Av de 2 028 ansökningar som kom in har 303 beviljats. För bidragsformen Projektbidrag är beviljandegraden 18,8 procent och för Projektbidrag för unga forskare 8,3 procent. Totalt beviljat belopp till alla bidrag inom naturvetenskap och teknikvetenskap är 937 380 000 kronor för hela bidragsperioden 2014—2017

– Med start 2010 började vi inom naturvetenskap och teknikvetenskap övergå från att finansiera 3-årsprojekt till 4-årsprojekt. Detta medför en betydande minskning av frigjorda medel i 2014 års budget. Dessutom finns det en viss variation av frigjorda medel olika år så under 2014 frigörs en lägre andel av budgeten än normalt. Dessa båda faktorer tillsammans ger cirka 5 procent minskning i beviljandegraden och är den enskilt största förklaringen till den låga beviljandegraden i år, både för vanliga projektbidrag och för projektbidrag unga forskare , säger Sven Stafström, huvudsekreterare för naturvetenskap och teknikvetenskap. 

– Effekten av övergången till 4-årsprojekt kvarstår till kommande år medan de historiska variationerna i frigjorda medel istället kommer att bidra positivt. Det är naturligtvis tråkigt att många mycket bra ansökningar måste avslås i år, men en liten om än klen tröst kan vara att vi alltså kan se fram emot att fler projekt kommer att kunna beviljas 2014 och 2015 än vad som varit fallet i år.

– Åren 2011 och 2012 fick NT-området också ett tillskott från Vetenskapsrådets styrelse, 2013 blev det inget sådant tillskott, vilket självklart också märks. Ett något ökat söktryck spelar också in. Bidragens storlek ligger kvar på samma nivå som 2012.

Mer information samt lista över årets beviljade medel

Runt om i världen leder klimatuppvärmningen till att arter som är bättre anpassade till ett varmt klimat breder ut sig, på bekostnad av mer köldanpassade arter. Denna process går dock långsammare än själva klimatförändringen, och i vissa nyare studier syns ingen respons alls i de undersökta växtsamhällena.

Den undersökning som nu redovisas visar dock att det har skett betydande artförskjutningar i undervegetationen i europeisk och nordamerikansk lövskog under de senaste årtiondena, och det är de värmeanpassade arterna som breder ut sig.

Samtidigt visar undersökningen att effekterna av klimatuppvärmningen är svagare i skogar som blivit mer slutna under denna period, vilket troligen hänger samman med att det blir svalare nere i beståndet när trädkronorna sluter sig och skuggar marken. Eftersom skogarnas virkesförråd har ökat under de senaste årtiondena i många av de undersökta regionerna, är det troligen vanligt att mikroklimatet dämpar klimatuppvärmningens effekt på de växtsamhällen som finns under trädkronorna.

Murgrönan vinner mark
FN:s senaste klimatrapport bekräftade återigen att det globala klimatet blir varmare på grund av mänsklig påverkan. Att uppvärmningen har stora effekter på både växter och djur har uppmärksammats i till exempel Alperna, där många växt- och djurarter idag förekommer på flera hundra meters högre höjd än de gjorde för ett antal årtionden sedan.

Vad den nya studien visar är att denna trend också kan ses i lövskog på lägre höjd, framför allt i glesare skogar. Bland de arter som har minskat sin utbredning under de senaste 35 åren finns ormbär (Paris quadrifolia), som gynnas av ett svalt klimat, medan den värmeälskande murgrönan (Hedera helix) hör till de arter som breder ut sig.

De svenska skogar som ingick i studien finns i Dalby i Skåne och i Tullgarn i Södermanland.
Även i det svenska skogslandskapet har virkesförrådet ökat kontinuerligt under lång tid, vilket förmodligen har dämpat uppvärmingens effekter på vegetationen.

– I den återinventerade Dalby Söderskog har dock almsjukan och askskottsjukan orsakat stora luckor i skogen under senare år, vilket kan gynna värmekrävande arter framöver, säger Jörg Brunet från institutionen för sydsvensk skogsvetenskap vid SLU i Alnarp. Han följer sedan 2002 upp äldre undersökningar från Dalby Söderskog.

Konsekvenser för skogsskötseln
En växande efterfrågan på biomassa från skog leder till att avverkningsvolymerna ökar igen på många håll. Detta ökar arealerna av gles skog, med varmare förhållanden för växtligheten under trädkronorna, vilket kan vara ett hot för de arter som är anpassade till ett svalare klimat. För att motverka detta menar forskarna att det är viktigt att bevara områden med tät skog, som kan fungera som ”tillflyktsorter” för köldanpassade arter.

– Naturvården i Sverige har under lång tid fokuserat på att bevara och återskapa halvöppna trädmiljöer, till exempel ekhagar och lövängar. Resultaten från vår studie visar att mer slutna skogar får en viktigare roll i bevarandet av skogens biologiska mångfald under ett varmare klimat, säger Jörg Brunet.

