Vitamin B1, eller tiamin, är livsviktigt för alla levande organismer, men kan inte produceras av djuren själva utan måste intas via födan. I haven produceras tiamin av alger och bakterier och förs sedan vidare upp i näringsväven. Brist på tiamin har konstaterats hos en rad olika marina organismer i Östersjöområdet, hos både fåglar och fiskar.
På uppdrag av Havs-och vattenmyndigheten har Samuel Hylander, tillsammans med fyra forskarkollegor vid Linnéuniversitetet, Lunds universitet och Statens veterinärmedicinska anstalt, tagit fram en uppdaterad kunskapssammanställning kring tiaminbrist bland arter i Östersjöområdet.
M74 – syndromet som drabbade laxen
Problemet uppmärksammades först i laxodlingar på 70-talet, då stora mängder yngel dog utan att man förstod varför. Syndromet fick namnet M74. Laxartade fiskar är fortfarande den grupp som idag är mest studerad vad gäller tiamin. Djur som drabbas av brist uppvisar en rad neurologiska symptom, som till exempel okoordinerat beteende, apati, och krampanfall. Dödligheten hos avkomman från djur med tiaminbrist är dessutom hög och kan i förlängningen leda till att hela populationer minskar.
När flera arter i Östersjöområdet nu verkar ha drabbats hoppas Havsmiljöinstitutets rapport Tiaminbrist i Östersjöområdet kasta nytt ljus på kunskapsläget. Rapporten syftar till att ge en översiktlig bild kring varför tiaminbrist uppstår och hur omfattande problemen är.
Fler och fler arter drabbas
– En ny översikt behövdes eftersom det saknas en sammanhållen bild kring varför tiaminbrist uppstår, om det påverkar populationsstorlekar och hur omfattande problemen är över tid, säger Samuel Hylander.
Att det kommer nya uppgifter om att ytterligare arter i Östersjöområdet, som ejder, gråtrut och den kommersiellt viktiga torsken, också drabbas av tiaminbrist gör frågan ständigt aktuell. Innan åtgärdsförslag kan tas fram krävs dock en grundlig kartläggning av omfattningen av tiaminbrist i naturen över tid och att forskningsinsatser inriktar sig på att förstå de mekanismer som styr utvecklingen av tiaminbrist.
– Vid dessa undersökningar är det mycket viktigt att man inkluderar flera olika förklaringar och faktorer för att kunna utröna hur och varför tiaminbrist uppstår, säger Samuel Hylander.
Till följd av inlandsisens härjningar har Sverige förhållandevis nära till det kompakta urberget, vilket gör att de naturliga större grundvattenmagasinen ovanför urberget är förhållandevis små och tunna. I Skåne och resten av Europa ser berglagren annorlunda ut och där är magasinen mycket större.
– Kristianstadsslätten har Sveriges största grundvattenmagasin, det är jättestort, men också ett stort undantag ur svenskt perspektiv, säger Kenneth M Persson, professor vid LTH, Lunds universitet, och koordinator för LU Water som samlar 150 vattenforskare.
Ungefär en fjärdedel – lite beroende på hur man räknar – av vattnet vi använder till dricksvatten i Sverige kommer från de naturliga grundvattenmagasinen.
Som kompensation för de små magasinen finns i Sverige gott om sjöar, älvar och vattendrag. Drygt hälften av vårt vatten kommer därifrån. Till dessa brukar det kopplas dammar och infiltrationslösningar där ytvatten får sippra ner i mark och förstärka den naturliga grundvattenbildningen. Detta vatten kallas konstgjort grundvatten och står för den sista fjärdedelen.
Sammantaget har Sverige det väl förspänt och har inte behövt ransonera. Nu börjar den situationen att ändras, enligt Kenneth M Persson.
Vattennivåerna sjunker och orsakerna är välkända: varmare temperaturer ökar avdunstningen, med mindre snö blir det en mindre andel vatten som hinner tränga ner i markens mikrohåligheter, fler skyfall istället för vanliga regn förstärker effekten.
Lägg till en växande befolkning som dessutom successivt vant sig vid ett större vattenuttag – vår fäbless för att ta långa duschar är ett exempel på det sistnämnda.
Samordning: ”Alla som använder en vattenresurs måste prata ihop sig”
Lösningarna finns, eller så kan de utvecklas, enligt Kenneth M Persson. Men det är hög tid att börja samordna och det gör vi inte nu.
– Det är det första steget. Att alla de som använder en vattenresurs snackar ihop sig så att man får klart för sig hur stora uttagsbehoven är. Det är lantbrukare, industrier, naturvårdare, energibolagen och kommunens va-tekniker och ekologer. Det blir ett stort gäng. Sedan får var och en och gå hem och fundera om man måste använda vatten som man gör idag.
Alla måste vara beredda på att spara, enligt Kenneth Persson. Det kan vara allt från att bönder väljer torktåligare växter till att industrier skapar cirkulerande system med på plats-renat processvatten.
Tillsammans kan också beslutas om gemensamma lösningar, exempelvis att bygga en damm för vattenlagring eller att under vissa perioder täppa igen utloppen på dräneringsrören för att öka markfuktigheten under tidig vår, då grödorna behöver extra mycket vatten för att komma igång.
Men skulle det uppstå oenigheter är det idag oklart vem som har mandat att gripa in och fatta beslut om hur resurserna ska prioriteras och fördelas.
– Den rollen saknas idag. En möjlighet är att utöka ansvaret för de så kallade vattenråden som idag finns för varje avrinningsområde. Så fungerar det i många andra länder.
Beteendeförändringar: Kampanjer om att spara vatten lär komma
Utöver tidsbegränsade bevattningsförbud under torra sommarmånader har svenskarna inte fått uppleva förbud eller strypt vattentillförsel.
Sådana ingrepp tror inte Kenneth M Persson behövs än på ett tag. Däremot hoppas han på ”mjuk styrning” i form av olika typer av samhällsinformation med budskap om ett mer vattensnålt beteende.
– Brukar du låta kranen rinna när du borstar tänderna? Fem liter vatten rinner förbi fastän max fyra deciliter behövs. För att få glas kallt vatten sommartid behöver man först spola ner fem till tio liter i avloppet. Alla borde därför ha för vana att alltid en kanna vatten redo i kylen.
Sådana här och andra vanor kan leda till betydande besparingar, tror Kenneth M Persson. Andra förslag som förts fram är att på duschar och tvättmaskiner installera en display som visar hur mycket vatten som gick åt vid senaste användningen för att därigenom medvetengöra en förbrukning som idag flertalet aldrig reflekterar över.
– Eller varför inte en app som redovisar ens vattenförbrukning per dag och där man kan tävla mot andra om vem som är vattensnålast?
Inför en vattenskatt…
Vår relation till vatten är ett exempel på paradoxen som brukar benämnas som ”allmänningens dilemma”: Vattnet, som är en förutsättning för vår existens och överlevnad, är gratis eller åtminstone nästintill, eftersom det ägs och förvaltas av alla, medan ovanliga men i princip obrukbara tillgångar som guld och diamanter kostar en förmögenhet.
Men nu är det dags att börja ta betalt, anser Kenneth M Persson som föreslår att Sverige inför en taxa som utgår från den tjänst som vatten ger, såsom törstsläckning, rening eller bevattning.
– Så gör resten av Europa. Det är vi i Sverige som är lite konstiga, säger Kenneth M Persson.
Som en konsekvens blir prismedvetenheten högre varpå chansen till att hushåll och näringsliv investerar i vattenbesparingsteknik ökar. Likaså kan acceptansen för högre livsmedelspriser öka. Dessa intäkter kan gå till restaurering av bönders dräneringsrör och dammar, vilka ofta har mer än 150 år på nacken.
…och dubbla VA-taxan
En avgift finns i Sverige redan, nämligen den årliga avgift som hushållen betalar, den så kallade VA-taxan. Intäkterna därifrån går till att bekosta anläggningar och ledningsnätet. Den avgiften bör fördubblas, anser Kenneth M Persson.
