Liv på Mars är ett forskningstema som sysselsätter många forskare runt om i världen. Det internationella BIOMEX forskningsteamet (BIOlogy and Mars Experiment) har gjort en förstudie till hur organismer från jorden kan överleva under Mars-liknande villkor. En översikt av deras resultat har nu publicerats.
Syftet med BIOMEX-projektet var att undersöka hur olika biologiska prover (bland annat olika mikrober, svampar, lavar, mossor och olika biokemiska substanser och mineraler) kan överleva under olika rymdbetingelser.
Förvånansvärda överlevnadsstrategier
Forskningsteamet omfattar forskare från många länder och rymdorganisationer, däribland Natuschka Lee vid Umeå universitet.
– De första resultaten har nu blivit publicerade och de har visat att även om olika typer av stressreaktioner kunde observeras, så visade ett flertal organismer förvånansvärda överlevnadsstrategier, säger Natuschka Lee, forskare på Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.
I det långvariga projektet studerade forskarna först proverna i rymdsimuleringslaboratorier på jorden för att kunna identifiera de mest stress-toleranta organismerna. Därefter skickades proverna till den internationella rymdstationen ISS för att exponeras mot riktiga rymdbetingelser under cirka 1,5 år, innan de skickades tillbaka till jorden och de olika forskningslaboratorierna för olika undersökningar.
Natuschka Lee, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, natuschka.lee@umu.se
Det finns många problem med smarta enheter med avseende på säkerhet och personlig integritet. Det går till exempel att spåra personer och kartlägga deras aktiviteter.
– När man använder smarta enheter behöver man ange en rad personliga uppgifter, säger Simone Fischer-Hübner, professor i datavetenskap vid Karlstads universitet. Men, varför behöver min belysningsapp veta mitt namn, adress och e-post för att fungera?
Hon leder ett nytt projekt som ska kartlägga problemen i syfte att höja säkerheten för nästa generations smarta enheter och miljöer.
– Ofta behöver vi ange onödigt mycket information. Genom det här projektet hoppas vi kunna ta fram en prototyp för olika komponenter som kan säkra den personliga integriteten. På så sätt kan vi visa att det faktiskt går att göra det på ett integritetsvänligt sätt.
Användaren ska få större kontroll
Projektets huvudsakliga mål är att höja säkerheten för användaren med hjälp av den senaste tekniken i identitetshanteringssystem. I detta ingår till exempel att ge användaren möjlighet att interagera i ett sekretessvänligt läge, till och med anonymt, och samtidigt kunna identifiera falska identiteter som användaren kommer i kontakt med.
– Projektet ska resultera i pålitliga smarta miljöer som ger människor kontroll och överblick över sina enheter. Vi kommer att se över hur smarta enheter hanteras. Hur kopplas de upp mot nätverk, hur identifieras de och hur kan man göra detta på ett mer effektivt och integritetsvänligt sätt? säger Simone Fischer-Hübner.
Fotnot:
Projektet SURPRISE, Secure and Private Connectivity in Smart Environment, ska pågå i 5 år och finansieras av Stiftelsen för strategisk forskning.
Den superkänsliga värmesensorn bygger på det faktum att vissa material är termoelektriska. Att ett material är termoelektriskt betyder att en temperaturskillnad mellan två sidor av materialet får elektroner att röra sig från den kalla sidan mot den varma och en spänning uppstår. Dock har forskarna i det här fallet fått fram ett termoelektriskt material som leder joner istället för elektroner och där effekten är hundrafalt större.
Liten temperaturskillnad ger stark signal
I ett termoelektriskt material som leder elektroner handlar det om 100 µV/K (mikrovolt per grad Kelvin) att jämföra med det nya material där effekten är 10 mV/K. Det betyder att signalen blir 100 gånger starkare och att även en liten temperaturskillnad ger en stark signal.
Forskningen är utförd vid Laboratoriet för organisk elektronik vid Linköpings universitet, Chalmers tekniska högskola, Stuttgart Media University och University of Kentucky, och har publicerats i Nature Communications.
Det nya materialet är en elektrolyt som består av en gel av olika jonledande polymerer. Gelen består dels av polymerer som är av p-typ, som leder positivt laddade joner, som är väl kända sedan tidigare.
Dan Zhao, biträdande universitetslektor vid Linköpings universitet, och en av tre huvudförfattare till artikeln, har hittat även hittat en starkt jonledande polymergel av n-typ, som leder negativt laddade joner, något som det tidigare varit en stor brist på.
Mjuk och böjlig sensor
Med hjälp av tidigare resultat från forskningen kring elektrolyter för tryckt elektronik har forskarna nu fått fram världens första tryckta jonledande termoelektriska modul. Modulen består av sammankopplade n- och p-ben och där antalet anslutningar – ben – avgör hur stark signalen blir. Med screentryck har forskarna tillverkat en ultrakänslig värmesensor som baseras på de olika och kompletterande polymergelerna.
Värmesensorn har förmågan att omvandla en liten temperaturskillnad till en stark signal – med 36 sammankopplade ben ger en temperaturskillnad på 1 K en spänning på 0,333 volt.
– Materialet är transparent, mjukt och böjligt och kan användas i en superkänslig produkt som kan tryckas och därmed användas för stora ytor. Applikationer finns inom sårläkning, i ett förband som visar hur läkningsprocessen framskrider, eller för elektronisk hud, säger Dan Zhao.
En annan tänkbar applikation är för temperaturväxling i smarta byggnader.
Fotnot:
Huvudförfattare till artikeln i Nature Communications är förutom Dan Zhao även Simone Fabiano, forskningsledare inom organisk nanoelektronik och Xavier Crispin, professor i organisk elektronik, alla tre vid Laboratoriet för organisk elektronik, campus Norrköping.
Simone Fabiano, Laboratoriet för organisk elektronik vid Linköpings universitet, simone.fabiano@liu.se
Xavier Crispin, Laboratoriet för organisk elektronik vid Linköpings universitet, xavier.crispin@liu.se
Dan Zhao, Laboratoriet för organisk elektronik vid Linköpings universitet, dan.zhao@liu.se
– Snarkning är inte bara störande utan också en påtaglig riskfaktor för hälsan. Men vi hyser gott hopp om att skadorna ska gå att förebygga och på sikt också att reparera, säger docent Per Stål, gruppens forskningsledare vid Institutionen för integrativ medicinsk biologi vid Umeå universitet.