Studien, som redovisas i tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences i USA (PNAS), bygger på mer än 1400 återinventerade provytor runt om i Europa och Nordamerika. Forskningen har letts av Pieter De Frenne från Ghent University i Belgien. Från Sverige har Jörg Brunet (SLU) och Ove Eriksson (Stockholms universitet) medverkat. Projektet är ett av flera samarbetsprojekt som genomförs inom forskarnätverket FLEUR.

Länk till artikeln i PNAS: Microclimate moderates plant responses to macroclimate warming.

Vedceller har viktiga funktioner för växtens vattentransport och mekanisk stöd. Det mekaniska stödet utgörs av tjocka så kallade sekundära cellväggar, som formas av cellen själv och bildar den mycket eftertraktade biomassan från skogen som är råvaran till bioenergi, massa- och träindustri.

Efter att ha förstärkt sina cellväggar med sekundära väggar dör dessa celler en programmerad celldöd. Celldöden följs av en intensiv städningsprocess, som upplöser alla cellens beståndsdelar, förutom de sekundära väggarna som sedan bildar ett rör för vattentransport.

Vedceller producerar under sin livstid flera olika enzymer som kan spjälka andra komponenter av cellen genom hydrolys. Ett exempel är proteaser som klyver andra proteiner vilket inte minst i djurceller är ett välkänt sätt att inleda programmerad celldöd. Därför misstänkts många av dessa enzymer reglera celldöd även i vedceller.

Benjamin Bollhöner har i sin avhandling fokuserat på ett av dessa enzym, en så kallad metacaspas, och visar att den i stället för att reglera celldöden är viktig för städningen som följer döden, så kallad autolys. Han har studerat detta enzym och celldödsprocessen i både ved av asp och den lilla örten backtrav, Arabidopsis thaliana, växtforskarnas modellväxt. Liknande funktion föreslås också för flera andra hydrolytiska enzymer.

– Dessutom har jag upptäckt att celler som ligger i vägen för utväxten av sidorötter i backtrav dör en programmerad celldöd och använder samma enzymer som städar upp efter celldöd i vedceller, säger Benjamin Bollhöner.

Hans slutsats är att celldöd av dessa celler kan underlätta utväxten av sidorötterna ur den primära roten genom att frigöra cellväggsmodifierande enzymer, som luckrar upp vävnaden så att den nya roten lättare kan växa fram. Benjamin Bollhöner har också studerat reglering av dessa hydrolytiska enzymer och resultaten ger stöd till teorin att olika celldödsprocesser är evolutionärt nära besläktade.

Länk till avhandlingen: Significance of hydrolytic enzymes expressed during xylem cell death. Svensk titel: Betydelsen av hydrolytiska enzymer uttryckta under xylemcelldöd.

För att uppnå de framtida målen för att minska flygets miljöpåverkan behöver effektiva och tillförlitliga flygmotorer utvecklas. Ett sätt att göra detta är att använda lätta och tillförlitliga flygmotorer. Med lättare strukturer kan dock säkerhetsmarginalen sänkas. Därför behöver man regelbundet genomföra kontroller. Inspektion av svetsar med begränsad åtkomst sätter specifika krav på vilken metod som ska användas. De metoder som är bäst lämpade för detta kallas oförstörande provning, OFP. Men metoderna för oförstörande provning som används idag har alla sina begränsningar, särskilt för inspektioner med begränsad åtkomst.

– Vi kommer att använda termografi. Metoden bygger på att strukturen upphettas vid inspektion av ytan med värmekameror och sedan kan du se hur värmen sprider sig. Med termografi finns en potential för att upptäcka sprickor som vanligtvis är svår att identifiera i områden som annars är osynliga för ögat, säger Anna Runnemalm, projektkoordinator och universitetslektor i experimentell mekanik vid Högskolan Väst.

Högskolan Väst är koordinator för projektet, men de kommer att arbeta nära sina tre internationella partners.
– Det är spännande att projektet är i två länder samtidigt, säger Anna Runnemalm.

En demonstration av resultaten kommer att skapas vid Produktionstekniskt Centrum på Innovatum i Trollhättan – en modern laborationsmiljö skapad av, bland andra, GKN Aerospace och Högskolan Väst.
– Här finns de rätta förutsättningarna för att driva projektet framåt och vi kommer, under projektet, utveckla en automatiserad inspektionscell. Målet är att skapa en ny metod för att inspektera svetsar i trånga utrymmen, säger Anna Runnemalm.

*AirTN syftar till att samordna forskningen inom flygindustrin i Europa för att minska överlappande forskning och att gemensamt finansiera forskning som enskilda länder inte ensamma skulle kunna genomföra.

Forskarna har visat att det går att skilja ut oönskade proteinansamlingar, eller aggregeringar av proteiner, som tros orsaka sjukdomarna, från det välfungerande proteinet i kroppen med hjälp av multi-fotonlaserteknik.

