Mopedister, gående och cyklister, alla med olika hastigheter och rörelsemönster, ska samsas på våra gång- och cykelvägar. Det uppstår incidenter och kollisioner som skulle kunna bero på skillnader i hastighet. Ungefär en procent av de fotgängare som uppsöker akutsjukvård har skadats i en kollision med en cyklist. Av alla skadade cyklister som uppsöker akutsjukvård har sju procent skadats i en kollision med en annan cyklist och en procent i kollision med mopedist respektive fotgängare. I det stora hela är olyckor mellan oskyddade trafikanter alltså inget stort trafiksäkerhetsproblem, utan snarare ett trygghetsproblem.
Öka kunskapen – För att öka tryggheten behövs åtgärder, men kunskap saknas om trafikantsammansättning och hastighetsnivåer. Syftet med projektet var därför att öka kunskapen om cyklisters hastigheter på gång- och cykelvägar, säger Jenny Eriksson, forskare på VTI.
Utifrån tidigare insamlade mätningar samt egna hastighetsmätningar konstaterar forskarna att cyklisternas medelhastighet varierar mellan 15–25 kilometer i timmen. Ungefär 70–95 procent av de trafikanter som observerades på gång- och cykelvägarna var cyklister och cirka 5–30 procent var fotgängare. En ytterst liten andel var mopedister.
– I Stockholm, där vi hade tillgång till tidigare års hastighetsdata, har vi inte kunnat påvisa någon generell ökning av cyklisternas hastighet i ett längre tidsperspektiv, vare sig i medelhastighet eller andel cyklister som håller högre fart än 30 kilometer i timmen. Däremot har cykelflödet ökat på många platser. Det innebär att antalet cyklister som håller en hög hastighet ökar, även om inte andelen ökar. Detta kan felaktigt uppfattas som ökade medelhastigheter, säger Jenny Eriksson.
Lugnare på lunchen Cyklisternas medelhastighet varierar ytterst lite över dygnet. Vid lunchtid och under helgen är medelhastigheten något lägre jämfört med under vardagar, den främsta förklaringen är troligtvis att det är typen av ärende som inverkar på medelhastigheten i dessa fall. Under året verkar inte cyklisters medelhastighet påverkas speciellt mycket, annat än under vintermånaderna. Cykelflödets storlek verkar inte påverka medelhastigheterna nämnvärt.
Vad gäller typ av cykel var komfortcykeln mest förekommande följt av trekkingcykel. Elcykel förekom på alla platser, men i varierande omfattning från 1 till 10 procent. Racer förekom också på alla platser, mellan 1–15 procent. På de två platser med de högsta andelarna el- och racercyklar uppmättes jämförelsevis hög medelhastighet.
Fakta om projektet:
Tre olika underlag har använts, dels hastighets- och cykelflödesmätningar från tidigare mätningar i tre olika kommuner; Eskilstuna, Linköping och Stockholm för totalt 18 platser, dels nya hastighets- och cykelflödesmätningar samt observationsstudier i Linköping (4 platser) och Stockholm (1 plats). Utöver detta har forskarna sammanställt några utvalda referenser.
Projektet ingår i ett treårigt forskningsprogram om oskyddade hjulburna trafikanter som finansieras av Stiftelsen Länsförsäkringsbolagens Forskningsfond. Läs mer om forskningsprogrammet.
– Det ska ske så tidigt som möjligt, innan skadan är skedd och så fort man misstänker att barnet kan drabbas av en hjärnskada. Direkt efter födseln om det gäller en infektion hos barnet, och innan förlossningen om mamman bär på något som kan smitta fostret, säger Amin Mottahedin, disputerad vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi.
Hjärnskador hos nyfödda är den vanligaste orsaken till neurologiska problem som cerebral pares, CP. I Sverige diagnostiseras två av tusen spädbarn med denna form av störd muskelkontroll. Den är vanligare hos för tidigt födda, men förekommer också efter fullgångna graviditeter.
Vanliga orsaker till hjärnskada är syrebrist (hypoxi), lågt blodflöde (ischemi) till hjärnan, eller både och. Ännu en riskfaktor är infektioner hos spädbarn eller mamma runt födseln, och huvudfrågan i Amin Mottahedins avhandling är just hur infektioner ökar riskerna.
Försvagat försvar i hjärnan
Studier på nyfödda möss visade att hjärnskadorna efter framkallad hypoxi och ischemi förvärrades när man först aktiverade djurens immunförsvar. Detta skedde genom ett par så kallade tolliknande receptorer, TLR, som finns på ytan av alla immunceller och känner igen infektioner. TLR3 reagerar främst på virus och TLR2 på en viss grupp av bakterier.
Att aktivera just dessa receptorer visade sig öka hjärnskadorna, liknande dem spädbarn kan få, i både nervceller och nervfibrer hos möss. Virus- och bakterieinfektioner gör alltså hjärnorna känsligare för syrebrist och dålig blodtillförsel.
Fortsatta studierna gav även svar på hur den ökade känsligheten uppstår. När TLR3 aktiverades svarade hjärnan med kraftig inflammation, som via cellförändringar ledde till att hjärnans egna immunceller blev mer reaktiva. Aktivering av TLR2 följdes av en invasion av vita blodkroppar till hjärnan, och samtidigt sämre energitillförsel.
Skador som kan stoppas
Effekterna visade sig dock kunna dämpas med N-acetylcysteine. Vid försök på råttor kunde även flödet av vita blodkroppar blockeras genom riktad behandling mot det som visat sig vara deras passage in till hjärnan, organet plexus choroideus.
I forskningen kring just plexus choroideus finns mycket kvar att göra innan resultaten når vården, menar Amin Mottahedin. Däremot tror han att det går snabbare när det gäller att behandla blivande mammor och nyfödda med läkemedlet NAC, oralt eller intravenöst, för att förebygga hjärnskador.
– Vi har modellerat virusinfektioner och bakterieinfektioner och sett att båda, i kombination med syrebrist och dålig blodtillförsel till hjärnan, kan förvärra en hjärnskada. Vi har också visat att vi kan förhindra det genom att stoppa kommunikationen mellan infektionen och inflammationen i hjärnan med ett beprövat läkemedel, som i tidigare studier visat sig inte göra någon skada, säger Amin Mottahedin.
Den skrämmande nyheten om mer plast än fisk i haven år 2050, lanserades i en rapport från välgörenhetsorganisationen Ellen Mac Arthur Foundation i början av 2016. Enligt organisationen Håll Sverige Rent kommer 80 procent av havsskräpet från land, och på topp-fem-listan över skräp funnet på Östersjökusterna finns olika plastprylar, plastflaskor, plastpåsar och skumplastbitar.
– Största problemet är att när plasten väl hamnat i havet så stannar den där. Om man vill städa bort plasten gäller det att hinna göra det innan den smulas sönder till mindre partiklar, säger Marie Löf, ekotoxikolog vid Stockholms universitets Östersjöcentrum.
