I en enkätundersökning till personal på svenska särskilda boenden har forskare vid Umeå universitet undersökt totalt 4831 boendes deltagande i vardagliga aktiviteter. Den nationella studien har också undersökt i vilken utsträckning deltagande det är kopplat till de äldre personernas trivsel. Studien publicerades nyligen i Journal of Advanced Nursing.
– Vår studie visar att det finns samband mellan deltagande i vardagliga aktiviteter och hur personer som bor i särskilda boenden trivs, säger Sabine Björk, som är doktorand på Institutionen för omvårdnad och försteförfattare av artikeln.
De boendes kognitiva funktion, allmän daglig livsföringsförmåga, smärta, deltagande i vardagliga aktiviteter och trivsel skattades av personalen. Förutom sambandet med trivsel visar resultaten att det var vanligt att deltagarna fått kramar och fysisk beröring, pratat med släktingar och vänner och tagit emot besök. Däremot hade få av deltagarna utövat en hobby eller spelat sällskapsspel. Data för studien har hämtats från enkätundersökningen Svensk nationell inventering av vård och hälsa inom särskilda boenden (SWENIS) som genomfördes 2013-2014. Studien ingår i forskningsprogrammet U-Age som leds av professor David Edvardsson vid Umeå universitet.
– Vi tolkar våra resultat som att det är viktigt att personer som bor i särskilda boenden kan fortsätta njuta av saker de tycker om att göra och som är meningsfullt för dem. Jag vill uppmuntra särskilda boenden att noggrant och systematiskt samla in information om vad personer som bor där önskar och att införliva detta i omsorgen. Det handlar om helt vardagliga aktiviteter som att umgås med människor som de tycker om, klä sig fint, äta och dricka gott, och vistas utomhus.
Äta gott och vistas utom hus
Artikeln har uppmärksammats internationellt av bland annat Reuters, vilket Sabine Björk tror beror på att det är en stor nationell studie samt att aktiviteter och aktivt åldrande ligger i tiden, men kanske främst för att forskningen presenterar och mäter något positivt i och med sitt fokus på trivsel.
– Det har nog generellt sett funnits ett eländesfokus i tvärsnittsstudier av den här storleken och inom äldreforskningen. Till viss del beror det på att det saknats bra mätinstrument för att mäta positiva utfall, vilket medfört att interventioner i de här miljöerna ofta utvärderats genom att undersöka om förekomsten av exempelvis agitation, depression eller smärta har minskat, säger Sabine Björk.
Att personer inte uppvisar sådana negativa symptom är enligt forskarna egentligen ingen garanti för att personerna upplever ett välbefinnande. Som begrepp är trivsel därför ett sätt att djupare undersöka upplevelser av välbefinnande i relation till den miljö och den plats där personen lever.
– Vi hoppas att denna forskning kan stödja och uppmuntra verksamhetsansvariga och personal att ge personerna som bor i särskilda boenden förutsättningar att kunna fortsätta med sina intressen, leva gott och trivas säger Sabine Björk.
Kontakt: Sabine Björk, Institutionen för omvårdnad, Umeå universitet Telefon: 090-786 9498 E-post: sabine.bjork@umu.se
I ett treårigt projekt finansierat av Vetenskapsrådet har Jenny Alsarve och Christine Roman, vid Örebro universitet, och Åsa Lundqvist, vid Lunds universitet, intervjuat ensamstående mammor för att undersöka hur de hantera vardagen. Deras resultat har nu publicerats i boken ”Ensamma mammor – dilemman, resurser, strategier”.
Forskning om hur man som förälder ska få ihop ”vardagspusslet” är vanligen inriktad på att det finns två vuxna personer i hushållet.
– Det finns inte mycket forskning om ensamstående föräldrar i Sverige. Fokus för oss var att se hur de kombinera omsorgsansvar för barn och förvärvsarbete. Vi tittade även på hur de löser de problem som uppstår, säger Jenny Alsarve.
Ensamstående mammor fattigare än dito pappor
Att det blev mammor och inte pappor de fokuserade på hänger samman med att det är betydligt vanligare med ensamstående mammor än pappor, och att mammornas ekonomiska situation i allmänhet är sämre.
Det är 39 ensamstående kvinnor med mellan ett och tre barn var som intervjuats i studien. Jenny Alsarve beskriver dem i övrigt som en heterogen grupp, med olika utbildningsnivå, arbetsvillkor och ekonomisk situation. Här finns undersköterskor, barnskötare, lastbilsförare, projektledare, forskare, lärare och läkare.
Det var i gruppen av ensamstående mammor med ett lågbetalt arbete som problemen med att foga samman jobb och familjeliv blev särskilt tydliga. Obekväma arbetstider, osäkra arbetsvillkor och ett tungt arbete tillhör vardagen för många av dem. Tid och omsorgen om barnen ställs ofta i motsats till kravet att arbeta tillräckligt mycket för att kunna försörja familjen. I det finns även en önskan om att kunna erbjuda sina barn resor, fritidsaktiviteter och prylar – sådant som andra barn får.
– Flera i denna grupp såg vidareutbildning till ett säkrare och bättre betalt arbete som en möjlighet att förbättra sin situation, säger Jenny Alsarve.
I intervjustudien är det några problem som flera anger, oavsett vad de arbetar med och vilka ekonomiska förhållanden de har.
Positivt också att vara ensamstående förälder
– De känner att tiden inte räcker till, att de hela tiden är stressade och trötta. Det gäller särskilt småbarnsmammorna. En annan aspekt är att yrkeslivets krav kan göra det svårt att vara den förälder de vill. De har inte möjlighet att ge sina barn det liv de skulle önska, säger Jenny Alsavre.
Det framkommer starkt att det sociala nätverket är viktigt. Den egna familjen, främst mormor, spelar en viktig roll men det gör även vänner och grannar.
– Vissa har en uppgjord planering där mormor hämtar barnen på förskolan vissa dagar i veckan, förutom att hon även kan rycka in akut.
Även vissa arbetsvillkor, som att kunna påverka sina arbetstider, fungerade underlättade i mödrarnas vardag.
Författarna pekar på att trots att vi har ett starkt skyddsnät i Sverige finns det grupper av ensamstående kvinnor som inte kan ta del av det. De timanställda kan till exempel inte ”vabba” när barnen är sjuka och de med låg lön har svårt att gå ner i arbetstid. Deltidsarbete var annars en strategi som flera kvinnor använde för att klar av kombinationen av omsorg och yrkesarbete.
I intervjuerna lyfts även positiva aspekter fram av att vara ensamstående.
