För programutvecklarna innebär svårigheterna och komplexiteten att produktionen av program ofta tar längre tid än väntat och kostar mer.
Ett vanligt sätt att försöka hantera problematiken ovan är att återanvända delar av andra program som redan visat sig fungera tillräckligt väl. Problemet med denna strategi är att man ofta får en för generell slutprodukt, som t.ex. kräver mer av datorn än den faktiskt skulle göra om man inte återanvände utan skrev nytt från grunden.
I en ny avhandling från Växjö universitet presenterar datalogen Morgan Ericsson en idé för att förbättra situationen.
– Vår idé är att låta datorn göra ett större jobb, berättar Morgan Ericsson.
Det är trots allt den som har mest information om vad som kräver minst resurser eller går snabbast. Vi menar att när programmeraren bygger programmet skall hon/han inte välja exakt vilka återanvändbara programdelar som ska ingå utan istället ge datorn ett antal möjliga val och låta den göra valet. Programmeraren ger även datorn ett antal krav på den slutgiltiga produkten.
Dessa krav kan t.ex. vara att datorn skall utnyttja så lite minne som möjligt, eller att den skall gå så snabbt som möjligt. Datorn kommer då att studera programmet, lista ut vilka av programdelarna som bäst uppfyller de önskade kraven och använda dessa. Denna process är löpande och sker delvis innan programmet levereras till slutanvändaren men kan också pågå medan slutanvändaren använder programmet. På så sätt kan t.ex. datorprogram skala bättre vid uppgraderingar och så vidare.
Resultatet presenteras i en teoretisk modell som bland annat garanterar att datorn alltid gör säkra val och inte förstör eller försämrar programmet. Morgan Ericsson bidrar i sin avhandling också med en utvecklingsmetodik för programvara som förlitar sig på den teoretiska modellen.
Morgan Ericsson kommer ursprungligen från Olofström, Blekinge. Han har sedan mitten av 90-talet arbetat vid Växjö universitet på en rad olika befattningar. I slutet av 2002 antogs Morgan Ericsson till forskarutbildning inom datavetenskap vid Växjö universitet och den nationella forskarskolan i datavetenskap (CUGS). Under sin tid som doktorand bedrev han forskning inom programvaruteknik. Detta arbete ledde till ett antal samarbeten, båda lokala och internationella, t.ex. med Ericsson Research.
Avhandlingen Composition and Optimization försvaras torsdagen 11 september, kl. 13.00. Disputationen äger rum i Weber, Växjö universitet. Opponent är professor Uwe Assmann, Dresdens tekniska universitet.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Morgan Ericsson, telefon 0470-70 88 51, e-post: morgan.ericsson@vxu.se.
Beställ boken av Kerstin Brodén, Växjö University Press, telefon 0470-70 82 67 eller e-post: vup@vxu.se
Limnologen Karin Olsson har kartlagt kräftornas liv genom såväl experiment som fältförsök. Det betyder att hon även undersökt vatten som tidigare innehöll den svenska flodkräftan men där signalkräftan numera lever.
– Att man valde att inplantera signalkräftan beror på att den liknar den inhemska flodkräftan men också för att den anses växa fortare och bilda tätare bestånd än flodkräftan, säger Karin Olsson. Men mina undersökningar visar att detta inte stämmer i naturliga vattendrag. Under likartade förhållanden blir båda arterna lika stora och bildar lika täta bestånd. En avgörande faktor för tätheten är hur mycket rovfisk det finns. Ett exempel på detta är vad som hände på Nya Zeeland. Där inplanterade man öring och då minskade kräftbestånden.
En rad andra faktorer påverkar också kräftbestånden som bottnens beskaffenhet, tillgången på föda och vattentemperaturen. En stenig botten är viktig för kräftynglens överlevnad och tillväxt. När det gäller föda är kräftorna flexibla eftersom de både äter växter och djur. I vatten där det finns gott om småkryp är kräftorna rovjdur – i andra vatten nästan ”vegetarianer”. Bäst växer kräftorna i sjöar och vattendrag där det finns många slags smådjur samt långsamma större bottenlevande djur. Men för att må bra vill kräftorna både kunna äta djur och växter.
Som bekant varierar tillgången på kräftor kraftigt från ett år till ett annat. Så är också fallet i den småländska sjön Bunn där Karin Olsson gått igenom temperaturdata och fångstdata sedan 1946. Flodkräftan fanns kvar i sjön fram till 1974. Signalkräftan planterades in 1985 och finns fortfarande kvar. Med en matematisk modell har Karin Olsson testat olika faktorer för att se om de påverkar variationerna i fångsten.
– Samma faktorer var viktiga för de båda arterna – framför allt vintertemperaturen, sammanfattar Karin Olsson. Varma vintrar ökar troligen överlevnaden med ökande fångster följande somrar.
Vad händer då om vattnets vintertemperaturer fortsätter att öka?
– Det kommer att gynna tillväxten men bara till en viss gräns. Blir det för varmt kan det i stället leda till en minskning. Effekterna kan också bli olika i olika delar i landet. I norrländska vatten där flodkräftan finns kvar kan tillväxten bli mycket kraftig vid en temperaturförhöjning. Där måste kräftorna i det nuvarande klimatet hushålla med energin. Ett år används för reproduktion och ett år för tillväxt, säger Karin Olsson.
