– Vi känner visserligen till ett 70-tal olika demenssjukdomar idag, men det här är chockerande. Vi trodde att fler fått rätt diagnos när vi inledde studien, säger forskarna Elisabet Englund och Hans Brunnström vid Lunds universitet.
176 patienter, de allra flesta från Lund och Malmö, har ingått i studien. Samtliga har blivit utredda vid psykogeriatrisk specialistmottagning i Lund eller Malmö under åren 1996-2006 och fått någon demensdiagnos. Efter att patienterna avlidit har forskarna i mikroskop studerat de sjuka hjärnorna och exakt kunna fastställa vilken eller vilka demenssjukdomar de här patienterna lidit av.
I 49 procent av fallen stämde den kliniska diagnosen med den neuropatologiska. I 14 procent av fallen stämde diagnosen till viss del, vilket delvis kan förklaras med att fler neuropatologiska skador tillkommit efter att den kliniska diagnosen blivit ställd. I 37 procent av fallen ändrades diagnosen helt efter döden. Bäst överensstämde diagnoserna hos patienter med frontotemporal demens medan överensstämmelsen var något lägre för patienter med Alzheimers sjukdom, vaskulär demens och Lewybody-demens.
– Det här är oväntade siffror, särskilt med tanke på att de här patienterna blivit utredda och fått sin diagnos av specialister. Vi har ingen bot mot de här sjukdomarna i dag, men vi måste vara säkra på att patienten fått rätt diagnos för att kunna sätta in rätt behandling, som bromsmediciner, säger Hans Brunnström, vars doktorsavhandling studien ingår i.
– Dessutom finns det en ärftlighetsfaktor hos de här sjukdomarna och då ska de som har dem i släkten få veta vilken demenssjukdom deras anhörige har. Då är det viktigt att diagnosen är rätt, säger Elisabet Englund och pekar på saker i utredningen av en patient som måste bli bättre.
– Vi tror mycket på det här med att en grupp av specialister runt patienten tillsammans kommer fram till diagnosen; läkare, neuropsykologer och sjuksköterskor. Vi jobbar på det här sättet i dag, men vi kan bli bättre.
Elisabet Englund och Hans Brunnström säger också att neuropatologin, som de själva representerar, måste ge bättre återkoppling till kliniken, samtidigt som kunskapen om de här sjukdomarna måste bli bättre inom primärvården och att de nationella riktlinjer som finns efterföljs.
– Många av de här sjukdomarna är svårbedömda, men det är viktigt att en patient som fått en demenssjukdom och ska leva med sin sjukdom sex-åtta år och i en del fall upp till 20 år, blir noggrant utredd och får rätt diagnos.
Hans Brunnströms avhandlings titel:
Neuropathological findings and staging in dementia
http://www.lu.se/o.o.i.s?id=12588&postid=1882978
Kontaktinformation
Elisabet Englund, Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet, tel: 046-173438, mobil: 0707-744898, elisabet.englund@med.lu.se
Hans Brunnström, Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet, tel: 046-174941, mobil: 0702-703216, hans.brunnstrom@med.lu.se
Kolnanorör har enastående mekaniska, elektriska och termiska egenskaper. De är starkare än stål, leder ström bättre än koppar och är bättre värmeledare än diamant. Allt sedan upptäckten av nanorören har man försökt dra nytta av dessa egenskaper i till exempel konstruktionsmaterial, men kompositer av kolnanorör har egenskaper som är långt ifrån de hos enskilda nanorör.
Ett problem är att nanorören inte binder ihop till större strukturer eller kan binda till andra ämnen. Under högt tryck och höga temperaturer kan man bryta upp och skapa nya kemiska bindningar, vilket kan generera kompositer med intressanta egenskaper.
Bounphanh Tonpheng undersöker i sin avhandling värmeledningsförmågan och värmekapaciteten dels för rena polymerer (polyisopren, polybutadien och nylon-6) och dels polymera kolnanorörskompositer, dvs. blandningar av kolnanorör och polymerer, som behandlats under högt tryck och höga temperaturer.
– Studien av rena polymerer visar att behandling vid högt tryck och hög temperatur inducerar tvärbindningar i polyisopren och polybutadien vilket gör dem töjbara och ökar kristalliniteten i nylon-6, säger Bounphanh Tonpheng.
