Många växter måste gå igenom en längre period av kyla för att gå i blom – de måste ”vernaliseras”. Det är detta som gör att morötter och rödbetor inte sätter frö det år de sås, och att höstvete sås på hösten men går i ax först nästa år. Nu kommer rön från SLU om de genetiska mekanismer som styr växternas långtidsminne, och ser till att erfarenheter av kyla bevaras även i de nya celler som bildas i växten.

Vernalisering är en viktig process för många jordbruksgrödor och trädgårdsväxter, men också för många ogräs. För växter som gror på hösten är det oftast en god strategi att bygga upp ett näringsförråd innan vintern sätter in, och skjuta upp blomning och frösättning till nästa växtsäsong. Andra växter, som rödbetan, gror på våren och ägnar hela växtsäsongen åt att lagra näring i rötter för att få en extra kraftig frösättning året efter. Hos dessa växter finns en ”spärr” som gör att de måste utsättas för en längre period av kyla för att kunna gå i blom. Denna spärr är genetiskt betingad, och vad kylan gör är att förändra hur DNA:t är ihopvirat, och därmed vilka gener som är aktiva.

Vernalisering bygger på att växten har ett mycket långvarigt minne av att tidigare ha utsatts för låga temperaturer, och involverar ett cellulärt minnessystem av en typ som även används i andra processer hos både växter och djur. När Lars Hennig och hans kollegor studerade mekanismerna bakom växtcellers minnesfunktioner på molekylnivå fann de ett protein (MSI1) som har en viktig funktion för vernalisering hos växten backtrav.

Det centrala i studien är dock att det för första gången presenteras en mekanism som kan förklara hur det cellulära minnet kan överföras till nya celler vid celldelningar. Kortfattat innebär systemet att kyla leder till att ett proteinkomplex som kallas PRC2 modifierar kromatinet (de strukturer som cellens DNA är packat i) vid gener som reglerar blomning. Det förväntade vore att hälften av dessa modifieringar skulle försvinna vid varje celldelning, men det är inte vad som sker inuti cellerna och forskarna visar att det finns ett särskilt protein (LHP1) som lotsar PRC2 till rätt plats.

Parallell till minnesfunktioner hos däggdjur
Kort efter det att artikeln publicerades dök det av en ren tillfällighet upp en annan artikel som visar att människans motsvarighet till genen MSI1 är kopplad till minnesfunktioner i hjärnan hos däggdjur. I studier som inbegrep människor och möss visade det sig att nivåerna av proteinet RbAp48 sjunker med stigande ålder, och att detta kan kopplas till en försämrad minnesförmåga. Det visade sig också att upprätthållna nivåer av detta protein fördröjer åldersrelaterade minnesförsämringar hos möss.

– Detta har väckt stor uppmärksamhet, av uppenbara skäl, säger Lars Hennig.

För närvarande finns det ingen kunskap om de molekylära mekanismer som styr effekterna hos däggdjur, och det går därför inte att säga om det finns gemensamma grundläggande mekanismer för minnesfunktioner i växtceller och däggdjurshjärnor.

– Tillsammans visar dock vår studie och däggdjursstudien att MSI1-lika proteiner är mångsidiga proteiner som kombinerar flera skilda funktioner. Jag brukar beskriva dem som cellens schweiziska armékniv för manipulering av kromatin, säger Lars Hennig.

Lars Hennig är professor i genetik vid SLU:s BioCentrum i Uppsala sedan oktober 2010, och han var innan dess verksam i Zürich i Schweiz. Hans specialintresse är kromatinets reglering av växters utveckling och fysiologi.

Länk till artikeln: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23778966

Från hösten 2006 tillbringade Nina Hasche tre år i Suzhou nordväst om Shanghai i Kina. Genom den lilla men växande svenskkolonin fick hon kontakter med svenska företag, som arbetade på olika kinesiska marknader. Det gav henne möjligheter att utveckla idéer från sin licentiatsavhandling till det som nu blivit doktorsavhandlingen Value Co-Creating Processes in International Business Relationships – Three emprical stories of co-operation between Chinese customers and Swedish suppliers.

– Jag ville studera hur värde samskapas i internationella relationer ur ett kund-leverantörsperspektiv. Det är relationer som innehåller osäkerhet på många olika plan. Kunder och leverantörer har olika referensramar genom kultur och tradition, marknaden är ofta turbulent och komplex och marknadens spelregler förändras snabbt, säger Nina Hasche.

Kinesisk marknad
Hon har studerat företag på fordonsmarknaden, där svenska företag med tillverkning i Kina är leverantörer till kinesiska företag, som är kunder. Hon har studerat tre olika relationer och det handlar alltså inte om handelsverksamhet mellan olika nationer utan affärer mellan företag på den kinesiska marknaden.

– Det språkbruk jag skapar i avhandlingen är sannolikt användbart i många andra affärsrelationer, men innehållet i de olika begreppen varierar mellan aktörer, mellan kulturer och över tid. I min avhandling utgör samarbetet mellan kinesiska kunder och svenska leverantörer empiriska exempel för hur värde kan skapas i ett samarbete med någon som har en annan referensram.

Olika värden
I en affärsrelation är grunden att kunden betalar för ett värde han får av leverantören. Men samarbetet skapar också individuella värden för både kunden och leverantören. Leverantören kanske utvecklar sin tillverkningsprocess, får nya idéer eller andra värden av relationen. Kunden kan också få ut andra värden, som till exempel kontakt med andra nätverk eller tillgång till ny kunskap.

Affärsrelationen innebär specifika värden för var och en av parterna, men kan också utvecklas till att skapa värde som är viktiga för båda parter, till exempel genom gemensamma utvecklingsprojekt. Men det här är inte alltid lätt, särskilt inte när det handlar om stora kulturskillnader mellan parterna som skapar osäkerheter i det här fallet på många olika plan.

