Forskningen presenteras i en ny avhandling av Matilda Thorén, och bakom resultaten står bl.a. även forskarkollegan Helen Pettersson och professor Sven Påhlman.

Lungcancer är den tumörform som skördar flest dödsfall i världen, ungefär 1,3 miljoner människor årligen. Knappt en femtedel av de insjuknade har diagnosen småcellig lungcancer, en mycket aggressiv tumörform med snabb spridning i kroppen.

– Patienter med småcellig lungcancer svarar inledningsvis bra på behandling med cellgifter, men överlevnadsutsikten är ändå dålig eftersom flertalet får återfall inom två år och då finns inga effektiva läkemedel att sätta in, berättar Matilda Thorén, doktorand vid institutionen för laboratoriemedicin i Malmö vid Lunds universitet.

Det är här idén att prova om en arsenikförening, arseniktrioxid, kan vara lämplig för behandling uppstod. Att använda arsenikföreningar i läkande syfte har sitt ursprung i Kina och har använts mot olika sjukdomar i flera tusen år. På 1970-talet gjorde arseniken comeback inom cancerforskningen, och numera används arseniktrioxid mycket framgångsrikt för behandling vid återfall av blodcancersjukdomen akut promyelocytisk leukemi (APL).

I avhandlingen visas att arseniktrioxid är lika effektivt på odlad småcellig lungcancer som på APL-celler, och vid försök på möss hämmades i de flesta fall cancertillväxten drastiskt.

– Nästa steg är en klinisk studie på patienter som inte längre svarar på cellgiftsbehandling. Vi planerade en klinisk studie i Lund tillsammans med lungcancerforskare i Göteborg. Men företaget Cephalon som registrerat arseniktrioxid har istället valt att stödja en amerikansk studie på lungcancer, som dock bygger på våra resultat, säger Sven Påhlman professor i molekylär medicin vid Lunds universitet.

I två andra studier som ingår i avhandlingen har Matilda Thorén sökt efter förklaringar till varför just småcellig lungcancer är så överlevnadskraftig och framgångsrik i sin spridning, och resultaten är förvånande, menar hon. Cancertypen visade sig nämligen inte vara beroende av någon av de två proteiner, HIF-1a och HIF-2a, som normalt sett hjälper cancertumörer att växa i den syrefattiga miljö som uppstår pga. tumörcellernas delning. HIF-2a saknas naturligt vid småcellig lungcancer och i studiesyfte avlägsnades även HIF-1a:

– Till vår förvåning fann vi att cancercellerna inte bara överlevde i den syrefattiga miljön, utan att de dessutom fortsatte att dela sig. Det tyder på att småcellig lungcancer anpassar sig till syrebrist på något annat och ännu okänt vis. Vi undersöker nu om en aminosyra, glutamin, är delaktig, säger Matilda Thorén.

Matilda Thorén disputerar på avhandlingen ”Hypoxic Adaptation and Arsenic Trioxide” den 27 september 2013.

Psykopati är en vuxendiagnos och när det gäller unga människor talar man om olika grader av psykopatiska drag. Tidigare forskning har visat på att dessa egenskaper är stabila, särskilt i den grupp ungdomar med hög grad av psykopatiska egenskaper.

– Det är intressant att studera ungdomar, som tidigt visar psykopatiska drag för att se hur utvecklingen till psykopati sker, säger Selma Salihovic, som gjort studien tillsammans med Metin Özdemir och framlidna Margaret Kerr.

Väckte fackpress
Deras artikel Trajectories of Adolescent Psychopathic Traits i tidningen Journal of Psychopathology and Behavioral Assessment refererades på webb-platsen Science Daily under rubriken Psykopatiska drag hos tonåringar är inte huggna i sten. Det var det som väckte viss uppmärksamhet i fackkretsar och redan helgen efter den första publiceringen hade Selma Salihovic fått ge tre intervjuer och ytterligare ett par är inbokade. Så varför denna uppmärksamhet?

– Vi vet att psykopati bland vuxna är starkt kopplat till kriminalitet och anses mycket svårbehandlat, säger hon. Att psykopatiska personlighetsdrag inte är stabila under uppväxten ger hopp om att kunna förebygga uppkomsten av personlighetsstörningen innan den fått fäste.
Det Örebroforskarna funnit i sin studie är att graden av psykopatiska egenskaper minskar hos vissa ungdomar. Totalt har 1068 ungdomar funnits med i studien under fyra år, från det att de var 12-14 år tills de var 17-18 år. Av dem uppvisade elva procent psykopatiska egenskaper av olika grad.

Avtog naturligt
De flesta med låga eller medelhöga nivåer av psykopatiska drag utvecklades ganska normalt, dragen avtog på ett naturligt sätt och såg inte ut att leda till problem för dem. Men det fanns också en liten grupp med höga nivåer av psykopatiska drag, som också hade hög grad av kriminalitet och dåliga familjeförhållanden.