Ökande grad av tvärbindningar och ökad kristallinitet ger bättre värmeledningsförmåga hos polymeren. Den kan bli upp till 50 procent bättre än för det obehandlade materialet. Tvärbindningar ökar också glastransitionen, dvs. den temperatur när polymeren ändras från spröd till töjbar.
Mätningar av de termiska egenskaperna för kolnanorörkompositer visar att värmeledningsförmågan ökar betydligt. För en komposit som innehåller fem viktprocent enväggiga kolnanorör i polyisopren ökar den med 120 procent jämfört med ren polyisopren. Den kraftiga ökningen förklaras av kolnanorörens höga värmeledningsförmåga. Inblandning av flerväggiga kolnanorör förbättrar också värmeledningsförmågan men inte lika mycket som enväggiga.
Inblandning av kolnanorör höjer också glastransitionstemperaturen för polymeren, något mer vid inblandning av enväggiga kolnanorör än flerväggiga. Denna effekt märkte Bounphanh Tonpheng särskilt vid höga tryck och för polybutadien med högst molekylvikt, vilket kan bero på att kombinationen gav de mest fördelaktiga förhållandena för beläggning av kolnanorören.
Mekaniska studier av de tryck- och temperaturbehandlade polymererna och kompositerna visar att kolnanorör ökar draghållfastheten och elasticitetsmodulen (Youngs modul).
– Detta indikerar att behandlingarna förbättrar den svaga kraftöverföringen mellan kolnanorören och polymeren, vilket är ett av hindren för att åstadkomma starkare kolnanorörskompositer, säger Bounphanh Tonpheng.
Fredagen den 3 juni försvarar Bounphan Tonpheng, Institutionen för fysik, Umeå universitet, sin avhandling med titeln: Thermal and mechanical studies of carbon nanotubes-polymer composites synthesized at high pressure and high temperature. Svensk titel: Termiska och mekaniska studier av kolnanorör-polymerkompositer syntetiserade vid högt tryck och hög temperatur.
Disputationen äger rum kl. 10:15 i sal N300 i Naturvetarhuset. Fakultetsopponent är Prof. Dr hab. Sylwester J. Rzoska, Institute of High Pressure Physics, Polish Academy of Sciences, Warsaw; Poland
Läs hela eller delar av avhandlingen på:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-43477 [Ref 1]
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta gärna:
Bounphanh Tonpheng,Tel: 090-786 67 40
E-post: bounphanh.tonpheng@physics.umu.se
LTU professor Rikard Gebart, koordinator för SFC, framför förgasare för utveckling av ”gröna” drivmedel ur biomassa.
Luleå tekniska universitet kommer att leda ett nytt forskningscenter med namnet Svenskt Förgasningscentrum (SFC) Fokus är att bedriva forskning kring biomasseförgasning som är en nyckelteknik för framställning av”gröna” drivmedel ur biomassa. SFC är ett center där flera akademiska aktörer samverkar med industrin och har en totalbudget under 10 år på 540 miljoner kronor.
– Genom att flera akademier medverkar med sina speciella forskningsområden och forskarutbildning täcker centrat ett brett spektra av kompetens för att ur biomassa utveckla framtidens energi och gröna drivmedel med hjälp av olika slags förgasningstekniker, säger Rickard Gebart, koordinator för SFC och adjungerad professor vid Luleå tekniska universitet.
Rickard Gebart är även VD för ETC Energitekniskt Centrum i Piteå som är samarbetspart i det nya forskningscentret. Genom det akademiska samarbetet inom SFC kan tre olika förgasningstekniker studeras, där LTU/ETC och Umeå Universitet står för en del, KTH en annan och Chalmers en tredje. Det gemensamma målet för alla tre är att utvinna energi och drivmedel från biomassa. Forskningsprogrammets första etapp omfattar två år med en budget på drygt 58 miljoner varav drygt 19 miljoner anslås av Energimyndigheten med övriga delar från akademi och industri. En tredjedel av finansieringen kommer ur det strategiska forskningsprojektet Bio4Energy.
Det nationella målet med forskningen i SFC är att fasa ut de fossila bränslena och därmed minska klimatpåverkan genom drastiskt sänkta utsläpp av koldioxid till atmosfären. Energimyndighetens finansieringsbeslut vilar på detta mål och visar att den forskning som Luleå tekniska universitet byggt upp i nära samarbete med ETC m fl i Piteå är högt värderad.
