Karin Hugelius, ambulanssjuksköterska och forskare inom krishantering och katastrofmedicin vid Örebro universitet, har tillsammans med forskare från Japan granskat 17 studier från olika länder som handlar om konsekvenser av de besöksrestriktioner som införts inom äldreomsorg och sjukvård under Covid 19-pandemin.
– Vi blev förvånade över att det redan finns så pass många studier som tittar på detta. Det blev också tydligt att besöksrestriktioner har väldigt många biverkningar som både drabbar patienter och de anhöriga – och som också påverkar dem som jobbar inom sjukvård och äldreomsorg, berättar Karin Hugelius.
Viktnedgång, smärta och oro efter besöksrestriktioner
Det handlar både om fysiska biverkningar, som att till exempel äldre går ned i vikt under den period de inte får träffa anhöriga eller att patienter efter en operation upplever mer smärta.
– Vi kunde också se att oro, frustration och ångest ökar, både hos patienten och de anhöriga. Om till exempel ett barn är sjukt och bara den ena föräldern kan delta i vården så påverkar det hela familjens relationer negativt.
För sjukvårdspersonalen innebär besöksförbud och restriktioner en utmaning eftersom de behöver lägga mer tid på att hålla de anhöriga informerade om vad som händer.
– Vi såg till exempel att det kan uppstå konflikt när sjukvården vill avsluta en livsuppehållande behandling och de anhöriga inte har varit med och träffat sin sjuka familjemedlem. Då finns en risk att den anhöriga upplever att vården inte har fungerat tillräckligt bra, säger Karin Hugelius.
Viktigt att hålla ihop familjen även under pandemier
Forskarna drar slutsatsen att det är viktigt att göra medvetna och kalkylerade bedömningar innan man inför besöksrestriktioner eller besöksförbud.
– Besöksrestriktioner har funnits länge inom sjukvården, men det finns egentligen få studier som visar vilken effekt det har på smittspridningen. Här behövs mer forskning, säger Karin Hugelius.
Och även om det är rimligt att anta att besöksrestriktioner fyller en funktion för att begränsa smittspridning, menar hon att det är viktigt att var medveten om konsekvenserna, som dessutom kan bli långvariga.
– Jag hoppas att både beslutsfattare och de som jobbar inom vården försöker hitta praktiska lösningar för att hålla ihop familjer, även under pandemin. Det kan till exempel handla om att använda digitala verktyg eller om att möjliggöra att personliga möten genomförs under smittsäkra förhållanden, säger Karin Hugelius.
Karin Hugelius, ambulanssjuksköterska och forskare inom krishantering och katastrofmedicin vid Örebro universitet, karin.hugelius@oru.se
Forskarna Peter Gladoic Håkansson och Peter Karpestam från Malmö universitet har i en studie undersökt de bakomliggande orsakerna till varför män stannar på landsbygden medan kvinnor flyttar till städerna. De ser heller inga tecken på att utvecklingen kommer att vända – tvärtom ser de en hög risk för att gapet blir större.
Utbildade flyttar
– Utbildade personer söker sig till staden, och fler kvinnor än män utbildar sig. Det finns även normer och värderingar bakom att män väljer att stanna kvar på landsbygden. Män tenderar att bo på kvar på landsbygden bara för att de är män. Vi ser inga tecken på att dessa normer är på väg att förändras, säger Peter Gladoic Håkansson.
Under 1900-talet minskade genusgapet mellan landsbygd och stad i Sverige. Anledningen till det var mäns högre dödlighet vilket varit särskilt sant på landsbygden. Men från 1980-talet har skillnaderna i dödlighet mellan könen minskat och överskottet av män på landsbygden är idag i princip lika stort som 1968.
– Utan insatser är överdödlighet hos män det enda vi kan se som skulle kunna ut jämna ut skillnaderna, säger Peter Karpestam.
Tre saker kan påverka
För att vända utvecklingen föreslår forskarna:
Skapa möjligheter för välutbildade kvinnor att bo kvar på landsbygden genom förbättrade kommunikationer, infrastruktur och fortsatt möjlighet till distansarbete.
Motverka att pojkar fortsatt halkar efter flickorna i skolan samt satsa på fritidsaktiviteter som lockar både pojkar och flickor på alla orter.
Arbeta med traditionella genusnormer som påverkar männens beslut att stanna på landsbygden och kvinnornas val att flytta till städerna.
Honors kognitiva förmågor skiljer sig ofta från hanars. Hos råttor är exempelvis hanarna överlägsna när det gäller att orientera sig, medan det hos kostarar (”cowbirds” eller Molothrus) är honorna som har bättre spatial förmåga. I en ny studie visar dock Zegni Triki, Stockholms universitet, och Redouan Bshary, Universitetet i Neuchatel, Schweiz, att honor och hanar hos den könsbytande blå putsarfisken (Labroides dimidiatus) har olika kognitiva förmågor.
Aldrig undersökts
– Trots att det finns många djur som är könsbytande hermafroditer har man tidigare enbart studerat skillnader mellan könen hos de arter som inte byter kön. Inga skillnader i kognitiva förmågor mellan könen hos de könsbytande djuren finns dokumenterad, säger Zegni Triki.
– Så vitt vi vet är våra fynd de första bevisen för könsrelaterade skillnader i kognitiva förmågor hos könsbytande arter, säger Redouan Bshary.
Börjar livet som honor
Putsarfiskar, som lever i de tropiska delarna av Stilla havet och Indiska oceanen, börjar livet som honor och byter senare kön och blir hanar. De lever i haremsliknade grupper som styrs genom en social hierarki starkt kopplad till kroppsstorleken hos gruppmedlemmarna. Ett harem består ofta av en stor dominant hane och flera små honor. För att en hona ska bli hane måste hon bli den största fisken i gruppen.
Undersökte inlärningsförmåga
Studien visar att putsarfiskhonor har bättre självkontroll än hanar, medan hanarna är bättre på att lära sig saker. Inlärningsförmågan undersöktes genom att fiskarna skulle koppla ihop en signal (färg och/eller form) med mat. Fiskarnas självkontroll undersöktes genom ett omvägstest där mat placerades bakom ett genomskinligt hinder. Fiskar med självkontroll följde inte impulsen att simma rakt mot belöningen och då stoppas av det genomskinliga hindret. I stället rörde de sig först från målet för att sedan kunna nå det.
– Vår forskning kan betraktas som det första steget mot att avslöja vad det är som orsakar skillnader i kognitiva förmågor hos de djur som först lever som honor och sedan som hanar. Skillnader som leder till en dramatisk förändring i prioriteringar och livsstrategi, säger Zegni Triki.