Kontaktinformation
Karin Olsson disputerar den 19 september. Hennes doktorsavhandling heter Dynamics of omnivorous crayfish in freshwater ecosystems. Hon nås för ytterligare information på tel 046 222 84 29 eller 0709 52 4896, e-post: Karin.Olsson@limnol.lu.se
Alla människor har mer än ett kilo bakterier i tjocktarmen. Hur vi kan klara att leva med alla dessa bakterier utan att de orsakar besvär eller sjukdomar har varit oklart fram tills nu.
Professor Lena Holms forskningsgrupp vid Uppsala universitet visade för ett par år sedan att det finns två slemskikt i tjocktarmen som tillsammans bildade ett millimeter tjockt slemlager.
– Vi förstod att detta förmodligen var viktigt för att skydda tjocktarmen, men vi kunde inte ana att det inre lagret var en så bra barriär för bakterier, säger professor Lena Holm, Uppsala universitet.
I artikel som i dagarna publiceras i PNAS visas att de båda slemskikten har identisk sammansättning där ett jättelikt mucinprotein som kallas Muc2 är huvudbeståndsdelen. Ett protein som en forskargrupp i Göteborg ägnat mer än 10 år att försöka förstå. Muc2-mucinet bildas i gobletceller där det inre slemlagret också sitter förankrat. När detta inre slemlager, som kontinuerligt förnyas underifrån, blivit ungefär 1/10 millimeter lossnar det och expanderar i volym minst fyra gånger. Detta yttre lager kan sedan sköljas bort tillsammans med tarminnehållet.
När forskarna studerade var alla de bakterier som finns i tarmen befann sig, visade det sig att det inre slemlagret var helt tomt på bakterier som alla fanns i det yttre slemlagret.
– Det var väldigt fascinerande att se att det var tomt på bakterier i det inre slemlagret och att det var en så skarp gräns till det yttre slemlagret med alla sina bakterier, säger doktorand Malin Johansson som gjort det mesta av studierna.
Tjocktarmens inre slemlager som byggs upp av Muc2-mucinet bildar alltså ett tätt nätverk som utgör ett hinder för bakterierna att penetrera ner till de underliggande tarmcellerna. När detta inre lager sedan omvandlas till det yttre lagret och expanderar i volym trivs tarmbakterierna och använder bland annat Muc2-mucinet som föda.
När forskargruppen studerade vad som händer hos möss som saknar Muc2-mucinet visade det sig att bakterierna inte bara var i direktkontakt med tarmcellerna utan kunde ta sig ner i så kallade kryptor och dessutom in i tarmcellerna. Dessa möss får en inflammation och senare tjocktarmscancer, något som mycket påminner om sjukdomen ulcerös kolit hos människor.
– Ulcerös kolit är en allvarlig och ganska vanlig sjukdom som forskarvärlden ännu inte förstått orsaken till. Vi tror att lösningen står att finna i defekter i det slemlager som normalt ska skydda tjocktarmen, säger professor Gunnar C. Hansson som lett den aktuella forskningen.
Tidskrift: Proceedings of the National Academy of Sciences USA
Artikelns titel: The inner of the two Muc2 mucin dependent mucus layers in colon is devoid of bacteria
Författare: Malin E.V. Johansson, Mia Phillipson, Joel Petersson, Anna Velcich, Lena Holm och Gunnar C. Hansson
Kontaktinformation
För mer information:
Professor Gunnar C. Hansson, institutionen för biomedicin, Göteborgs universitet, telefon: 031–786 3488, e-post: gunnar.hansson@medkem.gu.se
Doktorand Malin Johansson, institutionen för biomedicin, Göteborgs universitet, telefon: 031–786 3070, e-post: malin.johansson@medkem.gu.se
Professor Lena Holm, institutionen för medicinsk cellbiologi, Uppsala universitet, telefon: 018–471 43 25, e-post: lena.holm@mcb.uu.se
Alla blivande och nyblivna föräldrar i Sverige har sedan 1980 tillgång till föräldrautbildning genom mödra- och barnhälsovården. Syftet är att ge stöd inför förlossning och föräldraskap och stimulera kontakt mellan blivande föräldrar, men utbildningens innehåll och struktur har kommit att skilja sig mellan olika kliniker och utbildare.
– Det här är en stor verksamhet som bedrivs vid sammanlagt 1500 mödra- och barnhälsovårdscentraler och tar cirka 10-15 procent av barnmorskornas och sjuksköterskornas arbetstid. Därför är det viktigt att utvärdera om insatserna når rätt personer och om de får den effekt som avses, säger Helena Fabian som nu presenterar sin doktorsavhandling om kvinnors deltagande i och upplevelser av föräldrautbildningen.
Avhandlingen, som bygger på enkätstudier, visar att deltagandet i föräldrautbildningar generellt är högt. Av 1197 tillfrågade kvinnor som väntade sitt första barn hade 93 procent deltagit i utbildning innan förlossningen. Cirka 74 procent av deltagarna tyckte att föräldrautbildningen hade hjälpt dem inför förlossningen, och 40 procent att den varit till hjälp inför tidigt föräldraskap.
De kvinnor som inte deltog var i större utsträckning än deltagarna arbetslösa, lågutbildade och rökare. Att inte delta var också vanligare bland kvinnor vars graviditet initialt var oönskad samt bland icke svensktalande kvinnor.
