Ulrika Elonora av Danmark, Lovisa Ulrika av Preussen, Sofia Magdalena av Danmark och Josefina av Leuchtenberg. Trots stora politiska förändringar under 1600-, 1700- och 1800-talen tycks drottningrollen påverkas förvånansvärt lite under den tidsperioden.
– Det går sällan att knyta bilden av drottningarna till ett specifikt styre. Drottningens funktion i samhället, och i förlängningen hela monarkins funktion, bygger på mer svårrubbade värden som ligger bortom den enskilda politiska kontexten, säger historikern Avigail Rotbain vid Göteborgs universitet.
Resultatet går att koppla till vår samtid, menar hon.
– Flera demokratiska länder är än idag monarkier, och trots att deras existensberättigande ibland tycks svårförklarat är deras existens tämligen ohotad. Monarkins existensberättigande har under lång tid varit förankrat bortom det enskilda styret, och skapar ett samhällsvärde bortom den renodlade politiska strukturen.
Förpliktelser långt utanför familjen
Kungahuset fyllde länge en central funktion i samhället, även under perioder när dess politiska inflytande var begränsat. Som den formella makthavaren var kungen en viktig symbol för Guds makt på jorden och faderlig auktoritet, men monarkin har aldrig burits upp av enbart kungen.
– Drottningen har bidragit till att skapa en jämvikt mellan regentskapets maskulina och feminina aspekter, säger Avigail Rotbain.
I sin avhandling ”Könets krona” analyserar hon representationen av svenska drottningar från 1600-talets stormaktsenvälde till 1800-talets medborgarsamhälle. Utifrån tillfälliga trycksaker, skrivna vid kungliga tilldragelser som bröllop, kröningar och begravningar, visar hon hur bilden av drottningen präglades av kontinuitet men också förändring.
Drottningens förpliktelser som hustru och mor gick långt utanför den egna familjen.
– Syftet har varit att förklara hur representationen av drottningar konstruerades och förhandlades samt att analysera kontinuitet och förändring i representationen.
Från landsmor till kvinnlig idealbild
Avhandlingen visar att det var viktigt att visa att drottningen integrerades och förankrades i monarkin. Hon kunde inte vara en anonym barnaföderska, som ibland antytts i äldre forskning, utan hon skulle representera den feminina halvan av regentskapet. Drottningen hade i undersökningens början en viktig roll för folket. Som landsmor skulle hon med välgörenhet, och genom att blidka både sin make kungen och Gud, verka för att folket inte straffades för hårt.
– Vid undersökningens slut var drottningen inte längre folkets mor och beskyddare, istället var hon en idealbild av kvinnlighet och moderlighet som undersåtarna kunde eftersträva att likna.
För cancerpatienter ses immunterapi alltmer som den fjärde hörnstenen i behandlingsarsenalen vid sidan av kirurgi, strålbehandling och cytostatika.
– Förhoppningen är att behandlingen ska visa sig effektiv, utan att medföra svåra biverkningar, och därmed kan registreras som läkemedel för klinisk användning, säger Gustav Ullenhag, överläkare och docent på cancerkliniken, Akademiska sjukhuset och forskare i translationell immunterapi, Uppsala universitet.
Cancerceller sprängs sönder
Forskarna använder ett så kallat onkolytiskt virus, som utvecklats av professor Angelica Loskogs forskargrupp vid Uppsala universitet tillsammans med ett läkemedelsföretag.
Viruset bär med sig gener för immunstimulerande ämnen, och injiceras upprepade gånger i tumören. Detta leder till att cancerceller sprängs sönder och stimulerar immunförsvaret att angripa cancern, förhoppningsvis även metastaser som inte injicerats.
Studien inleddes våren 2018 och beräknas pågå fram till 2021.Totalt kommer över 40 patienter att delta, samtliga har avancerad (icke operabel) cancer med ursprung i bukspottskörtel, gallvägar, tjock/ändtarm eller äggstockar. Den immunstimulerande genterapin ges som komplement till den cytostatikabehandling de annars skulle ha fått.
Åtta injektioner i metastaser
– Tidigare har vi utvärderat säkerheten. I höst inleds Fas II, som innebär att alla patienter får den dos som bedömts bäst och att vi utvärderar hur effektiv cancerbehandlingen är, berättar Gustav Ullenhag.
Deltagarna i studien får sammanlagt åtta injektioner varannan vecka i metastaser (dottertumörer). Injektionerna ges ultraljudsväglett av radiologerna. Effekten mäts med hjälp av röntgenundersökningar, men forskarna undersöker även immunologiska svar i både blod och metastaser.
Framsteg inom immun- och genterapi
2018 gick Nobelpriset i medicin till forskarna James P Allison och Tasuku Honjo, som belönades för upptäckten av cancerbehandling genom hämmande av immunförsvarets bromsmekanismer.
Så kallade immunkontrollpunktshämmare, som binder till och blockerar hämmande proteiner på T-cellerna, är nu en etablerad behandling mot flera cancerformer, framförallt malignt melanom.
Överst till vänster: För aktivering av T-celler behöver T-cellsreceptorn känna igen en främmande struktur bunden till en så kallad antigenpresenterade cell. För aktivering behövs även T-cellens gaspedal. CTLA-4 fungerar som en broms som kan förhindra gaspedalens funktion. Nederst till vänster: Allison upptäckte att antikroppar mot CTLA-4 hindrar bromsens funktion vilket leder till att T-cellen aktiveras så att den kan angripa cancerceller. Överst till höger: Honjo upptäckte en annan broms (PD-1) som hämmar aktivering av T-cellen. Nederst till höger: Antikroppar mot PD-1 hindrar bromsens funktion vilket leder till att T-cellen aktiveras. Resultatet blir ett mycket effektivt angrepp på cancerceller. Källa: nobelprize.org
Ett annat exempel på immunterapi är Car T-cellbehandling som handlar om att modifiera kroppens immunförsvar. Akademiska var först i Europa att erbjuda behandlingen mot lymfom och leukemier och den är nu registrerad och godkänd inom EU.
Svenska forskare har analyserat vilka risker som finns vid olika nivåer av långtidsblodsocker, alltså genomsnittliga blodsockernivåer över två-tre månaders tid. Resultaten i studien blir extra intressanta i ljuset av att det saknas internationell konsensus om vilken blodsockernivå som är den bästa att eftersträva.
Studien omfattar drygt 10 000 vuxna och barn med diabetes typ 1. Med hjälp av svenska diabetesregister har personerna i studien kunnat följas under åtta till tjugo års tid.
Risker vid olika nivåer
Den genomsnittliga blodsockernivån mäts i vården sedan många år med en biomarkör som kallas HbA1c. I Sverige är målsättningen hos vuxna att personer med diabetes typ 1 ska ha HbA1c på 52 mmol/mol eller lägre, och barn 47 mmol/mol eller lägre. På andra håll i världen ligger riktvärdena på mellan 48 och 58 och är ofta högre hos barn än vuxna.
Av studien framgår att ett värde över 52 mmol/mol ökar risken för milda förändringar på ögon och njurar. Synhotande ögonskador uppstår främst vid betydligt högre värden. Att hålla sig på 52 eller lägre minskar alltså risken för organpåverkan, men ett värde under 48 visade inte ytterligare riskminskning.
