Ogräsväxten backtrav har blivit växtforskarnas favorit eftersom det är en av få växter som fått sin arvsmassa kartlagd. Tyvärr är backtrav inte alltid en optimal växt att jobba med, bland annat för Irene Granlund som intresserar sig för fotosyntes och därmed också kloroplasterna, den organell som omvandlar strålning från solen till kemisk energi. Kloroplasterna i backtrav faller lätt sönder medan de som finns i spenat håller betydligt bättre.

Hon har därför vidareutvecklat en metod som gör det lättare att identifiera proteiner i växter – men också djur – vars arvsmassa inte är känd.

Hennes forskning visar även att de två varianterna av kopparbindande proteinet plastocyanin, viktiga för den fotosyntetiska elektrontransporten, har samma funktion. Trots a plastocyanin finns i ett stort överskott i växten, behövs endast 10 procent av mängden plastocyanin för att fotosyntesen ska fungera. Dock finns det mera plastocyanin växer plantan bättre och blir stresståligare mot metallgifter.

Vidare har Irene visat att ljuset spelar en nyckelroll i reglering av proteiner och i ljus ökar produktionen av proteiner som har med fotosyntesen att göra, även i det område som omsluts av det membran där fotosyntesens proteiner sitter.

Hon har också visat att det vanskligt att säga att ett protein har en viss funktion bara för att det är likt ett annat protein som man redan vet funktionen på, utan det krävs detaljerad biokemiska studier för att förstå proteinfunktioner.

Detta har hon visat genom att studera proteinet TL29 som är mycket likt ett peroxidas dvs. ett protein som bryter ner väteperoxid, men som visade sig ha en helt annan funktion som Irene Granlund och hennes kollegor nu försöker hitta.

Fredagen den 3 oktober försvarar Irene Granlund, Kemiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Proteomic analysis of Arabidopsis thaliana.

Svensk titel: Proteinanalyser i växten backtrav.

Disputationen äger rum kl 13.00 i hörsal KB3B1 (stora hörsalen) i KBC-huset.

Fakultetsopponent är professor Birte Svensson, Enzyme and Protein Chemistry, Department of Systems Biology, Technical University of Denmark.

Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta:
Irene Granlund
E-post: irene.granlund@chem.umu.se

IFAU har på uppdrag av Riksrevisionen utvärderat effekterna av en sänkning av arbetsgivaravgifterna med 10 procentenheter som genomfördes i Norrlands inland och nordvästra Svealand 2002.

I redan etablerade företag ökade lönerna, inte sysselsättningen
I företag som var verksamma redan före sänkningen ökade inte antalet sysselsatta när arbetsgivaravgifterna minskade. Detta berodde delvis på att sänkningen motverkades av höjda lönekostnader. Lönekostnaderna ökade med i genomsnitt 1,75 procent vilket för varje anställd motsvarade ca 5 000 kr per år. Dessa resultat stämmer överens med resultat från liknande studier i andra länder, bl.a. Finland.

Nya jobb genom nyföretagande, men få och dyra
Ett fåtal sysselsättningstillfällen skapades genom att företag startades till följd av att arbetsgivaravgifterna sänktes. Dessutom kunde arbetstillfällen behållas i företag som annars hade tvingats till nedläggning. Antalet jobb som skapades och räddades – under 500 – var dock lågt i förhållande till kostnaden för sänkningen av arbetsgivaravgiften. Per jobb var kostnaden ca 800 000 kr, vilket motsvarade lön och arbetsgivaravgifter för två anställda i ett genomsnittsföretag.

Resultaten bygger på jämförelser av likartade företag med olika arbetsgivaravgifter
I studien jämförs utvecklingen 2001–04 bland företag i området där arbetsgivaravgiften sänktes med utvecklingen bland likartade företag i närliggande områden. Analysen baseras på registerdata över ca 25 000 svenska företag.

Författare
IFAU-rapporten 2008:16 ”Är sänkta arbetsgivaravgifter ett effektivt sätt att öka sysselsättningen?” bygger på IFAU Working paper 2008:19. Båda har författats av Helge Bennmarker, Erik Mellander och Björn Öckert.

Kontaktinformation
Om du vill veta mer, kontakta Erik Mellander, tel: 070-313 47 89, e-post: erik.mellander@ifau.uu.se eller Björn Öckert: tel: 073-509 89 34, e-post: bjorn.ockert@ifau.uu.se.

Eva Thors Adolfsson har undersökt vad det innebär för patienter med typ 2 diabetes när läkare och sjuksköterskor systematiskt stödjer patienterna att bli mer delaktiga i behandlingen av sin sjukdom. Förhållningssättet går under begreppet empowerment, som innebär att patienten tar ansvar och kontroll att aktivt sköta sin sjukdom i stället för att låta läkaren eller sjuksköterskan ha kontrollen.

– Utvärdering av patienternas erfarenheter ett år efter att de deltagit i ett empowermentprogram visade att programmet bidrog till att patienterna kände sig delaktiga i sin sjukdom, började förstå vad sjukdomen handlade om och att de upplevde att de själva kunde kontrollera sin sjukdom, säger Eva Thors Adolfsson.

I den sedvanliga vården upplevde patienterna att det var vårdpersonalen som hade kontrollen på deras sjukdom.

– Patienterna upplevde att vårdpersonalen gav råd och rekommendationer och att de mest blev tillsagda att följa de råd de fått. I båda fallen lär sig patienterna att sköta sin sjukdom, men i den sedvanliga vården sker det genom att patienten accepterar vad vårdgivaren säger, medan empowerment gör patienten delaktig i lärandeprocessen.

