Karin Borge-Renbergs forskning handlar om bananflugans immunförsvar, specifikt om den bakterieigenkännande receptorn PGRP-LC.
I avhandlingen beskrivs det intrikata nätverk av signalmolekyler som tillsammans arbetar för ett fungerande immunförsvar hos bananflugan, Drosophila melanogaster.
Immunförsvaret hos bananflugan är så kallat medfött, ospecifikt, och liknar det ospecifika immunförsvaret hos människor, där det agerar som grundförsvar och startmotor till det specifika immunförsvaret, med dess antikroppar. Tack vare dessa likheter kan man ha stor nytta av de upptäckter som man gör i bananflugan när det gäller att förstå hur vårt eget försvar fungerar.
Kunskap om bananflugans immunförsvar kan även ge insikt i hur insektsburna sjukdomar kan bekämpas.
I huvudsak kretsar arbetet bakom avhandlingen kring ett protein, PGRP-LC (peptidoglycan recognition protein –LC), och dess olika roller, samt dess molekylära medarbetare i immunförsvaret. PGRP-LC kan binda, eller känna igen, delar av bakteriernas cellväggar.
Därmed kan en bakteriell infektion upptäckas, och immunförsvaret aktiveras. När PGRP-LC binder till dessa bakteriefragment aktiveras en signalkedja, vilket bland annat resulterar i att djuret tillverkar så kallade antimikrobiella peptider.
Andra viktiga aktörer i immunförsvaret är blodcellerna. Bananflugans blodceller är, liksom våra, inblandade i immunförsvaret genom att döda och avlägsna, eller isolera, inkräktarna. I avhandlingen beskrivs att PGRP-LC även kan aktivera blodcellerna på ett sätt som är typiskt vid en infektion.
Om en bananfluga saknar PGRP-LC försämras naturligtvis dessa viktiga funktioner, och djuret klarar inte av att bekämpa en infektion utan dör. I avhandlingen beskrivs också att inte bara immunförsvaret utan även den normala utvecklingen kan störas i en bananfluga med defekt eller saknat PGRP-LC.
Fredag 26 september försvarar Karin Borge-Renberg, Umeå centrum för molekylär patogenes (UCMP) sin avhandling med titeln Svensk titel: ”Kommunicera eller dö – Signalering i bananflugans immunförsvar”.
Disputationen äger rum klockan 13.00 i sal KB3A9, KBC-huset. Fakultetsopponent är professor Michèle Crozatier, CNRS-Centre de Biologie du Developpement, Toulouse, Frankrike.
Avhandlingen är elektroniskt publicerad, se
http://www.diva-portal.org/umu/theses/abstract.xsql?dbid=1817
Kontaktinformation
Karin Borge-Renberg är umeåbo sedan barnsben. Hon nås via e-post Karin.Borge.Renberg@ucmp.umu.se eller telefon 090-785 67 89.
Maria Lundesjö Ahnström har i sitt doktorsarbete vid SLU funnit att bäckenhängt kött blev mörare och förlorade mindre köttsaft. Variationen i mörhet minskade också.
Mörningsprocessen påbörjas efter slakt och innebär att proteinerna i muskeln börjar brytas ner. Mörhet, dvs. hur lätt det är att tugga köttet, är den viktigaste kvalitetsegenskapen för nötkött, vid sidan av smak och saftighet.
Yngre djur och djur av honkön betraktas generellt som mörare än äldre djur och djur av hankön. Mörheten beror också på olika faktorer under uppfödning, vid slakten och under tiden från slakt till konsumtion, den så kallade mörningstiden. I Sverige används många uppfödningssätt och raser, både köttraser och mjölkraser, vilket leder till en stor variation mellan slaktkroppar och styckningsdetaljer och därmed risk för stora skillnader i mörhet på köttet.
Bäckenhängning är en metod från 1960-talet som effektivt minskar variationen i mörhet på nötköttet. Den har dock inte kommit till allmän användning eftersom den innebär en del extraarbete. Livsmedelsagronom Maria Lundesjö Ahnström vid institutionen för livsmedelsvetenskap presenterar denna metod i sin doktorsavhandling från SLU.
Efter slakt sker en mängd kemiska reaktioner i köttet, bland annat drar sig musklerna samman. Under slaktprocessen hänger man vanligtvis upp slaktkroppen i hälsenan. Bäckenhängning innebär att man istället hänger slaktkroppen i bäckenbenet. Genom att hänga slaktkroppen på detta sätt hålls musklerna i bakdelen och ryggen mer utsträckta, jämfört med om man hänger den i hälsenan. Man förhindrar på så sätt att musklerna är helt sammandragna när mörningsprocessen påbörjas. I utsträckta muskler går mörningsprocessen snabbare eftersom utsträckta muskler är mörare från början och inte behöver möras lika lång tid som sammandragna muskler.
Maria Lundesjö Ahnström undersökte effekten av bäckenhängning på nötkreatur av mjölkras och köttras. De muskler som studerades var biff, innanlår, rostbiff och filé från ungtjur, tjur, kviga och ko. Bäckenhängning minskade skärmotståndet i alla muskler, utom filén, från ungtjurar och tjurar. Ingen motsvarande minskning i skärmotstånd fanns för kor. Biffen från köttraskvigor blev mörare efter bäckenhängning medan skillnaden var obefintlig för mjölkraskvigor. Variationen i skärmotstånd mellan styckningsdetaljer och mellan slaktkroppar minskade efter bäckenhängning.
