Ökenlandskapet sträcker sig åt alla håll runt bilen. Det går långsamt framåt, på flera platser saknas även den lilla grusgång som chauffören följt på vår väg mot Lac Abhe. Djibouti undersöker åtta olika platser för att producera elektricitet via geotermisk aktivitet. Lac Abhe är den mest avlägsna platsen för undersökningarna.

Vi passerar två kvinnor som sitter i skuggan av ett träd och säljer honung, och små byar där invånarna saknar både elektricitet och fordon.

För några tusen år sedan sträckte sig Röda Havet ända bort över dessa marker. I takt med att landskapet förändrades av tektoniska rörelser, vulkanutbrott och jordbävningar så steg landmassan och havet tvingades bort. Kvar lämnades saltvatten som i dag fyller den ständigt minskande Lac Abhe. Med lite regn i området och ingen naturlig påfyllning av vatten kommer sjön en dag att försvinna. Men under jorden kokar vattnet.

Här finns hundratals varma källor. Bönderna i området använder dem för att vattna sina marker. Ibada Aden kommer gående mot oss, hans familj har bott här i många generationer. Han har grävt ut en kanal från en av källorna och fört vattnet till sin trädgård. En grön oas mitt i det annars bruna landskapet. Här betar getterna och kamelerna för att äter sig starka, och vattnet i de heta källorna används av kvinnorna i området för att laga mat.

– Människorna som bor här kommer att få tillgång till el så fort vi börjar producera. Grejen är att när folk får höra att något är på gång någonstans så flyttar ännu fler dit, så vi kommer att se hur byarna här växer de närmsta åren, säger Farah Omar, ingenjör vid ODEGG, institutionen som skapats av presidenten för att utveckla geotermikprojekten i Djibouti.

Markytan här är så mjuk att de heta gaserna från underjorden trycker upp marken och skapar enorma travertiner, formationer likt raukar fast av lera. Landskapet är unikt, det finns ingen annan plats på jorden som Lac Abhe. Plattformen för borrningarna kommer att placeras längre bort från sjön, där marken är fastare och klarar av att bära upp riggarna. Hålen kommer sedan att borras neråt och sedan horisontellt för att nå reservoarerna med det heta vattnet.

– Det handlar dels om att marken måste bära upp riggarna, men vi har också ett stort ansvar för att inte förstöra naturen och livet för människorna i området. Vi måste börja med att bygga en bra väg hit, för att ens få hit borriggarna. Med infrastrukturen ökar möjligheterna för att utveckla turism i området och socioekonomiskt finns här stora möjligheter framåt, säger Farah Omar.

Projektet är också förenat med vissa risker. Blandningen av ånga och vatten, 200 – 250 grader varmt, har en förmåga att lösa upp berget. Det finns många olika metaller upplösta i vattnet som kan orsaka stor skada om de släpps ut i miljön eller i grundvattnet.

– Det kan ödelägga grundvattenreservoaren. Ångan utlöser också gaser, som svavelgaser och växthusgaser, berättar Olafúr Gudmundsson, professor vid Institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet.

På Island har kraftverken i dag krav på sig att samla in ångan och rena den, och avfallsvattnet måste pumpas ner i jorden igen. Tillräckligt djupt för att det inte ska finnas någon risk för grundvattenreservoaren.

– Känner du till den blå lagunen? frågar Olafúr Gudmundsson.

– Det ligger intill ett kraftverk som byggdes under 80-talet, där pumpade man avfallsvattnet ut i lavan nära kraftverket. I vattenångan finns mycket kisel upplöst och det är därifrån som de vita sedimenten i vattnet kommer i från, som gör det så blått. Så får man inte göra i dag. Det blev en turistsuccé och det är faktiskt hälsosamt att bada där, men egentligen är det förorenat grundvatten, säger Olafúr Gudmundsson.

Han anser att geotermik har sålts som en ren energikälla, trots att ekosystemet störs av byggnationerna. Störningarna är ändå så små att det går att prata om geotermik som miljövänligt.

