Finns det en skillnad i kvinnors och mäns sätt att använda historia? Använder elever med utländsk bakgrund historien annorlunda än vad helt svenska elever gör? Hur gör blivande historielärare? Dessa frågor ställs av Lars Andersson Hult i en ny avhandling vid Umeå universitet om historiebruket i svenska skolan.
Han beskriver varför vi uppfattar, beskriver och använder historia på olika sätt. Genom att analysera nästan 1 000 provsvar från elever från 14 olika skolor och 100 lärarstudenters provsvar fördjupar han sig i tre områden: Utbildning och social bakgrund, kön samt skolmiljö. Det är områden som enligt Lars Andersson Hult är avgörande i vår syn på historia.
Utbildningen påverkar vår syn på historia
– Sammanfattningsvis är just utbildning en viktig bakgrundsfaktor i vår syn på historia. Samma gäller kön, där män är mer känslomässiga och kvinnor mer distanserade när de använder sig av historia, säger Lars Andersson Hult.
Även skolmiljön är viktig och Lars Andersson Hults forskning visar att eleverna på mer heterogena skolor, med en högre andel invandrare, är mer grovhuggna och emotionella i sin syn på historia. Medan eleverna på skolor med många svenskar med akademikerbakgrund är mognare och har vidare perspektiv i sin syn på historia.
– Min förhoppning är att historielärare ska använda resultaten av min forskning i sin undervisning och i sin bedömning av eleverna, säger Lars Andersson Hult och tillägger att hans avhandling erbjuder konkreta exempel på hur elever uppfattar och använder sig av historia.
Ger ökad förståelse
Dessutom hoppas Lars Andersson Hult att hans avhandling ska ge en ökad förståelse för hur människor mer generellt reagerar på förändringar i samhället.
– Ta Donald Trump till exempel, för mig är han ett exempel på en person som i sin retorik använder historien på ett sätt som tilltalar människor som stressas av förändring.
Lars Andersson Hult har arbetat som historielärare sedan 1993. Han har tidigare vunnit två priser för berömlig lärargärning.
Tidigare i år publicerade chalmersforskarna Philippe Tassin och Sophie Viaene sin upptäckt om hur man kan manipulera ljus med hjälp av metamaterial. Nu har de i hård internationell konkurrens fått sin innovation topprankad av den inflytelserika tidskriften Optics & Photonics News. Därmed är de med i specialutgåvan Optics in 2016 som publicerades idag.
Artificiella material guidar ljuset rätt
Forskarnas innovation gör det möjligt att manipulera ljus så att det följer vilken förutbestämd bana som helst på en yta. Med hjälp av ett matematiskt designverktyg kan de skapa olika artificiella material – metamaterial – som ser till att guida ljuset längs den önskade vägen.
– Vi behöver inte tänka på de begränsningar som finns i olika naturliga material. I stället bestämmer vi vad vi vill att ljuset ska göra och skapar ett metamaterial som guidar ljuset rätt. Det här är vacker fysik som bygger vidare på Einsteins allmänna relativitetsteori, säger Sophie Viaene, doktorand på avdelningen för kondenserade materiens teori.
För optiska chip
Den nya tekniken har många olika användningsområden. Till exempel kan den användas i optiska chips för att leverera datatrafik på internet med högre driftsäkert. Tekniken kan också användas för att öka en routers hastighet.
– Vår metod öppnar transformationsoptikens verktygslåda för en möjlig uppsjö av vågledarbaserade uppfinningar, säger Philippe Tassin, forskare på avdelningen för kondenserade materiens teori.
I framtiden hoppas forskarna att de även ska hitta bättre metoder för att producera ljus.
– Till exempel är en LED-lampa långt ifrån perfekt när det gäller energieffektivitet. Metamaterial skulle kunna utvinna ljus på ett mer effektivt sätt. Kanske kan vi till och med styra ljusets färg för att få det att se trevligare och mer inbjudande ut, säger Philippe Tassin.
Illustration av hur ljusstrålar kan styras med hjälp av den nya tekniken. Ljuset rör sig längs med ett optiskt chips och flödar in från vänster i ett tunt lager av metamaterial. Tack vare en specifik variation av metamaterialets tjocklek kommer ljuset antingen att vika av till höger eller fortsätta rakt fram mot utgången utan avbrott. (Illustratör: Sophie Viaene)
Fakta om forskningen
Artikeln Transforming two-dimensional guided light using nonmagnetic metamaterial waveguides är skriven av Philippe Tassin och Sophie Viaene på Chalmers, tillsammans med Vincent Ginis och Jan Danckaert på Free University of Brussel. Den publicerades i tidskriften Physical Review B i februari.
Även proteiner från vete har visat sig vara en bra råvara för tillverkning av biobaserade plastprodukter. Nu har forskargrupper på SLU tillverkat ett kompositmaterial av potatisstärkelsen och veteproteiner.
Material tillverkade av växtproteiner och modifierad potatisstärkelse. Färgskillnaderna beror på komponenterna i blandningen och vid vilken temperatur plasten tillverkats. Foto: Faraz Muneer.
– Den är lite mjuk, inte så styv, och har en hög potential att kunna bli något i framtiden.
Så beskriver Mariette Andersson från SLU det material som hon och hennes kollegor har tillverkat av en stärkelse från en genetiskt modifierad potatis – till skillnad från vanlig potatis har den många långa kedjor av glukos i stärkelsemolekylerna. Den här plasten går att kompostera när man använt den klart.
Plastegenskaperna kan modifieras
Forskarna har dessutom använt stärkelsen som en del i ett kompositmaterial. Genom att skräddarsy blandningar av växtproteiner och stärkelse molekylärt och biokemiskt kan man designa hållbara material för olika användningsområden, till exempel förpackningar och plastfilm.
