrin. Projektet kommer att utveckla verktyg för utveckling av säkerhetssystem och underlag för kontinuerlig mätning på föraren. Detta görs bland annat genom experiment med körningar på väg men också i experiment i VTI:s körsimulator. Projektet har två fokus, sömnighet och mental belastning.
– Forskning på sömnighet och mental belastning vid körning har gjorts tidigare men nu tas ytterligare ett steg för att minska eller förhindra olyckorna, säger Anna Anund, forskare på VTI.
Projektet omfattar fem arbetspaket för att börja bygga kunskap baserad på aktuella forskningsresultat, bland annat ingår fördjupad kunskap kring sömnighet och mental belastning.
Målet för den svenska regeringen är att minska antalet omkomna i trafiken till mindre än 133 fram till år 2020. För att nå målet måste utvecklingen av aktiva säkerhetssystem gå framåt. Det har uppskattats att så många som 95 procent av alla olyckor inträffar på grund av mänskliga fel. Människan är mycket kompetent att köra bil och olyckor är en ovanlig händelse med tanke på den tid som tillbringas i trafiken varje dag. Men även dessa händelser är oacceptabelt i ett modernt trafiksystem.
När det gäller experiment med bilkörning i simulatormiljö kommer fokus ligga på förarens sömnighet.
– För att undvika trafikolyckor orsakade av den mänskliga faktorn är det naturligtvis nödvändigt att förstå vilka faktorer som bidrar till mänskliga fel. Några vanliga faktorer som studeras är alkohol, trötthet och nedsatt mental närvaro, säger Anna Anund.
Det finns många viktiga, men obesvarade, frågor inom området övervakning av föraren och syftet med detta projekt är att bygga på resultaten från tidigare forskningsprojekt inom området. VTIs huvudfokus är att dels studera möjligheterna att nyttja en utökad mätning av hjärnaktivetet för att avgöra om en förare är lämplig att köra, vidare kommer ett stort fokus att vara på att studera inom individ skillnader, det vill säga hur stabilt en person kör om man kommer ett flertal gånger. Detta är viktigt för att kunna personifiera framtida system.
De simulatorer som ska användas är utrustade med avancerade rörelsesystem, detaljerad grafik och anpassningsbar mjukvara. De är därför idealiska för att bedriva forskning om förarens tillstånd i en tillräckligt realistisk miljö och med en hög grad av experimentell kontroll.
Projektet som finansieras av Vinnova och FFI startades nyligen och beräknas vara avslutat 31 mars 2016.
Viktoria Skoog har studerat instabilitet i samhällsvård för barn i form av sammanbrott, vilket betyder att ett barns placering avbryts plötsligt och oplanerat samt planerade byten av vårdmiljöer, vilket betyder att socialtjänsten utifrån planering låter ett barn flytta till ett nytt familjehem eller en ny institution.
Studien visar att barn i olika åldersgrupper är med om olika typer av instabilitet. Sammanbrott är vanligast för tonåringar (13-17 år) medan barn i förskoleåldern (0-6 år) vanligen är med om instabilitet i form av ett planerat byte av vårdmiljö. Sett till alla åldersgrupper (0-17 år) avslutar två av tre barn sina placeringar på grund av instabilitet, d.v.s. sammanbrott eller planerade byten av vårdmiljöer, och ett av tre därför att vårdbehovet upphört.
– Eftersom tidigare forskning fokuserat på sammanbrott, som är vanligast förekommande för tonåringar, har samhällsvården för barn som ännu inte nått tonåren beskrivits som mer stabil, säger Viktoria Skoog.
Ur barnens perspektiv får instabilitet utifrån såväl sammanbrott som planerade byten av vårdmiljöer betydelse för vårdens kvalité, då båda typerna av instabilitet förknippas med svåra känslor. Hur svårt barnen upplevde en flytt från ett familjehem eller en institution berodde på barnens relation till sina vårdgivare. Därför beskrevs en planerad flytt från ett familjehem eller en institution som barnen trivdes i som svårare än ett sammanbrott från en vårdmiljö barnen ville flytta från.