– Ledningsnäten är framförallt byggda på 1960-talet och börjar bli slitna. 15 procent av dricksvattnet går i genomsnitt förlorat i läckor. Vi behöver ett nytt miljonprogram för VA-systemen.
Det handlar inte bara om att byta ut läckande rör, påpekar Kenneth M Persson. I många kommuner blandas avlopps- och regnvatten i samma rör. Bättre är att ha separerade ledningar för att bland annat minska risken för översvämning.
Högre avgifter är dock förenat med en risk att göra sig impopulär hos de som ska betala. Därför har politiker hittills duckat för frågan.
Situationen blir inte bättre av att det finns något som heter Nils Holgersson-rapporten där Villaföreningen och större fastighetsägare jämför olika taxor i kommuner. Kommuner med de dyraste taxorna beskylls för att vara ineffektiva. På den listan vill naturligtvis inga beslutsfattare hamna.
– I tjugo år har vi VA-ingenjörer pratat om att VA-taxan bör höjas. Det börjar bli dags att även politikerna tar den här diskussionen.
Stadsplanering: Blågröna städer förskönar och kapar temperaturtoppar
Ännu bättre än att gräva ner dagvattenrören är att lägga dem öppna, ovan mark. Den här tanken är del av en större idé om hur dagvatten i framtiden bäst tas hand om i städer, vilken brukar gå under namnet blågröna lösningar.
I stället för att forsla bort regnvattnet i underjordiska rör låter man istället vattnet rinna ut i dammar, kanaler och växtlighet varifrån det sipprar ner i jorden, flyter iväg till ett avrinningsställe i sakta mak eller avdunstar ut i atmosfären.
Kenneth M Persson är en varm förespråkare.
– Oh ja, det finns jättemånga skäl till att bygga blågröna städer. Förutom att de minskar risken för översvämningar efter plötsliga skyfall är de mycket vackra och bra för den biologiska mångfalden. Mindre känt är att de under värmeböljor kan kapa temperaturen med fyra, ibland upp till åtta, grader.
Kruxet är att det tar plats. Men med politisk handlingskraft och ett folkligt tryck kan markägare och planerare bli motiverade att maka plats för vatten och växter.
– Om vi nu är väldigt spekulativa, säg att man tar bort hälften av gatorna och lägger in kanaler istället. Folk går och cyklar istället. Och så får man acceptans för det hos befolkningen. Det finns ju plats om man tänker på det sättet.
– Men för att det ska förverkligas behöver någon berätta med rimlig precision hur det ska genomföras och vad det kan kosta. Kommunikation med berörda parter är jätteviktigt.
Byggnader: Hus utan avlopp är möjligt
Också husen kan byggas annorlunda.
– Våra hus är byggda utifrån utgångspunkten att det finns hur mycket vatten som helst. Men det går att tänka sig helt andra sätt att hantera vatten i hushållet, enligt Kenneth M Persson.
Faktiskt går det att bygga så att hushållen nästan inte genererar något avloppsvatten alls.
– I stället för vattenklosett kan vi ha torrdass eller snålspolande toaletter med urinseparering, där urinen samlas och tas om hand, renas och används som gödning vid odling.
Duschar som recirkulerar fem liter duschvatten finns redan på marknaden, fortsätter han. Kokvattnet från potatisen kan svalnas och användas till bevattning. Det finns tvättmaskiner som helt recirkulerar tvättvätskan. Vattenhushållning löses delvis med cirkulerande system, delvis med att vatten används flera gånger till successivt allt enklare ändamål.
– Tekniken känner inga gränser. Det finns mycket vi kan göra. Och det händer saker, även om det går lite trögt ibland.
Fyraåringarna från förskolan hade tagit en gemensam promenad ner till Helge å. Där fick de titta, lukta och känna på vattnet. När de sedan återvände till förskolan fick de syn på vattnet i pölarna på gården.
– Det var så tydligt hur fascinerade de blev, när de förstod att det hängde ihop. Att det var samma vatten, berättar Agneta Jonsson, universitetslektor i barn- och ungdomsvetenskap vid Högskolan Kristianstad.
Det är ett av de många ögonblick som observerats och noterats i samband med ett forsknings- och fortbildningsprojekt som belyst ämnena fysik och kemi i förskolan. Numera står det i förskolans styrdokument att naturvetenskap, inklusive fysik och kemi, ska vara en del av undervisningen. Egentligen är det rätt tacksamt att ta upp detta med barnen, menar forskarna.
– Barn har en vilja att förstå sin omvärld, vilken också omfattar alla de fysiska och kemiska processer som pågår i deras vardag, säger projektledare Andreas Redfors, professor i fysik.
Ändå finns det ofta en tveksamhet och osäkerhet från pedagogernas sida, vilket leder till att vissa områden förblir onåbara för barnen.
Naturvetenskap kan ses i termer av ett verb
Syftet med projektet har varit att studera samspelet mellan barnen och pedagogerna i samband med undervisning i ämnena fysik och kemi. Under tre år har forskarna samarbetat med åtta förskolor i närområdet, vars 150 pedagoger har deltagit i en lång rad föreläsningar, diskussioner och workshopar.
– I början uppgav flera av dem, och i synnerhet de som arbetade med de yngre barnen, att det var svårt att introducera så pass komplexa saker för barn som inte ens hade språket, minns Andreas Redfors.
Men genom att själva börja få grepp om processer och förklaringsmodeller kring naturvetenskapliga fenomen, växte pedagogernas självförtroende efterhand. Med hjälp av de pedagogiska undervisningsstrategier som var inbakade i projektet, fick de redskap att förmedla sina kunskaper.
För naturvetenskap i förskolan bör inte handla om ren faktaförmedling, utan är snarare en pågående process där barnet får se, känna och göra, påpekar Marie Fridberg, biträdande professor i naturvetenskapernas didaktik.
– Därför kan man se naturvetenskap i termer av ett verb. I barnens ögon kan snö och vatten handla om att smälta. Friktion handlar om att glida. Barn vill prova och utmana och märker att det uppenbarligen går trögare att cykla på grus än på asfalt, säger hon.
Genom att filma olika situationer på förskolan, då pedagogerna och barnen utför aktiviteter kopplade till kemi och fysik, har de kunnat upptäcka och diskutera framgångar och fallgropar. Ett återkommande tema är vikten av lyhördhet.
– Det är så lätt att utgå från den vuxnes perspektiv och ta för givet att barnen ser och förstår samma saker. Men i stället måste man lägga märke till barnens inspel och hitta var befinner sig i tanken, säger Susanne Thulin, biträdande professor i pedagogik.
För barn är det inte alls självklart hur exempelvis luft fungerar. En av filmerna visar barn som uttrycker att luften finns utanför fönstret. Först när detta öppnas kan luften komma in i rummet. Men för att gå vidare, och kunna förklara exempelvis luftmotstånd, krävs intersubjektivitet – ett gemensamt samförstånd – om att luften faktiskt finns överallt.
Ofta sker liknande missförstånd längs vägen, där barnen tappar greppet, och då behöver pedagogen backa och hämta upp. Kanske genom att konkretisera, förklara, använda andra ord.
– Ju mer pedagogerna själva kan om kemi och fysik, desto lättare är det att upptäcka när barnen inte hänger med och behöver ett mellansteg, det vi kallar ett intermediärt lärandeobjekt, för att komma vidare, säger Agneta Jonsson.
Studierna visar också att pedagogernas språk och ordval är en utmaning. Samtidigt som de hörsammar och uppmuntrar barnens vardagsspråk, bör de också föra in nya ord och begrepp.
– På så sätt byggs broar mellan nya begrepp och fenomen och barnen och pedagogerna kan gå över dem tillsammans, säger Marie Fridberg.
Framgången ligger i att välja rätt nivå
När forskarna kartlagt kommunikationen mellan pedagoger och barn har de sett en växelverkan mellan frågor, förklaringar och beskrivningar. Frågorna är dock vanligast förekommande, medan förklaringarna hörs mer sällan.
– Det finns en föreställning om att lärande på förskolenivå ska vara lekfullt. Att barnen ska slippa utsättas för det som är svårt och tråkigt. Samtidigt finns risken, om man bara ställer frågor till barnen, att man lämnar dem åt sitt öde, påpekar Agneta Jonsson.