I två nyligen publicerade studier har Mariette Andersson och Ramune Kuktaite, med kollegor vid SLU, KTH, Innventia AB, MAX IV-laboratoriet i Lund och Institut polytechnique i Frankrike, testat hur den speciella potatisstärkelsen fungerar ihop med proteiner från vete (gluten, gliadin och glutenin), som är tänkbara komponenter i det nya materialet. Tanken är att utveckla ett töjbart och starkt material. De använde antingen glycerol eller glycerol plus vatten som mjukgörare, och testade att tillverka plasten vid två olika temperaturer, 110 °C och 130 °C. I analysen kunde de se att proteinerna regerade olika i blandning med stärkelsen.
– I vissa fall blev materialet relativt mjukt och flexibelt, och i andra fall starkare och mindre mjukt, säger Ramune Kuktaite.
Den högre temperaturen gjorde att proteinerna och stärkelsen ”smälte ihop” bättre. Med glycerol och vatten som mjukgörare fick stärkelsen mer gelatinaktiga egenskaper och blev därmed lättare att bearbeta. Dessutom blev materialet starkare, styvare och mer töjbart (jämfört med när de använde bara glycerol).
Forskarna testade också vad som hände med proteinernas struktur i plasten på nanometernivå (en nivå som är en miljondel av en millimeter), hur mekaniskt stark plasten blev, och om den släppte igenom syremolekyler. Vissa av gliadinmolekylerna antog en ovanlig sexkantig struktur i blandningen med stärkelse, och den strukturen gjorde materialet starkare. Blandningarna av protein och stärkelse fungerade också bra som barriär mot syre.
Stärkelse med fiberliknande egenskaper
Vanlig potatisstärkelse innehåller molekyler med både långa och korta kedjor av glukos. Molekylen amylos har långa raka glukoskedjor och amylopektin har korta förgrenade. Vanlig potatisstärkelse innehåller 20-30 procent amylos och 70-80 procent amylopektin.
I och med att forskarna med hjälp av bioteknik minskade nivåerna av två enzymer som sköter om förgreningen av stärkelsemolekylerna i potatisen, blev glukoskedjorna hos amylopektinmolekylerna också långa. Förändringen ger stärkelsen de fiberliknande egenskaper som gör det möjligt att tillverka det nya miljövänliga förpackningsmaterialet.
Tidigare i höstas presenterade forskarna en annan potatis med förändrad stärkelsekvalitet, men då rörde det sig om en mer lagringsstabil stärkelse för användning som livsmedelsingrediens.
Proteiner i vete är naturens största molekylnätverk
Vetegluten är en av de största polymerer man kan finna i naturen. Huvudkomponenterna är gliadin, som är ett monomeriskt protein, och glutenin, som är ett polymeriskt protein. De båda proteinerna bidrar till att bygga ett polymeriskt nätverk som styr de egenskaper som är viktiga vid produktion av livsmedelsprodukter (t.ex. bröd) och plaster.
Fotnot: Studien finansierades av Mistra Biotech, TC4F, Lyckeby Starch AB, Formas och Partnerskap Alnarp.
Mer information:
Mariette Andersson, forskare
Institutionen för växtförädling, SLU, Alnarp
040-41 55 41, mariette.andersson@slu.se
Sexuella trakasserier är en viktig faktor bakom depressiva symptom bland flickor i skolåldern. Det visar en ny avhandling vid Mittuniversitetet. Den visar också att det är flickornas psykiska hälsa som påverkas negativt av sexuella trakasserier, inte pojkarnas.
Syftet med avhandlingen har varit att undersöka olika bestämningsfaktorer på individuella, psykosociala och strukturella nivåer som kan kopplas samman med depressiva symptom hos svenska ungdomar. Ett annat syfte har varit att undersöka om den förebyggande metoden mot depression bland unga, DISA, som använts i många skolor, ger effekt under vardagliga förutsättningar, det vill säga när metoden implementeras av skolorna själva utan inblandning av forskare.
Trakasserier värst för tjejer, dålig ekonomi värst för killar
I undersökningen rapporterar flickor och pojkar lika hög förekomst av sexuella trakasserier. Trakasserierna kan handla om glåpord, gester, bilder, fysisk beröring, med sexuella förtecken. Dock visar resultaten att utsatthet för sexuella trakasserier var den viktigaste faktorn bakom depressiva symptom bland flickor, men inte bland pojkar. Bland pojkar var ”lågt personligt relativt välstånd”, det vill säga att inte ha lika mycket pengar som kompisarna för att kunna göra samma saker som dem, den viktigaste bestämningsfaktorn.
Bland flickorna förklarades sambandet mellan depressiva symptom och sexuella trakasserier både av att flickor med depressiva symptom utsattes för sexuella trakasserier, och att trakasserier senare ledde till depressiva symptom
– Resultaten pekar också på att redan låga nivåer av trakasserier, vid några enstaka tillfällen har samband med den psykiska hälsan och kan ge depressiva symptom bland flickorna, säger Heléne Zetterström Dahlqvist, doktorand.
DISA-metoden använd på fel målgrupp
DISA-metoden är en skolbaserad metod med rötterna i kognitiv beteendeterapi som ska förebygga depression bland främst högstadieelever. Metodens effekt i en verklig miljö har undersökts i studien genom att jämföra grupper som genomgått metoden med en jämförelsegrupp.
Resultaten visar att de undersökta skolorna har använt metoden för flickor som redan har förhöjda depressiva symtom. Eftersom metoden är utvecklad för att vara enbart förebyggande har skolorna gett den till ”fel” målgrupp och har heller inte gett avsedd effekt.
– Utifrån resultaten i studien och utifrån målen med DISA så går det inte att förespråka en användning bland flickor med redan förhöjda depressiva symptom. Skolor som tänker använda metoden bör därför genomföra screeningar bland eleverna för att träffa rätt målgrupper, säger Heléne Zetterström Dahlqvist.
Data för studien samlades in under tre år 2010, 2011 och 2012 med hjälp av en skolenkät. Elever i åldrarna 14-16 år i nio kommunala skolor och en friskola i en kommun i norra Sverige deltog i studien där 1 000-1 200 elever/år deltog.
Avhandlingen: “Determinants of Depressive Symptoms in Adolescents the Role of Sexual Harassment and Implications for Preventive Interventions” försvaras vid Mittuniversitetet, Campus Sundsvall den 2 december 2016.