Tandimplantat och andra ortopediska implantat infekteras ofta av bakterier som bildar ett svårgenomträngligt ytskikt, så kallad biofilm, vilket gör bakterierna mer motståndskraftiga än andra bakterier. I värsta fall kan det leda till att implantaten måste plockas ut och ersättas. Det orsakar stort lidande hos patienterna, stora kostnader och hög belastning inom sjukvården världen över.
Nu har forskare vid Chalmers utvecklat en metod för att täcka ett grafenbaserat material med bakteriedödande molekyler, som skulle kunna användas för att hindra dessa bakterieinfektioner.
– Vi har visat att vi kan binda vattenolösliga antibakteriella molekyler till grafen och att molekylerna frigörs kontinuerligt och kontrollerat från materialet, säger Santosh Pandit, forskare på institutionen för biologi och bioteknik vid Chalmers.
Grafen bra som fästmaterial
Det finns en mängd vattenolösliga, eller hydrofoba, läkemedel och molekyler som har potential att användas inom antibakteriell behandling. Men för att de ska kunna användas i kroppen måste de fästas på ett material, vilket kan vara svårt och tidskrävande.
– Grafen har stor potential att interagera med hydrofoba molekyler eller läkemedel och vi har utnyttjat dessa egenskaper när vi har skapat vårt material. Processen för att binda de antibakteriella molekylerna sker bland annat med hjälp av ultraljud, säger Santosh Pandit.
I studien täcktes grafenmaterialet med så kallad usnic-syra som utvinns ur vissa lavar, till exempel skägglav. Tidigare forskning har visat att usnic-syran har goda bakteriedödande egenskaper och slår ut bakterier genom att förhindra att de bildar nukleinsyror, byggstenarna i RNA, och därmed blockera proteinproduktion i cellen.
Banar väg för framtida läkemedel
Materialets motståndskraft testades med bakterierna Staphylococcus aureus och Staphylococcus epidermidis, som ofta bildar biofilm på medicinska implantat och infekterar närliggande vävnader. Forskarna kunde se att materialet visade upp ett flertal egenskaper som gav lovande resultat. Förutom att metoden där usnic-syra integrerades i grafenmaterialets yta fungerade väl, dokumenterade man också att syra-molekylerna frisläpptes kontinuerligt, vilket i sin tur hindrade att biofilm bildades på ytan.
– Men ännu viktigare är att våra resultat visar att vi kan binda hydrofoba läkemedel till grafen med en enkel metod. Det banar väg för ett mer effektivt antibakteriellt skydd av biomedicinska produkter i framtiden. Nu planerar vi försök där vi kommer att binda in andra hydrofoba läkemedel med ännu större potential för att behandla eller förhindra olika kliniska infektioner, säger Santosh Pandit.
Santosh Pandit, institutionen för biologi och bioteknik, Chalmers, pandit@chalmers.se
Lars Eriksson fascinerades av släktkalasens dukade bord redan som barn. Han började tidigt jobba extra som servitör och arbetade sig upp till hovmästare och festvåningsansvarig. Efter att ha studerat vid Restaurang- och hotellhögskolan vid Örebro universitet arbetade han med stora måltidsarrangemang runt om i världen.
Nu har han återvänt till akademin för att omsätta sin kunskap till forskning och föra den vidare till studenter och andra intresserade av hantverket.
Servitör – ett hantverksyrke
– Syftet med avhandlingen har varit att förstå innehållet i den praktikinriktade kunskapen som sällan uttrycks i ord och tal utan istället redovisas i form av prestationer och produkter. Jag hoppas kunna bidra till djupare samtal med våra studenter om ett hantverksyrke med många aspekter, säger Lars Eriksson.
Avhandlingen är en i raden från Restaurang- och hotellhögskolan som berör värdskap, restaurangmiljön och mötet mellan gäst och personal.
– Det fanns en lucka, även internationellt, inom forskningsfältet måltider när det gällde servitörens hantverk.
En lucka som väckte nyfikenhet hos många. Hans disputation, som var digital, slog publikrekord med representanter från besöksnäringen, restaurangbranschen och akademi.
– Jag har i min forskning använt mig av tidsgeografins synsätt. Där ges möjligheter att studera beroenden och förändringar mellan plats och tid. Det är precis det som servitören ansvarar för – att förändra ett rum över tid.
Avkodar den tysta kunskapen
– Med stöd av tidsgeografiska perspektiv går det till viss del att avkoda hantverkarens tysta kunskap, säger Lars Eriksson.
Hans forskning ger ett nytt perspektiv till FAMM-modellen (se mer nedan) som har tagits fram av forskare vid Örebro universitet. Modellen har blivit ett ramverk inom offentlig sektor och används av flera statliga myndigheter i arbetet med att förstå och säkerställa kvaliteten på måltider. Lars Eriksson forskning bidrar till att beskriva hur tiden påverkar rummet.
Måltid enligt FAMM-modellen
FAMM står för (The Five Aspects Meal Model) och är influerad av bedömningskriterierna i den franska restaurangguiden Guide Michelin.
Syftet med modellen är att göra det tydligt hur man inom offentlig sektor kan arbeta för att erbjuda sina brukare en så optimal måltid som möjligt. De fem aspekterna i modellen omfattar, förutom maten och drycken, också miljön där måltiden serveras, stämningen, mötet och styrsystemet. Det sistnämnda syftar på de lagar, regler och logistik som omgärdar måltiden.
Modellen är framtagen på Restaurang- och hotellhögskolan vid Örebro universitet.
– Min utgångspunkt har alltid varit att utforma en plats för måltiden som under en bestämd tid ska stimulera till möten mellan människor. Det kan handla om 45 minuter eller en hel nobelfest.
Han betonar att det inte är ett koncept för lyxrestauranger och har till exempel varit med och tagit fram undervisningsmaterial för att förbättra måltider inom vården.
– Det handlar om precis samma sak, måltidstrivsel. Att skapa en trevlig miljö som gör att gästen, i det här fallet patienten, får måltidslust och vill äta. Det handlar om omsorg om din matgäst.
Möjlighet att värdera kunskap
Han ser även paralleller i det större sammanhanget mellan sjuksköterskor och servitörer.
– Sjuksköterskeutbildningen är ett exempel på hur teorier om kunskapsutveckling har bidragit till utveckling av professionsutbildningar. När ett kunskapsinnehåll blir kommunicerbart, ges även möjlighet till att tydligare precisera och värdera kunskapen.
Med hjälp av Lars Erikssons avhandling kan det bli möjligt att definiera servitörens yrkeskunskap som ett hantverk när vissa aspekter uppfylls.
– Om vi inte preciserar och värderar kunskapen finns risken att något går förlorat. Detta något som kan förloras – omsorgen och ansvaret om måltiden – behöver föras in i synen på servitörens hantverk.
