Aji Mathew biträdande professor vid Luleå tekniska universitet med sina doktorander Peng Liu och Zoheb Karim med prototyper av nanofilter.

Prototyper av nanofilter med hög kapacitet för rening av miljöfarligt processvatten från bland annat industrier har utvecklats av forskare vid Luleå tekniska universitet. Forskningen som sker i samarbete med Imperial Collage i Storbritannien har nått ett genombrott i och med prototyperna och de ska nu ska testas vid några industrier i Europa.

– Det är filter av helt biobaserad nano cellulosa som ska användas för första gången i skarpt läge och testas inom en tryckindustri och vid kommunal vattenrening i Spanien. Det är många som vill vara med på det här och senast var det representanter för gruvindustrin som kontaktade mig och jag har till och med fått förfrågningar från en stor handelskedja i Storbritannien, säger Aji Mathew biträdande professor inom materialvetenskap vid Luleå tekniska universitet.

Forskarna har på ett pappersark, en billig restprodukt från pappersindustrin, fixerat ett tunt ytlager av nanocellulosa med hög filtreringskapacitet. Pappersarken har sedan rullats i flera lager och konstruerats till fyra olika prototyper, kallade patroner, som ska testas. De har hög kapacitet och kan filtrera bort tungmetalljoner från industriellt processvatten, färgrester från tryckindustri och i kommunala reningsverk från humus som försurar dagvatten. Under nästa år kommer större ark med ett lager av nano cellulosa att tillverkas och formas till patroner, och ett tiotal sådana placeras sedan i en filterbox.

– Varje sådant här membran har olika slags ytor beroende på vilken slags förorening det handlar om, koppar, järn, silver, färgämnen, nitrater och liknande, säger hon.

Bakom forskningen, som huvudsakligen finansieras av EU, står ett konsortium med forskningsinstitut, universitet, mindre företag och processindustrier. Det koordineras av Luleå tekniska universitet under ledning av Aji Mathew. Hon pratar om att i nästa steg söka mer pengar från EU för att skala upp till industriell nivå.

– Alfa Laval är väldigt intresserad av det här och i början av 2015 går jag in med en andra ansökan till EU:s ramprogram Horizon 2020 med siktet inställt på att få till en fullskalig demonstrationsanläggning, säger hon.

Två av Aji Mathews forskarstuderanden Peng Liu och Zoheb Karim är också djupt engagerade i forskningen om nanofilter.

– Jag fokuserar på hur de här membranen kan filtrera bort tungmetaller genom att mäta olika material som t ex nanokristaller och nanofibrer för att fastställa deras kapacitet att absorbera och min kollega fokuserar på hur man tillverkar membran, säger Peng Liu doktorand inom Avdelningen för materialvetenskap vid Luleå tekniska universitet.

– I Jönköping har vi en god tradition av samverkan mellan högskolan och omvärlden. Det här projektet skapar nya möjligheter för att utveckla och fördjupa denna samverkan, med såväl privat som offentlig sektor, säger prorektor Lars Niklasson som leder hela projektet.

De medverkande lärosätena är, förutom Högskolan i Jönköping, Lunds universitet, Sveriges Lantbruksuniversitet, Högskolan Väst samt högskolorna i Halmstad, Borås och Skövde. Projektet stöds av Vinnova.

Under projektet kommer lärosätena vidareutveckla sina strategier för samverkan inom utbildning och forskning. Vid varje lärosäte kommer också en konkret samverkansarena inom utbildning vidareutvecklas eller byggas upp.

– För Högskolan i Jönköping handlar det om att skapa en arena för samverkan med koppling till utbildning och med tydligt fokus mot ”gröna näringar”. Det knyter väl an till andra regionala initiativ inom en sektor som är viktig för vår region, säger Lars Niklasson.

Men vad menas med samverkansarena? I grunden handlar det om att skapa formaliserade och långsiktiga samarbeten med strategiskt viktiga samarbetspartners.

Ett exempel är ett pågående projekt som också det leds av Högskolan i Jönköping med stöd från Vinnova, och som knyter väl an till den nya satsningen. Där har fokus för högskolan varit att bygga en arena för forskningssamverkan med näringslivet, tillsammans med Regionförbundet.

Arenan etablerades under 2014 och har hittills resulterat i starten av tre treåriga forskningsprojekt där högskolans forskare arbetar tillsammans med företag regionalt och nationellt.

Det nya projektet startar 2015, pågår i två år och har en budget på cirka 12 miljoner kronor.

By the early 20th century, large carnivores had been exterminated from most of Europe, with just relict populations persisting. Now we have increasing or stable populations of brown bears, wolves, Eurasian lynx and wolverines, and they do not live in a remote wilderness but in a human-dominated landscape.

