I sin avhandling, ”Ryktbarhetens ansikte”, har Andreas Nyblom granskat den samtida mediebilden av en av Sveriges mest omskrivna författare, Verner von Heidenstam.

– Att media skapar kändisar är inget nytt, konstaterar han. Det skedde i hög grad redan kring förra sekelskiftet med en rad kulturpersoner, inte sällan författare.

Verner von Heidenstam förekom flitigt i sin tids medier, i teckningar, karikatyrer, foton, målningar, på vykort och t.o.m. spelkort. Han syntes överallt, och hans namn och privatliv skapade nyheter.

Däremot var Heidenstam inte särskilt läst. Ännu tolv år efter hans hyllade debut 1888 hade bara 1 500 exemplar sålts av diktsamlingen ”Vallfart och vandringsår”.

– Mediebilden av författaren spelar ofta större roll än litteraturen, säger Andreas Nyblom. För en större publik får uppmärksamheten kring personen ett mycket större genomslag än litteraturexperternas synpunkter om litterär kvalitet. Det gällde då och det gäller idag.

Det gällde även de samtida litteraturkritiker som recenserade hans verk. De uppmärksammade i stor utsträckning Heidenstams ”fascinerande personlighet” när de skulle bedöma hans dikter och romaner.

Mediernas och kändiskulturens betydelse, menar Andreas Nyblom, är något som ofta sållas bort av litteraturhistoriker. De förmedlar okritiskt en bild av en stor författare som skapar stor litteratur. Han skriver: ”De litterära verken är det som litteraturforskarna vill ska vara betydelsefullt. Heidenstams mediehistoria berättar något annat.”

– Berömmelse framställs som ett resultat av hög kvalitet i litteraturen, konstaterar han. Men inte ens i hans samtid uppmärksammades Heidenstams verk lika mycket som författaren själv.

Kändiskulten kring förra sekelskiftet förstärktes och förlängdes genom att kändisarna skaffade sig hem där minnet av dem skulle vårdas. Selma Lagerlöf återinköpte sin barndoms Mårbacka, Ellen Key etablerade sitt Strand och Verner von Heidenstam sitt Övralid. Han skapade själv sin sista bostad till ett medium som skulle fortsätta att berätta historien om honom själv. Hans testamente föreskrev att Övralid skulle bevaras som det var och öppnas för allmänheten.

Den mest framgångsrika av Heidenstams böcker är betecknande nog hans självbiografi, ”När kastanjerna blommade”, som utkom 1941, året efter hans död. Ännu en gång framstod personligheten – inblicken i hans liv – som en av hans främsta tillgångar.

Litteraturens historia handlar om mycket annat än bara litteratur, menar Andreas Nyblom. Att det fortfarande skrivs tjocka böcker med detaljer i Heidenstams privatliv ser han som ett tecken på att litteraturstudiet ännu på många sätt är ett uttryck för en långlivad kändiskultur, snarare än en problemorienterad och kritisk vetenskap.

Kontaktinformation
Andreas Nyblom disputerade vid Tema Kultur och samhälle den 22 maj. ”Ryktbarhetens ansikte: Verner von Heidenstam, medierna och personkulten i sekelskiftets Sverige” är utgiven på bokförlaget Atlantis. Andreas Nyblom nås på telefon 0703-281066, e-post: andreas.nyblom@isak.liu.se

”Hä gå int å förklar för den som int begrip”, ”Mina ben tänker fortare än jag” (Ingemar Stenmark). ”Jag åker bara dit pucken kommer att vara om en stund, inte där den är” (Wayne Gretzky).

Med dessa citat illustrerar Lars-Erik Björklund i sin avhandling det vi menar med intuition, tyst kunskap, handens kunskap eller förtrogenhetskunskap. Den bygger på erfarenhet och kan påvisas hos experter inom många fält.

– I studier på 1980-talet av sjuksköterskor kunde man påvisa att de som hade lång tid i yrket såg mer och gjorde bättre bedömningar snabbare. Man talade om en intuitiv förmåga, säger Lars-Erik Björklund, som har ägnat sin avhandling åt att gå igenom forskningen inom olika fält kring denna kunskap.