Forskarna i Umeå har sett att snarkare har skador på nerver och muskler i övre luftvägarna. Skadorna kan ses på både strukturell och molekylär nivå. De kunde även konstatera en korrelation mellan snarkning och störd sväljningsfunktion samt med det allvarliga tillståndet obstruktiv sömnapné. Det karaktäriseras av upprepade kollapser av övre luftvägarna som leder till andningsuppehåll under sömn, något som ökar risken för bland annat hjärtkärlsjukdom.
Muskelproteiner påverkas av snarkning
Umeåforskarna kunde se att personer som snarkar och utvecklat sömnapné förlorat nerver och muskelmassa i mjuka gommen. Vidare fann man att kroppen försökt återskapa skadade muskelfibrer, men att de utvecklats på ett onormalt sätt. Ett annat intressant fynd var att en stor del av muskelfibrer i gommen saknade eller hade störd organisation av vissa strukturproteiner. Dessa proteiner har till uppgift att stabilisera muskelcellens organeller och understödjer strukturer som har att göra med energiproduktion och muskelfibrernas sammandragning.
Muskulatur i gomseglet hos frisk (A) person och person med sömnapné (B). Bild: Umeå universitet.
Kroppen försöker läka vävnaden
Forskarna fann även att en speciell signalsubstans som normalt förekommer i samband med läkning och återskapande av nervceller, även uttrycktes i muskelcellerna. Fyndet talar för att kroppen försöker läka de skador som har uppkommit, men att de återkommande vibrationerna från snarkningen gör att vävnaden inte kan läka ordentligt. Det blir en ond spiral där snarkningen orsakar skador och samtidigt försvårar läkning av skadorna, vilket i sin tur kan bidra till utveckling av sväljstörning och sömnapné.
– Samtidigt som vi nu får en klarare bild av snarkningens effekter, ökar därmed också våra möjligheter att kunna hitta sätt att stödja kroppens läkning, säger Farhan Shah, en av gruppens forskare.
Forskargruppen har nu påbörjat att experimentellt odla muskler och nervceller vid laboratoriet för muskelbiologi. Efter att de odlade cellerna utsatts för skadliga vibrationer kommer cellerna behandlas med ämnen som sedan tidigare är kända för att ha funktion i reparation och tillväxt. Förhoppningen är att det ska generera data som kan bidra till nya behandlingsstrategier vid vibrationsskador.
Per Stål, forskningsledare vid Institutionen för integrativ medicinsk biologi vid Umeå universitet, per.stal@umu.se
Farhan Shah, Institutionen för integrativ medicinsk biologi vid Umeå universitet, farhan.shah@umu.se (engelsktalande)
Tättingarna omfattar fler än 6 000 arter och utgör den i särklass största fågelgruppen med cirka 140 tättingfamiljer. Till tättingar räknas alla ”småfåglar”, som mesar, trastar och finkar, liksom kråkfåglar.
Rekonstruktionen av tättingarnas livsträd är baserad på en stor mängd DNA-data från en till fyra arter per familj. Dessa DNA-sekvenser har i kombination med fossildata använts för att uppskatta åldern hos de olika grenarna i trädet. Bilden bekräftar många av de släktskapsförhållanden mellan familjer som framkommit i tidigare studier, men den avslöjar även ett flertal nya ”grenklykor” i trädet.
Syster till trastar och flugsnappare
– Ett av de för mig personligen roligaste resultaten är att pärlsmygtimalian, vars unika status som enda art i en familj som jag var med och ”upptäckte” för några år sedan, nu med starkt stöd kan placeras som ”syster” till flera stora familjer som trastar, flugsnappare, starar med flera. Dess utvecklingslinje skildes från de närmaste släktingarnas för ungefär 25 miljoner år sedan, det vill säga strax efter det att Asien först koloniserades av tättingar, säger professor Per Alström vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet och ArtDatabanken, SLU, som är en av författarna till studien.
Skildes från papegojorna för 55 miljoner år sedan
Forskningen visar även att tättingarna separerades från sina närmaste släktingar, papegojorna, för cirka 55 miljoner år sedan, och att de tre huvudgrenarna av tättingar (klippsmygar, endast 2 arter på Nya Zeeland; subosciner, cirka 1 000 arter, huvudsakligen i Sydamerika och osciner, cirka 5 000 arter, hela världen) skildes åt för omkring 45 miljoner år sedan från ett gemensamt ursprung i den australiska regionen. Därifrån har de sedan koloniserat världen. Sannolikt spred sig suboscinerna i en första omgång via Asien till Nordamerika och därifrån till Sydamerika, och betydligt senare spred sig oscinerna i flera vågor, över hela världen.
Det är svårt att säga vilka faktorer som påverkat tättingarnas utveckling, men resultaten tyder på att differentieringen åtminstone inte enbart påverkats av klimatförändringar och kolonisation av nya landområden. Tre huvudgrupper av tättingar, som tillsammans omfattar cirka 56 procent av alla arter, ökade markant i antal i både Australien, Afrika och Eurasien från och med övergången mellan tidsperioderna oligocen och miocen (cirka 23 miljoner år sedan).
Detta kan möjligen ha ett samband med expansionen av gräs- och buskmarker under miocen, som både kan ha erbjudit nya miljöer för arter att utvecklas i och fragmentering av sammanhängande skogsområden – två faktorer som kan ha gynnat evolutionen av nya utvecklingslinjer.
Professor Per Alström, institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet och ArtDatabanken, SLU, per.alstrom@ebc.uu.se
La Silla-observatoriet är den europeiska rymdobservatororiet ESO:s allra första observatorium. Ända sedan invigningen 1969 har det befunnit sig vid astronomins forskningsfront och banat vägen för framtida generationers teleskop. Efter 50 års observationer fortsätter teleskopen vid La Silla att flytta fram gränserna för den astronomiska forskningen genom att upptäcka främmande världar och avslöja universum i minsta detalj.
Konstruktionen av La Silla-observatoriet på toppen av den Chilenska bergstoppen norra Cinchado i Atacamaöknens gränstrakter inleddes 1965, tre år efter att ESO grundades. Platsen valdes för dess tillgänglighet, torra klimat och ideala observationsförhållanden – perfekt för ett observatorium i världsklass. Antalet teleskop, och varianterna bland dem, har tilltagit med åren. I dag finns 13 teleskop på bergstoppen – inte bara från ESO utan även från andra länder, universitet och samarbetsorganisationer.