Magen full av plastpåsar
För djurlivet kan plastskräpet få otrevliga konsekvenser. Fiskar trasslar in sig i borttappade fiskenät, fåglar och vattenlevande däggdjur skadas eller drunknar efter att ha fastnat i plastpåsar och andra förpackningar. Det finns exempel på valar som påträffats med magarna fulla av plastpåsar.
Även efter att plasten smulats sönder och blivit till mindre partiklar kan den påverka det marina livet. Exempelvis har forskare sett att musslor får i sig relativt stora mängder plastpartiklar som är runt 10 mikrometer i diameter. Forskare vid Finlands miljöinstitut i Helsingfors har även konstaterat att zooplankton från Östersjön äter små partiklar av polystyrenplast.
Misstankar finns också om att plastpartiklarna kan vandra uppåt i näringskedjan – till djur som äter plankton och även till människor som äter musslor och ostron. Mikroplast med partiklar mindre än fem mikrometer i diameter kan enligt några studier tas upp i fiskars vävnad – i lever, gälar och tarmar. Havskräftor som ätit mikroplast under åtta månader förlorade vikt, och ostron som serverades liknande mat fick försämrad reproduktionsförmåga.
– Forskarna är ändå eniga om att man inte ska sluta äta fisk på grund av plasten. De positiva hälsoeffekterna överväger. Men det är en varningsklocka att plasten kommer in i vår mat, säger Marie Löf.
En ny studie från Stockholms universitet visar att det finns mycket mikroplast i Östersjön, bland annat runt Stockholm. Mängden mikroplast i ytvattnet nära staden är ungefär lika stor som utanför flera städer i Kalifornien, och i Stockholms skärgård finns ungefär lika mycket plast som i nordvästra Medelhavet.
Mängden plast fylls hela tiden på. Plastpåsen med skräp som farfar slängde i Östersjön på 1960-talet finns fortfarande kvar, fast i sönderdelad form. På senare tid har det också tillkommit allt mer plastpartiklar från kosmetika, hygienprodukter och textilier.
Mikroplaster i sminket
Mikroplaster är små, små plastbitar som läggs till i produkter för sin skrubbande effekt, eller som utfyllnad och för att ge konsistens. De hittas i handtvål, duschkräm, peeling, solkräm och smink som läppstift, foundations och mascara. Ämnen med mikroplast kan ha namn som Acrylate/Styrene copolymer, Nylon, Polyethylene (PE), Polymethylmethacrylat (PMMA).
De största utsläppskällorna av mikroplast till miljön, rent generellt, är enligt en ny rapport från Naturvårdsverket: väg- och däckslitage, industriell produktion och hantering av primärplast, konstgräsplaner, textiltvätt, båtbottenfärger och nedskräpning.
Uppskattningar gjorda av IVL Svenska Miljöinstitutet visar att 8 200 ton mikroplaster per år skapas vid väg- och däckslitage. Runt 2 000 ton gummigranulat per år kommer från konstgräsplaner. Syntetfibrer från tvätt bidrar med mellan åtta och 945 ton mikroplastpartiklar per år och utsläpp från hygienartiklar med 66 ton.
Exakt hur mycket av allt detta som hamnar i havet är ännu inte känt. Det beror på hur mycket som slipper igenom avloppsreningsverken eller rinner ut med dagvattnet, och hur mycket snö som tippas i havet. En tidigare studie gjord av Östersjöcentrum uppskattar att vårt innanhav tar emot mellan 13 och 40 ton mikroplast från kroppsvårdprodukter varje år. Många är därför överens om att problemet med mikroplaster i haven behöver tas på stort allvar.
Varifrån kommer plasten i havet?
Mellan 13 och 40 ton mikroplast från kroppsvårdprodukter hamnar i Östersjön varje år. Stora mängder plast- och gummipartiklar kommer också från väg- och däckslitage, industriell produktion och hantering av primärplast, konstgräsplaner, textiltvätt och båtbottenfärger. Utöver det hamnar stora mängder plastskräp i havet.
– Det räcker med att veta att det finns för mycket plast i haven. Vi kan undersöka i 100 år till hur farligt det är, men det viktiga är ändå att se till att plasten inte kommer till havet. Det finns redan många goda sätt att hantera plast, som vi borde använda mer, säger Magnus Breitholtz, professor vid institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi på Stockholms universitet.
Undvik mikroplaster!
Kasta ingen plast i naturen. Den kan skada djur och miljö på många olika sätt. Undvik kroppsvårdsprodukter som innehåller mikroplaster. Lämna din uttjänta plastbåt till skrotning. Om du använder båtbottenfärg, se till att den är godkänd för Östersjön. Ta hand om avskrapad bottenfärg och lämna på en miljöstation. Tänk också på att skydda dig själv. Vill du göra en extra insats? Ta en skräppåse med dig ut i skärgården och plocka upp det skräp som redan finns där.
Källa: Hållbara hav
Kemikalieinspektionen lämnade för 1,5 år sedan ett förslag på förbud mot mikroplaster i kosmetiska produkter till regeringen. Det gällde främst produkter som innehåller plastkulor och sköljs av direkt vid användningen – som duschgel, kroppsskrubb och ansiktsrengöring.
Målet är att förbudet ska börja gälla från 1 januari 2018. Sverige fortsätter även att driva frågan om förbud på EU-nivå, men det arbetet beräknas ta längre tid. Många ställer också sin förhoppning till bättre processer i reningsverken, som kan hjälpa till att ta bort mer plast.
– Det finns ingen enskild quick-fix för att komma tillrätta med problemet, utan vi måste titta på flera olika lösningar. Till exempel kan det handla om att utveckla nya luddfilter till tvättmaskiner, som fångar upp plastpartiklar från kläder. Eller en sådan enkel grej som eco-driving, mjukare bilkörning som minskar slitaget på vägar och däck, säger Marie Löf.
Text: Marie Granmar på uppdrag av forskning.se
Efter en biopsi på patienten transformeras hudcellerna till hjärnceller som effektivt imiterar sjukdomstillståndet och patientens ålder. Att cellerna nu kan framställas i stora antal innebär att forskarna kan genomföra en rad experiment som tidigare inte varit möjliga.
För ett par år sedan var Malin Parmars forskargrupp en av de första i världen med att omvandla hudceller direkt till hjärnceller, utan att passera stamcellsstadiet. Upptäckten chockade forskarna och framstod som smått osannolik.
Nu närmar sig teamet den punkt då forskningsfyndet är på väg att bära frukt på bred front. Genom ett nytt ”recept” där man ändrat en smula på den genetiska kod som triggar ombildningen av cellerna har man kunnat mångdubbla produktionen av sjukdomsspecifika hjärnceller.
Storskalig produktion av hjärnceller – Framför allt så har vi hämmat ett protein, REST, som är involverat i att etablera celler som inte är nervceller. Efter att ha begränsat detta proteins påverkan i omvandlingsprocessen har vi sett helt andra resultat. Sen har vi lekt med att förändra doseringen av de övriga komponenterna i det tidigare receptet vilket också slagit väl ut. Sammantaget har det gett en effektivitet som är slående. Tidigare kunde vi få ut cirka tio hjärnceller från 1000 hudceller, nu kan vi få ut ungefär 500, säger Malin Parmar, professor i utvecklings- och regenerativ neurobiologi vid Lunds universitet.