That is a great difference in comparison to the strategies being pursued in other parts of the world where carnivores are mainly protected in large national parks or wilderness areas, separated from people. If Europe had used that model we would hardly have any carnivores at all because there are not enough large areas of wilderness remaining.

“This is a success story that builds on a good legislation, political stability, strong institutions and a favourable public opinion”, says Guillaume Chapron, researcher at Grimsö Wildlife Station, Department of Ecology, at SLU. In addition, Europe’s forests and wild herbivore populations are in far better shape today than they were 100 years ago.

The environmental movement in the 1970’s and 1980’s paved the way for the Council of Europe’s Bern Convention and the EU’s habitat directive legislation that has given these species the opportunity to recover.

“The large carnivores are an example of species that have benefited from this pan-European legislation and that the Habitats Directive works”, says Guillaume Chapron.

76 researchers have contributed to the article, among them five from the Swedish University of Agricultural Sciences (SLU). They have compiled data and produced a distribution map for large carnivore map across most of Europe.

• The brown bear is currently present in 22 countries. It is the most common large carnivore in Europe with 17,000 individuals that can be clustered into ten populations. All populations are relatively stable or slightly expanding, although a few remain critically small.
• Wolves are the second most common species, about 12,000 individuals, with ten populations in 28 countries. Most of the populations are increasing, but a couple of populations seem to be decreasing. One Spanish population is on the brink to extinction.
• Lynx are present in 23 countries, with 9,000 individuals. Most of the eleven populations are stable but some of them are decreasing.
• Wolverine lives only in Sweden, Norway and Finland, in two populations with 1,250 individuals. Both populations are increasing.

Guillaume Chapron says that Europe can be an example for other parts of the world.

“Europe has twice as many wolves as the USA (excluding Alaska) in spite of being half the size and more than twice as densely populated. Our experience illustrates the incredible ability that these species have to survive to the modern, human-dominated world.”

Generally speaking people in Europe are positive to carnivores but the conflicts that caused the historical declines are still present, like predation on livestock. The most severe challenges for large carnivore conservation are in countries where large carnivores have previously been totally extirpated and where people have lost their adaptations to sharing the landscape with their wild neighbours. Furthermore, species like wolves have been coopted as powerful symbols for wider political and social tensions between rural and urban areas.

A variety of practices that reduce damage on livestock, like electric fences and livestock-guarding dogs, can facilitate co-existence. Furthermore there is a need for dialogue between stakeholders and cooperation between different sectors and different countries. It is crucial that these conflict issues are taken seriously to prevent a possible backlash against conservation in general.

http://www.sciencemag.org/content/346/6216/1517.abstract

Transpersoner har den senaste tiden blivit allt synligare i tv-serier och på film. Sophia Burset i Orange is the new Black, Brandon Teena i Boys Don’t Cry och Ludo i Mitt liv i rosa är numera välbekanta figurer. Men i film där transpersoner gestaltas finns ofta våld och förnedring. För en publik som själv aldrig utsatts för detta, kan det vara smärtsamt att se, för en person med liknande erfarenheter, omöjligt. I sin doktorsavhandling riktar Wibke Straube fokus på de passager i transfilmer som är fyllda av hopp och glädje.

– För en publik som dagligdags upplever samma våld som i filmerna, blir dessa passager ett sätt att hämta andan på och att drömma sig bort till en värld där man är accepterad, säger Wibke Straube, genusforskare vid Linköpings universitet.

Wibke Straube kallar dessa passager av glädje för exit scapes, som ungefärligt kan översättas med utgångar. De utgångar som Wibke Straube identifierar i film är dans, sång och drömmar. I dansens virvlar exempelvis glömmer både filmens huvudperson och publiken det svåra. Så fungerar dansen för sjuåriga Ludo i filmen Mitt liv i rosa, som Straube analyserat. Plötsligt glömmer Ludo att hen förbjudits bära klänning, uppslukas av musiken och börjar dansa, oberörd av att alla på festen tittar. Med i virvlarna dras också mormor som på grund av sin ålder inte heller hon passar in i normen. De andra gästerna smittas av glädjen och för en liten stund ingår Ludo i en gemenskap där ingen dömer.

– Forskningen har tidigare undersökt hur exempelvis lesbisk och queer publik upplever filmer där de gestaltas, men det har inte tidigare gjorts ur ett transperspektiv.  Jag tycker det är viktigt att visa hur betydelsefulla de här scenerna kan vara för den publiken, säger Wibke Straube.

Samtidigt som dansen är en utgång för vissa, är det en ingång för andra. För en publik utan erfarenhet av våld och förnedring, är nödutgångarna en möjlighet att komma nära huvudpersonen och identifiera sig med den. De rycks med i dansen på samma sätt som Ludo, mormor och de andra på festen. För en stund är vi alla där. Och den fördömande värld där bara två kön är möjliga har upphört.