De är överens om att lärarrollen bör bli tydligare. Att pedagogen faktiskt ska kunna och våga skapa förutsättningar för att diskutera de naturvetenskapliga fenomen de upplever tillsammans med barnen.
– Man kan hitta förklaringsmodeller till allt, oavsett hur komplext det är. Men sedan gäller det förstås att välja rätt nivå. Kanske kan man nöja sig med att barnen kommer en liten bit på vägen, och att de kan fördjupa kunskaperna längre fram, säger Andreas Redfors.
Här kan man ta arbetslaget till hjälp, menar forskarna. Genom att ta upp frågan: ”hur tänker vi kring luft?” kan pedagogerna enas om förklaringsmodellen och de gemensamma principerna kring barns lärande.
Inspiration till att få upp ögonen för fysik och kemi
Under projektets gång har de märkt hur pedagogerna stöttat och entusiasmerat varandra på olika sätt. Rektorerna och vårdnadshavarna har i många fall också haft aktiva roller. Vid projekttidens slut har pedagogerna fått beskriva sin egen utveckling. Flera har uppgett att de känner större trygghet ifråga om kunskaperna i kemi och fysik, och att de också utvecklat en säkerhet i att förmedla dessa kunskaper.
– Vi såg hur pedagogernas intresse växte med tiden. De började inse att detta var något helt annat än lektionerna i fysik och kemi de haft på högstadiet. Detta är faktiskt något de kan göra tillsammans med barnen, säger Susanne Thulin.
I en artikel, som framöver ska publiceras i tidskriften Atena Didaktik, sammanfattas de forskningsresultat projektet hittills nått fram till. Men gruppen ser fram emot att fördjupa sig ytterligare i vissa teman.
– Vi har ju tittat på hur pedagoger arbetat med isolerade aktiviteter i kemi och fysik, men en vision är att finna kopplingar till andra ämnen och aktiviteter inom förskolan, säger Agneta Jonsson.
En målsättning är också att inspirera framtida förskollärare att få upp ögonen för kemi och fysik.
– Det är verkligen en mission för oss. Studenterna läser visserligen dessa ämnen under förskollärarutbildningens tredje termin, men vi hoppas också att fler vill skriva examensarbete om undervisningen i naturvetenskap, säger Marie Fridberg.
Kanske kommer de att upptäcka, när de möter sina framtida förskolebarn, att naturvetenskap är ett utmärkt redskap som kan bända upp nya dörrar.
Bland en del barn, som haft annat modersmål än svenska, har stunderna med fysik och kemi varit stärkande. När orden inte räckt till har barnen visat med gester och mimik hur det går till när vinden blåser.
Susanne Thulin berättar om flickan som inte yttrat ett ord på svenska sedan hon började förskolan. Men när gruppen lät bygga ett litet vindkraftverk växte hennes nyfikenhet och entusiasm så till den grad att hon plötsligt öppnade munnen och började prata.
I ett kylskåp i ett av husen på Medicon Village finns en dyrgrip. För en utomstående är den omöjlig att upptäcka eftersom den är ett vanligt provrör med lite genomskinlig vätska i. Men där inne skvalpar 10 miljarder olika typer av antikroppar. Eller snarare: antikroppens unika gripklo fästad vid ett virus.
Mats Ohlin är forskare i immunteknologi vid Lunds tekniska högskola, LTH, och expert på att designa nya antikroppar med eftertraktade egenskaper. Han berättar att inkapslat i viruset finns antikroppens unika DNA-kod och att virustypen kallas bakteriofager, en sorts virus som i normalfallet angriper bakterier.
– Det gör de genom att spruta in sitt DNA i bakterierna varpå nya fager bildas i bakterien.
Det finurliga med att fagerna visat sig kunna både förvara och kopiera någon annans DNA, och har en i övrigt enkel konstruktion, är utgångspunkten för tekniken som kommit att kallas fagdisplay och som belönades med Nobelpriset i kemi 2018. Med den blir det möjligt att göra tusentals kopior av gener som kodar för vilken antikropp som helst.
Lundaforskning drivande i utvecklingen
En drivande kraft i teknikutvecklingen jämte nobelpristagaren Greg Winter var Mats Ohlins kollega, professor Carl Borrebaeck. 1989 publicerade båda forskarna inom ett par veckor rön om en ny, het teknologi som var en hörnsten i utvecklingen av denna typ av ”antibody engineering”.
I Lund banade genombrottet vägen för forskning som i sin tur bland annat resulterat i företagen Alligator och Immunovia. Dessa har transformerat forskningen om såväl biologiska läkemedel som antikroppar och diagnostiska verktyg.
– Antikroppar är de enskilda läkemedel som omsätter mest pengar inom sjukvården idag. Utvecklingen har exploderat, men är ändå bara i sin linda, säger Mats Ohlin.
Särskilt verksamma har antikropparna visat sig vara mot cancer och vissa autoimmuna sjukdomar. När medicinen injiceras – de läkande proteinerna är både för stora och känsliga för att ge effekt om de tas som tablett eller vätska via munnen – strömmar antikropparna ut och ansamlas i det angripna området, exempelvis en tumör. I samma veva kickar antikroppar ofta igång kroppens eget immunförsvar så att de angriper tumören.
Skapar unika antikroppar
Mats Ohlin och hans kollegor skapar helt nya antikroppar med unika egenskaper. Avsikten är att de ska kunna bli framtidens mediciner eller diagnostikverktyg.
Antikroppar ser väldigt ut olika ut och är bra på olika saker, förklarar han.
En fördel med antikroppar som läkemedel är att de bara angriper patogenen, medan konventionella läkemedel ofta slår bredare. Risken för bieffekter blir därför mindre.
När Mats Ohlin programmerar nya antikroppar gör han som kroppen själv: använder livets eget system för genförändringar. Antikroppar består av tjugo olika aminosyror vilka sätts ihop utifrån den mall av baser – nukleotiderna adenin, cytosin, guanin och tymin – som finns i generna. Genom att laborera med ordningen på dessa baser går det att förändra antikropparnas egenskaper.
– Så här gör de celler som har i uppdrag att producera antikroppar och vi har lyckats imitera systemet, säger Mats Ohlin.
Antikroppar mot pollen
För närvarande håller han och hans forskargrupp på att studera antikroppar mot kvalster och gräs- och björkpollen för att bättre förstå allergier. Sjukdomsspårning med hjälp av antikroppar är ett annat spår.
Sedan några månader har han dock delvis fått pausa dessa projekt för att sluta upp i kampen mot covid-19.
Tillsammans med kollegor i Lund, Region Skåne, Karolinska institutet och KTH hoppas han kunna bidra med svar till frågor som gäckar en hel värld nu: indikerar antikroppar immunitet? Vad utmärker antikroppar som skyddar mot viruset t ex efter vaccination? Och går det att skapa antikroppar som kan användas som ett framtida läkemedel?
– Vi hoppas kunna förstå lite mer om hur dessa antikroppar verkar och vilka varianter som ger oss ett verkligt bra skydd. Alla antikroppar kan inte skydda oss, tyvärr.
Den svenska studien genomfördes i slutet av oktober och bygger på en webbaserad enkät, genomförd av Ekonomihögskolan vid Lunds universitet och intervjuföretaget Norstat. Studien bygger på 1000 webbintervjuer med jämn fördelning på ålder, geografi och kön. Forskarna ser inga större skillnader i resultatet sett till geografi eller utbildning.
Vanligare att unga shoppar
De som tjänar mindre än 100 000 per år kommer med dubbelt så hög sannolikhet att handla på Black Friday, enligt undersökningen. Men Johan Anselmsson menar att detta troligen beror på att dessa tillhör den yngre åldersgruppen. De enda signifikanta skillnaderna finns i olika ålderssegment: Det är fyra gånger så hög sannolikhet att man kommer att handla på Black Friday om man är i åldrarna 18–29 än 65+.