DISA-metoden är en skolbaserad metod med rötterna i Kognitiv Beteende Terapi (KBT) som förebygger stress och nedstämdhet främst bland högstadieelever.
Undervisningen hjälper deltagarna att bli mer medvetna om hur tankar och beteenden påverkar hur de mår. Både hur glada tankar och aktiviteter lyfter oss, och hur negativa tankar och aktiviteter kan sänka oss.
Namnet står för Depression in Swedish Adolescents (även om de flesta gruppledare kallar den för Din Inre Styrka Aktiveras) och metoden är till stor del baserat på Gregory Clarke and Peter Lewisohns studier i USA.
Metoden är förebyggande och främjande och får aldrig användas i behandlande syfte.
Svensk industri blir alltmer internationell på så sätt att andelen utlandsproducerade komponenter i svenska exportvaror ökar.
Trudy-Ann Stone doktorand i industriell ekonomi vid BTH, presenterar i sin doktorsavhandling vilka effekter den ökade internationaliseringen har på näringslivet. Resultaten visar att internationalisering gynnar företagen på flera olika sätt. Företag inom IKT-industrin får till exempel lägre produktionskostnader och tillgång till ett bredare sortiment av varor som används i tillverkning av andra varor, eller i produktion av tjänster. Företagen får också ökad kunskap och bättre tillgång till teknologi genom att samarbeta med underleverantörer i olika delar av världen.
Avhandlingen visar dessutom att ett brett internationellt nätverk av underleverantörer ger högre effektivitet i produktionen. Moderna produktionssystem bygger på modularitet, det vill säga flera olika komponenter sätts samman till en enhet. Det gör att företag kan kombinera komponenter från olika underleverantörer för olika ändamål och på så sätt skapa nya produkter eller förbättra produktionsprocesserna. Internationaliseringen gör att företagen kan hitta rätt varor som kan användas i produktionen av andra varor och tjänster vilket ökar möjligheterna att utveckla processer och kunskaper för att förbättra effektiviteten.
För mer information:
Trudy-Ann Stone, via e-post: trudy-ann.stone@bth.se (engelsktalande) eller via telefon: 0455-38 56 24.
Robin Nyström, vid Umeå universitet, har undersökt egenskaper hos partiklar som släpps ut från förbränning – dels av olika vedsorter i en vedkamin och dels i en motor för tyngre fordon som körs med biodiesel.
Små partiklar som vi andas in, så kallade partikulära luftföroreningar, är dåligt för vår hälsa och har klimatpåverkande egenskaper i atmosfären. Det saknas idag information om hur utsläppen av partiklar och deras specifika egenskaper påverkas av att använda olika bränslen under olika förbränningsförhållanden och med olika teknik. Dessa frågeställningar har Robert Nyström tagit sig an i sin avhandling.
I studierna om vedförbränning identifierade Robin Nyström några viktiga skillnader vad gäller fördelningen mellan till exempel sot, organiska ämnen och metaller vid olika förbränningsförhållanden samt då olika vedsorter används.
Elda på rätt sätt – En viktig slutsats är att ett korrekt eldningsförfarande i vedkaminer är väldigt viktigt för att undvika situationer, främst vid uppstart och alltför kraftig förbränning (övertändning), med förhöjda utsläpp av sot och organiska komponenter. Detta oavsett vilken vedsort som används, säger Robin Nyström.
Resultaten från studierna om emission av små inandningsbara partiklar från vedkaminer kan vara till nytta för den fortsatta tekniska utvecklingen av småskaliga förbränningsanläggningar och för utformning av emissionstestning och certifiering. Det kan också hjälpa till vid lagstiftning och policyarbete.
Renare utsläpp med biodiesel Robin Nyströms studier av biodieselförbränning visade att ett byte från fossildiesel till biodiesel förändrade partikelutsläppen på ett betydande sätt.
– En intressant upptäckt var att partikelmassan minskade kraftigt totalt sätt liksom andelen sot i utsläppen. Samtidigt blev partiklarna mindre och innehöll en större andel organiska ämnen, säger han.
Den nya kunskapen kan bidra vid bedömning av miljö- och hälsoeffekter av utsläppen från trafiken då nya drivmedel används, och särskilt om biodiesel introduceras i befintliga äldre dieselmotorer.
Robin Nyström har utfört studien inom Bio4Energy, en stark forskningsmiljö inom bioenergi- och bioraffinaderi. Miljön inbegriper Umeå universitet, Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå och Luleå tekniska universitet, forskningsinstitut och ett omfattande industrinätverk.
Kontakt: Robin Nyström, Thermochemical Energy Conversion Laboratory (TEC-Lab)
Institutionen för tillämpad fysik och elektronik vid Umeå universitet
Telefon: 073 – 839 23 49
E-post: robin.nystrom@umu.se
Under lång tid har skivgrafitjärn (LGI) varit det vanligaste materialet i dieselmotorkomponenter som kolvringar och cylinderfoder. Eftersom grafitlamellerna fungerar självsmörjande har LGI utmärkta tribologiska egenskaper som innebär en minskad risk för repning samt problem i samband med hening. I en doktorsavhandling från Tekniska Högskolan, Jönköping University, presenterar Rohollah Ghasemi nya kunskaper om gjutjärnets fördelar i dieselmotorer, på hav och land.
Tribologi är vetenskapen om ytor i glidande eller rullande kontakt och omfattar friktion, nötning och smörjning. Ordet kommer från grekiskans tribo, som betyder gnida.(Källa wikipedia)
– Nackdelen med LGI är att det har dåliga mekaniska egenskaper. Vid hög mekanisk belastning och högt tryck försvagas materialet, vilket är en stor nackdel. När motorernas storlek och vikt ska minskas, samtidigt som belastningen och trycket ökar, måste man därför ersätta LGI-komponenterna med ett annat, starkare material, förklarar Rohollah Ghasemi.