– De kvinnor som inte deltar verkar utgöra en mer utsatt grupp som kan har stort behov av det stöd som utbildningen kan ge. Det behövs mer forskning för att ta reda på varför de inte deltar och vad man kan göra åt det, säger Helena Fabian.
Avhandlingen visar inga skillnader mellan deltagare och icke-deltagare beträffande förlossningssätt, minnet av förlossningssmärtan, förlossningsupplevelsen, föräldraskapet eller amningens längd. Däremot använde deltagarna mer epiduralbedövning under förlossningen.
Avhandling: Women who do not attend parental education classes during pregnancy or after birth, Helena Fabian, Institutionen för kvinnor och barns hälsa.
För mer information, kontakta:
Med dr Helena Fabian
Tel: 08-524 838 32 eller 073-772 20 93
E-post: Helena.Fabian@ki.se
Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95 eller 070-2243895
E-post: katarina.sternudd@ki.se
Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom utbildning, forskning och information bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Det är också Karolinska Institutet som årligen utser pristagaren av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se
Ämnen som skadar arvsmassan ger upphov till en rad signalreaktioner i cellen. En sådan mekanism bromsar kopieringen av DNA tills skadorna är reparerade. Alternativet skulle vara fortsatt kopiering av arvsmassan till priset av fler misstag, det vill säga att mutationer uppstår.
DNA-polymeraser är en grupp enzymer som kopierar DNA genom att koppla ihop dess byggstenar, nukleotiderna, i en kedja vars ordningsföljd bestäms av en redan existerande DNA-kedja. En speciell typ av DNA-polymeraser, trans-lesionspolymeraser, har den unika egenskapen att kopiera skadad arvsmassa som skadats av olika ämnen. Sedan de upptäcktes i slutet av 1990-talet har mycket kraft lagts på att studera dem och mindre kraft på de övriga DNA-polymerasens egenskaper.
Umeforskarna, samtliga verksamma vid Inst. för medicinsk kemi och biofysik, visar nu i tidskrifen Nucliec Acids Research att höga koncentrationer av byggstenar till arvsmassan kan hjälpa DNA-polymeras epsilon att kopiera arvsmassa som innehåller DNA-skador i frånvaro av trans-lesionspolymeraser. Vid normala koncentrationer kan DNA-polymeras epsilon inte göra en sådan kopiering av skadat DNA. Koncentrationen av byggstenar inne i cellen höjs genom att en signal ökar uttrycket av det enzym som tillverkar dem. På det sättet kan cellen känna av skador i arvsmassan och skapa bättre förutsättningar att kopiera all arvsmassa även till priset av fler fel.
Forskarna har använt jäst som modellsystem och ser nu fram emot studier i däggdjur för att avgöra om de har funnit en allmängiltig mekanism, som i så fall skulle förklara en del av de mutationer som leder till t.ex. tjocktarmscancer.
N Sabouri, J Viberg, D Kumar Goyal, E Johansson, A Chabes: “Evidence for lesion bypass by yeast replicative DNA polymerases during DNA damage”, Nucleic Acids Research, doi:10.1093/nar/gkn555
Kontaktinformation
Förstaförfattare till artikeln är Nasim Sabouri och Jörgen Viberg, övriga författare är Dinesh Kumar Goyal, Erik Johansson och Andrei Chabes, samtliga vid Inst. för medicinsk kemi och biofysik, Umeå universitet. För mer information, kontakta
Andrei Chabes, tel. 090 – 786 59 37, e-post Andrei.Chabes@medchem.umu.se
eller Erik Johansson, tel. 090-786 66 38, e-post erik.johansson@medchem.umu.se
Ny forskning vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet, har identifierat ett material som kan underlätta för både tandvården och ortopedin. Jesper Lööf visar i sin avhandling att kalcium-aluminat har ett antal egenskaper som dagens material saknar.
– Behovet av nya dentala och ortopediska material är stort, säger Jesper Lööf. Kalcium-aluminat har potential att lösa flera av problemen som dagens material uppvisar.
Kalcium-aluminat som biomaterial är ett relativt nytt och outforskat område där kompetens från Uppsala och Uppsala Universitet ligger i framkanten av utvecklingen.
När kalcium-aluminat kommer i kontakt med saliv och kroppsvätska bildar det ämnet apatit, som är mycket likt materialet i tänder och skelett. Det bidrar till att det inte irriterar tandens pulpa. Det ger också en väldigt tät övergång mellan materialet och tanden, vilket minskar risken att bakterier ska samlas i skarven och ge upphov till kariesangrepp.
Ämnet har även flera egenskaper som gör det attraktivt för ortopedin. En är att det inte blir så varmt när det stelnar.
– Det är en viktig egenskap, säger Jesper Lööf. Tidigare material utvecklar höga temperaturer under härdningen, vilket kan vara ett problem när man ska använda materialet inne i kroppen.
Jesper Lööf fortsätter nu sitt arbete med att ta fram produkter baserade på kalcium-aluminat på företaget Doxa AB i Uppsala. Bland annat har man tagit fram ett dentalt cement för att cementera kronor och bryggor. De arbetar också med är ett cement som reparerar kollapsade ryggkotor.
– Cementet stabiliserar de trasiga kotorna, vilket gör att smärtan försvinner, berättar Jesper Lööf.
Två material testas för närvarande i tre olika kliniska studier i Europa och USA.