Ökningen i produktionen kommer att få långtgående konsekvenser. De nya volymerna möjliggör helt enkelt forskningsprojekt som tidigare varit ogenomförbara. Bland annat öppnar det upp forskningsområden kopplade till tester för nya läkemedel, etablerandet av mer träffsäkra sjukdomsmodeller och utvecklingen av diagnostik som ska upptäcka sjukdomarna i ett tidigare skede.
Cellerna imiterar både sjukdom och ålder De nya cellerna kan inte bara imitera sjukdomstillståndet utan också patientens ålder. Genom att studera cellen i odlingsskålen kan forskarna nu betrakta sjukdomens mekanismer i en ”gammal” hjärncell över tid. Neurodegenerativa sjukdomar brukar kallas ”den åldrade hjärnans sjukdomar” och för att begripa dem måste vi bättre förstå hur just ålder påverkar sjukdomsförloppet. Lundaforskarnas upptäckt kan förhoppningsvis bidra med en avgörande pusselbit om kopplingen mellan sjukdomarnas uppkomst och cellens åldrande som tidigare forskning baserad på djurförsök och stamceller inte kunnat ge.
– Detta tar oss ett steg närmare verkligheten, när vi nu kan titta in i den mänskliga hjärnan och se vad som försiggår i de här sjukdomarna. Om det här faller väl ut så kan det förändra forskningsfältet i grunden eftersom det hjälper oss att bättre förstå sjukdomarnas verkliga mekanismer. Vi tror att många labb runtom i världen skulle vilja börja testa på de här cellerna för att komma närmre sjukdomarna”, säger Johan Jakobsson, forskargruppsledare för molekylär neurogenetik vid Lunds universitet.
Kontakt:
Malin Parmar, Professor vid Utvecklings- och regenerativ neurobiologi. E-post: malin.parmar@med.lu.seTelefon: +46 46 222 06 20
Johan Jakobsson, Universitetslektor vid Molekylär neurogenetik. E-post: johan.jakobsson@med.lu.seTelefon: +46 46 222 42 25 Mobil: +46 70 928 64 43
Fel matchning kan vara en viktig arbetsrelaterad orsak till sämre hälsa bland utlandsfödda arbetstagare. Det visar en studie i en ny avhandling i sociologi.
– För vissa grupper med en högre utbildning än vad deras arbete kräver, finns det en koppling mellan dålig självskattad hälsa särskilt bland män och kvinnor från länder utanför Västeuropa, säger Andrea Dunlavy, nybliven doktor i sociologi på CHESS, Center for Health Equity Studies och Sociologiska institutionen.
Överutbildade taxichaufförer
I Sverige har överutbildning bland utlandsfödda diskuterats alltmer i den offentliga debatten. Ofta tas exempel som att ingenjörer, advokater eller läkare jobbar som taxichaufförer upp. Trots det har det hitintills funnits lite forskning på vad denna så kallade ”mismatch” eller överutbildning, det vill säga ha en högre formell utbildning än vad ens yrke kräver, har för hälsoeffekter.
Den här studien visar att en del överutbildade arbetstagare födda utomlands är mer benägna att rapportera dålig hälsa jämfört med svenskfödda arbetstagare som inte är överutbildade. Författarna hittade däremot inget samband mellan dålig hälsa och överutbildning bland infödda arbetstagare, något som det krävs ytterligare forskning för att förklara.
– Vi har en integrationspolitik med fokus på sysselsättning, där allt handlar om att få in utlandsfödda på arbetsmarknaden. Men det handlar inte bara om att få folk i jobb. Vi måste också se till vilka hälsoeffekterna är på arbetslivet, och de arbetsförhållanden som karaktäriserar de jobb som människor får, säger Andrea Dunlavy.
Diskriminering och kronisk stress
Förklaringen kan ligga i att utlandsfödda oftare än svenskfödda upplever en större stress till följd av sin överutbildning. I förlängningen kan det leda till sämre hälsa. Exempelvis löper utlandsfödda större risk att uppleva stressfaktorer som diskriminering. Diskriminering kan i sin tur leda till att utlandsfödda oftare får jobb som de är överkvalificerade för. Utlandsfödda kan också få svårare att gå från jobb där de är överkvalificerade på grund av arbetsmarknadsintegrationsproblemen som de står inför. Detta kan medföra erfarenheter av kronisk stress, som kan vara särskilt hälsofarliga.
Arbetsmarknaden i Sverige idag blir också alltmer polariserad. Det finns fler låglönejobb och fler högavlönade jobb, men färre jobb i mitten.
Osäkert i gig-ekonomin
– Vi ser också en mer osäker arbetsmarknad och utvecklingen av en ”gig-ekonomi”, där arbetare och och konsumenter länkas ihop genom appar i mobilen.
Den här typen av förändringar är – i kombination med en integrationspolitik som främst syftar till sysselsättning men som tar mindre hänsyn till kvaliteten på sysselsättningen – viktiga faktorer att ha i åtanke när det gäller hälsan hos utlandsfödda, menar Andrea Dunlavy.
– Det är viktigt eftersom utlandsfödda personer i allmänhet tenderar att uppleva fler brister på arbetsmarknaden jämfört med svenskfödda, säger hon.
Det är sedan tidigare känt att avskogningen i Amazonas på lång sikt har negativ inverkan på det globala klimatet på grund av större utsläpp av koldioxid i atmosfären. Men nu visar forskare från bland annat Lunds universitet att avverkningarna även riskerar att rubba hela regnskogens så kallade resiliens, det vill säga regnskogens långsiktiga förmåga att återhämta sig i samband med förändringar, och förmågan att absorbera atmosfäriskt koldioxid.
Den aktuella studien bidrar med ny kunskap eftersom tidigare markanvändningsstudier huvudsakligen har fokuserat på enbart klimatpåverkan.
– Att studera ekosystemets resiliens har inte gjorts i tidigare studier kring markanvändningen i Amazonas, säger Minchao Wu, doktorand i naturgeografi vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet.
Jordsystemmodell
Forskarna har i studien använt en högupplöst, regional jordsystemmodell som utvecklats vid Lunds universitet. Tidigare studier som gjorts på området har haft en relativt grov upplösning i sina datorsimuleringar och utan möjlighet att ta med en detaljerad nivå av vegetationsdynamiken. Därför har det enligt forskarna hittills varit svårt att ringa in effekterna, men med den nya generationens regionala jordsystemmodeller kan nu en sådan effektstudie utföras.
– Vår studie visar att den pågående avskogningen i utkanten av Amazonas kan få negativa följder för hela regnskogen, säger Minchao Wu.