– De här skillnaderna stötte jag på också i mitt arbete med avhandlingen. Jag presenterade mina planer för de svenskledda företagen som förstod mig. Jag gjorde sedan en presentation av projektet, som sändes till de kinesiska företagen och fortsättningen blev en rad luncher, middagar och andra möten. Jag fick inte så mycket frågor om själva projektet utan mer om andra saker, vilka andra personer jag kände, vad jag tycket om olika saker, om jag hade några dolda avsikter och så vidare, säger Nina Hasche.

Nyanserna
På samma sätt kan vägen till ett värdeskapande samarbete mellan två parter vara lång. Det kan vara svårt att förstå vilken kunskap som krävs för att minska osäkerhet i relationen eftersom den finns på många plan.

Nina Hasche menar att man kan tänka på och värdera kunder/leverantörer på ett annorlunda sätt.

– Det kan vara en fördel att gruppera affärsparterna utifrån om man ser relationen med dem som enbart ett sätt att generera individuellt värde för både kund och leverantör eller om man ska satsa på att tillsammans skapa gemensamt värde för att få ut mer av relationen.
I det arbetet kan det vara av värde att nyansera språkbruket för att utveckla samskapande begrepp kring samtal, samordning, samarbete och det som genererar gemensamt värde.

Lärandemål är centralt i Bolognaprocessen, ett samarbete om utbildning på högskolenivå mellan 47 europeiska länder. Samarbetet ska främja rörlighet, anställningsbarhet och stärka Europas konkurrenskraft när det gäller utbildning. I policydokumenten bakom Bolognaprocessen beskrivs lärandemålen ofta som ett sätt att förändra den högre utbildningen i riktning mot vad studenterna verkligen ska kunna efter en utbildning.

I sin avhandling undersöker Richard Baldwin hur lärandemålen har implementerats i två 30-poängskurser i engelska med didaktisk inriktning på en högskola i Sverige. Han har följt arbetet med kursplanerna genom att granska lokala policydokument och vad lärare har uttryckt på planeringsmöten. Han har också tagit del av skriftliga och muntliga diskussioner om hur kurser om lärandemål organiserades.

Avhandlingen visar att det finns ett stort avstånd mellan idéerna bakom policyn och den praktiska tillämpningen. Lärandemålen utgår från studentens behov och kraven i arbetslivet och i samhället i stort. Men de introducerades i en akademisk kultur där läraren ses som en förebild och expert som ska förse studenten med den kunskap som är nödvändig för att klara av ett yrkesliv.

– Min forskning visar att lärandemålen kan absorberas i den lokala akademiska kulturen istället för att främja en mer studentfokuserad undervisning, säger Richard Baldwin som har disputerat vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik på Göteborgs universitet och är verksam vid institutionen för pedagogik på Högskolan i Borås.

Richard Baldwin tycker att det behövs mer debatt om Bolognaprocessen och lärandemålen med tanke på hur mycket tid och pengar som har spenderats på att införa reformen.

–  Om effekten inte är den avsedda, om de europeiska policymålen inte sätter studenten i fokus, kan man fråga sig om det är värt mödan. Företrädare för Bolognaprocessen menar att reformen inte blivit införd som det var tänkt på grund av bristande förståelse och engagemang. Men att detta inte lyckas beror snarare på ett för stort avstånd mellan innehållet i en abstrakt policy på EU-nivå och det praktiska arbetet.

Avhandlingens titel: Changing practice by reform. The recontextualisation of the Bologna process in teacher education

På många högskoleutbildningar i elektronik eller ellära har man i dag gått ifrån att undervisa om Laplace-transformen, ett matematiskt hjälpmedel som gör det mycket enklare att lösa differentialekvationer. Motivet är att matten är för svår för studenterna, framför allt på de kortare ingenjörsutbildningarna.

Eftersom Laplace-transformen är grundläggande inom exempelvis ellära och reglerteknik är det flera didaktiker runtom i världen som börjat intressera sig för vad det egentligen är som är svårt.

– Min forskning visar att det inte är matten, säger Anna-Karin Carstensen, som inom kort lägger fram sin avhandling i ämnet ingenjörsvetenskapens didaktik, vid Institutionen för teknik och naturvetenskap, Campus Norrköping.

Genom att filma studenter under en laboration i ellära och analysera i vilket läge de inte längre förstod eller fick begripliga svar på sina frågor insåg hon att problemet uppstod i övergången mellan teori och praktik. I ett försök att göra den kopplingen tydlig fick studenterna nästa gång simulera resultatet i datorn, i samband med att teorin gicks igenom.

– Det visade sig att studenterna inte ens tar tag i matten när de inte förstår. När de fick teorin och kunde simulera resultatet blev sambanden plötsligt tydliga och matten inget problem, säger Anna-Karin Carstensen.
I avhandlingen har hon utarbetat en modell som inte fungerar bara när Laplace-transformen ska läras in, utan i många andra sammanhang där kopplingen mellan teori och praktik inte är uppenbar för studenterna.

– Resultat som detta visar att det behövs en didaktisk forskning inriktad på ingenjörsvetenskaperna, den här typen av problem måste vi lösa själva, säger Jonte Bernhard, professor i Ingenjörsvetenskapens didaktik på Linköpings universitet.

– Metoderna delar vi med annan didaktisk forskning, men vi måste anpassa dem efter våra behov. Jag har träffat didaktiker som frågat om studenterna verkligen behöver lära sig Laplace-transformen och det är lika relevant som att fråga varför vi lär barn räkna bråk, säger Anna-Karin Carstensen.

Anna-Karin Carstensen är verksam vid Högskolan i Jönköping och det är också där disputationen äger rum, fredag 27 september.

Läs mer på LiU-nytt
http://www.liu.se/forskning/forskningsnyheter/1.509538?l=sv

Avhandlingen i fulltext
http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf;jsessionid=991da653306caf40070152bc2205?searchId=1&pid=diva2:647562

– Eleverna är medvetna om den särskildhet som utmärker gymnasiesärskolan, som för flertalet innebär upplevelser av både trygghet och osäkerhet, konstaterar Therése Mineur, som har följt en grupp elever i gymnasiesärskolan under två läsår.

