Musiker som vill få skivbolag intresserade av sin musik och få respons på den, stolta föräldrar som vill visa upp sina barn, vänner som lägger ut bilder från gemensamma fester, personliga bloggar….

Internet vimlar av sociala sajter, s.k. communities, bloggar och nätverk, där fildelning ständigt pågår helt lagligt eftersom det är upphovsmännen själva som delar med sig, antingen det gäller musik, bilder, filmer, eller personliga data.

I sin avhandling i datavetenskap har sociologen Jörgen Skågeby studerat den här företeelsen utifrån klassisk gåvoteori: Varför ger man gåvor, vad ger man, till vem och hur?

– Fildelning sågs länge enbart som ett sätt för unga att få media gratis. Men med den växande sociala interaktionen uppstår nya sätt att dela med sig, snarare än att ”bara ta”.
  
På Internet blir det ofta tydligt vem som är kompis och vem inte, konstaterar han, mycket tydligare än i verkligheten. I ett datorstött nätverk är gränserna ofta inte lika flytande som i verkligheten.

De flesta fildelare vill inte sprida allt till alla digitala kompisar. En rad sociala dilemman uppstår som man försöker lösa genom att upprätthålla olika nivåer i kollektivet. En bild kanske sprids till alla kompisar, medan de personliga kommentarerna till bilden förbehålls den närmaste kretsen. Problem kan uppstå när tekniken inte tillåter en alltför detaljerad uppdelning av nätkompisarna.

I en del forum växer också normer fram som stimulerar fildelning, exempelvis att du måste ge något själv för att få ta del av det som andra ger.
Gåvorna är delvis av en ny typ. Förutom musik, filmer och bilder kan man dela med sig av sådant som expertis, lagringsutrymme och bandbredd.

Den fråga som alltid uppstår kring dessa fenomen är ju: Vilka är det som ständigt sitter vid sina datorer och förser världen med filer? Och hur hinner de?

– Det är människor i alla åldrar och samhällsklasser, svarar Jörgen Skågeby, och könsfördelningen är jämn. Men hur de hinner – ja, där har jag inget riktigt bra svar.

Och han berättar om hur TV-serier spelas in, textas till engelska och skickas ut i världen av några japanska entusiaster, en tidskrävande syssla där det är otydligt vad de får tillbaka.

– Teorin om economic man tycks i alla fall inte stämma på nätet, säger han.

Fotnot: Teorin om ”economic man” ser människan som en rationell och nyttomaximerande individ, som inte gör något om det inte är till uppenbar nytta för henne själv.

Kontaktinformation
Jörgen Skågeby disputerade den 10 juni. Han nås på telefon 0737-090420, e-post: j.skageby@tele2.se

Ola Granström har undersökt sambandet mellan ett läkemedels innovationsgrad och dess försäljning, baserat på unik data från den svenska läkemedelsmarknaden för perioden 1987-2007.

– Slutsatsen av min studie är att innovativa läkemedel ger 100 procent högre försäljningsintäkter än imiterande (icke-innovativa) läkemedel i genomsnitt, säger han.

Däremot är variationen i försäljning mycket hög för de mest innovativa läkemedlen: vissa innovativa läkemedel blir försäljningssuccéer medan andra blir förlustaffärer. Detta gör det svårt för läkemedelsföretagen att göra rättvisande kalkyler, fortsätter Ola Granström.

Vad är det som lönar sig bäst: innovativ eller imitativ forskning och utveckling? Detta är fortfarande oklart.

Dels uppvisar innovativa läkemedel i genomsnitt förvånansvärt svag försäljning under de första åren efter marknadsintroduktion. Dels indikerar den höga variationen för försäljningen av de mest innovativa läkemedlen att genuint innovativ forskning är ett högriskprojekt.

Forskning som tidigare gjorts på amerikansk data har visat att sju av tio nya läkemedel inte täckte sina forsknings- och utvecklingskostnader. Frågan kvarstår därför om de riktigt innovativa läkemedlen har högre eller mindre sannolikhet att täcka sina utvecklingskostnader än de imiterande läkemedlen.