Orsaken är den onda cirkel som uppstår då avverkningen av skogen påverkar klimatet både lokalt och regionalt. När träden försvinner i kantområdena skapas en påtaglig lokal uppvärmning. Dessutom uppstår förändringar i luftcirkulationens mönster över hela Amazonasområdet under den torra säsongen.
Påverkar orörda inre skogområden
Denna händelsekedja blir självförstärkande och skapar en ond cirkel, som i allt högre grad riskerar att påverka hela ekosystemets balans. På så sätt riskerar även de orörda inre delarna av Amazonas regnskogsvegetation att påverkas negativt trots att själva avverkningarna sker långt bort i ytterområdena.
– Våra resultat pekar på att detta har börjat hända i Amazonas regnskog. Tidigare studier tenderar att underskatta sådana återkopplingar eftersom simulerad land-atmosfärsinteraktion också är upplösningsberoende, vilket innebär att signalerna för småskaliga markanvändningsförändringar sannolikt försvinner i en grov upplösningsmodell, säger Minchao Wu.
Regionala jordsystemmodeller är enligt Minchao Wu ett viktigt verktyg för att bedöma effekter av regionala miljöförändringar. Därför hoppas han och kollegorna att beslutfattare och andra aktörer som sysslar med planering av markanvändningen i Amazonas tar resultaten av studien i beaktande.
Bedöma klimatpåverkan
Forskarna vill nu fortsätta utveckla en mer avancerad regional jordsystemmodell för att förbättra den regionala miljökonsekvensbedömningen och tillämpa detta inte bara för Amazonas utan även för andra delar av världen. Syftet är att ge användbar information till beslutsfattare och intressenter i arbetet med att bedöma miljöpåverkan under framtida klimatförändringar.
Kontakt: Minchao Wu, doktorand, Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap. Tel 046 – 222 86 94, minchao.wu@nateko.lu.se
Tredimensionell bild av stelkrampsgiftet Tetanustoxin. Foto: Geoffrey Masuyer och Pål Stenmark
Tetanustoxin, så heter giftet som orsakar stelkramp. Pål Stenmarks forskargrupp vid Institutionen för biokemi och biofysik på Stockholms universitet har bestämt den första strukturen på giftet. Det gör att man för första gången kan se hur hela giftet är uppbyggt.
– Våra upptäckter skulle kunna användas till att designa nya läkemedel, säger Pål Stenmark, docent vid Institutionen för biokemi och biofysik, Stockholms universitet.
Tillsammans med sin forskargrupp har han tagit fram den första tredimensionella bilden av hela stelkrampsgiftet och kan visa hur det binder till våra celler.
– Nu kan vi se den exakta positionen av de 20 000 atomer som bygger upp tetanustoxin. Det gör att vi kan förstå hur giftet är uppbyggt och hur stelkrampsvaccinet ser ut.
Det giftigaste som finns
Botulinumtoxiner och stelkrampsgiftet tetanustoxin är de allra giftigaste ämnen man känner till. Gifterna är stora proteiner som produceras av speciella bakterier. Bakterien som tillverkar stelkampsgiftet finns i vanlig jord och kan börja växa i smutsiga sår, bakterien producerar giftet i såret. En unik och intressant egenskap hos Tetanustoxinet är att det färdas längs nervceller från såret till ryggmärg där det orsakar kramper som är livsfarliga.
– Vi har upptäckt att giftet ändrar form vid olika pH-värden. Det vill säga i sura vätskor ser giftet ut på ett sätt medan i neutrala vätskor, ser det ut på ett annat sätt. Vi tror att det här är ett sätt för giftet att anpassa sig till olika miljöer under sin resa i nervcellerna och för att hitta rätt väg till ryggmärgen. Man har tidigare inte vetat hur giftet ser ut eller att det förändrar sitt utseende vid olika pH.
Pål Stenmarks forskargrupp forskar om botulinumtoxiner som liknar stelkrampsgiftet, men medan botulinumtoxinet orsakar förlamning orsakar stelkrampsgiftet kraftiga kramper.
Vandrar i nervcellerna
– Vi vill veta mer om vad som gör att de har motsatt effekt. Tetanustoxinet vandrar i nervcellerna mot ryggmärgen medan botulinumtoxinet stannar lokalt och orsakar förlamning. Man skulle kunna använda våra upptäckter till att designa nya läkemedel som kan transporteras till hjärnan, säger Pål Stenmark.
I många delar av världen är inte alla vaccinerade mot stelkramp och framförallt spädbarn och nyblivna mödrar löper risk att dö i sjukdomen.
– Stora vaccinationsprogram har avsevärt förbättrat situationen i världen, men fortfarande dör cirka 60 000 i stelkramp varje år, säger Pål Stenmark.
Kontakt: För mer information kontakta Pål Stenmark: 08-16 37 29 eller 0739-84 12 16, stenmark@dbb.su.se
Det är biologerna Martin Stervander och Bengt Hansson vid Lunds universitet som tillsammans med kollegor från Portugal och Storbritannien fastslagit att den utrotningshotade stenknäcksiskan inte är en fink, utan världens största kanariefågel.
Stenknäcksiskan är en av världens mest sällsynta fåglar och finns bara på ön São Tomé i västafrikanska Guineabukten. Efter att fågeln upptäcktes 1888 var den osynlig i 101 år innan fågelskådare såg den igen. Tills nu har den kategoriserats som Neospiza – ”den nya finken”.
Färska DNA-analyser som forskarna gjort visar att det är en kanariefågel eller siska inom släktet Crithagra.
Dubbelt så stor som den näst största
Stenknäcksiskan utmärks av sin storlek (20 cm lång), platt huvud och mycket stor näbb. Den är 50 procent större än den näst största kanariefågeln. Det engelska namnet är São Tomé grosbeak.
São Tomé & Príncipe har aldrig varit förbundet med fastlandet. På 1000 kvadratkilometer återfinns hela 28 endemiska fågelarter. Det kan jämföras med 22 endemiska arter på Galápagos som är 100 gånger större.
På grund av att de små öarna varit isolerade så länge, så har flera arter utvecklats snabbt och skilt sig från sina släktingar på fastlandet, den så kallade ”ö-effekten”. Avskildheten på en ö innebär att evolutionen gör att fler arter utvecklar så kallad gigantism, blir jättar. Även motsatt evolution är vanlig, det vill säga att djur blir mindre.
São Tomé & Príncipe har bebotts i över 500 år, men lämnats tämligen intakta. Faktum är att ingen utrotning av någon art ännu är dokumenterad.
Camping gör oss alla morgonpigga. När vi vistas i naturligt ljus, särskilt på förmiddagarna så koordineras vårt biologiska system med solens upp- och nedgång och vi blir naturligt trötta när mörkret faller.
– Vi är gjorda för att vara utomhus. Det elektriska ljuset har bara funnits i 150 år och evolutionärt har vi inte anpassats för att vara inomhus så mycket som vi är idag. Alla varelser på den här planeten sover och vi människor har en biologi som är utvecklad för att sova när det är mörkt, säger John Axelsson, professor i sömnforskning vid Stockholms universitet.