I en doktorsavhandling i ämnet handikappvetenskap, som läggs fram på fredag den 27 september, har Therése Mineur studerat gymnasiesärskolans verksamhet ur elevernas perspektiv. Gymnasiesärskolan är en skolform som riktar sig till elever som har bedömts ha en intellektuell funktionsnedsättning.

Av en rikstäckande enkät som besvarades av rektorer i landet, framgick att majoriteten av alla elever som går (”är mottagna”) i gymnasiesärskolan får sin undervisning i särskilda gymnasiesärskoleklasser. På många håll anordnas emellertid alternativa lösningar för enstaka elever genom att eleverna samläser kurser tillsammans med elever i gymnasieskolan. På ett litet antal skolor får alla elever som går i gymnasiesärskolan hela sin utbildning tillsammans med elever i gymnasieskolan, och på flera skolor får elever delvis sin utbildning i form av utökad praktik (utöver de 22 veckor som de är garanterade under sin utbildning).
Undervisningens organisation får konsekvenser

– De faktorer som motiverar olika undervisningslösningar kan beskrivas som en förhandling mellan verksamhetens förutsättningar, ramar och resurser och elevernas förutsättningar, förmågor och önskningar, säger Therése Mineur.

På fem skolor runt om i landet som Therése Mineur har följt på närmare håll och där hon sammanlagt har intervjuat 26 elever under två läsår, har de olika sätten att organisera undervisningen framför allt visat sig ha betydelse för elevers inställning till skolarbetet och deras syn på vad som är viktig kunskap. Det handlar bland annat om hur de ser på sina framtida möjligheter till arbete och förekomsten av kontakt och samspel med elever i gymnasieskolan. Trots olika sätt att organisera verksamheten visar elevernas erfarenheter att skolorna förenas i en särskild skolkultur som bland annat handlar om ett ”vi-i-särskolan” i förhållande till andra elever och personal i andra skolformer. I gymnasiesärskolan bjuder lärarna in eleverna till en närhet som delvis suddar ut gränserna mellan personal och elever.

– I tidigare studier har ofta den omsorgskultur som råder inom särskolan, som också har framträtt i den här studien, kritiserats. Men med hänsyn till elevernas erfarenheter är det viktigt att inte oreflekterat kritisera detta eftersom den ofta är grunden till att elever känner trygghet. Å andra sidan ger ett alltför utbrett omhändertagande upphov till att elever blir osäkra på sig själva eftersom de upplever att de blir behandlade som yngre än de är, säger Therése Mineur.

Något som inte är unikt för den här skolformen, utan som har visat sig förekomma även i andra skolformer, är könsrelaterade skillnader. Till exempel när det gäller personalens förväntningar och krav på eleverna. Alternativa lösningar, exempelvis i form av utökad praktik, har i den här studien visat sig vara ett vanligare alternativ för manliga elever än för kvinnliga. När det gäller förväntningarna på eleverna men också erfarenheter av personalens bemötande, är det oftare kvinnliga elever som upplever att de blir behandlade som yngre än vad de är.

– Med tanke på att det här är en avhandling i handikappvetenskap är det relevant att uppmärksamma att elevernas erfarenheter också säger oss något viktigt om ett funktionshinders relativa karaktär. Ett mottagande i gymnasiesärskolan kan innebära att elever inte upplever sig ha några skolsvårigheter eller funktionshinder i skolkontexten som en följd av de anpassningar som görs. Men att kategoriseras som ”särskoleelev” får ofta till följd att elever upplever hinder i relationen till andra, eftersom skolformstillhörigheten markerar ett annorlundaskap, konstaterar Therése Mineur, och fortsätter:

– I mötet med andra bekräftas ofta den upplevelsen genom andras bemötande, men också i mötet med de fördomar om särskola och intellektuella funktionsnedsättningar som finns i samhället och som eleverna i hög grad är medvetna om. Sammantaget betyder detta att mottagande i gymnasiesärskolan kan innebära att funktionshinder både reduceras och konstrueras.

FAKTA
Avhandlingen heter ”Skolformens komplexitet – elevers erfarenheter av skolvardag och tillhörighet i gymnasiesärskolan” och läggs formellt fram vid Örebro universitet. Therése Mineurs avhandlingsarbete har bedrivits vid Högskolan i Halmstad, där hon har en doktorandanställning.
Medierna hälsas välkomna till disputationen:

TID: fredagen den 27 september 2013 kl. 10

PLATS: Haldasalen, Visionen, Högskolan i Halmstad

Huvudhandledare är Magnus Tideman, professor i handikappvetenskap, Högskolan i Halmstad Opponent är Helena Hemmingsson, professor i arbetsterapi, Linköpings universitet

Se avhandlingens abstract/sammanfattning

De svenska sågverken har på senare år ställts inför stora utmaningar med vikande efterfrågan på sina produkter, vilket resulterat i lägre priser och minskad lönsamhet. Byggmaterialhandeln tar stora volymer från sågverken som levererar en mängd olika sortiment till olika butiker. Det skapar ett stort eget sortiment att hantera, och eftersom trä är en lågförädlad produkt med små marginaler skapar stora sortiment höga kostnader som påverkar lönsamheten.

En idé för att förbättra lönsamheten, s.k. proaktiv sortimentshantering, har utvecklats av Daniel Ellström, industridoktorand från SCA och verksam inom forskningsprogrammet Lean Wood Engineering, Linköpings universitet.  Genom att vara proaktiv och påverka butikerna i deras produktval kan sågverken samordna sortimenten i de olika butikerna. Och ett mindre sortiment kan i sin tur förbättra kostnadseffektiviteten, säger Daniel Ellström.

Den senaste tidens utveckling mot en mer kundfokuserad organisation har varit nödvändig för att sågverken ska behålla sina kunder i en tuff konkurrens, men har samtidigt lett till höga produktionskostnader och problem med lönsamhet. Den proaktiva sortimentshantering som Daniel Ellström föreslår, ska möjliggöra för sågverken att minska sina produktionskostnader samtidigt som efterfrågan i byggvaruhandeln tillgodoses.

