Hittills har forskarvärlden ansett att huvudsakligen däggdjur, såsom människan, är kapabla till att förutsäga vart rörliga föremål kommer att befinna sig inom en snar framtid.
Det är ett samarbete mellan Lunds universitet och University of Adelaide som resulterat i upptäckten av de nervceller, neuroner, i trollsländans (Hemicordulia) hjärna som gör det möjligt för sländan att förutsäga vart flygande bytesdjur är på väg och fånga dem. Neuronerna möjliggör att fokusera på ett litet föremål som rör sig över en brokig bakgrund. Vi människor använder oss av motsvarande nervceller när vi exempelvis fångar en boll som kastas mot oss.
Gulfläckig glanstrollslända (Somatochlora flavomaculata) finns i Sverige och tillhör samma trollsländefamilj som den Hemicordulia-art forskarna har studerat. Foto: Erik Svensson
Upptäckten får betydelse för forskning om nervsystemet. Särskilt enskilda nervcellers betydelse för avancerade förutsägelser om rörliga föremål, vart de är på väg och vart de kommer att befinna sig vid en given tidpunkt.
Förutsäger rörelser som däggdjur David O’Carroll, professor i biologi vid naturvetenskapliga fakulteten i Lund, menar att trollsländor kan tjäna som modellorganismer vid fortsatt forskning på området. Nervcellerna som forskarna upptäckt i trollsländans hjärna har dels funktionen att göra ett selektivt urval av all syninformation som hjärnan tar in, dels att förutsäga ett föremåls, exempelvis en insekts, rörelseriktning och var den kommer att hamna. Sländan, liksom människan, gör bedömningen utifrån den bana längs vilken föremålet rör sig.
– Med andra ord gör sländorna något som är väldigt mycket likt det som vi människor gör när vi följer en boll i rörelse. Trots stora skillnader i hjärnans komplexitet har evolutionen lett fram till att insekten använder hjärnan till avancerade synprocesser som normalt endast kopplas till däggdjur, säger David O’Carroll.
Forskarna konstaterar att nervcellerna som de studerat har som funktion att fokusera sländans syn till ett litet område precis framför ett rörligt byte som ska fångas. Om bytet försvinner ur synfältet sprids synfokus över tid och hjärnan förutsäger var insekten sannolikt kommer att dyka upp igen. Sländan gör förutsägelsen utifrån den bana längs vilken bytet tidigare har flugit.
Självkörande bilar och bionisk syn David O’Carroll och hans kollegor är övertygade om att deras forskningsresultat får praktiska tillämpningar, inte minst vad gäller tekniska innovationer på områden som rör syn och styrsystem.
– Upptäckten kan användas inom utvecklingen av artificiella styr- och synsystem, exempelvis förarlösa fordon och bionisk syn, säger Steven Wiederman, universitetslektor vid University of Adelaide och en samarbetspartner i projektet, som är ett internationellt samarbete finansierat av Vetenskapsrådet, Australiens forskningsråd och Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning.
Bionisk syn som Steven Wiederman nämner i citatet ovan kan handla om att hjälpa människor med ärftliga näthinnesjukdomar (Retinitis pigmentosa). Ett sätt att skapa bionisk syn är genom implantat av ett mikrochip under näthinnan. Chipet ersätter de ljuskänsliga celler som inte fungerar.
Kontakt: David O’Carroll, professor Biologiska institutionen, Lunds universitet +46 76 177 74 46
+46 46 222 95 77 david.ocarroll@biol.lu.se
I den svenska 1800-talslitteraturen finns till exempel stortjuven Lasse-Maja, den könsväxlande skälmen vars självbiografi sägs ha varit Sveriges mest lästa bok, den himmelska androgynen Lazuli Tintomara i C.J.L. Almqvists Drottningens juvelsmycke och misstänkliggjorda bedragare i Aurora Ljungstedts spänningsroman Moderna typer.
I sin avhandling undersöker Sam Holmqvist en tid då trans ännu inte var ett begrepp, en diagnos och en identitet – men en tid som var full av människor som vi idag skulle kalla transpersoner. Och en tid vars skönlitteratur var full av berättelser om dem. Transformationer är den första avhandlingen och boken om svensk translitteraturhistoria. Det är en bred sammanställning av translitterära traditioner, men också en diskussion om läsningens möjligheter.
Inga tydliga gränser Transperspektivet kompletterar tidigare forskning med fler och mer nyanserade förståelser av hur trans- och ciskön görs (cisperson – någon vars biologiska kön överensstämmer med deras juridiska, sociala och upplevda kön). Avhandlingen gör tydligt att trans läcker även ur cisnormativa verk. De könsväxlingar som beskrivs skapar både trans- och ciskategorier. Det gör själva uppdelningen i trans och cis tveksam, men också intressant. Framför allt visar det att gränserna aldrig är tydliga.
Undersökningen visar att det finns en mängd transmotiv i äldre, svensk skönlitteratur, och att trans görs på många olika – både positivt och negativt skildrade – sätt. Trans gestaltas ofta positivt genom gestalter som utgör erotiska objekt eller symboler för frihetslängtan och emancipation. Andra transgestalter utgör motbilder till korrekta män och kvinnor, och skildras istället som hotfulla eller löjliga. Såväl de positiva som de negativa gestalterna stärker föreställningar om manligt och kvinnligt som ett motsatspar – samtidigt som de destabiliserar gränserna mellan könen. Med andra ord både stöttas och undermineras könsordningen.
Det visar en studie som genomförts vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap,vid Uppsala universitet och som nyligen publicerats i Journal of American Geriatrics Society.
Uppsala Longitudinal Study of Adult Men (ULSAM) startade 1970, då man bjöd in samtliga män i Uppsala län, födda 1920 till 1924 att delta och 2 322 män (82 %) tackade ja. Deltagarna har hittills följts upp vid sex tillfällen. Den aktuella studiens syfte var att undersöka relationen mellan åldrande med bevarad självständighet och livsstilsfaktorer, inklusive kostmönster och kardiovaskulära riskfaktorer tidigare i livet.
Vid god vigör sexton år senare
Vid drygt sjuttio års ålder besvarade 1 104 av männen ett frågeformulär om livsstil inklusive utbildning, levnadsvillkor och fysisk aktivitet. Följsamhet till en medelhavsliknande kost bedömdes med ett modifierat ”Mediterranean Diet Score” utgående från en sju dagars kostregistrering, och blodtryck och andra kardiovaskulära riskfaktorer registrerades.
Sexton år senare kunde 369 deltagare, med en medelålder på 87 år, utvärderas avseende åldrande med bevarad självständighet. Detta definierades som en god kognitiv förmåga enligt testning och avsaknad av demensdiagnos, eget boende, samt att vara oberoende i personliga vardagsaktiviteter såsom att kunna promenera utomhus på egen hand.
– Tidigare studier har visat att de allra äldsta värderar ett bevarade av funktioner högre än frånvaro av sjukdom, säger Kristin Franzon, läkare och doktorand vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap.
