Tio procent av alla arbetssökande kodades som funktionshindrade år 1992 av Arbetsförmedlingen. Motsvarande andel år 2011 var 25,3 procent. Den kraftiga ökningen analyseras i en artikel av Kerstin Jacobsson, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, och Ida Seing, doktorand vid RAR, Rikscentrum för Arbetslivsinriktad Rehabilitering, Linköpings universitet. De har intervjuat specialister på Arbetsförmedlingen, som arbetar just med funktionshinderkodning.

– Idag räcker det inte att ha rätt utbildning och relevant arbetslivserfarenhet för att få ett jobb. Du måste också ha rätt attityd och uppträdande, säger Ida Seing. Vem du är som person är allt viktigare än vad du kan.

Social kompetens, flexibilitet, effektivitet och samarbetsförmåga är sådana viktiga egenskaper. Att inte besitta dem i tillräcklig grad kan helt enkelt utgöra ett funktionshinder.

Koder för olika typer av funktionshinder är till exempel ”psykiskt funktionshinder” och ”socialmedicinskt funktionshinder”. Exempel på det senare är att ha en kriminell bakgrund eller missbruk, men de som intervjuats exemplifierar också med ett avvikande utseende, kraftig övervikt, piercing och bristfällig hygien. Den socialmedicinska koden blir ”ett slags restkategori för människor…som av olika skäl inte lever upp till kraven på social kompetens, flexibilitet och reflexivitet”, skriver de två forskarna.

Resultatet blir en rundgång i systemet: Personer som inte anses anställbara klassas som funktionshindrade, och de som klassas som funktionshindrade anses inte anställbara. Att inte leva upp till arbetsmarknadens krav blir med denna logik i sig självt ett funktionshinder.
Funktionshinderkodningen uppfyller också ett administrativt syfte för Arbetsförmedlingen. Genom att koda en arbetssökande som funktionshindrad öppnas möjligheter att stödja, exempelvis med lönebidrag och skyddade anställningar. Kodningen skapar också transparens genom att myndigheten kan visa hur mycket resurser som läggs på olika grupper av arbetssökande.

– För människor utan funktionshinder finns annars inte så mycket att erbjuda, det handlar mest om att ”putsa på individen”, som Ida Seing formulerar det, att få tillgång till en coach och lära sig skriva bra CV.

– Arbetslöshet har gjorts till ett individuellt problem. Ansvaret har skjutits över från samhället till individen. Rätten till anställning har omvandlats till en skyldighet att vara anställbar.
Samtidigt finns ett etiskt dilemma. Flera av de intervjuade ser sig som delaktiga i en negativ utveckling, genom att de stänger ut, stigmatiserar och stämplar människor som avvikande. ”

Om vi puttar bort alla personer som inte är mainstream, vad får vi kvar?…En liten grupp ja-sägare…jag tycker att alla människor borde få vara med”, ”Idag bedömer vi någon som funktionshindrad som vi inte skulle gjort för 20 år sedan. Det krävs inte mycket tafflighet för att man inte ska vara gångbar på arbetsmarknaden”, som några av dem säger.

De intervjuade är överens om att deras arbete sker mer på arbetsgivarnas villkor idag än tidigare. Forskarna kallar det för en ”normalitetsförskjutning” i arbetslivet, med hårdare effektivitetskrav och mindre utrymme för avvikande personligheter: ” Man har inte råd med den här som inte presterar, som går på halvfart och är lite halvmysko”, som en arbetspsykolog uttrycker det.

Ida Seing arbetar nu på en studie om arbetsgivares roll vid långtidssjukskrivna som återgår i arbete. Hon samarbetar bl. a. med forskare i Toronto.

Artikeln som hon skrivit tillsammans med Kerstin Jacobsson heter ”En möjliggörande arbetsmarknadspolitik? Arbetsförmedlingens utredning och klassificering av klienters arbetsförmåga, anställbarhet och funktionshinder” och har publicerats i tidskriften Arbetsmarknad & Arbetsliv.

– Forskningen på området är angelägen, dels för att minska patientlidande och korta vårdtiderna och dels för att förbättra arbetsmiljön för personalen, säger Helén Olsson, doktorand.