– Ingen har tidigare pratat om att använda enbart ljus för att ta bota dessa sjukdomar. Det är en helt ny approach och vi tror att detta kan bli ett genombrott i forskningen om sjukdomar som Alzheimers, Parkinsons och Creutzfeldt-Jakobs sjukdom. Vi har funnit ett helt nytt sätt att upptäcka dessa strukturer genom att enbart använda ljus från laser, säger Piotr Hanczyc, doktorand på Chalmers.

Lyckas man ta bort aggregeringarna så botar man i princip sjukdomen. Problemet har hittills varit att hitta och ta bort aggregeringarna.

Forskarna hyser nu stora förhoppningar om att kunna använda fotoakustisk behandling, som redan idag används för tomografi, för att eliminera det felfungerande proteinet. Idag behandlas amyloida proteinaggregeringar med kemiska substanser, både för att påvisa dem och för att eliminera dem. Vissa av dessa är giftiga och kan ge biverkningar vid behandlingen.

Med multifotonlaser skulle man kunna undvika dessa kemikalier och inte heller behöva operera för att ta bort proteinaggregaten. Det kan alltså bli möjligt att ta bort det skadliga proteinet utan att påverka omkringliggande hjärnvävnad.

Sjukdomarna uppkommer när amyloid beta-aggregat av proteiner ansamlas i stora mängder så att de hindrar cellprocesserna.

Olika proteiner skapar olika typer av amyloider, men med liknande struktur. Att de bildar aggregat skiljer dem från välfungerande proteiner. Forskarnas upptäckt gör att man med multifotonlaserteknik kan skilja de sjuka proteinaggregaten från de friska proteinerna.

Länk till den vetenskapliga artikeln ”Multiphoton absorption in amyloid protein fibres” i Nature Photonics.

Elefantfostret i Naturhistoriska riksmuseets samlingar användes av Carl von Linné när han år 1758 beskrev arten Elephas maximus. Fostret har senare utsetts till det vetenskapliga referensexemplaret för arten indisk elefant. Men elefantkännare har visat misstänksamhet på grund av exemplarets stora öron och snabelns form, som gör den mera lik en afrikansk elefant.

– Vi gjorde en DNA-analys och lyckades visa att Linnés elefantfoster kommer från en elefant som levde i Västafrika, sannolikt en afrikansk skogselefant, säger Eleftheria Palkopoulou, doktorand vid Naturhistoriska riksmuseet.

Linné trodde det var samma art
Gjorde Linné fel? Nej, på Linnés tid gjordes ingen skillnad mellan det två arterna indisk och afrikansk elefant. Elefantfostret som Linné använde tillhörde kung Adolf Fredrik men hade ett delvis okänt ursprung. Linné beskrev arten som vanlig i Indien och hänvisade till en tidigare vetenskaplig beskrivning av en elefant född på Sri Lanka. Därför har elefantfostret antagits vara en indisk elefant när det efter Linnés tid blev känt att elefanterna i Asien och Afrika är olika arter.

– När vi avfärdat Linnés elefant började jakten på ett nytt referensexemplar för arten indisk elefant, säger Love Dalén, docent vid Naturhistoriska riksmuseet. Vi började leta efter det skelett som Linné hänvisade till men själv aldrig hade sett, och det var starten på en fantastisk resa!

Från Linné till Rembrandt
Skelettet som Linné hänvisade till var beskrivet i detalj av vetenskapsmannen John Ray år 1664 i Florens. Efter månader av letande i arkiv och dokument pekade ledtrådar mot ett elefantskelett som än idag står på det naturhistoriska museet i Florens. En omfattande anatomisk undersökning tillsammans med en DNA-analys på en flisa av lårbenet intygade att det är en indisk elefant.

Letandet i arkiven avslöjade också att elefanten hade varit en hona som var känd för att uppträda inför publik i Florens. Ett av hennes trick ska ha varit att kunna dra ett svärd med snabeln. Men berättelsen om en elefant från 1600-talets Florens, som kunde dra svärd med snabeln, är inte unik. Kunde det vara samma elefant som gick under namnet Hansken och uppträdde för publik under samma tid?

Den elefanten är känd eftersom en av dess beundrare var konstnären Rembrandt van Rijn som förevigat den med sina skisser från år 1637. I bägge fallen är det en hona som föddes år 1630 och dog år 1655, och med all sannolikhet är det en och samma elefant. Skelettet i Florens kommer nu utses till nytt referensexemplar för arten indisk elefant och har dessutom skildrats och levandegjorts i och med Rembrandts skisser.

Referensexemplar
Alla växter och djur som beskrivs vetenskapligt har ett referensexemplar, även kallat typen för arten, som bevaras i naturhistoriska samlingar.

– Referensexemplaren som finns i bland annat Naturhistoriska riksmuseets samlingar är bland det viktigaste vi har för att identifiera, beskriva och bevara jordens biologiska mångfald, säger Ulf Johansson, forskare vid Naturhistoriska riksmuseet.

Forskningen publiceras i tidskriften Zoological Journal of the Linnean Society och är ett samarbete mellan forskare i Sverige, Danmark, Italien, Storbritannien och USA.