– Flera kvinnor uttryckte en stolthet över att ha kommit ur en dålig relation. Det var också en frihet att ensam få fatta beslut om sina barn. De talade också om den närhet och djupa relation som skapades med barnen, säger Jenny Alsarve.
Stress är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivning och utmattningssyndrom är ett växande folkhälsoproblem, med lidande för individen och stora kostnader för samhället.
Det forskas mycket om vad det är som pågår och vad vi behöver förstå för att hantera det. Vid utmattningssyndrom drabbas människor fysiskt, psykisk och socialt, men också ur ett existentiellt perspektiv.
– Här finns en hälsoresurs som man inte använder, väldigt mycket handlar om att ha och se en livsmening att kunna återkoppla till, säger Ann-Kristin Eriksson.
– När arbetsförmågan går förlorad så kan många också uppleva att meningen går förlorad. Men de existentiella frågorna, människans behov av att det skall finnas en mening, uppmärksammas inte som de borde i vården,
Viktigt med en känsla av sammanhang
Ann-Kristin har intervjuat patienter som varit sjukskrivna i flera år och gått ett rehabiliteringsprogram, som startades av sju vårdgivare. De som startade programmet hade arbetat många år med detta och kände att människors existentiella frågor/behov inte uppmärksammas i vården.
– Då man blir sjuk, så snurrar dessa frågor; Vad är egentligen meningsfullt nu, och finns det någon mening att leva nu överhuvud taget? Alltså de existentiella frågorna, det är de som blir kvar.
Forskning visar hur viktigt det är för människan att ha en känsla av sammanhang. Att livet är någorlunda begripligt, att det är hanterbart och att det är meningsfullt.
– Om man upplever det så kan man klara av allt det som vi tvingas möta, stress, sjukdom, elände och död. Då finns en plattform och något att hämta en resurs ifrån.
– Att du känner att trots att du drabbades av detta, så finns det ändå saker i livet som är meningsfulla och som du har kvar.
Tyst kunskap inom vården
De som arbetar inom cancervård och palliativ vård, känner igen detta och för dem är det inte något konstigt, att detta är en resurs.
– Detta är ”tyst kunskap” hos många som jobbar inom vården, men som inte får plats i systemet.
– Denna resurs som skulle kunna utnyttjas för att arbeta också preventivt, så att människor hinner stanna upp och tänka innan det går för långt.
Folkhälsoperspektivet handlar om att inte låta det gå så här långt. Redan på vårdcentralen när patienten söker för sömnsvårighet eller ont i magen borde man ta in dessa tankar.
Intervjupersonerna säger att det inte räcker att få prata lite med en psykolog. Frågorna är så komplexa att de behöver någon som kan hjälpa dem att få ihop helheten.
– Man ska inte underskatta att vi människor ju alla har resurser och på något vis en vilja att leva och saker som vi tycker är meningsfulla. Men man kanske har kommit lite långt bort från det och behöver en hjälp att se det.
– Det man har varit med om förändrar ens fortsatta liv. Det behöver inte bara vara negativt utan det kan också komma något positiv ur det.
Ann-Kristin Eriksson försvarade sin avhandling ”Vid utmattningens gräns. Utmattningssyndrom som existentiellt tillstånd. Vårdtagares och vårdgivarens erfarenheter av utmattningssyndrom och rehabilitering med en existentiell ansats i svensk vårdkontext” vid Mittuniversitetet den 17 november 2016.
Fyrhjulingen är ett relativt nytt fordon som fått flera användningsområden. I en attitydundersökning påpekar föräldrar till barn som kör fyrhjuling att risker finns med okunniga föräldrar och att dessa inte sätter gränser, men avsåg då andra än sig själva.
För att nå en minskning av antalet olyckor med fyrhjulingar bland unga förare, behövs åtgärder förankrade i kunskap om hur de skadas och hur de som har ansvar för barnen kan påverka. Forskare på VTI och Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) har därför gjort en kvalitativ studie om barn och fyrhjuling, inriktad på riskacceptans och attityder kring fyrhjulingar på landsbygden.
Föräldrarna ansåg sig vara riskmedvetna
– Studien vände sig till föräldrar med barn som kör fyrhjuling, för att undersöka deras attityder och beteende samt erfarenheter av incidenter och skador. Resultaten har legat till grund för åtgärdsförslag för olika aktörers fortsatta arbete, säger Christina Stave, forskare på VTI.
Det finns en stor variation av användningsområden för fyrhjulingar bland respondenterna. Barn kör ibland både barn- och vuxenfyrhjulingar men för olika ändamål. Det finns tre stora användningsområden: arbete, person- och sakförflyttningar samt lek. De intervjuade varnade för en sammanblandning av arbete och lek och flera påpekade att det är i leken som det går överstyr. De många typerna av fordon och registreringar med olika regler är oklara för många.
I såväl fokusgrupper, djupintervju och telefonintervjuer framgick det klart att de intervjuade ansåg sig vara riskmedvetna. De flesta vet att det sker mycket olyckor med fyrhjulingar. De intervjuade upplever en större kontroll då de är på den egna fastigheten, men de tycks vara omedvetna om att många olyckor sker där. Respondenterna menar att det finns de som inte tar fyrhjulingen på allvar, att det blir en leksak och förvillas att tro att den är stabilare än vad den är.
Stolta över att barnen kunde köra stora maskiner
– Många påpekade att risken finns i okunniga föräldrar och att dessa inte sätter gränser, men det avsåg andra än de själva. Information och utbildning ansåg de vara bra för andra som inte har erfarenhet, säger Christina Stave.
Föräldrarna talade om barnens mognad och skillnaden mellan individer, men inte om fasta åldersgränser eller om barns generella utveckling. Det förekom att de intervjuade jämförde en 4–5-åring med en 12-åring i mognadsgrad. Föräldrarna beskrev lärandet som en stegvis process. De själva hade lärt sig på egen hand och många tyckte att det är bra att börja tidigt, det ger erfarenhet och intresse. Respondenterna beskrev med stolthet hur mycket små barn kan köra stora maskiner.
Resultaten presenteras den 7:e mars på NTF:s trafiksäkerhetsdag Barn, liv och trafik av Christina Stave. Läs mer.