Upptäckte att universum expanderar
Många fantastiska astronomiska observationer har gjorts vid La Silla. Bland dessa kan nämnas upptäckten att universums expansion accelererar, vilket belönades med Nobelpriset i fysik 2011, upptäckten av en planet runt solens närmaste granne, och den första observationen av det optiska ljuset från en gravitationsstrålningskälla. Två alldeles särskilda händelser berörde de dagliga rutinerna på La Silla som inget annat, och satte dess fulla armada av teleskop i rörelse: den exploderande supernovan SN 1987A och kometen Shoemaker-Levy 9:s nedslag på Jupiter.
Total solförmörkelse 2 juli 2019
Observatoriets 50-årsfirade sammanfaller med ett spektakulärt astronomiskt fenomen som kommer att dra till sig inte bara forskare utan även mängder av amatörastronomer och naturälskare – den totala solförmörkelsen den 2 juli. När månens skugga sveper fram i en 150 km bred zon över La Silla-observatoriet kommer mängder av besökare att fira inte bara detta sällsynta astronomiska fenomen, utan också den vetenskapliga betydelsen av La Silla, ESO:s första observatorium.
Visserligen är ESO:s flaggskepp Very Large Array (VLT) beläget på Paranalobservatoriet, men på La Silla finns två av världens mest produktiva teleskop i 4-metersklassen. Observationerna vid La Silla ligger till grund för omkring 200 vetenskapliga artiklar per år.
Det näst största teleskopet på La Silla, New Technology Telescope (NTT) med 3,58-meters spegel, var det första i världen med en datorkontrollerad primärspegel. Denna nya teknik, aktiv optik, utvecklades vid ESO och används nu vid de flesta stora teleskopen runtom i världen. Med denna tekniska utveckling banade NTT vägen för VLT.
Uppgraderas kontinuerligt
Båda dessa teleskop uppgraderas kontinuerligt för att kunna mäta sig med konkurrenterna för att säkerställa La Silla-observatoriet plats vid den astronomiska forskningsfronten.
La Silla åtnjuter i det närmaste perfekta astronomiska observationsförhållanden men drabbas till och från av seismisk aktivitet. Än så länge har dessa jordbävningarna inte orsakat några allvarligare skador, trots att observatoriet har befunnit sig nära deras epicentra vid flera tillfällen. På senare tid har ett modernt hot tilltagit – det störande ljuset från den närbelägna panamerikanska motorvägen riskerar att bli en betydande ljusföroreningskälla som kan störa nattmörkret på La Silla.
ESO främjar astronomisk forskning
ESO är Europas främsta mellanstatliga samarbetsorgan för astronomisk forskning och med råge världens mest produktiva astronomiska observatorium. Det har 16 medlemsländer: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. ESO:s verksamhet rör design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar som gör det möjligt för astronomer att göra banbrytande vetenskapliga upptäckter.
ESO spelar dessutom en ledande roll i att främja och organisera samarbeten inom astronomisk forskning. ESO driver tre unika observationsplatser i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. På Cerro Armazones, nära Paranal, bygger ESO det extremt stora 39-metersteleskopet för synligt och infrarött ljus, ELT. Det kommer att bli ”världens största öga mot himlen”.
Kontakt:
Johan Warell, Astronom och ESON-representant för Sverige, Skurup, Sverige, eson-sweden@eso.org
Det nya med bindan är att själva konstruktionen bevarar mensblodet, jämfört mot vanliga bindor där materialet i mensbindan är absorberande. Projektet har sin grund i problemet med mensfattigdom – att kvinnor och flickor på flera platser i världen inte har tillgång till adekvata mensskydd eller sanitet. Men den är också en innovation för att minska användningen av engångsprodukter.
Det mensskydd som forskarna i Borås tagit fram är återvinningsbart och därmed ekonomiskt överkomligt.
– Det fungerar som en textil menskopp som man har utanför kroppen i stället för inuti. Det håller vätska, läcker inte och är lätt att rengöra. Den torkar väldigt snabbt, säger Lena Berglin, docent vid sektionen för textilteknologi, Högskolan i Borås.
Skydd mot mensfattigdom
Spacerpad är en mensbinda i nya snabbtorkande, återvinnings- och återanvändningsbara material för kvinnor i utvecklingsländer, framtaget av forskare vid högskolan i Borås.
Det är själva konstruktionen som bevarar mensblodet, jämfört mot vanliga mensbindor där materialet i mensbindan är absorberande. Mensskyddet sköljs ur en gång om dagen och torkar snabbt. Efter mensperiodens slut kokas produkten för att rengöras mer ordentligt.
Meningen är att produktionen av SpacerPAD ska kunna ske lokalt utan avancerad teknik. Det är en mänsklig rättighet att ha möjlighet till en adekvat menshygien. Avsaknaden leder till en komplex situation med ohälsa. Dels fysiskt med den uppenbara infektionsrisken, dels socialt, genom att det är stigmatiserande och förnedrande. Många kvinnor får en begränsad rörelsefrihet och blir fast i hemmet när de har sin mens om de inte kan dölja den.
– I och med Kenya-projektet har vi sett också hur de också kan produceras på ett rationella sätt. Det är etthelt nytt sätt att tillverka textil, så vi får titta på många olika metoder. I och med et kan vi ockmså diskutera med tillverkaren fö ratt kunna göra ännu större serier. Och så småningom komma ner på massproduktion, säger lena Berglin, docent på sektionen för textilteknik vid Högskolan i Borås.
Källa: Filmen ”Ett steg närmare verklighet för smart mensskydd”.
Forskarna Karin Högberg och Lena Berglin åker tillbaka till Kenya 6 april för uppföljning av det användartest som nu genomförs av 30 kvinnor i olika levnadsmiljöer i Kenya. I filmen berättar de mer om bindan, hur den fungerar och hur långt de kommit i forskningen.
I varje grundskoleklass finns statistiskt sett 1-2 elever som har en särskild begåvning. Det innebär att eleverna ofta har lättare att ta till sig ny information, komma ihåg den och att de kan bearbeta den snabbare än jämnåriga.
Svensk skola strävar efter att vara inkluderande, trots detta är det vanligt att den här gruppen elever ofta ”sitter av” sin skoldag. Antingen för att de redan kan det som det undervisas om, eller kanske för att undervisningen går för långsamt eller läggs på en, för dem, för låg nivå.
– Vi pratar mycket om elever som har behov av särskilt stöd, men vi får inte glömma de elever som behöver extra utmaningar. Att en elev redan klarat målen betyder inte att han eller hon inte vill eller kan lära sig mer,säger Elisabet Mellroth, doktor i pedagogiskt arbete med inriktning mot matematikdidaktik.