Miljövänliga bränslen ger tuffa utmaningar Perlitiska kompaktgrafitjärn (CGI) är ett intressant alternativ som förenar överlägsna mekaniska egenskaper med godtagbara tribologiska egenskaper jämfört med LGI. CGI klarar också de tuffare och torrare smörjningsförhållandena som uppstår när de nya, miljövänliga bränslena används i dieselmotorer. Men också detta material har sina begränsningar då det är mer svårbearbetat än LGI-legeringarna, vilket resulterar i höga produktionskostnader.
I sin avhandling klarlägger Rohollah Ghasemi hur mikrostrukturerna hos LGI och CGI påverkar materialens mekaniska och tribologiska egenskaper i motorapplikationer.
– Det här är nya intressanta kunskaper för alla som utvecklar motorer – framförallt dieselmotorer – inom olika industriella områden, eftersom de ökar förståelsen för hur mikrostrukturerna påverkar gjutjärnslegeringarnas egenskaper.
Nytt material med lång livslängd Hans forskning har också resulterat i produktion, modellering och simulering av de mekaniska egenskaperna hos ett nyutvecklat material. En kiselförstärkt CGI-legering med hög mekanisk prestanda som är mer lättbearbetad än konventionella CGI-legeringar, vilket även innebär att bearbetningsverktygen får längre livslängd.
– I min studie har jag fokuserat på stora, borrade tvåtaktsmarinmotorer, men de här resultaten är också värdefulla för svenska lastbilstillverkare som Volvo och Scania. Om tillverkarna ska kunna behålla sina ledande positioner på en global marknad med knivskarp konkurrens, så måste den här ekvationen lösas.
Under 2012 deltog 436 arbetsförmedlare i en undersökning där de fick möta ett antal fiktiva arbetssökande via ett datorprogram. Utifrån bild, röst och bakgrundsegenskaper skulle de sedan bedöma om de sökande skulle rekommenderas till en arbetsmarknadsutbildning, om de skulle klara utbildningen och om de sedan skulle få jobb. Upplägget var tänkt att motsvara riktiga möten och beslut på Arbetsförmedlingen.
Författarna finner att manliga förmedlare i högre utsträckning rekommenderar arbetssökande som uppfattas ha ett stereotypt svenskt utseende till att få gå en arbetsmarknadsutbildning.
– Vi var intresserade av hur stereotypa uppfattningar om en persons utseende påverkar arbetsförmedlares bedömningar och beslut. Vi tolkar våra resultat som att stereotyper kopplade till utseende spelar roll, till exempel finner vi att arbetssökande som uppfattas ha ett stereotypt svenskt utseende även förknippas med andra positiva egenskaper såsom ordentlig och ambitiös. Vi ser också att både män och kvinnor förknippar ett ”stereotypt svenskt utseende” med en högre förmåga att klara av att genomföra utbildningen. Däremot är det bara männen som låter uppfattningen om utseende påverka deras rekommendationer, säger Magnus Rödin som är en av flera rapportförfattare.
Att tala med brytning kan ge fördelar En jämförelse mellan arbetssökande som i högst och lägst grad uppfattas ha ett stereotypt svenskt utseende visar att chansen att bli rekommenderad en utbildning är cirka 50 procent högre för de förstnämnda.
– Med tanke på att undersökningen har genomförts i en konstruerad miljö bör resultaten tolkas försiktigt och kan inte direkt generaliseras till den verksamhet som bedrivs på Arbetsförmedlingen idag, säger Magnus Rödin. Resultaten är dock snarlika de som tidigare hittats i studier som till exempel studerar arbetsgivares anställningsbeteende.
Rapportförfattarna ser vidare att vid valet mellan två arbetssökande som uppfattas på liknande sätt vad gäller stereotypt svenskt utseende, prioriteras de arbetssökande som uppfattas tala svenska med brytning. Under den tidsperiod som undersökningen genomfördes fanns ett ökat fokus på personer födda utanför Europa som bedömdes ha det extra svårt på arbetsmarknaden. Att tala svenska med brytning kan ses som en signal om att den arbetssökande tillhör denna grupp.
– Förmedlarna tycks i detta avseende agera efter de riktlinjer som fanns vid Arbetsförmedlingen under den här perioden, att ge stöd till de arbetssökande som har svårast att få en anställning, säger Gülay Özcan.
Om undersökningen
Undersökningen genomfördes i flera steg: arbetssökande läste in meddelanden och fotograferades, en grupp arbetsförmedlare karaktäriserade bilderna och rösterna och en annan grupp fick bedöma hur de trodde att andra förmedlare bedömt sökandeprofilerna utifrån förmåga att klara av en arbetsmarknadsutbildning, chans till anställning samt vilka som skulle rekommenderas till utbildningen. Upplägget syftar till att fånga uppfattningar om utseende och hur dessa påverkar bedömningar, samtidigt som man tar hänsyn till andra faktorer som kan påverka besluten.
Rapport: ”Arbetsförmedlares beslutsfattande och stereotyper kopplade till utseende”, IFAU Rapport 2016:17, är en sammanfattning av IFAU Working paper 2016:20, båda skrivna av Mahmood Arai (Stockholms universitet), Marie Gartell (Riksrevisionen, tidigare Arbetsförmedlingen), samt Magnus Rödin och Gülay Özcan (Arbetsförmedlingen).
Cirka 1/3 av all växtnäring som används i jordbruket körs in till städer i form av mat. Där försvinner sedan en stor del av växtnäringen via soppåsar och toaletter. Stora delar av matavfallet går som blandat hushållsavfall till förbränning, och toalettavloppet hamnar i reningsverken där endast en mindre del av näringsinnehållet i avloppslammet går tillbaka till jordbruket.
– Vi vill ändra på det. I framtidens hållbara attraktiva städer måste man bli bättre på att ta vara på de resurser som finns i restprodukter, säger projektledaren Maria Lennartsson vid Stockholms stads exploateringskontor.
Värdefullt avfall Projektet MACRO (MAt i Cirkulära RObusta system) bygger bland annat på kunskap från tidigare SP-projekt. SP Enheten för jordbruk och livsmedel (f d JTI) har till exempel utvärderat kvaliteten i avfall från mat och toaletter, och studerat innovationstakten för nya system som sorterar ut toalettavfall.