– Jag tar det som ett kvitto på att vi under många år genomfört betydande forskning på området, som fått både nationell och internationell uppmärksamhet och att vi nu står beredda i SFC med en stark forskargrupp, säger Rickard Gebart.
Genom forskningen i SFC stöttas svensk industri i sin strävan mot fullskaleanläggningar för utvinning av bl a miljövänliga drivmedel. Samtidigt höjer Sverige sin forskningskompetens på ett för miljön avgörande område med internationellt erkännande av SFC i sikte.
För mer information kontakta
Rikard Gebart, adjungerar professor
Luleå tekniska universitet och
koordinator för SFC Svenskt Förgasningscenter
070-668 2381
rikard@etcpitea.se
– Att bevilja tekniskt avancerade fiskeflottor fiske långt ute till havs inom Ghanas ekonomiska zon innebär att de kustnära fiskbestånden, som är tillgängliga för landets eget småskaliga fiske, också minskar, säger Kofi Vondolia vars studie ingår i en doktorsavhandling vid Göteborgs universitet.
Ekonomiska fiskezoner för olika länder regleras i FN:s havsrättskonvention från 1982. Enligt konventionen ska så kallade överskott av fisk i kuststaters ekonomiska zoner få utnyttjas av andra stater. Men ordet ”överskott” är missvisande, anser Kofi Vondolia. Han visar med empiriska data från Ghana att förvaltningen av fisk bör ta hänsyn till att fiskbestånd ute till havs vandrar in till kusten. En rad andra vetenskapliga studier har också visat att många fiskbestånd vandrar. Men denna kunskap har ännu inte fått genomslag i praktisk förvaltning av världens fiskeresurser.
Kofi Vondolia har därför utvecklat en bioekonomisk modell för att räkna fram en optimal skatt på fiske ute till havs, så kallat utsjöfiske. Skatten kan användas som ett politiskt styrinstrument av länder som själva använder enkel fisketeknik och som inte kan utnyttja hela sin ekonomiska fiskezon.
– Om en regering i ett utvecklingsland med havskust har tillförlitliga uppgifter om de olika faktorer som är relevanta vid beskattning av fiske, då kan de med hjälp av vår bioekonomiska modell sätta en optimal skatt på utländska fartygs utsjöfiske inom landets ekonomiska zon, säger Kofi Vondolia.
Att skatten som forskarna föreslår är optimal innebär att den maximerar nettovinsten för landet som äger fiskevattnen, i det här exemplet Ghana. Alternativt kan skatten sättas precis så högt att utsjöfisket upphör och det småskaliga, inhemska kustfisket gynnas maximalt. Det sistnämnda leder högst sannolikt inte till maximal nettovinst för landet, men kan vara att föredra ur fördelningssynpunkt eftersom fattiga fiskare gynnas.
Skatten speglar flera faktorer, inte minst det biologiska sambandet mellan utsjöbestånd och kustnära bestånd och hur kraftig vandringströmmen av fisk är däremellan. Likaså ingår fiskartens tillväxttakt, priset på fisken, arbetskostnaden för att landa fisken samt den sociala diskonteringsräntan som handlar om att jämföra kostnader som infaller nu med kostnader i framtiden, liksom intäkter som infaller nu jämfört med framtida intäkter.
– De avgifter som utländska fiskefartyg betalar för utsjöfisket idag är mycket låga jämfört med våra beräkningar. Det är osannolikt att nuvarande avgiftsnivåer leder till mesta möjliga välfärd för länderna i vars fiskezoner utländska fartyg fiskar, säger Kofi Vondolia.
Uppsatsen har mottagits positivt av den vetenskapliga tidskriften Environment and Development Economics, som just nu granskar en reviderad version. Avhandlingen har genomförts med stöd av Sidas miljöekonomiska kapacitetsuppbyggnadsprogram.
Bildtext: Kofi Vondolia besöker fiskare i Ghana och lär sig laga nät.
