I en ny avhandling i sociologi undersöker Maricel Knechtel vid Uppsala universitet hur läkare inom primärvården och handläggare vid Försäkringskassan bedömer personer med psykisk ohälsa.
– Media har uppmärksammat hur personer med psykiatrisk problematik har hamnat mellan stolarna och det verkar ibland som att det finns en diskrepans mellan patienters behov och de beslut som fattas av Försäkringskassan. Jag ville gärna titta närmare på vad som kunde vara en förklaring på detta, säger hon.
Tillvägagångssättet visar hur de intervjuade läkarna resonerar kring hur de möter patienter med psykisk ohälsa och hur Försäkringskassans handläggare tänker i samband med beslut om rätten till sjukpenning.
För komplext att passa in i kategoriseringen
– Syftet med avhandlingen är att belysa den institutionella kategoriseringsprocessen som involverar personer med psykisk ohälsa inom primärvården och Försäkringskassan, säger Maricel Knechtel.
Att samma patientfall ibland leder till olika bedömningar kan bero på att den situation som många med psykisk ohälsa befinner sig i ofta är alltför komplex för att på ett enkelt sätt kunna placeras in i de kategorier och scheman som primärvården och Försäkringskassan använder.
Arbetsförmåga inte tillräckligt definierat
Svårigheterna att göra bedömningar beror också på att centrala begrepp som arbetsförmåga, sjukdom och normalt förekommande arbete inte har definierats tillräckligt tydligt.
– När entydiga definitioner saknas får läkare och handläggare stort handlingsutrymme när de fattar beslut som rör den enskilde, säger Maricel Knechtel.
Kraven på så kallade objektiva fynd, det vill säga att det ska vara tydligt vad som är läkarens iakttagelser och bedömningar av patientens diagnos, kan också vara särskilt svåra i psykiatriska sammanhang eftersom psykisk ohälsa inte alltid går att observera eller diagnosticera med till exempel ett blodprov.
Arbetslinjen versus patientens behov
– Just det här med objektiva fynd och patienters subjektiva upplevelser är något som försvårar samverkan mellan läkarna och Försäkringskassans handläggare, säger Maricel Knechtel.
Avhandlingen visar också att det sammanhang i vilket läkare och handläggare fattar beslut har betydelse. Bristande resurser, yrkesspecifika synsätt på den ena gruppens mandat och förutsättningar samt positiva och negativa värderingar om olika patientgrupper styr i viss mån hur enskilda individer kategoriseras och får del av vård- och stödinsatser.
– Läkares och handläggares synsätt kan ofta stå i motsättning till varandra. Läkare anser ofta att de måste välja mellan att ta hänsyn till patientens behov genom att värna en tillitsfull relation till patienten, eller att tillgodose de formella krav som Försäkringskassan ställer, som handlar om att tillämpa den så kallade arbetslinjen och minska sjuktalen, säger Maricel Knechtel.
Undersökningen är baserad på 27 djupintervjuer med 30 deltagare (18 läkare och 12 handläggare vid Försäkringskassan). Intervjuerna utgick år från korta hypotetiska patientfall som gjorde det möjligt att analysera hur läkare och handläggare resonerade i olika situationer.
Den så kallade Kubakrisen var en av de allvarligaste händelserna under det Kalla kriget. I oktober 1962 befann sig de två supermakterna USA och Sovjetunionen på gränsen till ett kärnvapenkrig. Krisen löstes på diplomatisk väg i slutet av oktober och de kärnvapenmissiler som Sovjetunionen placerat, på nio platser runtom på den kubanska landsbygden, fraktades tillbaka.
Krisens förlopp och betydelse har studerats ingående ur olika perspektiv av ett stort antal historiker, primärt verksamma i USA och Västeuropa.
Krisen ur ett kubanskt perspektiv
– Detta har berikat kunskapen om krisen men den stora berättelsen om Kubakrisen har samtidigt återupprepats så många gånger att andra typer av material, minnen och berättelser har kommit att hamna i skymundan. Ett kubanskt perspektiv på krisen har också till stora delar varit frånvarande, säger Håkan Karlsson, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet.
Under de senaste 14 åren har han därför, i samarbete med kubanska kollegor från Instituten för historia och antropologi i Havanna, dokumenterat och analyserat detta ”bortglömda” kulturarv från Kubakrisen, med arkeologiska och antropologiska metoder.
Materialet består av kubanska historiska källor och av de materiella lämningar som återfinns på de före detta sovjetiska kärnvapenbaserna, återanvändningen av detta material, samt av lokala minnen och berättelser från människor boende på den landsbygd och i de mindre byar som omger baserna.
Bok ihop med kubansk historiker
– I dagsläget börjar detta arbete få en akut karaktär då materialet på baserna inte har något antikvariskt skydd och därför kontinuerligt förvinner och återanvänds. Den generation som har personliga minnen och berättelser från krisens lokala perspektiv börjar också försvinna av åldersskäl. Detta unika material, och de lärdomar man kan dra, riskerar därför att försvinna helt inom ett fåtal år.
Arbetet har genom åren avsatt sig i ett större antal vetenskapliga publikationer. Den senaste är boken The Missile Crisis from a Cuban Perspective. Historical, Archaeological and Anthropological Reflections.
Boken, som nu ges ut är ett samarbete mellan Håkan Karlsson och den kubanske historikern Tomás Diez Acosta. Den presenterar krisen från ett kubanskt perspektiv och använder sig av historiska, arkeologiska och antropologiska källor.
– Boken kompletterar och berikar den stora berättelsen om Kubakrisen med hjälp av ett tidigare oanvänt, och till stora delar bortglömt, källmaterial i form av arkivmaterial, materiella och immateriella lämningar, säger Håkan Karlsson.
Örebroforskare har hittat antibiotikaresistenta bakterier i avloppsvattnet från hushåll och från Universitetssjukhuset i Örebro. Bakterierna finns även i vattnet utanför reningsverket i Svartån. Däremot är proverna från Hemfjärden i Hjälmaren nästan rena.
Forskarna fokuserar i sitt sökande inte i första hand på bakterierna utan på deras gener. Specifikt de gener som skyddar bakterier mot antibiotika. De har inte fokuserat på vilka bakterier generna finns i och om bakterierna är farliga eller inte.
–Vi har alltså undersökt om gener som gör bakterier resistenta mot antibiotika finns i vattnet, säger Jana Jass, professor i biologi vid Örebro universitet.
Gener som skyddar mot nya typer antibiotika
–Det är inte förvånande att det finns gener för antibiotikaresistens i vattnet, men vi har letat efter ovanliga gener som ger bakterier motståndskraft mot de antibiotika som just nu är vårt enda vapen mot multiresistenta bakterier, säger Faisal Ahmad Khan, doktorand vid Örebro universitet. Den nya studien är en del av hans avhandling.