Hon kunde emellertid också konstatera att empowerment har begränsningar.

– Empowerment bidrog i min undersökning till att patienternas tillit till sina diabeteskunskaper ökade, men det påverkade inte deras blodsockerkontroll.

– Är det möjligt att avsätta resurser för att bemöta patienten på ett sätt som gör dem mer delaktiga och känner mer kontroll om det faktiskt inte ger mätbara effekter? Hur värderar vi patientens känsla av egenkontroll mot konkreta mätresultat när vi prioriterar resurser?

Vid en nationell kartläggning av hur patientutbildning bedrivs inom primärvården i Sverige fann Eva Thors Adolfsson att endast en minoritet av vårdgivarna involverade patienten i att sätta mål för blodsocker, blodtryck, blodfetter och livsstil. Det var också få som individualiserade rådgivningen utifrån patientens behov.

Eva Thors Adolfsson menar att hennes resultat pekar på att det behövs en diskussion i primärvården om hur patientutbildning för personer med diabetes typ 2 ska bedrivas.

Omkring 300 000 personer har diabetes typ 2 och behandlas i primärvården.

Eva Thors Adolfsson har jobbat som dietist i vården sedan början av 1980-talet och till största delen med diabetespatienter. Eva Thors Adolfsson bor i Västerås och är verksam inom Landstinget Västmanland.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Eva Thors Adolfsson på 076-117 17 07 eller eva.thors-adolfsson@ltv.se

Josefine Palle har visat att det går att få viktig information om hur en patient kommer att svara på behandling med cellgifter – cytostatika – genom att studera patienters känslighet för cellgifter och hur läkemedlen omsätts i kroppen. Hon har bland annat konstaterat att barn med Downs syndrom är extra känsliga för cellgifter. Josefine Palle har i sin avhandling studerat behandlingen av en särskild variant av leukemi hos barn, akut myeloisk leukemi, AML.

– Att känna till mer om sambandet mellan läkemedelsdos, koncentrationer i blodet och organen, och effekten av läkemedlet är en viktig pusselbit för att vi ska kunna förbättra behandlingen av cancer, säger Josefine Palle.

Josefine Palle är barnläkare sedan många år och har länge jobbat med barn som lider av cancer.
Riskerna för allvarliga och akuta biverkningar som kan dröja kvar är väl kända när man använder cytostatika i för höga doser.

– Vi vet samtidigt att det är mindre chans att överleva om man inte behandlar eller inte behandlar tillräckligt. Trots detta finns det få studier som beskriver dessa samband, och särskilt svårt är det att genomföra kontrollerade studier på barn. Man sticker inte så gärna fler nålar i barn som redan genomgår en svår cancerbehandling.

Cancer i barnaåren är ovanligt, men är ändå näst efter olyckor den vanligaste dödsorsaken. Av de olika cancerformerna hos barn utgör leukemi ungefär en tredjedel. De vanligaste typerna av leukemi är akut lymfatisk leukemi, ALL och just AML. De står för 80 respektive 15 procent av fallen.

För både ALL och AML har överlevnadssiffrorna för barn dramatiskt förbättrats under de senaste decennierna. I dag överlever ca 60 procent av barn som drabbas av AML. Motsvarande siffra för ALL är ca 80 procent. De bättre prognoserna beror till stor del på att läkarnas erfarenhet ökat om vilka cellgifter man ska ge och i vilka doser. Sjukvården har också blivit bättre på att ta hand om sidoeffekterna av behandlingen, och benmärgstransplantationer har blivit vanligare i mer komplicerade fall.
Josefine Palle tror att fortsatta undersökningar av cancersjuka barns känslighet för cellgifter med olika metoder både kan vara genomförbara och viktiga i sjukvården.

– Detta skulle kunna hjälpa oss i vår strävan att alltmer skräddarsy behandlingen för barn med leukemi.

Josefine Palle kommer från Grebbestad och är verksam vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Josefine Palle på 0709-67 35 37 eller josefine.palle@akademiska.se.

Den 3 oktober disputerar Britt Jakobson på en avhandling om estetikens betydelse för 6-10-åringars lärande inom naturvetenskap. Den visar att barns estetiska upplevelser i NO-undervisningen har betydelse, dels för vad de lär sig faktamässigt, normativt och estetiskt, dels för deras möjlighet att delta i och urskilja den naturvetenskapliga genren.

– Konstnärliga aktiviteter kan utgöra ett komplement i NO-undervisningen. När barnen i undersökningen observerade löv med förstoringsglas såg de tunna bladnerver och löss. När de däremot gjorde lövfrottage med kritor observerade de att olika löv har olika former, att till exempel lönnlövet såg ut som en trädstjärna, berättar Britt Jakobsson.

– Men om barnen inte är vana vid att hantera det material som används kan bildarbetet snarare utgöra ett hinder för deras lärande, tillägger hon.

Avhandlingen baseras på fyra empiriska studier. I de två första undersöker Britt Jakobsson hur barn använder estetiska värdeomdömen och spontana metaforer när de lär sig naturvetenskap i skolan. De två följande studierna handlar om vad konstnärliga aktiviteter erbjuder barn att lära sig i naturvetenskap och vilken betydelse olika representationsformer har.

Bland annat visar avhandlingen hur en estetiskt positiv upplevelse kan leda till att barn engagerar sig mer i en uppgift. När barnen i undersökningen till exempel observerade saltkorn aktualiserades deras tidigare erfarenheter av kristaller.