I sin doktorsavhandling har Elisabet Mellroth undersökt vad matematiklärare ser för möjligheter och svårigheter med att inkludera särskilt begåvade elever. Hur ska lärare anpassa undervisningen för att även denna elevgrupp ska utvecklas och stimuleras?
– Jag ville ta reda vad lärarna har för tankar, åsikter och erfarenheter runt att undervisa denna elevgrupp och se vad deras kunskap kunde bidra med i forskningen, säger Elisabet Mellroth.
Anpassa reda befintligt ämnesinnehåll
– Det handlar inte om att skapa ett nytt ämnesinnehåll utan att anpassa arbetsprocessen och att presentera och följa upp uppgifter på ett annat sätt. Redan vid lektionsplaneringen måste man fundera på differentieringar i sitt frågebatteri för att erbjuda eleverna olika startpunkter. Elever med särskild begåvning har lätt för kunskapspyramidens tidiga steg som att minnas, förstå och tillämpa kunskap. De behöver få möjlighet till att ta sitt tänkande till en högre nivå, för att analysera, utvärdera och skapa, säger Elisabet Mellroth.
Hur ska lärare anpassa undervisningen för elever med särskild begåvning?
Det innebär att eleverna ofta har lättare att ta till sig ny information, komma ihåg den och att de kan bearbeta den snabbare än jämnåriga. Hur ska lärare anpassa undervisningen för att även denna elevgrupp ska utvecklas och stimuleras?
I sin avhandling har Elisabet Mellroth analyserat samtal mellan 17 grundskolelärare i matematik som deltagit i ett skolutvecklingsprojekt i Karlstads kommun med syfte att öka lärarnas kompetens om att undervisa särskilt begåvade elever i matematik.
Lärarna träffades under åtta heldagar och fem halvdagar för seminarier, workshops och diskussioner där deltagarna kopplade ihop sin praktiska erfarenhet med de vetenskapliga teorier som de läst och bearbetat i projektet. De fick till exempel analysera och omarbeta matematikuppgifter, som därmed anpassades till att erbjuda utmaningar för alla elever. Uppgifterna testades i klassrummen och diskuterades/justerades vid nästa projektträff.
Studien visar att de lärare som deltagit i kompetenslyftet har kunskap att upptäcka och stödja elever som är särskilt begåvade i matematik. De har kunskap om att differentiera sin undervisning, men för att anpassa den efter elevens nivå, ser de ett behov av att samarbeta med andra kollegor, över stadiegränserna. För att lyckas med detta krävs skolledningens stöd.
Biogas är en attraktiv förnybar energikälla som kan ersätta fossil naturgas och ge en rad energitjänster (t.ex. värme, el och fordonsbränsle) men också högkvalitativa kemikalier. Dock finns ett antal hinder mot en ökad användning av biogas i samhället. Det finns till exempel begränsad tillgång på lämpliga råvaror till de anläggningar som producerar metan genom rötning av biomassa. Dessutom finns det problem med lagring och distribution av biogasen, dels för att gasnäten är dåligt utbyggda i vissa regioner, dels för att biogas har lägre energitäthet än flytande bränslen.
Samtidigt finns det idag ett flertal lovande exempel på ny teknik med koppling till biogas, såväl när det gäller produktion, distribution och omvandling till energitätare bränslen.
Elham Moghaddam från SLU har undersökt de energi- och klimatmässiga följderna av att utnyttja olika typer av ny teknik. I sitt doktorsarbete har han använt livscykelanalyser (LCA) för att utvärdera ett antal sådana tekniker när det gäller energiprestanda och klimatpåverkan. Syftet har varit att ta fram ett beslutsstöd för alla som arbetar med utveckling av framtidens biogassystem.
Omvandling till flytande bränsle ger effektivare distribution
Biogas består framför allt av metan och koldioxid, men koldioxiden kan avlägsnas för att öka energiinnehållet och ge en gas bestående av nästan enbart biometan. I Sverige uppgraderas mer än 65 procent av den producerade biogasen till biometan, som främst används som fordonsbränsle.
En del av avhandlingen handlar om teknik för att omvandla biometan från ett gasformigt biobränsle till ett flytande (t.ex. diesel, etrar och alkoholer). På detta sätt omvandlas biogasen till en energibärare med mycket högre energitäthet. Elham Moghaddams resultat visar att konvertering av biometan till dimetyleter (DME) – som kan användas i dieselmotorer – är bättre än användning av komprimerad eller flytande biometan när det gäller både energi- och klimatprestanda.
SLU har en egen biogasanläggning vid Lövsta forskningscentrum cirka 8 kilometer utanför Uppsala. Foto: Åke Nordberg, SLU
Komprimerad biometan är ett lämpligt alternativ för distribution i närheten av lokala biogasanläggningar, men den begränsade gasinfrastrukturen i Sverige gör att komprimerad biometan också transporteras över längre sträckor. Detta är inte effektivt, på grund av den relativt låga energitätheten jämfört med flytande bränslen.
Flytande biometan har högre energitäthet och är mer lämplig för längre distributionsavstånd. Vid produktionen måste gasen dock kylas till -161° C, en process som därför är begränsad till storskaliga anläggningar.
Klimatvinster och breddat råvaruutbud med torrdestillering
Idag produceras biogas huvudsakligen genom rötning, där mikroorganismer under syrefria förhållanden omsätter organiskt material i form av till exempel gödsel, avfall, avloppsvatten, slakteriavfall eller växtmaterial. Ett sätt att bredda utbudet av råvaror är att producera biogas genom pyrolys (torrdestillering), då även träbaserad biomassa kan användas.
Pyrolys innebär termisk omvandling av biomassa till biometan och biprodukter såsom biokol i frånvaro av syre och vid relativt låga temperaturer (400–800 °C). Biokolen kan användas inom jordbruket som jordförbättring eller i industrier som energikälla.
I avhandlingen har Elham Moghaddam utvärderat pyrolys av salix i jämförelse med rötning av majs. Här visade det sig att en biometanproduktion baserad på pyrolys av salix har bättre energi- och miljöprestanda (lägre klimatpåverkan) än en produktion baserad på rötning av majs. De främsta skälen är att salixodlingen leder till att ett växande förråd av organiskt kol lagras in i marken och att biokolet kan användas till jordförbättring eller ersätta fossilt kol i industrin. I ett systemperspektiv resulterade salixalternativet till och med till en betydande kylning av klimatet.