–  Detta är ingen tillbakagång mot hur sågverk historiskt sett arbetat utan ett sätt att ta hänsyn till kundernas krav utifrån egna förutsättningar. Sortimentshanteringen kan även bidra till ökad lönsamhet för handeln, konstaterar Daniel Ellström.

–  Sortiment anpassade efter respektive butiks kundgrupp och en minskad lagerhållning ger möjlighet till diversifiering mellan butiker och bör leda till bättre lönsamhet även för byggvaruhandeln

Vill du ha mer nyheter från Linköpings universitet? Vårt elektroniska nyhetsbrev LiU-nytt-e kommer varje torsdag med alla nyhetsartiklar som publicerats på webben under den gångna veckan.

Södertörnsdoktoranden Anders  Blomqvist bedriver gränsöverskridande historisk forskning i ordets rätta bemärkelse. Som medredaktör för en banbrytande antologi om Ungern och Rumänien är han högaktuell på årets Bok- och biblioteksmässa som specialsatsar på Rumänien. Under mässan i Göteborg presenterar han forskningsvolymen ”Hungary and Romania Beyond National Narratives – Comparisons and Entanglements”.
Antologin ”Hungary and Romania Beyond National Narratives – Comparisons and Entanglements” lyfter fram ett helt nytt sätt att se på den komplexa relationen mellan Ungern och Rumänien – där två nationella historieskrivningar står i direkt konflikt med varandra. I stället för att betona olikheter och skillnader, så vill den betona hur ländernas historia är intimt sammanlänkade med varandra.
–Detta är ett försök ifrågasätta grundpelarna i båda de nationella berättelserna. Förhoppningsvis kan vår forskning också bli en inspirationskälla för liknande projekt i till exempel Balkanområdet, säger Anders Blomqvist, doktorand vid Södertörns högskola.
Deras metod utgår delvis från det franska begreppet ”histoire croissé” och det engelska”entangled history”. Histoire croissé är delvis ett resultat av ett projekt som påbörjades 2006 där myndigheterna i Tyskland och Frankrike tillsammans producerade en gemensam lärobok för gymnasiet som skulle accepteras av båda sidor.
– Vi har också en akademisk mission där vi vill visa hur man kan använda sig av ett jämförande, gränsöverskridande perspektiv för att se historien på ett nytt sätt.
Allt började med en konferens i rumänska Cluj 2009 som arrangerades av Blomqvist, Constantin Iordachi, ursprungligen från Rumänien, och Balázs Trencsényi med ungerskt ursprung. Mötespunkten för de tre var Central European University i Budapest där Blomqvist studerat och där de andra två är verksamma som forskare.
– Eftersom vi har rest och bott i flera olika kulturer delade vi en strävan efter en gränsöverskridande dimension i detta. Det var också avgörande att de som medverkade i boken delar vårt perspektiv, förklarar Anders Blomqvist som bott i både Ungern och Rumänien under längre perioder.
Han menar att de båda ländernas nationalistiska historieskrivning står i vägen för en politisk försoning idag. I både Ungern och Rumänien finns starka nationella berättelser som hålls levande av politiker, lärare, journalister och andra opinionsbildare, menar han.
– Båda länder är insnöade i sina egna historiska perspektiv och har svårt att acceptera den andres perspektiv. Officiellt finns det visserligen en ömsesidig respekt på den högsta politiska nivån, men gamla stereotyper lever kvar. Invånare på båda sidor demoniserar varandra. Därför finns det ett starkt behov av att driva historiska försoningsprojektet, som till exempel Frankrike och Tyskland gjort på ett framgångsrikt sätt – inte minst genom samarbetet i EU, säger Anders Blomqvist.
Han menar att Ungerns och Rumäniens EU-medlemskap visserligen har dämpat vissapolitiska spänningar, men att etniska spänningar och minoritetskonflikter fortfarande inte är helt lösta.
– EU har varit en positiv kraft som lyckas sätta frågor om demokrati och minoriteter på agendan. Men en baksmälla av medlemskapet är att länderna tycker att det är en storebror som kommer in och petar i deras inre angelägenheter. I Ungern har detta lett till att högerkrafterna växer men ökad intolerans mot andra etniska grupper inklusive romer , säger Anders Blomqvist.
På statlig nivå i Ungern och Rumänien har det funnits planer på att producera engemensam historiebok.
– Vi kommer före och vi gör det bättre eftersom vi inkluderar ledande internationella, ungerska och rumänska historiker. Vi tillhör forskningsfronten på alla sätt och vis, säger han.
Bok- och biblioteksmässan i Göteborg
Anders Blomqvist finns på plats under Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, där boken lanseras i Södertörns högskolas monter B05:70 den 27/9 kl 15-16 samt den 28/9 kl 10-11. 
Kontakt
Anders Blomqvist, doktorand Södertörns högskola: anders.blomqvist@sh.se, 070-731 63 40
Eleonor Björkman, kommunikatör Södertörns högskola: eleonor.bjorkman@sh.se, 070-286 13 32


_____________________________________________________
Södertörns högskola är ett lärosäte beläget i Flemingsberg, 18 minuter söder om Stockholms Central. Här bedrivs utbildning på samtliga nivåer och forskning inom samhällsvetenskap, humaniora, naturvetenskap och teknik, ofta med en mångvetenskaplig prägel. 13000 studenter läser inom 60 utbildningsprogram och 250 kurser. Södertörns högskola har omkring 800 anställda, merparten forskare och lärare.

EUs konditionalitetspolitik innebär att den framtida anslutningar villkoras med ett antal kriterier som mottagarländerna måste uppfylla, där skydd för minoritetsrättigheter ingår som ett kriterium.

De stater som undersökts är därför alla stater som ingår i EUs konditionalitetspolitik där ett antal kriterier har styrt urvalsprocessen, säger hon.