–Det är oroande att flera av de resistenta generna finns i naturen, eftersom de kan förflytta sig mellan olika bakterier, säger Faisal Ahmad Khan.
Speciellt oroande är det när det gäller de så kallade gramnegativa bakterierna, som har tunna cellväggar och lätt kan plocka upp nya gener – och som nya antibiotika redan har svårt att bekämpa. Det är dessa som står högst på WHO:s lista över bakterier som ses som ett hot i framtiden.
Första fynden i Sverige
–De antibiotikaresistenta generna, som klarar de nya antibiotika, har inte hittats i naturen i Sverige tidigare. Troligtvis för att de finns i låga halter och metoderna som har använts inte har varit känsliga nog för att upptäcka dem, säger Faisal Ahmad Khan.
Örebroforskarna har tagit vattenprover på sex olika platser. Två av dem för att kunna mäta avloppsvattnet från Universitetssjukhuset i Örebro separat och sedan tillsammans med vattnet från hushåll.
De har också tagit prover från vattnet som lämnar reningsverket och tre prover från vattnet utanför reningsverket i Svartån, en bit nedströms och en bit uppströms och från Hemfjärden i Hjälmaren.
Flest resistenta bakterier i sjukhusets avloppsvatten
De allra flesta bakterierna med antibiotikaresistenta gener hittade forskarna i sjukhusets avloppsvatten. Näst högsta halterna hittade man i avloppsvatten från hushåll i Örebro.
–Det var inte förvånande att de var många till antalet, utan just typen av gener vi hittade. Dessutom verkar de ta sig genom reningsverket eftersom vi hittar dem i prover från Svartån, berättar Faisal Ahmad Khan.
–Det är däremot låga halter uppströms i Svartån och längre ut i Hjälmaren kan vi inte hitta dem. Det är goda nyheter. Antingen finns det så få att vi inte hittar dem eller så har bakterierna med de antibiotikaresistenta generna dött, säger Jana Jass.
Resistenta bakterier reser långt
Bakterierna, som bär på generna som ger resistens, kan ha kommit från flera olika källor – inte bara från sjukhuset eller från hushåll. Det kan till exempel vara flyttfåglar som för med sig bakterierna.
–Vi har en strikt antibiotikahantering i Sverige men vi påverkas av vad som händer i andra länder. Vi får till exempel med oss multiresistenta bakterier hem efter semesterresor. Vi behöver inte ens åka långt – det räcker med en resa till Medelhavet, säger Jana Jass.
–Vi märker ofta inte av dem och de följer med ut i vattnet via urin och avföring. Om vi blir sjuka och behöver antibiotika kan det hända att den inte biter, säger Faisal Ahmad Khan.
Fynden är en viktig varningssignal
I en tidigare studie upptäckte Örebroforskare två multiresistenta tarmbakterier i Hemfjärden i Hjälmaren. Det handlade om de två bakterierna E.coli och enterokocker.
–Det blev stor uppståndelse kring studien eftersom det var första gången bakterierna upptäcktes i naturen i Sverige och det var bra på ett sätt. Det var en riktig varningssignal. Men samtidigt som det är hög tid att sätta in åtgärder ska vi inte få panik, säger Jana Jass.
Örebroforskarna anser att det är viktigt att kartlägga hur det ser ut i vår utomhusmiljö men påpekar att Sverige generellt har låga nivåer. Multiresistenta bakterier är betydligt vanligare i södra och östra Europa. Över 25 000 människor i Europa dör varje år på grund av infektioner orsakade av multiresistenta bakterier.
–Vi kommer fortsätta att ta prover. Dessutom undersöker vi vad klimatförändringarna kan innebära för bakterierna i ett projekt där vi jämför Sverige med Indien och Etiopien, säger Jana Jass.
I Indien har de höga nivåer av antibiotikaresistenta bakterier i naturen och problemen är mycket större där. Antibiotika används i mycket högre utsträckning i Indien och dessutom har de ett klimat som gynnar bakterier.
–Vi undersöker hur värmen och vattentemperaturen påverkar bakterierna, säger Jana Jass.
Forskarna vill att studien från Örebro ska vara en varningssignal och hoppas att den leder till ytterligare insatser som minskar antalet bakterier som kommer ut i naturen.
–Men vi behöver inte vara oroliga för att bada i Hemfjärden. Jag skulle inte rekommendera att bada precis utanför reningsverket – men i Hjälmaren är det ingen fara, avslutar Jana Jass.
Multiresistenta bakterier
Bakterierna som hittades i Hjälmaren i den tidigare studien var Enterokocker och E.coli. Enterokocker är en av de vanligaste orsakerna till svåra infektioner vid sjukhusvård. I förlängningen kan de led till bland annat urinvägsinfektion, blodförgiftning och hjärtklaffsinflammation. E.coli kan orsaka urinvägsinfektioner, livshotande bukhinneinflammation eller blodförgiftning.
Överanvändandet av antibiotika är gynnsamt för de resistenta bakterierna, eftersom preparaten tar död på de andra bakterierna i tarmen så de resistenta bakterierna kan ta större plats.
Studien:
Arbetet är ett samarbete med professor Bo Söderquist, överläkare vid Universitetssjukhuset Örebro och publicerad i Frontiers in Microbiology.
Ett säkerhetshål uppstår när mikroprocessorn i en dator eller mobiltelefon försöker att gissa sig till vad som ska göras härnäst. Sådana gissningar är det vanligaste tillvägagångssättet för att förbättra prestandan hos datamaskiner eftersom det utnyttjar den fulla kapaciteten av mikroprocessorn. När processorn gissar blir det förstås fel gissningar som avfärdas av processorn.
– I teorin ska felaktiga gissningar inte efterlämna några spår, men det gör de likaväl, säger Alexandra Jimborean vid institutionen för informationsteknologi vid Uppsala universitet.
Och spåren utnyttjas av bland annat angriparna Meltdown och Spectre för att inhämta information från så kallade sidokanaler. Informationen används sedan för att kringgå säkerhetslösningar för att få tag på till exempel lösenord och krypteringsnycklar. Dessa sidokanaler har visat sig vara en akilleshäl inom datorsäkerhet. Arbetet med att hitta ett gott försvar har varit intensivt och världsomspännande. Men de lösningar som funnits hittills adresserar endast specifika säkerhetshål utan att komma åt det underliggande problemet som orsakar säkerhetsbristerna.
– Men nu har vi utvecklat en metod som gömmer alla spår av gissningarna, säger professor Stefanos Kaxiras, professor vid institutionen för informationsteknologi vid Uppsala universitet.
Effektivare lösning bevarar prestanda
Metoden fördröjer delar av gissningarna och använder istället ett nytt sätt att förutspå talvärden, som är helt osynligt för utomstående. Allt sker utan att försämra processorernas prestanda med mer än 11 procent och använder endast 7 procent mer energi. Den tidigare lösningen försämrar prestandan med 46 procent och ökar energiförbrukningen med hela 51 procent.