För att förbättra mörningen brukar man i dagsläget använda sig av förlängd mörningstid. Bäckenhängning minskade emellertid behovet av ökad mörningstid eftersom bäckenhängt kött som mörats i sju dagar var lika mört som normalhängt kött som mörats i fjorton dagar. Vätskeförluster under mörning minskade i bäckenhängda muskler, speciellt i biffen och innanlåret. Mörhet, bitmotstånd och saftighet i kött från kvigor av köttras förbättrades vid bäckenhängning, mörheten ökade och bitmotståndet minskade. Mörheten ökade också om kvigorna slutuppföddes på stall under fyra månader. Bäckenhängning minskade emellertid behovet av denna slutuppfödning då bäckenhängt kött från kvigor som slaktades direkt efter bete var lika mört som kött från slutuppfödda kvigor.
Bäckenhängning är sammanfattningsvis ett bra verktyg för att minska variation och vätskeförluster under lagring samtidigt som mörheten i nötkött ökar.
————–
Livsmedelsagronom Maria Lundesjö Ahnström, institutionen för livsmedelsvetenskap, försvarar sin avhandling med titeln ”Influence of pelvic suspension on beef meat quality”. Disputationen avser agronomie doktorsexamen.
Tid: torsdagen den 25 september 2008 klockan 9.15
Plats: Sal O, Undervisningshuset, Ultuna.
Opponent: Associate professor. James Claus, Meat Science & Muscle Biology Laboratory, University of Wisconsin-Madison, Madison, USA.
Kontaktinformation
Mer information
Maria Lundesjö Ahnström, 018-67 19 49, Maria.L.Ahnstrom@lmv.slu.se
Escherichia coli är den bakterie som främst används vid såväl överuttryck som vid produktion av både membranproteiner och lösliga proteiner. Tidigare har det krävts mycket arbete för att hitta rätt typ av E.coli stam för att överuttrycka och/eller producera ett visst protein.
– Vi har nu lyckats ta fram en E. coli-stam som kan användas för att producera stora mängder olika typer av proteiner – både membranproteiner och lösliga proteiner, säger Dr. Jan-Willem de Gier, forskare vid Institutionen för biokemi och biofysik vid Stockholms universitet samt grundare av det nystartade företaget Xbrane Biosciences AB.
Upptäckten kommer på ett fundamentalt sätt att förenkla och effektivisera överuttryck och produktion av både membranproteiner och lösliga proteiner.
Dr. Jan-Willem de Giers grupp är en del av SSF-finansierade Center for Biomembrane Research (CBR). Bakteriestammen Lemo21(DE3) kommer att kommersialiseras genom Xbrane Biosciences AB, som är ett “spin-off”företag från CBR.
Läs mer om CBR: www.cbr.su.se
Läs mer om Xbrane Biosciences AB: www.xbranebio.com
Kontaktinformation
Jan-Willem de Gier, forskare, Institutionen för biokemi och biofysik, tfn 08-16 24 20 / 08-16 43 89, e-post Jan-Willem.deGier@dbb.su.se
För bild kontakta: press@su.se eller tfn 08-16 40 90
Migrationen av växtarter norrut tilltar som ett resultat av klimatförändringarna. Människan har också påverkat ekens utbredning genom att vi planterat enorma arealer ekskog. Vid Dalälven finns Europas nordligaste population av ek. Populationen består idag endast av vanlig ek, Quercus robur. Men de kommer sannolikt så småningom att få sällskap av medelhavsarterna av ek. När arter blandas kan det påverka kvaliteten och livskraften i bestånden.
– Eken är ett ekonomiskt viktig träslag för Europa. Det är inte alltid så bra att ekbestånd kontamineras av andra arter av ek, säger Johan Fogelqvist på Avdelningen för funktionell genomik vid Uppsala universitets Evolutionsbiologiska centrum, EBC.
Han har studerat hur ekar förökar sig. Metoden han använt gör att det går att få information om hur spridningen sett ut under flera generationer. Hans arbete ingår i EU-projektet Oakflow. Att arter sprider sig till nya områden är en av de två mekanismer som kan påverka ekbestånden. Ekar kan även pollineras av ekar från andra arter, något som kallas hybridisering. Ekologisk stress påskyndar den processen. Det betyder att utbytet av egenskaper över artgränserna redan ökat. Klimatförändringar kommer sannolikt att ytterligare påskynda hybridiseringsprocessen.
– Hybridiseringen kan påverka kvaliteten på träet. I lokalt anpassade bestånd kan hybridplantorna också bli sämre anpassade till det lokala klimatet. På så sätt kan ett ekbestånd bli mindre robust, säger Johan Fogelqvist.
Men både den vanliga spridningen och genspridningen kan även ha positiva effekter.
– I ett förändrat klimat så kan givetvis spridningen öka ekarnas anpassningsförmåga genom att det finns fler egenskaper i ett ekbestånds genpool. Så man kan väl säga att lagom blandning är bäst.
Resultaten i Johan Fogelqvists avhandling och det EU-projekt den ingår i är en pusselbit som kommer att hjälpa forskare och skogsvårdare att bättre förstå den spridning och den hybridisering som redan pågår och att möta förändringarna i ekbestånden som kommer att följa i klimatförändringarnas fotspår. På så sätt är resultaten ett steg på vägen mot effektivare metoder att återskapa, behålla och stödja skogsbestånd.
Johan Fogelqvist kommer från Varnhem mellan Skara och Skövde.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Johan Fogelqvist på telefon 0704-159178, eller e-post johan.fogelqvist@ebc.uu.se
Anabola steroider används under kontrollerade former inom vården. Men de har nått sin största ryktbarhet utanför vården, huvudsakligen för att idrottare och kroppsbyggare använder de anabola steroiderna som ett sätt att öka sin muskelmassa.