Bra mat nyckeln till självständig ålderdom
Vid 85 års ålder levde 57 procent av männen och 75 procent av de 369 deltagarna som undersöktes vid 87 års ålder bedömdes ha åldrats med bevarad självständighet. Män som aldrig rökt hade dubbelt så stor chans att uppnå denna självständighet jämfört med rökare. Åldrande med bevarad självständighet var också associerat med normal vikt eller måttlig övervikt (BMI <30 kg/m2) och en midjeomkrets ≤102 cm, liksom en hög följsamhet till en medelhavsliknande kost. Detsamma har observerats när det gäller överlevnaden.
Rökning, övervikt och en ohälsosam kost är riskfaktorer för många folksjukdomar som kan påverka hälsan, som till exempel KOL, artros, hjärnans och hjärtats blodkärlssjukdomar och cancer.
– Så långt vi vet är detta den enda studien hittills som gjorts på män, som visar ett samband mellan hög följsamhet till en medelhavsliknande kost och ett självständigt åldrande, säger Kristin Franzon. Den medelhavsliknande kosten består av mycket fleromättat fett, fisk, frukt, grönsaker, spannmål och potatis och mindre kött och mejeriprodukter.
Kontakt: Kristin Franzon, doktorand vid institutionen för folkhälso-och vårdvetenskap, Uppsala universitet, kristin.franzon@pubcare.uu.se
– Vi vet att social fobi vidmakthålls genom att man tolkar små signaler som andras blickar, miner, kommentarer på ett negativt sätt, säger psykologiprofessor Per Carlbring vid Stockholms universitet.
Genom ett egenutvecklat datorspel vill forskarna nu undersöka om man kan ändra den automatiserade ovanan att fokusera på just det negativa. Behandlingen kräver bara ett besök och innebär att deltagaren får spela ett spel där olika ansikten presenteras i en virtual reality värld.
Ser spelaren djupt i ögonen
Deltagaren sätter på sig VR-glasögonen och ser då fyra personer som tittar spelaren i ögonen. Ansiktsuttrycken varierar från positiva och neutrala till mer avståndstagande och i vissa fall uppvisas avsky. Spelarens uppgift är att försöka strunta i själva ansiktsuttrycken och istället fokusera på speluppgiften som exempelvis kan vara att spela memory. Syftet är att spelarens uppmärksamhet ska bli mer flexibel.
– Den stora fördelen med virtual reality är djupseendet, med den nya tekniken lurar man hjärnan att uppfatta ansiktsmodellerna som riktiga personer, inte bara platta fotografier.
Per Carlbring berättar att behandlingen brygger på nya rön inom kognitionsvetenskap, det vill säga hur människan uppmärksammar och automatiskt bearbetar information från omgivningen. Nuvarande behandlingar, som till exempel kognitiv beteendeterapi, ger ofta ett bra resultat men tar ofta flera månader att gå igenom. Behandlingen med datorspelet kan bli en genväg till förbättring, hoppas forskarna.
Inget hokus pokus
– Det låter som hokus pokus men vår förhoppning är att datorspelet ensamt ska vara minst lika effektivt som sedvanlig behandling. Nu i början måste man komma till vårt VR-labb, men i en framtid kan jag tänka mig att denna typ av program går att ladda ner gratis från landstinget efter kontakt med en läkare. Alltså att doktorn skriver ut en länk istället för ett läkemedelsrecept. Men först måste vi förstås se hur effektivt programmet är!
Signaleringsvägen Wingless (Wnt) är viktig i utvecklingen av nervceller. En aktuell studie visar att ungefär var fjärde neuroblastompatient har minst en genförändring i en del av Wnt-signalering som är viktig för cellers utmognad och migration, den så kallade Rho/Rac-signaleringen.
– Våra resultat pekar även på att signalmolekylen Rho och enzymet Rho-kinas, ROCK, är aktiverade i neuroblastompatienter. Högt uttryck av enzymet ROCK visade sig vara kopplat till sämre överlevnad hos patienterna, säger Cecilia Dyberg, forskare vid institutionen för kvinnors och barns hälsa; Karolinska Institutet och försteförfattare till studien som publiceras i tidskriften PNAS.
Tumörcellerna slutade växa
Genom att hämma ROCK såg forskarna att tumörcellerna differentierade, det vill säga mognade ut, till mer ofarliga celler och tumörerna slutade växa i båda försök på celler i provrör och i möss. Forskarna såg också att när enzymet ROCK hämmades så bröts onkogenen MYCN, som är kopplad till neuroblastomförekomst, ned i högre utsträckning och försvann. Läkemedel riktade mot ROCK används kliniskt i vissa delar av världen för att behandla andra sjukdomar än cancer och forskarna tror att liknande läkemedel, riktade mot Rho/Rac-signalering, kan vara en ny lovande behandling mot neuroblastom.
Forskningen har finansierats med anslag från bland annat Barncancerfonden, Vetenskapsrådet, Cancerfonden, Stiftelsen för Strategisk forskning, Märta och Gunnar V. Philipsons Stiftelse, Mary Béves Stiftelse för Barncancerforskning, Eva och Oscars Ahréns stiftelse, Magnus Bergvalls Stiftelse, Stiftelsen Anna-Brita och Bo Castegrens Minne och Radiumhemmets forskningsfonder.
Artikeln: Rho-associated kinase is a therapeutic target in neuroblastoma Cecilia Dyberg, Susanne Fransson, Teodora Andonova, Baldur Sveinbjörnsson, Jessika Lännerholm-Palm, Thale K. Olsen, David Forsberg, Eric Herlenius, Tommy Martinsson, Bertha Brodin, Per Kogner, John Inge Johnsen och Malin Wickström. PNAS, Proceedings of the National Academy of Sciences , online 24 juli 2017, doi: 10.1073/pnas.1706011114
Kontakt:
Cecilia Dyberg, forskare, Institutionen för kvinnor och barns hälsa, Tel: 073-917 27 83 E-post:cecilia.dyberg@ki.se
Malin Wickström, forskarassistent och sisteförfattare tillsammans med John Inge Johnsen, forskare vid Institutionen för kvinnor och barns hälsa. Tel: 070-364 77 37 (Wickström), 070-664 06 43 (Johnsen) E-post: malin.wickstrom@ki.se , john.inge.johnsen@ki.se
Genom riktad avel har husdjursgenetiker snabbt förädlat fram väldigt snabbt växande kycklingar. Det är en av anledningarna till att priset på kycklingkött är så lågt idag. Forskare vid Uppsala universitet har studerat komplexiteten i den genetiska arkitektur som gjort det möjligt att på bara 50 generationer, avla fram kycklingar som vid åtta veckors ålder, ökat femton gånger i vikt i jämförelse med andra kycklingar.
Trots den stora ekonomiska betydelsen av kycklingars tillväxt vet man ännu väldigt lite vad det är för genetiska mekanismer som gjort det möjligt att avla fram dagens snabbväxande kycklingar, vetenskapligt kända som Gallus gallus.
I studien har Örjan Carlborgs forskargrupp använt två White Plymouth Rock selektionslinjer, som sedan 1957 avlats för få hög respektive låg kroppsvikt vid åtta veckors ålder. Vid denna tidpunkt vägde linjen med stora hönor i snitt 1,412 gram vid åtta veckors ålder, jämfört med genomsnittsvikten 170 gram för de små (det vill säga endast cirka 8 procent av högviktslinjen).