– De sa: ”Värsta kristallerna!”. Att de tyckte att de var vackra medförde bland annat att de tyckte att det var värt att fortsätta observationen och lära mer om saltkorns utseende. En estetiskt negativ upplevelse kunde däremot ha motsatt effekt. Men när en äcklig daggmask befanns vara skadad, och ynkades och döptes, blev den också föremål för observation vilket ledde till att barnen lärde sig hur daggmaskar ser ut, berättar Britt Jakobsson.

Avhandlingens namn: Learning science through aesthetic experience in elementary school. Aesthetic judgement, metaphor and art.

Kontaktinformation
Ytterligare information: Britt Jakobson, Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot matematik och naturvetenskap, Stockholms universitet, tfn 070-561 00 66, e-post britt.jakobson@umn.su.se

Många insekter, som till exempel bladlöss, myror och tsetseflugor är beroende av speciella minibakterier för sin överlevnad. Bakterierna lever isolerade i särskilda organ i insekternas kroppar och packas in i äggen för spridning till nästa generation insekter. I denna instängda miljö uppstår många genetiska skador och minibakteriernas arvsmassor bryts successivt ned.

Genetiska skador uppkommer under kopieringen av DNA-strängen i modercellen till de nya DNA-strängarna i dottercellerna. DNA:t är uppbyggt av de fyra bokstäverna A, C, G, T. Under kopiering av samma bokstav på rad uppstår lätt fel – 10A kan till exempel felaktigt kopieras till 9A eller 11A eller 12A. Om ett sådant fel uppstår i en gen förstörs läsramen och genen förlorar sin funktion. Det är mycket ovanligt att bakterier har långa sträckor av samma bokstav i sina gener. Minibakterierna som lever i insekter kan förvånansvärt nog ha hundratals sådana regioner i sina arvsmassor. I flera fall har dessa regioner samlat på sig genetiska förändringar och generna har hoppat ur sin läsram.

– Teoretiskt sett borde dessa skadade gener inte längre kunna fungera, säger Siv Andersson.

I den nya studien har forskarna visat att generna trots sina skador blir till protein. Hemligheten ligger i att det uppstår nya fel under kopieringen av DNA till RNA, så att det bildas en mix av RNA-molekyler med 9A, 10A, 11A och 12A. På grund av de nya felen korrigeras i vissa fall den ursprungliga skadan och genen hoppar in i sin rätta läsram igen så att ett protein kan bildas.

– Resultatet är ett robust men väldigt ineffektivt system. Den största andelen av det kopierade materialet blir oanvändbart och kommer att brytas ned. Men tack vare den lilla andel som blir rätt på grund av de upprepade kopieringsfelen kan bakterien kan överleva, och därmed också bladlössen och myrorna, säger Siv Andersson.

Resultaten är värdefulla för de försök som görs runt om i världen att på ingenjörsmässig basis bygga minibakterier med konstgjort genetiskt material.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Siv Andersson, 018-471 43 79; e-post: Siv.Andersson@ebc.uu.se

Tumörer uppstår när vanliga celler får ökad förmåga att växa och överleva. Detta medför att många tumörer är mindre känsliga än normala celler för olika dödssignaler, dvs. de har utvecklat resistens. Två viktiga behandlingsformer är strålning och cytostatika som bl.a. verkar genom att inducera apoptos, vilket är en typ av cellulärt självmord.

Apoptosresistens är en viktig orsak till varför vissa former av cancer är svåra att behandla. För att förbättra cancerbehandlingen är det viktigt att förstå hur olika behandlingar leder till celldöd och hur resistens utvecklas. ??

Av avhandlingen framgår det att två viktiga molekylära förändringar kan medföra att tumörceller blir resistenta mot celldöd. Många celler uttrycker mindre mängd av Fas-receptorn som är en dödsaktiverande molekyl på cellytan. Denna dödsreceptor aktiveras normalt av immunceller som har till uppgift att eliminera skadade och oönskade celler. När receptorn aktiveras går normalt ett cellulärt signalsystem som instruerar cellen att dö igång. Genom att utrycka mindre av detta protein kan tumörceller undgå att dödas av immunförsvaret eller vissa cellgifter.

Den andra resistensmekanism som identifierats är en ökad mängd av ett intracellulärt protein, cFLIP, som kan stänga av dödssignaleringen som normalt aktiveras av dödsreceptorerna på ytan. Andra har visat att detta protein uttrycks mer i många tumörer. En framtida behandling som slår ut cFLIPs hämmande funktion kan därför tänkas förstärka effekter av cancerbehandling som verkar genom celldöd.

I avhandlingen ingår också ett exempel på hur celldöd kan åstadkommas i tumörceller vid strålbehandling. Resultaten visar att en alternativ form av celldöd som kan vara mer specifik för tumörceller, s.k. mitotisk katastrof, kan vara ett potentiellt mål för förbättrad tumörbehandling med strålning.

Jeanette Blomberg är född och uppvuxen i Örnsköldsvik. Hon har en magisterexamen i molekylärbiologi från Umeå universitet.

Fredag 3 oktober försvarar Jeanette Blomberg, Inst. för molekylärbiologi, Umeå universitet sin avhandling med titeln ”Apoptosis induction during treatment and resistance development in tumour cells”.
Disputationer äger rum klockan 9.00 i hörsal Major Groove, Inst. för molekylärbiologi. Fakultetsopponent är professor John Eriksson, Inst. för biologi, Åbo akademi, Finland.

Avhandlingen är elektroniskt publicerad, se
http://www.diva-portal.org/umu/theses/abstract.xsql?dbid=1851

Kontaktinformation
För mer information kontakta Jeanette Blomberg via e-post jeanette.blomberg@molbiol.umu.se eller mobiltelefon 073-046 72 96.