– Den växtnäring i form av kväve och fosfor som kommer från svenska toaletter värderas till cirka 600 miljoner kronor per år. Ett källsorterat toalettavfall i snålspolande system gör det möjligt att återföra en kvalitetssäkrad gödselprodukt till jordbruket, säger Ida Sylwan, vid SP Enheten för jordbruk och livsmedel (f d JTI).
Även SP Urban Water Management deltar i projektet. De har tidigare bland annat studerat sorterande avloppssystem utifrån hållbarhetsperspektiv.
Utveckling pågår på flera håll Att införa källsorterande system i stadsmiljö innebär ett paradigmskifte, och är en kontroversiell fråga eftersom Sverige redan lyckas bra med reningseffektiviteten i de konventionella avloppssystemen. Men samtidigt pågår utveckling av källsorterande, vattensnåla toalettavlopp på flera håll i världen – säker vattenförsörjning är ett ökande globalt problem – och Sverige bedöms ha stora möjligheter att utveckla en betydande teknikexport på området.
En tekniklösning som talar till Sveriges fördel, är utbyggnaden av en testbädd som finansieras av Vinnova i H+ området i Helsingborg. I samband med det byggs 350 lägenheter med ett sorterande avloppssystem: i tre utgående rör separeras malt matavfall, klosettvatten och gråvatten. Systemet ska stå färdigt 2018, och betraktas som unikt. SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut är en av huvudparterna i projektet som har en total budget på 16,4 miljoner kronor.
Vakuumtoaletter i Stockholm
I MACRO-projektet ska man starta källsortering av mat- och toalettavfall i Stockholms innerstad.
– Målet att vi år 2025 ska ha ca 3 000 nya lägenheter utrustade med avfallskvarnar och vakuumtoaletter i Norra Djurgårdsstaden i Stockholm, ett av Europas största stadsutvecklingsprojekt, säger Maria Lennartsson.
Hon räknar med att projektet ska få stor uppmärksamhet, och att de nya sorterande avloppssystem som nu prövas kommer att spridas vidare till andra kommuner i Sverige.
MACRO-projektet finansieras till hälften av Vinnova, och till resterande del av Stockholms stad och 20 medverkande parter (kommuner, byggherrar, VA- och avfallshuvudmän, representanter för jordbruket, teknikleverantörer, branschorganisationer, konsulter, universitet och forskningsinstitut).
Kontakt:
Maria Lennartsson, projektledare MACRO, Stockholms stad, 072-726 82 89, maria.lennartsson@extern.stockholm.se
Ida Sylwan, projektledare SP Enheten för jordbruk och livsmedel (f d JTI – Institutet för jordbruks- och miljöteknik), 010-516 69 73, ida.sylwan@jti.se
Avelsarbetet har under de senaste femtio åren lett till stora förbättringar av grisarnas produktion: de utnyttjar fodret bättre, växer snabbare, är köttigare och får större kullar. Samtidigt har vi sett att denna avel har haft negativ inverkan på vissa s.k. funktionella egenskaper, såsom ben och rörelser. Svaga ben och dåliga rörelser är negativt både för suggan och för hennes smågrisar. Suggor med benproblem har svårare att kontrollera sina rörelser när de lägger sig ner, och detta ökar risken att smågrisarna kläms ihjäl under suggan.
Benproblem gör livet kortare Dålig fruktsamhet samt svaga ben är vanliga orsaker till att suggor slaktas. Varje år byts hälften av suggorna i Sverige ut mot gyltor, och de slaktas ofta innan de är ”som bäst” – kullarna är som störst i kull nummer 3 till 6, alltså när suggorna är 2–3 år gamla. Dåliga ben innebär smärta och nedsatt djurvälfärd hos de drabbade djuren.
Finns det då ett samband mellan suggornas ”otrivsel”, fruktsamhet och hur länge de finns kvar i besättningen? Den frågan har Thu Hong Le försökt att besvara i sitt doktorsarbete vid SLU och Århus universitet. När hon analyserade data från svenska och danska avelsorganisationer fann hon en gynnsam genetisk koppling mellan bra ben hos det unga djuret och god reproduktion respektive hög livstidsproduktion. Bedömningen görs vid 5 månaders ålder i samband med att man väger djuren för att skatta tillväxthastigheten, och mäter späcktjocklek. Studien visar att det är möjligt att avla fram en robustare sugga, som lever och producerar under längre tid, genom att i aveln premiera bra ben hos unga avkommor.
– Avelsurval för bättre ben och ”fler kullar före utslagning” ingår idag i avelsmålet i flera avelsorganisationer. Kanske kan detta avelsurval skärpas genom att vi även bedömer suggornas ben och rörelser för varje producerad kull, föreslår professor Nils Lundeheim från SLU, som har varit huvudhandledare i projektet.
Forskar vidare om suggornas rörlighet Arvbarheten, det vill säga hur stor del av variationen mellan djuren som beror på arvet, var relativt låg för dessa egenskaper, vilket innebär att miljön och slumpen har mycket större inverkan än arvet. Men, trots dessa låga arvbarheter går det att få ett rejält genetiskt framsteg även för dessa mått, genom att basera avelsurvalet på information om ett stort antal släktingar till det enskilda djuret.
Thu Hong Le har också kopplat samman information om djurens ben och rörelser med information om deras arvsmassa. Hon kunde identifiera ett antal gener och kromosomområden som kunde kopplas till bedömningarna av ben och rörelser. Sambanden var dock inte så starka att ett DNA-test skulle vara användbart i avelsurvalet.
Forskningen om suggors benhälsa fortsätter vid institutionen för husdjursgenetik. En av Thu Hong Les handledare, Katja Nilsson, har nyligen beviljats medel från forskningsrådet Formas till ett projekt med fokus på rörelser och aktivitet hos digivande suggor. Aktiviteten kommer att registreras automatiskt med s.k. accelerometrar, som fästs i ett halsband på suggan, och som registrerar när hon ligger och när hon står, och hur ofta hon byter position.