Indentifierade 22 områden i arvsmassan För att studera genetiken bakom skillnaderna mellan de båda linjerna korsade man de två selekterade linjerna – efter 40 generationers separat selektion. Kycklingarna i denna korsningspopulation parades därefter slumpmässigt ihop i ytterligare 15 generationer. Denna typ av korsningspopulation är ett kraftfullt verktyg för att studera genetiken bakom skillnaderna mellan de korsade linjerna.
Studien identifierade 22 områden i arvsmassan, som tillsammans förklarade mer än 60 procent av det genetiska bidraget till variationen i kroppsvikt i korsningen mellan de selekterade linjerna.
– Efter snart 20 års studier av genetiken bakom skillnaden mellan de hög- och lågviktsselekterade linjerna börjar vi nu förstå mer om hur komplex genetiken verkligen är, säger Örjan Carlborg.
– Våra experiment visar att även små, fenotypiskt homogena populationer, som våra linjer kommer från, kan innehålla många genetiska varianter som inte skapar variation i populationen förrän man börjar selektera dem. Och när man väl gör det kan egenskaperna förändras extremt mycket och snabbt som svar på ett intensivt selektionstryck.
En enda väldefinierad region I studien fokuserade forskarna specifikt på sju områden i arvsmassan, som påverkar kroppsvikten särskilt mycket, så kallade quantitative trait loci eller QTL. Man fann att endast två av dessa områden verkade innehålla en enda, väldefinierad region där en genetisk variant från vardera linjen påverkade kroppsvikten. De andra fem områdena var mer komplexa och innehöll flera varianter. I vissa fall låg de bredvid varandra; så kallade kopplade lokus, eller så var det fler än två genvarianter i ett lokus i minst en av linjerna. Vissa varianters effekter varierade också beroende på genuppsättningen i andra ställen i arvsmassan.
Den detaljerade studien av dessa lokus visade experimentellt att det som många förväntat sig stämmer: det vill säga att genetisk anpassning under selektion ofta beror på många gener, men samtidigt att de individuella lokus som bidrar, ofta kommer att vara komplexa. Detta är något som har varit svårt att visa i naturliga populationer, vilket gör experimentella populationer som the Virginia lines till en unik och värdefull resurs, som ger en djupare förståelse för hur den mängd genetiska varianter som finns i hela arvsmassan, tillsammans bidrar till långvarig selektionsrespons.
Genom att fortsätta studera denna population hoppas forskarna kunna fortsätta att bidra med en ökad förståelse om, hur komplexa genetiska mekanismer bidrar till ökad kroppsvikt i höns och hur det kan anpassas till ett riktat genetiskt urval.
Förutsäga hur naturliga populationer förändras – För många genetiker är det slutliga målet i en studie som vår, att finna hur enskilda gener – och mutationerna i dessa, reglerar de egenskaper som man studerar, säger Örjan Carlborg.
– Vi försöker istället förstå hur alla dessa genetiska varianter tillsammans reglerar en egenskap. Då kan vi på ett bättre sätt använda vår information till att förutsäga hur en individ med en viss genotyp kommer att bete sig. På sikt hoppas vi att detta arbete ska bidra till att bättre kunna förutsäga hur till exempel, naturliga populationer kommer att förändras i miljön, nya sätt att förädla djur och växter inom lantbruket samt förutsäga sjukdomsrisk för människor.
Forskningsprojektet är ett samarbete mellan Uppsala universitet, SLU, Högskolan Dalarna, Huazhong Agricultural University, Kina, Virginia Polytechnic Institute and State University, USA.
– Vi behöver vara mer generösa med att försöka förstå varandra, och med vilken typ av argument som är möjliga att resonera om och som är möjliga att förstå, menar hon.
– ”Jag tycker att vi ska förbjuda det här, för gud tycker att det är dåligt” är inte i sig ett bra argument. Däremot att redovisa sin politiska åsikt med argument som grundar sig i ens tro måste gå bra.
Religiösa tankar om rättvisa
Teresa Callewaert avhandling resonerar kring om det rimligt ur demokratisk synvinkel att vissa åsikter undertrycks på grund av den världsåskådning de formats av? Kan religiösa uppfattningar bidra med något i den politiska debatten? Finns det inom religionerna tankar om vad rättvisa är som kan berika?
Tre muslimska och tre kristna nutida tänkare, med tre olika inriktningar, granskas i avhandlingen. Abdullahi Ahmed An-Na’im och Duncan B. Forrester (modifierad liberalism), Ali Shariati och Gustavo Gutierrez (liberationism), och Tariq Ramadan och John Milbank (radikal traditionalism).
Hon har studerat vad de sex manliga tänkarna, alla samtida, har för teologiskt grundade föreställningar om det goda och det onda. De utvecklar tankar om vad som är ett rättvist samhälle och vad som är religionens roll i att skapa ett sådant samhälle. De för fram olika argument för vad religionens roll ska vara.
– Det jag gör är att kritiskt granska deras argument. Är det här bra argument? Är det vettigt att tänka så här? Det som gällde i 1970-talets Iran, håller det i Sverige idag? Till viss del kan det göra det. Jag tittar också på vad det har för substantiella politiska idéer om vad rättvisa är, och vad de innehåller för teologiska inslag, säger Teresa Callewaert.
Religion kan bidra i det politiska samtalet
Religiösa traditioner har med sig föreställningar, berättelser och begrepp som kan ge konstruktiva bidrag till det politiska samtalet i demokratiska samhällen, menar hon. Ett exempel är att flera av de muslimska tänkare som hon studerar anser att det ingår i ett människovärdigt liv att människan måste ges möjlighet att visa solidaritet, att hjälpa andra.
En god demokratisk kultur borde innebära ett fördjupat demokratiskt samtal där både religiösa och icke-religiösa kan få möjlighet att uttrycka sina uppfattningar och argument, och i bästa fall också uttrycka de trosuppfattningar och världsåskådningar som ligger till grund för deras hållning. Detta är en fråga inte bara om religionsfrihet utan också om att det demokratiska samtalet annars går miste om värdefulla bidrag.
Åsikter grundas av livsåskådningen
– En människas argument kommer alltid någonstans ifrån. Det finns en föreställning om att vara sekulär är att vara neutral. Men det stämmer inte; någon form av livsåskådning har man alltid med sig. Neutral finns inte, säger Teresa Callewaert.
Det är ett moraliskt arbete som måste göras, menar hon. Människor måste vilja sätta sig in i andra människors sammanhang och föreställningar för att förstå varandras argument. Det är viktigt för att det ska kunna finnas ett värdefullt politiskt samtal i vårt pluralistiska samhälle. Hur religioner ska framträda i det politiska och offentliga är ett omdebatterat ämne.
– Mina resultat pekar på vikten av att arbeta för att förverkliga en sådan demokratisk kultur. Det innebär att man måste förhålla sig kritisk till dem som säger sig vilja värna demokrati och yttrandefrihet men samtidigt vill begränsa människors rätt att uttrycka sig religiöst i det offentliga. Det betyder också att man måste motverka strukturella hinder för ett gott demokratiskt samtal, som uppstår till följd av rasism, islamofobi och en alltför stark sekulär normativitet, säger Teresa Callewaert.