Carolina Birgner har studerat vilka biokemiska effekter den anabola steroiden nandrolon har i hjärnan. Hon har särskilt studerat hur den påverkar signalsubstanserna dopamin som är inblandat i drogberoende, och serotonin, som påverkar impulsivitet och aggressivitet.
Carolina Birgner har konstaterat att långtidseffekten av nandrolon är att dopaminnivåerna sjunker i hjärnan. Dopamin är förknippat med de symptom som uppträder under ett drogberoende.
– Därför är det sannolikt att även nandrolon är beroendeframkallande, säger Carolina Birgner.
De flesta beroendeframkallande drogerna höjer tillfälligt nivåerna av dopamin i hjärnan. Om hjärnan utsätts för detta ofta och under en länge tid så kommer dopaminnivån istället att sjunka under det normala. Det har därför föreslagits att steroider kan fungera som inkörsport till annat missbruk. Den sänkta dopaminaktiviteten som nandrolon orsakar kan vara en drivkraft till att självmedicinera med andra droger som tillfälligt höjer nivåerna av dopamin, som exempelvis amfetamin.
Carolina Birgner konstaterar även att intaget av nandrolon påverkar effekterna av andra droger. I sin avhandling har hon sett att nandrolon minskar effekterna av just amfetamin.
– Den anabola steroiden påverkar dopaminsystemet så att effekten inte blir den förväntade när man tar en annan drog, säger Carolina Birgner.
Effekterna för dem som missbrukar anabola steroider är till en början positiva, med ökad muskelmassa och ökat välbefinnande. Så småningom brukar en rad biverkningar uppträda. Det är vanligt att biverkningarna leder till missbruk av andra läkemedelssubstanser och illegala droger.
Den andra signalsubstansen Carolina Birgner studerat är serotonin, som dämpar impulsivitet och aggressivt beteende.
– Jag har observerat lägre aktivitet av enzymet monoaminoxidas i hjärnan efter intag av nandrolon, samt identifierat en mekanism i transporten av serotonin som kan göra att serotoninsignalen blir svagare än normalt. En möjlig konsekvens av detta är aggressivitet och sämre impulskontroll. Man har exempelvis observerat låga nivåer av monoaminoxidas i blodet på interner dömda för våldsbrott och hos impulsiva personlighetstyper.
Resultaten kan ge läkare och andra vårdgivare ytterligare ett verktyg för att förstå hur missbruk av anabola steroider påverkar människor.
Nandrolon och andra anabola steroider är syntetiska varianter av det manliga könshormonet testosteron och används inom vården för att det är effektivt att hjälpa kroppen att bygga upp vävnader. Man använder bland annat anabola steroider för att behandla benskörhet hos kvinnor i klimakteriet, för vissa typer av blodbrist som beror på att benmärgen inte kan tillverka tillräckligt med blodkroppar (aplastisk anemi), samt för att behandla svåra brännskador och andra stora vävnadsskador.
Nandrolon är idag den enda anabola steroiden som i Sverige är godkänd som läkemedel för människor.
Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta Carolina Birgner på telefon 0706-36 59 79 eller e-post Carolina.Birgner@farmbio.uu.se.
För 380 miljoner år sedan utvecklades våra fiskförfäder till de första fyrbenta djuren, tetrapoder. Dessa är förfäder till alla fåglar, däggdjur, kräldjur och groddjur. Eftersom ben och deras fingrar är så viktiga i evolution har forskarna länge funderat över om de uppstod för första gången hos tetrapoder, eller om de hade utvecklat från element som redan fanns hos deras fiskförfäder.
När gener som är nödvändiga för fenornas utveckling hos zebrafiskars (en strålfenig fisk som är en avlägsen släkt till kvastfeningfiskar) undersöktes och jämfördes med genen som styr benens utveckling hos mus, upptäckte forskarna att zebrafiskar saknade de genetiska mekanismer som är nödvändiga för utveckling av fingrar.
Därför drog man slutsatsen att fingrar uppstod hos tetrapoder. Denna bild fick stöd av att även fossilen Panderichthys, ett ”övergångsdjur” mellan fisk och tetrapod, verkade sakna fingeranlag i sina fenor.
I den aktuella studien har medicinsk röntgen (CT-scan) använts för att rekonstruera en tredimensionell bild av Panderichthys fenor.
Resultatet visar hittills oupptäckta element som utgör anlag för fingrar i fenorna. Liknande anlag har visats en gång tidigare, nämligen för två år sedan hos Tiktaaliks som är en mer tetrapodliknande grupp. Tillsammans med information om fenutveckling hos hajar, skedstör och australiska lungfiskar kan nu forskarna definitivt dra slutsatsen att fingrar inte var något nytt för tetrapoder.
– Detta var den avgörande pusselbiten som bekräftar att anlag för fingrar fanns redan hos tetrapodens förfäder, säger Catherine Boisvert.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Catherine Boisvert på +61 437 535 211 (OBS! Före kl 15.00, befinner sig i Australien), catherine.boisvert@ebc.uu.se eller Per Ahlberg, 018-471 26 41, per.ahlberg@ebc.uu.se
– Kunskapen om klimatförändringar bör öka bland kommunpolitiker och allmänhet. De behöver också bli mer säkra på vad de faktiskt vet och vad de inte vet om klimat och klimatförändringar, säger Eva-Lotta Sundblad.