Att komma som reporter eller fotograf till en olycks- eller katastrofplats innebär i många fall yrkesmässiga och personliga kval för den enskilda journalisten. Ett uppdrag som inte består av att rädda liv, utan av att bevittna och rapportera, kan upplevas som provocerande av både omgivningen och journalisterna själva. Konflikter som uppstår på olycksplatser bottnar ofta både i andras okunskap om mediernas roll och i journalisternas oförmåga att förhålla sig till egna och andras krisreaktioner.

– Trots bristande träning för krissituationer kan många journalister ändå hantera sina egna reaktioner på händelsen och den extrema arbetssituationen, säger Liselotte Englund, som kartlagt krisreaktioner och arbetssätt hos reportrar, fotografer och redaktionsledare utifrån en fallstudie av Göteborgsbranden 1998.

– Men det utesluter inte att psykologiska besvär kan drabba journalisten efter slutfört uppdrag. Här har medieföretagen ett stort ansvar att stötta och hjälpa medarbetarnas återhämtning, och att ha rutiner för organisatoriskt lärande, säger Liselotte Englund.

Journalisterna i undersökningen bemästrade den psykiskt påfrestande arbetssituationen genom att i olika utsträckning vara känslomässiga eller problemlösande. De olika reaktionssätten beskrivs i fyra journalistroller som Liselotte Englund kallar Vittnet, Vesslan, Murveln och Räddande Ängeln.

Den sistnämnda är mycket ovanlig och representerar journalister som övermannas av egna krisreaktioner och viljan att hjälpa och för en stund överger sitt journalistiska uppdrag.
Kunskap om hur journalister reagerar på en olycksplats kan också ge insikter om varför medierapporteringen ser ut som den gör.

– Att höja journalistkårens kunskap om normala krisreaktioner leder till psykologiskt bättre rustade journalister och sannolikt också till en bättre traumajournalistisk.

Tio år har gått sedan brandkatastrofen på Backaplan i Göteborg. Liselotte Englund menar att vi måste fråga oss om svenska medier blivit klokare sedan dess.

– Svaret är i några avseenden ja. Insikten om stödbehov efter sådana här händelser har ökat, och vissa pressetiska missteg upprepas inte. Men om vi ser på behovet att bättre rusta journalister genom utbildning i krispsykologi och katastrofjournalistik, så har det inte hänt mycket. Trots rekommendationer om detta i statliga utredningar och andra rapporter ända sedan Estoniakatastrofen för drygt två decennier sedan.

Liselotte Englunds avhandling utmynnar i tio rekommendationer för traumajournalistik eftersom de nuvarande pressetiska reglerna ger alltför otillräcklig vägledning under extrema förhållanden.

– I dessa situationer, när pressetiken borde vara som viktigast, är den som svårast att följa. Därför riskerar den etiskt mest känsliga medierapporteringen utmynna i de mest beklagliga felbedömningarna. Genom bättre förberedda journalister och medieorganisationer kan det undvikas, säger Liselotte Englund.

Avhandlingens titel: Katastrofens öga – en studie av journalisters arbete på olycksplats

The Eye of the Disaster – a Study of Journalists’ Work at Accident Scenes and Disaster Sites).

Länk till elektronisk upplaga av boken: http://hdl.handle.net/2077/17698

Fakultetsopponentens namn: Professor Larsåke Larsson, Örebro universitet

Tid och plats för disputation: Fred. den 26 september 2008, kl. 13.15 Annedalsseminariet, Seminariegatan 1A, Göteborg.

Kontaktinformation
Avhandlingsförfattare: Liselotte Englund, tel 070-588 59 48 (mobil), 0226-70040 (arb.), 0226-70218 (bost.)
E-post:liselotte@englundmedia.se
Webb: www.jmg.gu.se ; www.englundmedia.se

– Min forskning visar att civilsamhället spelar en oerhört stor roll när det gäller att artikulera och bevara de värden urbana grönområden ger. Lokala grupper som exempelvis kolonilotts- och friluftsföreningar bär på viktig ekosystemkunskap som måste tas bättre till vara än vad som görs idag, säger Henrik Ernstson.

– I ljuset av min avhandling är det såklart oroväckande att läsa om planerna på att chockhöja arrendet för kolonilottsägare i Stockholm.

Forskning inom urban ekologi har formligen exploderat de senaste tio åren. Avhandlingen bygger på denna forskning som visat att urbana ekosystem som grönytor, träd och våtmarker, ger bättre luftkvalitet, lek- och friluftsytor, bibehåller grundvattennivån och upprätthåller en biologisk mångfald som är viktig på längre sikt.

Det finns även forskningsstudier som pekar mot att medicineringen inom äldrevården kan minska om de äldre har nära tillgång till natur.

Ekosystem är levande och föränderliga system och avhandlingen menar att de förvaltningsstrukturer som finns för andra urbana tjänster, till exempel sjukvård och kollektivtransport, inte kommer fungera. Istället krävs kreativitet och lokal förankring.

– I min avhandling föreslår jag en rad strategier för hur Stockholm kan förbättra sin förvaltning av urbana ekosystem. Kortfattat handlar det om att uppvärdera lokala grupper och intresseföreningar, som också kan vara hembygdsföreninngar, ridklubbar och scouter, och skapa ömsesidiga kontakter mellan dessa och stadens parkförvaltare och stadsplanerare, säger Henrik Ernstson.