Lars Eriksson, forskare vid Restaurang- och hotellhögskolan, Örebro universitet, lars.g.eriksson@oru.se
Synen på den egna fertiliteten och att skaffa barn, har tydligt förändrats under de senaste 60 åren. I en studie har forskare låtit över hundra skåningar mellan 17 och 90 år diskutera hur de tänker kring fertilitet och familjebildning.
– Många äldre i studien är bekymrade över hur den yngre generationen resonerar. De oroas av att deras barn planerar så otroligt mycket innan de bildar familj. Att allt ska vara så uttänkt och ordnat, säger Maja Bodin, forskare i det EU-finansierade projektet Reprounion.
Totalt ingår fem forskargrupper från universiteten i Malmö, Lund och Köpenhamn i det övergripande projektet. Grupperna studerar flera aspekter av, eller utmaningar kring, reproduktion och fertilitet. Manlig fertilitet, reproduktionsmedicin och hälsoaspekter kopplat till fertilitet är några exempel.
Medvetenhet kring fertilitet
Maja Bodins grupp arbetar med medvetenhetsfrågor, ”fertility awareness”.
– Fokus ligger på det sociologiska perspektivet. Syftet är att titta på hur människor tänker och resonerar i olika åldrar och också hur detta har förändrats över tid. Det har hänt mycket kunskaps- och forskningsmässigt. De äldsta personerna i studien fick barn vid en tid då det varken fanns p-piller eller fertilitetsbehandlingar, vilket idag ses mer som självklarheter, säger Maja Bodin.
Förändrade krav på relationen
Deltagarna i studien fick diskutera frågor om fertilitet och familjebildning i totalt 26 fokusgrupper. Intervjuerna genomfördes under ett års tid mellan 2019 och 2020.
– Det har genomgående varit viktigt att ha en stabil kärleksrelation innan man skaffar barn, men kraven och förväntningarna på relationen har förändrats. Tidigare kanske man träffade någon i tonåren, eller tidiga 20-årsåldern, blev med barn och så var familjebildandet igång. Idag finns ett helt annat tänk kring utbytbarhet, och dessutom tillgång till preventivmedel vilket påverkar möjligheten att ha heterosexuella relationer som inte nödvändigtvis leder till familjebildning, säger Maja Bodin.
Karriär och boende planeras
Barnafödandet sker allt senare i livet och föregås av noggrann planering när det gäller både karriär och boende.
– Det finns fler möjligheter idag, när det gäller att resa, utbilda sig och göra karriär. Många utbildningar är långa och bristen på bostäder spelar också in. Familjebildningen har med detta kommit att alltmer bli ett projekt som upplevs kräva noggrann planering.
Samtidigt har den reproduktionsmedicinska utvecklingen inneburit en revolution och att långt fler idag har möjlighet att få hjälp.
– Det finns också en helt annan medvetenhet som gjort att det är mer legitimt att prata om problem kopplat till fertilitet, barnafödande och familjebildning, säger Maja Bodin.
Maja Bodin, barnmorska och postdoktor, Institutionen för socialt arbete, Malmö universitet, maja.bodin@mau.se
Att inte känna igen sig själv, att inte må bra, men utan direkt sjukdomskänsla. Det är en situation många kvinnor i klimakteriet upplever, enligt Lena Rindner, distriktssjuksköterska och disputerad inom samhällsmedicin och folkhälsa vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
I sin avhandling har hon studerat medelålders kvinnor, som ofta antar nya utmaningar, genomgår relationsförändringar och jobbar hårt både hemma och på jobbet, med varierande inverkan på hälsa och livskvalitet.
Psykiska och stressrelaterade sjukdomar är vanliga, och många söker hjälp hos primärvården. Samtidigt är kvinnors kunskaper om det egna naturliga åldrandet ofta begränsade.
Kan kunskap lindra klimakteriebesvär?
– Jag ville undersöka om symtom relaterade till livsfasen klimakteriet kunde lindras genom att erbjuda utbildning om, och ge stöd och behandling i denna övergångsfas, säger Lena Rindner, kliniskt verksam på Södra Torget vårdcentral i Borås.
I en randomiserad kontrollerad studie undersöktes om grupputbildning eller personcentrerade individuella samtal om ämnen relaterade till klimakteriet kunde förbättra kvinnors livskvalitet och minska psykiska, fysiska och urogenitala symtom, alltså besvär med urinvägar och vaginal torrhet.
Studien omfattade 368 kvinnor i åldern 45–60 år som lottades till antingen grupputbildning, enskilda samtal, både och eller ingetdera. Tydligast positiv långtidseffekt hade de personcentrerade individuella samtalen.
– Det här är en metod om råd, stöd och behandling i livsfasen klimakteriet som skulle kunna erbjudas inom primärvården för att förbättra kvinnors hälsa i denna övergångsfas, konstaterar Lena Rindner.
Partner och utbildning viktiga faktorer
I en annan del av avhandlingen studerades symtom och hälsorelaterad livskvalitet hos 131 kvinnor i åldern 45–55 år för att få en bild av hur vanliga och svåra problemen var. En sexårsuppföljning visade att de fysiska och urogenitala besvären avtog medan de psykiska kvarstod.
En stark faktor för god upplevd hälsa efter sex år var en bra relation med en partner, samtidigt som högre utbildning framstod som riskfaktor för sämre mental hälsa. Psykisk ohälsa uppstår ofta i spåren av ett slimmat arbetsliv, med hög arbetsbelastning och otydliga krav kombinerat med arbete i hemmet, menar Lena Rindner.
– Vi blev förvånade, men man ser att kvinnor med högre utbildning är mer sjukskrivna i dag. Att sätta gränser på arbetsplatsen kan vara bekymmersamt för personer med karriärambitioner. Stress som fortgår under lång tid, utan möjlighet till återhämtning, kan få konsekvenser på hälsan. Krav på att prestera på både jobbet och hemma, utan tid för återhämtning, kan påverka måendet under en mycket sårbar period i livet, avslutar hon.
Lena Rindner, distriktssjuksköterska och disputerad inom samhällsmedicin och folkhälsa vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, lena.rindner@vgregion.se
En del djur, bland andra flyttfåglar, sälar och nattfjärilar, använder ljuset från stjärnor, månen och vintergatan för att navigera nattetid. En ny studie av forskare vid Lunds universitet och universitetet i Johannesburg, visar för första gången hur nattaktiva dyngbaggar tvingas söka efter ljus i sin direkta omgivning när de inte längre kan navigera efter det naturliga ljuset på natthimlen.