Telefonintervjuer med föräldrar
I projektet utfördes två fokusgruppsintervjuer, en med ungdomar och en med föräldrar, därutöver gjordes en djupintervju med en återförsäljare av fyrhjulingar för att få ett kompletterande perspektiv. Därefter genomförde forskarna telefonintervjuer med föräldrar och efter deras medgivande, även med några barn, under hösten 2015 och våren 2016. Totalt svarade 50 personer varav 41 var vuxna och 9 barn. Projektet finansierades av Stiftelsen Länsförsäkringsbolagens Forskningsfond.Your text
Kontakt: Christina Stave 031-750 26 01
Goran Basics studie, där syftet var att analysera exempel på framgångsrikt samarbete inom socialt arbete i svensk ungdomsvård, visar att detta gällde även om samarbetet bara var framgångsrikt under kortare sekvenser under ett möte.
Syftet var också att analysera hur och när aktörerna inom ungdomsvården i Sverige visade upp lyckad samverkan och vilka mönster som var involverade i konstruktionen av detta fenomen.
Det är inte officiella möten i sig som är avgörande för ett lyckat samarbete, enligt studien. Istället måste de olika parterna bokstavligt och bildligt förstå varandra, liksom varandras arbetsmetoder, mål och motiv. När flera olika yrkesgrupper deltar i mötet stimuleras framgångsrikt samarbete.
Triader över organisationsgränserna
Resultaten visar också att bildandet av större allianser eller så kallade triader över organisationsgränserna säkerställer ett framgångsrikt samarbete. En samstämmig triad är tre aktörer som tillhör olika kategorier som är överens och inte strider mot varandra. Det handlar om olika konstellationer, till exempel mellan den ungdom som behandlas tillsammans med socialtjänst och behandlingshem eller chefer och samordnare.
När de professionella aktörerna skapar en sammanhängande triad med utomstående aktörer (föräldrar eller ungdomar) för att underlätta spänningen från tidigare konflikter, skapas framgångsrikt samarbete. Genom att vissa professionella tar avstånd från andra professionella samarbetsparter kan konflikter suddas bort så att det skapas nya förutsättningar för samstämmighet i triaden.
Studien bygger på 119 fältobservationer av organiserade möten samt informella träffar vid besök på institutioner i Sverige, socialtjänstkontor och Statens institutionsstyrelses huvudkontor.
Kemister och molekylärbiologer vid Umeå universitet har gjort den gjort den oväntade upptäckten inom infektionsbiologi. En upptäckt som ger nya möjligheter att studera bakteriers sjukdomsframkallande förmåga, säger Magnus Wolf-Watz.
Injicerar gift med en nålliknande organcell
Yersinia pseudotuberculosis och många andra bakterier infekterar oss människor genom att injicera gifter, så kallade effektorproteiner, genom en nålliknande organell som kallas för injektisomen. Det har sedan tidigare varit känt att proteinet YscU har en viktig roll i regleringen av transport av effektorproteiner. YscU är speciellt och kan klyva sig självt i två delar, den ena delen kommer som en följd av detta att transporteras ut genom injektisomen.
Genom att kombinera biologiska experiment med studier på atomnivå upptäckte forskargruppen att ett annat protein, YscP, binder till YscU och reglerar dess självklyvning. När proteinerna band till varandra så gick självklyningen mycket långsammare.
Biologi och kemi går hand i hand
– Kemin bakom självklyvningen kyldes ned av interaktionen och reaktionen gick sålunda mycket långsammare. Resultatet exemplifierar att biologi och kemi nästan alltid går hand i hand. Detta är ett stort steg framåt som ger oss nya möjligheter att studera regleringen av sjukdomsprocessen, säger Hans Wolf-Watz.
Studierna på atomnivå gjordes med kärnmagnetisk resonansspektroskopi och utfördes på Kemiska institutionen vid NMR for life-plattformen som är Sveriges nationella infrastruktur för NMR.
– Faktum är att den initiala investering som Kempestiftelserna gjorde för att finansiera ett NMR-instrument banade väg för finansiering både från Wallenbergstiftelserna och SciLifeLab. Även protein expertise-plattformen hos oss var av betydelse för att forskningsprojektet skulle kunna genomföras, säger Magnus Wolf-Watz.
Yersinia pseudotuberculosis är en bakterie som är en nära släkting till Yersinia pestis som orsakade digerdöden i Europa på 1300-talet.Yersinia pseudotuberculosis använder samma mekanism som Y. pestis för att kolonisera värdorganismer och är en därmed en viktig modellorganism för generella studier av bakteriell virulens.
Bild: Yersinia sedd genom elektronmikroskop, längd 1,5 μm. By By NIAID (https://www.flickr.com/photos/niaid/7316086176/) [CC BY 2.0 or Public domain], via Wikimedia Commons
Att minska utsläppen från transportsektorn utgör en viktig del i arbetet med att reducera växthusgasutsläpp. Trafikledning för väg och järnväg är ett område där mycket finns att göra för att påverka koldioxidutsläppens storlek, exempelvis via gemensamma informationssystem.
På uppdrag av Trafikverkets verksamhetsområde Trafikledning har VTI gjort en förstudie om hur trafikledning kan bidra till reducering av koldioxidutsläpp, som visar att trafikledning påverkar utsläppens storlek, framförallt genom påverkan av körbeteende, val av trafikslag, val av rutt och om resan genomförs eller ej.
Finns ett stort dataunderlag för trafikinformation
För vägtrafiken samlas en stor mängd data automatiskt in via Trafikverkets kameror och mätinstrument, exempelvis om väglag, köer, olyckor och vägarbeten. För tågtrafiken samlas data om tågens vikt och längd, resrutter, passertider vid signaler med mera. Denna information skulle kunna användas i större utsträckning än idag för både information till allmänheten och utvärderingar.
Trafikledningens huvudsakliga mål är att nå bästa framkomlighet, restidsminskning och trafiksäkerhet. Många av de mätningar som görs för att följa upp effektiviteten av trafikinformationen är därför inte i första hand anpassade för att studera koldioxidutsläpp.
– I rapporten ger vi förslag på hur man kan gå vidare för att beräkna trafikledningens effekt på utsläppen av växthusgaser. Ett exempel är att följa upp om det sker förändringar i körsätt beroende på hur och var man presenterar tidsinformation, för att utveckla styrning om sparsam körning, säger Sara Janhäll.
Exempel på åtgärder som skulle kunna ge ökade möjligheter till att följa förändringar av utsläppen av koldioxid och annan miljöpåverkan:
datainsamling i större omfattning från vägfordon med kommunikationsutrustning,
förbättrade modeller för att beräkna koldioxidutsläpp från trafikledning och
utveckling av ett gemensamt informationssystem för aktörer inom tågtrafiken.
För tågtrafik är det intressant att identifiera konflikter som kan finnas mellan energieffektiv tågföring, punktlighet och högt kapacitetsutnyttjande samt vad detta innebär för energibehoven.