– Vår metod kräver endast små ändringar av existerande processorer. Det, i kombination med den låga prestandaförsämringen, gör att metoden är enkel att realisera, säger Magnus Själander, gästforskare vid institutionen för informationsteknologi vid Uppsala universitet och førsteamenuensis på Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet.
– Lösningen gör att prestandan, energieffektiviteten och säkerheten hos datorerna blir bättre jämfört med tidigare lösningar, säger Christos Sakalis, doktorand vid institutionen för informationsteknologi vid Uppsala universitet, som har varit med och utvecklat den nya metoden.
Den nya lösningen som har tagits fram i samarbete mellan Uppsala universitet, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet och Universidad de Murcia kommer att presenteras på International Symposium on Computer Architecture (ISCA) i slutet av juni. En konferens som samlar världens främsta forskare inom datorarkitektur.
Kontakt:
Stefanos Kaxiras, professor vid institutionen för informationsteknologi, Uppsala universitet,stefanos.kaxiras@it.uu.se
I sin avhandling utvecklar och använder Olga Nikolaeva en ny metod för analys av liveframträdanden av rockmusik. Hon fokuserar på tre specifika konserter med avancerad videoteknik och liveframträdanden som har byggt på ett komplext samspel mellan framträdandet på scenen och det visuella innehållet på skärmarna; Angel av det brittiska bandet Depeche Mode, The Handler av brittiska bandet Muse och Óveður av isländska bandet Sigur Rós.
Alla tre hölls på storskaliga arenor som möjliggjorde en komplex scenuppsättning, med obegränsad användning av avancerad video- och ljudteknik.
Det som undersöks i avhandlingen är samverkan mellan vad Olga Nikolaeva betonar som fyra nyckelelement: musikernas kroppar, videoskärmarna, det som visas på skärmarna och ljudet.
– Min analys belyser till exempel vikten av att närma sig en skärm som både ett medium som överför visuellt innehåll och som en yta som har sina egna materiella egenskaper i skapandet av framträdandet som helhet, säger Olga Nikolaeva.
Med hjälp av ett tvärvetenskapligt teoretiskt och metodiskt tillvägagångssätt utmanar avhandlingen befintliga sätt att närma sig ett liveframträdandes olika element och ger en inblick i komplexiteten hos audiovisualiteten i liverockframträdanden.
– Vi vet inte exakt vad skillnaden beror på, men det kan handla om att många i Norrland har levt ett i vissa avseenden hälsosammare liv som delvis kompenserar för vissa andra riskfaktorer, säger Olle Sjöström, doktorand vid Umeå universitet.
I sin avhandling vid Institutionen för strålningsvetenskaper visar Olle Sjöström att risken för kolorektalcancer, det vill säga cancer i tjocktarm eller ändtarm, är tio procent lägre i norra Sverige än i övriga landet. Skillnaden är störst bland de äldre. I åldersgruppen över 80 år är risken 20 procent lägre i norr än i söder.
Livsstilen viktiga pusselbitar
Kolorektalcancer anses till stor del bero på livsstil, där rökning, kost, motion och alkohol är viktiga pusselbitar. Tidigare studier har även visat att människor med låg utbildningsnivå eller som lever ensamma löper högre risk att drabbas och dessutom har sämre prognos. Trots att dessa riskfaktorer förekommer i högre grad hos befolkningen i norra Sverige, inte minst lägre genomsnittlig utbildningsnivå, är alltså risken lägre för kolorektalcancer. För dem som ändå drabbas skiljer sig däremot inte den sjukdomsspecifika överlevnaden i kolorektalcancer mellan norr och söder.
Kolorektalcancer är den fjärde vanligaste formen av cancer i Sverige och den cancerform som orsakar näst flest dödsfall. Tidig upptäckt är viktig för prognosen och diagnosen ställs genom att tarmarna undersöks med koloskopi. Risken att få sjukdomen ökar kraftigt med stigande ålder, de flesta patienter är 70-75 år när de får sin diagnos. Ärftliga faktorer beräknas bidra till 5 – 25 procent av alla fall av kolorektalcancer.
– Den som har flera nära släktingar som haft cancer i tjock- eller ändtarm bör berätta det för sin läkare så man kan bedöma risken för ärftlighet och eventuellt behov av regelbundna kontroller, säger Olle Sjöström.
Tätare koller vid ärftlig belastning
I avhandlingen visas hur man i Norra sjukvårdsregionen, som omfattar landets fyra nordligaste län, har arbetat för att minska fallen av ärftlig kolorektalcancer. Alla familjer med misstänkt ärftlighet i norr remitteras till Cancergenetiska mottagningen i Umeå för utredning. Individer med en minst fördubblad risk för kolorektalcancer rekommenderas regelbundna kontroller med koloskopi, som genomförs på sjukhuset på hemorten.
Personer med hög risk för ärftlig cancer rekommenderas undersökning vartannat år, de med lägre risk vart femte år. En utvärdering av kontrollerna visar att man nästan helt lyckas förhindra utveckling av kolorektalcancer i dessa familjer, dessutom med en god kostnadseffektivitet jämfört med andra åtgärder inom hälso-och sjukvården.
Fler än 70 forskare verksamma vid ett 50-tal lärosäten runtom i Europa har samarbetat kring analyser och reflektioner, i EU-valsrapporten Euroflections.
− Den viktigaste övergripande slutsatsen är att valet till Europaparlamentet är att betrakta som 28 olika nationella val snarare än ett övergripande europeiskt val. Det blir tydligt när vi sammanställer de analyser och rapporter som våra forskarkollegor levererar. Partierna driver sina kampanjer på nationell nivå, vilka frågor som är viktiga varierar från land till land och trots att vissa partigrupper går starkare än andra märks inga egentliga europeiska valvindar, säger Niklas Bolin, docent i statsvetenskap vid Mittuniversitetet.
Snabb analys av EU-valet
Rapporten Euroflections – Leading Academics on the European elections 2019 av forskningscentret DEMICOM vid Mittuniversitetet, presenterades 18 dagar efter valet till europoaparlamentet 2019. Euroflections är en gratis, nedladdningsbar rapport där varje forskare bidrar med en analys eller reflektion som fokuserar på kampanjen, partierna, väljarna och medierna.
− Ett av skälen till den här satsningen är att bidra till att öka intresset och kunskapen kring EU. När det gäller årets val blir det tydligt att såväl partier som väljare uppfattar Europavalet som ytterligare ett nationellt val. Detta trots vissa försök till övernationella inslag som spitzenkandidatsystemet eller valmanifest på europeisk nivå, säger Marie Grusell, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet.
Bedömningar i vitt skilda sammanhang är något vi gör varje dag, ofta utan att närmare reflektera över att det är just det vi gör. Men det har doktoranden Sara Stillesjö gjort, och med hjälp av funktionell hjärnavbildning, fMRI, och kognitiv modellering studerat hur den mänskliga hjärnan arbetar vid bedömningar. Studien visar att minnen av tidigare händelser kan vara något vi alltid påverkas av när vi gör numeriska bedömningar.