– Vi kunde inte se att det förekom färre organskador vid dessa lägre nivåer. När det gällde medvetslöshet och kramper, som är relativt ovanligt, såg vi en viss riskökning vid lägre HbA1c. Patienter som har ett lågt HbA1c behöver vara medvetna om att de inte har alltför mycket låga glukosvärden, svängningar i blodsockret eller ansträngningar att hantera sin diabetes, säger Marcus Lind, professor i diabetologi och förstaförfattare bakom publiceringen.
Kunskap också för föräldrar
I studien har Marcus Lind, professor vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och överläkare vid NU-sjukvården i Uddevalla, delat huvudansvar med Johnny Ludvigsson, senior professor vid Linköpings universitet, med diabetes hos barn som specialområde.
Studien kan vara med och utgöra ett viktigt underlag för diabetesvården, menar forskarna.
– Att bättre känna till sambandet mellan blodsockernivå och risk är ytterst viktigt då vården, samhället, patienter och föräldrar använder stora resurser för att nå en viss blodsockernivå, säger Johnny Ludvigsson. Att uppnå ett lågt HbA1c kan för vissa kräva att barn behöver väckas flera gånger per natt, extra glukosmonitorering och noga hänsyn till diet och fysisk aktivitet dag efter dag, vilket kan bli extremt betungande.
Hönsrasen White Plymouth Rock har varit central för utvecklingens av dagens moderna broilers. Men hur gick det egentligen till när denna ras avlades fram?
Genomik är ett kraftfullt verktyg för att studera släktskapet mellan individer och populationer. Forskare vid Uppsala universitet, The Livestock Conservancy och Virginia Tech i USA har i en ny studie som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Poultry Science använt tekniken för att förstå rasbildning hos höns.
Under mitten av 1800-talet var fjäderfäaveln mycket aktiv i USA. Då skapades en mängd nya raser genom att man korsade hönor som importerats från Asien och Europa med amerikanska lantraser. Dessa beskrevs och standardiserades senare av American Poultry Association. Historiken för raserna som skapades under denna period är dock ofta osäker. Flera olika uppfödare säger sig ha tagit fram raserna och detta på olika sätt.
Med genomiken som verktyg har forskare nu jämfört arvsmassan hos rasen White Plymouth Rock med olika föreslagna ursprung som beskrivits i litteraturen. På detta sätt har de kunnat klargöra vilken av de historiska källorna som överensstämmer bäst med verkligheten.
Jämfört DNA mellan olika raser
I studien har man jämfört arvsmassan hos en experimentell White Plymouth Rock-population som renavlats sedan 1957 med arvsmassan från de åtta raser som olika historiska källor menar ska ha bidragit till den. Det genetiska bidraget från varje ras, samt hur tuppar och hönor från de olika raserna korsats, kunde på detta sätt klargöras.
Den ras som bidragit mest till Plymouth Rock var Dominique, en mycket gammal amerikansk lantras. Även Black Java– och Cochin-raserna har bidragit med mycket genetiskt material, medan Langshan, Light Brahma och Black Minorca bidragit endast till en mindre del. Genom att även studera könskromosomerna kunde man fastställa att Plymouth Rock-rasen förmodligen etablerades genom att man korsade samman två populationer – en där Dominiquetuppar korsats med Black Javahönor och en annan där Dominiquetuppar korsats med Cochinhönor. Detta är ett av de scenarion som funnits beskrivet i den tidiga rashistoriken och registren.
Verktyget kastar ljus över rasutvecklingen
Våra moderna husdjursraser är resultatet av en lång domesticeringsprocess där isolering (genetisk drift) och urval, både naturligt och avsiktligt, varit starkt bidragande faktorer. Genomisk analys har visat sig vara ett bra verktyg för att förstå hur rasutvecklingen gått till.
– Genom att, som här, göra ingående studier av hur olika gamla raser har bidragit historiskt, inte bara till våra moderna raser utan även till olika kromosomer och gener, kan man avslöja vikten av drift och selektion i slutna populationer samt förstå vad som gjort de stora avelsframstegen under de senaste hundra åren möjliga. Det visar också hur viktigt det är att bevara rena raser och experimentella kycklinglinjer för att förstå sådana processer, säger Örjan Carlborg, professor vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi vid Uppsala universitet.
Örjan Carlborg, professor vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi vid Uppsala universitet, orjan.carlborg@imbim.uu.se
– Klart oroande. Att svälten i världen minskar är givetvis i grunden väldigt positivt, men tyvärr verkar det som att länder på ekonomisk uppgång gärna tar efter det sämsta av den rika världens vanor, säger Stefan Söderberg, professor i kardiologi vid Umeå universitet och ansvarig för en av de svenska studier som ingår i den internationella studien.
Män med stillasittande jobb och kulmage, är en klassisk bild av övervikt. Men i verkligheten är bilden betydligt mer komplex än så, visar en internationell sammanställning. Faktum är att världens kvinnor har något högre BMI än männen. Under perioden 1985 och 2017 ökade det genomsnittliga BMI i världen som helhet med drygt två enheter till 24,7 för kvinnor och 24,4 för män. Kroppsmasseindex, BMI, är ett mått på vikt i förhållande till kroppslängd. Indexet räknas fram genom att dividera vikten i kilo med kroppslängden i centimeter i kvadrat. Över 25 räknas som övervikt, över 30 som fetma.
Ojämn fördelning
I nästan alla grupper skedde en ökning mellan 1985 och 2017, men ökningen är väldigt ojämnt fördelad. I världen som helhet ökade boende på landsbygden i genomsnitt sitt BMI mer än boende i städer. Även detta var dock ojämnt fördelat. Det är framför allt i rika länder och länder på ekonomisk uppgång som landsbygdsborna ökar mest. Det kan delvis förklaras med att tillgången till snabbmat och snabba kolhydrater i rika länder har ökat mer på landsbygden än i städerna, där sådant fanns redan tidigare. Andra faktorer är att det ofta är sämre möjligheter till fysisk aktivitet på landet än i städerna med sitt större utbud av aktiviteter och anläggningar för träning.
I de fattigaste länderna är däremot ökningen av BMI störst i städerna. Det beror sannolikt på livsstilsförändringar med minskad fysisk aktivitet och mer snabbmat i städerna, samtidigt som livsvillkoren på landsbygden i fattiga länder fortfarande är kärvare än i städerna.
Skillnaderna är också mycket stora mellan olika länder. Smalast av alla under perioden var kvinnorna på landsbygden i Bangladesh som 1985 hade ett BMI på 17,7, medan kvinnorna på amerikanska Samoaöarna var exakt dubbelt så feta 2017 med ett BMI på 35,4.
Överviktiga svenskar
Sverige ligger något över världsgenomsnittet med ett BMI på 26,3 för män och 24,9 för kvinnor. Sedan 1985 är det en ökning med drygt två BMI-enheter för svenska män, respektive en BMI-enhet för kvinnorna. För både svenska män och kvinnor är värdena ungefär en halv enhet högre på landet än i stan. De svenska männen ligger därmed numera i genomsnitt över gränsen för övervikt. Det gör även kvinnorna på landsbygden med ett BMI på 25,4, medan kvinnorna i stan balanserar strax under överviktsgränsen.