Hennes forskning visar att kunskapen om klimatförändringar är olika i de fyra samhällsgrupper hon undersökt. Kunskapsnivån var högst bland klimatexperter, något lägre bland miljöjournalister och betydligt lägre bland kommunpolitiker och allmänhet.
Samtliga grupper visste dock mer om möjliga orsaker till klimatförändringar än om dagens klimattillstånd och vilka de troliga framtida konsekvenserna blir av klimatförändringarna.
Dessutom kände samtliga grupper bättre till möjliga negativa effekter på naturen än på människor och deras hälsa.
– Kunskapsnivån skiljde sig alltså mellan grupperna medan typen av kunskapsluckor var desamma, säger Eva-Lotta Sundblad.
Kunskapen om orsakerna till och konsekvenserna av klimatförändringar är sällan helt säker. Den egna säkerheten om att man har kunskap, dvs. konfidensen, visade sig ha samma mönster som kunskapsnivån för de fyra grupperna. Men experter och journalister var även mer realistiska i sina bedömningar om sin egen kunskap än politikerna och i synnerhet allmänheten.
– Det innebär att politiker och allmänhet var osäkra på vad de faktiskt visste, säger Eva-Lotta Sundblad. Ju mer osäker kunskapen är, desto större är sannolikheten att den inte tas på allvar.
Att klimatkonsekvenserna bara är sannolika och inte helt säkra kan också påverka människors bedömningar. Man har en annan beredskap inför förändringar om sannolikheten för att de verkligen blir av är större. När i framtiden som konsekvenserna av klimatförändringarna kan förväntas inträffa har också betydelse för beredskapen till att ändra sitt beteende.
– Generellt är människors riskbedömning för klimatförändringen högre när de har mer kunskap, säger Eva-Lotta Sundblad. Framför allt finns ett samband mellan att ha kunskap om konsekvenser för människors hälsa och att anse att klimatkonsekvenserna är allvarliga.
För att öka miljöengagemanget bland politiker och allmänheten det därför viktigt att experternas kunskap om klimatförändringar når ut och att ny och säkrare kunskap om möjliga konsekvenser, framför allt för människors hälsa, tas fram.
Avhandlingens titel: People’s knowledge about climate change: Uncertainty as a guide to future commitments
Avhandlingsförfattare: Eva-Lotta Sundblad, 031 – 786 1662,e-post:Eva-Lotta.Sundblad@psy.gu.se
Fakultetsopponentens namn: Professor Gisela Böhm, Bergen, Norge
Tid och plats för disputation: fredagen den 26 september 2008, kl. 10.00, Sal F1,
Haraldsgatan 1, Göteborg.
För en e-publicerad version av avhandlingen gå till: http://handle.net/2077/17696
Kontaktinformation
Eva-Lotta.Sundblad@psy.gu.se
Vid en bedömning av förutsättningarna för en effektiv indrivning av en enskild fordringsägares fordringar, liksom av statens skattefordringar i andra EU-stater, krävs det en hel del kunskaper om bland annat EG-rätt, konventioner och nationell rätt. Det gäller dessutom när fordringsägarna har att ta ställning till de för- och nackdelar som en konkurs kan innebära jämfört med en indrivning i andra stater.
– Förändringstakten i utvecklingen av EG-rätten inom indrivningsområdet har särskilt under senare år varit betydande. Allt fler och effektivare möjligheter har skapats för att driva in fordringar, säger Mikael Berglund.
– Dessutom har många EU-stater, inklusive Sverige, konventioner relaterade till detta område med stater utanför EU. Fordringsägare och betalningsskyldiga, som bättre vill tillvarata sina intressen, men även ekonomer och jurister, har därför anledning att öka sina kunskaper om indrivning av fordringar inom EU.
– Även vid en eventuell successiv harmonisering av nationell rätt inom Europa, kommer betydande nationella olikheter att bestå inom överskådlig tid. Dessa olikheter blir särskilt tydliga för en fordringsägare, som till exempel med stöd av EG-rätten ansöker om indrivning av sina fordringar parallellt i flera EU-stater. Dessa kan resultera i en varierande grad av effektivitet, beroende på var de äger rum, säger Mikael Berglund.
Kontaktinformation
För mer information, vänligen kontakta:
Mikael Berglund, forskare vid HHS
Tel. 08- 764 86 73
Mobil: 070-817 58 31
E-post: mikael.h.berglund@comhem.se.
Sofia Caesar, doktorand i evolutionsbiologi disputerar med sin avhandling ”An integrated approach to colour polymorphism and polyandry in pygmy grasshoppers”. Sofia har studerat färgpolymorfa torngräshoppor och hur deras parningsstrategier påverkar avkommans färgteckning och överlevnad.
Färgvariationerna, färgmorferna, hos torngräshoppor är genetiskt betingade och tydliga exempel på genetisk mångfald inom en art. Olika färgmorfer har en mängd olika egenskaper, såväl morfologiska, beteendemässiga som fysiologiska. Olika morfer har också skilda behov och förmåga att klara olika livsbetingelser. Förekomsten av olika morfer varierar därför mellan områden och över tid, speciellt i populationer på brända hyggen, där livsbetingelserna ändras snabbt.
Resultaten i avhandlingen visar dels att en hona kan öka den genetiska variationen (färgvariationen) bland avkomlingarna genom att para sig med flera hannar. Dels att en ökad inomkullsvariation gynnar avkomlingarnas överlevnad, sannolikt för att olika morfer utnyttjar olika resurser.