En annan teknik som har övervägts för distribution av biometan i fast form är användning av gashydrater. Detta innebär att gasen fångas upp i is-strukturer, något som förekommer i djupa havssediment. I dagsläget har denna teknik dock för dåliga energi- och klimatprestanda för att kunna rekommenderas, då den är alltför energikrävande och leder till gasförluster.
Behov av kostnadsbedömningar
Sammanfattningsvis visar avhandlingen att biometan som har framställts genom torrdestillering av salix eller som har omvandlats till flytande drivmedel – men också biometan som produceras och används med dagens teknik – har lägre klimatpåverkan än sina fossila motsvarigheter. För att ge bättre beslutsstöd inför framtida teknikutveckling och implementering behövs dock även livscykelkostnadsbedömningar (LCCA).
Elham A. Moghaddam, Institutionen för energi och teknik, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, elham.ahmadi.moghaddam@slu.se (engelska)
Olika skolämnen har beskrivits innebära skillnader, men också likheter, i hur undervisning utformas och hur språk och skriftspråk används och bearbetas.
– I min avhandling undersöker jag och jämför samma lärares arbete i matematik respektive historia i skolår 5, med fokus på hur skolämnet kan påverka elevers möjligheter till literacyutveckling och meningsskapande, säger Monica Egelström och fortsätter:
– Genom att studera skolämnen som system undersöks hur undervisning organiseras och struktureras samt vilka undervisningspraktiker som blir synliga i respektive ämne. Utifrån dessa befintliga undervisningspraktiker söker studien också identifiera möjliga utvecklingsvägar för respektive ämne för att ytterligare stärka elevers möjligheter till utveckling och meningsskapande.
Undervisningen olika uppbyggd i matematik och historia
Resultaten visar att matematik- och historieundervisning i grundskolans år 5 kan innebära skillnader i vilka olika resurser för meningsskapande elever möter och därmed ges möjligheter att utveckla.
Lektionerna i de båda ämnena tycks uppbyggda på olika sätt för att bearbeta texter och ämnesinnehåll och med delvis olika betoning på klassen som individer eller grupp i arbetet. Likaså tycks ämnena relatera olika till begrepp som text och skrivande.
Möjligheten att påverka innehållet i matematik respektive historia beskrivs vara olika, vilket i sin tur tycks kunna innebära skillnader i både lärares och elevers roller i undervisningen.
Likheter i synen på texter
Samtidigt indikerar resultaten vissa likheter ämnena emellan. En sådan är att skriven text utgör en viktig resurs och att elevers läsförmåga beskrivs som viktig i både matematik- och historieämnena.
En viktig likhet är också att de texter som används i undervisning framställs som fakta och redskap för att lära in. Däremot tycks ett kritiskt reflekterande förhållningssätt till texter vara mer ovanligt i ämnesundervisningen.
En möjlig utvecklingsväg för båda ämnena beskrivs därmed vara att erbjuda elever ökade möjligheter till kritiskt granskande arbete utifrån olika slags texter i både matematik- och historieundervisningen.
Monica Egelström, Institutionen för språkstudier, Umeå universitet, anställd på Högskolan Väst, Trollhättan, monica.egelstrom@umu.se
Det är med så kallad DNA-sekvensering som arvsmassan kartläggs. På samma sätt som varje människa har ett unikt fingeravtryck, har varje individ en unik sekvens, en kedja av DNA-element som tillsammans bildar arvsmassan, genomet.
När den nya tekniken för DNA-sekvensering utvecklades, blev det möjligt att relativt enkelt sekvensera hela arvsmassan hos en människa. Optimismen var då stor för att man skulle kunna identifiera orsaken till de flesta ärftliga sjukdomar. Det visade sig dock svårt i praktiken, eftersom den genetiska variationen mellan människor är mycket stor även i ett begränsat område som Sverige.
Trots olika metoder för att statistiskt selektera bort genetiska varianter som antogs inte kunde koppla till sjukdomar, fanns det tiotusentals genetiska varianter kvar.
Testade på individer fria från ärftlig cancer
Det forskarna nu har gjort är att angripa frågan från andra hållet. De valde ut 300 individer fördelade över Västerbotten, som inte diagnostiserats med cancer vid 80 års ålder. Genom att de kunde betraktas som relativt fria från ärftlig cancer, kunde de användas som en frisk kontrollgrupp. Man gjorde DNA-sekvensering av hela arvsmassan för dessa 300 personer.
Detta jämfördes med DNA hos en familj i samma geografiska område med en form av tjocktarmscancer som bedöms kunna vara ärftlig. Forskarna kunde då begränsa antalet till bara 26 genetiska varianter som förekom i den cancerdrabbade familjen men inte i hela kontrollpopulationen. Detta antal varianter är en hanterlig mängd för att kunna gå vidare och studera i detalj.
– Vi kan se att metoden med en regional kontrollpopulation är helt avgörande för att kunna begränsa de genvarianter som kan ge ärftlig cancer. Den här databasen kan nu vara till nytta för andra familjer med andra ärftliga sjukdomar i regionen, säger Erik Johansson, professor i medicinsk biokemi vid Umeå universitet.
Underlaget till studien kommer från det blod som västerbottningarna lämnar i Västerbottens hälsoundersökningar.
Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Plos One.
Kontakt:
Beatrice Melin, Professor, Institutionen för strålningsvetenskaper, Umeå universitet, beatrice.melin@umu.se
Erik Johansson, professor, Institutionen för medicinsk kemi och biofysik, Umeå universitet, erik.tm.johansson@umu.se
Den första slags ljuskänsligheten hos djur var till för att uppfatta dygnsrytm och havsdjup. För det var så klart i havet som allt började. Årmiljonerna förflöt, och när mörkt pigment tillfördes detta uröga blev ljusmätaren också riktningskänslig. Allt mer avancerade ögon utvecklades under tidens gång. Vissa ögonblick under evolutionen har varit avgörande.
– Ska man studera ögats utveckling, kan man inte med någon större framgång göra det genom att titta på den mest avancerade slutprodukten, konstaterar zoologen Dan-Eric Nilsson vid Lunds universitet, som forskat om ögats evolution i decennier.
Han och hans forskargrupp försöker nu ta reda på i detalj hur ögat fungerar hos olika djur. Nyligen publicerade de resultat som visar att fåglar kan navigera genom täta gröna lövverk tack vare sin känslighet för uv-ljus. En förmåga som människan saknar, eftersom vårt öga inte uppfattar så korta väglängder. Men vi kommer till det.