– Även om man inte ska stirra sig blind på enbart BMI, är övervikt en av de viktigaste faktorerna bakom hjärtkärlsjukdom. Andra riskfaktorer som exempelvis högt blodtryck ökar dessutom med övervikt. Det vore därför en vinst för folkhälsan om BMI kunde sjunka istället för att öka. Det gäller många länder, inklusive Sverige, säger Stefan Söderberg.
Sammanställningen bygger på över 2 000 olika delstudier i 190 länder inom ramen för nätverket NCD Risk factor collaboration. Totalt ingår 112 miljoner människor i statistiken. Delar av det svenska materialet kommer från befolkningsstudien Monica som är en långtidsstudie med 12 000 deltagare i Norrbotten och Västerbotten. Det svenska underlaget består totalt av 832 000 personer. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature.
Kontakt:
Stefan Söderberg, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet, stefan.soderberg@umu.se
Förskolegården är en av de utomhusplatser där barn regelbundet leker. Allt mer forskning visar att naturen kan ge oss värdefulla så kallade ekosystemtjänster, det vill säga mycket mer än bara rena naturresurser som frukt, grönsaker och virke. Till exempel rening av luft, bullerdämpning, pollinering – och en mängd hälsofördelar. En rad vetenskapliga studier har visat att gröna omgivningar kan gynna mental och fysisk hälsa. Dessa fördelar gäller inte minst lekande barn.
Hälsofördelar med gröna miljöer
Allmänt välbefinnande, sänkt puls
Lägre BMI genom ökad rörlighet
Bättre koncentration, vilket kan leda till bättre skolresultat
Upptäckarglädje och kreativitet
Samarbete och mindre hierarki
Ökad vilja att skydda naturen för framtiden.
Källa: Fredrika Mårtensson, Matteo Giusti
Fredrika Mårtensson, miljöpsykolog på SLU, har forskat på förskolegårdar och barns lek sedan början av 90-talet. Redan då kunde man se att det är stor skillnad på kvaliteten på barns lek inomhus och utomhus. Förutsättningarna för lek är annorlunda utomhus, påpekar hon. Inomhusmiljöer är ofta mer krävande för barn med olika rum och saker som uppfordrar till specifika aktiviteter.
– I en bra utemiljö däremot kan utevistelsen fungera som ett frirum för barnen där de kan vara mer kreativa och skapa sin egen ordning. Naturkontakten innebär att fler barn får en chans att vara med, samtidigt som det blir lättare för enskilda barn att gå in i och ut ur leken vid behov.
”Löst material” stimulerar fantasin
En förklaring är det ”lösa materialet” som finns i naturen; saker som inte är designade för ett speciellt ändamål utan istället uppmuntrar barnen att upptäcka och använda sin fantasi. Genom att använda sig av det som finns i naturen använder barnen sin kreativitet och kritiska tänkande. När det sociala flyter på bättre, blir det också lättare att förhandla och lösa småkonflikter.
– Förskollärare som annars får lägga mycket tid på att lösa konflikter berättar hur allt det där försvinner när gruppen kan gå ut i en rymlig, grön och varierad miljö. Men där det finns en mer designad lekställning blir leken mer hierarkisk, med någon som klättrar högst upp, kanske säger sig vara kapten eller liknande. Då blir det ”inomhuslek” utomhus och utomhusleken förlorar sin potential, säger Fredrika Mårtensson.
Samband mellan grön miljö och hälsa
– När vi går ut så blir vi lite rörligare, och det i sin tur har flera positiva effekter, men det finns också direkta samband mellan gröna miljöer och hälsofaktorer. Till exempel blir barnens BMI lägre, koncentrationen blir bättre och välbefinnandet ökar, säger hon.
En förklaring till det ökade välbefinnandet ligger i vår biologi, menar hon. Naturmiljöer innehåller så kallade fraktala mönster, det vill säga komplexa mönster som är rika på detaljer och samtidigt innehåller upprepning och ordning. Eftersom man både ser återkommande mönster och en slumpvariation, håller sig vår hjärna nyfiken och vaken på en lagom nivå.
– Det räcker med att vi tittar på ett träd så responderar hjärnan positivt. En teori är att vi har två typer av uppmärksamhet: en spontan uppmärksamhet, fascination, och en riktad uppmärksamhet som vi till exempel använder när vi jobbar – en typ av koncentration som man ofta blir trött av efteråt.
Klarar mer info när vi inte måste ta beslut
Den spontana uppmärksamheten tar bland annat in information som prassel i buskar, speglingar på vattnet eller en bil som signalerar. Forskning har visat att vi kan ta in upp till 11 miljoner sådana informationsbitar per sekund och att den dessutom inte kräver några beslut av oss. Därför kan hjärnan vila och återhämta sig. Vår riktade uppmärksamhet klarar däremot bara av att ta in 10-15 informationsbitar per sekund. För att klara av att lösa våra uppgifter behöver vi stänga ute mycket av informationen som finns i omgivningen. Därför tar det mycket energi från oss och kan i slutändan leda till att vi blir glömska, irriterade och riskerar att gå in i väggen.
– Vi vuxna använder oss mycket av det visuella för att nå välbefinnande. Men för barn handlar det också mycket om att vara i närkontakt med sin närmiljö. De vill ta sig an den fysiska miljön och utforska den. För barn är det helt livsnödvändigt, säger Fredrika Mårtensson.
Tre faktorer för en bra utegård
En stor yta på minst 3 000 kvadratmeter. På ytor mindre än 1 000 kvadratmeter får barnen inte upp farten i leken och allas behov kan inte tillgodoses.
Gott om träd, buskar och växtlighet. Fascinerande natur och ”löst material” stimulerar kreativitet och upptäckarglädje, och förbättrar barnens koncentration.
Bra mix av öppna ytor och vegetation. Det ger många små ”rum”, vilket innebär att barnen kan navigera i lekflödet och skifta mellan aktivitet och vila.
Källa: Fredrika Mårtensson
Flera studier har visat att barn som har en emotionell kontakt med naturen också blir mer benägna att vilja skydda den och arbeta med naturfrågor i framtiden. Att förstå och känna samhörighet naturen redan som barn är därför viktigt. Hur vi kan uppnå detta intresserar Matteo Giusti, forskare i miljövetenskap på det tvärvetenskapliga programmet Urban studio vid Högskolan i Gävle.
Tre sorters färdigheter
Till exempel kan man ge förutsättningar för denna emotionella kontakt genom att skapa plats för naturen i stadsplanering, på skolor och förskolegårdar, menar han. Platser för olika naturupplevelser kan i sin tur ge barnen olika färdigheter. Matteo Giusti delar in dessa färdigheter i tre faser:
– Den första är att kunna vara i naturen, att känna sig bekväm i och nyfiken på den.
– Den andra fasen är att kunna läsa platsen, att kunna agera i naturen som till exempel när man klättrar på stenar. I denna fas lär man också känna naturen runt omkring sig och får en personlig koppling till den.
– Den tredje fasen är att kunna känna att man är för naturen: att man känner sig som ett med den och vill ta hand om och skydda den.