Jesper Lööf kommer från Skara i Västergötland.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Jesper Lööf, mobil 070-324 34 91, e-post angstrom.uu.se
– Våra resultat kan sätta käppar i hjulen för framtidens nanoelektronik. Samtidigt är det en mycket intressant fråga att ta reda på hur vi skulle kunna hindra att informationen går förlorad, säger Mattias Marklund, professor i teoretisk fysik vid Umeå universitet.
Den elektronik vi idag känner från våra datorer är, som namnet antyder, baserat på informationsöverföring med hjälp av elektroner. Att elektroner används har inneburit att storleken på datorkretsarna kunnat krympas utan att kretsarnas effektivitet minskat.
Samtidigt utgör kommunikation med hjälp av elektroner ett ganska långsamt överföringssätt. För att komma från detta problem kan ljus användas istället för elektroner. Detta är basen i så kallade fotoniska komponenter. Medan överföringshastigheten inom fotonik är mycket hög, kan inte komponenternas storlek krympas till samma nivå som ”vanlig” elektronik.
I ett antal år har så kallade plasmoniska komponenter visat en möjlig väg ut ur elektronikens och fotonikens dilemman. Genom att kombinera fotonik och elektronik har man visat att information kan överföras med hjälp av så kallade plasmoner. Plasmoner är ytvågor, likt vågor på havet fast här bestående av elektroner, som i metaller kan utbreda sig med mycket stora hastigheter.
De resultat som nu presenteras av den svensk-amerikanska forskargruppen visar att det uppstår svårigheter när storleken på sådana komponenter minskas till nanometernivå. Då ger sig nämligen elektronernas tudelade natur till känna: elektronerna uppträder inte längre som partiklar utan har en diffus karaktär där deras läge och rörelse inte längre är välbestämda.
Denna flyende personlighet leder till att plasmonens energi sprids ut och går förlorad för informationsöverföring. För nanokomponenter blir denna effekt förödande och leder till att all information går förlorad innan den hunnit överföras.
– De effekter som vi har upptäckt går inte helt att undvika, men kanske kan plasmonernas beteende ändå tyglas genom en precis design av komponenterna som tar hänsyn till materiens kvantnatur på nanoskalan. Vår förhoppning är att fortsatt forskning kan ge svar på denna fråga, säger Mattias Marklund.
Resultaten presenteras i septembernumret av tidskriften Europhysics Letters, se också http://arxiv.org/pdf/0712.3145.
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta:
Mattias Marklund, professor vid institutionen för fysik
Telefon: 090-786 96 82, 0705-177 286
E-post: mattias.marklund@physics.umu.se
Reglerna i det nu nerlagda spelet Limbo var mycket enkla. Deltagarna gissade nummer mellan 1 och 99999 och den som prickade in det lägsta unika numret vann spelet. Men trots de okomplicerade reglerna, är det spelteoretiska receptet för vad en rationell spelare bör göra ganska invecklat.
Det är svårt att tänka sig att särskilt många av Svenska Spels kunder hade tid och förmåga att räkna ut den teoretiska lösningen när Limbo lanserades för första gången. Det visade sig att ganska många spelare inledningsvis inte spelade i enlighet med den teoretiska lösningen, men under de sju veckor spelet pågick lärde de sig att spela förvånansvärt nära den.
För att bättre förstå både hur människor inledningsvis spelade och hur de lärde sig att spela enligt det rationella receptet, använde och vidareutvecklade Robert Östling modeller för begränsad rationalitet och inlärning. Dessa modeller kan förklara en ganska stor del av spelarnas beteende.
– Den så kallade spelteorin har gjort enorma framsteg i att undersöka hur fiktiva rationella agenter, i detta fall speldeltagarna, bör interagera. Dock har den ännu inte nått lika långt i att förstå hur riktiga, begränsat rationella, människor faktiskt handlar. Att minska denna klyfta mellan teori och verklighet är ett huvudtema i min avhandling, säger Robert Östling.
Avhandlingen Bounded Rationality and Endogenous Preferences kan beställas från EFI (The Economic Research Institute) på EFI.publications@hhs.se.
Kontaktinformation
För ytterligare information, vänligen kontakta:
Robert Östling
Tel: 070-574 5792
E-post: Robert.Ostling@hhs.se
Vattenmolekylen H2O är livsnödvändig och dess avgörande roll för jordens och livets kemiska processer driver forskare att försöka förstå varje liten detalj om vattnets unika mikroskopiska egenskaper. En intressant aspekt är den oväntat höga rörligheten hos hydroxidjonen (OH-), vattenmolekylens egen negativt laddade jon (anjon).
De mekanismer som möjliggör hydroxidjonens mobilitet är inte lika kända som de som avgör rörligheten av hydroniumjonen, H3O+, vattenmolekylens katjon. Det råder relativt god konsensus om att hydroniumjonens transportmekanismer kan beskrivas som en diffusion av ett begränsat antal lösningsstrukturer. Med tiden har det dock framstått allt klarare att dessa mönster inte kan användas för att bygga upp en motsvarande förståelse av OH-.
I en aktuell teori om hydroxidjonens transportmekanismer förutsätts till exempel att den endast kan ta emot vätebindningar, medan hydroniumjonen endast kan donera vätebindningar. Denna bild har nyligen ifrågasatts av en annan teori, baserad på kvantmekaniska beräkningar, som antyder att hydroxidjonen faktiskt kan donera vätebindningar. Detta ska, enligt teorin, kunna inträffa under övergången mellan olika lösningsstrukturer.