– Vissa bedömningar kan ha stor – rentav livsavgörande – betydelse inte bara för oss själva utan även för andra människor, exempelvis när en lärare sätter betyg på sina elever. Det är därför kritiskt att få en bättre förståelse för hur vi människor gör bedömningar, menar hon.
– Genom att förstå vilka regioner i hjärnan som aktiveras i samband med olika bedömningar kan man på sikt utveckla verktyg som hjälper oss att undvika felaktiga bedömningar.
Bedömningar färgas av minnen
Den typ av bedömningar som Sara Stillesjö fokuserat på är numeriska bedömningar, det vill säga när vi avger en bedömning på en kontinuerlig skala. En teoretisk utgångspunkt i avhandlingen är att i vissa situationer baseras sådana bedömningar mer på vår kunskap om regler och abstrakta samband, medan i andra situationer baseras de istället mer på minnen av tidigare liknande händelser.
Bedömning grundad i kunskap om regler och abstrakta sammanhang leder nästan alltid till sakligt grundade bedömningar, till skillnad från bedömning som färgas oproportionerligt mycket av minnen från tidigare händelser som vi råkar lagra i hjärnan.
Oberoende av vilken typ av minne som uppgiften krävde, aktiverades precuneus, en region i bakre delen av hjärnan som är viktig för att aktivera inre mentala representationer inför exempelvis en bedömning i nutid, visar en delstudie i avhandlingen.
Hjärnregionen precuneus spelar stor roll
Studien identifierade också ett specifikt samband mellan aktivitet i precuneus och en matematisk modell av den typ av bedömningar som baseras på minnen av tidigare liknande händelser. I en uppföljande studie användes funktionell hjärnavbildning för att undersöka hjärnans funktion samtidigt som deltagarna fick lära sig att lösa en bedömningsuppgift.
Resultaten förtydligade precuneus roll för bedömningar och visade att precuneus är viktig dels för att lagra och stärka redan etablerade minnen som vi använder oss av vid bedömningar under pågående inlärning, dels för att vid ett senare tillfälle återkalla och utvärdera likheten mellan de lagrade minnesrepresentationerna och nya liknande situationer.
Minnen till hands vid bedömning
I en sista studie undersöktes huruvida minnen från tidigare liknande händelser finns till hands för våra bedömningar även i situationer när vi använder oss av regler och abstrakta samband. Fokus låg på situationer där abstrakta regler kan vara alltför tidskrävande och svåra att använda. Resultaten visade dels att det kan vara mycket svårt för oss att låta bli att använda abstrakta regler, trots att de är för tidskrävande. Resultaten visade dock även att flera av försöksdeltagarna tycktes ha minnen från tidigare liknande händelser till hands, som de föredrog att basera sina bedömningar på vid extrem tidspress.
– I dagens samhälle ställs vi människor inför allt högre krav på att göra korrekta bedömningar i miljöer av hög komplexitet. Den praktiska betydelsen av resultaten från avhandlingen är att genom att belysa vilka processer som ligger till grund för bedömningar, kan vi också ha bättre möjligheter att förbättra bedömningar, exempelvis lärares betygsättning, säger Sara Stillesjö.
– Vi har sett att mycket av matavfallet från livsmedelsbutiker är bröd och därför ville vi se hur vi kunde omvandla det till en ny produkt, säger Akram Zamani.
Försöken går ut på att odla fintrådiga svampar på brödavfall i behållare och förhoppningen är att svampen ska kunna omvandlas och användas till kläder, medicinska applikationer eller möbeltextilier.
– När brödet har blivit en biomassa av svamp, tar vi bort proteinet som i sin tur kan användas som mat eller djurfoder. De cellväggsfibrer som finns kvar av svamparna använder vi dels för att spinna ett garn, och dels för att skapa nonwoven textil, säger Akram Zamani. (Nonwoven textil eller icke-vävd textil är ett textilt material som består av textilfibrer orienterade utan någon större inbördes ordning, vilket skiljer sig från vävda eller stickade tyger.)
Garn av bröd. Bild: Suss Wilén, Högskolan i Borås
–Vi har gjort en stor del av odlingen redan, och det har fungerat bra, så nu jobbar vi med en våtspinningsprocessen för att skapa garn, samt testar olika metoder för att förbättra garnets egenskaper, säger hon.
Unik forskning om bröd och textil
– Det finns ingen tidigare forskning på detta, därför är det svårt att veta vad vi ska förvänta oss, säger Akram Zamani och fortsätter:
– Brödet får vi från en lokal livsmedelsbutik, och vi får hämta så mycket vi behöver, vilket ger oss möjlighet att verkligen testa oss fram och se till att det blir en bra produkt.
Utöver forskare från resursåtervinning och textilteknologi vid Högskolan i Borås ingår också KTH, RISE Innventia och Sahlgrenska universitetssjukhus i projektet.
Se filmen där forskarna berättar om hur bröd kan bli texiil. Filmen är 1:44 lång.
350 limpor slängs varje minut – brödsvinn för miljarder
– En mycket stor del av den mat som slängs i butiker är bröd. Jag kunde inte föreställa mig att bröd som är så lätt skulle utgöra en sådan stor del, säger Kim Bolton, professor inom resursåtervinning vid Högskolan i Borås som kartlagt hur stort brödsvinnet i Sverige är.
– Den totala mängden brödsvinn är 80 400 ton per år i Sverige. Detta inkluderar hela värdekedjan, det vill säga bagerier, livsmedelsbutiker, restauranger och hushåll med mera, säger Pedro Brancoli, doktorand i resursåtervinning vid Högskolan i Borås.
Att svinnet av bröd sker i hela kedjan är anmärkningsvärt. När det gäller annan sorts matsvinn står nämligen hushållen för den stora delen. Mängden 80 000 ton bröd per år är lika med att slänga 350 limpor bröd per minut och kostnaden beräknas till 2,4 miljarder kronor per år om man räknar på ett kilopris på 30 kronor.
Pedro Brancoli, doktorand, Kamran Rousta, universitetslektor och Kim Bolton, professor, alla inom resursåtervinning har tillsammans med en livsmedelsbutik i Borås, undersökt hur mycket matavfall som uppstår under ett år. Tack vare att livsmedelsbutiken hade samlat in data på allt matavfall som slängdes, kunde forskarna analysera och räkna på svinnet. Resultatet publicerades i en artikel i tidskriften ”Recources, Conservation and Recycling” som under 2018 blev det den mest nedladdade artikeln hos tidskriften.