– Trafikinformation som kan ge trafikanterna större möjlighet till miljöeffektiva val kommer att bli allt viktigare. Att arbeta för att delge korrekt information så tidigt som möjligt är ett sätt att stärka förtroendet för systemet, vilket även ökar benägenheten att använda sig av den information som ges. Det är alltså mycket viktigt att trafikstyrningen baseras på korrekta underlag så att den verkligen ger de effekter vi önskar.
Minskade koldioxidutsläpp genom trafikledning
Projektet är beställt av Trafikverket. Syftet var att undersöka möjligheterna för Verksamhetsområde Trafikledning att bidra till reducering av koldioxidutsläpp. Målet på lång sikt är att utifrån resultaten i rapporten arbeta vidare med effektsamband som möjliggör kvantifiering av effekter. Förstudien baseras på vetenskaplig litteratur och annan tillgänglig litteratur inom området trafikledning, kopplat till energieffektivisering, trafikflöden och utsläpp av växthusgaser. Studien fokuserar på sådan verksamhet som relaterar till händelser som ännu inte är planerade 24 timmar innan händelsen inträffar och som relativt direkt kan påverka trafikarbetet och därmed också koldioxidutsläppen, på både lång och kort sikt. VTI rapport 919:Möjligheter till minskade koldioxidutsläpp genom trafikledningen – en förstudie
Kontakt: Sara Janhäll, tel: 031 750 26 19
Det internationella forskarlaget, där forskare från Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset ingått, har genomfört den kliniska studien på en ny behandling mot så kallad högriskneuroblastom. Högriskneuroblastom är en mycket aggressiv cancerform som enbart drabbar små barn och resultaten visar alltså att den nya behandlingen både ökar överlevnaden och minskar biverkningarna hos barnen.
Behandlingen består av den nya läkemedelskombinationen busulfan-melphalan, som ges i höga doser följt av stamcellstransplantation. Totalt ingick 1347 barn från 18 länder i en så kallad fas 3-studie, varav 598 barn slumpvis valdes ut för behandling med busulfan-melphalan eller den tidigare standardbehandlingen. Överlevnaden för barnen med den nya behandlingen ökade enligt forskarna från 38 procent till 50 procent, medan risken för livshotande biverkningar minskade från 10 procent till 4 procent.
Drabbar barn före två års ålder
Neuroblastom drabbar enbart små barn, vanligen före två års ålder. Sjukdomen uppstår från det sympatiska nervsystemet, men uppträder ofta även i binjurarnas inre del och i nervvävnaden utefter ryggraden. Ungefär 20 svenska barn om året får diagnosen, vilket gör att samverkan mellan länder är viktig för att studierna ska bli tillräckligt stora och forskningen om nya behandlingar gå framåt.
Den nu aktuella samverkansstudien publiceras i tidskriften The Lancet Oncology och har koordinerats av professor Ruth Ladenstein vid det medicinska universitetet i Wien. Forskningen har finansierats med anslag från EU:s femte ramprogram och St. Anna Kinderkrebsforschung, Österrike. I Sverige har studien främst fått stöd genom Barncancerfonden, Cancerfonden och Vetenskapsrådet.
Kontakt: Per Kogner, överläkare, professor. Tel: 070-5713907 E-post: per.kogner@ki.se
Vattenkraft behöver inte komma från forsar och stora dammar. Under de senaste decennierna har satsningarna på utvinning av vågkraft från haven ökat. Potentialen är enorm – hela världens nuvarande elbehov skulle kunna täckas av vågenergi, om man lyckades utvinna den och föra elen in till land.
– Potentialen beror fortfarande en hel del av vilken teknik man använder. Det gäller att den inte bara fungerar utanför Skottland, utan även i lugnare vatten där man tar tillvara de dyningar som hela tiden färdas över världshaven, säger Mats Leijon, professor i elektricitetslära vid Uppsala universitet och uppfinnare till en av de mest kända vågkraftteknikerna.
Vågkraft i Lysekil
Huvudsakligen fungerar vågkraftteknik på två olika sätt: antingen utnyttjas kraften i ytvågorna eller i vågorna på botten. Det första vågkraftverket som utvecklades på Uppsala universitet sjösattes 2006 vid en forskningsanläggning i Lysekil på västkusten. Tekniken där, som drivs av ytvågor, består av drygt 20 flytbojar som är förankrade i havsbotten med betongfundament. När havet böljar rör sig flytbojarna upp och ner och driver linjära generatorer som sitter inbyggda i höga stålstrutar på betongfundamenten.
Mats Leijon är också grundare av företaget Seabased som för tre år sedan startade bygget av en av världens största vågkraftparker, i havet nordväst om Smögen (utanför Sotenäs). I januari 2016 började vågkraftparken leverera el till det svenska elnätet via en 10 kilometer lång kabel på havsbotten.
I nuläget har vågkraftparken en installerad effekt om drygt en megawatt, men målet är att bygga ut till cirka tio megawatt. Vågkrafttekniken har även rönt intresse utomlands och flera beställningar på kraftverk från Lysekilsfabriken har kommit från afrikanska Ghana.
Fler vågtekniker
Bojtekniken är dock långt ifrån den enda som prövas för att generera el ur havets vågor. Energibolaget Fortum, som är en av finansiärerna av Sotenäs-projektet, bidrar även till bygget av en vågkraftpark med effekten 1,5 megawatt i franska Bretagne. Tekniken där kallas för Wave Roller och kan beskrivas som stora vipp-paneler på havsbotten. Där på mellan åtta och 20 meters djup vippas panelerna fram och tillbaka av havets svall. Rörelsen driver en hydraulisk kolvpump inuti panelen, som i sin tur genererar el.
Flera olika tekniker utvecklas också vid testanläggningen Wave Hub i brittiska Cornwall. Där finns kapacitet att ansluta effekter upp till 48 megawatt till elnätet samt även testa tidvattenkraftverk. Många försök här finansieras av EU-kommissionens forskning- och utvecklingsprogram Horizon2020.
Ett känt vågkraftverk är den långa, flytande ”ormen” Pelamis som anslöts till det brittiska elnätet redan 2004, från sin placering utanför skottska Orkney. Vågkraftverket som består av fyra stora flytkroppar väger cirka 700 ton och beräknas kunna ge effekten 750 watt. Pelamis, som även prövats utanför Portugals kust, har dock tampats med både tekniska och ekonomiska problem under årens lopp. Tekniken är lovande och kan ge mycket el, men visar samtidigt på vågkraftens svagheter. Kraftverken placeras ofta där det är tuffa väderförhållanden, vilket ställer stora krav på att konstruktionerna är robusta. Enkelhet har visat sig vara en framgångsfaktor, liksom placering av generatorerna på havsbotten.