Vanorna formade synförmågan
Djurriket består av ett 30-tal olika stammar. Av dessa är det bara tre som utvecklat en högupplöst syn: Leddjuren (som insekter och spindlar), ryggradsdjuren och bläckfiskar. Bara dessa kan kommunicera med varandra inom arten med hjälp av synen, vara rovdjur och se byten på håll.
Av de övriga djurgrupperna har ungefär hälften lågupplöst syn, vilket innebär att de endast kan skilja på ljus från olika riktningar. Vad har då djuren för nytta av en sådan risig syn?
Ett svar kommer från den studie på kubmaneter som Dan-Eric Nilssons forskarlag genomfört. Kubmaneterna, som tillhör gruppen nässeldjuren, använder sin syn för att leta upp rätt habitat: ställen där det finns gott om mat och där livsbetingelserna är optimala. Eftersom de inte kan se sin föda är det avgörande för maneterna att kunna söka sig till rätt plats.
– De simmar till exempel inte in i mangroveträdens rötter, inte heller sköljs de upp på stranden när de når grunt vatten. De klarar av att särskilja alla miljöer de utsätts med sina lågupplösta ögon, säger Dan-Eric Nilsson.
Men det är en sak att förstå vad djur använder sina ögon till. En helt annan sak är att se och förstå hur de uppfattar sin omgivning.
Simulerar djurens syn på saker
För att simulera vad djur ser har forskarna i Lund tagit fram flera olika kameror. För att studera synen hos djur med primitiva ögon utgår den från noggranna analyser av det specifika ögats geometri, man mäter brytningsindex och räknar ut hur strålarna rör sig i ögat. Utifrån detta får forskarna fram ett beräkningsfilter. Filtret får”sudda ut” bilder tagna med en kamera som ser skarpare än djuret, och endast tar upp ljus inom de våglängder som djuret är känsligt för. Resultatet blir en bild av hur djuret uppfattar sin omvärld.
– När man tittar på vissa av bilderna tänker man: Fasen de ser ju ingenting! De är verkligen halvblinda. Men vi tittar med vår hjärna som är konstruerad för att upptäcka saker som är viktiga för oss. Information som är intressant för dem går oss förmodligen förbi.
Skillnaden på hur människan (med högupplöst syn) och klomasken (med lågupplöst syn) uppfattar världen.
Den kambriska explosionen kallas den kraftiga ökningen av komplext, flercelligt djurliv som inträffade under en relativt kort period i början av kambrium för 540 miljoner år sedan. Innan dess finns mycket lite i fossilen som vittnar om djurs existens.
En vedertagen hypotes är att djur vid den tidpunkten utvecklade god synskärpa och därmed blev visuellt styrda rovdjur. För att ha nytta av sådana synegenskaper, måste man vara lite större och kunna röra sig hyggligt snabbt. Och för att kunna detta måste man skaffa sig ett skelett som musklerna kan fästa på. Allt detta ledde till ett enormt predations- och selektionstryck.
– Det är nya beteenden som drivit på utvecklingen av synen. Nya beteenden har skapat hjärnans, rörelseorganens, sinnenas och ögats evolution, säger Dan-Eric Nilsson.
Men tillbaka till fåglarna och deras känslighet för uv-ljus. Vad forskargruppen i Lund visade med hjälp av sin specifikt utformad kamera var att fåglarnas färgseende gör att de får en helt annan verklighetsuppfattning än vi människor, bland annat att fåglarna ser kontraster i täta lövverk i skogen där människor bara ser en grön vägg.
Till vänster ett lövverk såsom vi människor normalt ser det. Till höger samma lövverk fotograferat med en specialkamera som i mycket hög grad efterliknar färgseendet hos fåglar. Bild: Cynthia Teodor
Människans färgseende bygger på tre grundfärger: rött, grönt och blått. Fåglarnas bygger på samma färger. Plus ultraviolett. Det är fåglarnas fjärde grundfärg, ultraviolett, som gör att de ser världen på ett helt annat sätt än människor.
Tappade tappar för dinosauriernas skull
Ryggradsdjur är i allmänhet tetrakromater, vilket innebär att de har fyra slags tappar (rött, blått, grönt och ultraviolett). Det gäller till exempel fiskar, reptiler och fåglar. Primaterna däremot har tre slags tappar (rött, blått och grönt) medan övriga däggdjur endast har två (blått och grönt). Hur blev det så?
Allt är dinosauriernas fel. Eller förtjänst hur man väljer att se det. För under dinosaurietiden lönade det sig nämligen att bli ett nattdjur och undvika giganternas dygnsrytm. I samband med detta tappade(!) däggdjurens förfader två av sina tappar och fick dikromatiskt färgseende. Och så är det än idag. Det är bara primaterna, och däribland människorna, som senare – för cirka 20 till 40 miljoner år sedan – genom en genduplikation gjorde om kopian av den grönkänsliga tappen till en rödkänslig dito.
Vad behövde vi de röda tapparna till?
– Kanske för att vi var fruktätare. Det gjorde att vi kunde skilja en mogen frukt mot ett grönt bakgrund. Hundar och katter klarar inte av det. De kan inte skilja ett löv från ett rött äpple. För oss är det ju en väldig skillnad. Det är den existerande hypotesen.
Så nu när tekniken finns för att se och förstå hur djur uppfattar sin omvärld, öppnar sig en helt ny värld för synforskarna. Och där står insekterna högt på Dan-Eric Nilssons önskelista.
Tillsammans med forskningsinstitutet Sokendai i Yokohama i Japan har man inlett en studie av fjärilars syn och synintryck. Michiyo Kinoshita är ansvarig för forskarlaget i Yokohama.
Vad använder fjärilen sin syn till?
– Främst för att hitta specifika blommor när de letar mat och för att känna igen vingmönster hos artfränder vid parning. Att de uppfattar så många fler färger än andra djurarter, ger dem helt klart en konkurrenskraftig fördel, säger doktor Michiyo Kinoshita och fortsätter:
– Jämför man med till exempel bin och flugor, är fjärilen bättre på att urskilja specifika våglängder i flera olika frekvensområden.
Som exempel nämner hon ”japanese yellow swallowtail butterfly” (Papilio xuthus) som kan skilja på väglängder med en nanometers exakthet i tre olika våglängdsregioner, vilket gör den till världsmästare i djurriket i grenen våglängdsprecision. Hon berättar att de hos Papilio xuthus, förutom de fyra vanliga fotoreceptorerna som tetrakromater har, registrerat ytterligare två.
Papilio xuthus, världsmästare i våglängdsprecision.