Eftersom städer är platser där många aktiviteter pågår samtidigt blir det ofta motsättningar kring huruvida grönområden ska användas till att bygga bostäder, kontor, motorvägar, köpcentrum eller till att anlägga en park.

Avhandlingen visar hur det nätverk av organisationer som låg bakom mobiliseringen kring Nationalstadsparken lyckades väva en ”skyddande berättelse” kring området med hjälp av kulturhistoriska och biologiska argument.

– Men, jag frågar mig också om inte andra värdefulla grönområden kan komma att offras i bostadsområden där föreningar och individer har svårare att påverka politiker. Makt och socialt inflytande påverkar naturligtvis, och det är ju inte alla som har grönområden där en kung som Gustav III anlade en park på 1700-talet, som är fallet i Nationalstadsparken, säger Henrik Ernstson.

Avhandlingen visar att det är mångfalden och koncentrationen av föreningar som känner sig knutna till specifika grönområden som ökar områdenas förmåga att bestå. Samtidigt måste städer öka sin känslighet till närliggande ekosystem för att bli hållbara.  

– New Orleans stadsplanerare förbisåg en rad faktorer i det ekosystem som staden är byggd i och tillät till och med bostäder under havsvattennivån. Nu återbyggs staden efter andra principer. Här hemma pågår just nu en uppluckring av strandskyddet, vilket manar till eftertanke vid planering av ny bebyggelse, avslutar Henrik Ernstson.

Läs avhandlingen ”In Rhizomia: Actors, Networks and Resilience in Urban Landscapes: www.stockholmresilience.su.se

Kontaktinformation
Mer information:
Henrik Ernstson, forskare Stockholm Resilience Centre, tel. 070-248 07 02
Ellika Hermansson Török, presskontakt SRC, tel. 08-674 77 44, 073-707 85 47

Mer om Stockholm Resilience Centre:
Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet är ett internationellt tvärvetenskapligt center för forskning kring social-ekologiska system, det vill säga system där människa och natur studeras som en integrerad helhet.
I fokus står systemens resiliens – deras förmåga att klara av förändring och vidareutvecklas. Vårt mål är att bidra med nya insikter och redskap som möjliggör en långsiktigt hållbar produktion av ekosystemtjänster och stärkt resiliens för mänsklig välfärd.
Bakom Stockholm Resilience Centre står Stockholms universitet, Stockholm Environment Institute och Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi vid Kungliga Vetenskapsakademien. Centret är finansierat av Mistra.

www.stockholmresilience.su.se

Inom äldreomsorgen tar vårdpersonal hand om allt sjukare och äldre människor med stora, komplexa behov av vård och omsorg. Detta gör de med allt mindre resurser till sitt förfogande. Vårdpersonalen har ett moraliskt ansvar att hjälpa men kan samtidigt uppleva sig hindrade att svara upp mot det ansvaret.

Resultatet i avhandlingen pekar på att sjuksköterskor och undersköterskor/vårdbiträden i den kommunala äldreomsorgens särskilda boenden oftast upplever samvetet som en tillgång i arbetet och inte som en börda. Samtidigt kan upplevelser av samvetet som en börda göra att en del behöver döva samvetet för att kunna stanna kvar i vården.

Avhandlingens delstudier påvisar att upplevelser av att samvetet måste dövas för att kunna stanna kvar i vården har samband med samvetsstress (stress p g a dåligt samvete) och utbrändhet. Att döva samvetet för att kunna samarbeta kan ske på bekostnad av en förlorad identitet som en god vårdare.

Resultatet visar på svårigheter att orientera egna värden och normer mot andras. Sjuksköterskor och undersköterskor/vårdbiträden kan få dåligt samvete när arbetsgruppens normer eller de fastslagna villkoren för arbetet inte stämmer överens med egna värderingar och normer.

Om känslan av det dåliga samvetet formuleras och uttrycks i gemenskap kan det vändas till något positivt. Egna och gemensamma värden och normer kan då tydliggöras och förväntningarna göras mer realistiska.

Resultatet visar både på likheter och skillnader mellan sjuksköterskors respektive undersköterskors/vårdbiträdens skattningar av deras uppfattningar om samvete och samvetsstress.

För både sjuksköterskor och undersköterskor/vårdbiträden var det som genererade mest samvetsstress att inte hinna ge den vård de anser att den boende behöver och att vårdarbetet är så krävande att privatlivet påverkas.

Sjuksköterskor uppvisar en känslighet för förväntningar och krav från omgivningen och undersköterskor/vårdbiträden använde samvetet som en vägledare i arbetet.

Fredag 3 oktober försvarar Christina Juthberg, Inst. för omvårdnad, Umeå universitet sin avhandling med titeln ”Samvetsstress hos vårdpersonal i den kommunala äldreomsorgens särskilda boenden”.

Dispuationen äger rum klockan 09.00 i Aulan, Vårdvetarhuset.

Opponent: Prof. Anneli Sarvimäki, Äldreinstitutet, Helsingfors, Finland.

Avhandlingen är elektroniskt publicerad, se
http://www.diva-portal.org/umu/theses/abstract.xsql?dbid=1840

Kontaktinformation
Christina Juthberg nås på e-post Christina.Juthberg@nurs.umu.se, mobiltelefon 076-118 80 79 eller telefon 0660-29 25 25.

Forskningsprojektet Utvärdering genom Uppföljning (UGU) har följt en grupp om 10 000 elever födda 1992. Vad gäller årskurs nio kan resultaten av den gruppens svar jämföras med en lika stor och lika gammal elevgrupp, född 1987.