Tid och plats för disputationen: Torsd 26 maj kl 10, sal E 43, GU, Handelshögskolan, Vasag 1
Avhandlingens titel: ”Essays on Natural Resource Economics”
Kontaktinformation
För mer information kontakta: Kofi Vondolia 031 786 41 70, kofi.vondolia@economics.gu.se,
Handledare: Håkan Eggert, 031 786 41 75, hakan.eggert@economics.gu.se
Jesper Stage, 060 14 84 46, jesper.stage@miun.se
Den medlingsprocess som används i Sverige med anledning av brott är en självständig verksamhet inom socialtjänsten. Enligt lagen om medling är syftet att gärningspersonen ska få ökad insikt om konsekvenserna av brottet och att den brottsutsatta ska få möjlighet att bearbeta sina erfarenheter och eventuellt få gottgörelse. Medling har förmågan att ge parterna vid ett brott ett avslut och därmed möjligheten att gå vidare och fungerar som ett komplement och ett alternativ till den rättsliga processen.
Filosofin bakom medling vilar på idén om den reparativa rättvisan – att reparera det som gått sönder eller skadats istället för att bara straffa gärningspersonen. Det ska också vara de båda parterna, gärningspersonen och den som drabbats, som ska stå i centrum och vara de aktiva parterna. Man brukar även nämna fem F som ligger till grund för processen; frivillig, fredlig, förtrolig, försonlig och faciliterande.
Linda Marklund visar i sin avhandling att processen, sedan den blev obligatorisk, har blivit mycket mer rättsosäker. Den ser till exempel olika ut över hela landet. Vissa kommuner erbjuder medling endast till namnet och har ingen fungerande verksamhet medan andra har en väl utvecklad medlingsverksamhet. Det finns behov av mer stöd och riktlinjer.
– Till exempel heter det att medlaren ska vara rättrådig, kompetent och opartisk, men det uttrycks inte vad detta innebär. Ett annat exempel är att medlaren ska, om denne får kunskap om ett avtalsbrott, meddela åklagaren detta om det inte är uppenbart obehövligt. Det finns i medlingslagen ett flertal sådana exempel som inte är preciserade vad de egentligen innebär, säger Linda Marklund.
Det är dock viktigt, menar Linda Marklund, att rättsliga regler och riktlinjer inte hindar medlingsprocessen från att nå sitt syfte. Det är viktigt att det är personen som begått brottet och den brottsutsatte som förblir de aktiva parterna.
– Om processen blir alltför styrd eller felaktigt styrd förloras det som är unikt med medlingen, säger Linda Marklund.
Socialstyrelsen har just fått i uppdrag att göra en översyn av medlingsverksamheten med anledning av brott av regeringen. Det är dock fortfarande oklart hur denna ska gå till.
Avhandlingen ”Ett brott – två processer: Medling vid brott och unga lagöverträdare i straffprocessen” försvaras den 28 maj.
För mer information, kontakta: Linda Marklund, tel: 0920-491647, e-post: linda.marklund@ltu.se
Uppsala universitet – kvalitet, kunskap och kreativitet sedan 1477. Forskning i världsklass och högklassig utbildning till global nytta för samhälle, näringsliv och kultur. Uppsala universitet är ett av norra Europas högst rankade lärosäten. www.uu.se
Rottickan (Heterobasidion annosum) är den överlägset svåraste skadegöraren i svenskt skogsbruk, och problemen är störst i granskog. Angreppen börjar vanligen med att sporer landar och etablerar sig på färska stubbytor, varifrån svampen sprider sig till närliggande, stående träd via rotkontakter mellan stubbens och trädets rötter.
När en gran angrips av rotticka startar en rad olika försvarsreaktioner. Cellväggarna förstärks och det produceras olika kemiska ämnen för att hindra infektionen. Cellvävnad kan också aktivt förstöras med syfte att försöka hejda infektionen, något som i stället kan underlätta rottickanns etablering. Det Jenny Arnerup har undersökt i sitt doktorsarbete är förutsättningarna att förbättra granens motståndskraft genom växtförädling. Hon har alltså letat efter genetiska nyckelkomponenter i granens försvar mot rotticka.
En förutsättning för att förädling ska vara möjlig är att förmågan att motstå angrepp varierar mellan individer. Jenny Arnerups undersökningar av en granfamilj som ingår i förädlingsprogrammet för södra Sverige bekräftade att det finns individuella olikheter i svaret på svampangrepp, och att en viss del av skillnaden beror på ärftliga faktorer.