När John Axelsson, tillsammans med amerikanska sömnforskare, lät människor campa och leva helt utan artificiellt ljus så tog det bara några dagar innan försökspersonerna ställde om sin dygnsrytm. När de kom hem igen var alla morgonmänniskor. Anledningen är att det är ljus och mörker som signalerar till kroppen när sömnhormonet melatonin ska produceras. När vi lever i enbart dagsljus så inrättar sig kroppen efter hur ljuset stiger och faller.
Dygnsrytmen rätt på några dagar
Försökspersonerna i campingstudierna utsattes för upp till 13 gånger mer dagsljus än i sitt vanliga liv. Och efter bara några dagar hade dygnsrytmen ställts om.
Dessutom började deltagarna också leva i samklang med den biologiska klocka som finns i hjärnan. Om den biologiska klockan inte störs av väckarklockor, så är det den som bestämmer när vi ska vakna. Den påverkar även när vi känner oss som piggast och när vi är trötta.
Är vi anpassade till sommarnätterna?
Det kan vara så att vi inte är biologiskt anpassade för de ljusa sommarnätter vi har här i Norden. Det misstänker i alla fall John Axelsson, professor i sömnvetenskap vid Stockholms universitet som nu startar den första studien i världen om hur vi påverkas av de korta nätterna.
– Vi ska studera om det biologiska systemet som styr kroppens rytmer kan anpassa sig och om de ljusa nätterna får konsekvenser för sömnkvaliteten, säger John Axelsson.
Ur ett evolutionärt perspektiv är det en kort period som människan har bott så här långt norrut. Vår biologi är istället anpassad för att leva nära ekvatorn där dag och natt är ungefär lika långa. Det är därför möjligt att det system som signalerar till cellerna när de ska vara aktiva inte klarar av att ställa om när det aldrig blir mörkt. Studien startar den 20 juni, när det är som ljusast på året. 15 personer ska bo i tält i en vecka utan annat ljus än dagsljus och lägereld. Innan och efter tältperioden ska de undersökas i sömnlaboratoriet på Stockholms universitet.
– Där kommer deltagarna att vara i mörker i 24 timmar. Vi mäter då när under dygnet kroppen frisätter mörkerhormonet melatonin. På det sättet kan vi följa när deras biologiska natt sker.
– Många av cellerna runt om i kroppen har en egen dygnsrytm. De behöver regelbunden stimulering med kortisol för att bibehålla sin rytmicitet. Det är den tidgivare vi har för att signalera till cellerna att de ska vara aktiva. Nivån av kortisol är högst på morgonen och lägst på kvällen. Blockerar vi kortisol kommer rytmerna att tappas runt om i kroppen, säger John Axelsson.
Skiftarbete kan ge känsla av jetlag
Resultatet blir då att vi kan känna oss i otakt med dygnet, ungefär som när vi har jetlag. Något som till exempel kan drabba människor som jobbar mycket skift.
– Kroppen frisätter melatonin för att avspegla när den upplever att det är natt. Produktionen av melatonin ska egentligen börja när solen går ner och sluta när solen går upp. Men för många människor börjar inte melatonin frisättas förrän efter tolv på natten. Det beror på att om man är ute lite och utsätts för mycket artificiellt ljus så kan man ha nästan vilka melatoninrytmer som helst, säger John Axelsson.
Christian Benedict, docent i neurovetenskap vid Uppsala universitet, känner väl till John Axelsson och hans amerikanska kollegors forskning. Christian Benedict refererar särskilt till en studie som varit publicerad i den vetenskapliga tidskriften Current biology och tycker att det är intressant hur de resultaten sätter fokus på frågor som rör hur det moderna livet påverkar hälsan.
Miljön runtomkring påverkar sömnen
– Det finns mycket diskussion om hur vår hälsa påverkas av både buller, trafik, mobiltelefoner och tv. Artificiellt ljus spelar alltid en viktig roll för frågan om det kan bidra till sömnrubbningar. Är det så att vi har en miljö som motverkar att vi går till sängs i tid och därmed inte får tillräckligt med sömn? säger Christian Benedict.
Det kan vara en tuff utmaning för hjärnan att förstå allt det ljus som vi möter dygnet runt i en stadsmiljö, menar han. Campingstudien visar att man kan påverka en dygnsrytm som störts av urbana faktorer.
Hur blir man en morgonmänniska?
Kan man åtgärda sömnrubbningar genom att campa? Javisst, teoretiskt sett går det utmärkt, menar John Axelsson. Problemet är att alla kanske inte vill eller har möjlighet att åka på campingsemester. Men man kan komma långt bara genom att börja vistas mer utomhus.
– Är du kvällsmänniska och vill börja vakna tidigare på morgonen ska du vara utomhus på förmiddagen, helst så länge som två timmar även om en timme också är effektivt. På det sättet kan dygnsrytmen återställas med en timme per dag. I experimentella studier i sömnlaboratorier där man har väldigt starkt ljus på morgonen och totalt mörker på natten kan man ställa om två till tre timmar per dag. Men det är svårt att göra i verkligheten, säger John Axelsson.
Hur blir man en kvällsmänniska?
Om man däremot vaknar i gryningen och har svårt att somna om då ska man vara ute på eftermiddag och kvällen.
Ett av de största hoten mot en god natts sömn vid solens nedgång är alla skärmar i form av bärbara datorer, smartphones och surfplattor som fått flytta in i sovrummen. De digitala skärmarna är ett fenomen som bara har 20 på nacken och något som grottmänniskan inom oss aldrig har utvecklats för att hantera.
Att ta bort dem ur sovrummet är en de viktigaste sakerna vi kan göra för att få en mer naturlig dygnsrytm men det är samtidigt något av det svåraste.
– Vi är starkt styrda av vanor. För att lyckas ändra ett beteende måste man upprepa ett det ända tills det automatiserats i hjärna. Det är svårt och tar tid, men det går om man anstränger sig och använder sin vilja, säger Jan Axelsson.
Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se
PLATO skjuts upp år 2026 och kommer att övervaka hundratusentals relativt ljusstarka stjärnor över stora delar av himlen. Teleskopet söker efter de regelbundna minskningar i ljusstyrka som uppkommer när en planet passerar framför sin stjärna, och därmed skymmer en del av stjärnljuset.
PLATO har ett särskilt uppdrag att söka efter och karakterisera jordlika planeter som cirklar runt stjärnor som liknar solen på sådana avstånd att det blir lagom varmt – den så kallade beboeliga zonen, där flytande vatten kan finnas på en planets yta. PLATO ska också undersöka seismisk aktivitet hos en del värdstjärnor och ur det bestämma massa, storlek och ålder, vilket bidrar till förståelsen av planetsystemen.
Ett internationellt konsortium står för instrumenten ombord. Det svenska bidraget koordineras av Institutionen för astronomi vid Stockholms universitet och består i huvudsak av optiska filter.