Det är frilansjournalisterna Monica Hansson och Malin Palm som åkt till en av världens varmaste länder. Det gör ont att andas, hjärtat bultar hårt i öronen. Det är nästan femtio plusgrader när salthandlaren Moussa Houmed, vid en av världens största saltsjöar, Lac Assal, skyfflar salt i säckar. Det tar honom bara några minuter att fylla dem till bredden.
Två bilar stannar nere vid vägen. Det är turister som kommit för att beundra Lac Assal, och Fatouma Aras springer genast dit. Hon gillar när turisterna kommer. Det ger ett avbrott från vardagen, då hon leker med saltstenar, pinnar och annat som hon hittar i naturen.
Solen blixtrar i Fatoumas saltkristaller
En presenning spänd över några travar bildäck ger ett skydd mot värmen under timmarna då solen står som högst. Ibland får hon gåvor av turisterna utan att de köper någon av de saltkristaller eller påsar med matlagningssalt som står uppställt på borden intill sjön.
Fatouma Aras är nio år gammal, kallas bara för Fatou, och kommer aldrig att gå i skolan. Den närmsta ligger tre mil bort och eftersom familjen inte har någon bil så skulle hon behöva gå till och från skolan varje dag. Det är en för lång sträcka för henne och istället är hon med sin farbror, Moussa Houmed, vid Lac Assal för att lära sig att skörda salt, och sälja souvenirer.
När det blir för varmt vid sjön kommer hon att flytta tillbaka till sin familj i bergen för att istället ta hand om getterna.
Somrarna vid sjön är tunga. Det kommer bara ett fåtal turister till stranden och hettan trycker på, både utifrån och inifrån.
– Kommer jag inte hit så kan min familj inte överleva, säger Moussa Houmed.
Det gör ont att andas
Moussa Houmed bor här som tredje generationen, hans farfar flyttade hit ner från bergen. Han berättar att han måste duscha tre gånger om dagen på sommaren, och de heta vindarna gör livet än hårdare.
– Det gör ont att andas. Jag känner hettan i lungorna när jag drar in luften, hör hur hjärtat bultar i öronen. Och jag hör ett sus, berättar Moussa Houmed.
Jag frågar om han inte är rädd för att dö. Han svarar att det är normalt att dö här. Hans vän kom ner från bergen en dag förra året, i juli, han arbetade inte här utan hade kommit för att leta efter en kamel som hade sprungit bort. Moussa hittade honom senare död, runt hörnet från där de setts en stund tidigare.
Vi träffar honom vid hans enkla hus, byggt av saltblock som används som tegelstenar. Normalt är de femton personer som arbetar vid sjön, men under sommarmånaderna är de flesta i sina hembyar. Dels på grund av det tuffa vädret, också för att efterfrågan är mindre då än resten av året.
Vandrat i åtta timmar över berget
Medan vi pratar med Moussa så kommer Isse Amadou Aramis vandrande med tre kameler. Han har gått från sin hemby, Gagadi, en vandring på sju, åtta timmar över Datallé. Det mörka berget. I övermorgon ska han gå till Etiopiens gräns för att sälja två kamellaster med salt och byta en mot majs och kaffe som hans familj behöver. Varje kamel kan bära 200 kilo salt.
Han lärde sig saltyrket av sin far när han var lika gammal som Fatou, nu är han tjugosju och delar kameler med några kusiner och en farbror. Han började arbeta här som sjuttonåring, det var hans enda möjlighet att tjäna pengar. Om han fick välja, så skulle han sluta.
– Hittar jag ett annat jobb så tar jag det, säger Isse Amadou Aramis.
Tar saltet på kamel till den etiopiska gränsen
På saltet tjänar han 7000 Djibouti Franc, drygt 345 kronor. Då ska det först lastas upp på kamelerna och sedan tas den sju dagar långa vandringen till gränsen mot Etiopien, och sedan ska han gå lika långt tillbaka.
Vi följer med honom ut på den salttäckta stranden som omgärdar sjön. Det knastrar under fötterna när vi går på de vassa saltkristallerna. Fatou springer med, hon är barfota.
Isse Amadou Aramis visar kamelerna vart de ska lägga sig. Sedan plockar han av sadlarna, med hängare för saltsäckarna, från deras ryggar. Den ena kamelen börjar bli brunstig, det är därför han ska ta dem till Etiopien. Det är tradition att gå den långa vandringen när hannarna börjar bli brunstiga eftersom de blir svårhanterliga, aggressiva och gör utfall mot både andra djur och människor.
Okänt hur vi klarar hettan i längden
Hur människokroppen påverkas av att utsättas för hög värme under lång tid, som att leva i ett hett klimat, vet vi inte i dag. Toomas Timpka är professor vid medicinska fakulteten på Linköpings universitet, han har forskat på hur elitidrottare påverkas av att anstränga sig i höga temperaturer.
– Det vi vet är att kroppen anpassar sig till värmen efter tre, fyra dagar. Den förändringen fortsätter i tre veckor. Vad som händer i ett längre tidsperspektiv har man rätt dålig koll på, säger Toomas Timpka.
Om man reser till ett väldigt varmt land, som Djibouti som ligger nära ekvatorn, då kör kroppen i gång en rad värmereglerande funktioner för att ta hand om värmen. Man börjar svettas mer, blodtillförseln till huden ökar, plasmavolymen ökar och man får mer vätska i blodet.
– Troligen för att svettas lättare. Det är som små pumpar i huden som jobbar på som attan, de hojtar på kompisar som kommer och börjar pumpa de också. Man kan alltså öka svettproduktionen till mellan 0,7 och 2,5 liter i timmen. Nu tar jag i, men det handlar om jättestora mängder. Det kan åtminstone gå upp till en halvliter i timmen, då klarar man ganska hårt fysiskt arbete i värmen, säger Toomas Timpka.
Värmen måste ut ur kroppen
Dessutom vidgas kärlen i huden så att kroppen avkyls fortare. Det farliga är när hjärta, kärl och hjärna blir varma så det handlar om att få ut värmen ur kroppen. Det tar några dagar för kroppen att få i gång den funktionen enligt Toomas Timpka.
– Vi märker själva att man mår lite bättre efter några dagar, att man får byta tröja lite oftare och så där.
För att öka svetthastigheten, blodplasmavolymen och blodgenomströmningen till huden så behöver kroppen bara utsättas för värmen en till två timmar per dag. Vad man gör resten av dagen spelar mindre roll. Toomas Timpka tror också att det är skillnad på kropparna hos de som arbetar i hettan, och de som bara befinner sig i den.
– De som arbetar med tungt arbete är superanpassade till värmen, kan jag tänka mig. Medan de som bara befinner sig där eller som bara arbetar på natten är mindre anpassade, säger han och påpekar att det kan vara så att man kan utveckla en slags kondition.
– Som en uthållighetsidrottare. Att man anpassar både muskler, hjärta och kärl för att klara arbete i värme över tid.