Oönskad konkurrens
– Sedan handlar det också om mycket stora investeringar – ofta miljardbelopp. Om vågkraften fått samma stöd som vind- och solkraft hade nog utvecklingen gått snabbare. Men här blir det tyvärr en oönskad konkurrenssituation, säger Mats Leijon.
Det gemensamma målet är ändå att erbjuda alternativ till storskalig elproduktion genom förbränning av kol, olja eller naturgas. Och potentialen i vågkraft är så pass stor att den är värd att fortsätta satsa på, menar Mats Leijon.
Så funkar flytbojarna utanför Lysekil
Vågkraftsteknik omvandlar energi från havets vågor till el. Det finns många olika typer av teknik för detta som huvudsakligen fungerar på två olika sätt: antingen utnyttjas kraften i ytvågorna eller i vågorna på botten.
En av världens mest kända vågkraftparker finns på svenska västkusten, nordväst om Smögen. Den består av drygt 20 flytbojar som är förankrade i havsbotten med betongfundament, och är exempel på kraft från ytvågor. När havet böljar rör sig flytbojarna upp och ner och driver linjära generatorer som sitter inbyggda i höga stålstrutar på betongfundamenten. Havet rör sig olika mycket överallt och därför ger varje enskild boj olika mycket ström. För att konvertera energin till efterfrågade 50/60 Hertz växelström används två egenutvecklade växelstationer som även de är placerade på havsbotten. I januari 2016 började vågkraftparken leverera el till det svenska elnätet via en 10 kilometer lång bottenkabel.
Utanför Lysekil pågår sedan 2004 också ett forskningsprojekt, lett av Uppsala universitet, som kontinuerligt mäter vågorna i området. Uppgifter samlas in om våghöjd och våglängd och utifrån det räknas en medelvåghöjd ut. Denna så kallade signifikanta våghöjd är viktig bland annat för beräkningar av hur mycket effekt som flödar in mot försöksområdet. I ”Lyskilsprojektet” sjösätts och testas också olika tekniska lösningar. Här studeras även hur vågkraften kan påverka miljön och de organismer som lever i närheten. Resultaten hittills visar att vågkraft kan ha en positiv påverkan på det lokala ekosystemet, eftersom vågkraftsparkerna fungerar som artificiella rev. Det går inte heller att bedriva storskaligt fiske i områden med vågkraft.
Skapa nya bränslen
Ekonomin är viktig även för en annan uppstickare inom förnybar energi som rönt framgångar på senare tid – så kallad artificiell fotosyntes. Här handlar det inte om att generera el, utan i stället om att producera bränslen på ett nytt, effektivare sätt. I stället för att bryta ner biomassa och omvandla exempelvis spannmål till etanol producerar den artificiella fotosyntesen bränsle direkt i en process.
Kostnaderna här finns ännu så länge främst i laboratorierna där forskarna jobbar på högvarv med att bland annat bygga konstgjorda löv som efterliknar växternas fotosyntes. I de konstgjorda löven används molekyler och material som härmar principerna hos naturlig fotosyntes. De artificiella löven fångar in solljus vars energi spjälkar vatten till syrgas och elektroner. Elektronerna driver sedan en kemisk process som mynnar ut i ett bränsle, exempelvis vätgas eller alkohol. En finess med löven är att de är enkla att tillverka av tunna lager av olika material.
– De konstgjorda löven är jätteviktiga att visa upp och det finns i dag cirka tio olika varianter. Det fortsatta arbetet handlar om hur löven ska skalas upp till fullt fungerande apparater, säger Leif Hammarström, professor i kemisk fysik vid Ångströmslaboratoriet i Uppsala.
Ny typ av solpanel
Målet är nya sorters solpaneler som producerar bränslet direkt. Ännu så länge är det vätgas som är enklast att tillverka. Men forskning och utveckling satsas också på en förlängning av bränsleprocessen som i slutänden ger flytande bränslen som alkaner, metanol eller etanol. Även andra produkter som bioplaster, läkemedel och gödning kan tillverkas med hjälp av artificiell fotosyntes.
Precis som för vågkraften läggs mycket tid och pengar inom konstgjord fotosyntes på att bygga teknik som är tillräckligt stabil och ger god utdelning av energi. Ett viktigt arbete är att utveckla så kallade molekylära katalysatorer som kan ”jonglera” med många elektroner och protoner på samma gång.
– Katalysatorerna fungerar som dirigenter i omvandlingen av solljus till kemisk energi. Det gäller att skapa processer som rör sig ungefär som ett paraply som vänds ut och in, fram och tillbaka väldigt snabbt och lätt, säger Leif Hammarström.
Rekordsnabb katalysator
För fyra år sedan var glädjen stor i laboratoriet på kemiinstitutionen på KTH i Stockholm. Professorn i organisk kemi, Licheng Sun, och hans kollegor förstod då att de lyckats skapa en rekordsnabb katalysator för artificiell fotosyntes. Den molekylära katalysatorn klarade att göra över 300 ”paraplyvändningar”, eller utbyten, per sekund. Det stod sig bra i jämförelse med hastigheten hos den naturliga fotosyntesen som är mellan 100 och 400 utbyten per sekund.
– Det finns många fantastiska katalysatorer redan, men många av dem är främst till för forskning, eftersom de är svåra eller dyra att skala upp, säger Leif Hammarström.
Fortsatt utveckling behövs också av färgämnen som kan efterlikna klorofyllet och fånga in solljuset i konstgjorda löv. I dag används ofta rutenium, men det är ett förhållandevis dyrt och sällsynt material. Tar sig forskarna och teknikutvecklarna över de här och några andra trösklar är potentialen för artificiell fotosyntes mycket stor.
– Solinstrålningen mot jorden är enorm, även långt norrut. Många länder skulle kunna bli självförsörjande på solbränsle och helt bli av med sitt fossilbehov, säger Leif Hammarström.
Så funkar artificiell fotosyntes
Vid så kallad artificiell fotosyntes efterliknas gröna växters sätt att omvandla solenergi till bränsle. I ett vanligt löv fångas solljus in av färgämnet klorofyll. Elektronerna som då frigörs används till att omvandla koldioxid till kolhydrater som är växtens ”bränsle”. Samtidigt spjälkas vatten i lövet till syrgas, som vi andas.