Kontakt:
Akram Zamani, universitetslektor vid Högskolan i Borås, akram.zamani@hb.se
Ska torskbestånden kunna återuppbyggas krävs ett helhetsgrepp från förvaltningen, och en större förståelse för det komplexa ekologiska pusslet i Östersjön. Det konstaterar forskare från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i en populärvetenskaplig artikel i tidskriften Fauna och Flora.
I Östersjön finns det två bestånd av torsk: det västra och det östra. Båda bestånden mår dåligt, men mest kritiskt är läget för det östra beståndet som i huvudsak lever och leker öster om Bornholm. På 1980-talet fanns torsk från det östra beståndet i alla områden i Östersjön, men hårt fisketryck och en ökande utbredning av syrefattiga områden gör att de nu i princip bara återfinns i södra delen av Östersjön. Torskarna är dessutom småväxta, magra och i dålig kondition.
– Vi forskare har länge varnat för att torskens status skulle försämras om inte Östersjöns miljö förbättras och det hårda fisketrycket minskas. Trots det har det gjorts alltför lite. Nu är det östra torskbeståndet så stressat att vi har svårt att tydligt identifiera vilka lösningar som krävs för att torsken ska kunna återhämta sig, säger Joakim Hjelm, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU Aqua, och en av åtta artikelförfattare i Fauna och Flora.
Åtgärder – men inte tillräckligt kraftfulla
Sedan 1990-talet har fiskeriförvaltningen vidtagit olika åtgärder för att motverka minskningen av torskbestånden och man har bland annat infört redskap som kan selektera bort små individer. Man har också tagit fram förvaltningsplaner, förstärkt fiskerikontrollerna och infört ett landningsförbud för att minska risken för torskbestånden. Fiskekvoterna har också sänkts, men inte tillräckligt mycket enligt forskarna.
– Internationella havsforskningsrådet, ICES, där många av oss medverkar har hela tiden varit tydliga med att fiskeridödligheten, alltså andelen fisk som dör i fisket, måste hållas nere. Men Östersjöns fiskeministrar har oftast satt högre fiskekvoter än vad ICES rekommenderat. 2019 sänktes den tillåtna fångstmängden av torsk med 13 procent, men det är fortfarande nästan 80 procent högre än våra vetenskapliga rekommendationer, säger Joakim Hjelm.
Forskare vill att torskfångsterna stoppas
I slutet av maj presenterade ICES de biologiska råden för 2020 och forskarna rekommenderar en nollkvot för det östra beståndet – ingen torsk får fångas. Man föreslår också att en minskning av fisket av skarpsill och sill i de områden där torsken lever för att öka torskens tillgång på föda skall beaktas.
– Att torskfisket borde stoppas är självklart, givet det kritiska läget, men tyvärr kommer det knappast att vara räddningen för torsken. Ska vi få till en återhämtning av bestånden måste vi tänka både nytt och bredare. Kanske ska vi gallra i torskbeståndet och fiska upp en del av de små individerna för att minska konkurrensen mellan torskarna? Kanske ska vi satsa på ett riktat fiske mot skrubbskädda, en fisk som vi vet äter samma föda som små torskar, säger Joakim Hjelm.
Torskfrågan kräver ekologisk helhetssyn
Artikelförfattarna konstaterar att Östersjön dessutom står inför en rad andra utmaningar som ligger utanför fiskeriförvaltningens kontroll. Utbredning av döda bottnar är starkt kopplad till övergödningen och till utsläpp av näringsämnen. Att allt fler torskar är angripna av parasiter har en tydlig koppling till de växande populationerna av gråsäl. En annan viktig faktor är klimatförändringarna som leder till att Östersjön blir både sötare och varmare, vilket kommer att pressa torsken ytterligare.
– Trots att torsk är en av de mest studerade fiskarterna i världen så finns det en stor osäkerhet kring de processer som påverkar bestånden i Östersjön just nu och vi behöver lära oss mer. Men vad som är viktigast nu är att vi behöver en förvaltning som bygger på vetenskaplig fakta, som kan lyfta blicken och som tar hänsyn till hela det ekologiska systemet, säger Joakim Hjelm.
Joakim Hjelm,forskare, Institutionen för akvatiska resurser, SLU Aqua, joakim.hjelm@slu.se,
Surfplattorna och framförallt de smarta telefonerna har blivit mentala proteser, både för barn och vuxna. Orden är Mikael Heimanns, professor emeritus i utvecklingspsykologi och forskare vid Linköpings universitet. De senaste tio årens snabba digitala utveckling har gjort att han börjat intressera sig för hur barn påverkas av vara omgivna av uppkopplad teknik och ett ständigt flöde av underhållning. Det har utmynnat i forskningsprojektet Att växa upp i en digital värld som undersöker hur barns och föräldrars medieanvändning påverkar barn mellan nio månader och två år.
När det gäller den omdebatterade skärmtiden går det inte att sätta några definitiva gränser, menar han.
– Det finns inga argument för att små barn har behov av att använda skärmar. Däremot är det inte så att det automatiskt är skadligt. Det beror ju på vad det är barnen tittar på och hur länge.
Barn möter skärmar överallt
WHO och amerikanska pediatriska föreningen rekommenderar att barn under två år inte ska använda skärmar överhuvudtaget och att barn mellan två och fem år ska ha max en timmes skärmtid om dagen. En orealistisk målsättning, menar Mikael Heimann.
WHO:s riktlinjer
Världshälsoorganisationen WHO:s nya riktlinjer för fysisk aktivitet, stillasittande och sömn presenterades i april 2019. Enligt dessa bör barn under ett år inte ha någon skärmtid alls, och barn som är 1-2 år bör sitta max en timme framför skärmen. Syftet med rekommendationen handlar främst om bättre sömn och minskat stillasittande.
– Det är önsketänkande, så ser inte världen ut. Barn möter skärmar hela tiden. Frågan om barns skärmtid innefattar dessutom även hur föräldrarna använder sina telefoner och datorer. Det måste också räknas med i ekvationen.
Att barnen påverkas av föräldrarnas digitala vanor syns i den pågående studien om familjers medievanor. Där har forskarna till exempel sett ett samband mellan hur många digitala enheter som finns runt barnet och barnets sömn. Barnen i studien var nio månader och de barn vars föräldrar uppgav att det fanns en till två digitala enheter i hemmet sov i genomsnitt en timme mer än de barn som var omgivna av fler digitala enheter.
Ännu vet inte forskarna exakt vad sambandet beror på, men hoppas få svar på under hösten då data från uppföljningen av barnen vid två års ålder bearbetats. Att frågan om hur barn påverkas av skärmar har fler än ett svar, det är Mikael Heimann säker på.
WHO:s rekommendationer har fått kritik från forskarhåll för att ha för svaga belägg för de nya riktlinjerna. En av de som är kritiska är Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet, som länge forskat om barn och internet.