Stockholms universitet är under tisdag till torsdag (20–22 juni) värd för ett PLATO-konsortiummöte vid Albanova universitetscentrum. Utöver Stockholms universitet bidrar Chalmers, Lunds universitet och Uppsala universitet till PLATO-projektet.
Kontakt: Alexis Brandeker, docent i astronomi, Stockholms universitet, Svensk koordinator för PLATO. Telefon: 08-5537 85 39, e-post: alexis@astro.su.se
Dygnet runt, året om, har den psykiatriska akutvårdsmottagningen på Kristianstad Centralsjukhus öppet. Här står läkare, skötare och sjuksköterskor till förfogande för att möta människor som behöver omedelbar psykiatrisk vård.
Skälen till besöken kan vara många: missbruk, psykos, självskadebeteende, depression, ångest. Men en del av patienterna behöver snarare hjälp med sociala problem, som ensamhet, dålig ekonomi och isolering.
– En del har kunnat komma tjugo, tjugofem gånger per år, vilket tar specialiserad och resurskrävande vård i anspråk. Därför har vi förstås börjat fundera över vad vi kan göra för dessa patienter, säger Peter Södergren, verksamhetschef för vuxenpsykiatrin i nordost och sydost.
Vård i vardagen Därför har ett storskaligt samarbete mellan region Skånes psykiatrivård och Högskolan Kristianstad sjösatts. Projektet leds av Anita Bengtsson Tops, professor i vårdvetenskap, och har som mål att utarbeta en helt ny vårdmodell där patienternas behov står i fokus.
– Jag skulle säga att detta är ett unikt projekt. Tidigare har man försökt kartlägga vilka problem som finns bland dessa patienter, som exempelvis missbruk eller psykiatriska diagnoser. Men denna gång tar vi reda på deras behov, och vad vi kan göra för dem i deras vardag, säger Anita Bengtsson Tops.
Hon ger exempel: En person som har ångest kanske kan få hjälp med andra kontakter ute i samhället, i form av personlig assistens. En person som försöker komma loss från missbruk kanske skulle vara hjälpt av daglig sysselsättning.
– Ofta är det bättre med en insats på lägre nivå, i personens närmiljö. Det handlar inte enbart om att avlasta akutvården utan också, och framför allt, om att brukaren ska få rätt typ av vård. Det skulle vara mycket vunnet för alla parter, säger Anita Bengtsson Tops.
Peter Södergren beskriver projektet som ett fruktbart samarbete mellan verksamhet och forskning, som ger positiva återverkningar både i nuet och framtiden. Om tre eller fyra år hoppas de att vårdmodellen är i fullt bruk.
– Inget är hugget i sten, utan den ska kunna användas på olika håll. Det ska bli spännande att se vad detta projekt leder fram till, säger Anita Bengtsson Tops.
Kontakt:
Anita Bengtsson Tops, professor i vårdvetenskap vid Högskolan Kristianstad
044-250 31 54, anita.bengtsson_tops@hkr.se
Peter Södergren, verksamhetschef, verksamhetsledningen Vuxenpsykiatrin Kristianstad
0451-298 890, peter.sodergren@skane.se
För att få atomer att slå sig ihop krävs högt tryck och temperaturer på sådär 150 miljoner grader. Som om det inte skulle vara nog finns skenande elektroner, elementarpartiklar med negativ laddning, som ställer till det i de fusionsreaktorer som utvecklas just nu. I den lovande reaktortypen tokamak kan oönskade elektriska fält äventyra hela processen. Plötsligt kan elektroner med mycket hög energi accelerera till så höga hastigheter att de slår sönder reaktorns vägg.
Det är dessa skenande elementarpartiklar som doktoranderna Linnea Hesslow och Ola Embréus har lyckats kartlägga och bromsa upp. Tillsammans med sin handledare, professor Tünde Fülöp på Chalmers institution för fysik, har de kunnat visa hur det går att bromsa skenande elektroner effektivt genom att tillföra så kallade tunga joner i form av gas eller pellets. Till exempel kan neon eller argon användas som ”bromsklossar”.
Bromsar skenande elektroner
När elektronerna möts av den kraftiga laddningen i jonernas kärnor får de motstånd och tappar fart. De många kollisionerna gör att hastigheten blir kontrollerbar och fusionsprocessen kan fortsätta. Med hjälp av matematiska beskrivningar och plasmasimulationer går det att förutse elektronernas energi- och hur den förändras vid olika förutsättningar.
– När vi kan bromsa in skenande elektroner på ett effektivt sätt, är vi ett steg närmare en fungerande fusionsreaktor. Med tanke på att det finns få alternativ för att lösa världens växande energibehov på ett hållbart sätt, är det verkligen fantastisk spännande med fusionsenergin, som tar sitt bränsle från vanligt havsvatten, säger Linnea Hesslow.
Hon och kollegorna fick nyligen fick sin artikel publicerad i den ansedda tidskriften Physical Review Letters. Resultaten har också väckt stor uppmärksamhet inom forskningsfältet. På kort tid har 24-åriga Linnea Hesslow och 25-åriga Ola Embréus föreläst på ett flertal internationella konferenser, inte minst på den prestigefyllda och anrika Sherwood-konferensen i Annapolis i USA, där de var de enda föreläsarna från Europa.
Fusionskraft svårare än att åka till Mars
– Intresset för det här arbetet är enormt. Kunskapen behövs i framtida, storskaliga experiment och det här ger hopp om att lösa svåra problem. Vi förväntar oss att arbetet kommer att få stort genomslag framöver, säger professor Tünde Fülöp.
Även om forskningen inom fusionsenergi har tagit många steg framåt under de senaste femtio åren, finns det ännu inte något kommersiellt fusionskraftverk. Just nu riktas blickarna mot det internationella forskningssamarbetet kring reaktorn Iter i södra Frankrike.
– Många tror att det kommer att fungera, men det är mycket svårare att göra fusion än att åka till mars. Man kan säga att vi försöker skörda stjärnor här på jorden och det kan ta sin tid. Det krävs så oerhört höga temperaturer, varmare i solens centrum, om vi ska lyckas med fusion här på jorden. Därför hoppas jag att forskningen får de resurser som behövs för att hinna lösa energifrågan i tid, säger Linnea Hesslow.
Fusionsenergi och skenande elektroner
Fusionsenergi uppstår när man slår samman lätta atomer med hjälp av högt tryck och extremt höga temperaturer, cirka 150 miljoner grader Celsius. Energin skapas på samma sätt som i solen och processen kan även kallas för vätekraft. Till skillnad från kärnkraft, som bygger på att tunga atomer klyvs (fission), är fusionskraft ett betydligt säkrare alternativ. Om något går fel i en reaktor avstannar helt enkelt processen och det blir kallt. Det finns ingen risk för att omgivningen drabbas, som vid en kärnkraftsolycka.
Bränslet i en fusionsreaktor väger inte mer än ett frimärke och råvaran kommer från vanligt havsvatten.