I konstgjord fotosyntes används molekyler och material som härmar principerna hos den naturliga fotosyntesen. De konstgjorda systemen fångar in solljus vars energi spjälkar vatten till syrgas och elektroner. Elektronerna driver sedan en kemisk process som mynnar ut i ett bränsle, som vätgas eller alkohol.
En viktig del i forskningen är att studera hur man kan kontrollera överföringen av elektroner och protoner mellan molekyler. Bland annat utvecklas molekylära katalysatorer som kan ”jonglera” med många elektroner och protoner på samma gång på ett snabbt och energieffektivt sätt.
Text: Marie Granmar, på uppdrag av forskning.se
– Oftast har man vanor som inte är helt optimala, säger hon. Det kan handla om vad man gör på kvällen – om man ägnar sig åt aktiviteter som piggar upp hjärnan eller kroppen. Som att träna sent, plugga sent eller chatta med kompisar.
Vaggvisor kan verka lugnande och kan möjligen också distrahera från uppvarvande tankar. Därför ombads Timo Räisänen att göra en vaggvisa av sin hitlåt från 2006, ”Fear No Darkness, Promised Child”.
– Självklart är det ett sätt att skapa uppmärksamhet och intresse för Karlstads universitet, men det finns också mycket allvar i frågeställningen. Sömnen är viktig för både studier och hälsa. Genom Drömlåten vill vi visa att vi bryr oss om våra studenter och vill att de ska lyckas, säger Arvid Dahlgren, kommunikationschef på Karlstads universitet.
Fear No Darkness Resultatet heter ”Fear No Darkness, Lullaby” och hittas på drömlåten.se. Där kan du även läsa om sömnforskningen som bedrivs vid Karlstads universitet.
– När vi frågade Timo gillade han genast idén – både tanken på att hjälpa studenterna och att göra en vaggvisa av sin låt. Det märks verkligen på resultatet. Han har inte sparat på krutet: låten är inspelad med hans ordinarie musiker och delar av Göteborgs Symfoniker, så det är en mäktig version. Jag är enormt stolt över vår delaktighet och möjligheten att presentera den på det här viset, säger Malin Åhs, kommunikatör.
Mer information: Om du vill veta mer om drömlåten.se eller Karlstads universitet, kontakta Arvid Dahlgren på 054-700 16 79 eller arvid.dahlgren@kau.se, eller Malin Åhs på 054-700 10 74 eller malin.ahs@kau.se. Vill du veta mer om sömnforskningen, kontakta Annika Norell Clarke på 054-700 25 69 eller annika.clarke@kau.se.
Ursprungslåten:
– Oberoende av land talar barnen om allt mindre tid åt egenvalda aktiviteter. De lyfter emellertid olika saker i sina berättelser, säger Ylva Odenbring, forskare i pedagogik.
Hon har genomfört studien i form av intervjuer med svenska och amerikanska barn i åldrarna sex och sju år. Samtliga barn i studien hade medelklassbakgrund och de ekonomiska förutsättningarna för att kunna delta i olika aktiviteter på fritiden.
Skolifiering av barndomen
Tidigare forskning pekar på att barns vardag i västvärlden till stor del kretsar kring tiden de spenderar i olika utbildningsinstitutioner och tiden de ägnar sig åt olika fritidsaktiviteter. Forskare talar om en skolifiering av barndomen i och med att barn tillbringar stor del av sin tid i olika utbildningsinstitutioner − som förskola, förskoleklass, skola och fritidshem.
Utöver tiden som barn tillbringar i de nämnda utbildningsinstitutionerna ägnar sig barn åt olika fritidsaktiviteter, och barn i skolåldern har dessutom läxor. Få tidigare studier har emellertid studerat dessa frågor utifrån barnens perspektiv.
– De amerikanska barnen nämner långa skoldagar, läxor och fritidsaktiviteter som främsta anledningar till att de upplever vardagen som så reglerad. De svenska barnen pekar istället i första hand på de dagliga rutinerna i samband med att de ska lämnas och hämtas i förskoleklassen och det tjat och den stress de förknippar med dem, säger Ylva Odenbring.
Lyssna till barnen
Studien pekar på några av tendenserna i många västerländska samhällen: att vardagslivet för många människor, och det gäller även barnen, har blivit allt mer reglerat och strukturerat. Barnens beskrivningar av sin vardag ger bilden av ett överorganiserat liv.
– Utifrån ett vidare samhällsperspektiv väcker resultaten i studien frågor kring hur barns röster tas i beaktning inte minst för att skapa en mindre stressig vardag och ett ökat välbefinnande för barn, säger Ylva Odenbring.
Kontakt: Ylva Odenbring, docent i pedagogik, institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, e-post: ylva.odenbring@gu.se, tel. 031-786 2840.
– Elitidrottare känner sina kroppar väldigt väl. Om idrottaren själv blir orolig över en skada eller en sjukdom så är det en bra indikator på allvarlighetsgraden, vilket vi har sett i andra studier också. Idrottaren kan inte ljuga för sig själv, säger Toomas Timpka vid Athletic Research Center, institutionen för medicin och hälsa vid Linköpings universitet, en av de ansvariga forskarna.
I två studier som publicerats i den vetenskapliga tidskriften British Journal of Sports Medicine har ett internationellt forskarteam lett av forskare vid Linköpings universitet undersökt faktorer som förutsäger risken för skador eller sjukdom under tävling, samt värmestress hos atleter som tävlade i världsmästerskapen i friidrott år 2015. Femtio landslag medverkade och runt 300 atleter svarade på en enkät om sitt hälsotillstånd månaden före världsmästerskapen. Under tävlingarna registrerade forskarna nya skador och sjukdomar som uppkom.
Viktigt att inte mörka sina skador
De fann att atleter som hade uppgett att de före tävlingarna var oroliga över sjukdomssymtom hade fem gånger så stor risk att bli skadade under mästerskapen. Oro för symtom på skada var däremot inte tydligt kopplat till ökad risk för skada i den här studien.
– Det var överraskande att det slog ut så tydligt i en sådan här studie och i den här miljön. Vår rekommendation är att de tävlande lagen har en klinisk psykolog i sitt team, så att atleterna på ett öppet sätt kan prata om sin oro för sjukdom eller skador under förberedelserna inför tävlingar. Det är viktigt att idrottarna inte mörkar sina skador för tränare och läkare, säger Toomas Timpka.
Idrottare som före tävlingen hade skador där symtomen ökat gradvis under tid löpte tre gånger så hög risk än andra att ådra sig skador under mästerskapen. Toomas Timpka menar att det är bedrägligt med skador som kommer av överbelastning och med gradvist ökande symtom.