I den aktuella studien har forskarna, genom att använda s.k. resonant fotoemission med en tidsupplösning på under tio femtosekunder, nu funnit direkt experimentellt stöd för att sådana svaga övergående donatorbindningar faktiskt finns. Den teknologiska basen för dessa experiment är den s.k. vätskejeten, som i kombination med fokuserat synkrotronljus gör det möjligt att detektera elektroner från vattenlösningar.
– Dessa resultat är av stor vikt för den grundläggande förståelsen av vattnets kemi. Vi hoppas att dessa experiment öppnar upp för ett nytt sätt att studera snabba dynamiska förlopp i vatten och vattenlösningar, säger Niklas Ottosson, doktorand på Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet, som varit med i studien.
Kontaktinformation
Kontaktperson: Niklas Ottosson, 070-734 66 24, eller niklas.ottosson@fysik.uu.se
Efter att Japans nederlag i andra världskriget hade befriat Korea från japansk ockupation, delades den koreanska halvön. Två vitt skilda och sinsemellan starkt fientliga statsbildningar kom att etableras. När Nordkorea i slutet av juni 1950 anföll söderut för att med vapenmakt försöka ena den koreanska halvön, organiserades en USA-ledd FN-aktion till stöd för Sydkorea. Sovjetunionen stödde Nordkorea materiellt och Kina sände stora styrkor för att slåss på nordkoreanernas sida. Krigets utgång innebar en återgång till förhållandena före krigsutbrottet. Korea förblev delat och ännu i denna dag har varken fredsfördrag eller återförening åstadkommits.
Historikern Jakob Stridsman har i sin avhandling undersökt Sveriges hållning i konflikten, både före och under det öppna kriget 1950-53. Kort efter krigsutbrottet ställde sig den svenska socialdemokratiska regeringen bakom den USA-ledda FN-aktionen, och fortsatte så under de dryga tre år som striderna pågick.
– Även om det aldrig sades utåt fanns det en betydande olust inom regeringen inför det egna ställningstagandet, förklarar Jacob Stridsman. Man var rädd att det skulle kunna kompromettera neutralitetspolitiken i omvärldens ögon och missgynna det egna partiet inrikespolitiskt.
Vid två tillfällen markerade regeringen en i viss mån annan mening än USA och västmajoriteten i FN:s generalförsamling. Det var när det blev tal om motåtgärder mot den kinesiska intervention som startade i slutet av 1950 till stöd för Nordkorea.
– När generalförsamlingen i februari 1951 stämplade Kina som angripare och tillsatte en kommitté med uppdrag att utreda sanktionsåtgärder, lade den svenska FN-delegationen ned sin röst, berättar Jacob Stridsman. Samma sak hände i maj samma år då generalförsamlingen uppmanade världens stater att avstå från export av krigsviktiga varor till Kina och Nordkorea.
Den officiella förklaringen till de nedlagda rösterna var att den svenska regeringen befarade att motåtgärderna skulle försvåra en förhandlingslösning, kanske till och med leda till ett nytt världskrig. Men i Jacob Stridsmans avhandling framgår att det inte var det enda motivet bakom regeringens agerande.
– Det handlade också om att slå vakt om neutralitetspolitikens trovärdighet, förklarar författaren. Genom att inte medverka till sanktionsåtgärder mot stormakten Kina försökte man övertyga en annan stormakt, nämligen Sovjetunionen, om Sveriges neutralitetsvilja.
Fredagen den 12 september försvarar Jacob Stridsman, Institutionen för idé och samhällsstudier, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Sverige och Koreakriget. En studie av Sveriges hållning till Koreakonflikten 1947-1953. Disputationen äger rum kl. 10.15 i hörsal E, Humanisthuset. Fakultetsopponent är professor Gunnar Åselius, Militärvetenskapliga institutionen, Försvarshögskolan.
Kontaktinformation
För mer information eller intervju kontakta gärna Jacob Stridsman
på tel 073-04 04 638 eller e-post jacob.stridsman@histstud.umu.se .
Nya fynd av mårdhund har bekräftats i Hirvijärvi, väster om Kalix och i Vettasjärvi, väster om Pajala. Rapporterna om mårdhund har strömmat in till det nystartade projektet ”Mårdhund – förebyggande naturvård” som leds av SLU. Jägare i Norr- och Västerbotten uppmanas att under jakten också spana efter spår av mårdhund, en invandrad art som inte ska finnas i Sverige.
För att hindra att mårdhunden etablerar sig i Sverige utvecklar SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) ett varningssystem för invandrande mårdhundar.
Projektet leds av Fredrik Dahl och P-A Åhlen inom SLU:s program Vilt och drivs i samarbete med Naturvårdsverket, Svenska Jägareförbundet och Länsstyrelserna i Norrbotten och Västerbotten. Nu startar fältdelen av projektet.
– Vi behöver även fortsättningsvis få in tips från allmänheten om var man sett mårdhund, säger Fredrik Dahl. I de områdena hoppas vi med hjälp av kamerabevakning av åtelplatser och fällor kunna lokalisera och avliva alla mårdhundar.
Fredrik Dahl påpekar även att det goda samarbetet med Jägareförbundets fältorganisation och Länsstyrelserna i de berörda länen är en förutsättning för projektets framgång. Efter genomförd utvärdering ska projektet föreslå om och i så fall hur de metoder som testats kan användas i ett framtida storskaligt och kontinuerligt varningssystem för att upptäcka och avliva invaderande mårdhundar. Projektet kommer även att föreslå hur ett eventuellt storskaligt system kan organiseras.