Kontakt:
Thu Hong Le
Institutionen för husdjursgenetik, Sveriges lantbruksuniversitet
och Institut for Molekylærbiologi og Genetik, Aarhus universitet le.hongthu@mbg.au.dk
Frågor på svenska kan ställas till huvudhandledaren professor Nils Lundeheim vid samma institution på SLU. 018-67 45 42, nils.lundeheim@slu.se
– Jordbruket är delvis ansvarigt för minskningarna av pollinatörer, men är också en viktig del av lösningen, säger Riccardo Bommarco, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och med i den internationella forskargrupp som nu publicerat en artikel i Science, med 10 åtgärder för att skydda de vilda pollinatörerna i världen.
10 sätt att skydda humlor och bin:
Höj standarden för reglering av bekämpningsmedel globalt.
Främja integrerat växtskydd där mindre mängd bekämpningsmedel används och andra metoder istället används i första hand såsom biologisk bekämpning och åtgärder inom odlingen.
Ta hänsyn till indirekt och icke-dödlig påverkan vid riskvärdering av genmodifierade grödor.
Reglera förflyttning av odlade pollinatörer (för att minska risk för sjukdomsspridning och invasiva arter).
Utveckla försäkringssystem för att minska risker för lantbrukare som utnyttjar ekosystemtjänster i stället för kemikalier i lantbruket.
Erkänn pollinering som en resurs i lantbruket.
Stöd lantbruk som satsar på en mångfald av grödor – diversifierat lantbruk.
Bevara och återskapa grön infrastruktur (ett nätverk av livsmiljöer som pollinatörer kan röra sig emellan) i odlade och urbana landskap.
Utveckla långsiktig övervakning av pollinatörer och pollinering.
Finansiera forskning i samarbete med lantbrukare för att öka skördarna i ekologiskt, diversifierat och ekologiskt intensifierat lantbruk, det vill säga där man i större grad nyttjar tjänster som nyttoorganismer, till exempel pollinatörer, bidrar med.
Vilda pollinatörer som bin och humlor är av stort värde för världens befolkning, inte minst för produktionen av mat. Pollinatörerna minskar i Nordamerika och Europa. I övriga världen vet vi inte hur läget är på grund av brist på data.
En början och en milstolpe
IPBES-rapporten om pollinatörer, pollinering och matproduktion ger underlag till beslutsfattare och samhälle att fatta beslut för att bevara pollinatörerna. Den kan användas både nationellt och internationellt, till exempel för att påverka Konventionen om biologisk mångfald.
Till skillnad från en vanlig vetenskaplig rapport är denna beställd, skriven, nagelfaren och godkänd av en kombination av forskare och regeringsrepresentanter. IPBES ska leverera relevant uppdaterad information till samhället och beslutsfattare, men inte ge direkta rekommendationer.
– Detta är en milstolpe. Detta är den första rapporten från IPBES sedan grundandet för fyra år sedan. Den ger ett väldigt bra kunskapsunderlag för beslutsfattare och för samhället i stort för att stötta och nyttja pollinatörer och pollinering nationellt och globalt, säger Riccardo Bommarco.
De tio rekommendationerna publiceras nu i den vetenskapliga tidskriften Science. Tio rekommendationer som forskarna anser vara viktiga och också möjliga för världens länder att genomföra.
– Jordbruket är delvis ansvarigt för minskningarna av pollinatörer, men är också en viktig del av lösningen, säger Riccardo Bommarco. Odling som hjälper pollinatörer, som exempelvis ger dem mer föda och boplatser, bör understödja.
El Niños aktivitet i Stilla Havet, mätt i yttemperaturer, leder till mer nederbörd och högre temperaturer i Sri Lanka och bidrar därmed till förvärrade dengue-epidemier 6 månader senare. Detta enligt en studie som nyligen publicerats i International Journal of Environmental Research and Public Health.
– Denguefeber är en enorm påfrestning på hälsosystemet i Sri Lanka. En förståelse för hur återkommande storskaliga klimatfenomen såsom el Niño, påverkar spridningen av denguefeber och kan bidra till massiva epidemier är helt nödvändig för att i tid kunna förhindra smittspridningen i framtiden, säger Joacim Rocklöv, som är forskare vid Enheten för epidemiologi och global hälsa vid Umeå universitet och medförfattare av studien.
– Vår studie visar att monitoreringssystem skulle kunna varna för kommande epidemier långt tidigare än vad som hittills varit möjligt, säger Prasad Liyanage, som är doktorand vid Umeå universitet och ansvarig för dengue-kontroll i Kalutara-distriktet vid Sri Lankas hälsomyndighet.
Ökad risk vid ökad nederbörd
I studien har forskarna använt det så kallade Oceanic Nino Index, vilket är ett mått på el Niños aktivitet baserat på yttemperatur i Stilla Havet. Med tillgång till lokal väderdata och epidemiologisk statistik på antalet fall av denguefeber har forskarna kunnat kvantifiera samband för 10 sjukvårdsdistrikt i Kalutara, ett område i sydvästra Sri Lanka som ofta drabbas hårt av denguefeber.
Prasad Liyanage har för Sri Lankas hälsomyndigheter samlat in data om veckliga förändringar i väder och rapporterade sjukdomsfall mellan 2009 och 2013. Genom att analysera informationen har forskarna kunnat uppskatta lokalt specifika samt generella samband mellan väderförhållanden och dengue-epidemier.
Enligt resultaten ökar den relativa risken för utbrott av denguefeber i samband med en ökad nederbörd från och med 50 mm per vecka. Det starkaste sambandet mellan nederbörd och spridningen av denguefeber sågs 6-10 veckor efter att mer än 300 mm regn fallit under en vecka, en mängd som motsvarar väldigt kraftigt regn eller översvämningar. Med temperaturer på 30 grader eller högre sågs en stadig ökning av den generella relativa risken för epidemier av denguefeber efter 4 veckors tid.
Bättre framförhållning för epidemiologiska varningssystem
– Genom att studera väder och antalet fall av denguefeber över längre tidsperioder kunde vi se ett liknande starkt samband mellan ökande nederbörd och varmare temperaturer som följer med det återkommande el Niño-fenomenet, och koppla det till förhöjda risker för epidemier, säger Prasad Liyanage.