Värmestress kan ge ohälsa
– Idrottaren hinner anpassa sitt sätt att se på symtomen och får inte samma påslag av oro. För idrottare som haft besvären under längre tid fungerar inte orossignalen på samma sätt. Därför gäller det att ha speciell koll på dem, säger Toomas Timpka.
Idrottsutövare inom uthållighetssporter löpte tio gånger så stor risk att bli skadade eller sjuka under världsmästerskapen än tävlande inom andra grenar. Det bekräftar fynd från tidigare forskning.
I den andra studien tittade forskarna på hur atleterna förberedde sig för att idrotta i hög temperatur och hög luftfuktighet, och hur många som drabbades av värmeutmattning.
– Fysiologiskt sett är det inte optimalt att idrotta i sådan utomhusmiljö. Men det är inte helt lätt att veta vad som är ohälsa orsakad av överhettning och vad som är en normal följd av maximal fysisk ansträngning under de förhållandena. Studien visar att det behövs protokoll för att kunna diagnosticera farlig värmestress under stora tävlingar, säger Toomas Timpka.
Forskningen har gjorts med finansiellt stöd av bland annat Centrum för Idrottsforskning samt Internationella friidrottsförbundet (IAAF). Studierna har gjorts av forskare i flera länder, bland annat vid Linköpings universitet i Sverige, Aspetar Orthopaedic and Sports Medicine Hospital i Qatar, och Université de Lyon i Frankrike.
Kontakt: Toomas Timpka, professor, toomas.timpka@liu.se, 0705-364357 eller 013-28 27 98
– Bland över 1000 fornsvenska infinitivfraser med att har jag hittat endast två satsadverbial och två hjälpverb. Det kan jämföras med en undersökning av 900 nusvenska infinitivfraser där jag hittade 21 satsadverbial och 32 hjälpverb, säger Mikael Kalm vid institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.
Någonting har alltså hänt med infinitivfraserna genom svenskans historia. Medan de i dagens svenska ofta fungerar som satsförkortningar och alltså kan användas för att ersätta vissa typer av satser var dessa möjligheter mer begränsade i äldre svenska. I avhandlingen Satsekvivalenta infinitivfraser i svenskan visar Mikael Kalm att infinitivfraser med att normalt inte fungerade som satsförkortningar i fornsvenska, utan istället hade andra funktioner. Först under 1600- och 1700-talet får de samma funktioner som i nusvenskan.
I modern svenska är det möjligt för infinitivfraser att innehålla olika slags satstypiska led, som satsadverbial, till exempel inteoch aldrig, och hjälpverb, till exempel ha och kunna. Detta gör att infinitivfraserna påminner om bisatser och det är ofta vanligt att man kan omformulera vissa typer av bisatser med infinitivfraser, och tvärtom. Det går till exempel lika bra att säga: Jag lovar att jag inte ska bråka (med en bisats) som Jag lovar att inte bråka (med en infinitivfras). Dessa möjligheter var alltså mer begränsade i fornsvenskan.
I skriftspråket finns även andra typer av förkortningar, där vissa ordförbindelser kortas, exempelvis till exempel blir till t.ex. Sådana förkortningar är språkbrukare normalt sett bekanta med och medvetna om, men även större språkliga enheter förkortas regelmässigt i svenskan, ofta utan att vi ens är medvetna om det.
Jämför exemplen nedan:
Jag behöver mer information för att kunna uttala mig (jämför: för att jag ska kunna uttala mig)
Jag beslutade att inte uttala mig (jämför: att jag inte skulle uttala mig)
– Vi har en tendens att vilja förkorta våra yttranden där det är möjligt. Detta visar sig inte minst på ordnivån, där det är vanligt att längre ord på olika sätt kortas av. Fritidshem blir till fritis. Jämför också med sms-språkets stavning lr för eller, säger Mikael Kalm.
Det går till exempel lika bra att säga Jag lovar att jag ska läsa boken som Jag lovar att läsa boken. Skillnaden mellan de båda kursiverade konstruktionerna är att den första har formen av en bisats medan den andra utgörs av en infinitivfras. Infinitivfrasen saknar utsatt subjekt och rymmer inget tempusböjt verb. Ändå läser vi med kontexten in både ett subjekt och en temporal dimension också i infinitivfrasen. Det är inte möjligt att tänka sig något annat än att jag fungerar som infinitivens subjekt. Därför kan man tala om infinitivfrasen som en satsförkortning, eller en satsekvivalent infinitivfras.
Kontakt: Mikael Kalm, institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, mikael.kalm@nordiska.uu.se, 018-471 1291
– Resultaten understryker att det är viktigt att ta reda på och ta hänsyn till elevernas provmotivation när man genomför prov och tolkar olika provresultat, säger Eva Knekta.
I sin doktorsavhandling har Eva Knekta studerat i vilken grad elever själva anser att de gör sitt bästa, dels på nationella prov, dels på så kallade utprövningar där kvaliteten på nya provuppgifter utvärderas. Hon har skickat ut enkäter till sammanlagt cirka 2300 elever i årskurs nio och på gymnasiet på 70 skolor runt om i landet.
På utprövningarna på gymnasiet instämde 29 procent av eleverna helt i att de hade gjort sitt bästa på provet, och 7 procent ansåg att provet var viktigt. På de nationella proven instämde däremot 71 procent av gymnasisterna helt i att de hade gjort sitt bästa och 78 procent ansåg att provet var viktigt.
Gjorde sitt bästa även på utprövningarna
Bland niondeklassarna instämde 38 procent helt i att de hade gjort sitt bästa på utprövningarna som 11 procent ansåg var viktiga, medan 74 procent ansåg sig ha gjort sitt bästa på det nationella provet vilket 56 procent såg som viktigt. Dock instämde en majoritet bland både niorna och gymnasisterna ändå delvis i att de hade gjort sitt bästa även på utprövningarna.
– Det är inte så att eleverna struntar helt i några prov men det är tydligt att man gör skillnad på hur viktiga olika prov är och anstränger sig olika mycket utifrån hur stor betydelse man bedömer att provet har. Det är inte alls konstigt men det är värt att fundera över hur proven kan utvecklas för att ge säkrare underlag, säger Eva Knekta.
De nationella proven ska stödja en likvärdig betygssättning och ge underlag för att kunna följa hur de nationella kunskapsmålen uppfylls. Proven ska vara en del av lärarens samlade information om en elevs kunskaper och påverkar därmed betygssättningen.
Enkät om elevers provmotivation
Utprövningarna däremot är ett slags förprov som syftar till att testa utformningen av de nationella proven och de förväntas därför inte vägas in i betygssättningen som de nationella proven. Att anta att eleverna har ansträngt sig lika mycket på dessa två olika prov när man tolkar provresultaten, kan leda till felaktiga slutsatser om till exempel uppgifternas svårighetsgrad.