– Vi ser inga statistiskt säkerställda skillnader mellan kvinnors och mäns entusiasm kring Black Friday. Men i internationell forskning har man sedan länge konstaterat att det är kvinnorna som är mest engagerade i julhandeln, medan intresset för själva Black Friday och Cyber Monday är mer likartat, vilket även dessa svenska siffror visar. Det skulle vara intressant att gräva vidare i mäns och kvinnors olika engagemang i julhandeln, säger Johan Anselmsson.
Han menar att undersökningen stärker påståendet att män inte är lika engagerade i julhandeln. 19 procent av kvinnorna säger att de ska handla julklappar, medan motsvarande siffra för männen är 4 procent.
– Det kan handla om könsroller, intresse för shopping eller att män skulle vara mer rädda för stök och trängsel. I USA är till exempel Cyber Monday männens favoritdag då den inte består av lika mycket trängsel och i högre grad sker online, säger Johan Anselmsson.
Hälften planerar inte vad de ska köpa
Undersökningen visar att av alla som tänker handla säger nästan hälften (48 procent) att de inte vet vad de ska handla på förhand och att de får låta erbjudanden inspirera. Johan Anselmsson anser att en tolkning av detta kan vara att Black Friday är ännu ett verktyg för att driva på konsumtionen, ett annat är att det ger hushåll med begränsad ekonomi en möjlighet att handla julklappar de ändå skulle handlat men nu till reducerat pris.
Bland de troliga inköpen är hemelektronik mest populärt, det vill säga saker som tv-apparater, dammsugare, datorer och hörlurar (sannolikt Air pods). 14 procent anger att de kommer att handla kläder och då handlar det om allt från byxor till idrottskläder. 12 procent säger att det är julklappar de ska handla.
– Det här bekräftar att en betydande andel tidigarelägger sina julklappsinköp i syfte att spara lite extra såväl som att förenkla julklappshandlandet. Intressant är att böcker, spel och film numera är väldigt små kategorier, åtminstone inför Black Friday. De första åren var denna kategori nämligen en av de största, säger Johan Anselmsson och fortsätter:
– Frågan är om fokuset på Air Pods, dammsugare och tv-apparater kommer sig av coronan och hemmasittandet?
Black Friday inleder julhandeln
Black Friday betecknas som inledningen på julhandeln och det ser forskarna även tecken på i denna studie. Black Friday anges i många fall, och beroende på hur man räknar, som större än julhandeln – i USA. Så är inte fallet i Sverige. Johan Anselmsson exemplifierar med att om man tittar på Google-sökningar med termer inom tv- och hemelektronik, så ser vi att sökningarna i USA är större runt Black Friday än till jul, medan förhållandet är det ombytta i Sverige.
Kan det här säga något om vad som kan komma att bli årets julklapp?
– Det skulle kunna bli en svensk hemester eller upplevelse. Air Pods kan också vara en het kandidat. De har blivit extra intressanta i och med alla onlinemöten och ljudböcker i dessa corona-tider. Av samma anledning kan en IP-kamera vara aktuellt. En annan intressant kandidat är DNA-test.
I undersökningen frågade forskarna också just vad svenskarna tänker ge bort i julklapp. Det vanligaste svaret handlade om upplevelse eller resa i följt av böcker, presentkort, pengar, kläder, lotter och välgörenhet.
Undersökningen genomfördes inom ramen för ett pågående forskningsprojekt om digitalisering och marknadsföring.
Johan Anselmsson, professor i marknadsföring på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, johan.anselmsson@fek.lu.se
Kavernöst angiom, också kallad CCM (Cerebral cavernous malformations beror på genetiska förändringar som kan vara ärftliga eller uppkomma spontant. och går i dagsläget inte att bota. Kirurgi är en möjlighet, men hos dem med den ärftliga formen är det bara en tillfällig lösning då nya missbildningar ständigt bildas.
Hur och i vilken typ av blodkärl förändringarna uppstår har inte varit helt klarlagt. Men nu har forskare vid Uppsala universitet, och forskare från italienska IFOM the FIRC Institute of Molecular Oncology och Mario Negri Institute of Pharmacological Research , kommit sanningen närmre.
Forskarna har undersökt de så kallade endotelcellerna som bygger upp blodkärlen. Endotelcellernas funktion varierar beroende på kärltyp och bidrar på så vis till att exempelvis artärer, vener och kapillärer har olika egenskaper. Totalt har forskarna i detalj analyserat över 30 000 enskilda endotelceller för att ta reda på hur och i vilka kärl sjukdomen uppkommer.
Manipulerade mushjärnor
– En av de gener som kan vara muterad hos personer med den ärftliga formen av CCM kallas CCM3. Vi har undersökt endotelceller från mushjärnor som manipulerats så att de saknar CCM3-genen. Cellerna grupperades också i ven-endotelceller och artär-endotelceller och vi kunde se att ven-endotelceller var särskilt känsliga för förlust av CCM3-genen, säger Peetra Magnusson vid institutionen för immunologi, genetik och patologi.
Vener (V) och artärer (A) i ögats näthinna. Till vänster ses en frisk näthinna och till höger samma vävnad från en individ med kavernöst angiom. Bild: Fabrizio Orsenigo
När CCM3 saknades i endotelceller av ven-typ såg forskarna en ökad celldelning och onormal tillväxt av kärlen, vilket ledde till de karaktäristiska hallonformade missbildningarna. Studien bekräftar därmed på molekylär nivå att kärlmissbildningarna vid CCM uppkommer i vener, något som tidigare bara har setts när blodkärlens uppbyggnad studerats i kärlfragment.
– Ett annat intressant resultat från studien var att artär-endotelcellerna inte alls påverkades på samma sätt av en förlust av CCM3. Trots att CCM3-genen saknades också i dessa celler bidrar de inte till uppkomsten av missbildningarna. Sammantaget har våra fynd ökat kunskapen om CMM, vilket bör förbättra möjligheterna att utveckla bättre kliniska behandlingar, säger Elisabetta Dejana som har lett studien.
Peetra Magnusson, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet, peetra.magnusson@igp.uu.se
En procent av världens befolkning står för mer än hälften av flygets koldioxidutsläpp. Det finns därför all anledning att se på flygresor på nytt sätt. Det är en elitaktivitet och inte alls vad flygbranschen vill att vi skall tro – att alla flyger. Det menar professor Stefan Gössling vid Linnéuniversitetet.
Före Corona förväntades den globala efterfrågan på lufttransporter att tredubblas under de kommande 30 åren. När pandemin slog till i våras, minskade de globala flygresorna med upp till 80 procent. Det gav forskarna Stefan Gössling och Andreas Humpe en möjlighet att titta närmare på omfattningen, distributionen och tillväxten av luftfarten som den såg ut fram till 2018.
Resultatet presenteras i en vetenskaplig artikel som publicerats i Global Environmental Change. De båda forskarna analyserar bland annat vem det är som flyger, vilka utsläpp som uppstår och hur pandemin påverkat flyget när efterfrågan minskade.
– Det finns en tydlig poäng i att därmed också diskutera klimatförändringens konsekvenser av en förväntat volymtillväxt efter Corona, säger Stefan Gössling, professor i turismvetenskap vid Linnéuniversitetet.
Flyget före och efter Corona
I artikeln utvärderas branschstatistik, data från överstatliga organisationer och nationella undersökningar. Resultatet är en förpandemisk förståelse av efterfrågan på globala, regionala, nationella och individuella flygtransporter.
Resultaten visar att den andel av världens befolkning som reste med flyg under 2018 uppgår till elva procent, varav uppemot fyra procent utgörs av internationella flygningar.
Om man tittar på industriländernas befolkning är det knappt hälften av invånarna, som flyger under ett år. I Tyskland är motsvarande siffra ännu lägre, ner mot 35 procent.
– Vi har gjort konservativa antaganden av de siffror vi tittat på och det finns flera länder som inte har motsvarande statistik. Det är betydligt färre än hälften som flyger under ett år, konstaterar Stefan Gössling.
