I början av 1990-talet förlängdes de yrkesinriktade linjerna på gymnasiet från två till tre år. Eleverna på yrkeslinjerna fick då fler allmänna teoretiska ämnen. Förändringen motiverades bl.a. av arbetslivets ökade krav på generell kunskap och flexibilitet. Rapportförfattaren Caroline Hall studerar vad som hänt med elever som deltog i en försöksverksamhet med förlängda yrkeslinjer i slutet av 1980-talet. De tidigare eleverna följs upp under lågkonjunkturen 2008-2010 när de var 34–40 år gamla. Hon finner att de som började en treårig yrkeslinje på lång sikt inte verkar ha klarat sig bättre på arbetsmarknaden än de som gick en tvåårig yrkeslinje.

Högre arbetslöshet bland personer med låga grundskolebetyg
Bland dem som hade haft låga betyg från grundskolan tycks risken för arbetslöshet som vuxen istället öka som en följd av att ha börjat den längre utbildningen. Mönstret är tydligast bland pojkarna. Sannolikheten att vara arbetslös minst 180 dagar under 2008–2010 ökade med 5,2 procentenheter
i denna grupp. Även sannolikheten att vara arbetslös ett helt år ökade signifikant för pojkar med låga grundskolebetyg som börjat treåriga linjer.

– Det kan tyckas förvånande att en längre och mer generell utbildning ökade risken för arbetslöshet, säger Caroline Hall. Vi vet dock sedan tidigare att just elever med låga grundskolebetyg oftare hoppade av när yrkeslinjerna blev längre. Det är troligen därför jag ser att risken för arbetslöshet ökar.

Utvärdering av en försöksverksamhet 
Rapportförfattaren utvärderar en försöksverksamhet med förlängda yrkeslinjer i gymnasieskolan som fanns i ett stort antal kommuner 1988-1990. Yrkeslinjerna i försöket påminde mycket om de som infördes efter reformen. I rapporten jämförs elever från kommuner som deltog i försöket i
olika utsträckning. Alla personer som började en yrkeslinje under 1986–1990 ingår i studien.

FAKTA
IFAU-rapport 2013:16 Medförde längre och mer generella yrkesprogram en minskad risk för arbetslöshet? är skriven av Caroline Hall. Rapporten är en sammanfattning av IFAU Working paper 2013:17.

Regeringens ambition är att göra vägtrafiken oberoende av fossila drivmedel. Man har därför gett utredningen om Fossilfri FordonsFlotta 2030 (FFF) i uppgift att ta fram en strategi om hur detta kan åstadkommas. Utredningen studerar ett antal möjligheter att minska utsläppen. En tänkbar del i en sådan strategi är att förmå bilister byta till kollektiva färdmedel. Vi har därför fått utredningens uppdrag att göra en bedömning av kollektivtrafikens roll i ljuset av önskemålet om minskade utsläpp av klimatgaser. Arbetet genomförs också mot bakgrund av att branschen (representanter för regionala huvudmän, operatörer och statliga myndigheter) har som mål att fördubbla antalet resenärer mellan 2006 och 2020.

Kollektivtrafiken, i första hand tågpendling i och kring större städer, har ökat under ett antal år. Samtidigt ökar kostnaderna och som ett resultat har taxorna höjts snabbare än inflationen samtidigt som skattebetalarnas nota ökat ännu snabbare. År 2011 står skattemedel för mer än hälften av kollektivtrafikens kostnader på 34 miljarder kronor.

En utgångspunkt för att bedöma kollektivtrafikens framtida utveckling ges av en prognos Trafikverket tagit fram som underlag för den långsiktiga infrastrukturplaneringen. Prognosen baseras på förutsättningar om hur inkomster, befolkning, sysselsättning och priser utvecklas mellan 2010 och 2030.