Avhandlingen Aid, Drugs, and Informality: Essays in Empirical Economics kan beställas från EFI (The Economic Research Institute) på EFI.publications@hhs.se.

Kontaktinformation
För ytterligare information, vänligen kontakta:
Ola Granström, forskare i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm
Tel: 0739-822 664
E-post: ola.granstrom@hhs.se

Jenny T. Grönwall, jurist och nybliven doktor vid Tema Vatten, har studerat hur olika legala system påverkar vattentillgångarna, vattnets användning och distribution i den snabbt växande mångmiljonstaden Bangalore i södra Indien. Här, som i många länder i Syd, blir vattenbristen allt mer akut. Orsakerna är ökande befolkningstryck, industrialisering och urbanisering. Bangalores egna vattenreserver, akvifärer, håller på att tömmas och grundvattennivån i den omgivande landsbygden är nere på mellan 80 och 120 meter och fortsätter sjunka. Staden är i hög grad beroende av vattnet i floden Cauvery, men denna är också en källa till många konflikter.

Jenny T. Grönwall finner att olika rättighetssystem hamnar i konflikt över frågan om vatten. FN:s konvention om mänskliga rätigheter, och förtydligandet vad gäller vatten i den allmänna kommentaren nr. 15, ger tillsammans med den indiska konstitutionen en legal grund för att alla invånare ska kunna kräva rent dricksvatten. Samtidigt ger egendomsrätten, som ursprungligen infördes av britterna under kolonialtiden, markägare obegränsad rätt till allt grundvatten de kan pumpa upp på sina ägor.

– Denna rätt är i praktiken starkare, trots att den mänskliga rättigheten till vatten formellt är bindande, säger hon.

Denna rätt behöver begränsas i form av regleringar och tillståndsgivning, skriver hon, annars äventyras framtida generationers vattenförsörjning. Hon hänvisar till lagar i andra länder, bl.a. USA och den tidigare kolonialmakten England, som sedan länge har begränsat markägares rätt att ta ut vatten. Det blir också allt svårare och dyrare att hitta vatten, och Jenny T. Grönwall berättar om hur bönder på den indiska landsbygden, som skuldsatt sig för att djupborra brunnar men ändå inte hittar vatten, i förtvivlan tar sina liv.

För att den mänskliga rättigheten till vatten ska bli effektiv krävs en motsvarande skyldighet för staten att förse människor med vatten, konstaterar hon. Idag är många, särskilt fattiga, beroende av privata aktörer, som säljer vatten av ofta tvivelaktig kvalitet.

– Världsbanken och liknande aktörer har i många år hävdat att det är marknadskrafterna som bäst och mest effektivt fördelar vattnet. Men marknaden kan inte lösa detta, det krävs mer statligt engagemang, inte mindre. Det handlar om stora investeringar.

– Vi måste också inse att allas rätt till vatten kräver att staten subventionerar vattnet för de fattiga, fortsätter hon. De kommer aldrig att kunna betala fullt ut vad det kostar. Allt annat är cyniskt.

Kontaktinformation
Jenny T. Grönwall disputerade den 4 juni. Avhandlingen heter Access to Water: Rights, obligations and the Bangalore situation. Hon nås på telefon 0707-821585. E-post: Jenny.Gronwall@stockholmresilience.su.se

När Pia Brundin jämförde hur amerikanska och svenska ideella organisationer använder Internet upptäckte hon att de amerikanska organisationerna är mindre intresserade än de svenska av att engagera besökarna till att aktivt delta i olika aktiviteter på webbplatsen, till exempel i diskussionsforum.

Medan de svenska organisationerna ofta har så kallade interaktiva verktyg på sina hemsidor, för att främja kontakten med medlemmarna, har många amerikanska organisationer renodlat sin verksamhet på Internet mot nätbaserad aktivism för att snabbt nå ut till många människor och uppmana dem till olika former av politisk handling.

Arvet från folkrörelserna

– En tänkbar förklaring är att de svenska organisationerna fortfarande är påverkade av arvet och idealen från de gamla folkrörelserna, där värden som ett aktivt deltagande och gemensamt beslutsfattande traditionellt har spelat en viktig roll, säger Pia Brundin.