Dyngbaggarna måste överge sin stjärnkompass
För djuren är det ett problem att deras naturliga orienteringspunkter på natten inte syns på grund av ljusföroreningar. Följden kan bli att de inte hittar hem eller, för flyttfåglarnas del, inte hittar till sina häckningsplatser. Det är också ett problem som blir allt större i takt med ökad urbanisering, större städer och mer artificiellt ljus. Gatljus, upplysta byggnader, strålkastare och lampor längs stora vägar är exempel på ljusföroreningar som lyser upp natthimlen och gör det mycket svårt att urskilja naturligt ljussken på himlen. Det är även dessa artificiella ljuspunkter som dyngbaggarna i den aktuella studien tvingas orientera sig efter när stjärnorna skyms och vintergatans sken blir för svagt för att kunna följa på grund av ljusföroreningar.
– De här skalbaggarna tvingas överge sin stjärnkompass för att istället anpassa sig till, och navigera efter artificiellt ljus, säger James Foster, numera verksam vid universitetet i Würzburg i Tyskland men som arbetat med studien tillsammans med bland andra Marie Dacke under sin tid vid Lunds universitet.
Baggarna orienterar sig med vintergatan
Tidigare har de fått stor uppmärksamhet när de studerat hur dyngbaggar orienterar sig med hjälp av vintergatan när de rullar sina bollar över savannen i Sydafrika. I den nya studien undersöker de hur verkliga ljusföroreningar påverkar skalbaggarnas förmåga att orientera sig efter referenspunkterna på himlavalvet.
Undersökningarna gjordes under ett antal nätter på två olika platser i Sydafrika. Dels på ett hustak i centrala Johannesburg där ljusföroreningarna är kraftiga, dels på landsbygden i Limpopo där stjärnorna lyser upp den annars svarta natthimlen. Resultatet var entydigt, dyngbaggarna kunde inte använda sin stjärnkompass när det var mycket ljusföroreningar. Istället rörde de sig mot gatljus och upplysta byggnader. Dessutom rörde sig flera individer ofta mot samma ljuspunkt i omgivningen. Det gör de inte när de använder stjärnkompassen, då styr de bort ifrån varandra och på så vis undviker de konfrontation.
Marie Dacke och James Foster gör samma försök som på bilden ovan med skillnaden att försöket görs på landsbygden i Sydafrika utan störande artificiellt ljus. Bild: Chris Collingridge
– Vi tror att ljusföroreningar kan ha motsvarande effekt på nattfjärilar och att de tvingas överge sin stjärnkompass och flyga mot det artificiella ljuset för att över huvud taget ha några signaler som de kan orientera sig efter och ha chansen att hålla kursen, säger Marie Dacke.
Ljusföroreningar värst för djur på gränsen mellan stad och vildmark
Enligt forskarna är det sannolikt de djur som lever i gränslandet mellan städer och vildmark som drabbas värst av ljusföroreningar då de varken kan urskilja stjärnhimlen eller direkt se de artificiella ljuspunkterna i sin omgivning, såsom gatljus.
– I våra försök märkte vi att skalbaggar som såg till exempel gatljus betedde sig onaturligt, men att de trots allt kunde orientera sig. De som bara såg den ljusförorenade natthimlen utan att se några upplysta byggnader eller gatljus blev helt desorienterade, säger James Foster.
James Foster, forskare, Universität Würzburg, jjfoster86@gmail.com
Marie Dacke, professor i sinnesbiologi, Biologiska institutionen, Lunds universitet, marie.dacke@biol.lu.se
Tänk dig att kunna sitta i solen och läsa på en digital skärm, tunn som papper med samma bildkvalitet som om du hade suttit inomhus. Visionen behöver inte ligga så långt bort. På Chalmers utvecklar forskare en ny sorts skärmar – även kallade elektroniska papper – där omgivningens ljus används och energiförbrukningen blir minimal. Nu har de tagit fram en ny design som kan optimera färgkvaliteten och ta tekniken ännu närmare vår vardag.
Reflektiva skärmar använder det naturliga ljuset för att utomhusbruk
Traditionella digitala skärmar använder bakomliggande ljus för att lysa upp texter eller bilder. Det fungerar bra inomhus, men de flesta av oss har nog upplevt hur svårt det är att titta på en sådan skärm ute i solen. Reflektiva skärmar använder däremot det naturliga ljuset runt om oss och härmar sättet som våra ögon reagerar när vi tittar på ett vanligt papper.
– För att reflektiva skärmar ska kunna få ett ordentligt genombrott och kunna konkurrera med de energikrävande digitala skärmar som vi använder i dag, måste bilder och färger återges med samma höga kvalitet. Vi vill visa hur tekniken kan användas och göra den intressant för marknaden, säger Marika Gugole, doktorand vid institutionen för kemi och kemiteknik på Chalmers.
Elektroniska papper utnyttjar omgivningens ljus. Det kan användas i reflektiva skärmar som ger bättre färgkvalitet utomhus. Bild: Marika Gugole/Chalmers
Den stora skillnaden med den nya designen är att forskarna har placerat det som gör materialet elektriskt ledande under den pixlade nanostrukturen som återger färgerna. Tidigare låg dessa ovanpå strukturen, vilket ledde till att färgerna på den reflektiva skärmen inte fick optimal kvalitet. Med den nya designen tittar man direkt på den pixlade ytan och ser därför färgerna mycket klarare.
Ögonen blir mindre trötta med reflektiv skärm
Utöver den minimala energiåtgången finns även andra fördelar med reflektiva skärmar. Till exempel blir ögonen inte lika trötta som när man tittar på en vanlig skärm.
För att tillverka dessa reflektiva skärmar krävs vissa sällsynta metaller som guld och platina, men mängderna som behövs i den slutliga strukturen är mycket små eftersom den är så tunn. På sikt har forskarna goda förhoppningar om att det ska gå att avsevärt minska mängderna som behövs till produktionen.
– Vårt främsta mål när vi utvecklar reflektiva skärmar, eller elektroniskt papper, är att hitta hållbara lösningar och spara energi. Energiförbrukningen blir nästan noll eftersom vi helt enkelt utnyttjar omgivningens ljus, säger forskningsledaren Andreas Dahlin, biträdande professor vid institutionen för kemi och kemiteknik på Chalmers.
Kan ge smartare läsplattor och energisnål reklam
Reflektiva skärmar finns redan idag i somliga läsplattor, men de visar enbart färgerna svart och vitt bra, vilket begränsar användningen av dem.
– En stor industriaktör med rätt teknisk kompetens skulle i princip kunna börja utveckla en produkt med den nya tekniken inom ett par månader, säger Anderas Dahlin.
Han ser också ett flertal olika användningsområden framför sig. Förutom smarta telefoner och läsplattor skulle det också kunna vara utomhusreklam och då fungera som energi- och resurssparande alternativ till såväl tryckta affischer som dagens rörliga digitala skärmar.
Nanostruktur bakom elektroniskt papper
Forskningen om det nanotunna elektroniska pappret har pågått under ett flertal år på Chalmers och arbetet har belönats med både internationell uppmärksamhet och stora strategiska forskningsanslag.