Vissa fjärilar har tidigare antagits vara pentakromater, men det saknas resultat som visar att någon fjärilsart använder sig av en femdimensionell färgrymd trots att ögat har fem eller fler typer av receptorer med olika färgkänslighet.
– Vi vet hittills inte användningsområdet för dessa extra receptorer. Men det kan vara så att de bidrar till bättre nattseende eller spektralspecifika beteenden.
Därför ser människor sämre än stålmannen
Människan då? Ja på dagtid har vi oerhört bra synskärpa. Där är det inte många däggdjur som klår oss. Men varför ser vi inte ännu bättre? Varför ser vi inte lika bra som stålmannen?
– Det finns en fysikalisk gräns för hur mycket man kan se som beror på ljusets fysikaliska natur. Både dess våg- och dess partikelnatur, förklarar Dan-Eric Nilsson.
Rent morfologiskt måste ett öga vara av en viss storlek för att kunna lösa upp små detaljer. Om pupillen blir mindre kommer bilden att suddas ut av ljusets fysikaliska natur. Gör man istället pupillen större utan att öka storleken på ögat blir bilden suddig på grund av avbildningsfel på näthinnan. Det är en delikat avvägning och enligt Dan-Eric Nilsson ligger människan på den gränsen.
– Ska man ha ett bra öga måste man satsa på ett rejält nervsystem i hjärnan, och det kostar också energi. Dessutom måste du ha en rörelseapparat där du kan reagera och ta vara på den syninformationen. Annars är det ju meningslöst, säger Dan-Eric Nilsson.
Och riktigt samma rörelseapparat som stålmannen har vi ju inte riktigt. Inte än i alla fall.
Visste du att…
En modern kamera har några miljoner pixlar. Människan har cirka en halv miljon pixlar per öga. Väldigt enkla ögon i djurriket har bara mellan 10 till 40 pixlar.
Det räcker egentligen med två pixlar för att det definitionsmässigt ska vara fråga om ett bildseende.
Lågupplöst syn som duger till att hitta rätt habitat har mellan 20 och 300 pixlar.
Bananflugan har ungefär 600 pixlar vilket anses ses vara gränsen för när man kan börja använda synen för mer avancerade beteenden.
USA:s nationalfågel, den vithövdade örnen, har en synskärpa på dagtid som är 2,5 gånger bättre än människans. Den har också större ögon som upptar nästan hela huvudet.
Text: Magnus Erlandsson på uppdrag av forskning.se
Landets första kartläggning av patientsäkerheten i ambulanssjukvården har genomförts av forskare från Högskolan i Borås.
Syftet har varit att mäta riskerna i ambulansen. Trettio journaler i månader under ett års tid, har lottats ut från tre områden: en storstad, ett mixat område och en glesbygd. Totalt har 1 080 journaler analyserats utifrån 11 punkter, så kallade ”trigger tools”.
I analysen avgjorde granskarna om en vårdskada hade skett vilket gav tre möjliga svar: a) nej, b) kanske, men det finns inga bevis eller c) ja, det finns bevis.
– Resultaten visade att det sker 4,3 avvikande händelser per 100 ambulansutryckningar. Och när det gäller svårt sjuka som vid stroke eller hjärtinfarkt ökar siffran till 16 procent, säger Magnus Andersson Hagiwara, docent inom prehospital akutsjukvård vid Högskolan i Borås, och en av forskarna bakom studien.
Dåliga journalsystem i ambulansen
De vanligaste orsakerna till de potentiella vårdskadorna som uppstod var felaktig bedömning och bristande dokumentation i ambulansen.
– Vi har enbart studerat systemperspektivet. Att det finns dåliga journalsystem i ambulansen är ett systemfel men även att bedömningen går snett då orsakerna kan vara otillräcklig utbildning, dåligt anpassade riktlinjer och kultur, säger han.
Det är första gången en sådan här studie utförs. Resultatet är svårt att jämföra med patientsäkerheten på sjukhus där 13 av 100, enligt statistiken, kommer att drabbas av en vårdskada. På sjukhus ser riskerna helt annorlunda ut. Magnus Andersson Hagiwara berättar att det beror på att patienten ofta är på sjukhus en längre tid och då ökar risken för till exempel infektion. Även övergångar mellan avdelningar och inom kirurgin finns det risker.
– Därför tycker jag våra resultat visar att risken är ganska hög i ambulanssjukvården där förutsättningarna för en säker vård borde vara bättre.
Felaktiga diagnoser
Forskarna hade redan misstankar om att patientbedömningen skulle vara ett problem. Därför gjorde de ytterligare en studie där de särskilt undersökte några tidskritiska tillstånd som till exempel stroke, sepsis och hjärtinfarkt, och där de jämförde den tidiga bedömningen med slutdiagnosen.
– Det visade att diagnosen i ambulansen var felaktig i 12 procent, berättar han.
Forskningen kring patientsäkerheten i ambulanssjukvården ska ses som en metodutveckling som kan användas som grund för vidare forskning. Dock finns det redan satsningar på att bättre rusta ambulanssjuksköterskorna för tidiga bedömningar. Därför är antalet kurser i bedömning utökat i de två nya utbildningarna Högskolan i Borås ger till hösten.
– Så fort en människa är inblandad måste man ta hänsyn till den mänskliga faktorn. Därför måste systemen anpassa sig efter det och utbildningen på högskolan är en del av systemet, säger Magnus Andersson Hagiwara.
Studien är utförd av Magnus Andersson Hagiwara, Christer Axelsson och Johan Herlitz vid Högskolan i Borås, Carl Magnusson vid Göteborgs universitet, Annelie Strömsöe vid Högskolan i Dalarna, Monica Munters vid ambulanssjukvården Dalarna, Elin Seffel vid ambulanssjukvården Södra Älvsborg samt Lena Nilsson vid Linköpings universitet.
Från 1920 till 1980 placerades flera hundra tusen barn i svenska barn- och fosterhem. Men istället för trygghet möttes många av våld och övergrepp i sina nya hem. Därför föreslogs det 2011 att staten skulle ge ett erkännande till de som farit illa i samhällets vård, i form av ekonomisk kompensation på 250 000 kronor.
Men det som skulle bli en upprättelse blev för många en besvikelse. Bara 46 procent av de som sökte ersättning fick det. Den låga siffran sticker ut i jämförelse med ersättningssystem i andra länder.