Helén Olssons forskning visar att en trygg, drogfri miljö där det ges möjlighet till förtroendefulla relationer mellan personal och patienter, ger möjlighet till förändring och utveckling hos patienterna och minskar risken för våld inom rättspsykiatrisk vård.

Och tvärtom finns en grogrund för aggressivitet och våld om patienterna möts av en icke- kommunikativ personal med en negativ eller avvisande inställning. Den psykiska miljön påverkas av ett ständigt växelspel mellan patienter och mellan patienter och personal.

Forskningen som visar att relationer och samspel på en rättspsykiatrisk vårdavdelning är av stor betydelse, bygger på intervjuer med både rättspsykiatriska patienter och med personal.

Resultatet visar att det finns en stor samstämmighet mellan patienter och personal om vad de anser bidrar till minskad risk för våld och vad som gynnar återhämtningsprocesser. En trygg miljö, fri från droger, aggressivitet och våld, bidrog till en minskad våldsrisk och gynnade på samma gång patienters vändpunkter mot återhämtning.

– En förtroendefull relation med en personal i kombination med en trygg miljö, bidrog till att finna ro och att få möjligheter till reflektion. Det medverkade till att patienten började utveckla nya, mer ändamålsenliga förhållningssätt, både till sig själv och till sin omgivning, säger Helén Olsson.
Avhandlingen ”Att minska risken för våld och att främja återhämtning i den rättspsykiatriska vården – Patienters och personalens erfarenheter av vägen mot återhämtning” försvaras 6 september vid Mittuniversitetet i Sundsvall.

Juristen Ola Engdals studier redovisas i projektet Folkrättsligt ansvar för vålds- och tvångsanvändning i multinationella fredsinsatser, som slutrapporterats till Riksbankens Jubileumsfond.

– Det som gör det svårt är att många aktörer är inblandade, och det är oklart vem som ytterst är ansvarig eftersom folkrätten primärt är skriven för stater och det här ofta är insatser som styrs av FN eller andra organisationer. Det saknas alltså effektiva möjligheter att hålla organisationer ansvariga under folkrätten. Dessutom är de internationella organisationerna ännu inte medlemmar av några traktat på området för de mänskliga rättigheterna eller den internationella humanitära rätten, säger Ola Engdahl.

De så kallade robusta insatserna där multinationella fredsstyrkor agerar med ett fredsframtvingande mandat och därmed har rätt att använda våld och tvång för att lösa sina uppgifter har ökat i antal sedan 1995. Det innebär att fredsstyrkorna ingriper och påverkar människors liv i området för en fredsinsats i mycket större utsträckning än tidigare. Det kan handla om omhändertagande av personer, husundersökningar eller beslagtagande av egendom. För de som drabbas av vad de uppfattar som felaktiga ingrepp och till och med övergrepp är det viktigt att det finns faktiska möjligheter att få saken prövad. Enligt Ola Engdahl finns det framförallt två sätt att lösa problemen.

– Det ena är tydligare bestämmelser som fördelar ansvaret mellan stater och organisationer till exempel genom olika avtal, det andra är att upprätta fora för att ställa också organisationer till svars, på samma sätt som till exempel Europadomstolen i dag kan döma stater för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Problemet är att ett delat ansvar skulle kunna leda till att länder drog sig tillbaka och inte längre ville ställa upp. Ola Engdahl förklarar varför:

– Eftersom de deltagande staterna har överlämnat befälet över sina styrkor till FN, NATO eller EU så är det svårt att hävda att de skulle dela ansvaret med den organisation som ensamt utövar den operationella kontrollen över styrkorna. Det skulle kunna leda till att de truppbidragande staterna inte alls vill vara med eller till att de vill leda sina egna trupper och fatta sina egna beslut.

Men trots farhågorna för att ett delat ansvar mellan medverkande staters trupper och ordergivande organisationer skulle leda till en ökad försiktighet att delta, så finns det en stark trend inom den internationella folkrättsliga doktrinen för ett delat ansvar.