– I relation till andra energikällor är det här inte så stora risker, tittar man på klimatproblemen så är det långt i från så illa som kol till exempel, säger han och påpekar att det kan finnas stora möjligheter för Djibouti att använda restvattnet från produktionen.

– Det finns fortfarande mycket energi kvar, restvattnet är cirka hundra grader varmt. Det kan användas av små industrier, främst för matproduktion. Man kan torka kött, fisk… det borde medföra en del extra möjligheter för regionen, säger Olafúr Gudmundsson.

Djibouti ligger på den kontinentalplatta som är en del av Afrikas kontinent, medan Island ligger på två plattor långt ute i havet. Det som nu sker i Djibouti är samma sak som skedde i Nordatlanten för 50 miljoner år sedan. Ändå finns där många likheter i geologin, båda områdena håller på att slitas isär. Det gör att förkastningar skapas på ytan och når ner till ett par kilometers djup. Det är dessa förkastningar som ingenjörerna letar efter och försöker följa ner till källan.

– I andra området, som Japan eller Italien, är geologin en helt annan. Där finns vulkanism men ingen spänning i den översta skorpan, säger Olafúr Gudmundsson.

De första försöken att hitta energi under Djiboutis yta gjordes av fransmännen 1970 under ockupationen. De fann hett vatten och olja. Projekten fortsatte efter Djiboutis självständighet men tvingades att avbrytas 1989 på grund av föroreningar av flera floder. Nu har de tagits upp igen och de första testborrningarna är precis avslutade.

Djiboutis ekonomi har vuxit snabbt de senaste åren. Bland andra USA, Japan och Frankrike har stora militärbaser på plats i landet och ytterligare en flygplats samt två nya hamnar håller på att byggas.

– Investerare kommer hit för att investera och så har vi inte nog med elektricitet. Det är vårt största bekymmer, nu importerar vi från Etiopien och militärbaserna har egna dieselgeneratorer. Elpriserna här är bland de högsta i världen, säger Dr Kayad Moussa Ahmed, generaldirektör för ODEGG.

Att utveckla ett land utan elektricitet har visat sig nästan omöjligt. Djibouti undersöker nu både vind- och solkraft och geotermiken kommer att användas för att få en stabil grund i elförsörjningen. Det finns sex borrade brunnar vid Lac Assal och reservoarer har hittats på 400 och 2000 meters djup.

– Vi fick stora problem med korrosion i den djupa brunnen, så därför börjar vi med att utveckla den grunda. Det viktigaste nu är att vi börjar producera den första megawatten, för att visa investerarna och folket att vi kan. Att vi har vad som krävs, säger Dr Kayad Moussa Ahmed.

För att försörja landet i dag behövs 500 megawatt enligt Dr Kayad, och de första undersökningarna har visat att geotermiken har potential att producera 5000 megawatt. De första producerande brunnarna vid Lac Assal kommer att börja borras i januari 2018. Världsbanken har gått in med 25 miljoner dollar för att stötta projektet, och flera länder längs med African rift valley utvecklar energi ur geotermik. Kenya är det land i Afrika som har kommit längst, där har de i dag 636 megawatts kapacitet från geotermik.

Tillbaka vid Lac Abhe står vi vid en varm källa, vattnet är nästan hundra grader varmt och bubblar kraftfullt upp ur marken. Intill pekar Farah Omar på en liten kulle i marken.

– Den här är ny. Den är nog bara två – tre år gammal. Den heta gasen har tryckt upp jorden, problemet är att ibland så skapas en läcka och då pyser gasen ut. Här ser du en läcka, säger han och pekar på ett hål i formationen.

– Hade den inte börjat läcka så hade den här kunnat bli lika stor som travertinerna där borta.

För att skydda borrhålen så att de inte ska kollapsa eller täppas igen av lera som lossnar från väggarna kommer borrhålen att fodras. Varje fält har sin egen kemiska sammansättning och därför måste varje brunn undersökas var för sig. Om tio år beräknas området runt Lac Abhe att vara i full drift.

Text: Monica Hansson på uppdrag av Forskning.se