En hona som parar sig med flera hannar och producerar en färgvariabel avkomma kan även försäkra sig om att åtminstone några av hennes avkomlingar kommer att vara väl rustade att möta en oförutsägbar framtid.
Disputationen äger rum den 26 september kl. 9.00 i hörsalen “Fullriggaren”,
Landgången 4, vid Gästhamnen i Kalmar.
Opponent är professor Michael Majerus från University of Cambridge.
Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Sofia Caesar,
doktorand evolutionsbiologi
Tel: 0480-44 7332
sofia.caesar@hik.se
Avhandlingen behandlar främst produktionen av energirika neutrala atomer (ENA). ENA bildas när plasma från en stjärna möter en atmosfär. Institutet för rymdfysik har instrument i omloppsbana kring både Mars och Venus som mäter ENA-produktionen vid dessa planeter.
Tidigare har också höga flöden av ENA från jorden kunnat uppmätas av NASA-instrument. Kunskap om ENA-produktionen ökar vår kunskap både om stjärnvinden, d.v.s. plasmat från en stjärna, och om atmosfären kring den kropp som stjärnvinden växelverkar med.
I avhandlingen visas att de observationer som gjorts med rymdteleskopet Hubble tyder på att det finns ENA kring planeten HD 209458b.
– Förutom att vi visar på stora likheter mellan stjärnvinden från HD 209458 och stjärnvinden från vår egen sol, så kan vi också utvidga vår kunskap om atmosfären kring planeten HD 209458b, berättar Andreas Ekenbäck.
Detta arbete resulterade i en artikel som februari 2008 publicerades i Nature och utgör en del av avhandlingen.
För att kunna göra noggranna beräkningar av stjärnvindens växelverkan med en atmosfär har stora parallelldatorer vid Umeå och Lunds universitet utnyttjats. Speciell programmering krävs för att utnyttja kraften i en parallelldator.
Avhandlingen presenterar ett mjukvaruverktyg som underlättar användandet av parallella datorer för att göra simuleringar av en stjärnvind och dess växelverkan med en atmosfär.
Andreas Ekenbäck (född 1975) är uppvuxen i Stockholm och har läst till civilingenjör vid KTH och civilekonom vid Stockholms universitet. Tidigare har Andreas även varit utbytesstudent i Paris och arbetat på Sveriges ambassad i Moskva. Sedan 2003 har han varit doktorand vid Umeå universitet och anställd vid Institutet för rymdfysik i Kiruna.
Doktorandprojektet ingår i den nationella forskarskolan i rymdteknik.
Fredagen den 26 september 2008, kl. 10, försvarar Andreas Ekenbäck sin avhandling i rymdteknik med titeln ”Numerical modelling of ENAs from stellar wind interactions” [Numerisk modellering av ENA från växelverkan med stjärnvind] i IRF:s aula på Rymdcampus i Kiruna.
Fakultetsopponent är Dr Michael R. Collier, NASA/Goddard Space Flight Center, Maryland, USA.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta gärna:
Andreas Ekenbäck, tel 0739-848423, andreas@irf.se
Rick McGregor, informationsansvarig, IRF, tel. 0980-79178, rick.mcgregor@irf.se
Det är grundämnet rubidium som Robert Saers kylt ned med hjälp av lasrar och förångningskylning, en process där de varmaste atomerna avlägsnas för att sänka medeltemperaturen. När temperaturen sjunker och tätheten hos gasen ökar övergår atomerna till en annan tillståndsfas som kallas Bose-Einsteinkondensat.
I denna fas reagerar atomerna på ett sätt som skiljer sig från vad vi är vara vid för gaser vid rumstemperatur. Genom att fånga in dessa ultrakalla atomer med hjälp av så kallade optiska kristallgitter har han både i experiment och teoretiskt undersökt atomerna.
I avhandlingsarbetet har Robert Saers utfört experiment på laboratorium i Florens i Italien och Mainz i Tyskland. Vid Umeå universitet har han konstruerat ett experiment för att fånga in och kyla av isotopen rubidium-87.
– Experimentet kan fånga mer än 200 miljoner atomer vid en temperatur kring den absoluta nollpunkten, närmare bestämt cirka 10 mikrokelvin, berättar Robert Saers.
För att kyla atomerna ytterligare, och få dem att övergå till ett Bose-Einsteinkondensat, har han konstruerat en magnetisk fälla. Denna är testad och har en livstid på nio sekunder.
Atomerna som överförts till denna magnetfälla kan kylas ytterligare genom förångningskylning. Denna process har han testat, men den är ännu inte optimerad.
Fredagen den 3 oktober försvarar Robert Saers, institutionen för fysik, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Ultracold rubidium atoms in periodic potentials.
Disputationen äger rum kl. 10.15 i N200, Naturvetarhuset.
Fakultetsopponent är universitetslektor Jan W. Thomsen, Köpenhamns universitet, Danmark.
Robert Saers är född och uppvuxen i Märsta, Sigtuna kommun.
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta:
Telefonnummer: 090-786 50 37 eller 090-786 50 69 39
E-post: robert.saers@physics.umu.se
Målet med studierna har varit att klarlägga vilka signalmolekyler som är inblandade i den tidiga fosterutvecklingen av de celler som skall ge upphov till det perifera nervsystemet samt i bildandet av de celler som blir ”isthmus”. Den senare är under fostertiden en viktig signaleringsregion i mellersta delen av hjärnan. Den reglerar bildandet av viktiga celltyper i hjärnstammen, t.ex. de dopamin-producerande celler som är skadade vid Parkinsons sjukdom.