På 1990-talet gjordes liknande studier av läkare och affärsmän, med liknande resultat. Att människor med lång erfarenhet ofta blir bättre på det de gör, att träning ger färdighet, är inget nytt. Men några bra förklaringar till varför det är så har inte funnits.
För några år sedan upptäckte neuroforskare att den mänskliga hjärnan har dubbla system för att ta emot och analysera sinnesintryck, ett medvetet och ett omedvetet. I det omedvetna, s.k. icke deklarerbara, systemet jämförs våra sinnesintryck med tidigare lagrade bilder. Vi har alla en inre bilderbok med lagrade erfarenheter utifrån vad som hänt oss tidigare i livet. Vi minns också utfallet, slutade det bra eller dåligt? Med hjälp av dessa lagrade sinnesintryck bedömer vi omedvetet den aktuella situationen och kan förutsäga utfallet. Denna förmåga har vi glädje av särskilt i komplexa och informationstäta situationer med mycket brus.

Ju fler variationer av en situation som vi upplevt, desto rikare blir bilderboken och desto större sannolikheten att vi känner igen oss i en ny situation.

– Det kan vara dofter, gester, en svårbeskrivbar kombination av intryck som gör att det vi kallar vår intuition säger oss en viss sak, säger Lars-Erik Björklund. Vi har ett minne som behöver byggas upp med sinnesintryck.

Dessa minnen lagras dock bara om de berör oss. Det krävs alltså engagemang för att bygga erfarenhet.
Det här betyder, menar Lars-Erik Björklund, att vi aldrig kan läsa eller räkna oss till alla de kunskaper och förmågor vi behöver i yrkeslivet. Praktisk erfarenhet är oundgänglig och behöver uppvärderas. En obehörig lärare med tio års erfarenhet i yrket kan vara en mycket bättre lärare, förutsatt att det är en engagerad person, än en aldrig så ämneskunnig nyutexaminerad lärare.

Han pläderar också för att inslag av praktik och laborationer ska utökas snarare än dras in i professionsutbildningar till ingenjör, lärare och läkare. ”Vi behöver se, känna, lukta, höra, smaka och uppleva med våra sinnen. Denna datainhämtning kan inte ersättas med t.ex. litteraturstudier”, skriver han.

– Erfarenhet värderas för lågt idag, och det beror kanske på att vi inte har förstått hur dessa kunskaper ser ut. Nu vet vi det, tack vare hjärnforskarna.

” De (experterna) kanske inte är så hungriga eller energiska som en ung nyutexaminerad medarbetare, men de har en överlägsen förmåga att se och bedöma vad som bör och vad som går att göra”, skriver han i sin avslutning.

Kontaktinformation
Lars-Erik Björklund har disputerat vid Fontd, Nationella forskarskolan i naturvetenskapernas och teknikens didaktik. Han nås på telefon 0707-727424 och e-post: labjo@ifm.liu.se

Satsningar på att spara energi riktas ofta in på tekniska lösningar. Men det handlar minst lika mycket om att ändra människors beteende, säger Erica Löfström som har disputerat vid Tema teknik och sociala förändringar.

– Det finns en stor skillnad mellan människors värderingar och handlingar. För att kunna ändra sitt beteende måste man se konsekvenserna av vad man gör. Och det finns en stor potential, fortsätter hon:

– Mängden spillenergi i våra hem är mycket stor, så det går att minska energiförbrukningen en hel del.

Erica Löfström har analyserat några metoder för att göra energianvändningen i hemmen synlig. Den mest spektakulära är kanske en lysande sladd, som får starkare ljus när mer elenergi transporteras igenom den.

– Det bästa med den är att den hjälper till att uppmärksamma stand-by-funktioner, säger hon. Det finns ju många apparater som drar ström även när de är avstängda.

Efter en tid har de flesta dock vant sig vid att ha lysande sladdar i hemmet och då minskar effekten av dem. Energibesparingen blir inte så stor, men förståelsen för tekniken ökar.

De två andra metoder som Erica Löfström undersökte var dels en satsning på solenergi i ett bostadsområde, dels att föra tidsdagbok.

– Tidsdagboken är att människor skriver upp vad de gör under dygnets olika timmar. Vi visade det grafiskt, via ett datorprogram, och kunde koppla till hur mycket energi som går år vid olika sysslor. Det var ett bra sätt att synliggöra för sig själv vad man gör i vardagen som kräver energi. Tidsdagboken fick till exempel flera att tänka på hur mycket bil de kör slentrianmässigt.

Det solenergiprojekt som hon följde, slutligen, blev inte alls som förutsett, genom att tekniken krånglade. Bl.a. läckage ställde till med problem. Ändå tappade de boende inte hoppet om att solenergi skulle kunna fungera.

