Artikeln skrevs mars 2022 och aktualiserades oktober 2023. Kristina Bondjers är psykolog och forskare vid Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress i Norge och vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri, Uppsala universitet.

Hur hanterar vi oro i krissituationer?

Kristina Bondjers forskar om hur plötsliga och oväntade livsomständigheter påverkar människor.

– Det finns en stor variation i hur vi hanterar situationer som kan upplevas som hotfyllda eller som skapar oro.

– Dels handlar det om skillnader i hur ängsliga vi är vanligtvis och hur lätt vi har att reagera med rädsla och oro. Dels finns det skillnader i våra förutsättningar att hantera såväl vår praktiska situation som våra känslor kring situationen.

– En del kan tycka att det som händer känns avlägset, overkligt och svårt att ta in. En del kan känna sig bedövade och avtrubbade medan andra kan känna stark oro, bli väldigt upptagna av dagsläget och läsa mycket nyheter. Man kan även reagera med viss oro men ändå tycka att livet ungefär är som vanligt.

Hur påverkar kriser det mänskliga psyket?

– Generellt återhämtar sig de allra flesta bra på lång sikt efter svåra och stressfyllda situationer. Som situationen är i Sverige nu tror jag att de allra flesta här kommer att klara sig ganska bra. En del kanske märker att de börjar tänka annorlunda kring egna förberedelser eller krisberedskap även på sikt. Men för de allra flesta kommer såväl oro som vardag att övergå till något mer normalt igen. Det finns dock även här en individuell variation, dels beroende på tidigare sårbarhet och dels på erfarenheter vi har av svåra situationer.

Hur kan man handskas med vardagslivet samtidigt som man är orolig?

– Generellt ska man försöka hålla vardagen vid liv så gott det går. Vi mår bra av rutiner även om vi kanske inte märker det direkt. Effekten av att gå upp på morgonen, äta regelbundet och att göra sådant som får oss att må bra är ganska stor för de flesta. Även regelbunden fysisk aktivitet på en nivå som passar en själv är hjälpsamt för välmående. Samtidigt ska man inte förneka att det kan kännas jobbigt. Det handlar om att hitta en balans mellan att vara snäll mot sig själv och ha acceptans för att det är tungt just nu, att man känner sig påverkad, rädd och orolig.

– Det är också bra att dra lärdomar från hur man hanterade coronapandemin, vad som gick bra eller dåligt för en. Om man till exempel märkte att det spelade stor roll för ens välmående att hålla uppe sin träningsrutin – fortsätt göra det nu. Rent generellt är det viktigt att planera in luckor för återhämtning, och att identifiera det som gör det möjligt att återhämta sig.

– Om man märker att man blir mycket stressad av att titta på nyheter och spendera tid på sociala medier är det klokt att begränsa konsumtionen. Man kanske kan sätta en viss tid per dag att spendera på sociala medier eller med att läsa nyheter, och försöka fylla övrig tid med andra aktiviteter.

Vissa känner skuldkänslor för att man inte tycker att man har ”rätt” att vara orolig när andra har det mycket värre. Hur hanterar man det?

– Skuldkänslor är en svår känsla, och liksom andra svåra känslor brukar ett effektivt sätt för de flesta att hantera dem på vara att prata med andra om sina tankar och känslor. Det kan hjälpa till att ge perspektiv och nya infallsvinklar. En del kanske kan känna skuld över att man inte orkar följa med i all rapportering. Det kan vara klokt att påminna sig om att man inte behöver läsa och veta allt. Man behöver finna en balans mellan att engagera sig och återhämta sig.

– Kom ihåg att lidande är individuellt. Även om hotet är större ju närmare man är en kris eller katastrof, förtar det inte oro och lidande man känner när man är en bit bort. Det är viktigt att påminna sig om att jag får lov att vara rädd och ängslig, men också att jag än så länge är ganska trygg. Det blir inte tryggare eller bättre för någon annan om du har skuldkänslor på grund av att du känner dig rädd här.

Hur ska man tänka framåt?