Behövs olika natursituationer
För att tillägna sig dessa färdigheter behövs olika typer av natursituationer. Faserna utvecklas inte linjärt utan har många komplexa samband. För att kunna känna sig bekväm i naturen kan det till exempel räcka med att man leker och vistas i en naturmiljö. Men för att nå den tredje fasen där man är för naturen behövs en rad olika upplevelser, även sådana som är mer strukturerade och där någon mentor deltar och styr aktiviteten.
– Odling är ett bra exempel. Här behövs instruktioner från en mentor om hur man ska vårda plantorna för att lyckas med odlingen. Samtidigt lär sig barnen viktiga saker som var maten kommer ifrån.
Olika typer av situationer bidrar till barns färdigheter i naturen
Fri lek – innehåller situationer som innehåller kreativa uttryck, fysisk aktivitet, utmaningar, inblandning av olika sinnen samt att leken drivs av barnen själva.
Tankeväckande aktiviteter – innehåller situationer med känslor av överraskning, förundran och också just tankeväckande aktiviteter.
Inåtvända aktiviteter – innehåller situationer av intimitet, mindfulness och återhämtning.
Strukturerade aktiviteter ellernaturskoleaktiviteter – karaktäriseras av att en mentor finns inblandad, att aktiviteten inte styrs av barnen själva utan istället innehåller instruktioner samt att det ibland finns en social/kulturell förstärkning i form av positivt grupptryck eller stöd från nära personer.
Ytterligare två kategorier som kan kopplas till de andra är Inblandning av djur och Underhållning.
Att sedan dela sin naturupplevelse med någon person som är viktig för en, stärker upplevelsen – vare sig det är en förälder, en släkting eller en lärare, enligt Matteo Giusti.
En annan fördel med naturliga grönområden är att de ger ett bra skydd mot värme och sol. Vid Göteborgs universitet pågår ett forskningsprojekt för att ta reda på hur förskolebarn påverkas av värmeböljor och ett framtida, varmare klimat. I en delstudie undersöktes 438 förskolor i Göteborg och deras utegårdar.
– Ungefär en tredjedel av dem saknar tillräckligt med skuggad yta och då blir det svårare att vara ute, säger Fredrik Lindberg, projektledare och forskare inom stadsklimatologi och naturgeografi.
Barns värmereglering är inte lika utvecklad som hos vuxna och barnen har inte heller samma kognitiva förmåga att ta ett beslut om att leka i skuggan istället, förklarar han. Än så länge beskrivs värmeböljan inte som ett problem av förskolepersonal som intervjuats i studien. Värmen beskrivs ibland som ett besvär, som går att lösa. Men i ett framtida varmare klimat skulle det kunna bli till ett problem, menar han.
Träd ger bästa skuggan
En lösning kan förstås vara att stanna inomhus och leka, men eftersom värme utomhus brukar innebära att det är rätt varmt inomhus också är det inget bra alternativ. Särskilt inte med tanke på övriga positiva effekter av de gröna ytorna utomhus. Faktum är att den bästa typen av skugga är den som träden ger, enligt Fredrik Lindberg.
– Ett träd blir inte lika varmt som segeldukar, parasoll eller andra artificiella material. Dessutom är träden mer beständiga och avger också lite vattenånga.
I takt med att vi lär oss allt mer om vad naturen ger oss uppstår också nya frågor. Fredrika Mårtenssons senaste forskning handlar om lek och lärande på skolgårdarna.
– Vi bygger och förtätar städerna och det finns en tendens att skolgårdar får mindre utrymme. Dessutom vill man numera ha en del undervisning ute. Skolgården förväntas numera fylla jättemånga funktioner. Vad händer när det både ska vara ett frirum där barnen får 30-40 procent av sitt dagliga rörelsebehov tillgodosett och samtidigt ska fungera som ännu ett klassrum?
Text: Madeleine Johansson på uppdrag av forskning.se
När sociala medier blivit en viktig del i journalistiken har svenska journalister blivit mer sociala. Men sociala nätverksmedier har också blivit en viktig plattform där journalister bygger sina egna varumärken. Men skyll inte varumärkesbyggandet endast på de sociala medierna:
– Det kan lika gärna ses som en konsekvens av en allt hårdnande mediemarknad. För vissa journalister tycks ett högt antal följare och en hög aktivitetsnivå på Twitter vara en del av det personliga varumärket, säger Ulrika Hedman som skrivit en avhandling om journalisters användning av sociala medier, vid Göteborgs universitet.
Hon har i sitt avhandlingsarbete följt svenska journalisters användning av olika sociala medier sedan 2011. Med hjälp av representativa enkätundersökningar och insamlad data från journalisternas aktiviteter på Twitter har hon kartlagt hur journalister har börjat använda och använder olika sociala medier, vad de tycker om dem, och hur användningen står i relation till yrkesideal och normer.
Det har, såväl i den allmänna mediedebatten som bland journalister själva, funnits en farhåga att användningen av sociala nätverksmedier skulle förändra journalistiken och journalistrollen fundamentalt. Med sociala nätverksmedier har många journalistiska praktiker ändrats och nya har kommit till. De används till omvärldsbevakning, research, spridning av journalistiskt innehåll och för olika former av publikkontakt. De sociala nätverksmedierna används också till nätverkande och för varumärkesbyggande, vilket är allt viktigare på en mer konkurrensutsatt mediemarknad.
– Det är hårdare konkurrens om både läsare och journalistjobb idag, så det är viktigt för journalister att visa vem de är och vad de publicerar.
Uppskattade arbetsverktyg
– För de allra flesta journalister är sociala nätverksmedier idag ett mycket uppskattat arbetsverktyg även om den där riktiga hypen vi såg för några år sedan verkar ha avtagit, säger Ulrika Hedman.
Hon ser vissa skillnader i attityder mellan den lilla grupp journalister som är aktiva i sociala nätverksmedier nästan jämt och de som har en mer pragmatisk inställning till sin användning. De mest aktiva blandar personligt och professionellt, nätverkar mycket mer och är mer engagerade i dialog med andra användare och inte minst i att bygga de egna personliga varumärkena. Detta betyder dock inte att journalisternas inställning till traditionella yrkesideal – som objektivitet och neutralitet – har förändrats sedan de började använda sociala nätverksmedier.
Nya journalistroller och en social nyhetslogik
Ulrika Hedman ser hur nya mer sociala journalistroller, alltså hur journalister ”är” och beter sig, håller på att växa fram. I sociala nätverksmedier hittar vi nu skeptiker, aktivister, pragmatiker, smygare, nätverkare, nyhetscentraler, samtalssamordnare, ambassadörer, ettriga marknadsförare, professionella marknadsförare, förklädda journalister samt entreprenörer. De här olika rollerna ligger antingen mer nära den traditionella journalistrollen eller mer nära den sociala medielogiken, och de är antingen mer yrkesinriktade eller mer privata.
– Många journalister införlivar tankarna om nätverkande, interaktivitet och dialog i sin traditionella journalistroll, och därmed blir också den traditionella journalistrollen mer social.
Den här mer sociala journalistrollen kan ses som en del i en framväxande social nyhetslogik, som ser lite annorlunda ut än den mer traditionella nyhetslogiken – traditionella journalistiska praktiker och värderingar har fortfarande en central plats i den sociala nyhetslogiken, men kombineras med sådant som delningslogik, viral distribution och interaktivitet.