När granar som infekterats av rotticka jämfördes med granar som skadats mekaniskt visade det sig att det var samma gener som aktiverades i barken oavsett skadetyp, men att styrkan i responsen (genuttrycket) var kraftigare efter ett rottickeangrepp hos flertalet av de gener som undersöktes. Ett annat tecken på att granen har ett generellt försvar mot olika typer av angrepp är att aktiveringen av de två viktiga försvarssubstanserna salicylsyra och jasmonsyra var likartad vid mekanisk skada respektive rottickeangrepp. En fördel med ett generellt, eller bredverkande, försvar är att det kan ha effekt även mot andra skadesvampar liksom mot insektsangrepp.
Två kloner med en högre tolerans mot rotröta visade sig ha olika strategier. Den ena hade en relativt hög grundnivå av vissa kemiska försvarsämnen, och ett större uttryck för viktiga försvarsgener. Den andra klonen ökade mängderna av försvarsämnen efter en attack. Den senare strategin är troligen att föredra, eftersom framställningen av sekundära metaboliter kostar mycket energi som kan gå ut över tillväxten.
——————————-
FM Jenny Arnerup, institutionen för skoglig mykologi och patologi, SLU, försvarade sin avhandling Induced defence responses in Picea abies triggered by Heterobasidion annosum s.l. den 20 maj 2011. Opponent var Dr. Stephen Ralph, University of North Dakota, USA.
Mer information: Jenny Arnerup, 0730-63 96 76, Jenny.Arnerup@slu.se
Länk till avhandlingen (pdf):
http://pub.epsilon.slu.se/8087/
SLU:s vision är att vara världsledande inom Life Science. Detta blir möjligt genom hög kvalitet och kreativitet inom forskning och utbildning, nyskapande och tongivande miljöanalys, samt att vara en innovativ partner för de gröna näringarna.
Växande arbetsmarknadsregioner gör att allt fler jobbpendlar långa sträckor, och för 11 procent av svenskarna tar det minst 45 minuter att åka till arbetet. Många av dem är småbarnsföräldrar och lever i en relation, och de flesta är män. Kulturgeografen Erika Sandow vid Umeå universitet har i sin avhandling kartlagt långpendlingen i landet, och undersökt dess effekter på inkomst och relationer. Resultaten visar att även om ekonomi och karriär ofta gynnas av pendling, uppstår också sociala kostnader som enligt Erika Sandow borde diskuteras mer.
Män tjänar mest på att långpendla
I studien ingår drygt två miljoner svenskar som var gifta eller sammanboende år 2000, och resultaten baseras på Statistiska centralbyråns registerdata för dessa personer från år 1995 och 2005. Erika Sandow visar att de som långpendlar får tillgång till en större arbetsmarknad, och ofta också bättre karriärmöjligheter och löneutveckling. Men kvinnor och män gynnas olika mycket, och inkomsten ökar mest för långpendlande män. För pendlarnas partners minskar dock inkomsten, och eftersom de flesta långpendlare är män får många kvinnor både mindre i lönekuvertet och ett större ansvar för barn och familj.
– Det är också vanligt att kvinnor tar ett mindre kvalificerat arbete nära hemmet, eller går ner i arbetstid, för att till exempel kunna hämta och lämna på dagis, säger Erika Sandow.
Enligt hennes resultat gynnar alltså växande arbetsmarknadsregioner främst männens karriärer, och en fortsatt ökad långpendling kan både bevara och förstärka könsskillnader i hemmet och på arbetsmarknaden. Samtidigt får de (få) kvinnor som långpendlar nya karriärmöjligheter och högre lön. Men, påpekar Erika Sandow, tidigare studier har visat att långpendlande kvinnor upplever mer stress och tidspress, och känner sig mindre framgångsrika i arbetslivet, än långpendlande män.
Att anpassa sig eller skiljas
En stor andel av långpendlarna är småbarnsföräldrar och väl förankrade på en viss plats, och att pendla är därför ett bra alternativ till att flytta. De flesta som har börjat långpendla fortsätter också med det, och mer än hälften har hållit på i minst fem år. Med tiden lär sig långpendlare att anpassa sig, menar Erika Sandow, och erfarenheten gör det lättare att skapa strategier för att lösa vardagspusslet. Men för alla är situationen inte hållbar i längden. Resultaten visar att långpendlare löper 40 procent större risk att separera än andra, och det är de första åren av långpendling som är mest prövande för ett förhållande.