– Trots att det blev både dyrt och krångligt för dem ville de ändå fortsätta med solenergi, säger Erica Löfström. Det här var inte speciellt miljö- eller energiintresserade människor, men de började verkligen tänka på varifrån energin kommer och hur vi använder den. Tålamodet med förnybar energi är stort.

Det går att ändra beteenden, menar hon, men då behövs större och mer långsiktiga grepp. Ett exempel är en arkitektur, som inte gömmer undan energins infrastruktur, utan lyfter fram den och gör den synlig.

Kontaktinformation
Erica Löfström disputerade den 9 juni Hon nås på telefon 0708-148828, e-post: erilo@tema.liu.se

Oxytocin är en neuropeptid som utsöndras i kroppen vid exempelvis massage, i samband med förlossning eller när en kvinna ammar sitt barn och har då en lugnande och smärtlindrande effekt. I djurstudier har man också visat att oxytocin ökar social interaktion mellan individer, exempelvis vid parbildning. Det sker genom en direkt påverkan av amygdala, ett område som är viktigt för social interaktion och för att upptäcka emotionella hot i omgivningen.

I en studie som nu publiceras i tidskriften Journal of Neuroscience visar forskare vid Karolinska Institutet och Welcome Trust Functional Imaging Laboratory i London att oxytocin även i människa kan fungera mer riktat än att ge en allmän behaglighetskänsla.

I studien fick försökspersonerna se bilder på fyra olika ansikten, där två av bilderna ibland kombinerades med en mycket liten, ofarlig men för försökspersonen obehaglig, strömstöt. Inte oväntat kunde forskarna konstatera att de ansiktsbilder som följts av de små strömstötarna upplevdes som mer obehagliga än övriga bilder. Men när forskarna sedan gav hälften av försökspersonerna oxytocinspray och den andra hälften placebospray skedde en intressant förändring.

– När vi visade de två ansikterna som tidigare varit parade med strömstöten igen för dem som fått oxytocin tyckte de inte längre att de var obehagliga. Medan gruppen som fått placebo behöll känslan av obehag inför dessa bilder, säger Predrag Petrovic vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet.

Forskarna följde också bildexperimenten med fMRI. De kunde då se att försökspersoner som utvecklat en obehagskänsla mot vissa ansiktsbilder genom strömstötarna hade en ökad aktivitet i amygdala och ytterligare ett område i hjärnan – fusiform face area – som bearbetar obehagliga och hotfulla ansikten, då dessa bilder visades. Hos de försökspersoner som sedan fick oxytocin minskade aktiviteten, medan de som fick placebo hade en fortsatt hög aktivitet.

– Det här tyder på att oxytocyn kan minska obehaget och öka chansen till social kontakt för personer med vissa typer av psykiatriska problem. Det finns några tidigare studier som också visat att oxytocin kan hämma amygdalaaktiviteten, vilket gör att vi bör betrakta detta som en möjlighet till nya behandlingar, säger Predrag Petrovic.

Finansiering: Studien är genomförd vid Welcome Trust Functional Imaging Laboratory i London och data är analyserade i London och vid Karolinska Institutet. För finansiering står även Vetenskapsrådet.

Publikation: “Oxytocin Attenuates Affective Evaluations of Conditioned Faces and AmygdalaActivity”, Predrag Petrovic, Raffael Kalisch, Tania Singer and Raymond J Dolan, Journal of Neuroscience, online 25 June 2008.

För frågor, kontakta:

Med dr Predrag Petrovic
Mobil: 0735-101211
E-post: predrag.petrovic@ki.se

Presskontakt: 08-524 860 77 eller pressinfo@ki.se
(Begränsad bemanning under sommaren.)

Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom utbildning, forskning och samverkan bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Det är också Karolinska Institutet som årligen utser pristagaren av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se

1792 svenskar i åldrarna 18-75 år deltog i studien som genomfördes av forskningsprogrammet Friluftsliv i förändring, ett nätverk av forskare vid sju svenska högskolor och universitet med uppgift att ta fram ny kunskap om friluftsliv och naturturism. Forskningen är finansierad av Naturvårdsverket.

– Undersökningen visar att de viktigaste motiven för att ägna sig åt aktiviteter i naturen på vardagar är fysisk aktivitet, medan avkoppling och social samvaro har störst betydelse på helger och längre ledigheter, säger Professor Peter Fredman, ansvarig för forskningsprogrammet vid Mittuniversitetet, Campus Östersund.