Ungefär 20 procent av alla patienter som söker vård på landets internmedicinska akutmottagningar gör det på grund av bröstsmärta. Det är svårt för läkare att tidigt utesluta hjärtinfarkt eller annan allvarlig akut kranskärlssjukdom.

Trots att det bara är 8-10 procent av de med bröstsmärta som faktiskt har en hjärtinfarkt, behöver nästan hälften av dessa patienter läggas in för observation. Det innebär att många med godartad orsak till bröstsmärta helt i onödan belastar sjukvårdens resurser.

Dina Melki, verksam som läkare vid hjärtkliniken på Karolinska Universitetssjukhuset, har i sin doktorsavhandling undersökt en ny metod att snabbt utesluta hjärtinfarkt eller annan allvarlig akut kranskärlssjukdom. Metoden innebär att man kombinerar resultatet av nya känsliga metoder att i blod detektera troponin, ett ämne som frisätts från hjärtat vid hjärtinfarkt, med ett riskpoängsystem som tar hänsyn till patientens sjukhistoria, ålder och EKG. På detta sätt har allvarlig akut kranskärlssjukdom kunnat säkert uteslutas hos 60 procent av patienterna redan inom de första två timmarna från ankomst.

– Metoden verkar kunna resultera i ett bättre omhändertagande av dessa patienter med mindre risker, samtidigt som det innebär en besparing för sjukhusen då färre patienter behöver läggas in. Av de som idag läggs in skulle 10-20 procent kunna åka hem istället, säger Dina Melki.

Totalt bygger de fyra studierna i doktorsavhandlingen på underlag från närmare 48 000 patienter. I ett gemensamt projekt bland Stockholms akutmottagningar och akutmottagningen i Uppsala kommer den nya metoden under vintern att börja användas i den dagliga kliniska rutinen. Riskpoängsystemet är en vidareutveckling av ett poängsystem som utvecklats av en holländsk forskargrupp.  

Arbetet med avhandlingen har finansierats med anslag från Hjärt-lungfonden och så kallade ALF-projektmedel genom avtal mellan Karolinska Institutet och Stockholmsläns landsting. Disputation skedde fredag 1 november 2013. Handledare har varit docent Tomas Jernberg.

Doktorsavhandling: ”Assessment of patients with symptoms suggestive of acute coronary syndrome: the use of high sensitive cardiac troponin T and a risk score”, av Dina Melki, institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet, november 2013.

Hjärtsvikt drabbar 2-3 procent av befolkningen i sin helhet och över 10 procent av de äldre och kan kopplas till ökad risk för tidig död och nedsatt livskvalitet. De läkemedel som finns tillhands förbättrar symptom och minskar dödlighet och används idag i stor utsträckning. Många patienter skulle dock även behöva behandlas framgångsrikt med hjälp av exempelvis en modern pacemaker för hjärtsvikt, hjärtpump eller hjärttransplantation, men dessa specialiserade vårdalternativ utnyttjas sällan. Tidigare forskning har visat att en viktig orsak till detta är att patienter med hjärtsvikt inte har tillgång specialistsjukvård.

I den nu publicerade studien har en grupp forskare från Karolinska Institutet, Södersjukhuset, Linköpings universitetssjukhus och Karolinska universitetssjukhuset analyserat data från cirka 10 000 patienter i det svenska nationella hjärtsviktsregistret, RiksSvikt. De har då kunnat visa att patienter med hjärtsvikt har ökad risk att dö i förtid till följd av sin sjukdom (snarare än på grund av exempelvis ålder), något som enligt forskarna talar för att bättre användning av mer avancerad behandling skulle kunna öka överlevnaden hos den aktuella patientgruppen.

Forskarna kunde också definiera fem riskfaktorer för ökad dödlighet: dålig pumpkapacitet, dålig njurfunktion, låga blodvärden samt frånvaro av läkemedelsbehandling med så kallade ACE-hämmare och betablockerare. Om någon av dessa faktorer förekom hos en enskild patient, var den ökade risken för tidig död så hög att patienten skulle kunna anses vara i behov av en pacemaker för hjärtsvikt, konstgjord hjärtpump eller hjärttransplantation. Denna slutsats kvarstod efter statistisk justering för andra riskfaktorer, så som patientens ålder och allmänna hälsotillstånd.

– Idag får färre än fem procent av hjärtsviktspatienterna en hjärtsviktspacemaker och ännu färre får hjärtpumpar eller hjärttransplanteras. Resultaten i vår studie talar för att många fler behöver den här typen av specialiserad sjukvård och i högre utsträckning skulle behöva remitteras till hjärtspecialister, säger Lars Lund, docent vid Karolinska Institutet, som lett studien.

Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting har inlett samarbetet ”Projekt 4D”, som syftar till att förbättra kunskapsbyggandet inom sjukvård och forskning när det gäller fyra diagnoser, bland dem hjärtsvikt.  Den aktuella studien i JACC har finansierats av Hjärt-Lungfonden, Stockholms läns landsting och Sveriges kommuner och landsting.