– I och med att vi sällan konsumerar hela ”paket” av journalistik idag, som en papperstidning eller en nyhetssändning på radio, är det viktigt att varje enskilt innehåll är sådant att det går att sprida i sociala nätverksmedier, och att det lockar till engagemang av olika slag. Det här ställer nya krav på journalisterna – de måste helt enkelt se till att innehållet pratas om och sprids i sociala nätverksmedier. De måste vara sociala.
Tidigare studier har visat att ett stort antal ridhästar som av ryttaren upplevs som friska och är i full träning rör sig lika asymmetriskt som hästar som utreds och behandlas för låggradiga hältor. Idag saknar vi kunskap att avgöra om dessa hästar med rörelseasymmetrier har ont på grund av ett ortopediskt problem eller om hästar kan ha ett naturligt asymmetriskt rörelsemönster som inte är orsakat av smärta.
Nu har forskare från Sveriges lantbruksuniversitet och Royal Veterinary College i Storbritannien undersökt om befintliga rörelseasymmetrier hos ridhästar i full träning minskar vid behandling med antiinflammatorisk medicin (Meloxicam) och därmed kan anses vara smärtutlösta.
66 hästar med rörelseasymmetri
Rörelseanalyser utfördes på hästar som var i full träning, ansågs ohalta av ryttaren och inte nyligen hade behandlats för hälta. Sextiosex hästar som uppvisade rörelseasymmetrier som överskred vanligen använda kliniska gränsvärden för hälta ingick i studien. Dessa behandlades med placebo respektive meloxicam i två olika omgångar. Före och efter de båda behandlingarna mättes hästarnas rörelsemönster med ett sensorbaserat system, Lameness Locator.
Meloxicambehandling hade ingen effekt på asymmetrierna i hästarnas rörelsemönster. Asymmetrierna hos dessa hästar kan eventuellt vara en naturlig icke smärtutlöst rörelseavvikelse, men det kan inte uteslutas att vissa av dessa hästar ändå har ont.
– Vi vet väldigt lite om kronisk smärta hos häst, och vid vilka ortopediska skador som en antiinflammatorisk behandling har effekt. Detta är frågeställningar som bör studeras ytterligare för att vi ska kunna förbättra den ortopediska diagnostiken och behandlingen av våra sporthästar, säger Marie Rhodin från SLU, en av forskarna bakom studien.
Fotnot:
Studien är finansierad av Stiftelsen Hästforskning och Formas. Forskarna riktar ett stort tack både till de privata hästägarna och till Föreningen för den Beridna Högvakten, Ridskolan Strömsholm, Färingsö Ridskola och Uppsala yrkesgymnasium Jälla, som alla bidrog med hästar till studien.
Kontakt:
Marie Rhodin, forskare och universitetslektor, Institutionen för anatomi, fysiologi och biokemi, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, marie.rhodin@slu.se
– Vi har kartlagt hela arvsmassan från många populationer av sill och strömming och kan visa att förändring av en enda aminosyra i proteinet rodopsin har spelat en viktig roll för strömmingens anpassning till Östersjön. Det är fenylalanin som har bytts ut mot tyrosin i position 261, säger Jason Hill, forskare vid Uppsala universitet.
Studien publiceras i den vetenskapliga tidskriften PNAS.
Upptäckten är i högsta grad logisk eftersom rodopsin är en ljuskänslig receptor i näthinnan och satellitdata visar att Östersjön har en rödskiftad ljusmiljö, eftersom blått ljus tenderar att absorberas av organiskt material i vattnet.
– Den evolutionära processen måste ha gått mycket snabbt eftersom våra genetiska analyser visar att den genvariant som strömmingen har, ökade i frekvens från att ha varit en ny mutation till att bli den mest vanliga genvarianten på bara några hundra år, säger Mats Pettersson, forskare vid Uppsala universitet.
Sillen är lättstuderad
Det finns flera anledningar till att just sill och strömming är extra lämpade för evolutionära studier. Sillen har en enorm populationsstorlek som gör det möjligt att studera konsekvensen av naturlig selektion utan det brus som orsakas av de slumpmässiga förändringar som sker i små populationer. Det gör det möjligt att studera de genetiska förändringar som sker när en art anpassar sig till en ny miljö.
Strömmingen är en sorts sill som under de senaste 10 000 åren har anpassat sig från Atlantens marina miljö till ett liv i Östersjöns bräckta vatten. Genom att studera den evolutionära processen kan forskare få mer kunskap om hur biodiversitet uppkommer och kan bevaras.
Ser bättre i Östersjön med tyrosin
Aminosyrorna fenylalanin och tyrosin är nästan identiska och skiljer sig bara åt med förekomsten av en hydroxigrupp (-OH) i tyrosin. Kan den här lilla skillnaden verkligen vara så viktig för strömmingens evolution?
– Strukturmodellen för rodopsin visar dock att position 261 ligger alldeles i närheten av kromoforen retinal där själva ljusabsorptionen sker. Förekomsten av tyrosin i strömmingens rodopsin leder till en rödförskjutning i ljusabsorbansen, vilket innebär att näthinnan kan fånga fler fotoner i Östersjöns rödskiftade ljusmiljö, säger Leif Andersson, professor vid Uppsala universitet och Texas A&M University, som har lett studien.
När forskarna analyserade rodopsin-sekvensen från mer är tusen fiskarter fann de att cirka en tredjedel av alla fiskarter som lever i sött eller bräckt vatten har precis samma genetiska förändring som strömmingen medan däremot i stort sett alla marina fiskar har en variant med fenylalanin i position 261 som sillen.
– Det är häpnadsväckande att samma mutation har uppkommit oberoende av varandra ett tjugotal gånger under fiskarnas evolution. Detta utgör ett praktexempel på konvergent evolution på molekylär nivå, förklarar Jason Hill, vid Uppsala universitet.
Modis-AQUA satellitdata som tydligt visar att Östersjön har en röd-skiftad ljusmiljö jämfört med Atlanten, på grund av förekomsten av organiskt material som absorberar blått ljus. Bild: Erik Enbody, Uppsala Universitet.
– Vår hypotes är att denna förändring i rodopsin är viktigast under yngelstadiet för strömmingen och att den gör så att de kan bättre utnyttja Östersjöns ljusmiljö för att hitta plankton och undvika rovfiskar, säger Leif Andersson.
Denna hypotes stöds av deras upptäckt att både lax och öring som alltid växer upp i sötvatten men kan spendera större delen av sitt liv i en marin miljö har tyrosin 261 i likhet med strömmingen och många sötvattensfiskar. I motsats till detta, så föds europeisk och japansk ål i havet men spenderar större delen av sitt vuxna liv i sötvatten, båda dessa arter har fenylalanin 261 liksom de allra flesta marina fiskar.
Leif Andersson, Professor, institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi vid Uppsala universitet och Texas A&M University, Leif.Andersson@imbim.uu.se
– Egentligen är det ganska enkelt, men man måste ha vissa principer att gå efter. Det handlar bland annat om att inte skapa ett rum för en viss typ av lek, som bygghörnan eller köksavdelningen, rummet ska istället vara så flexibelt att barnen själva kan bestämma vad som ska hända där. Och de måste kunna blanda, säger Mia Heikkilä, docent i pedagogik vid Mälardalens högskola och en av forskarna bakom studien.