Dricker femton liter vatten om dagen
När sommaren kommer dricker Afar-folket vid Lac Assal femton liter vatten om dagen den första tiden. De fyller tre gula femlitersdunkar med vatten i en källa intill sjön. Mot slutet av sommaren har vattnet börjat sina, och den sista tiden räcker det bara till knappt en dunk, ibland bara två liter vatten per person. Toomas Timpka tror att de klarar av det lilla vätskeintaget tack vare att deras kroppar anpassat sig.
– Jag tycker att det låter jättelite. Här har kroppen troligen anpassat sig så att de har vätskebrist men att den är kompenserad av något annat. Kanske att de arbetar på en sorts miniminivå, att kroppen fördelar sina resurser för att kunna utföra arbetet men att man kunnat göra det bättre med mer vätska i kroppen.
Afar-folket runt Lac Assal berättar att de dricker palmvin för att få energi och äter kamelkött för att bli starka. Om någon i gruppen är trött ropar de andra ”kom så går vi och äter kamelkött allihop”.
Under sommaren är det väldigt få karavaner som går till Etiopien eftersom det är så varmt. De få som väljer att trotsa hettan och gå, trots att temperaturen når mot femtio grader, får därför något mer betalt för saltet.
– Jag överlever, men det är tungt. Under sommaren tappar jag mycket i vikt, nu är jag tjockare, säger Isse Amadou Aramis och klappar på sin tunna mage.
Saltet blir vitt när det torkar
Han undviker att jobba om dagen och sover när solen står som högst. Men även på natten är temperaturen över fyrtio grader. Den som blir utmattad måste genast sluta arbeta.
Isse Amadou Aramis höjer spaden och slår ner den i marken. Det översta saltlagret är klarvitt, där under är det brunt och blött.
– Det blir vitt när det torkar, berättar Isse och häller ner saltet i säcken.
Ytterligare två personer har kommit ner från berget med sina kameler. De har med sig palmvin och ved för att koka kaffe. De gör oss sällskap på saltstranden och börjar hacka i marken. Medan de arbetar sjunger de kamelsången, en sång om dagen.
– Om vad vi gör, vad vi ska göra. Vi sjunger vårt schema kan man säga. ”Jag skördar salt, innan vi ska äta och vandra uppför berget en gång till,” säger Isse.
Det går fort, att skörda 200 kg salt tar inte mer än fyrtio minuter. I dag hinner de inte så långt.
Kaffe i väntan på att åskan drar vidare
Det åskar i bergen och tjocka regnmoln närmar sig Lac Assal. De slutar arbeta och väntar ut regnet i saltstenhusen. Hettan blir ännu mer påtaglig.
Ungefär sex gånger om året går de den sju dagar långa vandringen till Etiopiens gräns, tre gånger om året går de ännu längre. Till Kahlo, dit tar det tre veckor att gå.
– Dit går vi inte under sommaren, det är för varmt, säger Isse Amadou Aramis, och de andra stämmer in där vi sitter på några stenar och väntar ut åskan. Någon kokar kaffe och en annan gör i ordning sina kameler för att ta dem upp till bergen där de kan beta av det gröna gräset.
Text: Monica Hansson Foto: Malin Palm
Längs delar av den svenska kusten har rovfiskar som abborre, gädda och torsk minskat betydligt de senaste årtiondena. En ny ekosystemstudie visar att starka bestånd av rovfisk minskar mängden trådalger och gynnar storvuxen undervattensvegetation. Därmed bidrar rovfiskar till att skapa friska livsmiljöer som är till nytta för både fisk och människa. Stor rovfisk är alltså viktig för ekosystemens funktion, och slutsatsen av studien är att man kan motverka övergödningsproblem genom att stärka bestånden av rovfisk.
– Baserat på experimentella undersökningar i liten skala har vi misstänkt att rovfisk kan motverka de negativa effekterna av övergödningen i Östersjöns kustområden. I den här studien har vi lyckats visa att så är fallet, och att det här är en stark effekt. Ju mer rovfisk, desto mindre fintrådiga alger, vilket ger friskare vegetation och bättre vattenkvalitet, säger Dr. Serena Donadi, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU och huvudförfattare till artikeln som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the Royal Society B.
Forskare från Stockholms universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och Groningen Universitet (Nederländerna) har genomfört en omfattande undersökning av födovävar (näringskedjor) i 32 vikar längs kusten mellan Östergötland och Uppsala. Studien var en del av PlantFish, ett treårigt forskningsprojekt om bottenvegetation och stora rovfiskar i Östersjöns kustområden.
Färre spigg ger större undervattensskog Genom att beskriva födovävarna kunde man visa att abborre och gädda begränsar mängden storspigg, en liten fisk som äter de små betare som lever i och kring vegetationen, till exempel märlkräftor, insektlarver och snäckor. Dessa små betare äter i sin tur fintrådiga alger som annars konkurrerar med den storvuxna vegetationen som bildar Östersjöns undervattensskogar och som är hem för många andra arter. När rovfisken äter spiggen gynnas dessa undervattensskogar. Den här processen, genom vilken rovfisk i slutändan påverkar vegetationen, kallas trofisk kaskad och är alltså en viktig faktor för Östersjöns kustekosystem.
Mängden fintrådiga alger Östersjön har under lång tid ökat som en följd av övergödningen. Slutsatserna av den här studien är att starka bestånd av rovfisk inte bara är avgörande för att fritids- och yrkesfisket, utan också kan bidra till bättre livsmiljöer och en bättre vattenkvalitet genom minskade övergödningssymptom.
Skog under vattnet. Foto: Ulf Bergstöm
En viktig pusselbit för att förstå hur de trofiska kaskaderna fungerar var att undersöka vad som händer på olika rumsliga skalor. Olika arter uppfattar och använder sin omgivning och sina livsmiljöer på olika skalor, beroende på hur stora de är och hur långt de kan röra sig. Till exempel kan fisk simma flera kilometer på jakt efter lämpliga födosöksområden eller lekplatser, medan de småvuxna betarna rör sig på skalor om något tiotal meter inom vikarna.
Ömsesidig påverkan mellan arter Först när forskarna använde ett flerskaligt perspektiv kunde Serena Donadi och hennes kollegor identifiera och modellera alla länkar i den trofiska kaskaden. Forskarna fann också att processerna inte bara förekommer i olika skalor, utan även att de interagerar mellan olika skalor.
– Det är som ett spel där spelare befinner sig på olika våningar i samma byggnad. Spelarna på den översta våningen, rovfisken, kommer att påverka de spelare som befinner sig på bottenvåningen, den storvuxna vegetationen, säger Dr. Serena Donadi.
– Även om de befinner sig på olika våningar kan spelarna interagera med varandra för att påverka det slutliga resultatet av spelet. Studien ger en bättre förståelse för hur arter påverkar varandra. Baserat på våra resultat tror vi att dessa interaktioner över flera rumsliga skalor kan spela en viktig roll även i andra ekosystem runt om i världen, säger Dr. Serena Donadi.