Få resenärer står för stora mängder utsläpp
Statistiken visar dock tydligt att det är en mycket liten del av flygresenärerna som bidrar stort till den globala uppvärmningen. De mest frekventa flygpassagerarna utgör inte mer än en procent av världens befolkning. Tillsammans står den lilla skaran för mer än hälften av de totala utsläppen av koldioxid från passagerarflyg.
Föga förvånade är de största syndabockarna de enskilda användarna av privata flygplan. De står för utsläpp på upp till 7 500 ton koldioxid per år. Motsvarande siffra för en vanlig genomsnittsresenär är 130 kilo koldioxid per år.
– Resultaten är särskilt relevanta i och med att en stor del av de globala flygutsläppen inte omfattas av policyavtal för att minska utsläppen, vilket de nationella gör.
Säg svamp och de flesta tänker sig nog något i stil med en kantarell eller en flugsvamp som sticker upp ur marken, men väldigt många svampar bildar inte tydliga fruktkroppar och drar därför inte blickarna till sig. De nyupptäckta svamparna är exempel på det. De går inte att se med blotta ögat, men dna-analyser av jordprover visar att de är vanligt förekommande i skogsjordar i Nord- och Centraleuropa.
Forskarna fann svamparna i jordprover från Ivantjärnheden fältstation utanför Jädraås i Gästrikland. Metoden de utvecklade bygger på att utvinna både långa dna-sekvenser för att undersöka släktskap mellan arter och korta dna-sekvenser för att få en bild av hur vanligt förekommande arterna är.
– Vår data visat att de är två närbesläktade men skilda arter som tävlar om resurser i markprofilen. En vinner och dominerar i den organiska jorden och den namnger vi Archaeorhizomyces victor och på andra plats har vi Archaeorhizomyces secundus som i högre utsträckning får hålla till godo med resurser i mineraljorden, berättar Anna Rosling vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet och som lett arbetet.
Där de båda arterna förekommer tillsammans, det vill säga i jord och rötter i bland- och barrskog dominerar alltså Archaeorhizomyces victor i den mullrika jorden. Bara lite längre ner i marken där jorden är magrare, trivs inte victor och secundus kan breda ut sig.
Urrotssvamp föreslås bli artens svenska namn
Svamparna tillhör klassen Archaeorhizomycetes eller, som forskarna föreslår ska bli den officiella svenska namnet, urrotssvampar. Från jordprover runt om i världen vet forskarna att klassen utgörs av minst 1 000 arter. De är vanligt förekommande och i till exempel jordproverna från Ivantjärnheden utgör dessa svampar ungefär 30 procent av all sekvenserad arvsmassa.
Första gången den här stora svampgruppen beskrevs vetenskapligt var 2011 och även den gången var det Anna Roslings forskargrupp som stod bakom upptäckten och lyckades även odla två arter i laboratoriet. Svamparna växte då tillräckligt mycket för att kunna studeras närmare. Anna Rosling beskriver dem som långsamtväxande, lite beiga i färgen samt att de bildar olikformade sporer.
Långt ifrån alla svampar finns beskrivna
Med de två nyupptäckta svamparna dubblas alltså antalet kända arter av urrotssvampar, men än viktigare, menar forskarna, är att de etablerat en metod för att identifiera nya arter och som inte är beroende av odling eller att man hittar en fruktkropp. Och det finns mycket att upptäcka i svampriket. Förekomsten av vissa markör-gener i markprover visar på att närmare 90 procent av alla svampar ännu inte är vetenskapligt beskrivna.
– Med vår studie vill vi visa på svampars enorma mångfald i marken och vikten av att namnge dem, även om vi ännu inte har sett dem med blotta ögat, säger Anna Rosling.
Forskargruppen arbetar nu vidare med att utveckla metoder för att kunna studera de nya svamparna mer i detalj direkt i mark- och rotprover. En förhoppning är att kunna odla dem. De samlar också bevis för att kunna beskriva de närmare 100 ännu oupptäckta arterna av urrotssvampar som antas finnas i Sverige. Projektet finanserias av Svenska artprojektet och Carl Tryggers stiftelse.
Anna Rosling, universitetslektor vid Institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet, anna.rosling@ebc.uu.se
– Det långsiktiga målet med forskningen är att kunna urskilja superpartiklar som kan bidra till mer effektiva katalysatorer i framtiden. För att utnyttja resurserna bättre än idag vill vi också att så många partiklar som möjligt ska vara aktiva samtidigt, säger forskningsledaren Christoph Langhammer vid institutionen för fysik på Chalmers.
Tänk dig en städdag där en stor mängd grannar har samlats på lummig innergård. Personerna i gruppen ska tillsammans fixa iordning och göra rent och snyggt. Problemet är bara att alla inte är lika aktiva. Medan somliga arbetar hårt och effektivt, strosar andra runt, vilar eller dricker kaffe.
Om man bara såg till slutresultatet, skulle det vara svårt att veta vilka som jobbat effektivt och vilka som mest kopplat av. För att avgöra det hade man behövt vara där och övervaka varje person under hela dagen. Samma sak gäller aktiviteten hos metalliska nanopartiklar i en katalysator. En del av partiklarna är effektiva medan andra är inaktiva i det fördolda.
Grannsamverkan för katalys. En illustration av den experimentuppsättning som används i laboratoriet för att undersöka katalys: Ett antal nanopartiklar av koppar isoleras i ett gasfyllt nanorör. Med hjälp av ljus mäter forskarna hur partiklarna påverkar varandra i processen, där syre och kolmonoxid blir till koldioxid. Det långsiktiga målet med forskningen är att hitta en resurseffektiv ”grannsamverkan” där så många partiklar som möjligt är katalytiskt aktiva samtidigt. Bild: David Albinsson/Chalmers
Katalysatorer används för att påskynda kemiska processer, till exempel att göra avgaserna från en bil mindre skadliga. Inne i katalysatorn finns ett myller av partiklar som påverkar hur effektiva reaktionerna blir. Partiklarna gömmer sig i olika porer, ungefär som i en tvättsvamp, och är därför svåra att studera.
Resurseffektivare avgasrening
För att kunna se vad som verkligen händer inne i en katalysatorpor har Chalmersforskarna isolerat en handfull kopparpartiklar i ett genomskinligt nanorör av glas. När ett fåtal grannar samsas i det gasfyllda lilla röret går det att studera vem som gör vad och när under verkliga förhållanden. Det som händer i röret är att partiklarna kommer i kontakt med en inflödande gasblanding av syre och kolmonoxid. När ämnena reagerar med varandra på partiklarnas yta bildas koldioxid. Det är samma reaktion som sker i en bil när avgaserna renas. I dagens bilkatalysatorer används ofta partiklar av metallerna platina, palladium och rhodium för att bryta ner den giftiga gasen kolmonoxid. Eftersom dessa metaller är både dyra och knappa, söker forskarna efter mer resurseffektiva alternativ.
– Koppar kan vara en intressant kandidat när det gäller att oxidera kolmonoxid. Utmaningen är att koppar har en tendens att själv förändras under reaktionen och vi behöver kunna mäta vilket oxidationstillstånd en partikel har när den är som mest aktiv inne i katalysatorn. Detta blir nu möjligt med vår nanoreaktor som efterliknar en por i en riktig katalysator, säger David Albinsson, forskare vid institutionen för fysik på Chalmers
Mesta möjliga grannsamverkan
Alla som har sett ett hustak eller en staty av koppar vet att den rödbruna metallen snart blir grön när den kommer i kontakt med luft och reagerar med föroreningar. Samma sak händer alltså med kopparpartiklarna i katalysatorerna. Det gäller därför att få dem att jobba tillsammans på ett effektivt sätt.
– Det vi har visat nu är att oxidationstillståndet kan påverkas av de närmaste grannarna. Därför är förhoppningen att vi på sikt kan spara resurser med hjälp av optimerad grannsamverkan i en katalysator, säger Christoph Langhammer, biträdande professor vid institutionen för fysik på Chalmers.
Forskarna är verksamma vid institutionen för fysik och institutionen för mekanik och maritima vetenskaper på Chalmers, samt vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, NTNU) i Trondheim, Norge.