– Det finns exempel på så kallade ”claims commissions” som sker lokalt inom området för fredsinsatsen. De skulle kunna utvecklas för att på plats utreda övergrepp och liknande. Men sådana lokala insatser kan trots allt inte ersätta behovet av något som liknar Europadomstolen och som också kan ställa internationella organisationer till ansvar för brott mot mänskliga rättigheter.

Läs mer om Ola Engdahls projekt på www.rj.se där hela slutredovisningen finns.

Under en konferensen Pedagogisk forskning i Skåne den 28 augusti, redovisar forskarna vissa resultat från sitt pågående forskningsprojekt.

– Forskarna i världen är eniga om att god undervisningskvalitet ökar elevernas möjligheter till lärande, och att elevernas framgångar har stor betydelse för lärarnas hälsa och arbetstillfredsställelse, säger Carola Aili som leder forskningsprojektet.

Forskarduons fleråriga projekt ska bidra till kunskaper om hur skolan och lärarnas arbete ska organiseras, så att lärare kan komma väl förberedda till sin undervisning. 

– På konferensen redovisar vi resultat från en särskilt utformad e-dagbok där runt 60 lärare, varje dag under två veckor, rapporterade om två valda kvalitetsdrivande arbetesuppgifter. Vi har också med exempel från en web-enkät där samma lärare vid två tillfällen träffades i sina arbetslag och diskuterade med fokus på gemensamt utfört kvalitetsdrivande arbete, säger Carola Aili.

Resultaten visar bland annat att lärarna varannan dag inte genomför något arbete som är kvalitetsdrivande för den närliggande undervisningen. De flesta angav som skäl att de inte hunnit – att de tagit emot ett studiebesök, gått in och täckt upp för en kollega eller att ett möte tagit längre tid än vad de trott. Några få angav att de har ett system där de samlar arbete som har med kommande undervisning till vissa dagar i veckan och därför inte arbetar med det varje dag.

– Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att undervisningen inte har föregåtts av förberedelser. De undersökta lärarna har fem timmars förtroendearbetstid i veckan och förberedelserna kan ha skett då, säger Carola Aili.

– Det kan också vara så att lärarna gjort mer än vad de kom att tänka på när de skrev i e-dagboken på eftermiddagen. En hemkunskapslärare kan till exempel ha gjort en beställning av varor medan eleverna var sysselsatta med eget arbete under lektionen, utan att tänka på detta faktiskt är en nödvändig förberedelse inför morgondagens undervisning, säger Marie-Louise Österlind. 

Forskarna menar också att ett annat viktigt resultat är att många av de arbetsuppgifter, som lärarna angav som kvalitetsdrivande för deras undervisning, är pedagogiskt viktiga och ofta helt avgörande för att undervisningen överhuvudtaget ska kunna genomföras, trots att de egentligen inte är pedagogiska i sitt innehåll.

— Det kan vara sådana arbetsuppgifter som att göra beställningar, producera texter eller kopiera, plocka fram och göra iordning material. Har man inte skrivit färdigt och kopierat upp texten som ska handleda eleverna i det nya temat, så kan eleverna inte börja jobba efter introduktionen. Detsamma gäller för det praktiska material som eleverna ska jobba med. Detta är arbetsuppgifter som lärare prioriterar, av förklarliga skäl, men det är också arbetsuppgifter som hade de kunnat utföras av en annan person än en lärare. Om lärarna kan få avlastning med dessa arbetsuppgifter, skulle de kunna ägna mer av sin arbetstid åt viktiga pedagogiska övervägande kring hur instruktionerna och undervisningen ska utformas på ett optimalt sätt. Vilket i sin tur förväntas leda till högre arbetstillfredsställelse för både elever och lärare, menar Carola Aili och Marie-Louise Österlind.

FAKTA
Forskningsprojektet bedrivs i samarbete med Landskrona Stad och Svalövs kommun och finansieras av AFA-försäkring som vill stödja långsiktigt förbättringsarbete i avsikt att förbättra lärares arbetsvillkor och minska deras arbetsrelaterade ohälsa. Läs mer om forskningsprojektet på Högskolan Kristianstads hemsida.