Enligt forskarna kan resultaten användas för att förbättra de modeller som ska förutspå epidemier av denguefeber genom att förlänga framförhållningen med upp till sex månader. Det skulle ge hälso- och sjukvården längre tid på sig att öka beredskapen och att sätta in svarsåtgärder redan innan en epidemi är ett faktum. Åtgärder för att kontrollera spridningen av epidemier har i dagsläget ofta endast en begränsad effekt eftersom de sätts in först när epidemin upptäcks inom sjukvården och primärvården. I det läget är det ofta väldigt svårt att motverka epidemin eftersom den redan är så väl underbyggd.
Forskningen har finansierats som ett FP7-projekt genom det EU-finansierade DengueTools projektet och leddes av Umeå universitet i samarbete med Sri Lankas hälsomyndighet.
Kontakt: Joacim Rocklöv, Department of Public Health and Clinical Medicine, Epidemiology and Global Health, Umeå University +46 70 636 1635; joacim.rocklov@umu.se”>joacim.rocklov@umu.se
Prasad Liyanage, Department of Public Health and Clinical Medicine, Epidemiology and Global Health, Umeå University (på engelska); +94 777 720 008; prasadgliyanage@gmail.com
Biofilm bildas när bakterier, som växer på en yta, bildar 3-dimensionella kolonier där bakterierna klarar sig bättre än när de är ensamma.
– Det som kännetecknar biofilm är att bakterierna producerar ett speciellt slem, som håller ihop bakterierna. Biofilmen bidrar till att bakterierna bättre står emot yttre påfrestningar, som antibiotika, vätskeflödet i en kateter eller detergenter i form av diskmedel och andra rengöringsmedel, säger professor Agneta Richter-Dahlfors vid Karolinska Institutet, som har lett studien tillsammans med professor Peter Nilsson vid Linköpings universitet.
Den skyddande biofilmen är ett problem inom exempelvis sjukvård och livsmedelsindustri. En svårighet är att det inte har funnits någon metod som är specifik för att studera biofilm.
Molekylerna lämnar ett optiskt fingeravtryck
– Det här är den första metoden som specifikt färgar själva biofilmskomponenterna. Det innebär att forskare som vill studera mekanismerna bakom hur bakterier bildar biofilm nu får ett nytt verktyg för att förstå processen, säger Agneta Richter-Dahlfors.
I den aktuella studien, som publiceras i Nature Journal Biofilms and Microbiomes, har forskarna utvecklat molekyler som ger ett slags optiskt fingeravtryck beroende på vad de binder till. En del av molekylen har förmågan att sända ut ljus, medan den andra delen kan binda specifikt till en målmolekyl, i det här fallet biofilmen. När spårarmolekylen har bundit till målmolekylen byter ljuset färg.
– Molekylerna som vi har utvecklat är unika genom att de kan skicka ut olika färger, beroende på hur de vrider sig. Vi brukar kalla dem molekylära kameleonter, eftersom de ändrar färg efter omgivningen, säger Peter Nilsson vid Linköpings universitet, vars forskargrupp har utvecklat spårarmolekylerna.
Går att följa bakterierna i realtid
I studien demonstrerar forskarna hur metoden kan användas för att studera salmonellabakterier, både på odlingsplattor och i infekterad kroppsvävnad. Forskarna hoppas att metoden så småningom ska kunna komma till nytta inom sjukvård och livsmedelsindustri, där biofilm är ett problem. Men det finns också sammanhang där bakteriers förmåga att bilda biofilm är positiv, exempelvis då bakterier används för att producera biogas för användning som drivmedel.
– Med den nya metoden är det möjligt att följa i realtid hur bakterierna bygger upp biofilmen. Nu när man har ett verktyg för att titta på hur biofilmen bildas kan man också använda den för att utvärdera metoder för att påverka processen, säger Peter Nilsson.
Forskningen har finansierats med stöd av Vetenskapsrådet, Stiftelsen för strategisk forskning, Familjen Erling-Perssons stiftelse och Carl Bennet AB. Några av forskarna bakom studien är delägare i ett företag, som kan komma att kommersialisera molekylerna för användning inom sjukvård och industri.
Kontakt: Peter Nilsson, professor i bioorganisk kemi vid Linköpings universitet, peter.r.nilsson@liu.se, 013-28 27 87
Agneta Richter-Dahlfors, professor i cellulär mikrobiologi vid Karolinska Institutet, agneta.richter.dahlfors@ki.se, 08-524 874 25
– Vi använde punggrävlingar (bandicoots) för att undersöka pungdjurens spridning relativt klimatförändringar över tid. Punggrävlingar är pungdjurens motsvarighet till gnagare och kaniner som idag bebor ett spektrum av olika habitat från öken till regnskog i Australien och på Nya Guinea och omkringliggande öar. Oroväckande nog är de flesta arter av punggrävlingar nästan utrotningshotade på grund av nyintroducerade rovdjur, förlust av livsmiljöer och människans jakt, säger Benjamin Kear, från Evolutionsmuseet vid Uppsala universitet och studiens försteförfattare.
Fossilfynd visar varför tidigare arter dog ut
I den nya studien har forskarna analyserat fossil och DNA från nutida och nyligen utdöda arter. Fossil av punggrävlingar är viktiga för förståelsen för hur Australiens unika biodiversitet tidigare har reagerat på klimatförändringar. Fossilfynd tyder på att förändringen mot ett torrare klimat för 5-10 miljoner år sedan fick äldre arter att dö ut medan den samtidigt gynnade moderna grupper.
– Evolutionen av Australiens däggdjur har länge varit kopplad till torka. Denna hypotes är dock baserad på endast ett fåtal utmärkande drag som återfinns i tänderna och skallen hos moderna arter, säger Ken Aplin vid Smithsonian National Museum of Natural History
Ken Aplin har hittat lämningar av en arkaisk punggrävling, Lemdubuoryctes aruensis, på Aruöarna i Östra Indonesien. Denna art var tidigare inte känd för vetenskapen.