Kontakt:
David Albinsson, forskare, institutionen för fysik, Chalmers, aldavid@chalmers.se
Christoph Langhammer, biträdande professor, institutionen för fysik, Chalmers, clangham@chalmers.se
Genom att kartlägga tre av Försvarsmaktens omställningsprojekt undersöker Magnus Christianssonforskare vid institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap vid Försvarshögskolan hur det civil-militära samarbetet går till i gränslandet mellan regeringskansliet och Försvarsmakten. En av slutsatserna är att den etablerade forskningen har en förlegad bild av hur politiken styr beslutsprocesserna.
– Det är en grovhuggen och missvisande bild som formades på 1950- och 1960-talen och det finns ett underskott av förståelse för hur det går till i praktiken, säger han.
I avhandlingen analyserar Magnus Christiansson hur omställningen av det svenska försvaret gick till under början av 2000-talet genom att titta på tre olika projekt; den nordiska stridsgruppen Nordic Battle Group, försvarsmaktens nya materialstrategi och insatsen i Afghanistan.
Han kartlägger beslutsprocesser i projekten och undersöker det civil-militära samarbetet mellan regeringskansliet och Försvarsmakten som myndighet. Avhandlingen bygger på analyser av officiella dokument och 48 djupintervjuer med tjänstemän och politiker på olika nivåer i regeringskansliet.
– De folkvalda politikerna ska ju fatta beslut som byråkraterna i systemet sedan ska utföra på bästa vis, men det är inte alltid det går till så här, och det är det jag har velat undersöka, säger han.
Hierarki används snarare för att befästa informella beslut
Analysen visar att den militära organisationen i praktiken fungerar mer som ett nätverkssystem än som en rent hierarkisk organisation i omställningsarbetet.
– Mycket av den forskning som finns om organisationen av det svenska försvaret betonar att det är en strikt hierarkisk organisation som behöver en egen teori för att man ska begripa den. Men mina resultat visar snarare att hierarkin i de här fallen framför allt används för att befästa beslut som redan arbetats fram på väldigt informella vis.
När omställningsprojekten genomfördes utsattes hierarkierna för stark press. Projekten skulle genomföras snabbt och man ville se resultat.
– Då kunde man inte följa alla hierarkiska steg, utan skapade speciella arbetsgrupper inom regeringskansliet som drev projekten.
Myndighetspersonal, i det här fallet militärer, bjöds in till arbetsgrupperna och det var där som strategierna för genomförande utformades.
– I min avhandling ger jag ett språkbruk för hur det här arbetet går till och kartlägger de intrikata spel och informella processer som det gäller att begripa som tjänsteman, oavsett om man är civil eller militär.
När det här samarbetet fungerar finns det ingen anledning att ha en separat teori för hur militären är organiserad, menar Magnus Christiansson.
– Det handlar om samma normer. Om man lyckas eller misslyckas beror inte på militär erfarenhet, utan om man förstår normerna och arbetsgången i regeringskansliet.
Mer kunskap behövs på strategisk nivå
En annan slutsats är att officerskåren behöver verktyg för att institutionalisera den kunskap som krävs på högre regeringsnivå.
– Det här perspektivet finns inte alls inom strategiska studier i dag. Kännedom om hur det fungerar i praktiken förs vidare från person till person, men officerare som ska arbeta på strategisk nivå skulle behöva mer kunskap om det här.
Magnus Christiansson menar att den etablerade forskningen har en förlegad bild av hur politiken styr beslutsprocesserna.
– Det är en grovhuggen och missvisande bild som formades på 1950- och 1960-talen och det finns ett underskott av förståelse för hur det går till i praktiken.
En annan slutsats handlar om demokrati och ansvarsutkrävande.
– När man arbetar så här integrerat, baserat på förtroligheter, blir det svårt att utkräva ansvar eftersom det är oklart var initiativen till besluten kommer ifrån från början.
Magnus Christiansson, institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap, Försvarshögskolan, magnus.christiansson@fhs.se
VTI har i en studie tittat på möjligheter att minska energianvändningen vid transporter i samband med e-handel, både utifrån dagligvaruhandelns distributionssystem och konsumenternas perspektiv. Den största potentialen för energieffektivisering finns i det sista ledet av transporten till kund, kallat ”sista milen”.
Studien visar att det är nu, när e-handeln utvecklas kraftigt, som det också är möjligt att skapa erbjudanden som både är attraktiva för kunderna och är långsiktigt hållbara. Det gäller att skapa lösningar som ger lönsamhet, lägre energiåtgång vid transporter, tillgänglighet för kunden och så vidare.
Olika lösningar på olika platser
– Kanske är de lösningar som vi som kunder har tillgång till idag lite ”för” bra och bekväma. För att e-handeln ska bli långsiktigt hållbar kan vi behöva acceptera att vi till exempel måste ha lite längre framförhållning och planera våra inköp mer, säger Jenny Karlsson, forskningsledare på VTI.
Vilka lösningar är det då som är hållbara?
VTI pekar i sin rapport på att det inte finns en lösning som fungerar överallt. I en större stad, med många invånare på liten yta, kan ett system med effektiva hemtransporter vara en energieffektiv lösning – med en samordnad transport kan många kunder få sin matkasse levererad till dörren.
I en mindre tätort som är spridd över ett större område och med färre kunder kan en ”Click&Collect”-lösning vara ett bra energieffektivt alternativt. En sådan lösning kan innebära att kassarna plockas ihop och levereras till ett centralt placerat utlämningsställe dit kunderna i området kan åka för att hämta sina varor. Såväl hemleverans som Click&Collect bidrar till minskade bilresor.
Samtidigt är konkurrensen hård inom e-handel, vilket driver på servicen.
– Det är ett komplext system. Vilka lösningar som fungerar bäst beror på sammanhanget. I vår studie pekar vi på olika nyckelfaktorer som är viktiga för att hitta de lösningar som är mest energieffektiva, säger Jenny Karlsson.
Studiens mål: Energieffektiv e-handel
Rapporten syftar till att bidra till en energieffektiv e-handel av dagligvaror genom minskad energianvändning för transporter. Ny kunskap presenteras inom följande två områden: 1) Dagligvaruhandelns distributionssystem 2) Konsument-perspektiv på e-handel och inköpsresor.
Metoderna som används är: litteraturstudier, intervjuer med 21 organisationer och företag inom dagligvaruhandeln, en enkätstudie med 3 000 konsumenter samt två workshops med forskare, livsmedelsproducenter, dagligvaruhandlare och logistik- och transport-aktörer.
Studien är finansierad av Energimyndigheten, och inriktad på större aktörer inom dagligvaruhandeln som erbjuder full-sortiment och matkassar samt konsumenter i medelstora och större städer.
– Det vore en stor vinst för patienterna och samhället om man kunde korta ned tiden mellan att ett nytt läkemedel godkänns till att lämpliga patienter kan börja använda det, säger Helena Norberg, doktorand vid Umeå universitet.
När nya läkemedel godkänns har de studerats i kliniska studier, och ofta visat bättre effekt än andra redan tillgängliga behandlingar. Därför är det viktigt att dessa nya mediciner snabbt och effektivt börjar användas i vården. Nya behandlingar innebär dock ofta en högre kostnad. För att använda samhällets resurser på bästa sätt måste därför rätt patienter få tillgång till relevant behandling inom rimlig tid.
Långsamt att nå ut med ny behandling
Att introducera en ny behandling i vården kallas implementering. Det tar ofta flera år innan alla patienter som skulle ha nytta av behandlingen faktiskt erbjuds den. Detta är ett särskilt stort problem vid behandlingar till patienter med kronisk sjukdom. Med tillgång till elektroniska journaler, databaser och register borde implementeringen kunna göras mer systematiskt och effektivt.
Helena Norberg, vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Uppsala universitet, har in sin avhandling undersökt vilka hinder som finns för att implementera ny behandling i klinisk vardag. Därefter utvecklades en metod för att systematiskt implementera nya behandlingar till patienter med kronisk sjukdom.