– Som att de alla ska vara europeiska och ha stora segment av etniska minoriteter i sina respektive befolkningar. Alla stater antas också ha en stark vilja att gå med i EU. Dessutom ska de vara postkommunistiska och ha varit involverade i våldsamma etniska konflikter.

Påverkar potentiellt medlemskap lagstiftning?
Avhandlingsarbetet baseras på en rationalistisk teoretisk modell, External incentives model of governance. Syftet är att förklara om tidsavståndet för det potentiella EU-medlemskapet har påverkat lagstiftningsnivån för minoritetsspråk hos de utvalda staterna under perioden 2003-2010.

Anna Parkhouse har begränsat mätningen av nivån på lagstiftningen till att omfatta icke-diskriminering, användning av minoritetsspråk i officiella sammanhang och minoriteters språkliga rättigheter i utbildningen.

Hypotesen jag testat i modellen är att ju kortare tidsavstånd till det potentiella EU-medlemskapet desto större sannolikhet för att staten har utvecklat en hög lagstiftningsnivå på dessa tre områden, förklarar hon.

Olika stater undersökta
De undersökta staterna har delats in i tre grupper beroende på tidsavståndet till det potentiella EU-medlemskapet. I första gruppen återfinns de stater som ligger närmast ett medlemskap, Kroatien och Makedonien. Kroatien har sedan avhandlingsarbetet gjordes beviljats EU-medlemskap.

I den andra gruppen finns stater som ligger längre ifrån EU-medlemskapet; Serbien, Bosnien Hercegovina och Kosovo.

Den tredje gruppen, som befinner sig längst bort från det potentiella EU medlemskapet, består av Moldavien, Georgien och Azerbajdzjan.

– Hela EU-projektet utvecklas kontinuerligt. Serbien har idag kandidatstatus och skulle ha hamnat i den första gruppen om studien hade gjorts nu, säger hon.

Varierande samband
Den testade hypotesen visade sig starkast när det gäller icke-diskriminering. Resultaten visar här att sambandet mellan tidsavståndet och nivån på lagstiftningen har ökat markant under den aktuella tidsperioden. Det innebär att lagstiftningsnivån är mycket högre i den första och andra gruppen och betydligt lägre i den tredje.

Resultaten när det gäller användning av minoritetsspråk i officiella sammanhang respektive minoriteters språkliga rättigheter i utbildningen visade däremot nästan inget samband alls mellan tidsavståndet och nivån på lagstiftningen.

– Det antas bero på att man redan beslutat om nivån på minoritetsspråksrättigheterna i de fredsfördrag som följde på framförallt krigen på Balkan.

Ökade rättigheter kan leda till konflikter
Det positiva i ökade rättigheter för minoritetsgrupper och minoritetsspråk skulle teoretiskt kunna ha en motsatt effekt, menar Anna Parkhouse. I en förlängning skulle det kunna leda till att befolkningsgrupper bryter sig loss och därmed också till framtida konflikter.

– Ett sådant kontroversiellt resultat skulle bli den rakt motsatta till tanken med EUs nuvarande konditionalitetspolitik. Främjandet av demokrati anses där som den bästa garanten för att undvika framtida konflikter.

Metylering är en epigenetisk modifiering av DNA som styr tidpunkten för olika genernas aktivitet i olika vävnader hos människan.  Den nu aktuella studien identifierade DNA-metyleringsprofiler som är starkt kopplade till subtyper av akut lymfatisk leukemi (ALL) som definieras av omlagringar av leukemicellernas arvsmassa. I dag tillfrisknar 80 procent av barnen med ALL med hjälp av behandlingsmetoder som tagits fram och används i alla de nordiska länderna. Men av tillsvidare okända orsaker svarar vissa patienter med samma genetiska subtyp och symptom olika på samma behandling.

– I vår studie visade vi att kategorisering av patienterna med ALL på basen av deras DNA- metyleringsmönster identifierar en ny grupp patienter med ökad risk för återfall. Vi hoppas att våra resultat på sikt kan bidra till en mer individuell och framgångsrik behandling av ALL och andra leukemier, säger Jessica Nordlund, forskare vid institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet.

Analyserna av 435.000 metylerade positioner i DNA:t från varje patient utfördes av SNP&SEQ – teknikplattformen vid SciLifeLab i Uppsala.

Epigenetik är den del av genetiken som behandlar kemiska förändringar i arvsmassan som långsiktigt påverkar en gen på annat sätt än genom förändring av dess sekvens av kvävebaser. Epigenetik behandlar främst skeenden som avgör genuttrycket, det vill säga om en viss gen är aktiv eller inte.

Länk till artikeln Genome-wide signatures of differential DNA methylation in pediatric acute
lymphoblastic leukemia i Genome Biology.
doi:10.1186/gb-2013-14-9-r105

Under de senaste åren har ett flertal debattörer, som TCO och Lars Calmfors, påtalat att taket i a-kassan är för lågt. Enligt Finanspolitiska rådet får idag mindre än hälften av de arbetslösa 80 procent av sin tidigare inkomst som arbetslösa jämfört med kring en tredjedel 2007. Denna utveckling beror främst på att a-kassans tak dels sänktes 2007 och dels på att taket är satt i nominella tal och höjs alltså inte i takt med att löner och priser stiger.

Parallellt med att allt färre av de arbetslösa når upp i 80 procents ersättning har många fackförbund, främst inom SACO och TCO men även inom LO, börjat med arbetslöshetsförsäkring som en tjänst. I de flesta förbund ingår detta i medlemsavgiften medan vissa förbund lämnar det fritt åt den enskilde att köpa försäkringen. 

Dessa tilläggsförsäkringar ger 80 procent av den tidigare inkomsten i händelse av arbetslöshet i 20-30 veckor beroende på förbund. Därefter får den arbetslöse endast ersättning från a-kassan, som räcker i sammanlagt 60 veckor.