Projektet vill gärna få in observationer eller tecken på förekomst från allmänheten. Mårdhunden kan lätt blandas ihop med flera andra djur, exempelvis grävling. Det säkraste tecknet på mårdhund är deras spillningshögar (latriner) eftersom de lägger sin spillning på hög på ett sätt som inget inhemskt djur gör. Mårdhunden kan även skiljas från grävling genom spåren. Mårdhunden har fyra tår på tassarna medan grävlingen har fem.
För att lättare kunna avgöra förekomst av mårdhund har en informationsbroschyr tagits fram av projektet i samarbete med ett parallellt Norskt mårdhundsprojekt.
Broschyren kan laddas ner från SLU:s http://www.slu.se/foma/vilt
och Jägareförbundets http://www.jagareforbundet.se hemsidor.
Där finns även kompletterande information om mårdhunden.
Tips och frågor om mårdhund hänvisas till Jägareförbundets kontor i Norrbotten (0920-231800) respektive Västerbotten (090-144300).
Fakta om mårdhunden – en ”värsting” bland främmande arter
Mårdhunden kommer ursprungligen från Asien och introducerades som pälsvilt till västra delarna av före detta Sovjetunionen mellan åren 1929-1955. Sedan dess har mårdhunden koloniserat stora delar av Centraleuropa och håller nu på att invadera Sverige och Norge via norra Finland. Sverige har i ett flertal internationella konventioner förbundit sig att ”förhindra införsel av, kontrollera eller utrota de främmande arter som hotar ekosystem, livsmiljöer eller arter”.
– Mårdhunden har visat sig orsaka stor ekologisk skada på det inhemska djurlivet i länder där den redan etablerat sig, berättar P-A Åhlén från SLU. Det gäller till exempel markhäckande fåglar, framför allt kolonihäckande arter i våtmarker, och groddjur. Dessutom kan den sprida flera allmänfarliga sjukdomar, bland annat rabies och en bandmask som kan ge människor leversvikt med dödlig utgång.*
Inslag om mårdhund i SLU:s kunskapsbank:
Mårdhunden ska hindras att etablera sig: http://www.slu.se/?id=965&puff=262
Få mårdhundar hittills i Sverige: http://www.slu.se/?id=965&puff=261
Kontaktinformation
Fredrik Dahl, projektledare
Mobil: 070-3230904, fredrik.dahl@vfm.slu.se
I sin doktorsavhandling har Hans Kaatari intresserat sig för psykoanalytisk psykoterapi, och närmare undersökt vad som kan anses vara särskilt utmärkande för den.
Undersökningen, vilken är av såväl teoretisk karaktär som innehållande kliniska inslag, har visat att den aktuella terapin i själva verket är en ömsesidigt meningstolkande dialog.
I dialogens fokus befinner sig det som försiggår i samspelet de två deltagarna emellan. Syftet med en sådan dialog är att befordra tillägnelsen av mening, något som gäller oavsett om patienten lider av en neurotisk eller en psykotisk problematik, så att smärtsam mening skall kunna göras till föremål för ett sorge- och försoningsarbete istället för att på olika sätt vara fördold och exempelvis vilja gömma sig i symtom.
Slutsatsen är därför att det är missvisande att begreppsliggöra den psykoanalytiska formen av psykoterapi i medicinska termer, dvs såsom en behandling.
I stället är den å ena sidan en etisk aktivitet, vilken syftar till ökad livsvisdom eller praktisk klokskap, och som i grund och botten handlar om hur livet på ett för den enskilda personen mera autentiskt sätt rent konkret skulle kunna framlevas här och nu. Å andra sidan är den en humanvetenskaplig metod för att kunna studera hur mellanmänsklig mening tillägnas.
Som forskningsmetod är den unik, eftersom den besitter möjligheten att kunna studera sig själv. Det sistnämnda möjliggörs av den speciella intervjumetoden vid psykoanalytisk psykoterapi, nämligen att efterfråga fria associationer.
När patienten således inte förväntas tala om något särskilt, utan istället att så fritt som möjligt berätta om sina tankar i stunden eller helt enkelt att tänka högt, dukas det för att det tal som kommer till uttryck indirekt på olika sätt kan utlägga den mening som samspelet mellan terapins båda parter har för den associerande.
Fredagen den 12 september försvarar Hans Kaatari, Inst. för klinisk vetenskap, psykiatri, Umeå universitet, sin avhandling med titeln ”Symbolfunktion och mening: En undersökning av den psykoanalytiska psykoterapins artegna väsen”.
Disputationen äger rum i sal B (Rosa salen), 9 tr., Tandläkarhögskolan, NUS.
Opponent: Prof. Gudrun Olsson, Aalborg, Danmark.
Läs hela eller delar av avhandlingen på
http://www.diva-portal.org/umu/theses/abstract.xsql?dbid=1681<=sv.
Kontaktinformation
Avhandlingsförfattaren är psykolog, psykoterapeut och psykoterapihandledare. Han är från Norrbotten, har under närmare tjugofem års tid arbetat inom vuxenpsykiatrin i Piteå, där han fortfarande bor, och är numera sedan fem år tillbaka privat verksam. Han kan nås antingen via tel 070-661 80 39 eller e-post kaatari@telia.com.