Riskerar att befästa maktordningar
98 procent av landets femåringar finns i förskolan och ett av de viktigaste uppdragen där är att hjälpa barnen att utvecklas genom leken. Samtidigt riskerar förskolornas inomhusmiljöer att befästa olika maktordningar.
– Det är ett komplext område, maktstrukturer och hur de bildas är inte resultatet av bara en eller två saker. På förskolan handlar det om vilka lekar som leks var, vilka lekar som har högre status, vilka som får vara med, varför, vilken ålder och så vidare, säger Mia Heikkilä.
Vill utmana regler
Att titta på lekmiljön är ett sätt att komma åt och ”bygga bort” maktstrukturerna. Men det kräver större flexibilitet eftersom en del regler bidrar till att vissa barn bara leker på ett och samma ställe.
– Jag skulle vilja utmana regler som att duplot inte får lämna rummet eller att klossar bara får vara på en viss plats. Den typen av principer tenderar att göra att det inte blir så bra, säger Mia Heikkilä.
Mia Heikkilä, projektledare och pedagogikforskare, Mälardalens högskola, mia.heikkila@mdh.se
– Vården av patienter med kroppspulsåderbråck i Sverige har revolutionerats de senaste årtiondena, med införsel av screening och skonsammare operationstekniker. Det är glädjande att se att detta har resulterat i en betydligt bättre överlevnad i denna livsfarliga sjukdom, säger professor Kevin Mani, huvudansvarig för studien vid Uppsala universitet.
Brusten kroppspulsåder är en åkomma som är direkt livshotande och kräver snabb operation för att den drabbade ska kunna överleva. Fram tills för cirka 20 år sedan var enda operationsalternativet att man bytte ut den trasiga delen av kroppspulsådern i magen mot ett konstgjort kärl, en av de mest krävande operationerna en patient kan gå igenom.
Tidigare klarade sig bara de relativt friska
I början av 90-talet utvecklades en ny, för patienten mildare, operationsteknik där det konstgjorda kärlet istället förs in via ljumskens blodkärl med kateterteknik och röntgengenomlysning. Denna metod, som kallas EVAR (Endovascular aortic repair), har under de senaste 15 åren fått en allt större spridning i Sverige vid behandling av brusten kroppspulsåder. Med den tidigare tekniken var det främst förhållandevis friska personer under 80 år som klarade av operationen. Den nya operationstekniken har inneburit att fler som drabbas av brusten kroppspulsåder kunnat erbjudas operation, vilket resulterat i förbättrad överlevnad.
Resultaten av studien publiceras i tidskriften Annals of Surgery och visar också att andelen människor i Sverige som drabbas av kroppspulsåderbråck, och bristning av densamma, totalt sett minskar. Ett skäl till detta är att en minskande andel av befolkningen i Sverige röker. Rökning är nämligen den största orsaken till att utveckla kroppspulsåderbråck. Ett annat skäl är att alla 65-åriga män i Sverige sedan cirka 10 år tillbaka erbjuds screening för kroppspulsåderbråck. Screeningen har resulterat i att fler kroppspulsåderbråck upptäcks och behandlas innan bråcket hinner brista, vilket bidragit till den minskande dödligheten i denna sjukdom.
Ovanligare men farligare hos kvinnor
De flesta (75 procent) av dem som drabbas av kroppspulsåderbråck, och därmed utsätts för risken att kroppspulsådern brister, är män. Även om sjukdomen är ovanligare hos kvinnor, visar den aktuella studien att den är ännu farligare hos kvinnor. Mer än 80 procent av de kvinnor som drabbas av brustet pulsåderbråck avlider – jämfört med 65 procent av männen. Medan brustet pulsåderbråck har minskat över tid hos män, är förekomsten konstant hos kvinnor, och överlevnaden har inte heller förbättrats lika drastiskt hos kvinnor över de senaste 20-åren.
– Det behövs riktad forskning för att förbättra vården av kvinnor med kroppspulsåderbråck. De landvinningar som har gjorts i hantering av denna sjukdom bland män har inte kommit kvinnor fullt tillgodo, säger doktorand Kim Gunnarsson som är huvudförfattare till artikeln i tidskriften Annals of Surgery.
Kevin Mani, professor och forskningsledare vid institutionen för kirurgiska vetenskaper, Uppsala universitet, kevin.mani@surgsci.uu.se
Pterosaurier, eller flygödlor, var en mångfaldig grupp reptiler som härskade i skyarna under dinosauriernas tid. Fossiliserade skelett antyder att de, precis som dagens fåglar, var anpassade till en rad olika levnadsmiljöer och födostrategier. Dessvärre är direkta födobevis såsom tarminnehåll ovanligt och endast kända från några få arter.
Koproliter, det vill säga fossilt bajs, är förvånansvärt vanliga fossil som potentiellt kan avslöja mycket om utdöda djurs matvanor. Dock är det ofta svårt att ta reda på vems det fossila bajset är.
I en artikel som nyligen publicerades i tidskriften PeerJ beskriver forskare från Uppsala universitet och Polska Vetenskapsakademin tre flygödlekoproliter som kommer från en yta med flygödlefotspår i ett kalkbrott i Polen. Koproliternas form, storlek och association till fotspåren pekar på att de kommer från flygödlor, mest troligt från en grupp som kallas Ctenochasmatidae.
Matrester i fossilt bajs
Koproliternas innehåll studerades med hjälp av synkrotronmikrotomografi, en avancerad typ av skiktröntgen som gör det möjligt att studera innehållet i fossil med hög upplösning. Bilderna från synkrotronmikrotomografin avslöjade att koproliterna innehåller många små matrester inklusive foraminiferer (små skalförsedda amöbor), små skal från havslevande ryggradslösa djur och möjliga borst från havsborstmaskar.
– En möjlig förklaring till att en flygödla stor nog för att producera bajset fick i sig så små byten är att den filtrerade ut sin föda från havsvatten, säger Martin Qvarnström, doktorand vid Uppsala universitet och en av författarna till artikeln.
Filtrerade byten i vattnet genom käken
Vissa ctenochasmatida flygödlor tros ha varit filtrerare. Pterodaustro, som kommer från krita-tid och därmed är något yngre än de polska koproliterna, hade en väldigt specialiserad ”siktkorg” bestående av tunna tänder i underkäken och var säkerligen en filtrerare. Äldre ctenochasmatider hade inte samma typ av käke men deras långa käkar och många tunna tänder har också tolkas som anpassningar för att filtrera. Dessa flygödlor fanns både i Europa och i resten av världen under samma tid som det fossila bajset avsattes i Wierzbica. Förmodligen kommer både bajs och fotspår från dessa typer av flygödlor.
Chileflamingon är en filtrerare vars bajs har visat sig innehålla många foraminiferer då den söker efter föda i våtmarker nära kusten.