– Det som framkommit under pandemin är att vår nyhetskonsumtion kan påverka hur vi mår. En del personer kan uppleva det som hjälpsamt att läsa mycket nyheter. Men för många blir det besvärande och leder till mer oro, även på sikt. Det är värt att fundera över; är det jag håller på med verkligen hjälpsamt för mig eller är det värt att lägga ner mobilen och minska skrollandet?

Hur rustar man sig mentalt?

  • Försök att hålla igång vardagen. Vi mår generellt bra av rutiner. Det är klokt att försöka fortsätta med dem så långt det går, även i svåra situationer.
  • Låtsas inte som att du är opåverkad av situationen. Det går att hålla i sina rutiner och samtidigt vara snäll mot sig själv när det känns trögare och svårare att göra det.
  • Påminn dig om att vi precis gått igenom en annan svår kris – coronapandemin. Ha förståelse för att det kan göra dig mer känslig för stress. Använd dig samtidigt av de erfarenheter du gjort om vad som kan hjälpa dig att känna dig lugnare.
  • Sök socialt stöd hos vänner, familj eller andra bekanta som du känner trygghet med eller förtroende för. Be om hjälp om du sliter med svåra känslor.
  • Prioritera mat, sömn och fysisk aktivitet. Det ger dig bättre förutsättningar för att hantera svåra situationer.
  • Det kan kännas meningsfullt att hjälpa andra i den mån det är möjligt. Kan du bistå med någon hjälp eller har du någon organisation du vill stötta?
  • Försök att undvika katastroftankar, om det går och om du kan. Undvik ”tänk om”-tankarna och försök att se vad vi vet och var vi är just nu.
  • Reglera din mediekonsumtion, fundera på hur mycket du faktiskt mår bra av. Om du märker att du mår sämre av skrollandet är det värt att fundera över om din nyhetskonsumtion verkligen hjälper dig att hantera situationen.
  • Om du mår mycket dåligt kan du söka professionellt stöd. På 1177.se kan du hitta information om var du kan vända dig.

Kristina Bondjers forskningsfokus är hur stressande, plötsliga och oväntade livsomständigheter påverkar människor på längre sikt. Vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri handlar hennes forskning om bedömning av posttraumatisk stress efter allvarliga händelser, långtidsförlopp av posttraumatisk stress och om allmänpopulationens mående under pandemin.

Text: Liisa Medin på uppdrag av forskning.se

En tredjedel av det landbundna kolförrådet finns i gräsmarker. Det innebär att koldioxid inte hamnar i atmosfären och spär på växthuseffekten. Den här kolinlagringen sker till exempel i naturbetesmarker, stäpper och savanner.

Ett 30-tal forskare, bland annat från Sveriges lantbruksuniversitet, har nu undersökt data från drygt 80 gräsmarker på sex kontinenter. Målet var att få en bättre förståelse för hur kolinlagringen fungerar. I studien ingår stäpper i Nordamerika, Serengetis savann, Svalbards tundra och naturbetesmarker i Alperna.

Forskare bedömer växternas mångfald på en gräsmark i nordvästra USA. Bild: Mary Ellyn DuPre

Fler växtarter gynnar lagring

Resultaten visar att markens kolförråd, eller mullhalt, ökar om det finns en större mångfald av växtarter. Sambandet är särskilt tydligt i varma och torra klimat.

Det här berodde dock inte på att det finns mer växter ovan jord på artrika gräsmarker, vilket forskarna hade förväntat sig. Istället fanns ett samband mellan artrikedom och växtlighetens kemiska sammansättning.

På artrika marker innehöll växtbiomassan mindre kväve i förhållande till mängden kol. Det här är ett tecken på att växterna innehåller mindre protein i förhållande till mängden växtfibrer – och sådant material bryts ned långsammare i marken. Att växtdelar bryts ner långsammare i artrika gräsmarker tycks vara en förklaring till att mer kol lagras i marken.

Kvalitet på organiskt materialet

Tidigare trodde man alltså att kolinlagringen i marken främst är kopplad till hur mycket växtbiomassa som tillförs marken, men forskarnas nya studie visar att kvaliteten på det organiska materialet har betydelse.