Om rehabilitering minskar antalet sjukdagar, eller om en arbetsmarknadsutbildning gör att fler återgår till arbete kan undersökas i utvärderingsstudier med data från stora register.
Ett statistiskt problem är att behandlingar och åtgärder inte sker slumpmässigt, och resultatet av studierna kan istället bero på att de jämförda grupperna har olika ålder, utbildning eller kön. Umeåforskaren Ingeborg Waernbaum har i sitt doktorsarbete studerat vilka och hur många av dessa individegenskaper som man bör ta hänsyn till i statistiska jämförelser.
Vid utvärderingsstudier kontrollerar man i normala fall för alla variabler där det finns skillnader mellan behandlade och icke-behandlade individer. Enligt Ingeborg Waernbaum är detta mindre bra eftersom denna metod gör att man ofta tar hänsyn till alltför många egenskaper hos de studerade individerna.
Istället bör man ta hänsyn till en delmängd av de egenskaper som skiljer sig åt mellan grupperna, eller kontrollera för de variabler som i första hand påverkar behandlingsresultatet. Ingeborg Waernbaum presenterar också olika metoder som under vissa antaganden kan göra det lättare att välja det minsta antalet egenskaper som behövs för att göra en korrekt skattning.
Med sin avhandling bidrar Ingeborg Waernbaum till nya resultat inom den teoretiska så kallade Rubin-modellen, som tillsammans med särskilda beräkningsmetoder används för att kunna korrigera för skillnader i olika egenskaper som inte beror på en behandling eller åtgärd.
Fredagen den 12 september försvarar Ingeborg Waernbaum, statistiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Covariate selection and propensity score specification in causal inference.
Svensk titel: Val av bakgrundsvariabler vid skattning av behandlingseffekter i observationsstudier.
Disputationen äger rum kl. 13.15 i hörsal D, Samhällsvetarhuset,
Fakultetsopponent är professor Elena Stanghellini, Department of Economics, Finance and Statistics, Perugia University.
Kontaktinformation
Kontaktinformation:
Ingeborg Waernbaum,
statistiska institutionen,
Umeå universitet,
Tel: 090-786 5571,
e-post: ingeborg.waernbaum@stat.umu.se
Barn som strålbehandlats mot hjärntumörer har ofta problem med både minne och inlärning vilket kan kopplas till att de har koncentrationssvårigheter. Dessa problem har att göra med strålbehandlingen, som inte bara dödar cancercellerna utan också stamcellerna i den del av hjärnan som är nödvändig för ett fungerande minne.
Medicine doktor Andrew Naylor har tidigare studerat hur motion påverkar nybildning av stamceller och docent Klas Blomgren har studerat effekterna av strålning på stamceller.
Tillsammans med professor Georg Kuhn, som är en pionjär inom stamcellsfältet, ville de se om motion kunde påverka en redan etablerad skada. De gav därför nio dagar gamla musungar en stråldos som orsakade en skada liknande de som uppstår efter behandling av hjärntumörer. Hälften av mössen fick sedan fri tillgång till ett träningshjul. När mössen var 13 veckor placerades de så att de kunde röra sig inom ett större område där forskarna kunde analysera deras rörelsemönster.
– Det visade sig att de möss som hade motionerat hade ett mer normalt beteende, medan de möss som inte hade motionerat var mer hyperaktiva, säger Georg Kuhn.
När forskarna sedan undersökte mössens hjärnor fann de att de motionerade mössen med ett mer normalt beteende hade 50 procent fler stamceller i sina hjärnor jämfört med mössen som varit stilla och dessa stamceller gav upphov till fler nya nervceller. I strålade hjärnor bildade de nyfödda nervcellerna färre utskott som dessutom pekade åt fel håll, men om djuren fått motionera så normaliserades detta.
– Dessa resultat visar att det är troligt att de skador som barn med hjärntumörer får i hjärnan av strålbehandling kan minskas om barnet motionerar, säger professor Georg Kuhn.
Tidskrift: Proceedings of the National Academy of Sciences USA
Artikelns titel: Voluntary running rescues adult hippocampal neurogenesis after irradiation of the young mouse brain
Författare: Andrew Naylor, Klas Blomgren, Georg Kuhn med flera
Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Professor Georg Kuhn, telefon: 031–786 3435, 0733–010 220, e-post: georg.kuhn@neuro.gu.se
Docent/barnläkare Klas Blomgren, telefon: 031–786 3376, 0703–233 353, e-post: klas.blomgren@neuro.gu.se
Särskilt i gruppen kvinnor från våra nordiska grannländer och Centralamerika är risken att få livmoderhalscancer kraftigt förhöjd. Forskarna kopplar skillnaderna till bland annat förekomsten av humant papillomvirus (HPV) i olika delar av världen. HPV är en viktig riskfaktor när det gäller livmoderhalscancer.
– Men det finns även andra riskfaktorer, som rökning, sexualvanor och att inte delta i gynekologisk cellprovskontroll, som gör det intressant att jämföra insjuknandet i livmoderhalscancer mellan olika grupper invandrarkvinnor i Sverige och svenskfödda kvinnor, säger professor Pär Sparén som lett studien vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik.