Än så länge har fusionsreaktorerna inte lyckas producera mer energi än de tillförs. Det finns också problem med så kallade skenande elektroner som med sin höga energi hotar att förstöra framtida reaktorers vägg. Den vanligaste metoden för att förhindra dessa skador är att tillföra tunga joner, till exempel argon eller neon, som tack vare sin stora laddning fungerar som bromsklossar. En ny modell som forskare på Chalmers tagit fram beskriver hur mycket elektronerna bromsas in, vilket banar väg för att oskadliggöra dessa skenande elektroner.
Artikel: Effect of partially-screened nuclei on fast-electron dynamics av Linnea Hesslow, Ola Embréus, Adam Stahl, Timothy DuBois, Sarah Newton och Tünde Fülöp på Institutionen för fysik på Chalmers tekniska högskola, samt av Gergely Papp på Max-Planck-Institute for Plasma Physics i Garching, Tyskland.
Kontakt:
Linnea Hesslow, doktorand, institutionen för fysik, Chalmers, 070-519 41 67, hesslow@chalmers.se
Ola Embréus, doktorand, institutionen för fysik, Chalmers, 073-052 80 70, embreus@chalmers.se
Tünde Fülöp, professor, institutionen för fysik, Chalmers, 072-986 74 40, tunde.fulop@chalmers.se
Forskare som är nyfikna på vad som gör människan till en kulturvarelse har ofta letat efter skillnader i beteende eller i hur redan införskaffad information används. Nu har tre forskare vid Stockholms universitet och Brooklyn College, New York, i stället undersökt vilken slags information djur kan känna igen och komma ihåg. De upptäckte då att andra djur har mycket svårt att hantera sekventiell information, det vill säga information som kommer i en viss ordning.
– Människan har, enligt de data vi presenterar, utvecklat en förmåga att hantera sekventiell information som saknas hos andra djur. Det kan vara en viktig pusselbit för att förstå skillnaden mellan djur och människor, säger Magnus Enquist, professor och föreståndare för Centrum för evolutionär kulturforskning vid Stockholms universitet.
Känner igen en ordningsföljd En del av studien bestod av att testa andra djurs förmåga att känna igen sekvenser. Forskarna sammanställde data från 108 experiment på både fåglar och däggdjur och såg att djur har mycket svårt att skilja på även enkla sekvenser. Att kunna känna igen sekvenser krävs för många unikt mänskliga fenomen som språk, matematik och fia med knuff.
– I vissa experiment har man testat om ett djur kan skilja på i vilken ordning en grön och en röd lampa tänds. Det visar sig vara förvånansvärt svårt. Däggdjur och fåglar behöver tusentals försök innan de kan lära sig att skilja även på sådana korta och enkla sekvenser. Svårare sekvenser klarar djur inte av alls. Detta står i stark kontrast mot förmågan att känna igen enstaka stimuli, där hittar vi inga egentliga skillnader alls mellan människor och andra djur, säger Johan Lind, docent i etologi vid Centrum för evolutionär kulturforskning, Stockholms universitet.
Människor lär sig att skilja mellan ordningen grön lampa – röd lampa och röd lampa – grön lampa i stort sett omedelbart.
– De begränsade förmågor vi fann hos andra djur kan förklaras av en enklare form av minne, ett minne som inte direkt hanterar sekventiell information utan bygger på minnesspår. Med en matematisk modell visar vi hur den typen av enklare minne förklarar de förmågor vi ser hos andra djur, berättar Stefano Ghirlanda, associerad till Stockholms universitet och professor i psykologi vid Brooklyn College.
Kontakt: Magnus Enquist, professor och föreståndare för Centrum för evolutionär kulturforskning vid Stockholms universitet, telefon: 08-16 40 55, e-post: magnus.enquist@intercult.su.se
IOP innebär att offentliga verksamheter sluter överenskommelse med idéburna organisationer – som kan stå utanför kravet på offentlig upphandling.
Göteborgssamarbetet är Sveriges hittills mest omfattande IOP, med bland andra Rädda Barnen, Röda Korset och Bräcke diakoni i partnerskapet. Nio idéburna organisationer samverkar med Göteborgs Stad.
Mer flexibelt utan upphandling
Samarbetsformen kan bana väg för en ny riktning i svensk välfärd, menar forskarna från Chalmers, Karlstads Universitet och Jönköping University som bedrivit följeforskning på projektet.
– IOP är en intressant, alternativ form för att utforma och bedriva omsorg i välfärden. I en upphandling ligger fokus på att kontrollera att din leverantör följer ett etablerat kontrakt, men i ett partnerskap finns större möjligheter för en öppen dialog, flexibilitet och anpassning efter förändrade förutsättningar, säger chalmersforskaren Henrik Eriksson, som är projektledare för studien.
Han framhåller de mervärden som den här sortens breda samarbete kan ge.
– Organisationerna kan bidra med olika pusselbitar och kompetenser. I Göteborg har de utöver boende exempelvis kunnat erbjuda de ensamkommande fadderverksamhet, stödsamtal och praktik, säger han.
Det krävs mod och engagemang
I rapporten pekar forskarna på vilka hinder och framgångsfaktorer som har funnits för IOP Ensamkommande i Göteborg – kunskap som kan bana väg för andra, framtida IOP.
Henrik Eriksson konstaterar att Göteborgs Stad har haft ett etablerat samarbete och väl fungerande relationer med de idéburna organisationerna. Samtidigt betonar han att mod är en viktig förutsättning för att kunna genomföra ett IOP.
– De juridiska ramarna för när och hur ett IOP kan bedrivas är otydliga. Det innebär naturligtvis en risk för överklaganden och kritik. Men det går inte att leva ett politiker- eller tjänstemannaliv och drivas av rädsla. Man måste drivas av samhällsutmaningarna, av en vilja att göra saker bättre. Då krävs mod att våga pröva nya lösningar, och det har funnits i Göteborg, säger han.
Att det behövs engagerade individer – i forskningsrapporten benämnda som ”policyentreprenörer” – i alla delar av partnerskapet är en viktig slutsats. En partsgemensam styrning med ömsesidigt inflytande är en annan utmaning. Parterna behöver ständigt kunna anpassa verksamheterna efter varandra och de nya förutsättningar som kan dyka upp – vilket blev påtagligt när flyktingströmmarna minskade och ersättningssystemet för boendet för ensamkommande gjordes om.
Partnerskap allt vanligare
– Här sattes partnerskapet på prov, och det blev tydligt att vilja och goda relationer krävs för att möta nya förutsättningar i ett IOP, säger Henrik Eriksson.
Han tror att allt fler IOP kommer startas i välfärden, exempelvis samarbeten kring integration, vård och omsorg, samt för hemlösa och andra utsatta grupper.
– Att jobba med partnerskap är en generell trend i samhället. I ett IOP kan idéburna organisationers kunskaper och erfarenheter utnyttjas, men då måste offentliga aktörer och myndigheter hjälpa till att skapa förutsättningarna, säger han.