Nationalekonomen Jonas Kolsrud har i sin avhandling undersökt om det spelar någon roll för den allmänna a-kassan att fackliga tilläggsförsäkringar finns. Han kommer fram till ett ja. Med två försäkringar igång är folk nämligen bättre försäkrade än vad den ursprunglige försäkringsgivaren – staten – hade tänkt sig.

– Risken för att arbetslösa då kvarstannar i arbetslöshet längre än nödvändigt leder till att staten svarar med att inte höja den allmänna a-kassan. I praktiken betyder det en sänkning, som i först hand drabbar dem som inte kan få en tilläggsförsäkring via sin fackförening samt de som inte är med i facket, säger Jonas Kolsrud.

Han kommer också fram till att den nivå a-kassan hade innan regeringen Reinfeldts reformer gav ett skydd som både såg till att arbetslösa inte stannade kvar längre än nödvändigt i arbetslöshet, men som också gav en fullgod inkomstersättning. Vidare finner Jonas Kolsrud att a-kassan spelar stor roll för hur villiga både sysselsatta och arbetslösa är att ta lån.

– Det är uppenbarligen så att om folk känner att de har en hyfsad ersättning som arbetslösa vågar de ta lån till hus, bil osv, utan att behöva vara rädda för att inte kunna betala räntorna om de blir uppsagda. Men å andra sidan innebär en generös a-kassa, som den såg ut innan 2007, också att folk har väldigt låga egna besparingar. Istället för att använda sparpengar för att täcka upp för vad a-kassan inte ersätter så tar arbetslösa lån för att kunna handla. Det ökar förstås beroendet av det offentliga och gör folks privatekonomi känslig för förändringar i de offentliga försäkringssystemen.

Koncentrationer av miljögifterna perfluoralkylsyror (PFAA) i levern hos uttrar från Sverige har stadigt ökat under de senaste 40 åren, trots minskade PFAA-utsläpp, visar en ny studie som publicerades i tidskriften Environmental Science & Technology förra veckan. Den uppåtgående trenden är av ”stor oro för den skandinaviska utterpopulationen”, skriver forskarna från Stockholms universitet tillsammans med kollegor från Naturhistoriska Riksmuseet.

– År 2001 visade en studie att uttrar hade ackumulerat höga halter av perfluoroktansulfonat (PFOS), som är en av de mest studerade perfluoralkylsyrorna (PFAA). Det innebär att antingen utsätts uttrar för mycket höga nivåer eller så gör toxikokinetiken för PFOS i uttrar dem oförmögna att bli av med föroreningen lätt, säger Urs Berger, forskare vid Institutionen för tillämpad miljövetenskap, Stockholms universitet.

Forskarna förvånade över ökningen
Perfluoralkylsyror är surfaktanter, det vill säga de sänker ytspänningen hos en vätska vilket ökar kontakttiden mellan vätskan och andra substanser. Det var år 2000 som det vetenskapliga samfundet först blev allmänt medvetet om att PFOS, då en viktig fläckavstötande ingrediens från 3M:s populära Scotchgard, upptäcktes i låga halter i miljön och i människor. Sedan dess har miljöforskare och toxikologer ägnat PFAA större uppmärksamhet.

I den aktuella studien mätte forskarna halterna av 14 olika PFAA i leverprover från 140 svenska uttrar insamlade mellan 1972 och 2011. De har sedan använt statistiska metoder för att beräkna hur PFAA-nivåer har förändrats över tiden. Forskarna blev förvånade över att nivåerna av de flesta PFAA inte bara var mycket höga i dessa uttrar, men också att de ökade.

– För de flesta föreningar som vi undersökte fann vi ökande tidstrender även mellan 2002 och 2011, trots att vissa av dessa som PFOA (perfluoroktansyra), har fasats ut av 3M år 2002. Det är tvärtemot tidstrendstudier av PFOA och PFOS hos människor som har visat att våra nivåer har minskat sedan utfasningen. Detta stöder artspecifik ackumulation av PFAA:s, säger Urs Berger.

Bevisen växer för subtila effekter hos människor
Allt mer forskning fokuserar nu på de toxikologiska effekterna av PFAA:s. Det finns en hel del studier som visar toxikologiska effekter av dessa föreningar på djur i laboratoriemiljö.
– Det är dock mycket svårt att extrapolera dessa resultat till de låga koncentrationer som finns i miljön, säger Urs Berger. Men, nämner han, bevisen växer från nya epidemiologiska studier för subtila effekter hos människor.

Minskning av PFAA-utsläpp räcker inte för att skydda alla arter
För uttrar har inga toxikologiska studier av PFAA:s gjorts hittills. Forskarna vet inte hur uttrar svarar på de höga nivåerna av PFAA:s och kan inte heller förklara varför PFAA fortsätter att ackumuleras i uttrar trots minskningen av utsläppen. Men i Urs Bergers ögon bör vi förbjuda användning av PFAA:s helt.

– Vad vi har lärt oss av detta är att även om industrin frivilligt har arbetat mot att eliminera PFAA-utsläpp, har det inte varit tillräckligt för att skydda alla arter från att ackumulera dessa föreningar i ökande mängder. En uppmuntrande trend i en art, som människor, innebär inte samma trend i en annan, som uttrar, säger han.

– Projektet är både innovativt och unikt så det passar vår kultur, säger Johan Roos, vd och akademisk ledare för JIBS. Våra fokusområden är entreprenörskap, förnyelse och ägarskap och det är områden förenade med stora utmaningar. Samarbetet stärker vårt arbete med att göra JIBS ledande inom dessa områden. För oss är projektet också ett sätt att visa globalt samhällsansvar – vi är med och utvecklar ett spännande land som The Economist har kallat Afrikas blivande Singapore.

Lars Hartvigson, senior advisor and coordinator på JIBS, ser fram emot projektet.

– Det blir ett intensivt och spännande arbete. Vi kommer att lära oss mycket som vi kan ta med oss hem till våra klassrum i Sverige.