– För den här gruppen ser framtiden inte så ljus ut, men samtidigt är det med psykopatiska drag precis som med andra personlighetsdrag. De förändras och utvecklas under tonåren och det finns exempel på att inte alla som uppvisar psykopatiska drag utvecklar psykopati eller blir kriminella i vuxenåren.

Det finns starka skäl att gå vidare för att förstå utvecklingen av psykopatiska personlighetsdrag och vilka faktorer som påverkar utvecklingen i både positiv och negativ riktning. De betraktas ofta som väldigt stabila, men nu kanske ändå inte – även om Selma Salihovic värjer sig en smula för uttrycket – huggna i sten.

Den här studien kommer att finnas med i hennes doktorsavhandling, som är planerad till i december och som också kommer att innehålla andra aspekter på det här ämnet, bland annat hur stor roll föräldrarna spelar för tonåringar med psykopatiska personlighetsegenskaper. 

Före 1960 var överlevnaden efter ett plötsligt hjärtstopp nära noll. Därefter spreds kunskapen om att utföra hjärt-lungräddning genom att placera händerna på bröstkorgen och ge kompressioner vilket har lett till att vi idag kan rädda livet på mellan 8-10 procent av dem som får ett plötsligt hjärtstopp.

Redan 1961 blev det känt att bröstkompressionerna kan leda till en mängd skador, exempelvis revbensbrott. De flesta har ingen betydelse för patienten eller för patientvården men ett fåtal potentiella skador kan förlänga eller komplicera vårdtiden. I mycket sällsynta fall kan man få så svåra skador att hjärt-lungräddningen är utsiktslös. Det är därför viktigt att vara medveten om vilka skador som kan uppkomma under hjärt-lungräddning för att optimera vården för dessa patienter.

I sin avhandling har David Smekal undersökt i vilken omfattning skador kan uppkomma. Han visar att mindre allvarliga skador som revbensbrott är vanligt förekommande vid hjärt-lungräddning. Mekanisk behandling med LUCAS ledde till sådan skada hos 14 procent fler patienter än vid manuell behandling. När det gäller antal frakturer, bröstbensbrott eller andra inre skador syntes ingen skillnad mellan behandling med mekaniska eller manuella bröstkompressioner. Inte heller fanns någon koppling mellan revbensfrakturer och inre svårare skador.

– Det är viktigt att säga att vi inte fann några livshotande skador orsakade av hjärt-lungräddning och det är ännu viktigare att poängtera att ingen ska avstå från att utföra hjärt-och-lungräddning med bröstkompressioner, oavsett om LUCAS eller manuella bröstkompressioner används, på grund av rädsla att åsamka skada, säger David Smekal.

– Redan är ett av de vanligaste skälen till att man inte komprimerar tillräckligt djupt rädslan för att åsamka skada och vi vill inte späda på den rädslan utan snarare poängtera att det viktiga är att försöka placera händerna noggrant och sedan komprimera enligt rådande riktlinjer. Det handlar om att försöka rädda liv.

Studien omfattar 222 patienter som fått hjärtstopp utanför sjukhus och avlidit trots hjärt-lungräddning med antingen manuella bröstkompressioner eller LUCAS.

Studien, som inom kort presenteras i Clinical Journal of Pain, är den första hälsoekonomiska utvärderingen av behandlings- och kostnadseffekter av specialiserad manuell behandling av patienter. Studien är gjord på patienter med åkommor som är vanliga hos de som står i kö till ortopeden. Studien visar att patienterna blev bättre med naprapatisk behandling än med konventionellt ortopediskt omhändertagande. Resultaten visar även att det blir billigare. Studien har genomförts av Stina Lilje, doktorand vid BTH, i samarbete med Institutet för Hälso- och Sjukvårdsekonomi i Lund och Karolinska Institutet.

Köerna till ortopeden är bland de längsta inom vården och många remisser rör åkommor som inte är i behov av den specifika kompetens som finns på en ortopedimottagning. När en patient med en sådan remiss får tid hos en ortoped görs ofta åtgärder som inte är effektiva för den sökta åkomman.

– Inom hälsoekonomi räknar man både på rena kostnader och på kostnadsnytta. Det är vanligt att en viss behandlingsmetod är effektivare men dyrare än en redan existerande. I ovanligare fall är en metod både effektivare och billigare, vilket var hypotesen i denna studie, berättar Stina Lilje.

I studien ingick två patientgrupper: en grupp fick ortopedisk behandling och den andra fick naprapatisk behandling. Under behandlingens gång kartlades alla kostnader, liksom hälsovinsten i form av minskad smärta och ökad fysisk funktion.