Tekniken i chalmersforskarnas energisnåla reflektiva skärmar bygger på ett material som kan reglera hur ljus absorberas och reflekteras. I den nanostruktur som utgör materialet bidrar volframtrioxid, guld och platina till färgerna och deras växlingar. Nanostrukturen leder elektroniska signaler genom hela skärmen och kan mönstras för att skapa högupplösta bilder. Med hjälp av en ny design utvecklad på Chalmers visas färgerna mycket tydligare jämfört med tidigare koncept.
Andreas Dahlin, biträdande professor, institutionen för kemi och kemiteknik, Chalmers tekniska högskola, andreas.dahlin@chalmers.se
Marika Gugole, doktorand, institutionen för kemi och kemiteknik, Chalmers tekniska högskola, gugole@chalmers.se
Spindeltråd är ett av de starkaste materialen som finns. Forskare har länge försökt att ta fram konstgjord spindeltråd för att använda i exempelvis industrin och för medicinskt bruk. De egenskaper som spindeltråden har gör att den skulle kunna ersätta andra material och därmed ge både bättre hållbarhet och mindre miljöpåverkan.
Problemet har varit att få fram tillräckligt stor mängd med spindeltråd och att hitta en process där man inte behöver använda starka kemikalier.
Spinner konstgjord spindeltråd på spindlars vis
Forskningen kring konstgjorda spindeltrådar har resulterat i fibrer som är tillräckligt starka för att de ska fungera för industriella användningsområden, men ett stort problem är att bakterierna som används i produktionen producerar för små mängder spindeltrådsprotein. Dessutom använder man starka lösningsmedel i de flesta metoder för att spinna fibrer av dem. Alltså behövs nya metoder för produktion och spinning.
En forskargrupp från Karolinska Institutet och Sveriges lantbruksuniversitet har tidigare lyckats spinna konstgjorda spindeltrådar enligt samma principer som spindeln använder. Nu har samma forskargrupp lyckats skala upp produktionen av spindeltråden.
– I den här studien har vi utvecklat en produktionsmetod som ger tio gånger mer spindeltrådsprotein än vad man tidigare någonsin kunnat åstadkomma, säger forskningsledaren Anna Rising, professor vid SLU.
125 kilometer lång spindeltrådsfiber
– Den mängd spindelstrådsfibrer som vi får fram per odlingsomgång gör det möjligt att spinna kontinuerligt i 75 timmar, vilket resulterar i en 125 kilometer lång fiber. Vår process innebär alltså ett stort steg framåt mot produktion av biomimetiska spindeltrådar för industriellt bruk,
Forskningsgruppen använder en biomimetisk spinnapparat, det vill säga en apparat som efterliknar hur spindeltråden produceras naturligt. De spindeltrådsproteiner som har spunnits till fibrer har visat sig vara de segaste konstgjorda spindeltrådsfibrerna som har tillverkats med enbart vatten-lösningar, utan de starka kemikalier som tidigare behövde tillföras.
Kognitiv beteendeterapi, KBT, via internet är en behandlingsmetod som tillämpas allt mer. Det har dock varit oklart vilka delar av behandlingen som ger mest hjälp vid depression, vilka delar som är mindre effektiva och vilka som potentiellt kan skada patienter.
I en internationell studie har forskare från Göteborgs universitet varit med och deltagit i systematisk litteratursammanställning och metaanalys, som bygger på 76 studier från olika länder, däribland Sverige. Totalt ingick 17 521 patienter, varav 71 procent kvinnor.
Studien som publicerats i The Lancet Psychiatry har letts från Kyoto University i Japan. En av författarna är Cecilia Björkelund, professor i allmänmedicin vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
Nät-kbt lika bra som vanlig kbt vid medelsvår depression
– Vid lindrig eller medelsvår depression är effekten av internet-kbt lika god som vid sedvanlig kbt. För många är det ett fantastiskt sätt att kunna ta till sig terapi, utan att behöva resa till terapeuten. Vi såg också att det var speciellt bra för äldre, vilket inte var helt väntat, säger hon.
Precis som vid traditionell kbt går internet-kbt ut på att förändra tankar, känslor och beteenden som utgör hinder i patientens liv och försämrar måendet. Under behandlingen, som ofta pågår ett tiotal veckor, ges uppgifter och övningar som utförs på egen hand.
Den faktor som visade sig betyda mest för prognosen var depressionens djup när behandling inleddes. Vid mildare depression var resultaten bättre. Stöd från behandlare och sms-påminnelser ökade andelen patienter som fullföljde terapin.
Effekter av internet-KBT vid depression kartlagda
– Ska man använda internet-kbt inom hälso- och sjukvård så måste programmen vara lika väl reglerade som läkemedel, men så är det inte i dag. Med den här studien tar vi ett ordentligt kliv framåt. Dels kartlägger studien vad som är mest effektivt, och dels ger den kunskaper om hur vi kan designa och anpassa ett programs sammansättning till patientens problem, säger Cecilia Björkelund.
Internet-KBT förutsätter dock kontinuerlig kontakt bland annat för att det är viktigt att behandlaren kan se att det sker en förbättring inom tre-fyra veckor, och att det inte går åt fel håll. Depression är en potentiellt mycket farlig sjukdom, betonar Cecilia Björkelund. Vid djup depression är internetförmedlad terapi inte aktuellt.
Risk med internet-kbt med avslappningsterapi
Studien visar att det finns en fara med att använda internet-kbt med program som innehåller avslappningsterapi. Det kan tvärtom ge negativa effekter, förvärra symptomen och ge så kallad avslappningsframkallad ångest.
– För en person med depression är det inte tillrådligt. Avslappningsprogram ska inte användas som en del av behandlingen mot depression inom hälso- och sjukvården, säger Cecilia Björkelund.
En av studierna som utgör grund för den aktuella publiceringen är internet-kbt-studien PRIM-NET, en jämförande studie utförd inom primärvården i Västra Götalandsregionen 2010-2013, med forskare från institutionen för medicin och psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Cecilia Björkelund, professor i allmänmedicin vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, cecilia.bjorkelund@allmed.gu.se
Påverkan på centrala nervsystemet, CNS, och tecken på hjärnskada har beskrivits sedan början av SARS-CoV-2-pandemin. Forskarna bakom den nu aktuella studien har tidigare, genom att mäta en blodbaserad biomarkör för hjärnskada, visat att inlagda patienter som fick syrgasbehandling eller intensivvård ofta hade tecken på hjärnskada.
På senare tid har det dessutom blivit allt tydligare att många patienter lider av kvarstående neurologiska komplikationer efter den akuta fasen av covid-19. I begreppet postcovid ingår bland annat apati, trötthet och nedsatt kognitiv funktion.