Trafikverkets bedömning är att lokal och regional busstrafik ökar med fyra, och pendeltågstrafiken med 32 procent. Eftersom bilanvändningen samtidigt ökar med 39 procent minskar kollektivtrafikens andel av det motoriserade resandet. Personbilstrafikens utsläpp av klimatgaser är därför större år 2030 än i dag.

I vår rapport behandlas ett antal tänkbara åtgärder för att öka resande med buss och pendeltåg och därmed begränsa utsläppen. Det handlar om styrmedel som de regionala kollektivtrafikmyndigheterna förfogar över (biljettpris, linjedragning, antal avgångar med mera), om kommunernas möjlighet att använda plan- och bygglagstiftningen för att gynna kollektivtrafiken liksom om åtgärder som riksdagen kan besluta om (priset på bilismen i form av exempelvis drivmedelsskatter och avdragsregler).

Genomgången identifierar ett betydande antal brister och rena felaktigheter i den statistik som beskriver svensk kollektivtrafik. Kunskapen om effekterna av olika styrmedel och om förklaringar till kostnadsökningen är otillräcklig. Sammantaget är det därför svårt att i dagsläget ge rekommendationer om hur kostnadsökningen kan bromsas och hur fler kan lockas att använda kollektiva färdmedel.

I frånvaro av systematiska svenska studier av effekterna av olika styrmedel förlitar vi oss i två räkneexempel på resultat från andra länder. Det ena exemplet utgår från att fördubblingsprojektet lyckas och syftar till att bedöma hur stora miljövinsterna i så fall blir. Om antalet personkilometer med kollektivtrafik fördubblas mellan 2010 och 2030 skulle utsläppen av CO2 från personbilstrafiken fortfarande öka men ökningen skulle vara cirka sex procent lägre än i Trafikverkets prognos. Utsläppen är då 15 i stället för 16 miljoner ton CO2 vilket betyder att ett fördubblat kollektivt resande skulle ge ett mycket begränsat bidrag till regeringens ambitioner om fossilfri fordonsflotta år 2030.

Förklaringen är att kollektivtrafiken utgör en liten del, och bilismen en väldigt stor del av det totala transportarbetet i utgångsläget. Även om alla nya kollektivtrafikresenärer skulle vara tidigare bilister är effekten på bilresandet liten.

I ett andra räkneexempel studeras frågan från motsatt perspektiv: Hur stora skulle effekterna för kollektivtrafiken bli av tre samtidiga politiska förändringar? Skatten på drivmedel höjs så att drivmedelspriset är 50 procent högre år 2030 jämfört med 2010; avdragsrätten för kostnaden för arbetsresor tas bort; och kollektivtrafiktaxan sänks med 25 procent.

Utbudet av buss- och pendeltågstrafik behöver öka med 18 procent för att ta hand om det ökande antalet resenärer. I kombination med de tre förändringarna av styrmedel skulle resandet med kollektivtrafik öka med 44 procent. Detta ligger långt under ambitionen bakom fördubblingsmålet. Dessutom fortsätter biltrafiken att öka, men i räkneexemplet med 19 i stället för med 32 procent till år 2030. De förhållandevis kraftiga politiska förändringarna i räkneexemplet är därför otillräckliga för att nå målet om en fossilfri fordonsflotta år 2030. Eftersom trafikutbudet behöver öka blir det också dyrbart.Också andra samhällsförändringar kan bidra till ett ökat kollektivt resande.

Vi redovisar exempelvis studier av konsekvenserna av en förändrad bebyggelsestruktur. Eftersom det krävs dramatiska förändringar av lokalisering av boende och arbetsplatser för att påverka det kollektiva resandet, och eftersom bebyggelsestrukturen förändras långsamt, har detta begränsad betydelse för möjligheten att uppnå fördubblingsmålet eller för att minska biltrafikens klimatbelastning till 2030.