– Studien kan få långtgående följder, eftersom den antyder att en ekosystemförvaltning som återställer växternas mångfald i gräsmarker sannolikt förbättrar markens kolbindning, särskilt i varma och torra klimat, säger forskaren Marie Spohn vid SLU.

Vetenskaplig studie:

The positive effect of plant diversity on soil carbon depends on climate, Nature Communications.

Kontakt:

Marie Spohn, professor vid institutionen för mark och miljö,
Sveriges lantbruksuniversitet, marie.spohn@slu.se

Samverkan mellan exempelvis skola, polis och socialtjänst ses som ett viktigt verktyg i arbetet med att hjälpa ungdomar som riskerar att hamna i kriminalitet.

– Drivkraften är att man så gärna vill hjälpa till att vända utvecklingen för de här ungdomarna och deras familjer. Och då tänker man att det trots allt måste göras genom samverkan, säger Christina Söderberg.

Hon arbetar på Brottsförebyggande rådet och har även skrivit en doktorsavhandling vid Institutionen för kultur och samhälle vid Linköpings universitet. I avhandlingen har Christina Söderberg följt samverkansarbete i fyra kommuner och bland annat gjort intervjuer med representanter för polis, socialtjänst, skola och fritids.

Börjar bra, slutar med besvikelse

Avhandlingen visar bland annat att samverkansarbete i regel börjar bra och positivt men inte sällan mynnar ut i besvikelse. Efter några år kan parterna vara besvikna på att arbetet inte har gett resultat – och vara irriterade på att alla i samarbetet inte är lika engagerade.

– De flesta pratade om att man inte hade tillräckligt med åtgärder i verktygslådan för den här gruppen av unga. Så det leder inte till mycket mer än att man sitter där och pratar, säger Christina Söderberg.

Det finns heller ingen forskning, säger hon, som visar att samverkan i sig bidrar till att hjälpa ungdomar. De inblandade partnerna hinner också sällan göra uppföljningar av sitt arbete.

Ofta bortkastat – men måste inte vara det

Det innebär, säger Christina Söderberg, att samverkansarbete ofta är bortkastat jobb, så som det bedrivs. Men det går att ändra på. I så fall krävs att alla parter engagerar sig fullt ut, att syfte och målgrupp är klart och tydligt beskrivna och att det finns åtgärder som man är beredd att jobba intensivt och kraftfullt med. Samverkansparterna måste också följa upp åtgärderna för att se hur det går.

– Utifrån vilken risk den unge befinner sig i ska den få rätt insats. Det finns ju modeller för att göra bedömningar. En månad är lång tid för en ungdom. Man måste passa på när den är mottaglig. Det finns stora utvecklingsmöjligheter kvar, säger Christina Söderberg.

Delar på ansvaret

Trots att besvikelser är vanliga säger ingen av de intervjuade i avhandlingen att de vill att samverkansarbetet läggs ner. Alla, oavsett hur negativa och arga de har varit, uppger i intervjuer att de tror på arbetsformen.

En anledning, säger Christina Söderberg, är deltagarnas behov av att skapa mening för sig själva, eftersom samverkan ändå ger en känsla av att något görs. En annan förklaring, menar hon, är att organisationerna genom att ingå samarbete delar på ansvaret om resultaten uteblir eller inte kan påvisas.

Raka bud

Som projektledare på Brottsförebyggande föreläser Christina Söderberg ofta om samverkan. Hon säger att hon brukar lyfta fram de goda exempel som finns bland Sveriges 290 kommuner, men att hon också talar klarspråk:

– Det är viktigt att inte bara sitta och byta information med varandra, utan se till att det blir verkstad. Annars kan ni lika gärna lägga ner arbetet. Det brukar jag säga rakt ut.

Läs också: Framtidstro kan rädda unga från gängen

Avhandling:

Att skapa mening i en komplex praktik: Föreställningar om brottspreventiva samverkansformer mellan omsorg och kontroll, Christina Söderberg, Linköpings universitet.