– Detta visar på vikten av att minska även planerade byten av vårdmiljöer för barn.
Som skäl till att placeringar avbryts i form av sammanbrott beskrev barnen att de inte passade in hos sina vårdgivare, att de utsattes för missförhållanden i vårdmiljön eller att de agerade med ett normbrytande beteende. Barnen berättade att normbrytande beteende kunde vara det enda sättet för dem att avsluta en placering de inte trivdes i om deras socialsekreterare inte lyssnade på dem när de påtalat att de ville flytta. Barnen uttryckte en tydlig önskan om nära och trygga relationer till föräldrar, familjehemsföräldrar, institutionspersonal och socialsekreterare.
– Föräldrarnas problematik, barnens upprepade byten av vårdmiljöer samt återkommande byten av socialsekreterare försvårar dock kontakten med de vuxna som är ämnade att dela på ansvaret för dem, säger Viktoria Skoog.
Avhandlingen baseras på två olika typer av studier. En studie omfattar en granskning av socialtjänstakter för 213 barn som påbörjade 317 placeringar i Västernorrlands län 2005 och 2006, och en studie omfattar intervjuer med 12 barn som varit med om sammanbrott i deras samhällsvård under åren 2011 eller 2012.
Läs avhandlingen:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-68307
Det är Johan Linderholm, arkeolog och lektor, institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet och Paul Geladi, professor, Sveriges lantbruksuniversitet, som tillsammans beviljats 4,3 miljoner ur Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond.
Det hela handlar om det som i arkeologins värld kallas MOBIMA – Mobil bildanalys inom arkeologi.
– Arkeologin är i behov av kemisk och spektroskopisk analys för en noggrann karakterisering av material och föremål. Denna karakterisering borde kunna ske med snabba icke-destruktiva screeningmetoder. Man kan med andra ord undersöka stora ytor på kort tid utan att påverka det undersökta föremålet/materialet, säger Johan Linderholm.
– Vi vill testa och undersöka snabba icke-destruktiva visualiseringsbaserade mätmetoder i laboratoriemiljö och i fält för arkeologiska studier. Genom att ta bilder i många våglängder inom kemisk och biologisk informativa våglängdsområden (nära infraröd), kan man snabbt få en översiktsbild av en situation som annars skulle kräva hundratals tidsödande och dyra laboratorieanalyser.
Detta är en ny och innovativ teknik som i samverkan mellan arkeologer, konstvetare, kemister, datatekniker och statistiker kan ge upphov till helt ny kunskap vid analys av arkeologiska material.
Dosen Waran (warfarin) en patient behöver varierar kraftigt från person till person, men det finns idag små möjligheter att i förväg kunna förutsäga vilken dos en patient behöver. Samtidigt är det viktigt att den hamnar rätt. Om dosen är för liten ökar risken för blodpropp och om den är för hög ökar risken för blödning.
De flesta som ordineras Waran är vuxna men läkemedlet ges också till barn som till exempel varit med om en hjärtoperation. Det är svårt att dosera läkemedlet rätt och liksom vuxna reagerar barn olika på behandlingen. Det har hittills inte funnits något datorprogram till stöd för Warandosering på barn.
I sin avhandling har apotekaren Anna-Karin Hamberg med kollegor utvecklat modeller för att så detaljerat som möjligt beskriva sambandet mellan given Warandos och PK-INR-värdet, som är det mått man använder sig av för att kontrollera blodets levringsförmåga. Modellerna är utvecklade på behandlingsinformation från nästan 1500 vuxna patienter och drygt 160 barn i åldern 0-18 år.
Utvärdering har visat att modellerna är bra på att beskriva sambandet mellan Warandos och PK-INR i både vuxna och barn, oavsett genotyp, ålder, eller kroppsvikt. Modellerna kan användas för att ta fram en individuellt anpassad dos vid insättning av Waran (a priori individualisering). Man kan även använda modellerna för att skräddarsy dosen efter påbörjad behandling med hjälp av så kallade Bayesianska metoder (a posteriori dosindividualisering). Man använder då modellen tillsammans med tidigare PK-INR-mätningar från den aktuella patienten för att förutsäga rätt dos.