– Likheten mellan innehållet i chileflamingons bajs och flygödlekoproliterna tyder på att flygödlorna sökte föda i samma typ av miljö, filtrerade ut sin föda från vattnet och hade samma typ av såll som dessa flamingor. Man kan med andra ord säga att flygödlorna som lämnat spår efter sig i kalkbrottet Wierzbica i Polen sannerligen var dåtidens flamingor, säger Martin Qvarnström.
Exosomer frisätts från alla kroppens celler. De är membranklädda strukturer som kan transportera proteiner och nukleinsyror mellan cellerna. De är också lovande som cirkulerande biomarkörer för till exempel tumörprogression och metastasering och för tidig upptäckt av neurodegenerativa sjukdomar.
För att praktiskt utnyttja exosomer för diagnostik är det viktigt att kunna skilja mellan exosomer från olika vävnader utifrån de proteiner de bär på ytan. Forskare vid Uppsala universitet och det avknoppningsföretaget Vesicode AB har tillsammans utvecklat en metod som möjliggör effektiv kartläggning av ytproteinerna på ett stort antal individuella exosomer i stora mängder prover.
Identifierar ytan på enskilda exosomer
Den nya teknologin ”proximity barcoding assay” (PBA) identifierar ytproteinprofilerna för tiotusentals individuella exosomer i ett prov genom att kombinera DNA-konjugerade antikroppar med DNA-sekvensering. Tekniken gör det möjligt att identifiera proteinerna på stora antal enskilda exosomer genom att individuellt märka dessa med hjälp av mikrometerstora och unikt kodade DNA-kluster.
Tekniken kommer inte bara att gynna forskare som studerar exosomers biologi, utan den kan också användas för att storskaligt söka efter exosomer som kan tjäna som biomarkörer vid olika sjukdomar.
Möjliggör storskalig screening för biomarkörer
– Vi kommer att tillgängliggöra PBA-tekniken för forskare senare i år och vi tror att denna analys av enskilda exosomer kommer att möjliggöra att denna nya och spännande grupp av biomarkörer når sin fulla potential, säger Di Wu, forskare och uppfinnare av PBA-tekniken och grundare av Vesicode AB, som kommersialiserar tekniken.
– PBA-tekniken kommer att möjliggöra storskalig screening för biomarkörer vid olika sjukdomar och tekniken kompletterar därmed metoder vi tidigare utvecklat för känslig och specifik diagnostik med hjälp av exosomer, säger Masood Kamali-Moghaddam, en av gruppledarna vid enheten för molekylära verktyg vid Uppsala universitet.
Att sjöar, bäckar, åar och älvar färgas bruna beror på att järn och organiskt material läcker från den omgivande marken ut i vattnet. Det är en naturlig process och ingenting som är unikt för Sverige; bruna vatten är vanliga på hela norra halvklotet. Men de senaste årtiondena har färgen ökat kraftigt och allt fler sjöar och vattendrag har blivit märkbart bruna. Om ingenting görs kommer vattnet sannolikt att bli ännu brunare.
En konsekvens är att vattenverken tvingas vidta fler åtgärder i reningsprocessen och använda mer kemikalier när råvatten renas till dricksvatten. En annan konsekvens är att sjöarnas ekosystem påverkas. En tredje att det blir mindre lockande att ta ett bad en varm sommardag om sjön är brun.
Brunifieringen av sjöar kan vändas
– Brunifieringen är ett problem, men det går att göra något åt det. Inte minst på lokal nivå kan skogsägarföreningar, bolag och entreprenörer göra mycket för att vända utvecklingen, säger Emma Kritzberg, Lunds universitet.
I en studie tillsammans med kollegor från Lunds universitet och SLU pekar forskare på åtgärder som snabbt kan vidtas för att bromsa och på sikt vända utvecklingen.
En bidragande orsak till brunifieringen är den fokusering på barrskog inom skogsbruket som skett de senaste hundra åren. Gran har planterats vid sjöar och följden har blivit att organiskt material ackumulerats i långt högre omfattning än då samma mark var bevuxen med lövskog eller användes som jordbruksmark.
Återgång till mer lövträd
En återgång till mer lövträd och mindre barrskog närmast sjöarna vore bra, enligt Emma Kritzberg och hennes kollegor Lars-Anders Hansson, Lunds universitet och Hjalmar Laudon, SLU. De förespråkar också att vattenmättad mark, så kallad surdråg, värnas och inte bearbetas på något sätt. Särskilt viktigt är det enligt forskarna när surdrågen har direkt förbindelse med sjöar och vattendrag.
En annan positiv åtgärd på lokal nivå vore enligt forskarna att täppa igen diken och återskapa våtmarker. Gärna i kombination med kontinuitetsskogsbruk som innebär att skogen sköts utan att kalhuggas vid avverkning.
– Flera av de här åtgärderna ligger väldigt väl i linje med branschens egna målbilder om hur man bör bedriva skogsbruk i närheten av vatten, säger Hjalmar Laudon.
Emma Kritzberg, universitetslektor, Biologiska institutionen, Lunds universitet, emma.kritzberg@biol.lu.se
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, infördes 1994. Dess syfte är att särskilt behövande personer med funktionsnedsättning ska få det stöd i det dagliga livet som krävs för att de ska kunna uppleva samma människovärde som andra. Besparingsåtgärder inom den sociala välfärden riskerar dock att ta över fokus från de socialpolitiska målen, visar en ny forskningsstudie.
– Den politiska målsättningen för funktionshindrade sedan 50 år, om delaktighet på lika villkor, byts i praktiken ut mot ekonomiska mål. Det får allvarliga konsekvenser för personer med omfattande funktionsnedsättningar, som riskerar att exkluderas från delaktighet i samhällslivet, säger Ulrika Järkestig-Berggren, docent i socialt arbete vid Linnéuniversitetet och en av tre författare till studien.
Problem med rättssäkerheten
I studien har forskarna granskat handläggningen av 100 utredningar av personlig assistans som gjorts vid Försäkringskassan. Resultatet visar på problem med rättssäkerheten i utredningsprocessen. Det förekommer exempelvis att den sökande eller dennes företrädare inte hörts. Likaså fragmentiseras ofta den sökandes aktiviteter, vilket bidrar till att den tid som räknas in inte når upp till de 20 timmar som krävs för att få statlig personlig assistans via Försäkringskassan.
I besluten sätts överlag inte de förhållanden som rör den enskilde i relation till intentionen i lagen. Vägledande argument används som styrande riktlinjer av handläggarna. Slutsatsen av studien blir att de socialpolitiska målen i LSS om goda livsvillkor nu förändras genom en utredningspraktik som istället har ekonomiska besparingsmål som förtecken.
Sökande måste kommer till tals
– Försäkringskassan bör öka kvaliteten i utredningarna genom att säkerställa att den sökande kommer till tals, att den sökandes behov beaktas i sin helhet, samt att besluten bygger på relevanta data utifrån lagstiftarens intentioner. Politikerna måste styra så att syftet med socialpolitiken värnas, säger Ulrika Järkestig-Berggren.
I studien, som publicerats i European Journal of Social Work, framkommer även att var tionde ansökan gällde personlig assistans i livets slutskede i form av palliativ vård.
– Det förvånade oss, då personlig assistans inte är tänkt som en sådan vårdform. Att dessa ansökningar förekommer kan visa på ett behov av att se över tillgången till vård i livets slutskede nationellt, säger Ulrika Järkestig-Berggren.