I studien ingick mer än 750 000 invandrarkvinnor – bosatta i Sverige och med ursprung i olika delar av världen – i den nationella databasen för kvinnors hälsa vid Karolinska Institutet. Under den studerade perioden 1968-2004 inträffade bland dessa kvinnor 1991 fall av livmoderhalscancer. Jämfört med svenskfödda kvinnor i allmänhet är det en något förhöjd risk att insjukna (cirka 10 procent). Samtidigt hade de kvinnor som invandrat till Sverige vanligen en lägre förekomst av livmoderhalscancer än kvinnor i sina respektive hemländer.
Men studien visar också på stora variationer mellan invandrargrupperna. Kvinnor från Östafrika hade generellt en fem gånger lägre risk jämfört med svenskfödda kvinnor, och i gruppen kvinnor från södra Asien var risken halverad. Och omvänt var risken kraftigt förhöjd bland kvinnor från Norge och Danmark (70 respektive 80 procent) och Centralamerika (150 procent).
Forskarna kunde också konstatera att risken för livmoderhalscancer ökade ju äldre kvinnorna var när de kom till Sverige, men minskade med tiden de bott i sitt nya hemland. Pär Sparén menar att detta är viktig kunskap för att bättre kunna förebygga livmoderhalscancer med exempelvis riktade screeningprogram.
– Riktade insatser för att förebygga livmoderhalscancer behövs för invandrarkvinnor med en förhöjd risk, särskilt kvinnor 50 år och äldre under de första 10 åren de vistas i Sverige, säger han.
Studien har genomförts i samarbete med forskare vid Tehran University of Medical Sciences, Iran, och Mälardalens högskola. Finansiering har skett genom anslag från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) och Nationella forskarskolan i vård och omsorg vid Karolinska Institutet.
Publikation: ”Risk of cervical cancer among immigrants by age at immigration and follow-up time in Sweden, from 1968 to 2004”, Fatima Azerkan, Kazem Zendehdel, Per Tillgren, Elisabeth Faxelid och Pär Sparén, International Journal of Cancer, 3 september 2008.
För frågor, kontakta:
Professor Pär Sparén
Tel: 08-524 861 02 eller 070-794 46 74
E-post: Par.Sparen@ki.se
Doktorand Fatima Azerkan
Tel: 08-524 82 289 eller 073-7358157
E-post: Fatima.Azerkan@ki.se
Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95 eller 070-2243895
E-post: katarina.sternudd@ki.se
Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom utbildning, forskning och information bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Det är också Karolinska Institutet som årligen utser pristagaren av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se
Intresset växer idag snabbt för ”intelligenta” datorbaserade metoder som med hjälp av exempel på olika klasser av mätsignaler, till exempel från olika patientprover, kan bygga en modell för att klassificera nya observationer. Denna typ av metoder ligger till grund för många tekniska tillämpningar, som igenkänning av mänskligt tal, bilder och fingeravtryck, och börjar nu också attrahera nya områden som hälso- och sjukvården.
– Särskilt i tillämpningar där fel klassificeringsbeslut kan få katastrofala följder, till exempel att man väljer fel terapiform vid cancerbehandling, är det mycket viktigt att kunna göra en pålitlig uppskattning av klassificeringsmodellens prestanda, förklarar Mats Gustafsson, professor i signalbehandling och medicinsk bioinformatik vid Uppsala universitet, som lett den nya studien tillsammans med docent Anders Isaksson.
För att utvärdera vilken prestanda en klassificeringsmodell har testar man den vanligen på ett antal testexempel som aldrig varit inblandade vid designen av modellen. Tyvärr finns sällan tiotusentals testexempel tillgängliga för denna typ av utvärdering. Inom biomedicin är det till exempel ofta dyrt och svårt att samla in de patientprover som krävs, särskilt då man vill analysera en sällsynt sjukdom. För att lösa det här problemet har man föreslagit många olika metoder. Sedan 1980-talet har två metoder helt dominerat forskningen, nämligen korsvalidering (cross validation) och återsampling (resampling/bootstrapping).
– Det har inneburit att prestandautvärdering av i stort sett alla nya metoder och tillämpningar som rapporterats i vetenskaplig litteratur under de senaste ca 25 åren har genomförts med någon av dessa metoder, säger Mats Gustafsson.
I den nya studien visar Uppsalaforskarna med hjälp av både teori och övertygande datorsimuleringar att den här metodiken i praktiken är värdelös när det totala antalet exempel är litet i förhållande till den naturliga variationen som finns mellan olika observationer. Vad som är ett litet antal beror i sin tur på vilket problem som studeras – det är alltså omöjligt att avgöra om antalet exempel är tillräckligt.
– Vår huvudslutsats är att man inte alls kan lita på denna metodik, och att den därför omedelbart måste ersättas med till exempel Bayesianska metoder som kan leverera pålitliga mått på den osäkerhet som finns. Först då har multivariata analyser förutsättningar för att få genomslag i kritiska tillämpningar som sjukvården, säger Mats Gustafsson.
A. Isaksson, M. Wallman, H. Göransson, M.G. Gustafsson Cross-validation and bootstrapping are unreliable in small sample classification Pattern Recognition Letters Volume 29, Issue 14, Pages 1960-1965 (15 October 2008)
Kontaktinformation
För mer information, kontakta professor Mats Gustafsson, 018-611 42 41, e-post: Mats.Gustafsson@medsci.uu.se eller docent Anders Isaksson, 018-611 97 82, e-post: Anders.Isaksson@medsci.uu.se.