Artikel:
”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems”, Donadi S, Austin ÅN, Bergström U, Eriksson BK, Hansen JP, Jacobson P, Sundblad G, van Regteren M, Eklöf JS. 2017. Proc. R. Soc. B (http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2017.0045 )
Sådana förmågor är väsentliga för människan, och tidigare forskning har pekat på att de endast återfinns hos oss och våra närmaste släktingar, människoaporna. De nya fynden visar att komplext uppbyggd kognition kan uppstå flera gånger i naturen oberoende av evolutionärt ursprung, vilket har betydelse för kartläggningen av tänkandets underliggande principer.
Den som vistats en tid i London ser nyttan i att bära med paraply, även om det är otympligt och trots att himlen för tillfället är blå. Att kunna planera utifrån förväntningar, och i processen försaka omedelbar belöning eller bekvämlighet, har betraktats som unikt för oss och människoaporna. Tidigare forskning har visserligen visat att kråkfåglar bland annat planerar för nästföljande dags frukost, men förmågorna har inte ansetts likvärdiga människoapornas.
De flesta kråkfåglar är nämligen av naturen mathamstrare, och deras – förvisso imponerande – planeringsförmågor kan vara specifika anpassningar till just matsamlardomänen. Den nya studien, som publicerats i tidskriften Science, visar däremot att korpar klarar generella planeringsuppgifter minst lika bra som människoapor.
Byteshandel med människor Författarna till studien, Can Kabadayi och Mathias Osvath, valde att låta korparna lösa uppgifter som de inte ägnar sig åt i det vilda och således saknar anpassningar för: verktygsanvändning och byteshandel med människor. Ytterligare en styrka är att dessa uppgifter använts i studier på människoapor, vilket skapar goda förutsättningar för jämförelser, påpekar doktoranden Can Kabadayi.
Studien omfattade en serie experiment där korparna, bland en samling föremål, kunde välja antingen ett verktyg eller en pollett. Verktyget öppnade en apparat med belöning som dök upp först senare och vid en annan plats. Polletten kunde bytas mot en belöning från en människa som även den uppenbarade sig på annan plats vid ett framtida tillfälle. Tiden från valet av de användbara föremålen tills att belöningen kunde inkasseras varierade mellan 15 minuter och 17 timmar, beroende på experiment. Korparna var påtagligt bättre än människoapor i bytesuppgifterna och löste verktygsuppgifterna lika bra som människoapor, trots att de senare är verktygsanvändare.
Planerar för framtiden I studien testade man också korparnas självkontroll, alltså i vilken utsträckning korparna nekade en omedelbar belöning till förmån för verktyg eller pollett som ledde till större belöningar i framtiden. För att kontrollera att djuren förstod att de fattade beslut inför framtiden, och inte bara valde föremålen för att de associerats med belöning, varierades tiden fram till apparaten eller bytespartnern samtidigt som korparna erbjöds en mindre omedelbar belöning i varje val.
En känd psykologisk mekanism hos oss människor är att framtiden har egenheten att devalvera belöningars värde, och ju längre fram i tiden de ligger desto mer värde förlorar de, berättar Mathias Osvath, docent i kognitiv zoologi. Alltså, vi är bättre på självkontroll när vi vet att den framtida belöningen är närmare. Korparna betedde sig precis på detta vis och resultaten visade också i övrigt att korpar har minst lika bra självkontroll som våra närmaste släktingar.
– För att kunna lösa uppgifter som dessa, krävs en samling olika förmågor som samordnas, till exempel självkontroll och minnesmekanismer av olika slag. Att korpar har liknande funktioner och kombinerar dem på snarlika vis som människoapor, trots att den gemensamma släktingen är så avlägsen som 320 miljoner år, skvallrar om att evolutionen gärna repriserar bra produktioner, säger Mathias Osvath.
Varje år genomgår ungefär 1 500 personer i Sverige kirurgiskt byte av aortaklaffen. I dag får ca 75 procent en biologisk klaff (från gris eller kalv) och resten en mekanisk. En komplikation med hög dödlighet är att den nya klaffen infekteras av bakterier, så kallad protesendokardit.
Fram till nu har det inte funnits siffror på om infektionsfrekvensen skiljer sig mellan de två olika klafftyperna. Det har också varit okänt hur vanligt det är att drabbas av infektion i en konstgjord hjärtklaff. I studien från Karolinska Institutet ingår drygt 26 500 patienter som fick en hjärtklaffprotes mellan 1995 och 2012. Av dessa drabbades 940 patienter av protesendokardit.
Stor skillnad i infektionsrisk Risken att drabbas av infektion i den konstgjorda hjärtklaffen var cirka 50 procent högre med en biologisk klaffprotes jämfört med en mekanisk klaffprotes. Uppföljningstiden var som längst 18 år.
– Vi hade inte väntat oss den stora skillnaden. Våra resultat är viktiga eftersom de bidrar till ökad kunskap om komplikationer efter kirurgiskt aortaklaffbyte, säger Natalie Glaser, läkare och doktorand vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet.
I de gällande europeiska riktlinjerna för kardiologi står det att det inte är någon skillnad i förekomsten av infektioner mellan de två typerna av implantat. Natalie Glaser menar att det kan bero på att tidigare studier har varit små och inte kunnat visa på någon skillnad. Dessutom är de gjorda på patienter som opererades för flera decennier sedan.
Den nya studien har även gett uppdaterade siffror på hur vanlig komplikationen är; totalt sett drabbas cirka 0.5 procent av de opererade patienterna av protesendokardit årligen. Vidare visar resultaten även att dödligheten var så hög som 16 procent inom en månad efter konstaterad infektion och 50 procent fem år efter diagnosen.
Patientens ålder styr val av klaff – I dag styrs valet av klaffprotes i stor utsträckning av patientens ålder. Biologiska klaffar används oftast till äldre patienter på medicinska grunder, delvis eftersom biologiska klaffar inte kräver livslång behandling med blodförtunnande mediciner. I den aktuella studien var personerna som fick biologiska klaffar i genomsnitt 13 år äldre än de som fick mekaniska men detta har vi kompenserat för när vi jämfört resultaten, säger Ulrik Sartipy, hjärtkirurg på Karolinska Universitetssjukhuset och docent vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet, samt ansvarig för studien.
Studien är bland annat finansierad av Hjärt-Lungfonden, Mats Klebergs Stiftelse och Magnus Bergvalls Stiftelse. Martin Holzmann har rapporterat att han har fått konsultarvode från Actelion och Pfizer.
Publikation:
”Prosthetic valve endocarditis after surgical aortic valve replacement” Natalie Glaser, Veronica Jackson, Martin Holzmann, Anders Franco-Cereceda och Ulrik Sartipy, Circulation, online 17 juli 2017.
Kontakt: Natalie Glaser, leg läkare, doktorand Institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet Mobil: 070-591 14 13
E-post: Natalie.Glaser@ki.se
Ulrik Sartipy, docent, överläkare
Institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet och Tema Hjärta och Kärl vid Karolinska Universitetssjukhuset
Tel: 08-517 728 94 eller 070-690 75 61
E-post: Ulrik.Sartipy@ki.se
Presstjänsten vid Karolinska Institutet
Tel: 08-524 860 77
E-post: pressinfo@ki.se
Sjukvården kan idag bota mer än hälften av dem som drabbas av medulloblastom men nya behandlingar behöver utvecklas. Ett stort kliniskt problem är tumörcellernas förmåga till lokal metastasering inom hjärnan, vilket gör att nya tumörer kommer tillbaka efter operation av ursprungstumören.