– Statens tanke var att säga ”vi erkänner att det ni blev utsatta för är fel, och vi tar avstånd från det”. Då blir det problematiskt när hälften av de som sökt inte får detta erkännande. För den enskilda individen är det en tragedi. Vi ville undersöka varför så få fick ett erkännande och därmed förutsättningar för upprättelse, säger Johanna Sköld, professor på Tema barn vid Linköpings universitet och tidigare utredningssekreterare i den statliga Vanvårdsutredningen.
Inkonsekvens och rättsosäkerhet
Johanna Sköld och hennes kollegor Bengt Sandin och Johanna Schiratzki har granskat besluten för en fjärdedel av de 5285 inkomna ansökningarna. De ville veta på vilka grunder ersättningsnämnden nekade ersättning samt hur nämnden bedömde de sökandes berättelser.
Resultatet visar att flest fick avslag för att vanvården inte ansågs allvarlig nog. Vad som var allvarligt bedömdes utifrån vad som ansågs vara normal uppfostran vid tidpunkten för händelserna, samt hur långvarig vanvården var. Det gällde alltså för de sökande att bevisa att den vanvård de utsatts för var utöver det normala på den tiden, utan att veta vad ersättningsnämnden klassade som normalt. Studien visar också att ersättningsnämnden betraktade kroppslig bestraffning som något normalt under denna tid.
Av de beviljade ansökningarna visade forskarnas genomgång att barnen ofta tillfogats skador med tillhyggen eller när de var avklädda. Det fanns dock en inkonsekvens i vilka som tilldelats ersättning eller inte, och den vetenskapliga artikeln pekar på rättsosäkerheten i detta.
Komplicerade bedömningskrav
Komplicerade bedömningskrav gjorde det omöjligt för många att få ersättning. Först var den sökande tvungen att visa att han eller hon var omhändertagen när den allvarliga vanvården inträffade, sedan att fosterföräldrar eller barnhemspersonal inte agerat för att förhindra övergreppen.
Studien pekar även också på det faktum att de sökande under processen inte erbjuds något juridiskt ombud och att nämndens beslut inte går att överklaga. Hade de sökande haft ett juridiskt ombud hade de tydligare vetat på vilka grunder avslag gavs och därmed haft större chans till ersättning.
– Med tanke på vad våra resultat visar är det lätt att tänka att det här erkännandet aldrig skulle ha erbjudits. Men vi får inte glömma att många av dem som fått ersättningen har fått en efterlängtad chans till upprättelse. Istället kanske villkoren för att få ersättningen skulle ha utformats på annat sätt, säger Johanna Sköld vid Linköpings universitet.
Sökande var beroende av andras kompetens
Studien tar också upp att för många av de sökande har det varit svårt att presentera bevisning för vad de varit utsatta för. De idag vuxna barnens journaler finns i arkiv som ibland hunnit omorganiserats flera gånger. De sökande har därför varit utlämnade till dokument som har decennier av år på nacken – samt andras kompetens. Det krävs nämligen både utredare som vet i vilka arkiv man ska leta samt skickliga arkivarier för att hitta så pass gamla dokument.
Studien om upprättelse för dem som utsatts för vanvård i den sociala barnavården har gjorts av forskare vid Linköpings universitet.
Hos alla däggdjur nedärvs Y-kromosomen bara från far till son. Det gör att det bildas fäderneslinjer som man kan följa mycket långt tillbaka i tiden. På så sätt kan ursprunget hos nu levande djur spåras.
Linnéa Smeds, bioinformatiker och doktorand vid Evolutionsbiologiskt Centrum, Uppsala universitet, har kartlagt sammansättningen av vargens Y-kromosom. Hon har sedan jämfört Y-kromosomer hos vargar från Skandinavien, Finland, och andra delar av världen, samt hos hundar.
– De utvecklingslinjer som finns i den skandinaviska vargstammen har inte hittats hos några hundar, säger Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi, som lett den aktuella studien.
Parning hanhund och vargtik
Korsningar mellan varg och hund är kända från många delar av världen. Det har då huvudsakligen varit resultatet av parningar mellan hanhund och vargtik. Ett sådant fall hittades också utanför Katrineholm 2017, och ett annat förekom för 20 år sedan nära Oslo. I norska Stortinget har frågan rests om det till och med fanns ett inslag av hund när vargen återkom till Skandinavien på 1980-talet, efter att i princip ha varit utrotad.
Men de nya genetiska resultaten visar alltså att några sådana korsningar inte tycks ligga till grund för den vilda vargstammen i Skandinavien. Samma fäderneslinjer som hittades hos skandinaviska vargar fanns också hos finska vargar, men inte hos vargar från andra delar av världen.
Invandrade vargar
– Det här betyder rimligen att den skandinaviska vargstammen, åtminstone på fädernet, har ett regionalt ursprung. Det kan till exempel ha rört sig om invandrande vargar eller vargar som helt enkelt fanns kvar från den stam som en gång i tiden var utbredd över hela Skandinavien, säger Hans Ellegren.
Invandring av vargar anses idag som genetiskt värdefullt för att motverka den inavel som förekommer inom den skandinaviska vargstammen.
Sverige rankas som ett av de mest jämställda länderna i världen, med en relativt hög andel män som deltar i hemarbetet och en allmändebatt där jämställdhet tas för självklart. Men i uppfattningar om könsstereotyper, det vill säga hur vi föreställer oss manlighet respektive kvinnlighet, har det enligt studien inte hänt så mycket hänt.
– Vi kunde se att kvinnors inträde på arbetsmarknaden har införlivats i den kvinnliga könsstereotypen på så sätt att kvinnor upplevs som till exempel mer auktoritära och tävlingsinriktade än tidigare. Men det faktum att män tar mer föräldraledighet har inte förändrat könsstereotyperna om män, säger Emma Renström, en av fyra forskare bakom studien.
Forskarna har i två enkätstudier låtit mellan 300 och drygt 600 personer göra uppskattningar av arbetsdelningen mellan kvinnor och män i arbetslivet och i hemmet på 1950-talet, idag och i framtiden (2090).
– Resultatet visade att deltagarna uppfattade att det skett en förändring från 1950-talet men också att upplevelsen av förändringen var mycket större än den faktiskt är, säger en av de andra forskarna Marie Gustafsson Sendén.
– De trodde exempelvis att 26 procent av alla förskolelärare idag är män, medan det i verkligheten bara är 4 procent.
När det gäller könsstereotyperna visade det sig att deltagarna inte bedömer att framtiden ser annorlunda ut.
– Deltagarna upplevde att könsstereotyperna idag är annorlunda än på 1950-talet, men de förväntade sig inte att något skulle hända med vare sig stereotyperna eller arbetsdelningen i framtiden.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