Cirka 80 procent av de svarande anser att det är viktigt att samhället satsar resurser för att underlätta människors möjligheter till naturupplevelser och friluftsliv. Bullerfria områden, leder och informationsskyltar upplevs som mycket positivt, medan skräp i naturen upplevs som mest negativt vid utövande av friluftsliv. Aktiviteter som svenskarna främst ägnar sig åt i naturen är nöjes- och motionspromenader, ströva i skog- och mark, cykling, trädgårdsarbete, solbad och picknick.

– Närhet till natur är ett viktigt inslag i vardagen för många. 90 procent anser att utomhusvistelse gör vardagen mer meningsfull och att det upplevda hälsotillståndet förbättras genom friluftsliv, säger Peter Fredman.

Resultaten visar också att svenskarnas utövande av friluftslivsaktiviteter sannolikt kommer att öka i framtiden.

– Det här stärker Naturvårdsverkets uppfattning om att friluftslivet är viktigt för svenskarna och är grunden till en god hälsa och ett framtida miljöengagemang, säger Anna von Sydow, enhetschef på Naturvårdsverket.

Som en första avrapportering av resultaten från undersökningen presenterar nu forskningsprogrammet Friluftsliv i förändring fyra rapporter; (1) Vilka är ute i naturen? (2) Vara i naturen – varför eller varför inte? (3) Besöka naturen – hemma eller borta? (4) Vad är friluftsliv?

Friluftsliv i förändring är ett forskningsprogram med uppgift att skapa och kommunicera forskningsbaserad kunskap om friluftsliv och naturturism i Sverige.

Forskningsprogrammet består av ett nätverk med 18 forskare från Mittuniversitetet, Örebro-, Göteborgs-, Karlstads- och Umeå Universitet, Blekinge Tekniska Högskola och Sveriges Lantbruksuniversitet.  Programmet finansieras av Naturvårdsverket.

Läs mer på: www.friluftsforskning.se

Kontaktinformation
Frågor kan ställas till:
Professor Peter Fredman, telefon 070-667 08 06
Informatör Lena Ernerfelt Burman, telefon 070-678 81 08

– De tidigaste regionbildningarna visar att starka regioner strävar efter att stärka sig ytterligare och bli allt mer självständiga från centralstaten, säger statsvetaren Johan Mörck vid Örebro universitet.

Johan Mörck har skrivit en doktorsavhandling om den regionala nivåns utveckling i Sverige och undersökt hur regionala samverkansorgan växt fram sedan 2002. Då beslutade nämligen riksdagen att omfördela makt från staten till regionala politiska organ.

Reformen skulle inte ske under statens försorg utan underifrån, genom att de lokala aktörerna själva tog ansvar för sin regions utveckling genom fördjupat samarbete. Men utvecklingen har varit ojämn över landet och i dag saknar fortfarande fem län samverkansorgan.

– Somliga gör mycket och har lyckats bra, medan andra haft det svårare. Det som är intressant och lite oväntat är att behoven av ekonomisk utveckling inte har varit en tillräcklig drivkraft, utan att det snarare var ekonomiskt starka och relativt självständiga kommuner som var tidigt ute och hade lätt för att handla gemensamt.

Undersökningen visar att bildandet av samverkansorgan inte bara är en administrativ förändring, utan att det framför allt är en politisk process. I denna process har de lokala politikerna haft en viktigare roll än tjänstemännen, inte bara vid själva bildandet av nya politiska organ i länen utan även i det mer allmänna regionala samarbetet.

– Vana att samarbeta politiskt över kommungränserna har varit en betydelsefull faktor. I de län där samverkansorgan bildats har det ofta funnits en tydligare frånvaro av konflikter och en starkare samarbetskultur. Därmed har det varit ett naturligt steg för dem att formalisera det regionomfattande samarbete som redan funnits, konstaterar Johan Mörck.

Han har också undersökt hur andra aktörer har påverkat utvecklingen, och det visade sig då att både länsstyrelser och landsting har upplevts som problematiska, framför allt landstingen, som ibland ingår i samverkansorganen och ibland inte. I de län som inte bildat samverkansorgan har över 40 procent av kommunpolitikerna svarat att landstinget ”i hög grad” eller ”delvis” har försvårat bildandet av samverkansorgan.

– Landstingen har stora ekonomiska resurser och om de vill ha motsvarande andel inflytande kan det göra det svårare att hitta en balans, förklarar Johan Mörck.