Handlar mer om stillasittande än skärmar
– WHO:s agerande är jättekonstigt för det finns verkligen inget stöd för den här åldersrekommendationen. WHO tycks egentligen fokusera på stillasittandet som den stora hälsofaran och de har på ett olyckligt sätt kopplat detta till skärmtid – trots att det inte finns något stöd i forskningen för att skärmarna skulle vara orsaken till att människor rör sig mindre.
Att överhuvudtaget tala om skärmtid tycker Elza Dunkels orimligt. Begreppet är så brett att det är inte är användbart.
– Generellt behöver inte barns skärmtid begränsas. Reglerna måste sättas utifrån varje barns förutsättningar. Det som forskningen visar är att det är aktiviteterna som är avgörande: vad barnen gör vid skärmen. Att räkna timmar och minuter är meningslöst.
Att innehållet i program och appar måste finnas med i diskussionen anser också Mikael Heimann. Ofta möter barnen starka färger, glada tillrop och skarpa ljudeffekter. Det blinkar och hoppar och barnen svarar med att titta fascinerat. Men det är aktiviteter som till och med kan vara skadliga.
– För små barn kan det finnas en risk för överstimulering. Saker som går snabbt, med starka ljud och färger, låser barnets uppmärksamhet och gör att det inte kan slita sig från skärmen. Barnet utsätts då för en rad intryck som det inte kan sortera. De starka uttrycken kan också motverka den viktiga träningen i att fokusera uppmärksamheten och lära sig stå ut med att göra saker som är tråkiga.
Men lika viktigt som vad som händer i appar och program är hur tiden utanför skärmen ser ut. Om tryckandet på en surfplatta tar tid från samspelet med vuxna, är det allvarligt poängterar Mikael Heimann.
– Små barn behöver först och främst etablera en trygg relation med sina föräldrar och inom den relationen utforska världen. Där kan digitala verktyg ingå men det viktigaste är att barn undersöker den fysiska världen och att de får uppleva sig själva i samtal med andra.
Långsammare inlärning via skärm
Det är också därför surfplattor inte kan övertrumfa mänsklig kontakt när det gäller att utveckla de yngsta barnens lärande. Inlärning via skärmar gör lärandet långsammare och trögare än tillsammans med en vuxen. Förklaringen är att en tvådimensionell skärm aldrig kan ge så många nyanser och så mycket information som en människa. Dessutom har barn under tre år svårt att överföra kunskap från skärmen till verkligheten utanför.
Det är något som har belagts i en rad olika studier. Bland annat en amerikansk undersökning som testade hur fort 10-månaders-bebisar kunde lära sig mandarin.
– De som tränade mandarin genom regelbundna möten med en person lärde sig snabbt nya ord, men de som fick samma information via en skärm lärde sig ingenting, berättar Mikael Heimann.
Elza Dunkels, som studerat barn och risker på internet, menar att poängen med att sätta skärmar händerna på även de yngsta är att de behöver tränas i att bli digitalt kompetenta.
Datorvana barn tryggare på nätet
I sin egen forskning har hon sett att barn som tidigt får lära sig hantera datorer blir tryggare på internet. De blir bättre på att hantera både reklam och nätmobbing eller om pornografiska bilder plötsligt skulle dyka upp.
– Datorvana barn har lättare för att larma vuxna om de skulle bli utsatta på nätet och det är också lättare för dem att gå vidare utan att ta skada av obehagliga upplevelser. De förklarar sådana händelser med att: ”det var någon annan som gjorde något dumt mot mig, det var inte mitt fel”. Barn utan datorvana däremot kan ta på sig skulden och säga: ”jag borde inte klickat där” eller ”det var dumt att svara”.
Elza Dunkels slutsats är därför att barn bör få möjlighet att använda till exempel surfplattor så tidigt som möjligt.
– Vi behöver ha datorvana barn. Då är det lättare att börja tidigt än att säga att vid den här exakta åldern börjar vi prata om internet. Låta dem hålla på och peta en skärm så fort de tycker det är roligt.
Men småbarn ska inte lämnas ensamma i sitt utforskande, säger hon.
– När det gäller risker på nätet så ändrar ändras det hela tiden. För fem år sedan var det till exempel tryggt att lämna ett barn med en surfplatta för att titta på olika filmer. Idag har algoritmerna förändrats så mycket att jag inte skulle våga lämna ett barn ensamt. Det är stor risk att det dyker upp märkliga saker som vi inte vill att de ska se.
Mikael Heimann säger att barn under två år bör använda skärmar så lite som möjligt. Men det beror också på hur livet ser ut för övrigt för barnet. Vilken ytterligare stimulans barnet får och hur mycket tid det har tillsammans med föräldrarna
– Men oavsett om man bestämmer en timme eller två timmars skärmtid så är det bra med en struktur och tydlighet kring vilka regler som gäller, säger han.
Att växa upp i en digital värld
Forskningsprojektet Att växa upp i en digital värld: Familjeattityder och sociokognitiv utveckling hos 9-24 månader gamla barn, undersöker hur barns och föräldrars medieanvändning påverkar barnens tidiga utveckling.
– Vi undersöker hur digital media används av föräldrar till små barn idag och hur kan det påverka barnen såväl positivt som negativt, säger Mikael Heimann, professor emeritus i utvecklingspsykologi vid Linköpings universitet, som leder studien.
Forskarna följer 105 familjer från det att barnen är nio månader till de är 24 månader. En huvudfråga handlar om hur digitala media påverkar små barn i övergången från att inte ha ett språk till klivet in i den språkliga världen vid cirka 20 månaders ålder.
– Vi intervjuar föräldrarna, vi undersöker hur de använder sina telefoner och vi spelar in allt som sägs runt barnet under en hel dag samt undersöker barnets lärande och minne, säger Mikael Heimann.
Under hösten analyseras det insamlade materialet och resultaten kommer att kommuniceras under våren 2020.
Text: Lotta Nylander, på uppdrag av forskning.se
Flerspråkiga elevers läsförståelse har uppmärksammats i ett flertal rapporter den senaste tiden. Elever som har ett annat modersmål än svenska har lägre resultat än infödda svenska elever på läsförståelsetest i internationella undersökningar som exempelvis PISA och PIRLS. Det gäller både för elever som är födda utomlands och för elever som är födda i Sverige. Skillnaderna mellan dessa elevers och infödda svenska elevers resultat är mycket stora, vilket gör detta till en angelägen fråga.
Anna Lindholm har i sin avhandling i svenska som andraspråk, vid Göteborgs universitet, studerat flerspråkiga mellanstadieelevers läsförståelse på svenska på en skola där måluppfyllelsen är låg och där 95 procent talar ett annat språk än svenska i hemmet. Som ett led i att stärka elevernas läsförståelse har skolan satsat på att kompetensutveckla alla lärare i arbete med lässtrategier.
Verktyg för att förstå textens innehåll
– Lässtrategier handlar om att man använder olika verktyg som hjälp för att förstå en texts innehåll. Det kan till exempel vara att förutsäga innehållet i en text, att ställa frågor till en text, att summera innehållet eller att kunna reda ut oklarheter i en text, säger Anna Lindholm, som .