Modellbaserad dosering kräver vanligtvis tillgång till specialiserade program. För att öka tillgängligheten och för att skapa ett mer användarvänligt alternativ, har modellerna överförts från ett specialiserat datorprogram till ett enkelt och lättillgängligt datorprogram. Programmet kan användas för individanpassad Waranbehandling i både vuxna och barn. För att beräkna en dos krävs att uppgifter om ålder, vikt, start- och mål-PK-INR matas in, samt information om genotyp om detta finns tillgängligt. Förutom att beräkna en lämplig Warandos för att uppnå ett givet mål-PK-INR, kan programmet användas till att beräkna PK-INR-värdet efter en given dosering.
– Med programmet ges förbättrade möjligheter till individuellt anpassade doseringsrekommendationer, särskilt vid behandlingsstart där risken är som störst att hamna utanför målområdet, säger Anna-Karin Hamberg.
Användning av programmet för att beräkna lämplig dos kommer inte att ersätta PK-INR mätningar som ett viktigt hjälpmedel för identifiering av rätt dos för en enskild patient. Men programmet kan bidra till att i) minska antalet PK-INR mätningar och dos-ändringar som behövs för att uppnå en stabil Waranbehandling, ii) minska tiden fram till adekvat effekt, och iii) öka tiden med adekvat behandlingseffekt.
Ladda ner avhandlingen Pharmacometric Models for Individualsiation of Warfarin in Adults and Children.
Många patienter som fått långvarig smärta och funktionsnedsättning efter en whiplashskada har också ont i tuggmuskulaturen. Så många som 55 procent av individerna med långvarig WAD (Whiplash-Associated Disorders) hade smärta från käkarna i jämförelse med bara fem procent i en kontrollgrupp där ingen hade WAD.
I avhandlingens kliniska undersökning visade sig smärtan i käken komma från tuggmuskulaturen. Patienterna gjorde en uppskattning av när i tidförloppet efter whiplashskadan som smärtan uppkom och det visade sig vara efter många månader, i mediantal sex. De uppgav också att de vanligaste utlösande faktorerna för käksmärtan var stress och nacksmärta. Statistiska analyser visade att stress kan vara en förutsägande faktor för käksmärta.
– Mina resultat tyder på att smärtan i käkarna hos patienter med kroniska besvär efter en whiplashskada främst kan bero på anspänning och överbelastning av tuggmuskulaturen, som följd av värk och stress, säger Luciano Klobas.
Luciano Klobas undersökte också effekten bland individer med långvarig WAD, av två vanliga behandlingsformer för smärta från käkarna: käkrörelseträning och stabiliseringsskena.
Käkrörelseträning verkade inte vara en effektiv behandlingsmetod i patientgruppen men behandlingen med stabiliseringsskenan gav däremot goda resultat. Användning av en stabiliseringsskena i överkäken visade sig på kort sikt i de flesta fall leda till smärtfrihet i käkarna. Det mesta av effekten bibehölls också med tiden. Även patienter med huvudvärk i den främre delen av huvudet upplevde att deras smärta lindrades genom terapin med stabliseringsskenan.
Patienterna med kronisk whiplashskada jämfördes också på kort sikt med patienter som också hade värk i käkarna men som inte hade haft någon whiplashskada. Resultaten visade att båda grupperna fick lindrad smärta i samma omfattning/utsträckning, av behandlingen.
Avhandlingen pekar på att en undersökning av tuggmuskulaturen och käklederna och även en sondering av patientens upplevda stressnivå kan rekommenderas som del i den standardiserade screeningen av patienter med långvariga besvär efter en whiplashskada.
Patienter med symptom av smärta i käkarna kan rekommenderas behandling med denna typ av stabiliseringsskena. Även patienter med huvudvärk i främre delen av huvudet kan rekommenderas samma behandling.
Läs mer om avhandlingen och ladda ner den.