Studien fokuserar på proteoglykaner, en grupp molekyler som är vanliga i hjärnan och som består av proteiner med en eller flera kolhydratkedjor på. Det enzym som bryter ner dessa kedjor kallas heparanase och forskarna fann att både medulloblastomceller och celler från andra barnhjärntumörer behöver detta enzym, vilket kan öppna för nya sätt att behandla tumörerna.
– Cancercellerna invaderar normal hjärnvävnad, vilket gör dem svårbehandlade. Vid invasionen bryter cancercellerna ner proteoglykaner som finns på och mellan cellerna. När vi blockerade enzymet heparanase som bryter ner proteoglykaner så stoppade det cancercellernas tillväxt, säger Karin Forsberg Nilsson, professor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet och SciLifeLab, som har lett studien.
Krymper tumörer Forskarna fann att heparanase finns i mycket högre grad i barnhjärntumörer än i den friska hjärnan och att en molekyl som blockerar enzymet inducerade celldöd i medulloblastomceller i kultur, medan normala hjärnceller inte påverkades. I försök i möss såg forskarna att blockering av heparanase krympte tumören med >80%.
– Studien ökar vår förståelse för hur cancerceller interagerar med den omgivande mikromiljön i tumören. Det hoppas vi ska kunna gå att utnyttja för nya terapier, säger Argyris Spyrou, doktorand vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala Universitet som är förste författare till den aktuella studien.
Studien som sker i samarbete med forskare i Haifa, Israel och Brisbane, Australien publiceras i tidskriften Molecular Cancer Therapeutics.
Kontakt:
Karin Forsberg Nilsson, professor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi, Uppsala universitet, e-post: karin.nilsson@igp.uu.se, tel: 07 01-67 95 79.
Science for Life Laboratory (SciLifeLab) är ett nationellt center för molekylära biovetenskaper med fokus på forskning inom hälsa och miljö. Centret kombinerar teknisk expertis och avancerade instrument med ett brett kunnande inom translationell medicin och molekylär biovetenskap.
– Förklaringen kan vara att ett stabilt klimat gör att skilda populationer kan leva kvar så att de hinner bilda nya arter utan att dö ut eller blandas med andra arter innan artbildningen är klar, säger Roland Jansson, docent vid Umeå universitet som har lett forskningsprojektet.
Hur livet på jorden har utvecklats från ett enkelt ursprung till flera miljoner arter är en av biologins centrala frågor som fortfarande är olöst. Framsteg i genetik och bioinformatik har gjort att vi nu vet mycket om hur olika arter är besläktade och deras ursprung, men vi vet relativt lite om vilka miljöförhållanden som får arter att mångfaldigas.
I ett projekt om hur klimatförändringar påverkar evolution av biologisk mångfald försöker forskare att fylla denna kunskapslucka. Man har studerat fågelsläkten som är endemiska, det vill säga lokalt avgränsade, för Nord- och Sydamerika för att undersöka vilka geografiska och klimatiska faktorer som kan förklara varför fler arter ackumuleras i vissa släkten jämfört med sina mer artfattiga systersläkten.
Stabilt klimat ger ro att utvecklas Det visade sig att fågelsläkten som levde i områden som varit mer klimatiskt stabila under de senaste årmiljonerna hade delat upp sig till fler arter jämfört med sina närmaste släktingar som levde i områden där klimatet hade skiftat mer. Det har tidigare funnits en hypotes om att klimatförändringar skulle gynna bildandet av nya arter, men det gäller alltså åtminstone inte för fågelarter under de senaste årmiljonerna.
Frågan vad de nya rönen innebär för den framtida biologiska mångfalden med tanke på klimatförändringarna är dock inte helt lätt att besvara. Å ena sidan beräknas den globala uppvärmningen bli mindre i områden som har haft stabilt klimat, å andra sidan kan arter i klimatiskt stabila områden vara mindre tåliga mot klimatförändringar.
– Klimatförändringar har alltid förekommit. Men den uppvärmning vi nu står inför gör klimatet varmare än på flera miljoner år och ligger bortom vad många arter tidigare genomgått, säger Roland Jansson.
En annan faktor som gör det svårare för naturen att anpassa sig till klimatförändringar än tidigare, är att de flesta ekosystem idag domineras av människan. Det finns därmed inte samma möjlighet längre för arter att anpassa sig till förändringar genom att sprida sig till nya områden.
Kontakt:
Roland Jansson
Universitetslektor, docent
Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet
Telefon: 070-368 66 05
E-post: roland.jansson@umu.se
Det visar forskare vid Uppsala universitet och East Anglia-universitet i Storbritannien I en ny studien. Resultaten kan få stor betydelse för adaptiv evolution och forskning om assisterad befruktningsteknik såsom IVF.
Hittills har man antagit att alla fertila spermier i en enda ejakulation från ett djur är lika kapabla att alstra en livsduglig avkomma. Mycket lite forskning har gjorts för att undersöka betydelsen av val av spermie och den avkomma som denna alstrar. Valen består av olika miljöfaktorer som avgör vilka typer av organismer som klarar sig bättre än andra.
Goda egenskaper håller i sig I studien, som publicerades i tidningen PNAS, användes zebrafisk, Danio rerio, för att visa att valet även mellan intakta fertila spermier i en enda ejakulation påverkar avkommans hälsotillsånd (fitness). Skillnaderna i hälsa och andra egenskaper förs även vidare till nästa generation.
– Vi fann att valet av långlivade spermier alstrade avkommor som hade större chans att överleva och klarade sig bättre som vuxna än sina syskon som var avkommor av kontrollspermier som inte hade valts ut. Det är således möjligt att bli kvitt spermier av sämre kvalitet i en ejakulation genom att välja utifrån spermiernas egenskaper, säger Simone Immler, forskare vid Uppsala universitet och vid East Anglia-universitetet.
– Särskilt hanavkommor av långlivade spermier uppvisade högre fitness. Hos båda könen fördes effekten även vidare till nästa generation.
Studien visade att spermier med olika egenskaper i en och samma ejakulation från en enda zebrafiskhanne även skilde sig åt när det gällde deras genetiska sammansättning. Detta visade med andra ord att generna i varje spermie kunde påverka dess egenskaper – en uppfattning som hittills har avvisats.
Särskilt tydlig skillnad hos hannar Forskarna valde spermier utifrån livslängd och använde dem för experimentell befruktning i en Petri skål, för att kunna mäta tiden mellan aktiveringen av spermierna – som sker vid kontakt med vatten – och befruktningen.
Spermierna aktiverades antingen omedelbart och tillsattes till ägg i en behandling med så kallad ”kort aktiveringstid” (SAT) eller hölls kvar tills 50 procent av spermierna inte längre var rörliga varpå de tillsattes till ägg i en behandling med ”lång aktiveringstid” (LAT).