Publikation: “Triage of Patients with Moderate to Severe Heart Failure: Who Should be Referred to a Heart Failure Center?”, Tonje Thorvaldsen, Lina Benson, Marcus Ståhlberg, Ulf Dahlström, Magnus Edner, Lars H. Lund, Journal of American College of Cardiology (JACC), online 25 October 2013.

Läs abstact

Mer om RiksSvikt

Vid ryggmärgsskador kapas de nervfibrer som leder signaler mellan hjärnan och resten av kroppen. Beroende på var skadan sitter och hur utbredd den är resulterar en ryggmärgsskada i olika grader av förlamning. Funktionsnedsättningen är oftast livslång, eftersom de nervfibrer som gått av inte växer ut igen. Den ärrvävnad som bildas vid ryggmärgsskadan har ansetts hindra återväxt av nervfibrer. Det har föreslagits att nervfibrerna skulle kunna återväxa och funktionen förbättras om ärrbildningen hämmas och många föreslagna behandlingsstrategier har riktats in på att minska bildningen av ärrvävnad.

I den aktuella studien tittade forskarna närmare på stamceller som finns i ryggmärgen, vilka utgör en av de huvudsakliga källorna till ärrvävnaden. Forskarna hindrade stamcellerna i ryggmärgen hos möss från att bilda nya celler efter en skada. De fann att när ärrbildningen blockerats på detta sätt sprack skador på ryggmärgen med tiden upp allt mer, vilket resulterade i att ytterligare nervfibrer gick av. Dessutom dog fler nervceller i ryggmärgen hos de djur där stamcellerna hämmats, jämfört med de möss som kunde bilda normal ärrvävnad.

– Ärrbildning från stamceller visade sig vara nödvändigt för att stabilisera skadan och motverka att den blir ännu större. Ärrvävnaden stimulerade också överlevnaden av skadade nervceller. Våra resultat tyder på att ökad, snarare än minskad, ärrbildning från stamceller skulle kunna begränsa konsekvenserna av en ryggmärgsskada, säger Jonas Frisén, vid institutionen för cell- och molekylärbiologi, som är ansvarig för studien.

Enligt tidigare studier i försöksdjur kan funktionen förbättras genom att stamceller transplanteras till den skadade ryggmärgen. Ett alternativ till celltransplantation skulle enligt de nya resultaten kunna vara att utveckla sätt för att stimulera ryggmärgens egna stamceller.

Studien har finansierats med anslag från bland annat Vetenskapsrådet, Cancerfonden, Tobias Stiftelsen, AFA Försäkringar, StratRegen och Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse.

Publikation: “Resident Neural Stem Cells Restrict Tissue Damage and Neuronal Loss After Spinal Cord Injury in Mice”, Hanna Sabelström, Moa Stenudd, Pedro Réu, David O. Dias, Marta Elfineh, Sofia Zdunek, Peter Damberg, Christian Göritz, Jonas Frisén, Science, online 1 November 2013.
Se en film om forskningen på YouTube

Surrogatarrangemang har blivit ett allt vanligare alternativ för ofrivilligt barnlösa par och ensamstående som vill bli föräldrar. I Sverige släpar lagstiftningen efter på det här området, och det finns ingen reglering som varken tillåter eller förbjuder surrogatmoderskap. Jane Stoll identifierar i sin avhandling vilka problem som kan uppstå kring surrogatarrangemang, och ger förslag på alternativa lösningar när det gäller fastställandet av det rättsliga föräldraskapet. Hon beskriver även hur Storbritannien och Israel reglerat motsvarande frågor.

– När det saknas uttrycklig reglering uppstår i många fall en osäkerhet rörande de berörda parternas familjerättsliga status, inte bara för de blivande föräldrarna, surrogatmodern och hennes partner, utan också och i synnerhet för barnet, säger Jane Stoll.

Avhandlingens utgångspunkt är antagandet om att det är bäst för barnet att ha rättsliga föräldrar vid födseln, och att detta måste prioriteras framför de blivande föräldrarnas intresse av att bli föräldrar.

– Det måste vara tydligt vem som är förälder när barnet föds. Detta är något som endast kan uppnås genom en tydlig och klar lagreglering, säger Jane Stoll.

I avhandlingen diskuteras bland annat huruvida de befintliga nationella familjerättsliga reglerna skulle behöva förtydligas i samband med surrogatmoderskap. Det kan till exempel bli nödvändigt att undanröja alla tvivel om att det är den kvinna som föder barnet som är barnets rättsliga mor även vid surrogatmoderskap, samt att undersöka om adoption skulle kunna fortsätta vara det enda alternativet för överföring av det rättsliga föräldraskapet från surrogatmamman till mottagande förälder eller föräldrar.

Disputationen äger rum den 1 november.