Men även hos de svenska organisationerna finns det en stor tveksamhet inför nyttan och värdet av Internet som en politisk mötesplats, som skulle kunna ersätta fysiska möten och diskussioner. Det är också osäkert hur stort intresset verkligen är bland besökarna för att delta i olika interaktiva aktiviteter på hemsidan. Även om möjligheten finns innebär det inte att den används.

Online-aktivism

–  Det finns en förväntan om att Internet ska stärka och vitalisera demokratin, men det kanske inte är vad användarna efterfrågar. I många fall är det lättare för organisationerna att mobilisera människor att agera i en viss politisk fråga, antingen på Internet eller på annat sätt, än att bjuda in dem till att delta i diskussioner på Nätet. Det skulle kunna förklara varför online-aktivism är mer populärt bland Internetanvändarna än att delta i diskussionsfora.

–  Människor tycks kort sagt söka sig till organisationernas hemsidor främst för att åstadkomma olika typer av politisk förändring, snarare än för att diskutera.

När det gäller nyttan av externa, utåtriktade politiska aktiviteter på Internet finns det däremot ingen tvekan, och en majoritet av organisationerna, både i Sverige och USA, är ense om att Internet bidragit till att stärka deras politiska inflytande.  Nätet har blivit en permanent kontaktyta där organisationerna kan informera medlemmar och andra intresserade om sin verksamhet och aktuella frågor.  

Lättare att organisera demonstrationer

Det har också blivit lättare att organisera och samordna stora demonstrationer och kampanjer, eftersom man kan nå ut till fler människor på kortare tid. Det visar inte minst de omfattande protestaktioner som under senare år organiserats på global nivå av olika organisationer och nätverk, till exempel demonstrationerna mot Irakkriget.

– Flera av de organisationer som studerats tycks ha en avsevärd potential att vid behov mobilisera sina medlemmar och/eller supportrar och agera mer offensivt, både på nationell och global politisk nivå, säger Pia Brundin.

– På så sätt kan Internet fungera som en förstärkning av de traditionella politiska aktiviteterna, för att organisera politiska aktioner som ger mer nyhetsutrymme i medierna och i sin tur leder över intresserade nya aktivister till Nätet, i ett slags positiv spiral.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Pia Brundin, 070-519 00 42.

Sverige hör till de länder som satsar mest per capita på forskning och utveckling. Men satsningen ger inte den förväntade utdelningen i form av tillväxt. Problemet är så tydligt att det blivit ett begrepp; den svenska paradoxen.

Statliga myndigheter har genom att blanda vetenskapliga teorier om innovation och olika policies skapat sina egna recept för hur innovation bäst stimuleras. Inriktning och innehåll har varierat över tid och på senare år har innovationssystem, kluster och så kallade triple helix-konstellationer varit dominerande. Samtliga är modeller som lyfter fram samarbete mellan olika typer av organisationer som avgörande för att innovation ska komma till stånd, vilket också präglar både svenska och internationella program för innovationsutveckling. Programmen utformas ofta som tävlingar i vilka myndigheter värderar olika förslag och sedan finansierar de vinnande initiativen. Ett sådant är innovationsinitiativet Microwave Road, MWR, vars arbete och utveckling Fredrik Lavén har följt på nära håll under ett antal år.

Syftet med MWR är att stimulera teknisk utveckling inom mikrovågsbranschen i Västsverige. När det formades skapades ett nätverk av företag, forskningsinstitut och offentliga verksamheter med anknytning till mikrovågsbranschen – allt i enlighet med vad som uppfattades som myndigheternas krav. Avhandlingen visar hur initiativet utvecklades till en verksamhet där formen prioriterades före innehållet och det var svårt att få till stånd de eftersträvade tekniska utvecklingsaktiviteterna.

– Regelverken behöver tillåta mer lokal anpassning efter både branschkultur och praktik samt efter aktörernas egna erfarenheter och intressen, anser Fredrik Lavén som i sin forskning sett hur aktörerna fastnar i arbetet med att organisera en organisation för att uppfylla de strukturella kraven.
– Formerna uppfattas som mer avgörande än vad myndigheterna kanske avser, vilket också pekar på betydelsen av hur policies och regelverk kommuniceras.