Centrala nervsystemet består av hjärnan och ryggmärgen. Perifera nervsystemet består av sinnesorganen som ger oss information om omvärlden samt de nervceller som skickar denna information till det centrala nervsystemet. Perifera nervsystemet innefattar också det autonoma (självständiga) nervsystem som styr grundfunktioner hos olika organ, t.ex. hjärta och mage.
Avhandlingen visar hur det centrala och perifera nervsystemet utvecklas under embryoperioden samt hur samspelet mellan de olika signalerna ser ut och vid vilka tidpunkter de är nödvändiga för bildande av nervsystemets celler.
Anläggandet av det perifera nervsystemet styrs av en nyupptäckt mekanism som innefattar återkommande bruk av signalmolekylerna Wnt och BMP. Upptäckten att tidsordningen mellan olika signaler avgör celldifferentieringen har stor principiell betydelse för förståelsen av hur olika organ bildas under fostertiden. Avhandlingen visar också att Wnt och FGF är de signalmolekyler som styr bildandet av isthmus.
Fredagen den 26 september försvarar Cédric Patthey, Umeå centrum för molekylär medicin (UCMM), Umeå universitet, sin avhandling med titeln Induction of the Istmic Organizer and Specification of Neural Crest Cells.
Disputationen äger rum kl. 09.00 i Major Groove, by. 6L, NUS.
Fakultetsopponent är dr Corinne Houart, Medical Research Council Centre for Developmental Neurobiology, Kings College, London, UK.
Kontaktinformation
Cédric Patthey, som är uppväxt i Romandiet (fransktalande Schweiz), kom 2003 till Umeå för att doktorera i cell- och molekylärbiologi.
Han kan nås på tel. 090-785 44 23, e-post cedric.patthey@ucmm.umu.se
I befolkningen är förmaksflimmer den vanligaste rytmrubbningen. Direkt efter hjärtkirurgi ökar förekomsten av förmaksflimmer till mellan 23 % och 45 % beroende på typ av operation för att sedan falla tillbaka på mer normala nivåer. De exakta orsaksmekanismerna är ännu okända. Avhandlingen syftar till att analysera förmaksflimmer i termer av riskfaktorer, effekter på patientöverlevnad och möjlighet till en skyddande behandling mot rytmrubbningen.
Samtliga patienter som genomgått hjärtoperationer under en 10-årsperiod vid Umeå-kliniken studerades. Den genomsnittliga förekomsten av förmaksflimmer var ungefär 26 %, uppdelat i 23 % för kranskärloperation, 40 % för klaffkirurgi och 45 % för kombinationsingrepp. Ålder var den starkaste riskfaktorn som förklarar förmaksflimmer. Överraskande nog visade sig patienter som var rökare fram till operationen ha en lägre förekomst av efterföljande förmaksflimmer jämfört med icke-rökande patienter. Detta bedöms vara en effekt av tillvänjning från nikotin och stresshormoner som skyddar mot flimret, men är inte ett argument till stöd för rökning.
I synnerhet innebär hög ålder en ökad risk för förmaksflimmer, oavsett operationstyp. Andra faktorer som bidrar till förmaksflimmer är cellförändringar i förmaket och adrenalinrelaterade tillstånd. För patienter som genomgår kranskärlskirurgi ses däremot ytterligare förklarande faktorer som exponeras vid operationens slut och som speglar hjärtmuskelns kondition. Sökandet efter riskfaktorer gör att man kan rikta en skyddande behandling till den grupp av patienter som väntas bli drabbad av förmaksflimmer, något som även studerats i avhandlingen. Denna patientgrupp måste även värderas med avseende på i vilken mån de klarar den skyddande medicinering som står till buds. Förmaksflimmer försämrar långtidsöverlevnaden hos patienter som genomgått kranskärloperation, men ej efter klaffingrepp.
I allmänhet är bedömningen att förmaksflimmer är en banal komplikation efter kirurgi, en åsikt som bör tas med reservation enligt Mariscalcos arbete. För patienter som genomgått kranskärlskirurgi innebär episoder av förmaksflimmer efter operationen en ökad risk för förtida död, detta i ett perspektiv av upp till 13 år som studerats. Patienter med klaffar inopererade har inte samma mönster. Förmaksflimmer som inträffar under vårdtiden efter operation omhändertas snabbt och ger ingen ökad risk för patienten, det är i det långa förloppet som förmaksflimmer får effekt. Det är svårt att uttala sig ifall förmaksflimmer är en markör för en mer komplicerad hjärtsjukdom eller om det är en egen riskfaktor som förklarar den sämre långtidsöverlevnaden. Oavsett mekanism förtjänar patienter som drabbats av förmaksflimmer efter hjärtoperationen en noggrann övervakning och medvetenhet vid hemortens sjukvård.
Giovanni Mariscalco nås på telefon 090-785 69 70, mobiltelefon 0730-67 50 60 eller e-post giovannimariscalco@yahoo.it.
Torsdag 25 september försvarar Giovannis Mariscalco, Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap, kirurgi, sin avhandling med titeln ”Atrial fibrillation after cardiac surgery; An analysis of risk factors, mechanisms, and survival effects”.
Disputationen äger rum kl. 13.00 i sal B, 9 tr., Tandläkarhögskolan, NUS. Fakultetsopponent är doc. Bengt Åberg, Thoraxcentrum, Blekingesjukhuset, Karlskrona. Avhandlingen försvaras på engelska.
Avhandlingen är elektroniskt publicerad, se
http://www.diva-portal.org/umu/theses/abstract.xsql?dbid=1798
Kontaktinformation
Giovanni Mariscalco nås på telefon 090-785 69 70, mobiltelefon 0730-67 50 60 eller e-post giovannimariscalco@yahoo.it.