Alla patienter uppfyller inte kriterierna
Ett stort hinder för att implementera ny behandling i vården visade sig vara att patienterna inte uppfyller de strikta kriterierna i kliniska studier. Läkemedlet sacubitril-valsartan användes som exempel. Bara en fjärdedel av Umeås hjärtsviktspatienter uppfyllde de kriterier som gjorde att läkemedlet blev godkänt efter den stora kliniska studien. Anledningen var framför allt att patienterna var betydligt äldre än i studien.
Jämfört med den kliniska studien överraskades man också av att det var en ännu lägre andel kvinnor som uppfyllde alla kriterier. Det berodde på att kvinnorna inte behandlades med rekommenderade doser av hjärtsviktsmediciner i samma utsträckning som män. Det i sin tur förklarades av biologiska könsskillnader – som att kvinnorna var äldre, hade sämre njurfunktion och sämre njurar.
Välja ut patienter med rätt profil
Metoden som togs fram för att effektivisera implementering går ut på att systematiskt selektera ut patienter som är lämpliga för behandlingen utifrån objektiva kriterier. Dessa patienter kallas därefter för att diskutera behandlingen. Eftersom man utgår ifrån objektiva kriterier går det att garantera att bara patienter med rätt profil erbjuds behandling. Det är mest kostnadseffektivt och säkert utifrån den kunskap som finns om behandlingen.
En sådan systematisk introduktionsmetod kan anpassas till valfri behandling. Därigenom skulle det kunna bli en användbar metod i vården när nya effektivare behandlingar ska implementeras till patienter med kronisk sjukdom.
Observation och intervjuer bakom studien
För att studera hinder med implementering av ny behandling använde Helena Norberg observationsstudier. En hjärtsviktspopulation på 1924 patienter studerades retrospektivt utifrån redan tillgängliga journaldata. För att testa hur den systematiska introduktionsmetoden fungerade i kliniken, gjorde hon en fallstudie och en intervjustudie. Introduktionen av det nya läkemedlet sacubitril-valsartan användes som exempel i samtliga studier.
Helena Norberg, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin samt Institutionen för integrativ medicinsk biologi, Umeå universitet, helena.norberg@umu.se
Hon har tidigare en magisterexamen i klinisk farmaci från Uppsala universitet och har arbetat som utredare på läkemedelsinformationscentral, som beredningsfarmaceut på sjukhusapotek och med läkemedelsgenomgångar. Vid sidan av doktorandstudierna undervisar Helena Norberg på receptarie- och apotekarprogrammet vid Umeå Universitet.
Vid Alzheimers sjukdom börjar proteinet amyloid-beta klumpa ihop sig. Denna process brukar kallas aggregering och klumparna som skapas kallas aggregat, eller plack. De behandlingsmetoder mot Alzheimers sjukdom som finns i kliniska prövningar idag försöker binda de sjukdomsorsakande aggregaten, men de lyckas inte binda till de minsta aggregaten som många menar är de mest giftiga för nervceller.
Byggstenarna bryts ner
I den behandlingsmetod som Uppsalaforskarna nu har utvecklat i sin nya forskningsstudie, utförd på möss, bryts byggstenarna till aggregaten ner innan de hinner aggregera. Behandlingsmetoden minskar därför bildningen av alla typer av aggregat.
Amyloid-beta och aggregat i Alzheimers sjukdom
Alzheimers sjukdom orsakas av att proteinet amyloid-beta börjar klumpa ihop sig. Denna ihopklumpning brukar kallas aggregering. Amyloid-beta som inte är aggregerat finns hos alla människor och orsakar inte någon sjukdom, men när det börjar klumpa ihop sig blir det giftigt. I början är dessa aggregat så små att de inte syns med vanliga mikroskop. När de är så små kan de ganska obehindrat förflytta sig i hjärnan och skada nervceller. Om tillräckligt många nervceller dör så blir man sämre på att minnas saker.
Aggregaten fortsätter att växa och till slut blir de så stora att man kan se dem för blotta ögat. Då brukar de kallas plack. Hos personer som dött av Alzheimers sjukdom finns plack i en stor del av hjärnan.
Tidigare trodde man att det var just dessa plack som var farliga, men nu tror de flesta forskare att placken inte gör så mycket skada då de är stora och orörliga. Det är istället de mindre aggregaten som är de farligaste. Även dessa aggregat varierar mycket i storlek och de allra minsta har varit mycket svåra att komma åt med olika behandlingsmetoder.
Man har länge känt till att den peptid som forskarna har använt, somatostatin, kan aktivera kroppens egen nedbrytning av amyloid-beta, byggstenarna bakom aggregaten. Man har dock inte kunnat använda somatostatin som ett läkemedel tidigare eftersom det försvinner från blodet på några minuter och inte kommer in i hjärnan där aggregaten bildas.
Substansen verksam längre
– För att kunna använda somatostatin som behandling, har vi satt på ett hjärntransportör-protein som gör att det tar sig in i hjärnan. Detta var mycket effektivt. När vi satte på transportören såg vi även att tiden som somatostatinet var kvar i hjärnan ökade till flera dagar vilket är fantastiskt, säger Fadi Rofo, doktorand vid institutionen för farmaceutisk biovetenskap och förstaförfattare till studien.
Forskarna såg störst effekt i hippocampus, den del av hjärnan som bildar minnen och som drabbas först vid Alzheimers sjukdom.
Hopp om få biverkningar
– Att vi ser att effekten är tydligast i just hippocampus är väldigt bra. Våra förhoppningar är att den här metoden då kommer kunna verka väldigt specifikt och ha få biverkningar, vilket har varit ett problem i andra studier, säger Greta Hultqvist, forskare vid institutionen för farmaceutisk biovetenskap, som har lett forskningsstudien.
Även om studien är gjord på möss tror forskarna att somatostatin skulle ha samma effekt på människa och att denna typ av behandling skulle kunna vara mer effektiv än de som hittills testats.
Flertalet förlossningar i Sverige sker utan komplikation för mamma och barn. Lindriga bristningar i underlivet är visserligen relativt vanliga, men oftast självläker de eller kan sys ihop direkt efter förlossning, utan bestående men.
Men det förekommer också skador på ändtarmens ringmuskel, analsfinktern, vilket studien fokuserar på. Enligt senaste statistik i Medicinska födelseregistret får cirka en av tjugo kvinnor i Sverige en bristning i analsfinktern vid första förlossningen.
Underlaget i studien utgjordes av registerdata om 7 471 kvinnor som fött två barn under åren 1992-1998. Uppgifterna kombinerades med ett frågeformulär om symtom på tarmläckage ett par decennier senare, när kvinnorna var i 50- till 60-årsåldern, och hur detta i så fall påverkade dem.
Kraftigt ökade risker för läckage
Resultaten visar dels att kvinnor med sfinkterskada vid första förlossningen hade trefaldigt ökad risk för sfinkterskada vid andra förlossningen, och dels att sannolikheten för framtida tarmläckage ökade med antalet skador.
Av de kvinnor som helt undgått sfinkterskada vid två vaginala förlossningar angav 11,7 procent någon grad av tarmläckage tjugo år senare. Motsvarande andel bland dem som fått sfinkterskada vid en av förlossningarna var 23,8 procent, och vid båda förlossningarna 36,1 procent.
Allvarligare tarmläckage följde ett liknande mönster; Från 1,8 procent i gruppen kvinnor som inte haft sfinkterskada, till 5,4 och 9,0 procent efter en respektive två förlossningar med sfinkterskada. Vanligast var läckage av flytande avföring och gas, i svårare fall även fast avföring.
Viktigt med rådgivning till gravida
– För kvinnor som drabbats av sfinkterskador och fått tarmläckage senare i livet finns få eller inga effektiva kirurgiska behandlingar och det leder ofta till ett kroniskt lidande med social isolering som följd. Att förebygga sfinkterskador är den absolut viktigaste åtgärden, säger Maria Gyhagen, forskare inom obstetrik och gynekologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, gynekolog på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, och ansvarig för studien.