På JIBS har man haft möjlighet till genrep, eftersom man sedan tidigare har ett pågående avtal med Addis Abeba University i Etiopien. En grupp doktorander därifrån kommer nu i oktober till Jönköping för att studera ett fyra veckor långt block.

– Det är den första kullen doktorander som har utbildas av Addis Abeba University någonsin, berättar Lars Hartvigson. Det blir historiskt! Och vi på JIBS spelar en helt avgörande roll för att detta ska lyckas.

Hartvigson förklarar modellen för doktorandutbildningen:

– Tidigare samarbeten kring forskarutbildning har byggt på att svenska universitet antagit och utbildat doktorander från utvecklingsländer i Sverige. Men eftersom de då byggde upp nätverk här ville de ofta hellre fortsätta sin akademiska karriär i västvärlden. Det är ju naturligt, men få återvände hem, och poängen med projektet från Sidas håll var ju att bygga upp större forskningskapacitet i utvecklingsländerna.

Därför ändrade man upplägget. Idag läser doktoranderna fortfarande några av sina kurser på JIBS, men de är i kortare block. Istället skickar JIBS ner lärare till Etiopien som undervisar på plats, och bygger upp större möjligheter till forskning och utbildning där.

Det är den modellen som också kommer att användas i Rwanda, där JIBS nu, helt finansierade av Sida, ska arbeta med att stärka lokala masterutprogram och starta och utveckla lokala doktorandutbildningar. Dessutom ska 7 doktorander från Rwanda påbörja sin doktorandutbildning på JIBS under vårterminen 2014. Dessa doktorander kommer att bedriva sin forskning i Rwanda. Det är ett stort men välkommet arbete.

Vd Johan Roos ser både möjligheterna och utmaningarna i projektet.

– Vi ska  arbeta i en främmande miljö och kultur, och leverera resultat där. Det ställer krav både på oss och på vår samarbetspartner samtidigt som vi inte kan utgå ifrån att allting fungerar som hemma. Kreativitet och innovationsförmåga kommer att vara nödvändiga kvaliteter hos de som jobbar i projektet. Men det passar oss på JIBS. Vi är entreprenörer i själ och hjärta.

I studien analyserades nyhetsartiklar som publicerades på webben av svenska, dagliga nyhetstidningar under 2010. Genom att undersöka vilka ord som oftast förekom i samma artiklar som ordet ”lycka” har forskarna satt fingret på vår kollektiva lycka.

– Det är relationer som är viktigast, inte materiella ting, och det är i linje med andra resultat inom lyckoforskningen, säger Danilo Garcia, forskare inom psykologi vid Sahlgrenska akademins forskningscentrum Centre for Ethics, Law and Mental Health.

Artikelanalysen, som omfattar över en och en halv miljon ord, visar att ord som ”prins Daniel”, ”Zlatan”, ”mormor” och personliga pronomen (till exempel er/mig, oss/dem) ofta förekom tillsammans med ordet lycka. Ord som ”iPhone”, ”miljoner” och ”Google” förekom däremot i stort sett aldrig tillsammans med lycka.

– Detta innebär inte att materiella ting gör dig olycklig, utan de verkar inte finnas i samma sammanhang som ordet lycka, säger Danilo Garcia.

Studien är en del av ett större forskningsprojekt om hur människor beskriver både positiva och negativa händelser i livet. Forskarna menar att ordanalysen speglar en kollektiv syn från medlemmarna i vårt samhälle, om vad som borde göra oss lyckliga.

– Precis som Beatles sjöng förstår de allra flesta att pengar inte kan köpa lycka eller kärlek. Men även om vi som individer kan förstå vikten av nära och varma relationer på samhällelig nivå, så är det inte säkert att enskilda är medvetna om att sådana relationer faktiskt är nödvändiga för den egna lyckan, säger Danilo Garcia.

Studien A Collective Theory of Happiness: Words Related to the Word ‘‘Happiness’’ in Swedish Online Newspapers publicerades i den vetenskapliga tidskriften Cyberpsychology, behavior and social networking.

Svetsade konstruktioner kontrolleras noggrant vid tillverkning. Emellertid upptäcktes för cirka 20 år sedan att mycket små defekter, som inte hittas vid vanlig kontroll, kan bildas vid svetsningen och även dessa kan påverka svetsförbanden negativt. Trots att svetsning använts i cirka 100 år och svetstekniken utvecklats kraftigt, är alltså fortfarande svetsen ofta en svag länk i en konstruktion. Speciellt gäller detta konstruktioner som utsätts för snabbt varierande laster, så kallad utmattning. Exempel på detta är framförallt fordon av olika slag. För att utveckla mer miljövänliga fordon, behöver man använda stål med allt högre hållfasthet. Tyvärr begränsas möjligheten att använda höghållfasta stål av svetsarna begränsade utmattningshållfasthet. Den egentliga anledningen till detta vet man dock inte i detalj, men tror bland annat att det kan bero på förekomst av små sprickanvisningar vid svetsen.

Mikrodefekter upptäcks
Den 24 september disputerar Peigang Li med avhandlingen Cold lap formation in Gas Metal Arc Welding of Steel. Peigang Li har alltså studerat bildandet av mycket små defekter, som kallas cold laps på engelska. Det finns ingen svensk motsvarighet till begreppet.

– Cold laps är mikrodefekter, så små att vi ofta inte noterar dem, säger Peigang Li. Men i konstruktioner där det ställs höga krav kan de inte accepteras. För att undvika dem, måste vi förstå vilka faktorer som gör att de bildas.

Peigang Li har identifierat tre olika sätt som defekterna kan bildas på och sedan lyckats reda ut hur förloppet går till i detalj. Det finns uppenbara faktorer som ger ökad mängd defekter, som föroreningar på plåtytan eller för lite värme. Dessa faktorer är lätta att åtgärda för ett svetsande företag. Men det finns också faktorer i själva svetsprocessen, som bildandet av oxider, vilka gynnar defektbildning. Detta är mycket svårare att åtgärda, då svetsprocessen kan bli mycket instabil, om man inte använder skyddsgaser som ger en viss oxidbildning. På sista tiden har det dock kommit fram nya svetstrådar, som Peigang Li nu håller på och undersöker. Dessa verkar lovande med avseende på en minskad mängd defekter.