Studien är utförd av forskare vid Enheten för klinisk epidemiologi, Karolinska Institutet, och Överviktscentrum, Karolinska Universitetssjukhuset. Den ger ökad kunskap om något som tveklöst är den största utmaningen för den som vill gå ner i vikt, nämligen hur man gör för att minska den så kallade viktrekylen och istället stannar kvar på den lägre viktnivån efter viktminskningsfasen.

– Kroppen har flera försvarsmekanismer mot den lägre vikten, såsom ökad hunger, snålare energiförbränning och återfall i gamla vanor. Om vi inte hade problemet med viktrekylen skulle fetma vara relativt lätt att behandla. Under åren har det funnits flera tänkbara hjälpmedel för att underlätta viktkontrollen på lång sikt, och nu var underlaget tillräckligt stort för att göra en systematisk utvärdering av befintliga studier, säger Erik Hemmingsson, en av forskarna bakom den aktuella studien.

I sin metaanalys kombinerade forskarna resultaten från 20 redan publicerade vetenskapliga studier, som i sin tur inkluderade totalt 3017 deltagare med fetma eller övervikt vid viktnedgångens början. De olika studierna undersökte effekten av läkemedel, måltidsersättningar, högproteinkost, kosttillskott samt motion för att minska viktrekylen efter ett intensivt viktminskningsprogram bestående av lågkalorikost bestående av mindre än 1000 kalorier per dag.  

Även om studien visar att viktrekyl är mer norm än undantag var det enligt forskarna tydligt att flera strategier kan bidra till att minska rekylen: antifetmaläkemedel, måltidsersättningar i form av olika pulver som blandas med vatten samt kost med högt proteininnehåll. Även kost med lågt glykemiskt index (GI) tycks vara effektivt, även om underlaget där kom från en enskild studie vilket gör slutsatserna mer osäkra, konstaterar forskarna.

– Läkemedelsbehandling mot fetma har dock visat sig vara förenat med risk för biverkningar, vilket gjort att de mest verkningsfulla preparaten drogs in helt och hållet för några år sedan. Måltidsersättningar och högproteinkost är däremot effektiva åtgärder som var och en kan utföra, säger Erik Hemmingsson.

Ett intressant resultat var att motion inte självklart visade sig vara effektivt för att behålla en lägre vikt. Detta kan dock bero på att en av studierna som ingick i analysen inkluderade relativt sjuka patienter med grav artros som ordinerats speciellt anpassad sjukgymnastik. I en annan av studierna, där deltagarna motionerade på ett mer normalt sätt, var effekten positiv. Kosttillskott var däremot inte förenat med minskad viktrekyl.

FAKTA
Forskningen har delvis finanserats med bidrag från Cambridge Manufacturing Company Limited, ett brittiskt företag som arbetar med viktminskningsrådgivning och viktminskningsprodukter. Metaanalysen publiceras nu i vetenskapstidskriften American Journal of Clinical Nutrition.

Publikation: ”Effects of anti-obesity drugs, diet and exercise on weight loss maintenance after a very-low-calorie diet or low-calorie diet: a systematic review and meta-analysis of randomized controlled trials”, Kari Johansson, Martin Neovius, Erik Hemmingsson, American Journal of Clinical Nutrition, online first 30 October 2013, doi:10.3945/ajcn.113.070052.
Referenslänk: Läs vetenskaplig abstract

Forskare vid Hälsohögskolan i Jönköping har genomfört en enkät med knappt 4000 svenska poliser, verksamma i yttre tjänst. Nu har den första forskningsrapporten utifrån enkäten kommit. Den visar att många poliser som jobbar uniformerat i yttre tjänst har problem med ryggen.

Den riktiga ryggknäckaren verkar vara tjänstebilen. Hälften av de tillfrågade poliserna tillbringade mer än halva sin arbetstid i tjänstebilen och de som tillbringade mest tid i bilen var också de som hade mest ryggbesvär.

Nästan hälften av poliserna som svarade på enkäten hade besvär med ryggen. Den stora majoriteten av poliserna tränade minst en timme i veckan, och de som tränade mest var de som hade minst ryggproblem. Vilken typ av träning de ägnade sig åt verkade spela mindre roll, enligt enkäten.

Tidigare har man trott att hur en polis bär sitt vapen påverkar ryggen. Man har tänkt sig att midjehölster skapar mer ryggproblem än benhölster. Men enkätsvaren visade att 42 procent av midjehölsterbärarna hade ryggproblem medan motsvarande siffra för benhölsterbärarna var 46 procent. Men kanske är det ändå så att benhölster är skonsammare för ryggen: siffrorna blir nämligen missvisande eftersom man på vissa håll i landet inte får bära benhölster om man inte har läkarintyg på att man har ryggproblem. Alltså kan benhölstret vara ett resultat av ryggproblem och inte tvärtom. I Halland, där benhölster är norm, var andelen poliser med ryggproblem genomsnittlig.

Enkäten som rapporten bygger på gjordes som en del i det Nationella Ergonomiprojektet, ett samarbete mellan Rikspolisstyrelsen och Hälsohögskolan i Jönköping. Enkäten innehöll 140 frågor om arbetsmiljö – det handlade om allt från utrustningsbälten och skyddsvästar till arbetstider och konflikter.