Kollektivtrafik fyller en viktig funktion i moderna samhällen och är helt avgörande för arbetsmarknaden. Ju större stad, desto mer betydelsefull är fungerande buss- och pendeltågstrafik. En god kollektivtrafikförsörjning kan dessutom bidra till rimliga resmöjligheter i glesare regioner. Kollektivtrafiken är också miljövänlig. Men vår rapport visar att det krävs dramatiska samhällsförändringar för att fördubbla kollektivtrafikresandet och att inte ens detta mer än marginellt skulle påverka beroendet av fossila drivmedel år 2030.

Kollektivtrafikens många förtjänster innebär att kostnadsökningar i kombination med en otillräcklig tillväxt av resandet inte längre är acceptabelt. Det krävs därför ökade ansträngningar och bättre kompetens för att analysera förslag som kan öka trafikens effektivitet och att för att omsätta innovativa idéer i fungerande affärsmodeller.

För halvtannat år sedan öppnade riksdagen kollektivtrafikmarknaden för nyetablering. Den enda effekten så här långt har varit en ökad byråkrati. Det är därför av avgörande betydelse att de regionala kollektivtrafikhuvudmännen tar sin uppgift på allvar. En förutsättning för detta är att etablera en förståelse av vad som driver upp kostnaderna och vad man kan göra för att locka fler resenärer. Vare sig klimatet, skattebetalarna eller kollektivtrafikresenärerna har något att tjäna på att dagens utveckling fortsätter.

Hela rapporten finns att ladda ner här
Läs även debattartikeln om samma ämne på DN debatt här

– Vi upplever normalt att andra människor är tydligt skilda från oss själva och att de uppfyller en helt annan del av rummet än vi själva. Den här studien visar dock att vi upplever utrymmet runt andra människor på samma sätt som vi upplever utrymmet runt vår egen kropp, säger Claudio Brozzoli, studiens huvudförfattare på institutionen för neurovetenskap.

Claudio Brozzolis forskning har visat att visuella händelser som sker i närheten av vår egen hand representeras i samma område i pannloben (premotoriska hjärnbarken) som händelser som sker i närheten av någon annans hand. Med andra ord uppfattar hjärnan det som sker kring en annan persons hand via samma nervceller som det som sker i närheten av vår egen hand. Denna delade representation av rummet kan hjälpa oss att interagera mer effektivt med andra, som till exempel när vi skakar hand med någon. Det kan även hjälpa oss att intuitivt förstå när andra människor är i fara, som till exempel när vi ser en boll komma flygande mot någons huvud.

Studien bestod av en serie experiment som utfördes med funktionell magnetisk resonanstomografi (fMRT) och omfattade fyrtiosex friska, frivilliga deltagare. I det första experimentet fick deltagarna observera en liten boll fäst på en pinne röra sig i utrymmet omkring deras egen hand och sedan kring någon annans hand. Forskarna upptäckte då ett område i pannloben med grupper av nervceller som endast reagerade på föremålet om det var i närheten av den egna eller andra personens hand. I det andra experimentet lyckades man återskapa dessa resultat och även visa att resultatet inte berodde på i vilken ordning stimuli presenterades kring de två olika händerna.

– Vi vet från tidigare studier att våra hjärnor representerar det andra människor gör via samma grupp nervceller som representerar det vi själva gör; det så kallade spegelneuron-systemet. Men i de här experimenten hittade vi en ny klass av nervcellspopulationer som representerar utrymmet kring andra personer på samma sätt som de representerar utrymmet kring oss själva, säger Henrik Ehrsson, medförfattare till studien.

Enligt forskarna gör studien det möjligt att förstå beteenderelaterade och känslomässiga interaktioner mellan människor från ett nytt perspektiv där utrymmet emellan är gemensamt. Studien sponsrades av Europeiska forskningsrådet, Stiftelsen för strategisk forskning, James S. McDonnell Foundation, Vetenskapsrådet, Söderbergsstiftelsen och Marie Curie Action.