Wibke Straube poängterar också att en utgång inte bara leder bort, den leder till något. Vilken verklighet finns bortom dörren? Det är häri möjligheterna ligger. För huvudpersonerna och för publiken.

Avhandlingen: Trans Cinema and Its Exit Scapes. A Transfeminist Reading of Utopian Sensibility and Gender Dissidence in Contemporary Film. Av Wibke Straube. Linköping Studies in Arts and Science No. 628.

Katrin Ahlgren, Institutionen för språkdidaktik, har i sex års tid träffat några andraspråkstalare med olika bakgrund. Hon har studerat dessa personers språkanvändning, språkinlärning och attityder till svenska språket genom samtal, enkäter, uppsatser och observationer.

Resultatet redovisas i form av livsberättelser, vilka visar hur andraspråkstalarna förhåller sig till sig själva som svensktalande och vilka strategier de använder i olika situationer. En utveckling framträder där de går från trots till acceptans, från undvikande till flexibilitet samt från planering till förenkling. Ett viktigt resultat i avhandlingen är även den tematiska analysen av andraspråkstalarnas rika bildspråk, vilket ger uttryck för såväl frustration och vanmakt som för tillfredsställelse och hopp om goda framtidsutsikter.

– Andraspråksanvändning är en omvälvande process som kräver stora arbetsinsatser. Många människor når inte ända fram och blir kanske aldrig nöjda med sitt språk. Språkinlärning i vuxen ålder är också något som får stora konsekvenser för det egna jaget, vem man blir eller tvingas bli som andraspråkstalare, konstaterar Katrin Ahlgren

Andraspråkstalarna citeras med hjälp av en etnopoetisk transkriptionsmetod, som syftar till att lyfta fram de kreativa aspekterna av deras språkanvändning och ge dem en röst som har egen bärkraft och som ger berättelserna en ny dimension.

– Jag hoppas att avhandlingen ska bidra till ökad förståelse för andraspråkstalares dilemman och möjligheter genom att lyfta fram både det som är allmänmänskligt och det som är unikt, och genom att belysa dynamiken i den utveckling som sker över tid, säger Katrin Ahlgren.

Katrin Ahlgren disputerade den 17 december med avhandlingen ”Narrativa identiteter och levande metaforer i ett andraspråksperspektiv”.

Ett utmärkt exempel på att människor och stora rovdjur kan dela samma landskap, enligt Guillaume Chapron vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) som är huvudförfattare.

I början av 1900-talet var rovdjuren nästan utrotade i Europa, det fanns bara spillror kvar av de ursprungliga populationerna. Nu har vi ökande eller stabila populationer av varg, björn, lo och järv och de lever inte i en avlägsen vildmark utan i ett landskap som är präglat av människan.

Det är en stor skillnad mot strategin som används i andra delar av världen där rovdjur skyddas i stora nationalparker eller vildmarksområden, separerade från människan. Om Europa hade använt den modellen hade vi knappast haft några rovdjur eftersom vi inte har dessa stora vildmarksområden.

– Det är en framgångshistoria som bygger på en bra lagstiftning, politisk stabilitet, starka institutioner och att den allmänna opinionen är positiv, säger Guillaume Chapron, forskare vid Grimsö forskningsstation, institutionen för ekologi vid SLU. Dessutom är Europas skogar och populationer av vilda växtätare i bättre form i dag än för hundra år sedan.

Miljörörelsen på 1970- och 1980-talen banade väg för Europarådets Bernkonvention och EU:s art- och habitatdirektiv som har gett dessa arter möjlighet att återhämta sig.

– De stora rovdjuren är ett exempel på att arter har gynnats av den europeiska lagstiftningen och att habitatdirektivet fungerar, säger Guillaume Chapron.

Sammanlagt har 76 forskare bidragit till artikeln varav fem från SLU. De har sammanställt data och gjort utbredningskartor för rovdjuren för större delen av Europa.

Guillaume Chapron säger att Europa kan vara ett exempel för andra delar av världen.

Europa har dubbelt så många vargar som USA (utanför Alaska) trots att det är hälften så stort och mer än dubbelt så tätt befolkat. Forskarna visar att dessa arter har en otrolig förmåga att överleva en värld som domineras av människan.

I stort sett är människor i Europa positiva till rovdjur men de konflikter mellan människor och rovdjur som orsakade de historiska minskningarna finns kvar, till exempel attacker på tamdjur. Den största utmaningen för att bevara rovdjuren finns i länder där stora rovdjuren har varit helt borta. Där har kunskap om hur man kan anpassa sig efter sina vilda grannar gått förlorad. Rovdjur, särskilt vargen, har också på en del håll blivit symboler för politiska och sociala klyftor mellan stad och land.