Avkomma från LAT-spermien visade på en ökning i överlevnad som var 7 procent högre jämfört med avkomman från SAT-spermien. Hanavkommor från LAT-spermier producerade dessutom spermier som simmade betydligt snabbare.
Sedan bedömdes den reproduktiva framgången hos den vuxna han- respektive honavkomma som alstrades genom det första experimentet. Det var ingen skillnad i reproduktiv framgång mellan LAT-honorna och SAT-honorna, medan den reproduktiva framgången var 4 procent högre hos LAT-hannarna. De honor som parades med LAT-hannar producerade även 20 procent fler ägg än de som parades med SAT-hannar.
– Detta visar tydligt hur valet av en viss spermieegenskap i en enda ejakulation – i detta fall spermiens livslängd – kan ha en betydande effekt på den alstrade avkomman. Spermievalet påverkade starkt fitnessegenskaperna hos den direkta avkomman men denna påverkan kvarstod även hos den nästföljande generationen, säger Simone Immler.
– Skillnader hos spermier som produceras av samma hanne i en och samma ejakulation har uttalade effekter på olika fitnessrelaterade egenskaper genom hela livet och denna skillnad är genetisk betingad. Dessa forskningsresultat är intressanta och kan förklara varför sådana skillnader finns bland spermier.
– Våra forskningsresultat kommer sannolikt att få stor betydelse för viktiga evolutionsprocesser och även ge insikter som är avgörande för tekniker för assisterad befruktning – såsom IVF – hos såväl människor som djur. För närvarande utesluter dessa tekniker många, om än inte alla, naturligt förekommande steg i processen att välja spermier i en ejakulation och vi behöver förstå konsekvenserna av detta.
Kontakt: Simone Immler, universitetslektor vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet, simone.immler@ebc.uu.se, telefon: +44 74 97543009 (Storbritannien).
Hos djur uppkommer flockbeteenden till synes spontant i en grupp av självständiga individer utan någon tydlig ledare. Beteendet förekommer hos alla möjliga typer av organismer, från bakterier till människor. Ett antagande är därför att det finns grundläggande principer för flockbildning som inte är beroende av enskilda individer. Nu har forskare från Lunds universitet tillsammans med kollegor från Storbritannien och Frankrike kommit fram till att flockbeteendet hos mikroorganismer är mer avancerat än vad vi tidigare har trott.
– Vår forskning är en fysikalisk förklaringsmodell till hur mikroorganismer transporterar sig. Ur ett biologiskt perspektiv är det användbart att utreda de evolutionära grunderna bakom flockbeteenden hos bakterier eftersom sambanden kan öka förståelsen för förloppet vid infektionssjukdomar, säger Joakim Stenhammar, kemiforskare vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet.
Hittar varann genom svallvågor När en människa eller djur simmar bildas det vätskeflöden, svallvågor, som andra kan känna av. Forskarna har nu skapat en teoretisk modell som beskriver hur enskilda mikroorganismer kommunicerar med varandra via de vätskeflöden som varje organism skapar när den simmar. Den fysikaliska principen skiljer sig åt från vanliga svallvågor, men flödena i sig gör att bakterier känner av varandras närvaro och påverkas av varandra vid mycket låga koncentrationer. Mikroorganismer kan då inte beskrivas som isolerade individer.
Sedan tidigare är det känt att vissa simmande bakterier, exempelvis E. coli och Salmonella, bildar flockar vid höga koncentrationer. I den aktuella studien har Stenhammar och hans kollegor visat att det endast är vid mycket låga koncentrationer, mindre än tio procent av det man ursprungligen har trott, som bakterier kan anses vara individer.
– Till skillnad från individuella bakterier kan flockar röra sig synkroniserat över långa längdskalor och flera gånger snabbare än vad en individuell bakterie kan simma, säger Joakim Stenhammar.
– Vår forskning lägger en pusselbit till förståelsen av hur flockbeteende i biologiska system fungerar, och modellen kan appliceras på en lång rad olika simmande mikroorganismer, säger Joakim Stenhammar.
Studie: ”Role of Correlations in the Collective Behavior of Microswimmer Suspensions” Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Physical Review Letters.
SVA bjuder in allmänheten att hjälpa till med att fånga och skicka in myggor, rullar på under sommaren.
– Vi vill ta reda på om det finns nya arter av mygg i landet. Vi letar särskilt efter nilfebersmyggan, som jag själv fann ett exemplar av förra sommaren, och en variant av den sydliga husmyggan, säger Anders Lindström, entomolog och myggforskare vid Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA).
Så fångar du myggan
Istället för att bara smälla till myggan när den biter så ber myggforskaren att man fångar in den i en burk, ask eller liknande. Burken läggs i frysen så att myggan dör. Före transport bör man lägga till exempel hushållspapper eller bomull i botten på behållaren, myggan ovanpå och sedan ytterligare ett lager med papper eller bomull över så att myggan inte skadas i transporten. Myggforskaren Anders Lindström berättar mer i filmen:
Den som hittar en mygga som bits – skicka in den till SVA, MIK, Anders Lindström, 751 89 Uppsala. Mygginsamlingen pågår juni – augusti 2017.
– Nilfebersmyggan är en mygga som kan sprida flera sjukdomar, och därför är vi intresserade av att få reda på var den finns. Därför önskar vi att folk som attackeras av myggor i öppna, kustnära områden i Sydsverige fångar och skickar in myggor till oss på SVA för artbestämning. Personal från SVA kommer också att åka runt i Skåne i sommar och leta efter den här myggan och även andra spännande myggarter, säger Anders Lindström.
– Bästa tiden för nilfebersmyggan är nu från mitten av juli till början av september. De förökar sig kontinuerligt hela sommaren och det gör att det finns som allra flest myggor i slutet på säsongen.
Nilfebersmyggan, Culex modestus. Foto: Anders Lindström/SVA.
Söker variant av sydlig husmygga
SVA vill också få in myggor som fångas i städer i södra delen av landet. Kyrkogårdar, koloniområden och mindre vattensamlingar kan ha ganska mycket mygg och det är intressant att se vilka arter som finns där. Det finns en variant av sydlig husmygga som förökar sig i städer, under marken i kloaker, tunnelbanor eller översvämmade källare. Den är ofta inblandad i smittspridning längre söderut i Europa.
– I år har vi redan fått in exemplar av den här myggan från Göteborg och Malmö och jag har tidigare själv fångat den i Stockholm.
Grodmyggan, Culex territans. Foto: Anders Lindström/SVA
Om kyrkogårdsmyggan, som sprider sig i Europa, kommer till Sverige är chansen stor att den påträffas på en kyrkogård någonstans i södra Sverige. Även den sällan sedda grodmyggan, Culex territans, har samlats in nu, både i Skåne och Uppland.
– Det här är en mygga som inte biter människor, den suger bara blod från groddjur. Larverna är knallgröna och den verkar vara mycket mer utbredd än vi tidigare trott, säger Anders Lindström.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) finansierar med 3,5 miljoner kronor ett projekt för att utveckla verktyg för att beräkna risker och platser för myggangrepp. Projektet, som leds av Anders Lindström och involverar flera myndigheter och organisationer, pågår 2016–2017.
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