Publikation: “A shared representation of the space near oneself and others in the human premotor cortex”’, Claudio Brozzoli, Giovanni Gentile, Loretxu Bergouignan, H. Henrik Ehrsson, Current Biology

I avhandlingen jämförs och analyseras vapenstilleståndsavtal i relation till fredsprocesser i Aceh, Indonesien och i Sri Lanka. Vapenvilor lyfts ofta fram som centrala delar i fredsprocesser, men få tidigare studier har systematiskt och djupgående analyserat betydelsen av sådana avtal i nutida inomstatliga konflikter.

Malin Åkebos studie, som inkluderar intervjuer med ett stort antal centrala personer, visar att vapenstilleståndsavtal kan underlätta övergången från krig till fred men att avtalen också medför betydande utmaningar.

– I inomstatliga väpnade konflikter där en grupp gör anspråk på självständighet för ett visst territorium riskerar vapenstilleståndsavtal att bli en ny arena för strider om erkännande och om att vinna kontroll över områden. Samtidigt ska man inte glömma att vapenstilleståndsavtal både i Aceh och i Sri Lanka initialt minskade våldet och förbättrade säkerhetssituationen, säger Malin Åkebo.

Resultaten pekar också mot att vapenstilleståndsavtal blir mer omfattande över tid, både vad gäller innehåll och internationell involvering. Avtalen har också påverkan på efterföljande relationer mellan parterna och på senare vapenstilleståndsavtal.

– Vi har sett ett ökat antal fredsprocesser de senaste decennierna där vapenstilleståndsavtal är centralt, men de här processerna har ofta visat sig sköra och sällan medfört de genomgripande förbättringar som man hoppats på. Därför är det viktigt att öka våra insikter om de problem och möjligheter som kan uppkomma.

Dynamiken inom konfliktparterna viktig faktor
I avhandlingen lyfter Malin Åkebo fram ett antal gemensamma faktorer som är viktiga för att förstå vapenvilor i relation till fredsprocesser, och hon visar på hur de har haft betydelse.

– Både i Aceh och i Sri Lanka är det tydligt att dynamiken och maktkamper inom konfliktparterna är en viktig faktor för att förstå betydelsen av vapenstilleståndsavtal som sluts mellan parterna. Det kunde vi till exempel se i Sri Lanka där en vapenvila skrevs under av premiärministern medan presidenten som kom från oppositionspartiet lämnades utanför. De interna maktstriderna blev en komplicerande faktor i den efterföljande processen, menar Malin Åkebo.

I avhandlingen betonas också att den symboliska politiken kring vapenvilor är central. För en ”icke-statlig” part kan det vara viktigt att ingå ett avtal med regeringen i strävan efter erkännande och legitimitet. Detta kan i sin tur också vara en viktig orsak till ointresse från regeringssidan att sluta vapenvila med rebeller.

Läs avhandlingen: http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:640450

För att en robot ska fungera bra i hemmiljö, måste den anpassas till hur vi människor påverkas av att interagera med en robot i stället för en annan människa. I en doktorsavhandling vid Örebro universitet studerar Annica Kristoffersson hur kunskaperna om hur människor interagerar med varandra kan förbättra utformningen av robotsystem.Sedan sommaren 2010 pågår utvärderingen av hur det är för äldre personer att ha en robot i hemmiljö. Det sker genom forskningsprojektet ExCITE, som leds från Örebro universitet, där så kallade Giraff-robotar har placerats ut hemma hos vardera fyra hushåll i Sverige, Spanien och Italien. Där mäts hur det är att ha Giraffen hemma under längre perioder för att kommunicera både med vänner och bekanta, men också i viss mån med vårdgivare.