Mekanismen för hur covid-19 ger kvarstående neurologiska symtom är fortfarande inte helt klarlagd. I en uppföljningsstudie strävade forskarna efter att undersöka hur nivåerna av de aktuella biomarkörerna i plasma utvecklades över tid hos patienter som återhämtat sig från covid-19, med och utan kvarstående besvär från CNS.
Normalisering av markörerna
Studien som presenteras i tidskriften EBioMedicine omfattade 100 covid-19-patienter som rekryterats från Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Studiepopulationen delades in i grupper efter sjukdomens svårighetsgrad: lindrig, måttlig och svår covid-19. Blodprover samlades in under den akuta sjukdomsfasen samt tre respektive sex månader efter infektionen.
I den akuta fasen uppvisade patienter som behövde sjukhusvård och fick syrgasbehandling eller mekanisk ventilation en ökning av NfL (neurofilament light chain-protein), en biomarkör som ökar vid neuronal skada, och av GFAp (gliafibrillärt surt protein), en biomarkör som indikerar skada på eller överaktivering av astrocyter. Vid uppföljningen återgick alla biomarkörer till normala nivåer.
Vid klinisk uppföljning efter tre respektive sex månader rapporterade 50 av de 100 rekryterade patienterna ett eller flera neurologiska symtom. De vanligaste symtomen var trötthet, så kallad hjärndimma, och kognitiv försämring som minnesförlust och bristande koncentration. Anmärkningsvärt var att det inte fanns någon skillnad i frekvensen av något av symtomen mellan grupperna med olika sjukdomssvårighetsgrad.
Mer forskning om postcovid
– Resultaten från den här studien betonar vikten av vidare forskning för att validera omfattningen av kvarstående neurologiska symtom och återhämtning, men också för att undersöka den faktiska orsaken till tillståndet. Detta är av stor betydelse ur forsknings- och folkhälsoperspektiv, i sökandet efter bättre vård för denna patientgrupp, säger Nelly Kanberg, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och ST-läkare vid avdelningen för infektionssjukdomar på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Magnus Gisslén, professor i infektionssjukdomar vid Sahlgrenska akademin och överläkare vid avdelningen för infektionssjukdomar på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, leder akademins kliniska forskning om covid-19. Resultaten av studien är enligt honom av stor betydelse och uppmuntrande för patienter med långvariga symtom efter covid-19.
– Neurologiska komplikationer är vanliga vid covid-19 och kan hos vissa patienter fortsätta flera månader efter den akuta fasen. Det är lugnande att de förhöjda koncentrationerna av markörer för hjärnskada återgår till det normala tre till sex månader efter den akuta fasen av covid-19, vilket tyder på att det inte finns någon kvarstående hjärnskada och att det finns god chans till återhämtning även för patienter med fortsatta postakuta neurologiska och kognitiva symtom, säger Gisslén.
Nelly Kanberg, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, nelly.kanberg@gu.se
Magnus Gisslen, professor i infektionssjukdomar vid Sahlgrenska akademin, magnus.gisslen@gu.se
Jenny Björklunds forskning kring varför mödrar i 2000-talets böcker lämnar sina familjer. är gjord vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet.
– I äldre litteratur och i böcker från andra länder, bryter mammorna oftast upp av emancipatoriska skäl – deras önskan att arbeta eller studera går inte att förena med att vara mamma – på grund av bristande jämställdhet. I de nutida svenska romaner som jag undersöker lever kvinnorna i allmänhet i ganska jämställda förhållanden. De lämnar sina familjer för att de inte trivs med att vara mammor eller för att kärnfamiljen inte alltid är en så trevlig plats att vara på, säger Jenny Björklund, docent i litteraturvetenskap och universitetslektor i genusvetenskap vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet.
Analyserade 25 av 2000-talets romanmammor
I sin forskning, som nu presenteras i boken Maternal Abandonment and Queer Resistance in Twenty-First-Century Swedish Literature, har hon gått igenom och analyserat 25 mödrar i ett tjugotal olika romaner från åren 2003-2020.
I romaner skrivna före senaste sekelskiftet är de mammor som lämnar familjen eller överger sina barn ofta en biperson, någon i bakgrunden vars beteende förklarar huvudkaraktären. I många av de romaner som ingår i Jenny Björklunds forskning är mammorna själva huvudpersonen. I flera av romanerna får läsarna ta del av mammornas perspektiv, antingen genom att berättelsen är i jag-form eller genom att berättaren ger läsarna insyn i mammornas tankar och känslor så att de förstår dem och varför de lämnar sina familjer.
Jenny Björklund delar i studien upp mammornas skäl till att lämna, i flera olika kategorier. Förutom i ett fåtal av böckerna, som har en mer traditionell vinkel och där mammorna lämnar på grund av bristande jämställdhet, handlar det i andra om kvinnor som gör motstånd mot olika ideal.
Gör motstånd mot moderskapet
En grupp gör motstånd mot moderskapet och föräldraskapet, en kategori som forskaren kallar ”de dåliga mammorna”. De mödrarna är lite mer distanserade till sina barn, och ses av samhället som lite sämre föräldrar. Ett exempel är Sara Kadefors Borta bäst. I den berättelsen lämnar mamman sin tonårsdotter och man, efter att ha försnillat dotterns arv. Hon har lagt alla pengar på lyxkonsumtion, och när det kommer fram blir det skilsmässa och hon flyttar in i en bil utanför Ikea. Jenny Björklund beskriver det som att mamman på ytan försöker att försonas med dottern, men inte anstränger sig riktigt. Hon är inte intresserad av dottern som bara bryr sig om konsumtion och sin mobil. Jenny Björklund beskriver det som att karaktären gör motstånd mot idén om det goda moderskapet.
– Det handlar om idén om att mammor alltid ska vara intresserade av sina barn. Det finns en norm i dag om det involverade föräldraskapet. För att vara goda föräldrar ska vi sätta våra barns intressen i första hand. Vi ska inte bara ta hand om våra barn utan också uppmuntra dem och underlätta för dem för att de ska utvecklas. Men svenska mammor får inte vara för självuppoffrande. De förväntas istället vilja vara med barnen så mycket som möjligt, för att de älskar dem. Samtidigt ska de hinna med träning, umgås med vänner och ha ett riktigt jobb som känns viktigt. Det blir en stor press på svenska mammor att klara allt det här. Mamman i Borta bäst gör motstånd mot allt det förväntade, säger Jenny Björklund.
Ett annat exempel som tas upp i forskningen är I en familj finns inga fiender, av Viktoria Myrén.