Musik, identitet och mångkultur. En studie om musikens funktioner i föreningar bildade på etnisk grund heter projektet. I åtta olika föreningar – en bosnisk, en chilensk, en finsk, en irakisk, en judisk, en kurdisk, en romsk och en somalisk – ska forskarna undersöka om musiken är ett sätt att odla sitt ursprung, men också om det tvärtom är ett sätt att öppna sig och skapa dialog och kontakt med det omgivande samhället.

Föreningarna som är med i studien finns i Stockholm, Göteborg och Malmö och de etniska grupperna har funnits i Sverige olika länge och har kommit hit med olika bakgrund och av olika skäl.

Musikens betydelse
– Vår övergripande forskningsfråga är just vilka funktioner musiken har i de här föreningarna, säger Maria Westvall. Vi vill ha reda på varför medlemmarna deltar, vad musiken betyder i ett komplext samspel mellan individer, samhälle och mångfald.

Forskarna kommer att delta i föreningarnas aktiviteter, intervjua skilda personer i varje förening och även genomföra intervjuer i fokusgrupp-form.

– Vi tror att den här studien kan öka och fördjupa kunskaperna om musikens funktion och betydelse. Den kan väcka frågor om utbildning och kunskap, vara ett bidrag till förståelsen av musikens betydelse och bidra till utveckling av undervisning, lärarutbildning, socialt arbete, liksom av olika institutioner inom kulturlivet. Genom att belysa det komplexa samspelet mellan individ, samhälle, musik och mångfald skapas möjligheter för diskussioner som präglas av tolerans, intresse och insikter om mångfaldens villkor.

Förutom Maria Westvall ingår också docent Ulrik Volgsten, lektor i musikvetenskap och professor Rolf Lidskog, sociologi, från Örebro universitet, docent Oscar Pripp, lektor i etnologi vid Uppsala universitet, professor Ove Sernhede, Centrum för Urbana Studier vid Göteborgs universitet samt Johan Söderman, biträdande professor i musikpedagogik vid Malmö högskola i forskargruppen.

Hittills har det ansetts att växtplankton har kunna sprida sig obegränsat. Men genom att ta ”gentiska fingeravtryck” på hundratals individer av växtplankton från olika platser utmed kustremsan från Öresund till Koster har nu forskarna funnit att arten är uppdelad i olika populationer som har mycket lite genetiskt utbyte med varandra.

Släktskapet beror på havscirkulationen
Släktskapet mellan de olika populationerna av växtplankton beror inte på avståndet emellan bestånden utan hänger snarare ihop med den regionala havscirkulationen.

Detta innebär att algblomningar inom ett specifikt geografiskt ställe är unika. Till exempel kan en art på ett ställe producera gifter, medan samma art på ett annat ställe inte alls är lika problematisk.

– Om man vill förstå hur den giftiga varianten förväntas sprida sig bör man tittat på hur strömmarna ser ut lokalt, snarare än på det direkta avståndet från blomningens ursprungsplats, säger Anna Godhe, vid institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet.

Går ner i viloläge
Dessutom fann forskarna att vissa arter av växtplankton kan gå ner i vila när de yttre betingelserna är ofördelaktiga. Växtplanktonen sjunker då ner till botten och väntar på ett gynnsammare läge då de åter kan föröka sig.

– Vi tror att det är en viktig funktion för att kunna förankra bestånden i vissa områden, säger Anna Godhe.

De funna resultaten kan ha betydelse inför framtida forskning.

– Det är skillnad på algblomning och algblomning, man kan inte dra alla över en kam. Det är därför viktigt att man känner till hur en algarts livscykel fungerar för att kunna förutspå hur algblomningen kan tänkas sprida sig, säger Anna Godhe.

FAKTA
Studierna är nyligen publicerade i en artikel i Proceedings of the Royal Society B.
Länk till artikeln: http://rspb.royalsocietypublishing.org/lookup/doi/10.1098/rspb.2013.1599

Ole Christian Aslaksen, Göteborgs universitet, har utforskat sambandet mellan lokala samhällen och internationell handel med utgångspunkt i Centralmakedonien, en provins i nuvarande norra Grekland. Hans avhandling är en del av ett internationellt samarbete mellan flera ledande europeiska universitet inom EU-programmet Forging Identities: The Mobility of Culture in Bronze Age Europe.

– Multietnicitet är ett fält som inte är särskilt belyst inom bronsåldersforskningen, och därför har mina resultat betydelse även utanför Centralmakedonien. Tanken om en multietnisk bronsålder utmanar den gängse bilden av bronsåldern i Europa, säger Ole Christian Aslaksen.

Centralmakedonien ligger mellan de rika egeiska och centraleuropeiska kulturerna. Längs floden Axios, som sträcker sig från Egeiska havet och nästan helt upp till till slätterna i Serbien och Centraleuropa, ligger många boplatser från bronsåldern där arkeologer hittat en ovanlig blandning av keramik både från Centraleuropa och regionen kring Egeiska havet.