Annica Kristofferssons forskning finns inom ramen för ExCITE, där hon utvärderat hur kontakten med andra människor påverkas av att kommunikationen sker med hjälp av en robot i stället för på det sätt vi är vana vid. Roboten har en bildskärm, som gör att kommunikationen liknar den när man använder Skype i olika datorer. Skillnaden är att roboten rör sig i lägenheten och kan styras, antingen av den boende eller av till exempel en vårdgivare.

Inte bortvänd
Roboten kan röra sig på olika sätt i bostaden och hur den som ansluter sig till roboten placerar denna  i förhållande till den äldre påverkar hur väl aktörerna upplever att kommunikationen fungerar. Det duger inte att Giraffen står vänd bort från den äldre och den får inte vara på för långt avstånd heller.

– Om samtalet liknar det vid ett personligt möte, där man möts öga mot öga och talar om personliga angelägenheter, upplevs det som mer positivt än om roboten varit bortvänd eller på stort avstånd, säger Annica Kristoffersson.

Det finns ständigt en diskussion kring robotar som en del i äldrevården. Kritikerna pekar på risken för att allt fler mänskliga kontakter försvinner. Å andra sidan kan livet också förenklas för en person som kanske har svårt att utan hjälp ta sig till Vårdcentralen. För personer som har trygghetslarm kan en robot förbättra möjligheterna för en operatör att se vad som hänt när larmet går och därmed sätta in rätt åtgärder. 

Yngre mer skeptiska
I en av studierna har studenter och lärare på en vårdutbildning medverkat. Det visade sig att studenterna var mer skeptiska till att använda Giraffen, trots att yngre personer vanligtvis har större vana vid datorer och mobiltelefoner och därmed skulle ha lättare att acceptera kommunikation med hjälp av roboten.

– Det finns en oro för att roboten ska ersätta den direkta kontakten mellan människor och det påverkar inställningen till kommunikation via Giraffen. Denna oro var särskilt tydlig hos studenterna. Vårdlärarna, som också hade yrkeserfarenheter från vården, såg fördelar med att snabbt kunna hämta in rutinmässiga upplysningar från patienter utan att vare sig patienter eller personal skulle behöva flytta sig.

En grupp larmoperatörer, som normalt kommunicerar med äldre framförallt via telefon, har fått utbildning i hur Giraffen fungerar och också fått svara på frågor om hur den fungerar. För dem är detta en helt ny möjlighet, i stället för att bara tala i telefon kan de med hjälp av roboten orientera sig i lägenheten och manövrera den på olika sätt.

– Systemet ger en möjlighet till social kontakt, men det är också förknippat med svårigheter. Dels är det svårigheterna att manövrera roboten, men också att operatörerna inte vet så mycket om bostadens planlösning och var den äldre brukar vara, särskilt om man inte haft kontakt tidigare.

Samtalskvalitet
Med hjälp av en utrustning som registrerar information om hur vi pratar med varandra har Annica Kristoffersson också undersökt hur ett samtal flyter mellan två personer i en sociometrisk undersökning.

– Det visar sig att om de yttre förhållandena är bra så att samtalet liknar ett vanligt samtal mellan två personer som möts, flyter också samtalet bättre, det kunde vi konstatera i mätningarna. Vi behöver alltså utveckla systemet så att det blir lättare att manövrera. Det har delvis redan skett, men vi behöver också ta fram verktyg, så att vi kan mäta kvaliteten på interaktionen via denna typ av robot och hur kvaliteten påverkas när vi ändrar olika funktioner. 
Kontakt: Annica Kristoffersson Tel 019-303099 E-post annica.kristoffersson@oru.se

Örebro universitet är ett modernt lärosäte med ämnesmässig bredd. Här finns cirka 17 000 studenter och 1 200 medarbetare. Universitetet har utbildning och forskning inom psykologi, humaniora, juridik,
samhällsvetenskap, naturvetenskap, teknik, vård, medicin, undervisning, musik, idrott, restaurang och hotell. www.oru.se [Ref 1]

I det nya forskningsprojektet utvärderas en 10 veckor lång internetbehandling för personer som har problem med uppskjutandebeteende, inom psykologi kallat prokrastinering.