År 2008 anger 74 procent av de tillfrågade eleverna att de trivs bra på sin skola, 84 procent är positiva till sin klass, 85 procent är positiva till andra elever, 60 procent säger att de trivs bra med skolarbetet. Samtidigt anger tio procent att de trivs dåligt på sin skola, med skolarbetet eller med sina lärare.

När eleverna bedömer den egna kompetensen i svenska, engelska och matematik visar resultaten på flera områden på en högre tilltro 2008 än vad den andra elevgruppen hade år 2003.

– Bitvis är det dramatiska förändringar, säger professor Jan-Eric Gustafsson i UGU-projektet, vid institutionen för pedagogik och didaktik.

En förändring är förmågan att läsa och förstå en text på svenska mycket bra, där ökningen är åtta procentenheter. I engelska har exempelvis den självbedömda kompetensen ökat med 14 procentenheter bland pojkarna när det gäller förmågan att söka information på engelska mycket bra, och med nio procentenheter bland flickorna.

Frågan är då om elevernas egna bedömningar har något med verkligheten att göra?
Betygsstatistiken för 2008 finns ännu inte tillgänglig. Men indirekt går det att göra jämförelser i matematik med hjälp av Skolverkets PISA-undersökningar 2003 och 2006. Där överensstämmer resultatbilden med UGU:s resultat.

Vad gäller engelska kan Skolverkets betygsstatistik 2003 och 2007 tas till hjälp. Där har en förskjutning mot den högsta betygsnivån skett, som UGU-resultaten antyder.

Enligt UGU-undersökningen har arbetssättet i skolan samtidigt förändrats under den senaste femårsperioden. Andelen lektioner som domineras av att läraren pratar och frågar har minskat till förmån för gemensamma diskussioner och enskilt arbete.

UGU-projektet genomför återkommande stora enkätundersökningar för stora urval av elever inom grund- och gymnasieskolan.
Läs mer på UGU-projektets webbplats: http://www.ipd.gu.se/forskning/forskningsprojekt/ugu/

Kontaktinformation
För mer information, kontakta UGU-gruppen:
Professor Allan Svensson, allan.svensson@ped.gu.se, mobilnr 0705-113869
Docent Joanna Giota, joanna.giota@ped.gu.se, mobilnr 0704-88 26 96

De storskaliga vågrörelserna kallas planetära vågor och har en våglängd mellan 2 000 och 20 000 km. Planetära vågor påverkar till exempel temperatur, tryck, vindhastighet och ozonkoncentration. Det går att mäta förändringarna i atmosfärens parametrar när planetära vågor fortplantar sig genom atmosfären.

Planetära vågor påverkar atmosfärens cirkulation till exempel genom att det uppstår betydande lokala avvikelser från den annars jämna värmestrålningen mellan jord och sol. Dessa avvikelser har under vintern observerats på cirka 40 km höjd, d.v.s. i stratosfären, och under sommaren på närmare 80 km höjd, i den s.k. mesosfären. De planetära vågorna är fler på vintern än på sommaren, vilket bland annat ger upphov till att stratosfären värms upp.

I sin avhandling presenterar Alla Belova resultat som baseras huvudsakligen på mätningar gjorda med den avancerade radiometern på Odinsatelliten under åren 2002-2007. Odin är en satellit utvecklad av svenska Rymdbolaget på uppdrag av svenska Rymdstyrelsen tillsammans med de finska, kanadeniska och franska rymdstyrelserna. Den sköts upp den 20 februari 2001 och används än idag. Radiometern på Odin fångar upp radiosignaler med hög frekvens, signaler spom uppkommer på grund av exempelvis vatten, syrgas och ozon.

De huvudsakliga dataserier som Alla Belova har studerat är temperatur- och ozonprofiler upp till 68 km höjd. Hon använder dessa data för att uppskatta globala egenskaper för hur de planetära vågorna fortplantar sig i både horisontell och vertikal riktning. På höjder över 68 km har hon kompleterat Odins mätningar med data från markbaserade meteorradaranläggningar på norra halvklotet. Hon har också jämfört lokala ozonprofiler från den markbaserade radiometern vid IRF i Kiruna med globala mätningar av ozonkoncentrationen från Odin för att studera olika vågegenskaper.

Tisdagen den 30 september försvarar Alla Belova, Institutet för rymdfysik (IRF) och Umeå universitet, sin avhandling med titeln Studies of planetary waves in ozone and temperature fields as observed by the Odin satellite in 2002-2007.

Svensk titel: Studier av planetära vågor i ozon och temperatur från mätningar med satelliten Odin 2002-2007

Disputationen äger rum kl. 10.00 i aula på IRF, Kiruna.

Fakultetsopponent är Dr. Andrew Klekociuk, Australian Antarctic Division, Kingston,
Australia.

Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta:
Alla Belova, tel. 0980-79104, e-post: allab@irf.se
Rick McGregor, informationsansvarig, IRF, tel. 0980-79178, rick.mcgregor@irf.se

Proteiner är uppbyggda av aminosyror som sätts ihop till långa kedjor och dessa kedjor veckas sedan blixtsnabbt ihop till små nystan. Varje protein får då just sin bestämda form och det är den bestämda formen som gör att det kan utföra de uppgifter det är menat för. Även om proteiner kan liknas vid enkla garnnystan är själva vägen till det färdiga nystanet en mycket komplicerad process.

– När ett protein ska vecka ihop sig räcker det inte med att ena änden börjar linda ihop sig. Alla delar måste stöta samman på en gång, annars händer ingenting. Detta kan verka krångligt, men gör så att proteinerna antingen veckar ihop sig på rätt sätt eller inte alls och normalt bildas därför inga halvveckade proteiner, säger Linda Hedberg, Institutionen för biokemi och biofysik, Stockholms universitet.