Patienter med diabetes typ 2, den överlägset vanligaste formen av diabetes uppvisar förändringar i regleringen av blodglukosnivån på grund av otillräcklig bildning av insulin (celldysfunktion) och/eller oförmåga att korrekt använda det insulin som produceras (insulinresistens). Kombinerade genetiska och miljömässiga faktorer tros vara ansvariga för dessa dysfunktioner och den resulterande försämringen av blodsockerregleringen. Bukspottkörteln är uppbyggd av exokrina och endokrina körtlar. Exokrina körtlar utsöndrar till kroppens ytor inklusive de i mag-tarmkanalen, endokrina körtlar ”insöndrar”, oftast hormoner, till blodet. Inom den endokrina delen, även känd som Langerhans cellöar, är de insulininsöndrande cellerna (beta-cellerna) den huvudsakliga aktören och därmed mycket viktiga för korrekt glukosmetabolism.
Betacellen är den cell i det vuxna däggdjuret som i störst mängd uttrycker insulingenen. Betacellerna integrerar och reglerar hela energiomsättningen i organismen, genom direkt eller indirekt kontroll av fettinlagring, proteinsyntes och uppbyggnad och nedbrytning av kolhydrater. Bukspottkörtelns betaceller syntetiserar insulin och utsöndrar det på lämpligt sätt för att hålla blodsockernivåerna inom ett relativt smalt område. Alla eventuella förändringar i betacellernas funktion får stor betydelse för blodsockerregleringen; ökad insöndring av insulin ger lågt blodsocker, minskad insöndring ger högt blodsocker och diabetes.
Den mogna betacellen reagerar på förhöjda glukosnivåer genom insöndring av insulin på ett strikt kontrollerat sätt. Joan Goulleys forskning visar att betacellens cellytereceptor BMPRIA och dess starkt bindande ligand (signalmolekyl) BMP4 uttrycks i Langerhans cellöar hos foster och hos vuxna. Forskningen visar också att signalering via BMPRIA i vuxna celler krävs för glukosstimulerad insulininsöndring , och att transgent ökat uttryck av BMP4 i alfa-celler eller systemisk tillförsel av BMP4-protein till möss förbättrar insulininsöndringen. Slutsatsen är att signalering genom BMP4-BMPRIA i beta-celler reglerar upp det genetiska maskineri som ligger bakom insulininsöndring.
I Joan Goulleys avhandlingsarbete har genmodifierade möss utvecklats som en modell för genetiskt respektive miljöfaktoriellt betingad diabetes med hjälp av signalering via signaleringsvägen BMP4-BMPR1A respektive enzymet Arsenit-inducerat ATP:as (Asna1). Asna-1 uttrycks i insulinproducerande celler både i däggdjur och i rundmasken Caenorhabditis elegans (C. elegans). Aktivering av ASNA1 i transgena möss, i djurmodellen imiterat genom ökad aktivering av ASNA1-genen, ökar mängden beta-celler men minskar samtidigt deras insulinsinsöndring. Joan Goulleys forskning visar att ASNA-1 uttrycks i bukspottkörteln under dess utveckling och har en roll i kontrollen av betacellernas energinivåer och deras insöndring av insulin. När extra Asna-1 förs in i betaceller som producerar insulin uppstår diabetes.
Dessa två studier visar att BMP och Asna-1 styr betacellernas funktion på olika sätt och underlättar förståelsen för vad som ligger bakom att betacellerna fungerar respektive upphör att fungera. En av studierna är publicerad i den prestigefyllda tidskriften Cell Metabolism.
Joan Goulley är född i Troyes, i provinsen Champagne, Frankrike. Han studerade i Rouen (Normandie, Frankrike) och gjorde ett projektarbete i Holland i 6 månader innan han anslöt till Helena Edlunds forskargrupp vid Umeå centrum för molekylär medicin (UCMM).
Torsdagen den 25 september försvarar Joan Goulley, Umeå centrum för molekylär medicin (UCMM), Umeå universitet sin avhandling med titeln ”Role of BMP signaling and ASNA 1 in Beta cells”.
Disputationen äger rum kl. 09.00 i hörsal Betula, by. 6M, NUS. Fakultetsopponent är docent Hindrik Mulder, Lunds universitet. Avhandlingen försvaras på engelska.
Avhandlingen är elektroniskt publicerad, se
http://www.diva-portal.org/umu/theses/abstract.xsql?dbid=1810
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Joan Goulley på telefon 090-785 44 30 eller e-post joan.goulley@epfl.ch.
Årligen drabbas tusentals personer av arbetsrelaterade skador. Vid sidan av det rent personliga lidandet uppgår skadeståndskostnaderna till mångmiljardbelopp, varför arbetsskadesystemet har såväl social som samhällsekonomisk betydelse.
Det svenska arbetsskadesystemet kännetecknas av att det grundläggande skyddet är offentligt administrerat och finansierat huvudsakligen genom arbetsgivar- och egenavgifter. Därutöver tillkommer ersättningar organiserade via avtal mellan arbetsmarknadens parter. En mycket liten del utgörs av privata försäkringar. Systemet regleras av både offentlig och privat rätt och lagstiftningen förändras kontinuerligt av ideologiska och konjunkturmässiga skäl vilket bidrar till dess komplexitet.