Åtgärder som minskar skadorna på tamdjur som elektriska stängsel och vakthundar är ett sätt att lindra konflikterna. Det finns också ett behov av dialog mellan olika intressenter och samarbete mellan sektorer och länder. Dessa konflikter måste tas på allvar för att förhindra ett bakslag mot naturvården.

FAKTA
Brunbjörnen finns i 22 länder. Det är det vanligaste stora rovdjuret med 17 000 individer uppdelade på tio populationer. Alla populationer är stabila eller ökar något även om del är kritiskt små.

Varg är den näst vanligaste arten, 12 000 individer, tio populationer i 28 länder. De flesta ökar, men ett par verkar minska. En spansk population är nära utrotning.<

Lodjur finns i 23 länder, med 9 000 individer fördelade på elva populationer. De flesta är stabila men några minskar.

Järv finns bara i Sverige, Norge och Finland, i två populationer med totalt 1 250 individer. Båda populationerna ökar.

Arvid Erlandsson har fokuserat på tre olika psykologiska mekanismer som påverkar vår inställning till välgörenhet. Den allmänt vedertagna och mest kända anledningen till att vi hjälper mer är att vi känner medkänsla med offret (vi motiveras att hjälpa genom hjärtat). Den andra mekanismen som får oss att öppna plånboken mer är att vi känner att vi gör en skillnad, att vår insats verkligen gör nytta (vi motiveras genom hjärnan). Den tredje mekanismen är att vi ibland känner ett stort personligt ansvar och upplever att vi har en skyldighet att hjälpa (vi motiveras att hjälpa genom ”vår moraliska kompass”).

Arvid Erlandsson har i en rad studier undersökt i vilka situationer hjärtat, hjärnan och vår moraliska kompass framförallt kan förklara vårt hjälpande.

Tvärtemot vad många tror så är det inte alltid de känslomässiga reaktionerna gentemot de drabbade som bäst förklarar vår benägenhet att hjälpa. I många situationer är det snarare upplevelsen av att kunna göra nytta, eller att man upplever ett personligt ansvar som bättre förklarar hur mycket vi hjälper andra.

– Det räcker inte med att få potentiella hjälpare att tycka synd om offren – de måste även uppleva att deras insats kan göra en skillnad och känna att de har åtminstone en viss grad av personligt ansvar att hjälpa, säger Arvid Erlandsson.

– Till exempel, om problemet ser oöverstigligt ut, eller om vi tycker att ansvaret att ingripa ligger på andra, så är risken stor att vi väljer att inte göra något alls – trots att vi känner intensiva känslor gentemot de i nöd, fortsätter han.

Ett exempel på detta är när deltagarna genom fiktiva hjälpscenarier fick ta ställning till att hjälpa en stor del av en liten grupp, eller samma antal personer fast som en liten del av en stor grupp (56 av 60 behövande eller 56 av 560). Här var det tydligt att vi hellre hjälper till i det förstnämnda scenariot trots att det är samma antal människor som får hjälp, och orsaken till detta var att den upplevda nyttan var högre när man kunde hjälpa en stor proportion av de som var i nöd.

En annan studie var utformad mer ifrån ett marknadsföringsperspektiv där människor fick fördela medel (riktiga pengar) mellan två olika hjälpprojekt. Det ena projektet visade identifierade offer (namn och bild). Det andra beskrev situationen enbart med statistik.

– Även om projekt som innehåller ett identifierat offer nästan alltid väcker mer känslor så betyder det inte alltid att vi skänker mer pengar till de projekten. När man kunde jämföra de två projekten mot varandra så var det snarare så att det statistiska projektet föredrogs, säger Arvid Erlandsson.

Att vi hellre hjälper människor i vårt närområde än människor långt bort i fjärran länder kunde Arvid Erlandsson också belägga i sina studier. Det intressanta här var att det i första hand inte handlade om att vi kände mer empatiska känslor gentemot offer från vår egen grupp, utan snarare att vi upplevde ett större ansvar att hjälpa offer från vårt eget land än offer från ett annat land med motsvarande levnadsstandard.

Trots att hans avhandling visar att det finns andra relevanta aspekter som kan öka vårt givande till välgörenhet så betonar Arvid Erlandsson att känslor fortfarande spelar en stor roll. Empatiska känslor är troligtvis nödvändigt för att vi frivilligt ska öppna plånboken för andra, men ett alltför stort fokus på att skapa medkänsla hos potentiella givare, kan göra att man missar andra aspekter som är viktiga för välgörenhet.