– Där var mamman inte så förtjust i att över huvud taget vara mamma. Det är hennes man som pushat henne till att bli förälder. Anledningen är att de har vänner som ska få barn och han börjar känna sig stressad. Hon får ett barn och hon och barnet hamnar hela tiden i konflikter som hon inte kan hantera. Hon reagerar barnsligt och duckar genom att låsa in sig på toaletten och gömma sig under täcket, och hoppas på att det ska gå över. Det är pappan som är den aktiva närvarande föräldern och den här mammakaraktären gör motstånd mot de ideal som finns, säger Jenny Björklund.
Fokus på mamman i det svenska samhället
I forskningen har hon fokuserat på svenska romaner utan systematisk jämförelse med internationell litteratur. Fokus är på den svenska kontexten, som är unik när det gäller möjligheten att kombinera familj och karriär och som gärna lyfts fram när man ska skapa bilden av Sverige. Det syns bland annat på Svenska institutets sajt sweden.se, där de lyfter fram familjeideal med jämställdhet och pappor som är hemma, skriver Jenny Björklund.
Andra kategorier, förutom Bristande jämställdhet och Motstånd mot moderskapet, som Jenny Björklund har definierat är: Motstånd mot kärnfamiljen och Motstånd mot pronatalismen – alltså samhällets förväntningar på att alla kvinnor vill ha barn.
När det gäller det senaste utgår Jenny Björklund från det hon beskriver som det svenska samhällets och politikens inriktning på att underlätta för barnfamiljer. Hur den svenska välfärdsstaten ända sedan 1930-talet har genomfört olika åtgärder för att underlätta för familjer med barn, med anpassad arbetstid, generös föräldraledighet och barnbidrag. En politik som utmärker sig internationellt.
Ser föräldraskapet som ett straff
– Det har skapat familjecentrerade normer och en pronatalistisk press. Mammor i några av böckerna lämnar sina familjer på grund av att de nog aldrig ville bli mödrar. De ville göra andra saker och föräldraskapet ser de som ett straff.
Ett exempel på det är Sara Stridsbergs Happy Sally. Där har föräldrarna ett avtal. Pappan vill segla över Atlanten, men det vill inte mamman. Hon tränar för att simma över Engelska kanalen, och de bestämmer att om hon klarar det ska hon få obegränsad simtid, en pool och egen lägenhet i familjens hus. Förlorar hon blir det atlantsegling och obegränsad lektid med barnen.
– Flera av böckerna visar på att kärnfamiljen inte alltid är en så trevlig plats att vara på. Jag tror att det här engagerar läsarna just för att många funderar kring det här, och känner igen sig. Det kanske inte går så långt som att man lämnar sin familj. Men när det handlar om saker som känns förbjudna enligt samhällets normer är litteraturen ett rum där man kan pröva olika sätt att leva och prova förbjudna tankar, säger Jenny Björklund.
Jenny Björklund, docent i litteraturvetenskap och universitetslektor i genusvetenskap, vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet, jenny.bjorklund@gender.uu.se
Många småbarnsföräldrar tänker på hälsa och miljö i samband med inköp till sina barn. Vad de ofta inte är medvetna om är att den stora miljöboven vid användning av engångsblöjor är de superabsorberande material som används för att hålla småbarnen torra om rumpan. De små kornen som suger upp stora kvantiteter vätska tillverkas nämligen av petroleumolja, vilket är en stor miljöbelastning. I länder där blöjorna hamnar på soptippar frigörs dessutom skadliga kemikalier när blöjorna bryts ned.
Superabsorberande material baserade på petroleumolja används också i en rad andra produkter, såsom sjukvårdsartiklar, byggnadsmaterial, runt kablar och för vätskeabsorption i olika produkter. Behovet av miljövänliga alternativ är stort ur ett klimat- och hållbarhetsperspektiv.
Utgår från produktion av stärkelse och etanol
Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Kungliga Tekniska högskolan (KTH) har därför gemensamt undersökt möjligheterna att använda olika proteinrika strömmar från lantbruks- och livsmedelsproduktion – främst från stärkelse och etanoltillverkning – som bas för produktion av superabsorbenter. Inom detta samarbete har det nu tagits fram biologiskt nedbrytbara superabsorbenter baserade på både vetegluten och potatisprotein. Materialen har lågt koldioxid-avtryck, god upptagningsförmåga för vatten och saltlösningar, och tar snabbt upp blod. Arbetet har varit finansierat av Vinnova.
– Proteiner är intressanta, eftersom de har så många olika egenskaper och kan struktureras på så många olika sätt. Det gör dem unika som biomolekyler, säger Eva Johansson, professor på SLU. Dessutom är det intressant att kunna använda strömmar från lantbruks- och livsmedelsproduktion som idag används till lågvärdesprodukter eller inte används alls, och alltså inte konkurrerar med matproduktionen.
Superasorbenter i pilotskala
– Materialen kan svälla upp till 4 000 procent i vatten och 600 procent i saltlösning, säger Antonio Capezza, numera forskare vid KTH, och tidigare doktorand vid SLU och KTH. Den globala marknaden för engångsblöjor förväntas nå 55 miljarder dollar år 2025, fortsätter han, så vi har ett stort hål att fylla.
Superabsorberande material baserat på vete. Bild: Antonio Capezza
Forskarna strävar nu efter att skala upp sina försök och framställa superabsorbenter i pilotskala. I samband med detta vill de också samverka mer med samhället för att synliggöra både problem och möjligheter med de superabsorberande materialen. Just nu pågår en studie där forskarna använder både ekonomiska analyser och livscykelanalyser för att belysa för- och nackdelar med olika typer av proteinbaserade superabsorbenter i förhållande till de petroleumbaserade alternativen.
Eva Johansson, professor, Institutionen för växtförädling, SLU, eva.johansson@slu.se
Antonio Capezza, postdoktor, Polymera material, KTH, ajcv@kth.se
Mikael Hedenqvist, professor, Polymera material, KTH, mikaelhe@kth.se
– Vi har tittat på både en specifik gen och övervikt hos ungdomar och undersökt om det finns miljöfaktorer som påverkar sambandet. Det som skiljer vår studie från många tidigare studier är att vi inte bara tittat på risker utan även på en positiv faktor, i det här fallet amning, säger Sofia Kanders, doktorand vid institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet och studiens försteförfattare.
Gener är uppbyggda av nukleotider som finns i fyra olika varianter: A, T, C och G . Hur och var nukleotiderna är placerade i genen bestäms av vårt arv. I det här fallet har forskarna undersökt varianter av FTO-genen där kombinationerna AA, AT eller TT är möjliga på en viss plats i genen.
Amning känt för positiv effekt
Tidigare forskning har funnit att ju fler A:n som finns på den här specifika positionen i genen, desto större är risken för att utveckla övervikt. Men vilken roll spelar miljöfaktorer? För att testa det valde forskarna att titta på amning som har en känd positiv effekt på barnets tidiga tillväxt.