I tre olika delstudier har hon undersökt vilken betydelse lässtrategier har för flerspråkiga mellanstadieelevers utveckling av läsförståelse: Ämnesundervisningen i tre ämnen – svenska som andraspråk, biologi och religion – har studerats, elevernas läsförståelseutveckling har mätts under två läsår och åtta flerspråkiga elever har intervjuats.
– Resultaten visar att undervisning i lässtrategier kan stötta flerspråkiga elevers läsförståelse och bidra till att utveckla en medvetenhet om den egna läsningen. I intervjuerna med eleverna konstateras att de även är i behov av och använder andra lässtrategier än de som lärarna utgått från i undervisningen.
En god läsare reflekterar över sin läsning
Vid läsningen av ämnestexter framkommer att eleverna framgångsrikt reder ut oklarheter på ordnivå, genom exempelvis omläsning eller genom att använda sin bakgrundskunskap. Trots detta visar det sig att vissa elever har svårt att förstå det övergripande sammanhanget i texten.
– Det finns skillnader mellan de elever som på ett framgångsrikt sätt förstår de texter som läses och de som inte gör det. Skillnaderna består bland annat i hur väl eleverna kan reflektera över sig själva som läsare. De som är så kallade goda läsare vet när de inte förstår och vet också vad de kan göra för att skapa förståelse. Läsare som inte är så framgångsrika har svårt att identifiera viktig information i texten och de fastnar ofta på enskilda ords betydelse. De är heller inte alltid medvetna om att de inte förstår vad de läst.
– Fystest är i sig ett alltför trubbigt instrument för en så komplex sport som utförsåkning. För att testet ska ge praktiskt användbar information om åkarens förmåga måste betydelsen analyseras på individnivå, säger Robert Nilsson, doktorand i idrottsmedicin vid Umeå universitet.
Det övergripande syftet med doktorsavhandlingen var att undersöka den prediktiva, det vill säga förutsägande, förmågan hos fysiologiska testresultat och kroppskompositionsdata för tävlingsmässig prestationsförmåga i alpin skidåkning.
Resultaten av samtliga tre studier i avhandlingen visar att fysiologiska testresultat och antropometriska data, det vill säga data gällande kroppskomposition, inte kan predicera tävlingsmässig prestationsförmåga hos vare sig junior- eller senioralpinskidåkare på elitnivå, om data analyseras på gruppnivå. Detta beror delvis på att den grenspecifika prestationsförmåga i alpin skidåkning påverkas av en rad olika dimensioner vars relativa betydelse för skidåkningsprestanda varierar på individnivå.
Ingen standardform för hur skidåkare är byggda
När insamlade data analyserades på individuell nivå kunde emellertid valida multivariat-modeller, det vill säga modeller med flera variabler åt gången, med hög prediktiv förmåga för tävlingsmässig prestationsförmåga genereras. Resultaten i avhandlingen visar att det traditionella sättet att utvärdera testresultat har en begränsad möjlighet att förutsäga prestationsförmåga hos alpinskidåkare på elitnivå.
– Det finns helt enkelt inte en standardform för hur en utförsåkare ska vara byggd eller prestera, utan olika egenskaper kan komplettera och kompensera varandra, säger Robert Nilsson.
Studierna som ingår i avhandlingen följde en experimentell, hypotesgenererande utformning som inkluderade alpinskidåkare på både junior och senior elitnivå̊. I studierna korrelerades fysiologiska testresultat och antropometriska data med FIS-punkter för att identifiera och undersöka den prediktiva förmågan hos fysiologiska testresultat för tävlingsmässig prestationsförmåga i alpin skidåkning. Betydelsen av testresultaten undersöktes med hjälp av bivariat, det vill säga två variabler åt gången, och multivariat dataanalys.
Robert Nilsson, doktor i idrottsmedicin, Umeå universitet, robert.nilsson@umu.se. Han har under flera år jobbat som fystränare åt det alpina landslaget.
Vad är det som gör att många business-to-business-företag i gränsregionen Fyrbodal-Östfold lyckas så bra? Beror det på närheten till gränsen eller helt andra faktorer? 25 framgångsrika företag har deltagit i forskningsstudien Framfor. Forskningsresultaten presenteras i en ny rapport, som även idéer om hur gränsregionens näringsliv kan bli ännu starkare.
– Forskare på Högskolan Väst och Høgskolen i Østfold i Norge blev nyfikna på vad som gör de många små och medelstora företagen i vår gränsregion så framgångsrika, trots att förutsättningarna inte alltid är de bästa. Idén om att starta ett gemensamt forskningsprojekt väcktes, berättar Leif Berndtsson, projektledare för Framfor.
I gränsregionen Fyrbodal-Östfold bor drygt en halv miljon invånare. Området ligger mellan storstäderna Oslo och Göteborg och kategoriseras ibland som glesbygd. Trots utmaningar inom infrastruktur och kompetensförsörjning finns här gott om framgångsrika företag inom flera branscher. Forskarna ville bland annat ta reda på om det krävs speciella förmågor, drivkrafter och egenskaper för att vara en framgångsrik företagare i en gränsregion.
Fokus på business-to-business
– Att engagera 25 framgångsrika företag på båda sidorna gränsen gick snabbt. Forskarna valde att fokusera enbart på företag som gör affärer med andra företag, alltså inte gränshandeln och andra företag med konsumentinriktade varor och tjänster. Samtliga utvalda företag är väletablerade och uppfyller kända nyckeltal för god och sund ekonomi, säger Leif Berndtsson.
Sedan projektstarten hösten 2016 har företagsledare, näringslivsutvecklare, forskare, studenter och andra samarbetspartner deltagit i ett 30-tal workshops och seminarier. Intervjuer, enkäter och flera kompletterande studier har genomförts. Och nu har forskarnas observationer, analyser och slutsatser summerats i två delrapporter.
– Forskarna har identifierat ett antal viktiga framgångsfaktorer men ser ingen direkt koppling till att företagen är etablerade i gränsregionen. Faktum är att företagen knappt har några affärsrelationer med företag på andra sidan gränsen. Däremot lyckas flera av dem bra på den internationella marknaden, konstaterar Leif Berndtsson.
– Det visar sig vara en kombination av framgångsfaktorer som ligger bakom de framgångsrika företagen. Och den kombinationen kan se helt olika ut hos olika företag.
Ledarskapet viktig framgångsfaktor
Företagsledarna har lyft fram de interna och externa faktorer de anser påverkar företagens framgångar och motgångar. De som bedöms ha störst betydelse är ledning/ledarskapet, tillgången till kompetenta medarbetare, teknisk utveckling, kapitalförsörjning och finansiering. Externa faktorer som spelar stor roll är politik, lagar och regler. Men även marknad och konjunktur är viktiga.