IOP
Om Idéburet-offentligt partnerskap och göteborgsstudien
I ett IOP, idéburet-offentligt partnerskap, samverkar det offentliga med det civila samhället kring en komplex samhällsutmaning där det ofta krävs nytänkande och samverkan mellan flera parter. Ett IOP är ett alternativ till upphandlingskontrakt eller sedvanliga föreningsbidrag. De idéburna organisationerna får ersättning för sitt arbete, men alla eventuella vinster går tillbaka till verksamheterna. Idag finns ett hundratal IOP i Sverige.
Efter att antalet ensamkommande flyktingbarn ökade kraftigt, särskilt hösten 2015, startades IOP Ensamkommande i Göteborg. Det är Sveriges största IOP, och ett samarbete mellan Göteborgs Stad och Rädda Barnen, Röda Korset, Bräcke diakoni, Räddningsmissionen, Individuell människohjälp, Skyddsvärnet i Göteborg, Reningsborg i Göteborg, Göteborgs kyrkliga stadsmission och det sociala arbetskooperativet Karriärkraft.
Forskningen finansieras av Göteborgs Stad och Vinnova, och är en fortsättning på den följeforskning som har bedrivits av Inga Narbiutaité Aflaki vid Karlstads universitet, inom ramen för det EU finansierade projektet Innovativa Sociala Satsningar: att stödja samhällen i Europa (Innosi).
Följeforskning – en forskningsprocess i realtid
Följeforskning innebär att forskare studerar en process medan den pågår, och kontinuerligt sammanställer, analyserar och delger den information som kommer fram till berörda aktörer. Eftersom aktörerna får ta del av forskningsresultaten löpande kan de utveckla sina arbetssätt och bli bättre rustade för att fullfölja processen på ett framgångsrikt sätt.
IOP i Almedalen
Bräcke diakoni kommer att anorna ett seminarium i Almedalen kring IOP, med bland andra docent Henrik Eriksson, Chalmers, Lena Nyberg, generaldirektör på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Laura Hartman, ordförande för Tillitsdelegationen, Therese Hellman, Upphandlingsmyndigheten, Lars Trägårdh, professor Ersta Sköndal Bräcke Högskola och Carola Gunnarsson, Sveriges Kommuner och Landsting.
Växter förökar och sprider sig utan människors påverkan. Men det blir inte någon odling eller några trädgårdar utan kunskap i trädgårdsarbete.
– För att kunna bevara en växt som har förädlats fram för en speciell egenskap, kan så kallad vegetativ förökning vara det enda sättet att bevara den. Vegetativ förökning innebär att istället för frösådd så används växtdelar från plantor, som bitar av stammar, blad eller rötter, säger avhandlingens författare Tina Westerlund.
Riskerar glömmas bort Utvecklingen av storskalig odling har lett till att det blivit lättare och billigare att köpa in plantor än att föröka dem själv. Idag har den yrkesmässiga växtförökningen gått från småskaligt lokala odlingsverksamheter till ett fåtal stora producenter.
– Men konsekvensen av en minskad förökningspraktik blir att lokala växtsorter riskerar att försvinna och att kunskap i växtförökning riskerar att falla i glömska. Det är få människor som jobbar med detta idag jämfört med för 50 år sedan, säger Tina Westerlund.
I avhandlingen har hon undersökt hur förökningsmetoder av växter kan och har dokumenteras.
Egna beskrivningar – Hantverksmässiga förökningsmetoder och plantskolekunskaper är till viss del dokumenterade i skriftliga källor, men trots det kan det vara svårt att hitta beskrivningar av hur det praktiska arbetet går till, säger Tina Westerlund.
Hon har i arbetet med avhandlingen inte bara gått igenom äldre litteratur utan även återkommande besökt odlare av perenner (fleråriga växter). Hon har dessutom gjort egna beskrivningar av hur växtförökning kan gå till.
– Jag har kommit till slutsatsen att beskrivningen i hur vi gör i olika situationer är viktig. Men svårast är att förmedla den tysta kunskap som finns och förklara vad det är.
Forskarna har undersökt drygt 100 patienter vid Akademiska sjukhuset med typ 1-diabetes. Tack vare de förfinande mätmetoder som tagits fram de senaste åren går det att konstatera att ungefär hälften av de vuxna patienter som har haft typ 1-diabetes i minst tio år, fortfarande producerar insulin, om än lite.
Studien visar tydliga skillnader i immunsystemet mellan de patienter som helt tappat insulinproduktionen och de som har kvar en viss del. Det som utmärkte patienterna som fortfarande producerade insulin var framförallt högre nivåer i blodet av interleukin-35, ett förhållandevis nyupptäckt antiinflammatoriskt signalprotein i immunsystemet, och de hade fler immunceller som producerar interleukin-35 och dämpar immunangrepp.
Det är oklart om de patienterna hade högre interleukin-35-nivåer redan när de fick sjukdomen, eller om nivåer har stigit under åren och är ett tecken på sjukdomsutläkning.
Interleukin-35-behandling
En tidigare studie av samma forskningsgrupp har visat i genomsnitt lägre interleukin-35-nivåer hos patienter med såväl nydebuterad som mångårig typ 1-diabetes, jämfört med friska individer. Den tidigare studien visade också att diabetesutveckling kunde förhindras och befintlig diabetes kunde hävas i experimentella modeller för typ 1-diabetes genom interleukin-35 behandling.
Resultaten i den aktuella studien i Diabetes Care kan öka intresset för att utveckla interleukin-35 som typ 1-diabetesbehandling. Upptäckten att närmare hälften av patienterna med typ 1-diabetes har kvar egen insulinproduktion gör det också mer intressant att låta patienterna prova nya behandlingar som kan stimulera återväxt (celldelning) hos kvarvarande egna insulinproducerande celler. En sådan studie har nu också påbörjats vid Akademiska sjukhuset.
Kontakt: Daniel Espes, institutionen för medicinsk cellbiologi, Uppsala universitet, daniel.espes@mcb.uu.se, 070-2181415
Per-Ola Carlsson, professor vid institutionen för medicinsk cellbiologi, Uppsala universitet, per-ola.carlsson@mcb.uu.se, 070-2721167
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
Uppskattningar gjorda av IVL Svenska Miljöinstitutet visar att 8 200 ton mikroplaster per år skapas vid väg- och däckslitage. Runt 2 000 ton gummigranulat per år kommer från konstgräsplaner. Syntetfibrer från tvätt bidrar med mellan åtta och 945 ton mikroplastpartiklar per år och utsläpp från hygienartiklar med 66 ton.
São Tomé & Príncipe har aldrig varit förbundet med fastlandet. På 1000 kvadratkilometer återfinns hela 28 endemiska fågelarter. Det kan jämföras med 22 endemiska arter på Galápagos som är 100 gånger större.
Det kan vara så att vi inte är biologiskt anpassade för de ljusa sommarnätter vi har här i Norden. Det misstänker i alla fall John Axelsson, professor i sömnvetenskap vid Stockholms universitet som nu startar den första studien i världen om hur vi påverkas av de korta nätterna.