Ett tusental ungdomar fick fylla i ett frågeformulär vid tre olika tillfällen: 2012 när de i snitt var 14 år, 2015 när snittåldern var 17 år och 2018 när de i genomsnitt var 20 år. Genom salivprov fastställdes vilken av de tre FTO-varianterna de hade. Samtidigt fick deras mammor svara på frågor om hur länge barnen ammats: från ingen amning alls till mer än två år.
Precis som andra studier tidigare har visat sågs även här ett tydligt samband mellan kort amningstid och en ökad förekomst av högre BMI (kroppsmasseindex) hos ungdomar med FTO-varianten AA jämfört med AT eller TT.
Riskgen för övervikt kan ha positiv effekt vid amning
Men ett helt annat mönster framträdde vid det andra frågetillfället när forskarna tittade på ungdomarna som ammats länge: 19,9 månader eller mer. Gruppen med AA-varianten visade då upp en signifikant lägre förekomst av övervikt. Även när hänsyn tagits till graden av fysisk aktivitet kvarstod sambandet. Vid det sista frågetillfället, när ungdomarna blivit äldre, kunde dock inte det mönstret längre ses, vilket anses bero på att många andra miljöfaktorer då inverkar på kroppsvikten.
Forskarna menar att resultaten stöder teorin om att vissa personer är genetiskt känsliga för övervikt och att yttre faktorer därför kan ha större inverkan på både ett positivt och negativt sätt.
– Den allra viktigaste slutsatsen är att resultaten tyder på att AA kan var en plasticitetsvariant, det vill säga en känslighetsvariant, som inte bara är en riskvariant utan även kan ge positivt utfall beroende på hur miljön ser ut, men här behövs mer forskning, säger Sofia Kanders.
Har följt ungdomar i 20 år
Studien är en del i den större SALVE-studien där betydelsen av arv och miljö undersöks genom att ungdomar födda 1997 och 1999 bosatta i Västmanland vid olika tillfällen får svara på frågor. Individerna följs under 20 års tid.
I denna studie svarade deltagarna på frågor vid tre olika tillfällen. Vid det första frågetillfället var antalet svar 1 120 stycken och vid det sista hade antalet sjunkit till 771 personer.
Sofia Kanders, doktorand vid Institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet. sofia.kanders@neuro.uu.se
Vilka möjligheter ger den svenska skolan tornedalingar att leva sitt minoritetskap, lära sig minoritetsspråket och få kunskap om tornedalsk kultur? Pär Poromaa Isling, statsvetare vid Umeå universitet har intervjuat elever, lärare och rektorer vid två gymnasieskolor i två kommuner i Tornedalen. Skolorna valdes eftersom de ligger i ett område där meänkieli och den tornedalska kulturen är en del av vardagslivet.
I Gällivare finns en variant av meänkieli.
Meänkieli betyder ”vårt språk”, och är ett finsk-ugriskt språk som blev officiellt nationellt minoritetsspråk i Sverige 1999. Meänkieli består av tre huvudvarieteter:
Tornedalsvarieteten(torniolaaksonsuomi) i Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner.
Gällivarevarieteten (jellivaaransuomi) minoritet.se Gällivare kommun.
Lannankieli i Kiruna, Kurravaara och Jukkasjärvi.
Källa: Wikipedia och minoritet.se
– I skolorna sågs ett fenomen som jag kallar koloniala klassrum. Ett av de tydligaste exemplen på detta var frånvaron av minoritetens språk och kultur i undervisningssituationer.
– I korridorer och fikarum pratade lärare meänkieli med varandra och elever. Men i undervisningen tystnade språket. Minoritetens erfarenheter och kunskaper stängdes ute från klassrummet.
Stolthet över sin minoritetsidentitet
Trots att meänkieli sällan talas i undervisningssituationer i skolan kan Pär Poromaa Isling se att tornedalska ungdomar är intresserade av att lära sig både språket och mer om den tornedalska kulturen.
– I intervjuerna menade ungdomarna att de i större utsträckning än tidigare generationer ser värdet av, och anammar uttryck kopplade till en minoritetsidentitet. Det finns också överlag en större samhällelig acceptans för minoritetsfrågor idag och en större kunskap kring de nationella minoriteternas kultur och historia. Detta är antagligen en bidragande orsak till varför de ungdomar jag pratat med känner stolthet över sitt minoritetskap, och också vill lära sig meänkieli.
– Språket är ju också en resurs om du bor i Tornedalen, både socialt men också för att ta sig in på arbetsmarknaden, exempelvis inom industri-, handels- eller vårdsektorn, säger Pär Poromaa Isling.
Språkområde för Meänkieli.
Meänkieli levande i skolan
Trots att inte meänkieli talades i klassrummet var språket desto mer levande i andra delar av skolan. Under raster i korridorer, lunchrum och personalrum var kommunikation på meänkieli ständigt levande, både mellan lärare och mellan lärare och elever. Pär Poromaa Isling kallar dessa inofficiella kulturella uttryck för dekoloniala fickor.
– Med begreppet dekoloniala fickor vill jag lyfta att det inom institutioner i Tornedalen som uppfattas som ”helsvenska” finns praktiker där meänkieli lever, här lyfts erfarenheter och kunskaper som utgår ifrån och bejakar en minoritetsposition. Det i sig, menar jag, är en sorts motståndshandling. Innehållet i dessa fickor, till exempel lärares kunskaper om meänkieli och om den tornedalska kulturen, menar jag är i dagsläget en outnyttjad kunskapsresurs. De hade behövts synliggöras och användas i ordinarie undervisning.
Saknas läromedel på meänkieli
Även om svenska staten arbetar för att stärka de nationella minoriteternas ställning i landet menar Pär Poromaa Isling att det finns mycket kvar att göra.
Pär Poromaa Isling
– I lagstiftningen har de nationella minoriteternas rättigheter stärkts. Samtidigt får Sverige återkommande kritik från exempelvis Europarådet för att man inte gör tillräckligt för att skydda och utveckla minoriteternas språk och kultur. Meänkieli är i likhet med andra minoritetsspråk över hela världen utrotningshotat. Därför behövs en mer närvarande statsapparat som backar upp lagtexters innehåll med resurser. Exempelvis efterfrågar lärare och rektorer i mina studier läromedel på meänkieli, något som helt saknas idag, säger Pär Poromaa Isling.
– Informanterna i min studie lyfter också vikten av att få bättre möjligheter att få bo och leva i Tornedalen, särskilt som ung. Om platsen Tornedalen töms på människor försvinner ju också dess minoritetskultur och språk. Då behövs en regionalpolitik som bättre tillvaratar glesbygdens behov, exempelvis möjligheter att utbilda sig på plats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