– Forskningen behövs för att bättre kunna förstå och förutsäga hur uran kommer att bete sig om avfallet kommer i kontakt med bentonitlera, som Sverige och många andra länder planerar att använda som buffertmaterial mellan kärnavfallskapslarna och berggrunden.
Eftersom utbränt kärnbränsle består av cirka 95 procent urandioxid i fast form kommer eventuellt läckage av uran och andra radioaktiva ämnen från bränslet bero dels på hur snabbt urandioxid löser upp sig, transporteras iväg, samt adsorberas till bentonitleran eller andra mineralytor. Själva upplösningen samt transportprocesserna är dessutom beroende av varandra.
– I det här projektet fokuserar vi på själva transporten och adsorptionen av uran i bentonitbufferten, säger Michael Holmbo på Kemiska institutionen vid Umeå universitet.
Svårt att förutsäga uranets molekylform
Uran kan liksom dom flesta andra grundämnen förekomma i olika former, genom att bilda olika slags molekylkomplex med till exempel kalciumjoner, karbonatjoner och hydroxidjoner. Dess så kallade speciering är helt enkelt väldigt komplicerad, och kan man inte förutsäga vilken molekylform uranet föreligger i, kan man heller inte förutsäga dess kemiska egenskaper eller hur snabbt eller långsamt uranmolekylerna skulle kunna läcka och transporteras ifrån en trasig kärnavfallskapsel.
Ifall uranmolekyler läcker och börjar transporteras genom bentonitleran, vars funktion är att agera som en självläkande transportbarriär, kan de fria uranmolekylernas speciering dessutom förändras, eftersom bentonitlerans mineralpartiklar adsorberar vissa former av uranmolekyler bättre än andra.
Bentonitlera från vulkanaska
Bentonitlera är en naturlig minerallera från vulkanaska. Den består huvudsakligen av ett nanometertjockt aluminiumskiktsilikat kallat montmorillonit. Dess flaklika och negativt laddade partiklar expanderar från varandra i kontakt med vatten, främst på grund av hydratisering av fria positivt laddade joner (av t ex natrium, calcium och magnesium) som är adsorberade mellan flakpartiklarna.
Bentonitlera är populär inom kropps- och skönhetsvård eftersom den sägs ta bort syror, gifter och tunga metaller från kroppen med sin kraftiga negativa elektriska laddning.
– Vi hoppas genom både experiment och olika transport- och molekyldynamiksimuleringar bättre kunna förutsäga hur speciering, adsorption samt transport av uranmolekyler sker i bentonitbufferten, samt hur dessa processer påverkas av grundvattnet samt andra mineral såsom kalkspat, säger Michael Holmboe.
Projektet startade för ett och ett halvt år sedan och Michael Holmboe, som är geokemist, kom in i bilden i våras då han tillbringade två veckor vid California State University samt Lawrence Berkeley National Lab i Kalifornien i USA.
Simulerar uranets interaktion med bentonitlera
– Jag ska med hjälp av molekyldynamiksimuleringar på Umeå universitetets superdator Kebnekaise vid HPC2N undersöka hur olika slags uranmolekyler interagerar med och transporteras genom de nanometerstora porerna som finns i bentonitleran. Det jag vill ta reda på är om transporten av olika uranmolekyler genom de minsta porerna som finns i leran begränsas av uranmolekylernas storlek eller av deras laddning, samt om specieringen därför kommer att bero på porstorleken, säger Michael Holmboe.
Bentonitlera i Bentonitlaboratoriet. Foto: SKB
Eftersom den vetenskapliga och politiska processen att ta fram slutförvar av kärnavfall i olika länder ser olika ut, är det inte helt enkelt att jämföra vem som kommit längst i processen och är närmast installation.
– Det är helt enkelt en väldigt lång process, som kräver olika slags ingående miljöprövningar, platsundersökningar, bygglov samt godkännande för installation och drift. Dock kan sägas att Finland som planerar ett liknande slutförvar, verkar ha kommit längre än Sverige. Frågan är dock inte särskilt akut alls, vilket verkar vara ett vanligt missförstånd man ofta ser i media och olika debattinlägg, förmodligen grundat på det faktum att inget land i dag har påbörjat något slutförvar för högaktivt kärnavfall.
Mellanlagring i två steg
Anledningen till att frågan inte är akut är att allt utbränt kärnbränsle måste mellanlagras i två steg, totalt sett i minst 30-40 år. Dessutom, eftersom endast en kopparkapsel (med 1,5 ton kärnavfall) planeras att installeras per dag, kommer själva installationen av allt bränsle ändå ta många år, kanske upptill 70 år enligt Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, som är det halvstatliga företaget som ansvarar för kärnavfallet i Sverige, säger Michael Holmboe.
6 700 ton högaktivt kärnavfall i Sverige
Kommersiell kärnkraft i Sverige tog fart 1972 och för närvarande har vi enligt SKB 6 700 ton högaktivt kärnavfall. Idag ligger det lagrat i reaktorbassängerna utanför reaktorerna (steg 1: cirka 1-1.5 år efter att bränslet är utbränt), eller i vattenbassänger i mellanlagret Clab utanför Oskarshamn (steg 2: cirka 25-40 år).
Anledningen till den långa mellanlagringstiden är att radioaktiviteten samt värmen ska hinna avta i bränslet till mer rimliga nivåer. Första tiden förvaras därför bränslet direkt utanför reaktorn i själva reaktorbassängen under drygt ett år för att bränslestavarna är för heta att enkelt hantera eller transportera.
Man vill naturligtvis att slutförvaret av kärnavfall ska vara intakt så länge som möjligt, men minst 100 000 år behövs för att radioaktiviteten ska hinna sjunka till de naturliga nivåer vi redan har i vår berggrund.
– Av den anledningen vill man främst använda sig av naturligt förekommande geologiska material som man vet kan utstå den geologiska tidens tand så att säga. Det som är svårt är att förutsäga är hur slutförvarets alla olika komponenter – själva kärnavfallet, men även järninfästningen av kärnbränslestavarna, kopparkapseln, bentonitleran, berggrunden, grundvattnet med dess lösta saltjoner och all joniserande strålning – kommer att påverkas under så lång tid samt hur de kommer att påverka varandra, säger Michael Holmboe.
Själva bentonitens egenskaper kommer främst att påverkas av grundvattnets egenskaper och komposition, men även till viss del den joniserande strålning som kommer från kärnavfallet. Sedan kan slutförvaret påverkas av yttre faktorer såsom ökad sprickbildning i berget på grund av kommande istiders glaciärer som kommer och går, vilket även kan komma att påverka grundvattnets temperatur och komposition av lösta saltjoner.
Om projektet:
Projektet finansieras av den amerikanska Energimyndigheten DOE genom deras Nuclear Engineering University Program som är ett forskningsprogram som tillåter amerikanska universitet att forska brett inom kärnenergiområdet. Projektledare är biträdande lektor Ruth Tinnacher vid California State University, som Michael Holmboe har haft kontakt med sedan sin postdoktorperiod i USA. Detta projekt är en fortsättning på tidigare studier.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