Sammanfattningsvis visar hans forskning att när regioner ska byggas underifrån, genom lokala och regionala aktörers samarbete, är sannolikheten stor att de kommer att utvecklas i olika takt, vilket i sin tur kan leda till ökade regionala skillnader i Sverige.

– Vi kan vara på väg mot ett antal regioner som är starka enligt europeiskt mått, och andra som förblir svagare.

För mer information, kontakta Johan Mörck, 019-30 35 48 eller 070-255 24 59.

Kontaktinformation
Presskontakt: Ingrid Lundegårdh
Telefon: +4619-303126
Mobil: +46706-557624

Avhandlingen visar att många socialsekreterare – och särskilt de nya i yrket – arbetar under förhållanden som ger anledning att ifrågasätta hur förutsättningarna för bedriva ett kvalificerat arbete ter sig. De mer övergripande slutsatserna är att arbetsvillkoren för yrkesgruppen behöver förbättras för att i förlängningen kunna garantera att de barn och unga som är i behov av socialtjänstens insatser kan få den hjälp de behöver.

– Den bild som tydliggörs i min avhandling ger anledning till att ifrågasätta i vilken mån det är möjligt för socialsekreterarna att arbeta på det sätt de själva önskar och som Socialtjänstlagen föreskriver, säger Pia Tham vid Institutionen för socialt arbete – Socialhögskolan, Stockholms universitet.

Resultaten i avhandlingen baseras på en enkätundersökning bland drygt 300 socialsekreterare i Stockholms län som alla arbetade med utredningar av barn och ungdomar. Svarsfrekvensen var mycket hög, endast 3 procent av enkäterna blev obesvarade. Enkäten handlade om hur man upplevde sitt arbete (krav, ärendemängd, övertidarbete, svårighetsgrad, rollkonflikter, hot och våld) och den organisation man arbetade i (stöd, ledarskap, organisationsklimat).

I den första av avhandlingens fyra delstudier jämförs situationen för nya i yrket med mer yrkeserfarnas. Resultaten visade att de nya oftare arbetade i mer utsatta områden och oftare arbetsgrupper där fler var nyanställda/nyexaminerade och på väg att söka nytt arbete. Trots att en del resultat visade att de nya skyddades på sina arbetsplatser skattade de sin hälsa något sämre och en dryg fjärdedel hade redan övervägt att byta yrke.

Sambandet mellan arbetsvillkor och avsikt att söka nytt arbete undersöktes i den fjärde delstudien. Studien visade att det inte var svåra arbetsuppgifter eller höga krav som hade betydelse för om man var på väg att söka nytt arbete, utan missnöje med hur den organisation man arbetade i fungerade, främst avseende i vilken mån man belönades för ett väl utfört arbete, upplevde sig väl omhändertagen och i vilken utsträckning ledningen intresserade sig för de anställdas hälsa och välbefinnande.

–  Personalomsättningen visade sig också vara hög – trots att 54 procent av socialsekreterarna endast arbetat i högst två år på sina arbetsplatser hade 48 procent av de 309 socialsekreterarna planer på att söka nytt arbete, säger Pia Tham.  

I den andra delstudien jämförs socialsekreterarnas beskrivningar av sitt arbete och sina arbetsvillkor med fyra andra grupper av högutbildade anställda inom grundskola, förskola, sjukhus och socialkontor.

– Även om socialsekreterarna i barnavården beskrev ett större stöd från arbetsledare, oftare upplevde sina närmaste arbetsledare som uppmuntrande och rättvisa, blev det tydligt att arbetet som socialsekreterare och särskilt att arbeta med utredningar av barn och ungdomar på många sätt upplevdes vara svårare och mer krävande, säger Pia Tham.

I den tredje delstudien undersöks samband mellan hur socialsekreterarna beskriver sina arbetsvillkor och hur de skattar sin hälsa.

– Här var det kraven i arbetet som hade den störst negativa betydelsen för socialsekreterarnas psykiska hälsa och välbefinnande, säger Pia Tham.

Avhandlingens titel: Arbetsvillkor i den sociala barnavården: förutsättningar för ett kvalificerat arbete

Kontaktinformation
Ytterligare information
Pia Tham, Institutionen för socialt arbete – Socialhögskolan, Stockholms universitet, tfn 08-163266, mobil 070- 363 18 75, e-post Pia.Tham@socarb.su.se

För porträttbild, kontakta universitetets presstjänst, e-post press@su.se, tfn 08-164090.