50 miljoner år på nacken De tidigaste fossilen från punggrävlingar är mer än 25 miljoner år, men enskilda påträffade tänder har visat sig vara mer än 50 miljoner år gamla, vilket visar att djurgruppen har en ännu äldre historia. I kontrast så är den första bevisligen moderna punggrävlingen inte äldre än 5 miljoner år.
– Fossilen från Aruöarna är mycket primitiva och liknar de uråldriga utdöda punggrävlingarna men anmärkningsvärt nog är de bara 9 000 år gamla, säger Benjamin Kear.
Lemdubuoryctes bodde inte heller i den primordiala regnskogen utan snarare på en vidsträckt savann som sträckte sig mellan Australien och Nya Guinea under den senaste istiden.
Ekosystemet förändrades
– Krympande regnskogar och allt större grässlätter lade en grund för förändring av ekosystemet för 5-10 miljoner år sedan. Den australiska faunan anpassade sig förmodligen genom att anpassa utbredningen snarare än total utrotning och ersättning. Detta stämmer väl överens med våra DNA-resultat som indikerar att moderna ökenpunggrävlingsgrupper fanns så tidigt som 40 miljoner år innan torkan, säger Michael Westerman, professor emeritus vid La Trobe University in Australia
Lite tillspetsat sammanfaller en sådan tidsram med mer framträdande årstidsväxlingar och spridningen av eukalyptusskog i Australiens inland.
– Punggrävlingar, liksom andra australasiatiska pungdjur, har förmodligen uppvisat kraftigt varierande mångfald vad gäller habitat under många miljoner år, men vår studie är viktig för det framtida arbetet med att bevara arten. Punggrävligar som lever i torrområden är några av de mest hotade däggdjuren i Australasien idag. Flera arter har försvunnit de senaste hundra åren. Genom att på ett tydligt sätt visa på hur långt bak i tiden dessa arter sträcker sig kan vi lyfta fram hur extremt angeläget det är att bevara dem som levande fossil, säger Benjamin Kear.
Rymdsonden Mars Express, som gick in i omloppsbana runt planeten Mars i slutet av 2003, var från början tänkt att vara verksam under ett Marsår (687 dagar). Men sonden har fungerat så bra att den fortfarande är aktiv. Den har nu utforskat närområdet runt Mars i drygt 12 år sedan mätningarna började kort efter sonden gick in i bana runt planeten.
Instrument ASPERA-3, från Institutet för rymdfysik (IRF) i Kiruna, mäter flödena av joner, elektroner och neutrala atomer i rymden kring Mars. Genom åren har ASPERA-3 gjort många intressanta observationer vid Mars. Bland annat så mäts kontinuerligt utflödet av joner från planeten. Mars tappar hela tiden delar av sin atmosfär ut i rymden.
– Vi får information om hur mycket av Mars atmosfär som förloras till rymden, säger docent Mats Holmström, IRF, som är ansvarig för instrumentet. Det är viktigt om man vill förstå hur planetens atmosfär utvecklats genom tiden och kan bidra till att svara på frågan: vart tog vattnet på Mars vägen?
Forskarmöte om Mars Express
I slutet av januari arrangerar IRF i Kiruna ett internationellt möte för alla forskare som arbetar med Mars Express, för att bl.a. diskutera vilka mätningar som ska göras 2017-18. IRF har huvudansvar för ASPERA-3 men projektet är ett stort internationellt samarbete. Ca 15 forskargrupper från ett tiotal länder deltar.
För mer information:
Docent Mats Holmström, forskare, IRF, tel. 0980-79186, 070-211 1138, mats.holmstrom@irf.se
Rick McGregor, informationsansvarig, IRF, tel. 0980-79178, rick.mcgregor@irf.se
När Vendela Kempe Lagerholm, forskare i paleogenetik vid Naturhistoriska riksmuseet, analyserade förhistoriskt DNA från upp till 27 000 år gamla ben av dalripa och fjällripa, överraskades hon av resultaten.
– De här fåglarna visar ett ovanligt mönster, med genetisk kontinuitet i Europa ända sedan istiden. De ripor vi har idag tillhör samma populationer som fanns här då, fast längre söderut. De lyckades alltså flytta i takt med de snabba klimatförändringarna, säger Vendela Kempe Lagerholm, försteförfattare till studien, som publiceras i Global Change Biology, och som är resultatet av ett stort internationellt samarbete där flera forskningsmetoder använts.
De däggdjur som tidigare studerats vid DNA-laboratoriet vid Naturhistoriska riksmuseet visar ett helt annat mönster. Fjällräv och fjällämmel, som precis som riporna är extremt väl anpassade för att klara sträng kyla, dog båda ut i centrala Europa när klimatet blev varmare och har sedan återkoloniserat våra breddgrader från nordliga områden, som till exempel Sibirien.
Flygförmågan avgörande
Även om varken fjäll- eller dalripa är några långflygare tror forskarna att det är flygförmågan som förklarar hur populationerna kunde överleva. Istidens ripor var också mer robusta än de som lever nu, vilket tyder på att de kan ha förändrat sin diet.
I Skottland lever också en underart till dalripa som inte får vit fjäderdräkt på vintern – en tydlig anpassning till att det sällan finns snö där.
Men hur goda överlevnadskonstnärer riporna än är, finns en gräns även för dem.
För en dalripa från svenska fjällen är det ”Svalbard nästa” om den ska bege sig längre norrut. Och så långt klarar de inte av att flytta, tror Vendela Kempe Lagerholm.
– Det handlar inte bara om flygförmåga, utan också om beteende. Ripor är stannfåglar och håller sig helst inom sitt lilla område. De är inte programmerade att flyga långt.
Lokala utdöenden
De habitatmodelleringar framåt i tiden som forskarna gjort visar att vi i en varmare framtid får räkna med att riporna minskar kraftigt i antal och även kommer försvinna från vissa områden.
– Det handlar inte om att riporna helt utrotas, utan om lokala utdöenden, där en del av den genetiska diversiteten hos arterna försvinner, säger Vendela Kempe Lagerholm.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