– Flera av de tillverkande företagen erbjuder paket med en mix av produkter och tjänster och etablerar på så vis goda kundrelationer – även på den internationella marknaden. Företagen i området har också ett genuint samhällsengagemang och stöttar varandra genom att göra affärer med lokala aktörer.
Eftersom personalrekrytering är problematiskt i området satsar flera företag på att låta befintlig personal kompetensutveckla sig. Det innebär att företagen ofta har fler generalister än specialister.
Inspiration till vidareutveckling
– Vi hoppas att lärdomarna från vårt forskningsprojekt ska inspirera kommunerna i gränsområdet och Västra Götalandsregionen att utveckla affärsmöjligheterna mellan länderna i större utsträckning. Här finns så mycket bra att bygga vidare på. Det finns helt klart potential att dra nytta av närheten mellan länderna men det krävs en strategi och målmedvetna insatser.
– Jag hoppas också att det här samarbetet kan bidra till att stärka företagens självbild. De dalsländska kommunerna kämpar mot en felaktig bild i en del media om att bygden är ett problemområde, medan det på flera områden är precis tvärtom.
Leif Berndtsson påpekar att båda högskolorna har en viktig roll när det gäller att skapa bättre förutsättningar för invånarna i gränsområdet att utbilda sig och kontinuerligt bygga på med ny kunskap.
– På den svenska sidan pågår redan en hel del spännande satsningar. Sedan två år tillbaka arbetar Kommunakademin Väst med att utveckla kompetensförsörjningen i Fyrbodals kommuner. Och företagen i de dalsländska kommunerna satsar nu gemensamt i projektet e-DIT (ett Dalsland i tillväxt) som bland annat arbetar med rekryterings- och kompetensfrågor.
I 85 procent av de cirka 450 illustrationer på 10 olika språk som undersöktes (från läroböcker, vetenskaplig litteratur och webbplatser), saknades människans inverkan på vattnets kretslopp helt. Och det var bara i två procent av bilderna som det gjordes några försök att införliva klimatförändringar eller vattenföroreningar i kretsloppet. Dessutom visade nästan alla illustrationer grönskande landskap med milt klimat och sötvatten i överflöd. I själva verket använder människor hälften av allt vatten som strömmar genom jordens vattendrag, 24 000 kubikkilometer varje år.
– Illustrationen av vattnets kretslopp är en ”grundläggande ikon” för den hydrologiska vetenskapen. En falsk trygghet när det gäller tillgången på denna livsnödvändiga resurs i framtiden minskar vår medvetenhet om den globala vattenkrisen, säger professor Kevin Bishop, som är andraförfattare i artikeln och vicerektor vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) med ansvar för miljöanalys.
Vattnets kretslopp så som det illustreras på Wikipedia. Bild: Wikimedia Commons
– Genom att utelämna den påverkan som människan har på jordens olika vattenflöden, genom till exempel förändrad markanvändning, vattenföroreningar och klimatförändringar, skapar vi betydande luckor i allmänhetens förståelse av problemen, och till och med hos vissa forskare, fortsätter Bishop.
Studien har gjorts av ledande hydrologer från Brigham Young University i USA och Sveriges lantbruksuniversitet, tillsammans med kollegor i USA, Storbritannien, Frankrike, Kanada, och Schweiz.
Snabb insats för bättre förståelse
Forskarna hävdar att denna missvisande bild måste ifrågasättas omgående, och att det behövs insatser som främjar en mer exakt och nyanserad förståelse av vattnets kretslopp i detta århundrade. De menar att det är avgörande för att samhället ska kunna hitta globala lösningar på världens vattenkris. Därför har de tagit fram en ny uppsättning illustrationer, baserad på 80 vetenskapliga studier, som ger en bättre bild av hur vattnets kretslopp fungerar i det 21:a århundradet.
I de nya illustrationerna ges en mer komplex bild, som bland annat innehåller smältvatten från glaciärer, översvämningsskador orsakade av ändrad markanvändning, föroreningar och höjda havsnivåer.
Människan måste inkluderas i vattenfrågor
– Det går inte att helt undvika kompromisser och snedvridningar i vetenskapliga illustrationer, men det vi såg när det gäller vattnets kretslopp var ett utbrett utelämnande av en central komponent. Man kan inte förstå tjugohundratalets vattenfrågor utan att inkludera människan, säger professor Ben Abbott, från Brigham Young University, artikelns huvudförfattare.
– Andra vetenskapsgrenar har gjort sin läxa väl, och visar hur människan nu dominerar många aspekter av det system som jorden utgör. Det är svårt att hitta en illustration av kolets eller kvävets kretslopp som inte visar fabriker och gödningsmedel. Våra bilder av vattnets kretslopp har knappt förändrats under det senaste seklet, fortsätter Abbot.
Forskarna skriver att bättre illustrationer av vattnets kretslopp i sig inte kommer att lösa den globala vattenkrisen, men att de kan öka förståelsen för hur klimatförändringar och lokal vattenanvändning har globala konsekvenser.
Kevin Bishop, vicerektor och professor, Institutionen för vatten och miljö; Sektionen för geokemi och hydrologi, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala kevin.bishop@slu.se
Våra sandstränder är inte bara uppskattade tillhåll för sol och bad, promenader och avkoppling.
– Stränder och sanddyner är också viktiga översvämningsskydd för bebyggelsen utmed kusten. Stiger havet med en meter innebär det i genomsnitt att sandstränder behöver dra sig tillbaka hundra meter inåt land. På många platser är inte detta möjligt då det ligger hus, vägar och järnvägar i vägen, säger Caroline Hallin.
Nyligen disputerade hon med en avhandling i teknisk vattenresurslära vid LTH, Lunds universitet, som ger vägledning till hur Sverige kan rusta sig inför havsnivåhöjningen. Bland annat har hon tillsammans med det holländska forskningsinstitutet Deltares utvecklat en datormodell som kan användas som ett planeringsunderlag i kustnära områden.
Många parametrar bakom erosion
För det är inte så enkelt som att gå ut med en mätsticka och ta reda på hur höga sanddynerna är och därifrån ta ställning till konsekvenser och lämpliga åtgärder. Sandstränder är dynamiska och det är betydligt fler parametrar än endast havsnivåhöjningen i sig som spelar in.
– Det handlar om vågor, vindar och strömmar som både eroderar och återuppbygger stränder och sanddyner. Den nya modellen simulerar hur stränder och sanddyner utvecklas i olika klimatförändringsscenarier och kan även användas för att testa olika åtgärder för att motverka stranderosionen.
Modellen har redan testats på stränder i Nederländerna och Sverige och nu hoppas Caroline Hallin att de svenska kommunerna på sikt ska använda sig av den för att få bättre koll på vad som händer med deras stränder.
Modellen är tillgänglig vid LTH och arbete pågår med att sammankoppla den med en holländsk mjukvara för ökad funktionalitet och användarvänlighet.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