Kontakt:

Christina Söderberg, fil. doktor i socialt arbete, Linköpings universitet
kickiesoderberg@gmail.com

Över en halv miljon personer i Sverige har diabetes. De allra flesta, 85-90 procent, har typ 2-varianten. Diabetes är världens snabbast växande folksjukdom och 425 miljoner människor är drabbade, enligt Svenska diabetesförbundet.

Det här medför ett växande behov av bra medicinsk behandling. Forskare vid Karolinska institutet och Kungliga tekniska högskolan har nu utvecklat en medicinsk mikroenhet – ett chip med insulinproducerande celler i ögat för att hålla diabetessjukdomen i schack.

Håller miniorgan på plats

Tekniken öppnar alltså för cellbaserad terapi, av till exempel diabetes, med ögat som bas.

Mikroenheten möjliggör, utan att använda stygn, exakt positionering av så kallade miniorgan i ögat. De Langerhanska öarna, den insulinproducerande delen i bukspottskörteln, är exempel på ett miniorgan.

– Vi har konstruerat den medicinska enheten så att den kan hålla levande miniorgan i en mikrobur med en ny klaffdörrsteknik, detta för att undvika behovet av ytterligare fixering, säger Wouter van der Wijngaart som är professor inom mikro- och nanosystem vid KTH.

Implantatet fungerar på möss

Forskarna har utformat hela enheten som en kil. Det gör det möjligt att mekaniskt fixera strukturen i vinkeln mellan regnbågshinnan och hornhinnan i den främre ögonkammaren.

– När vi testade tekniken i möss observerade vi att enheten behöll sin position i den levande organismen i flera månader och att miniorganen snabbt integrerades med värddjurets blodkärl och fungerade normalt, säger Anna Herland, forskare inom bionanoteknologi vid KTH och Scilife-lab.

Per-Olof Berggren, professor vid Karolinska institutet, har lång erfarenhet av transplantation av Langerhanska öar till den främre ögonkammaren hos möss.

– Den aktuella enheten är unik och kommer bland annat att utgöra basen för vårt fortsatta arbete att utveckla ett integrerat mikrosystem för studier av de Langerhanska öarnas funktion och överlevnad i den främre ögonkammaren. Detta är också av stor translationell betydelse då transplantation av Langerhanska öar till främre ögonkammaren hos människa är föremål för kliniska prövningar i patienter med diabetes, säger Per-Olof Berggren.

Ett första steg

Förutom diabetes har olika behandlingar med celltransplantationer även påbörjats inom andra sjukdomsområden. Ett hinder för utvecklingen av cellterapier är dock bristen på icke-invasiva metoder som kan övervaka att transplantaten fungerar bra över tid.

Forskarna menar att deras uppfinning är ett första steg mot mer avancerade medicinska mikroenheter, som både kan lokalisera och kontrollera funktionen hos celltransplantat.

–Vår design kommer att möjliggöra framtida integrering och användning av mer avancerade enhetsfunktioner som integrerad elektronik eller läkemedelsfrisättning, säger Anna Herland.

Därför används ögat

  • Ögat är ett så kallat immunpriviligierat organ. Det innebär att när kroppen inledningsvis reagerar på ett implantat har ögat i stort sett inga immunceller som kan ge negativa reaktioner.
  • Ögat är forskarnas enda fönster in i kroppen. De kan i detalj studera vad som händer med implantatet över tid genom observationer och mikroskopi. När forskarna kontrollerat att allt fungerar kan de överväga andra placeringar av implantatet.
  • Tekniken kan användas på både diabetes typ 1 och 2 eftersom det handlar om transplantation av öar – det vill säga botande behandling. I första hand är tekniken tänkt för typ 1-diabetes.

Vetenskaplig studie:

3D-Printed Biohybrid Microstructures Enable Transplantation and Vascularization of Microtissues in the Anterior Chamber of the Eye, Advanced Materials.

Kontakt:

Anna Herland, universitetslektor vid avdelningen för bionanoteknologi på KTH, Scilifelab samt forskningscentret AIMES vid KTH och KI, aherland@kth.se

Per-Olof Berggren, professor i experimentell endokrinologi, Karolinska institutet,  per-olof.berggren@ki.se