De hastighetsdämpande åtgärder som gjordes var timglas- och stopphållplatser, cirkulationsplatser samt förhöjningar och liknande farthinder. VTI har på uppdrag av Trafikkontoret i Göteborg räknat på den samhällsekonomiska effekten av dessa åtgärder.
Utgångspunkten för studien är ett dokument som tidigare tagits fram av Trafikkontoret i Göteborg: ”Trafikolycksutvecklingen i Göteborg 1990–2003” av Lennart Adolfsson, 2004-09-24. VTI:s uppgift har varit att granska dokumentet och bedöma rimligheten i skattade effekter på inbesparat antal dödade och svårt skadade samt den påföljande ekonomiska värderingen.
I dokumentet beskrevs åtgärderna som extremt lönsamma: ”Varje investerad krona bedöms ge en samhällsbesparing på drygt 40 kronor”. VTI har i beräkningarna använt ett nyckeltal som är mera inriktat på samhällsekonomisk effektivitet och tar hänsyn till skatter och avgifter. I VTI:s beräkningar har även tagits hänsyn till driftkostnadsökning samt skattade ökade restider. Resultatet blir ett mycket högt värde även om det inte når upp till tidigare uträknad besparing.
VTI notat 24A-2013 [Ref 1]
Mer information Jörgen Larsson [Ref 2]
Foto: VTI
VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut, är ett oberoende och internationellt framstående forskningsinstitut inom transportsektorn. Huvuduppgiften är att bedriva forskning och utveckling kring infrastruktur, trafik och transporter. Verksamheten omfattar samtliga transportslag. VTI har omkring 200 medarbetare och finns i Linköping (huvudkontor), Stockholm, Göteborg, Borlänge och Lund.

Långsiktig strategisk kollektivtrafikplanering på regional och lokal nivå innebär en utmaning, där en viktig fråga har handlat om relationen mellan ägare (kommun och landsting) och trafikbolag. Sedan januari 2012 finns en ny kollektivtrafiklagstiftning som skulle kunna lösa några av de aktuella problemen.

I VTI rapport 792 redovisas en studie av de förutsättningar som har karakteriserat politik och planering kring kollektivtrafik på regional och lokal nivå i Dalarna och Östergötland under 2000-2011.

Resultaten visar att det funnits en del utmaningar kring ambitionerna att utveckla en mer långsiktig strategisk kollektivtrafikplanering. En av huvudfrågorna har handlat om relationen mellan kommun/landsting och trafikbolag. I båda de studerade länen har det funnits starka länstrafikbolag som har haft stor kompetens och stort inflytande över kollektivtrafikens utveckling. Situationen har inneburit att det har varit viktigt att utveckla former och arenor för dialog och gemensam formering mellan ägare och trafikbolag. Exakt hur detta ska gå till har inte varit formaliserat i lagstiftning eller annat, utan har byggt helt på vilka initiativ och vilken förmåga som funnits lokalt och regionalt. De båda länen i fokus för denna studie haft olika strategier och olika förutsättningar att hantera denna utmaning.

En annan viktig fråga handlar om de kostnadsfördelningsmodeller som tillämpats i respektive län. Båda länen har sedan 2004 tillämpat den så kallade Gävleborgsmodellen, som är en kostnadsfördelningsmodell som skapar en tydlig uppdelning av kostnadsansvaret mellan kommuner och landsting.

Sammanfattningsvis kan noteras att studien ger en rad exempel på både utmaningar och drivkrafter för ett mer strategiskt och långsiktigt kollektivtrafikarbete. Det står klart att det är en kombination av formella och informella institutionella förutsättningar som avgör hur effektivt det strategiska kollektivtrafikarbetet kan bli. 2000-talets första decennium har präglats av ett formellt institutionellt regelverk som inte har varit särskilt gynnsamt i detta avseende. Sedan 1 januari 2012 finns en ny kollektivtrafiklagstiftning på plats, som i mångt och mycket är ett försök att lösa dessa problem. Det är viktigt att framöver noga följa upp och analysera hur det går med det strategiska kollektivtrafikarbetet lokalt och regionalt, med fokus på såväl formella som informella institutionella förutsättningar.