Om något i proteinernas veckningsmekanism går fel och halvveckade proteiner trots allt bildas har dessa en tendens att klibba ihop sig. Sådana ihopklibbade proteiner har visat sig vara inblandade i svåra sjukdomar som till exempel ALS, galna ko-sjukan och Alzheimers sjukdom. I sin avhandling presenterar Linda Hedberg en nyutvecklad teori som tillsammans med omfattande experimentella tester kartlägger den första delen i veckningen, vad som styr veckningen och vilka delar som är känsliga för felveckning.

– Jag har visat att veckningen av proteiner är beroende av att ett visst antal delar hittar sin rätta plats, den kritiska kärnan. Detta kan liknas med bildningen av en vattendroppe där cirka 100 vattenmolekyler måste komma samman på en gång, annars kommer inte droppen att fortsätta växa utan faller omedelbart isär, säger Linda Hedberg.

Genom att öka kunskapen om den ”riktiga” proteinvecknings-reaktionen ökar också förståelsen för hur och varför det ibland blir fel. Detta kan på sikt leda till utveckling av nya behandlingsmetoder och läkemedel för många, ännu så länge, obotliga sjukdomar.

Avhandlingens namn: The birth and growth of the protein folding nucleus: Studies of protein folding focused on critical contacts, topology and ionic interactions.

Kontaktinformation
Ytterligare information
Linda Hedberg, Institutionen för biokemi och biofysik, Stockholms universitet, tfn 08-16 2537, 0730-250230, e-post linda.hedberg@dbb.su.se

För bild på Linda Hedberg eller på proteinveckning, kontakta universitetets presstjänst, e-post press@su.se

Vätskekromatografi är en teknik som används för att dela upp komponenterna i flytande prover. Provet pumpas genom ett smalt rör som innehåller partiklar som har en viss typ av molekyler bundna till sin yta. Dessa molekyler binder till de ämnen som finns i provet, och beroende på ämnenas egenskaper binds de olika hårt, så att de kommer ut genom röret  vid olika tidpunkter, och då kan mätas var för sig. Genom att välja hur de molekyler som sitter på partiklarna inne i röret ser ut går det att påverka hur separationen går till.

Erika Wikberg har i sin avhandling undersökt sätt att bättre kunna styra utseendet på de molekyler som sitter bundna till partiklarna. De separationmaterial hon har arbetat med består av partiklar där laddade polymerer, d.v.s. långa molekylkedjor, är bundna till ytan. Genom att använda en speciell polymerisationsteknik har bildandet av själva polymerkedjorna kunnat ske på ett mer kontrollerat sätt. Det finns flera fördelar med att använda en kontrollerad polymerisationsteknik vid tillverkning av separationsmaterial. Bland annat går det att styra polymerkedjornas längd, något som gör det enklare att förutsäga partiklarnas egenskaper. Tekniken gör det också möjligt att skräddarsy molekyler som passar särskilt bra för att separera vissa prover.

De laddade polymerkedjor som finns på de material Erika Wikberg har studerat har speciella egenskaper som gör att de passar speciellt bra för att separera ämnen som är vattenlösliga. I avhandlingen ingår också en del där hon undersökt mer detaljerat hur de laddade polymerkedjorna påverkar vattenmolekyler i sin omgivning, och vad det har för effekt på separationen av kemiska ämnen i ett prov.

Erika Wikberg är född och uppvuxen i Piteå.

Lördagen den 27 septermber försvarar Erika Wikberg, Kemiska Institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Zwitterionic sulfobetaine polymers as stationary phases for liquid chromatography.

Svensk titel: Zwitterjoniska sulfobetainpolymerer som stationärfaser för vätskekromatografi.

Disputationen äger rum kl 10.00 i Sal KB3A9, KBC huset.

Fakultetsopponent är professor Elsa Lundanes, Kjemisk Institutt, Universitetet i Oslo, Norge.

Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta:
Erika Wikberg
Telefon: 090-786 54 85
E-post: erika.wikberg@chem.umu.se

Afrikansk sömnsjuka är en dödlig sjukdom som drabbar de fattigaste afrikanska länderna söder om Sahara. Den orsakas av ett par underarter av parasiten Trypanosoma brucei. Eftersom parasiterna ständigt ändrar sin yta kan de undvika människans immunförsvar och ta sig in i centrala nervsystemet vilket leder till personlighetstörningar, sömnrubbningar och slutligen döden.

I avhandlingen studeras nukleotidmetabolismen i de sjukdomsframkallande parasiterna. Trypanosomer har låga nivåer av cytidintrifosfat (CTP), en av de fyra byggstenar som behövs för RNA-tillverkning. Därför är CTP-syntetas, det protein som omvandlar uridintrifosfat till CTP, en angreppspunkt för behandling av sömnsjuka. I avhandlingen visas hur man har kunnat behandla parasitinfektioner hos möss genom att hämma CTP-syntetaset med glutaminliknanden ämnen. Skillnaderna i nukleotidmetabolismen mellan trypanosomer och däggdjursceller kan på det sättet utnyttjas till att ge nya möjligheter för behandling av afrikansk sömnsjuka.

Trypanosomer skiljer sig dessutom från däggdjursceller genom att inte nytillverka puriner (t.ex. adenosintrifosfat) utan istället återvinna adenosin från människans blod. I avhandlingen studeras parasiternas adenosin-kinas, ett enzym som deltar i denna återvinning. Med hjälp av adenosinliknande föreningar har tillväxten av trypanosomer kunnat begränsas, både i odling och hos infekterade möss.