Resultaten av avhandlingen visar att produktionen av vitamin B1 (tiamin) hos Östersjöns planktonsamhällen påverkas av yttre miljöförhållanden som till exempel vattnets temperatur och näringsinnehåll. Eftersom det är dessa plankton som förser Östersjöns alla andra organismer med det livsviktiga vitaminet kan miljöförändringar därför leda till ett förändrat innehåll i hela näringsväven och till och med orsaka allvarliga bristsjukdomar hos vissa djur.
Brist på just tiamin har under de senaste decennierna rapporterats hos flera djurarter i Östersjön som till exempel lax och sjöfåglar. Mycket tyder nu på att dessa bristsjukdomar kan vara ett resultat av storskaliga förändringar hos Östersjöns planktonsamhällen.
– Alla djur behöver tiamin för att överleva, men eftersom de inte kan producera det själva är de helt beroende av det tiamin som produceras av växtplankton, säger Peter Sylvander, doktorand vid Stockholms universitet.
Resultaten visar att halten av tiamin i Östersjöns planktonsamhällen generellt sett är relativt höga men att halterna sjunker ju högre upp i näringsväven man tittar vilket kan förklara varför tiaminbrist hittils bara har setts hos djur längst upp i näringsväven.
– Att inga liknande resultat har rapporterats från andra områden kan vara ett tecken på att Östersjön som ekosystem är mer känsligt för vitaminbrist än andra hav. Kanske beror det på att djur och växter som lever här har ett större behov än på andra håll, säger Peter Sylvande.
Det är forskare vid Karolinska Institutet och Harvard som har tagit fram den nya metoden för att tillverka korta, enkelsträngade DNA-molekyler, så kallade oligonukleotider. Sådana DNA-fragment är ett grundläggande verktyg för forskare och spelar en central roll inom många forskningsområden. Många av de senaste årens framsteg inom genetisk och molekylärbiologisk forskning och utveckling, till exempel möjligheten att på kort tid läsa av en organisms kompletta arvsmassa, hade inte varit möjliga utan oligonukleotider.
Den nya metoden går att variera på flera sätt och kan lösa problem som i dag begränsar tillverkningen av DNA-fragment.
– Genom att utnyttja enzymatiska produktionsmetoder har vi skapat ett system som inte bara ger bättre kvalitet på de framställda oligonukleotiderna. utan även möjlighet att skala upp produktion med hjälp av bakterier och framställa stora mängder DNA-kopior på ett billigt sätt, säger Björn Högberg vid Swedish Medical Nanoscience Center, institutionen för neurovetenskap vid Karolinska Institutet, som har varit med och utvecklat metoden.
Bioproduktion, där bakterier används för att kopiera DNA-sekvensen, gör det möjligt att framställa stora mängder DNA-kopior på ett billigt sätt. Till skillnad från nuvarande metoder för att på syntetisk väg ta fram oligonukleotider, där antalet fel ökar ju längre sekvensen är, fungerar den aktuella metoden enligt forskarna bra även för långa oligonukleotider på flera hundra kvävebaser.
DNA-molekylerna kan först bildas som en lång sammanhängande sträng av enkelsträngat DNA, där den intressanta sekvensen upprepas flera gånger. Den långa strängen bildar små så kallade hårnålar, regioner av dubbelsträngat DNA där strängen viker ihop sig med sig själv. Dessa hårnålar kan sedan klippas i bitar av enzymer, en sorts molekylärbiologiska saxar som kapar DNA:t på särskilda platser. Flera olika oligonukleotider kan framställas samtidigt i en perfekt avvägd blandning, vilket kan vara viktigt om de ska kristalliseras eller användas terapeutiskt.
– I dag finns läkemedel baserade på oligonukleotider och det är mycket möjligt att vår metod kommer att kunna användas för att framställa renare och billigare sådana läkemedel i framtiden, säger Björn Högberg.
Forskningen har finansierats av anslag från Vetenskapsrådet samt Vinnova och Carl Bennet AB.
Publikation: “Enzymatic Production of Monoclonal Stoichiometric Single-Stranded DNA Oligonucleotides”, Cosimo Ducani, Corinna Kaul, Martin Moche,William M. Shih, and Björn Högberg, Nature Methods, online 2 June 2013.