Även om växande arbetsmarknadsregioner är bra för tillväxten, finns det sociala kostnader av långa restider som också bör tas med i regionförstoringsdebatten, understryker Erika Sandow.
– Vi vet inte vad långpendlingen leder till på lång sikt och vilket pris vi får betala för ekonomisk tillväxt. Det är viktigt att också lyfta fram de sociala konsekvenser som pendling för med sig. Hur påverkas till exempel barn av att växa upp med en eller två långpendlande föräldrar?
Erika Sandow är uppvuxen i Lycksele och bosatt i Umeå sedan 1998.
Fakta om disputationen
Fredagen den 27 maj försvarar Erika Sandow, kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln On the road. Social aspects of commuting long-distances to work. Svensk titel: På väg. Sociala aspekter på långväga pendling. Disputationen äger rum kl. 13.15 i hörsal B, Samhällsvetarhuset. Fakultetsopponent är professor Susan Hanson, School of Geography, Clark University, MA, USA.
För mer information, kontakta:
Erika Sandow
kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet
Tel: 090-786 5902, 070-256 69 30
E-mail: erika.sandow@geography.umu.se
Läs hela eller delar av avhandlingen [Ref 1]
Pressbild [Ref 2]
Tiden som för de flesta är känd som ”högstadiet” har i tidigare forskning identifierats som en stark period av språkutveckling. Men få forskare har fokuserat på enskilda individers språkutveckling under denna period.
– På så vis har vi inte haft särskilt precis kunskap om hur språket förändras under dessa skolår, säger avhandlingens författare Mikael Nordenfors.
Han har studerat ett 30-tal elevers texter genom högstadiet (261 texter totalt) och kartlagt ett antal olika mönster för språkutveckling genom att studera ordlängd, ordmängd och ordvariation. Han studerar också vad han kallar för röstanvändning, till exempel växlingar mellan citat, referat och berättarröst. De undersökta texterna kommer från nationella prov, noveller och en mer fackspråklig typ av test, en essä.
En av Mikael Nordenfors slutsatser är att elevernas textproduktion mätt i antal ord ökar kraftigt under de första åren på högstadiet, men att mängden ord sedan tenderar att reduceras i de avslutande texterna i årskurs 9.
– Detta skulle man kunna tolka som att skrivglädjen, eller utvecklingen, stagnerar. Men mer sannolikt är det så att eleverna förmår säga vad de vill ha sagt med färre ord i förtätad meningsbyggnad, det vill säga ett språk som med åren blir mer effektivt, och därmed också präglat av mer ”vuxna” stilistiska val.
I avhandlingen påvisas några sådana stilistiska val, vilka främst går att notera hos de elever som fått högt betyg på sina texter. Ett exempel på val är att formeln för att kommentera ett citat som till exempel ”Dra åt skogen, sa Peter” av somliga avskaffas till fördel för konstruktioner som ”Dra åt skogen. Peters ord sårade honom”. Det vill säga en del elever tillägnar sig ett större stilistiskt register, men alla gör det inte.
Sammanfattningsvis visar avhandlingen att en del elever utvecklas starkt i sitt skrivande medan andra går mycket långsamt fram. Det leder i sin tur till en diskussion om hur man ska kunna få fler elever att nå fram till en mer kontinuerlig och starkare skrivutveckling.
– Eftersom kartläggningen visar hur mångfacetterad elevernas skriftspråksutveckling är, blir kraven på den enskilda svenskläraren därefter. Därför hoppas jag också att den ska kunna fungera som något av förberedelselitteratur för blivande och aktiva lärare. Att undervisa om texter på högstadiet är kort sagt ingen enkel sak, säger Mikael Nordenfors.
Läs avhandlingen:
Skriftspråksutveckling under högstadiet finns på GUPEA – Gothenburg University Publications Electronic Archive.
Mikael Nordenfors är verksam vid institutionen för svenska språket. Han har en bakgrund som svensklärare på högstadiet. Hans doktorsavhandling är skriven inom ramarna för forskarskolan CUL, Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning vid Göteborgs universitet.