Peigang Li är först ut att försvara sin avhandling inom ramen för Högskolan Västs egen forskarutbildning i ämnet Produktionsteknik och forskningen har utförts inom forskningsmiljön Produktionsteknik Väst. Peigang Li’s arbete har skett inom ramen för två Vinnova-projekt, stödda i huvudsak av Volvo Construction Equipment, men där också en rad andra svenska verkstadsföretag har deltagit.

Text: Lars-Erik Svensson

Karin Sjögren, doktorand vid institutionen för omvårdnad, Umeå universitet, har i sitt avhandlingsarbete studerat vården av personer med demens i särskilda boenden i Sverige.

Det finns numera en samsyn om att god demensvård utgår från varje individs livshistoria, individuella önskemål, värderingar och behov, så kallad personcentrerad vård. Bemötandet, samspelet och individuellt anpassade meningsfulla aktiviteter i vardagen är centrala delar i den goda personcentrerade demensvården.

Med hjälp av enkäter har Karin Sjögren studerat personcentrerad vård i 151 särskilda boenden i hela Sverige. Mer än 1 200 äldre med demens och 1 100 anställda vid boendena ingår i studierna. Avhandlingen har studerat vilka samband det finns mellan personcentrerad vård och de äldres välbefinnande, personalens tillfredställelse och stress, samt olika faktorer i vårdmiljön och arbetsmiljön.

Det visade sig att i särskilda boenden där man bedrev en mer personcentrerad vård upplevde de äldre med demens något bättre välbefinnande och personalen upplevde högre tillfredställelse och lägre samvetsstress. Stödjande psykosocialt klimat, lägre arbetsbelastning, en fysisk miljö som var anpassade till de äldres behov, samt att man på boendeenheten hade en gemensam värdegrund, var de faktorer som hade starkast samband med högre grad av personcentrerad vård i de olika enheterna.

Inom demensvården i Sverige pågår för närvarande ett omfattande utvecklings- och förändringsarbete bland annat mot en mer personcentrerad vård, vilket är ett prioriterat område i Socialstyrelsens riktlinjer.

– Resultaten i avhandlingen visar att det är viktigt att jobba med hela vårdmiljön i det utvecklingsarbetet, både den psykosociala, den fysiska, och personalens arbetsmiljö. Ett positivt psykosocialt klimat och en gemensam personcentrerad värdegrund behöver konkretiseras och omsättas i både samspel och handlingar i den dagliga vården, säger Karin Sjögren.

Hon anser att de enkätinstrument som ingår i avhandlingen kan användas som konkreta verktyg i förbättringsarbeten. Vårdpersonal, de äldre och deras närstående kan exempelvis tillsammans diskutera hur man skapar ett boende där alla känner sig välkomna och sedda. När vården blir mer personcentrerad kan det leda till att de äldre upplever bättre välbefinnande och vårdpersonalen blir mer tillfredställda med sitt arbete och upplever lägre samvetsstress.
Karin Sjögren är uppvuxen i Vindeln och bor i Umeå sedan 2009. Hon är sjuksköterska och arbetar som universitetsadjunkt, samt är doktorand vid institutionen för omvårdnad, Umeå Universitet. Hon kan nås på: 

Avhandlingen:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-79705

Kan kors välvärd mätas i tiden de putsar sig vid mekaniska borstar? Putsningen ger god hygien som håller kor friska och skapar positiva känslotillstånd som bidrar till ett förbättrat immunförsvar. Men kor putsar sig mer än vad som behövs för att bli rena. De putsar sig när de ätit, idisslat och sovit klart. Betyder det att kor med mer ”fritid” mår bättre eftersom de kan putsa sig mer? Hur mäter vi hur fiskar mår i moderna produktionssystem? Fiskar kan inte visar känslor med mimik eller ljud utan signalerar rädsla med flykt. Med små mätare för blodtryck och elektriska impulser från stresskänsliga system som andning och hjärtslag, kan man via datasändare mäta fiskars reaktioner vid olika odlingsmoment. Om detta handlar två av de tretton projekt som beviljats medel av Formas idag.

– Det har kommit in många spännande ansökningar och i den här utlysningen har vi haft medel för både forsknings- och utvecklingsprojekt. Projekten handlar främst om djurskyddsfrämjande åtgärder och hur man ska kunna mäta hur djur mår. Det är först när vi har mätmetoder som vi med säkerhet kan fastställa vilka åtgärder som främjar djurens hälsa och välmående, säger Anna Ledin, Formas huvudsekreterare.

56 ansökningar kom in och 13 beviljas medel. Sju projekt avser projekt inom området djurskydd och sex stycken avser projekt inom djurskyddsbefrämjande åtgärder. Utlysningen har skett i samråd med Jordbruksverket.

Bakgrund
Forsknings- och innovationspropositionen 2012/13:30 konstaterades att de utmaningar som samhället står inför när det gäller utveckling av en hållbar produktion inom de areella näringarna bland annat innebär att kunskapen inom området djurskydd behöver stärkas. Det är angeläget att etiska och politiska diskussioner vilar på vetenskaplig grund och att förändringar i djurlagstiftning baseras på vetenskapliga fakta. Det finns flera viktiga forskningsområden. Exempel på detta är att lantbrukets utveckling mot större enheter skapar behov av utökad kunskap för att säkra en hållbar produktion med ett gott djurskydd. Det kan innebära att identifiera biomarkörer för nutrition, hälsa och välfärd men även att öka kunskapsbredden om djurs grundläggande beteende och behov. Med ett klimat i förändring och en växande globalisering ställs ytterligare krav på ny kunskap, bland annat om spridning av infektionssjukdomar och åtgärder kring dessa.