– Alla människor skjuter upp saker i sin vardag utan att det behöver orsaka några problem. För vissa kan det dock utvecklas till ett återkommande mönster som orsakar både stress och nedstämdhet, säger Alexander Rozental, leg. psykolog och en av forskarna bakom studien.

Tidigare undersökningar visar att cirka 20 procent av den vuxna befolkningen har stora svårigheter till följd av prokrastinering, en siffra som är ännu högre för studenter inom högre utbildning. Förutom att arbete och studier blir lidande är det inte ovanligt att dessa personer även upplever svåra besvär av såväl depression som ångest.

Terapi via internet
– Det unika med denna studie är att det handlar om en behandling som helt och hållet är avsedd för personer som har problem med prokrastinering. Förhoppningsvis kan det hjälpa en grupp människor som ofta inte får det stöd de behöver, förklarar Per Carlbring, professor i klinisk psykologi vid Stockholms universitet.

Behandlingen sker på internet med hjälp av kognitiv beteendeterapi och består av ett självhjälpsmaterial. Genom att läsa om sina svårigheter och utföra övningar är syftet att försöksdeltagarna ska förändra tidigare vanor och pröva alternativa sätt att handskas med uppgifter och åtaganden i sin vardag.

– Liknande upplägg har prövats för andra psykiska problem med goda resultat, exempelvis depression, panikångest och spelberoende. Sverige ligger långt fram när det gäller framtagning och forskning på denna form av internetbaserad psykologisk behandling. Målet är att kunna nå ut med effektiv hjälp till så många människor som möjligt, berättar Per Carlbring.

Rekrytering av deltagare  
Det enda som krävs för att medverka är en dator med internetuppkoppling. Försöksdeltagarna utför arbetet helt på egen hand eller med stöd av en internetterapeut. Rekrytering av deltagare pågår till slutet av september sedan sätter projektet igång.

En fråga som återstår är hur man ska få målgruppen att genomföra studien och inte skjuta på den till senare.

– Visst kan man tycka att det riskerar att bli lite ”moment 22” att försöka få personer med uppskjutandebeteende att anmäla sig, men min erfarenhet av internetbehandlingar gör att jag är hoppfull. En intressant fråga är sedan hur vi håller dem kvar i behandlingen, säger Per Carlbring.

Forskningsprojektet bedrivs av Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, i samarbete med medarbetare vid Linköpings Universitet. Mer information om projektet finns på www.prokrastinera.se

  En prissättning av bilförsäkringar som strävar mot att belöna trafiksäkert beteende skulle kunna bidra till att minska antalet olyckor.
I VTI notat 22-2013 diskuteras hur en systematisk överföring av information om tidigare inblandning i olyckor och trafikförseelser skulle göra det möjligt att i större utsträckning basera försäkringspremien på beteende i trafiken.
Analysen visar att fortkörare tenderar att ha ökad benägenhet för helförsäkring medan individer med övriga trafikförseelser och lagföringar är mindre benägna att teckna helförsäkring. Ägare av statusbilar tenderar att vara mer benägna att köra för fort medan ägare av familjebilar är mindre benägna att begå olika typer av trafikbrott.
Eftersom flera riskklassificeringsvariabler är baserade på försäkringstagarens självrapportering är det möjligt för högriskindivider att underrapportera sin risk och därigenom erhålla en lägre försäkringspremie. En slutsats är att bristen på information om riskfyllt beteende bidrar till att skapa orättvisa och risken är att fler kör oförsäkrade eller systematiskt byter försäkringsbolag i syfte att hålla nere premien.
För att minska dessa problem föreslås tre möjliga alternativ:
1. Användning av skadehistorik vid prissättning av försäkringspremier. Den svenska försäkringsbranschen har ett gemensamt register för skador (GSR), vilket innebär att skadehistorik från alla bolag finns tillgänglig. Syftet är att förhindra bedrägerier, men det skulle också kunna användas för riskklassificering och prissättning.
2. En annan möjlighet är att tillåta att försäkringsbolagen använder trafikförseelser och trafikbrott vid riskklassificering och premiesättning. Flera länder använder exempelvis pricksystem där körkortet dras in efter x antal förseelser. Detta kräver dock lagändringar för att kunna tillämpas i Sverige.
3. Användarbaserade försäkringar, så kallat Usage-Based-Insurance (UBI), baserar premien på användandet av bilen, det vill säga när, var och hur bilen används, vilket gör att försäkringspremien prissätts efter faktiskt beteende istället för de uppskattningar för risk som används för närvarande.
Sammanfattningsvis konstateras att ett ökat informationsflöde till försäkringsbolagen kan vara ett viktigt delmål i arbetet med nollvisionen.
VTI notat 22-2013 [Ref 1]
Mer information: Jan-Eric Nilsson [Ref 2]
Foto: VTI

VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut, är ett oberoende och internationellt framstående forskningsinstitut inom transportsektorn. Huvuduppgiften är att bedriva forskning och utveckling kring infrastruktur, trafik och transporter. Verksamheten omfattar samtliga transportslag. VTI har omkring 200 medarbetare och finns i Linköping (huvudkontor), Stockholm, Göteborg, Borlänge och Lund.

I början av 1800-talet fanns förutom änkor bara några hundra myndiga kvinnor i Sverige. Hundra år senare fanns ungefär en halv miljon myndiga ogifta kvinnor. Länge tolkades utvecklingen som en följd av ekonomiska behov hos framför allt män. Britt Liljewall, som nyligen slutrapporterade sitt projekt om kvinnors myndighet på 1800-talet, visar emellertid att frågan om myndighet var angelägen också för många kvinnor – och det gällde inte bara för att kunna hantera egendom utan det handlade om kvinnornas självständighet och identitet.

Britt Liljewall kan för första gången ge en samlad bild av de många ogifta myndiga kvinnorna under 1800-talet. Vid seklets början inkom cirka 60 ansökningar per år om att bli myndig – efter 1858 då ett nytt regelverk infördes, lämnades uppskattningsvis mellan 7000 och 8000 anmälningar in.

– När dispensförfarandet övergavs 1858 kunde myndighetssträvande kvinnor som fyllt 25 anmäla sig myndiga i lokal domstol och utan medverkan av sin omgivning. Det ledde till att antalet sökande snabbt steg, förklarar Britt Liljewall.

Även om det därmed blev formellt enklare att bli myndig, och omgivningens inställning inte gavs samma utrymme, så kan Britt Liljewall med hjälp av ett antal livshistoriska fördjupningar visa att det fortfarande fanns ett motstånd mot kvinnlig myndighet.

– 1865 ändrades regelverket igen och alla ogifta kvinnor som fyllt 25 blev automatiskt myndiga – men med rätt att anmäla sig omyndiga om de ville. Få kvinnor tycks emellertid ha utnyttjat den rätten.

Från 1800-talets mitt var det heller inte bara ett borgerligt skikt i städerna som ansökte om myndighet. Också pigor och kvinnor utan fast egendom ville bli myndiga. Från att ha varit ett sätt att hantera egendom, blev myndigheten en fråga om självkänsla och det Liljewall kallar ”föreställda framtider”. Frågan om att bli myndig blev därmed en identitetsfråga. 

FAKTA
Läs hela Britt Liljewalls slutredovisning på Riksbankens Jubileumsfond: http://anslag.rj.se/sv/anslag/37720

Boken ”Mig själv och mitt gods förvalta” 1800-talskvinnor i kamp om myndighet Stockholm, 2013, är utgiven på Nordiska museets förlag.