Bilden: Cosimo Ducani och Björn Högberg i labbet på Karolinska Institutet.
Döpta till ”STRONgrid iPad Wide-Area Visualization App” respektive ”STRONgrid iPhone Wide-Area Visualization App” är namnen långt krångligare än själva användandet av dem är.
– Apparna befinner än så länge i en prototypfas. Den stora poängen är att mobilt kunna visualisera vad som händer i elnäten, att flytta ut övervakningen från kontrollrummet. Visst är de coola, säger Luigi Vanfretti, universitetslektor vid avdelningen för elektriska energisystem vid KTH.
Han har tillsammans med KTH-forskarna Maxime Baudette och Muhammad Shoaib Almas samt norska statliga elnätsbolaget Statnett varit involverad i arbetet med att utveckla apparna och den bakomliggande mjukvaran. Det är emellertid Maxime Baudette som står bakom själva kodandet.
Luigi Vanfretti berättar att apparna idag visualiserar var och när elavbrott inträffar. Med mer utveckling och forskning skulle dock apparna även kunna användas för att göra en hälsoanalys på elnätet.
– Det skulle innebära ett omfattande arbete, något vi på KTH inte har resurser för idag. Men visst går det att göra. Så här långt är vi dock väldigt nöjda med att det överhuvudtaget går att visualisera hur elnätet mår i en Ipad eller en Iphone, säger Luigi Vanfretti.
En tänkbar utveckling är att lägga till olika larm beroende på vad som händer med elnätet. En annan är att glänta på dörren till elnätet för alla – företag så väl som slutkonsumenter. För tidigare har ju electricitet för de allra flesta varit något osynligt man kvitterar ut i elkontakten. Det har Luigi Vanfretti tillsammans med kollegorna ändrat på.
Det är nämligen med hjälp av så kallade Phasor Measurement Units (PMU:er) som sitter utplacerade i det nordiska elnätet som Luigi Vanfretti och de andra KTH-forskarna hämtar in informationen till apparna. Dessa PMU:er mäter bland annat frekvensen och kan därigenom se hur elnätet mår i både Sverige, Norge och Finland (som ingår i samma nät).
– Med korrekt dimensionerad infrastruktur och serverkapacitetet skulle vi kunna låta alla att via internet kunna ta del av den information som PMU:er genererar. Då skulle alla kunna använda sig av information om elnätet, säger Luigi Vanfretti.
Maxime Baudette håller med. Både han och Luigi Vanfretti är eniga om att apparna skulle vara användbara för gemene man. Till exempel skulle det gå att se hur omfattande ett elavbrott var och om den påverkar lokaltrafiken negativt och orsaka förseningar till och från jobbet. Kanske hjälpa pendlaren att välja en helt annan väg hem.
– Att placera ut fler PMU:er på elnätet skulle ge en mer detaljerad bild av vad som händer, och det krävs inga enorma mängder PMU:er. En detaljerad bild ger möjligheten att betydligt bättre kunna förstå hur elnätet mår och om det finns risker för elavbrott, säger Maxime Baudette.
Luigi Vanfretti tillägger att det redan finns en liknande initiativ i USA under namnet FNET. På FNET:s webbplats läggs information om det amerikanska elnätets hälsa ut i realtid, vilket inkluderar så väl avbrott som mindre allvarliga fenomen.
– Appen och tekniken bakom den har redan varit produktiv och bland annat analyserat störningar i elnät (i USA, man kan även ”spela in” elnätsstörningar och använda denna information i efterhand). Som när två vindkraftsparker i Oklahoma bestämde sig för att börja ”kriga” mot varandra vad gäller elproduktion, vilket genererade störningar i elnätet, säger Luigi Vanfretti.
Han tillägger att det finns många tankar om vad som skulle kunna göras, det svåra är att få till en finansiering.
PMU:er spelar en avgöra roll i framtidens smarta elnät. Denna forskning ingår i STRONgrid-projektet och har finansierat av Nordic Energy Research.