Försäkringslösningar framhävs medan skadeståndsrätten har förhållandevis liten betydelse i det svenska systemet. Stora delar av de ekonomiska kostnaderna för personskador bärs av de allmänna socialförsäkringarna. Det har underlättat framväxten av särskilda skadeståndsförsäkringar för vissa personskador, till exempel Trygghetsförsäkring vid arbetsskada. För den här typen av skadeståndsförsäkringar kräver inte lagen att någon ska kunna pekas ut som vållande av skadan för att ersättning ska betalas ut.
Systemet ger låga transaktionskostnader och antalet domstolsprocesser har minskat sedan det infördes på 1970-talet. Andra länder har därför med intresse studerat Sverige. Samtidigt skönjer Mia Carlsson en trend i den andra riktningen; för närvarande pågår en utredning om att överföra socialförsäkringsavgifterna för trafikskador till trafikförsäkringen. Det skulle innebära att finansieringen läggs på den privata försäkringsmarknaden. Om den genomförs innebär det ett systemskifte.
En målsättning är att alla arbetsskador ska ersättas oavsett hur eller i vilken form de har uppstått. I sin avhandling visar Mia Carlsson att vissa skador som inte leder till bestående arbetsoförmåga riskerar att falla mellan stolarna. Förändringar i underliggande system har fått effekter även i de skadeståndsrättsligt grundade ersättningssystemen.
Detta är ett av många exempel i avhandlingen på hur arbetsskadesystemets delar påverkar varandra.
Avhandlingen sammanbinder skadeståndsrättslig teoribildning med en konkretiserad tillämpning av arbetsskadereglerna, varmed framställningen har relevans för personskaderättes utveckling i stort.
Disputationen sker den 23 september klockan 10.00 i sal G Ahrreniuslaboratorierna. Opponent är Are Stenvik, Universitetet i Oslo.
Kontaktinformation
Ytterligare information
Mia Carlsson kan nås på mia.carlsson@juridicum.su.se eller 0730-55 30 54.
Bild på Mia Carlsson finns på http://www.juridicum.su.se/jurweb/Mia_Carlsson_tryck.jpg och http://www.juridicum.su.se/jurweb/Mia_Carlsson_webb.jpg
Boken går att beställa på Jure förlag order@jure.se
Även om kollektiva självmord är ovanliga får de konsekvenser – en sådan är att de påverkar uppfattningen om vissa former av religiösa grupper. Framför allt när samtida religiösa minoritetsgrupper diskuteras jämförs dessa ofta med de tre grupper som begått kollektiva självmord, Peoples Temple (1978), Ordre du Temple Solaire (Soltempelorden) (1994) och Heaven’s Gate (1997).
– Det finns en tydlig uppfattning att andra religiösa grupper kan komma att utföra liknande handlingar och dess medlemmar känner sig ofta utpekade som om de tillhörde ”självmordsekter”. Men de flesta nyreligiösa grupper kommer sannolikt aldrig att begå kollektivt självmord, säger Peter Åkerbäck, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusstudier, Stockholms universitet.
Den analys som Peter Åkerbäck presenterar i sin avhandling visar på att dessa tre grupper inte alls kan jämföras med andra religiösa grupper. Han fokuserar sin analys på respektive grupps föreställningar om frälsning och på deras livsåskådningar och kommer därmed fram till att dessa skiljer sig radikalt från många andra religiösa grupper. I deras väg mot det kollektiva självmordet vävdes tydliga ideologiska inslag in som gjorde att deras väg slutligen var oundviklig.
– När man studerar de tre gruppernas föreställningar och uppfattning om frälsning framträder en tydlig bild av att de under årens lopp utvecklade föreställningar om att de inte skulle komma att finnas kvar på jorden i all framtid, eller att det fanns alternativa mål att ta sig till. En slags obeständighet, säger Peter Åkerbäck.
Samtidigt är det viktigt att man inte alltför hårt likställer dessa tre grupper menar Peter Åkerbäck då hans analys visar att de tre grupperna skiljer sig kraftigt åt.
– Peoples Temple var en socialistiskt orienterad grupp där medlemmarna skulle leva tillsammans som en enda stor familj och dess medlemmar bestod till stor del av fattiga och marginaliserade individer. Soltempelorden var en helt annan rörelse där medlemmarna snarare var välbärgade och välutbildade. Gruppen hade karaktären av en hemlig order och ansåg sig som en religiös elit. Heaven’s Gate hade ytterligare en annan karaktär och bestod av data och science-fiction intresserade personer som älskade Star Trek och ansåg att de skulle hämtas av ett rymdskepp, berättar Peter Åkerbäck.
Att religiösa grupper begår kollektiva självmord är ytterst ovanligt.
– Förutom de tre grupper som jag studerat i min avhandling så finns det egentligen bara ett till exempel i modern tid och det skedde i Uganda år 2000, men om det finns det allt för lite material för att kunna dra några slutsatser, säger Peter Åkerbäck.
Avhandlingens titel: De obeständiga religionerna: Om kollektiva självmord och frälsning i Peoples Temple, Ordre du Temple Solaire och Heaven’s Gate
Peter Åkerbäck disputerar den 22 september 2008 kl 13.00 i hörsal 8, hus D, Universitetsvägen 10, Stockholm.
Kontaktinformation
Ytterligare information
Peter Åkerbäck, Religionshistoriska avdelningen, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusstudier, Stockholms universitet, tfn 08-16 3123, 08-16 1198 , mobil 073-8567017, hem 08-744 1996, e-post peter.akerback@rel.su.se
För bild på Peter Åkerbäck, kontakta universitetets presstjänst, e-post press@su.se, tfn 08-164090.