Ole Christian Aslaksen har deltagit i utgrävningar i Rumänien, Ungern, och Bosnien och har även undersökt museisamlingar i norra Grekland. En av hans slutsatser är att det längs Axios låg boplatser som var djupt integrerade med handelsrutterna som gick genom området, från Ageiska havet till Centraleuropa.

– De här samhällenas ekonomi riktade sig mot handel och rörlighet av människor och varor. Min analys av landskapet visar att några boplatser längs handelsrutten fick en dominerande roll och kunde mobilisera resurser för att delta i den stora handeln. Analyser av keramikstilar visar också att människor kom till dessa boplatser och stannade där för att bedriva handel.

Ett av avhandlingens resultat är att en mer eller mindre konstant handelsförbindelse kan ha legat bakom blandningen av keramiktyper – handelsmän och andra grupper kan ha fört med sig keramik, men också teknologi, tekniker och inte minst smak och seder.

Inom regionen knöt keramiken användarna samman i olika lösa politiska grupper, där tillhörighet kan ha visats genom små skillnader i design, till exempel i krukmönster. Samtidigt uppstod klara hierarkiska skillnader mellan boplatser som var mer dominerande än andra.

– Skillnaderna kulminerade i framväxten av ett järnålderssamhälle präglat av krig mer än handel, säger Ole Christian Aslaksen.

FAKTA
Avhandlingens titel: Global and local in late bronze age central Macedonia. Economy, mobility and identity Avhandlingen försvarades den 29 oktober 2013. Den finns digitalt publicerad på: http://hdl.handle.net/2077/33856

– Vi kan däremot minska dess verkningar genom att lära oss hitta de farligaste virusen på ett tidigt stadium, säger Stefan Schwartz.
Han är professor i medicinsk mikro-biologi och har just det målet för sin forskning.

Det finns faktiskt virussjukdomar som har utrotats, som smittkoppor och på många håll även polio och mässling. Skillnaden är dels att dessa virus bara infekterar människor, dels att influensaviruset är extremt föränderligt.

– Det ändrar sig ständigt genom mutationer eller genom att kombinera sig med någon annan typ av influensavirus. Influensa finns ju även hos fåglar, svin och hästar, så vi kan hela tiden råka ut för nya virustyper som utvecklats hos djur. Viruset bollas så att säga fram och tillbaka mellan arterna, förklarar Stefan Schwartz.

Vaccin mot pandemi
Olika influensavirus skiljer sig dock mycket när det gäller både spridningsförmåga och hur allvarlig sjukdom de ger upphov till. Det alla forskare och läkare fruktar är en så kallad pandemi, ett virus som likt spanska sjukan drar över världen som en präriebrand och lämnar miljoner döda efter sig. Har viruset en så kraftig infektionsförmåga går det knappast att undvika det – spanska sjukan drabbade till och med avlägsna öar i Stilla havet.

En av de viktigaste åtgärderna vid en eventuell pandemi är att utveckla ett vaccin så fort som möjligt. Idealet är att starta det arbetet så fort en ny farlig influensatyp upptäckts, utan att vänta tills rapporterna om dödsfall strömmat in från olika delar av världen. Stefan Schwartz forskning går ut på just detta: att redan i det allra första skedet kunna skilja på farliga och mindre farliga influensatyper.

Virus är ett slags mellanting mellan levande och död materia, som inte kan föröka sig på egen hand. Virus måste alltid infektera levande celler, där de tar hjälp av cellens maskineri för att tillverka nya viruspartiklar.

Farliga och mindre farliga virus
– När viruset väl är inne i en cell binder det sig till några av cellens tusentals proteiner. Vi vill ta reda på vilka av våra proteiner det är som olika virus utnyttjar, förklarar Stefan Schwartz.

Forskargruppens hypotes är att det är skillnad mellan farliga och mindre farliga virus när det gäller vilka mänskliga proteiner de kopplar sig till. Därför jämför man nu ett influensavirus av den mildare typen med det virus som orsakade spanska sjukan. Detta har amerikanska forskare återuppväckt ur en kropp som begravdes i permafrosten i Alaska år 1918.

– Det pågår en stor diskussion om risken respektive värdet av att forska kring levande virus av en så farlig sort. Skulle det komma på avvägar kunde det ju utnyttjas för biologisk krigföring. Men vi använder inte hela levande virus utan bara en liten bit av virusets arvsmassa, så vår forskning är helt riskfri, understryker Stefan Schwartz.

Han har gott hopp om att det ska gå att med molekylärbiologiska metoder skilja ut de allra farligaste influensavirusen, de som kan orsaka en världsvid katastrof. En sådan kunskap skulle öka vår beredskap inför nya, världsomfattande epidemier med influensavirus.

Text: Ingela Björck

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 30 oktober 2013. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

KONTAKT
info@vetenskaphalsa.se.