Kalla kriget var över och de militära samhällena i Östersjöregionen fyllde inte längre den funktion de gjort under decennier. Vad händer med platserna? Hur planeras framtiden på EU- och lokalnivå? Och vad tycker människorna som bor där?
Detta har Beate Feldmann Eellend, filosofie doktor i etnologi, forskat om. I sin avhandling ”Visionära planer och vardagliga praktiker. Postmilitära landskap i Östersjöområdet” har hon studerat postmilitära platser på tre öar i Östersjön: Dejevo på Ösel/Saaremaa i Estland, Dranske på Rügen i det forna Östtyskland, samt Fårösund på Gotland.
Hon har bland annat analyserat planeringsdokument på EU-nivå och lokal nivå, samt intervjuat människor som bor på dessa platser, och kan konstatera att planerna är och har varit storslagna, både på EU- och lokalnivå. Tanken är att skapa exklusiva rekreationsmiljöer för människor med urban livsstil och tjock plånbok, miljöer som Beate Feldmann Eellend kallar ”military chic”.
– Men planerna har hittills stupat på sin storslagenhet. I dag är platserna landskap i vänteposition, och i väntan på exploatering lever människor sina liv där, säger hon.
För de människor som fortfarande bor kvar i de forna militärsamhällena har tiden efter kalla kriget inneburit en statusförskjutning med sämre infrastruktur och service, och ett tynande kulturellt och socialt liv. Minnena lever kvar, men utan nostalgi.
– Fårösund har klarat omvandlingen bäst av de tre platserna, vilket kan bero på att minnena är annorlunda, eftersom det förflutna inte är lika problematiskt som i det forna Sovjet.
Enligt Beate Feldmann Ellend vet människorna som bor kvar att det måste till något nytt.
– Det finns ett accepterande och konstaterande – ingen vill ju ha kalla kriget tillbaka – men man känner att de exklusiva planerna ”inte är för oss”. Exklusiviteten exkluderar och jag menar att det finns ett glapp mellan planeringen och människors behov. Här kan planeringen lära sig att ta ett nytt grepp: att inte bara se till tillväxt utan också tillvarata den kraft som finns hos de människor som bor där, säger Beate Feldmann Eellen.
Resultatet i en nyligen genomförd kartläggning av svensk handikappforskning visade att relativt lite av forskningen handlade om barn med funktionshinder och deras situation. Det nätverk som nu startar syftar till att öka kvantitet och kvalitet i svensk handikappforskning med barninriktning genom att samordna och aggregera kunskaper och andra resurser mellan forskare med barnfokus i Sverige.
– Nätverket handlar om att vi är bättre tillsammans, säger Mats Granlund, professor vid Hälsohögskolan i Jönköping. Sverige är för litet för att vi ska utveckla internationell toppforskning inom området var och en för sig.
På nätverksträffen ska man främst diskutera dagsläge och framtida inriktning i svensk forskning med inriktning mot barn som behöver något extra stöd utöver det stöd alla barn får. Utöver ”traditionella” funktionsnedsättningar inkluderas i definitionen barn som har långvariga sjukdomar, till exempel diabetes, eller är i risk på grund av psykosociala skäl.
– Vårt nya nätverk kan stärka existerande forskning genom att samordna forskningsidéer över olika forskargrupper, bygga gemensamma databaser och instrumentpaket för att möjliggöra studier med många deltagare och utveckla tvärvetenskapliga studier för att undersöka relationen mellan grundbegrepp i handikappforskning så som kroppsfunktioner, aktivitet, delaktighet och miljöfaktorer, förklarar Mats Granlund.
– Vi behöver också samla vår kunskap kring hur vi rent praktiskt bäst kan hjälpa barnen att fungera i sin vardag nu och i framtiden. Och hur kan vi få barnens syn på sin vardag och hur kan vi vara säkra på att barnen vill vara med i forskning?
Institutet för Handikappvetenskap (ihv.se) finns vid Högskolan i Jönköping, Örebro universitet och Linköpings universitet. Högskolan i Jönköping ansvarar för barnforskningen inom institutet, och arbetet leds av Mats Granlund, professor vid Hälsohögskolan i Jönköping samt forskningsledare för CHILD.