Nukleinsyrorna DNA och RNA är en förutsättning för alla organismers överlevnad. Den genetiska koden, som ligger lagrad i DNA, översätts till proteiner via RNA. Ett viktigt enzym vid syntesen av DNA i cellerna är ribonukleotidreduktas, RNR. Nyligen har en ny subenhet till RNR upptäckts, p53R2. Detta protein gör det möjligt för celler att tillverka byggstenar för reparation av DNA och nyproduktion av DNA i mitokondrierna, cellernas energifabriker.

I avhandlingen studeras var i cellen som p53R2 och de båda andra RNR-enheterna, R1 och R2, finns. Med tre skilda metoder konstateras att alla tre subenheterna håller till i den s.k. cytosolen, en membranfri vattenlösning mellan cytoplasmans organeller, och att deoxyribonukleotider tillverkas utanför cellkärnan. Resultatet stärker tidigare fynd om att RNR-aktiviteten regleras genom transkription av R2-protein och inte genom omflyttning av RNR-subenheter inne i cellen.

Fredagen den 3 oktober försvarar Artur Fijolek, Inst. för medicinsk kemi och biofysik, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Salvage and de novo synthesis of nucleotides in Trypanosoma brucei and mammalian cells.
Disputationen äger rum kl. 13.00 i Sal KB3A9, KBC-huset.
Fakultetsopponent är prof. Arne Holmgren, Karolinska Institutet.

Kontaktinformation
Artur Fijolek är doktorand vid Inst. för medicinsk kemi och biofysik, Umeå universitet, tel. 090-786 52 63, e-post artur.fijolek@medchem.umu.se

Träet i regalskeppet Vasa har påverkats kraftigt av de biologiska och kemiska processer skrovet utsatts för under tiden i vattnet (1628–1961), under konserveringsperioden (1962–1989) och därefter i den moderna museimiljön. Järn- och svavelföreningar (totalt 5–10 ton) har införlivats i träet genom naturliga processer under den tid skeppet låg på bottnen i Stockholms hamn.

Svavlet härstammar från nedbrytningen av stockholmarnas orenade avlopp på den syrefria bottnen medan järnet främst kommer från de bultar som höll samman skrovet och andra järnföremål ombord såsom kanonkulor. Vid den efterföljande konserveringen behandlades träet med stora mängder polyetylenglykol (PEG) och svampgifter.

Under den regniga sommaren 2000 varierade luftfuktigheten kraftigt inne i museet och samtidigt upptäckte man vita och gula utfällningar på skeppet. Utfällningarna visade sig vara sura svavel- och järnföreningar, och slutsatsen var att svavlet i träet hade omvandlats till svavelsyra. Oron för vad som höll på att hända med Vasa ledde till en satsning på forskning kring orsakerna, och hur dessa kunde förbyggas.

Gunnar Almkvist och hans kollegor har nu gjort en grundlig undersökning av de kemiska nedbrytningsprocesserna i virket och det visade sig att det är järnet som är den stora boven i dramat, inte svavlet.

Det mest allvarliga är att vedämnena har börjat brytas ned en bit in virket, och att nedbrytningen också har drabbat konserveringsmedlet (PEG). Analyser visar att träet är mycket surt där forskarna fann nedbrytning.

Det låga pH-värdet beror på att det bildats organiska syror såsom myrsyra och oxalsyra vid nedbrytning av träkomponenter och PEG. I dessa områden finns det bara små mängder svavel. Vissa typer av svavelföreningar verkar ha en skyddande effekt då träet är i mycket bättre skick där det finns mycket svavel.

Överallt där det skett nedbrytning finns det i stället gott om järn, och detta järn visar sig vara i en form som är lättrörlig och kemiskt aktiv. Järn kan växla mellan sina oxidationstal och får då speciella egenskaper och kan ingå i speciella reaktioner.

Järnjoner kan vid närvaro av syrgas eller andra ”oxidationsmedel” bilda så kallade radikaler. Dessa är mycket kortlivade men kraftigt reaktiva och kan attackera de flesta biologiska ämnen. Teorin är därför att järnet katalyserar (påskyndar) bildningen av radikaler i Vasas trä. Svavlet däremot kan fungera som en antioxidant som fångar upp radikalerna och hindrar dem från att reagera med veden eller med PEG. Det ämne man först trodde var ett hot tycks alltså vara ett skydd.

I avhandlingen redovisas också försök att extrahera bort järnföreningar från Vasaträ. Resultaten visar att detta är möjligt, men mycket tidskrävande. I processen extraheras även andra vattenlösliga föreningar och syror neutraliseras. Metoden kan med framgång användas på mindre föremål och även utvecklas för behandling och konservering av vattendränkt arkeologiskt trä.

Agronom Gunnar Almkvist, institutionen för kemi, SLU, försvarar sin avhandling The Chemistry of the Vasa – Iron, Acids and Degradation.

Tid: Fredag den 26 september 2008 kl. 10.15

Plats: Sal L, Undervisningshuset, SLU, Ultuna, Uppsala.

Opponent: Professor Bjarne Holmbom, Laboratoriet för trä- och papperskemi, Åbo Akademi, Åbo, Finland.

Länk till pdf med den fullständiga avhandlingen (med en svensk sammanfattning på s 75–76): http://diss-epsilon.slu.se/archive/00001809/  

Kontaktinformation
Mer information:
Gunnar Almkvist, tel. 018-67 15 49, Gunnar.Almkvist@kemi.slu.se