Även om en sfinkterskada kan uppstå utan kända riskfaktorer är sannolikheten högre hos förstföderskor, efter tidigare sfinkterskada, vid förlossning med sugklocka och tång, och om barnet är stort vid första vaginala förlossning efter tidigare kejsarsnitt. Den ökade risken vid sugklocka och efterföljande tarmläckage har påvisats i en tidigare studie från samma forskargrupp.
– I den här studien har vi kunnat fastställa hur sfinkterskador är kopplat till ofrivilligt tarmläckage långt senare i livet, något som tidigare ifrågasatts. Detta måste vägas in i rådgivning till de gravida kvinnor som löper högst risk för skadan, avslutar Maria Gyhagen.
För människor på flykt har mobiltelefoner visat sig få en avgörande roll. De har gjort det lättare att hålla kontakten med familjen och vänner – oavsett var i världen de befinner sig. I ett pågående projekt har forskare tittat på vad olika kommunikationsmedier, både historiskt och i samtiden, betytt för flyktingar när de kommit fram till ett nytt land.
– För många är det så naturligt att ha med sig en smartphone, de reflekterar knappt kring det. Men när de börjar fundera kommer de ofta fram till att de inte klarat resan utan telefonen. De berättar att de håller kontakt med sina familjer samtidigt som telefonerna också är ett verktyg för att hålla sig uppdaterad om situationen i hemlandet och hitta information om det nya landet. Man använder telefonen dels för att hålla kontakt med sina landsmän men också för att använda olika språkprogram, säger Heike Graf, professor i medie- och kommunikationsvetenskap och projektledare för projektet.
Studien bygger på intervjuer med flyktingar från bland annat Afghanistan och Syrien, som alla fått uppehållstillstånd i sina nya hemländer. Men det är inte bara hur de använder sina telefoner som intresserat forskarna. Genom att i projektet samarbeta med litteraturvetare har också de intervjuades berättelser fått stå i centrum.
Berättelser om flykten
Christine Farhan, professor i litteraturvetenskap, fokuserar främst på narrativa aspekter i de berättelser som flyktingarna delar med sig under intervjun. Hon intresserar sig för hur de intervjuade i och med sina berättelser gestaltar flyktupplevelsen och framför allt ankomsten i det nya landet samt hur de presenterar sig själva.
– Det var tydligt i intervjuerna att de inte ville framstå som offer. Istället framställde de sig som självständiga och oberoende individer med ganska tydliga föreställningar om sina framtidsperspektiv. En person som kommit till Sverige tyckte att språket var det absolut viktigaste för att skapa en känsla av att komma fram och känna sig hemma. Personen berättade om sin strategi genom olika episoder där hen medvetet gav sig in i situationer som bjöd på motstånd, men motstånd hen kunde tackla, säger hon.
Vad som blivit tydligt när de två ämnena förenats är att medieanvändningen hänger samman med vad man kan kalla flyktingarnas livsberättelser. Säger en person att språket är viktigt för att finna sig till rätta, då betyder det ofta att hen lagt ner tid och även pengar på olika program som främjar språkinlärning.
– Tekniken är i de fallen underordnad ett visst mål, personen låter sig inte kontrolleras av tekniken utan tvärtom. Sen har jag sett fall där det är precis tvärtom, där telefonerna bara används för att få tiden att gå. Det blir ett sätt att slippa tänka på den svåra situation man befinner sig i, säger Heike Graf.
Förändrade behov för folk på fykt
Hypotesen när projektet startade 2017 var att det digitala kommunikationssamhället gett upphov till helt nya situationer för människor som befinner sig på flykt. Det har till exempel talats om att digitala medier förändrade erfarenheten av att vara på flykt. För att söka svar på frågor kring hur flyktingars behov att kommunicera har förändrats har Philipp Seuferling i sitt avhandlingsarbete studerat mediepraktiker från andra världskrigets slut fram till 1990-talet. Bland annat har han studerat medieanvändningen i olika flyktingläger efter andra världskriget. Där fanns till exempel radio, de hade lägerbiografer och tidningar som gjordes av personer inne i lägren. Det går att se att det redan då fanns kommunikationsbehov, men i en annan form.
– Behovet för medier på flykt och i lägret var väldigt lika varandra då och nu: att hålla kontakt med nära och kära, samt att vara informerad. Men man använde sig av andra teknologier. I lägret var detta oftast väldigt kontrollerat. Till exempel visades det filmer varje dag, som underhållning, vilket oftast blev en form av eskapism. Men valet av filmer var också styrt av lägerförvaltningen. De försökte oftast visa uppfostrande filmer om demokrati, medan flyktingar var mer intresserade av underhållningsfilmer. Vilka medier som fanns på lägret var alltså mycket beroende av lagerförvaltningen, säger Philipp Seuferling, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap.
Två sidor av myntet
Visserligen har smarta telefoner gjort det lättare att hålla sig informerad samtidigt som man håller kontakten med familj och vänner på ett enkelt sätt. Men det finns två sidor av myntet. Några vill till exempel inte vara alltför positiva i sociala medier, för att inte göra familjen ledsna. Eller tvärtom. Visa upp din framgång, annars kanske ingen tror att du lyckas. Att ständigt vara uppkopplad gör att pressen på att hjälpa och tänka på de som blivit kvar i hemlandet är närvarande på ett helt annat sätt. Det ställer högre krav på individen att hantera detta. Faran är att det kan ta kraften ur att klara det egna nya livet.
– Eftersom många på sin ålders höst drabbas av psykisk ohälsa som påverkar livskvaliteten negativt, är det ett viktigt och glädjande besked att man inte behöver vara rädd för att vid behov pröva att sätta in läkemedelsbehandling, säger Jon Brännström, doktorand vid Umeå universitet.
I sin avhandling har han i två studier undersökt kopplingen mellan användande av läkemedel mot psykisk sjukdom, psykofarmaka, och risken för död hos människor över 85 år och hos människor med demenssjukdom.
Inte psykofarmaka bakom dödsrisken
I bägge studierna kunde man se att det fanns en koppling mellan pågående behandling med psykofarmaka och en ökad risk för död. Men det gick också att se stora skillnader i sjukdomar och andra bakgrundsfaktorer mellan grupperna. De personer som behandlades med psykofarmaka var skörare och hade en större sjukdomsbörda, faktorer som visade sig förklara den ökade risken för död.
Kön visade sig också påverka risken för död hos användare av flera av de studerade läkemedlen. Antidepressiv medicinering tycktes ha en skyddande effekt hos män, men inte hos kvinnor. För lugnande mediciner var risken för död istället högre bland män.
Höftfrakturer studerades i två stora registerstudier året före och efter att behandling påbörjats med antidepressiva eller antipsykotiska läkemedel. Man såg att de som behandlades med psykofarmaka drabbades av mer än dubbelt så många höftfrakturer. Men den skillnaden fanns redan innan behandlingen med psykofarmaka inleddes. Den största risken för höftfrakturer fanns månaden före behandlingsstart, för både män och kvinnor.
Allmänt försämrad hälsa bakom
Detta talar starkt emot att det skulle finnas ett orsakssamband mellan behandling med psykofarmaka och höftfraktur. Snarare tycks ett allmänt försämrat hälsotillstånd öka sannolikheten för att både drabbas av höftfraktur och att få psykofarmaka förskrivet.
– Självklart är det viktigt att psykofarmaka, liksom alla andra läkemedel, skrivs ut med försiktighet till sköra äldre och att behandlingen följs upp noggrant. Men att underlåta att sätta in läkemedel kan skapa större lidande och risker än att faktiskt behandla, om behandlingen ges på rätt indikation. Studierna visar att det inte är befogat med någon överdriven allmän restriktivitet, säger Jon Brännström.
2 000 äldre ingick i studien
I avhandlingens studier av risken för död ingick cirka 2 000 äldre och personer med demenssjukdom i Västerbotten som alla undersökts noggrant av forskargruppen. I de nationella registerstudierna, där kopplingen mellan behandling av psykofarmaka och höftfrakturer studerades, ingick alla personer över 65 år i Sverige.
Jon Brännström, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet, jon.brannstrom@umu.se. Han arbetar som ST-läkare i geriatrik vid Skellefteå lasarett.
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