Två projekt lanserades inom MWR under de år Fredrik Lavén följde verksamheten. Det ena tog aldrig fart medan det andra blev mer framgångsrikt. I det andra projektet lämnade man den strukturella förturen och fokuserade på gemensamma problemställningar och möjligheter.

Fredrik Lavén menar att innovationsutvecklingen skulle gynnas av mindre detaljerad styrning:
– Myndigheterna ska stimulera, stötta och guida snarare än styra. Man måste i högre grad fokusera på att mobilisera för handling i stället för att premiera arrangering av organisationsstrukturer. I dagsläget belönar man organisationsformering medan man hoppas på innovation och tillväxt.

Avhandlingen presenterades den 14 juni 2008.
Titel: Organizing Innovation, How Policies are Translated into Practice
Institution: Företagsekonomiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta Fredrik Lavén
031-786 2652
fredrik.laven@handels.gu.se

Tidsbegränsade team som jobbar ihop i projekt, ständiga byten av arbetsgrupper, hög arbetsintensitet, deadlines och sedan nya projekt. Så ser allt mer av arbetets organisering ut, särskilt i kunskapsintensiva företag som arbetar med komplexa problemlösningar.

Karin Bredin, nydisputerad doktor i företagsekonomi vid Linköpings universitet, har undersökt vad det här får för konsekvenser för personalarbetet.

– I en projektbaserad organisation befinner sig de personalansvariga cheferna, linjecheferna, i en situation där deras medarbetare i stor utsträckning är utlokaliserade i projekt. De har därför svårare att få en helhetsbild av hur medarbetarna arbetar och vilka behov de har, säger hon.

Hon ser en potentiell konflikt mellan det kortsiktiga tänkandet i projekt och ett mer långsiktigt personalarbete. Arbetsintensiteten i projekt är ofta hög och det ena projektet avlöser det andra utan tid till återhämtning eller reflektion. Eller som en personalchef säger: ”Det brinner alltid i projekten och de går alltid före”.
Frågor kring karriärutveckling behöver lösas på nya sätt. En mer långsiktig kompetensplanering och –utveckling blir ofta svår att få till och definitivt svår att upprätthålla. Den strategiska planeringen för medarbetarnas utveckling blir otydligare.

Mer ansvar faller istället på medarbetaren själv att hålla sig ”anställningsbar” för att bli efterfrågad till ”rätt” projekt i rätt tid. Enskilda medarbetares rykte blir viktigt. Linjecheferna får som en viktig uppgift att hjälpa medarbetarna genom att ”sälja in” dem till olika projekt. Det kan innebära att hitta lösningar även för nog så kompetenta men kanske mindre team-orienterade och icke stresståliga medarbetare som projektledare helst inte vill ha i sitt team.

Här finns en utmaning för chefer med personalansvar, konstaterar Karin Bredin:

– Alla passar inte för det projektbaserade arbetssättet, och frågan är vad man gör med dem som blir över.

En annan ny utmaning för personalansvariga chefer är hur de ska utvärdera medarbetarnas arbetsinsatser inför lönesättningen. När de inte längre direkt ser vad medarbetarna gör i sitt dagliga arbete, krävs nya rutiner. Cheferna måste samla in information från t.ex. projektledare och teammedlemmar, istället för att grunda sin utvärdering på egna erfarenheter.

Karin Bredins övergripande slutsats är att personalarbetet kan behöva organiseras på ett nytt sätt anpassat till det projektbaserade arbetssättet. Ofta pratar organisationer om att förändra sitt personalarbete, men stannar vid att omorganisera personalavdelningen. Istället behöver det tydliggöras vilka de centrala personerna i personalarbetet är, och hur ansvaret fördelas mellan dem.

– Ett bättre samspel behövs mellan olika roller i en projektbaserad organisation, för att personalansvaret inte ska tappas bort, säger hon.

Kontaktinformation
Karin Bredin disputerade den 9 maj. Hon nås på telefon 013- 281558 (mobil anknytning),e-post: karin.bredin@liu.se