En viktig del i avhandlingen har varit att ta fram en lämplig enkät som kan användas för vidare studier av elevers provmotivation vid olika sorters prov. När nu en enkätmodell finns framtagen, finns också förutsättningar för mer forskning på området.
– Det vore intressant att forska vidare på hur elevernas attityd till lärande, till ämnet och till synen på sig själva påverkas av de olika proven. Det skulle också vara spännande med experimentella studier om hur man kan påverka elevernas vilja att göra sitt bästa på proven, säger Eva Knekta.
Eva Knekta är uppvuxen i Koskullskulle i Norrbotten men bosatt i Umeå. Hon har tidigare jobbat som provutvecklare och som gymnasielärare i biologi och kemi.
Eva Knekta, institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap försvarar fredag 3 mars sin avhandling med den svenska titeln: Prov och motivation. Mätningar av provmotivation i Svenska nationella prov kontext. (Engelsk titel: Motivational aspects of test-taking. Measuring test-taking motivation in Swedish national test contexts). Fakultetsopponent: Professor Rolf Vegar Olsen, Oslo Universitet. Disputationen sker kl. 10.00 – 12.00 Plats: Norra Beteendevetarhuset, Nbvh 1031, Umeå universitet.
De flesta ryggradsdjur inklusive människan har två typer av synceller i ögats näthinna, nämligen tappar och stavar. Tapparna gör det möjligt för oss att se färg, men dessa synceller behöver oftast mycket ljus och slutar därför fungera när det blir mörkt. Då tar stavarna över så att vi åtminstone hjälpligt kan hitta vägen hem, om än i svartvitt.
Men hos just paddor och grodor är däremot stavarna lite speciella. Det är sedan tidigare känt att paddor och grodor är unika på så sätt att de har stavar med två olika känsligheter. Detta har man inte hittat hos andra ryggradsdjur, och det är också anledningen till att forskarna länge misstänkt att grodor och paddor bör kunna se färger även vid sämre ljus. Men det är först nu som man lyckats bevisa att så är fallet. Och resultaten från studien översteg dessutom förhoppningarna.
Ser ända ner till tröskeln av synsystemet
– Det är helt fantastiskt att dessa djur faktiskt kan se i färg när det är riktigt mörkt, det vill säga ända ner till den absoluta tröskeln av synsystemet. Det var oväntade resultat, säger biologiprofessor Almut Kelber på Naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet.
Det var i den tredje typen av experiment som forskarna gjorde upptäckten att grodor kan använda sina stavar för att urskilja färg i rejält mörker. Forskarna studerade grodorna i en situation som är lika allvarlig som den är vanlig, nämligen hur man som groda gör för att hitta vägen ut då man blir instängd i totalt mörker. Detta är en situation som kan inträffa till vardags i mörka hålor och gångar i marken. Att hitta utgången blir då livsavgörande, vilket också innebär att grodan är benägen att utnyttja alla tillgängliga informationssystem i kroppen.
Unik synförmåga. Foto: Carola Yovanovich.
I de övriga experimenten studerade man i vilken utsträckning grodor och paddor använder sitt färgseende i jakten på en partner respektive i jakten på föda. Resultaten visade att djuren slutar använda färgseendet ganska tidigt när det gäller att hitta någon att para sig med, medan de däremot utnyttjar färgseendet för att välja mat vid så låga ljusnivåer som när människan tappar sin förmåga att se i färg.
– Vi har tidigare kunnat visa att även nattfjärilar och geckoödlor kan se färg i sämre ljusförhållanden än människan. Men grodor har uppenbarligen en unik förmåga att se färger i mörker, säger Almut Kelber.
Den aktuella studien har gjorts i samarbete med forskare från Helsingfors i Finland och Vladivostok i Ryssland. Huvudförfattaren Carola Yovanovich har drivit arbetet med studien i Almut Kelbers forskargrupp vid Lunds universitet. Resultaten publiceras nu i tidskriften Philosophical Transactions of the Royal Society.
Kontakt:
Almut Kelber, professor vid Biologiska institutionen, Lunds universitet. Tel 046 – 222 34 54 almut.kelber@biol.lu.se
Carola Yovanovich, postdoc vid Biologiska institutionen, Lunds universitet Carola.Yovanovich@biol.lu.se
Kristian Donner, professor vid Department of Biosciences, University of Helsinki Kristian.Donner@helsinki.fi
Norra ishavet, Arktiska havet eller Arktiska oceanen är världens nordligaste hav. Det innefattar Nordpolen och omges av Norge, Ryssland, Kanada, Grönland och Alaska. Här har den globala klimatuppvärmningen orsakat stora och snabba förändringar. Provtagningar som internationella forskare gjort mellan 1990 och 2010 visar ökande områden av försurning i den västra delen av Norra ishavet.
Försurningen påverkar kalkskal Kalkskal, kalciumkarbonat, är en byggsten för vissa marina arter. Aragonit är den mest lösliga kristallformen av kalciumkarbonat som en del marina organismer producerar.
– När havet blir surare påverkas kalkskalen och de riskerar att lösas upp, säger Leif Anderson, som är marin kemist vid Göteborgs universitet och den ende svenske deltagaren i den internationella forskningsgruppen som står bakom denna rapport.
Ju surare Norra ishavet blir, desto besvärligare blir det för kalkskalsproducerande marina organismerna att överleva. Ett mått på hur tuff havsmiljön i Norra ishavet är visar graden av löslighet av kalciumkarbonat, den så kallade mättnadsgraden.
– Vi ser i våra mätningar att de områden som är undermättade på kalciumkarbonat har ökat. Till exempel så påverkas en typ av vingsnäcka som heter pteropod. Denna bygger upp kalkskal av aragonit som börjar vittra när vattnet blir undermättat. Om undermättnaden blir omfattande kan arten minska kraftigt och då påverkas naturligtvis även marina arter som lever på denna.
Rubbningar i ekosystemet Om en marin art längst ner i näringskedjan försvinner ger det följdverkningar för de arter som behöver den som föda. Det inverkar alltså på organismer högre upp i näringskedjan och påverkar hela ekosystemet.
– Vi har ju tidigare gjort observationer att problemen i Norra havet är allvarliga men nu har vi data som visar att de ökar, att vi har allt större områden som är undermättade med avseende på kalciumkarbonat och det hotar naturligtvis delar av ekosystemet, säger Leif Anderson.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