– Det visade sig att kostnaderna för de olika patientgrupperna skiljde sig åt rejält. Medelkostnaden för en patient som tagits om hand av en ortoped kostade drygt 14 000 kronor, medan medelkostnaden för en patient som tagits om hand av en naprapat enbart var drygt 5 000 kronor. Patienterna som fick naprapati fick dessutom en högre livskvalitet, säger Stina Lilje.

– Slutsatsen är att förbättrade hälsoeffekter, liksom avsevärda besparingar, skulle kunna göras ifall naprapati vore ett möjligt vårdval på sjukhusen, avslutar Stina Lilje.

En av patienterna som deltog i studien är Berith Kjellsson.

– Jag fick förfrågan att medverka i en studie om, i mitt fall länd- och korsryggsbesvär samt besvär i svanskotan. Min smärta var näst intill outhärdlig varför jag tacksamt tackade ja. Tack vare naprapatbehandlingen är jag idag helt smärtfri och lever ett helt normalt rörligt liv, berättar Berith Kjellsson.

– Målet måste vara bättre vård, det vill säga korta väntetider och rätt behandling. Denna studie visar att det finns outnyttjade resurser där mer samarbete mellan ortopeder och naprapater skulle förbättra omhändertagandet för vissa patienter, säger Håkan Friberg, verksamhetschef på ortopedkliniken Blekinge.
 

– I både frisk vävnad och cancer finns det celler som inte förekommer i tillräckligt stort antal för att man ska kunna använda något annat än så kallade encellsmetoder (single-cell på engelska). Den här tekniken tillåter oss att identifiera ovanliga och viktiga undergrupper av celler i olika typer av vävnad. Vi kan också i betydligt större utsträckning se hur uttrycket av unika gensekvenser förändrar cellen från ett tillstånd till ett annat, till exempel hur ett embryo utvecklas till en hel organism eller en cancertumör metastaserar, säger Rickard Sandberg, som lett forskningsarbetet bakom den nya tekniken.

Det traditionella sättet att mäta aktiviteten hos miljontals celler samtidigt skymmer viktiga skillnader i genuttrycket hos specialiserade celler i en viss typ av vävnad. Med hjälp av single-cell-metoder kan forskarna överkomma denna begränsning. Den ledande metoden som används för den här typen av analys kallas Smart-seq och utvecklades 2012 av bioteknikföretaget Illumina, tillsammans med Rickard Sandbergs forskargrupp.

För att vidareutveckla denna teknik till vad de kallar Smart-seq2 har forskarna nu genomfört över 450 experiment. Deras nya analysmetod fångar konsekvent tre till fyra gånger så många RNA-molekyler jämfört med den äldre metoden, vilket innebär ungefär 2000 fler gener per cell. Den kan också avläsa betydlig fler gensekvenser i sin fulla längd. Något som hittills har varit en tuff utmaning i den här typen av studier, där det vanliga är att man bara kan se delar av sekvensen i uttryckta gener. De nya möjligheterna ökar finmaskigheten i analysen från enskilda celler, vilket till exempel kan ha betydelse när man vill kartlägga genetiska skillnader hos människor (på engelska Single Nucleotide Polymorphism, SNP) som i sin tur bidrar till biologiska skillnader och sjukdom.

Forskarna hoppas att den nya metoden ska ha stor betydelse för cancerforskningen. Att identifiera ovanliga undergrupper av celler i tumörer och förstå deras roll för överlevnaden och utveckling av cancer kan bidra till förbättrad diagnostik och nya målstyrda behandlingar. Eftersom de så kallade reagenser och andra material som används i Smart-seq2-metoden är förhållandevis vanliga och lätta för laboratorier att beställa har kostnaden för att göra dessa singel-cell-analyser också kunnat sänkas betydligt jämfört med den tidigare metoden.

– Nu kan alla forskare göra sina egna singel-cell-analyser för genuttryck, genom att själva köpa de komponenter som behövs och följa processen som beskrivs i vår artikel, säger Rickard Sandberg.

Rickard Sandberg är docent och forskargruppsledare på institutionen för cell- och molekylärbiologi vid Karolinska Institutet i Stockholm och även knuten till Stockholmsavdelningen vid Ludwiginstitutet för cancerforskning. Arbetet med den aktuella publikationen har finansierats med anslag från det europeiska forskningsrådet, ERC, SSF och Vetenskapsrådet.

Publikation: “Smart-seq2 for sensitive full-length transcriptome profiling in single cells”, Simone Picelli, Åsa K Björklund, Omid R Faridani, Sven Sagasser, Gösta Winberg & Rickard Sandberg, Nature Methods, online 22 September 2013, doi: 10.1038/nmeth.2639.