Kontaktinformation
Mer information:
Mikael Nordenfors, telefon: 0706-715614, e-post: mikael.nordenfors@svenska.gu.se
Avhandlingens titel: Skriftspråksutveckling under högstadiet
Tid och plats för disputation: lördagen den 28 maj 2011 kl. 10.15, Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg
Fakultetsopponent: Professor Synnøve Matre, Trondheim
Avhandlingen kan beställas från Institutionen för svenska språket, e-post: kristina.holmlid@gu.se (kostnad 350 kr)
Den finns även digitalt publicerad på: http://hdl.handle.net/2077/25300
En forskargrupp från SLU i Alnarp och Umeå har sammanställt litteratur på området, besökt 16 fårbesättningar i Sverige och även tittat på gårdar i Danmark, Norge, Finland och USA.
Det är slakttidpunkten som avgör benämningen på produktionsformen: vår-, höst- eller vinterlamm. Minst byggnadsbehov har höstlammsproducenterna, eftersom lammen då går ute och betar under sommaren och hösten fram tills de ska slaktas.
Vårlamm kräver större byggnader, större arbetsinsats samt mer foder och strömedel, eftersom lammen föds upp inomhus.
Vid egen produktion av vinterlamm behövs det plats i byggnaden för både tackorna och lammen efter betesperioden.
Enkla, oisolerade byggnader är vanligast, eftersom de ekonomiska marginalerna i produktionen inte är stora. Forskarna tar i sin rapport upp byggnadernas utformning och funktion, t.ex. mekaniserad utfodring, frostfritt vatten, en lammkammare dit bara lammen har tillträde, djupströbäddar, permanenta drivningsgångar, uppvärmda utrymmen för sjuka djur eller flasklamm, ventilation och hårdgjorda uteytor.
Kontaktinformation
knut-hakan.jeppsson@slu.se, 040-41 54 84, gun.bernes@slu.se, 090-786 87 44, Byggnader och inhysningssystem för lammproduktion, http://pub.epsilon.slu.se/5885/1/meiner_et_al_110323.pdf
I en SLU-studie, som gjordes under vårvintern 2011 i Västernorrlands och Jämtlands granskogar, hittades flera andra barkborrearter, speciellt den dubbelögade bastborren (Polygraphus poligraphus). Mer utbredda skador av dubbelögad bastborre anses uppkomma när träden är stressade, t.ex. av varma och torra somrar.
Granbarkborren förökade sig dåligt i fjol, och bara en tiondel av dem övervintrade under barken på de dödade granarna. Resten övervintrade i marken. Att avverka dödade träd under vintern är alltså ingen effektiv bekämpningsmetod. Huvuddelen av granbarkborrens naturliga fiender stannar dessutom kvar och övervintrar under barken. Om träden avverkas riskerar man därför att fienderna, och inte skadegörarna, försvinner ut ur skogen.
Kontaktinformation
Martin.Schroeder@slu.se, 018-67 23 32,
Inte bara granbarkborrar i norra Sverige, http://www.slu.se/dubbelogad-bastborre
Knubbved består av 5-15 cm träbitar, dvs. storleken mellan träflis och pannved, och kan levereras till en lägre kostnad än de traditionella bränsleslagen. Den självtorkar vid lagring minst lika bra som pannved, enligt en studie från SLU i Alnarp i samarbete med Högskolan Dalarna. Det innebär att den inte möglar som fuktiga flishögar ofta gör.
Knubbveden kan eldas satsvis som pannved eller matas in automatiskt i pannan från en bränslebehållare. Med viss teknisk utveckling skulle den manuella hanteringen vid satseldning kunna minskas, så att man slipper jobba med skyffel och skottkärra.
I många panncentraler och närvärmeverk eldar man med träpellets och briketter, lätthanterliga bränslen, som nu har blivit dyrare på grund av högre råvarupriser. Även i denna något större skala skulle knubbved kunna prövas.
Kontaktinformation
Jan.Erik.Mattsson@slu.se, 040-41 51 39, Knubbved istället för vanlig ved?, http://pub-epsilon.slu.se:8080/2605/01/mattsson_et_al_110125.pdf
Resultaten av experimenten har tillsammans med den teoretiska analysen precis publicerats i den erkända akademiska tidskriften PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences). Konsekvenserna av upptäckten är flera och viktiga.
– Vi kan förbättra sällsynta jordartsmetallers prestanda då vi förstår vad som händer och sker i dem. Det skulle förhoppningsvis kunna leda fram till exempelvis bättre bilkatalysatorer, där cerium i den oxiderade fasen ceria används för avgasrening, säger Börje Johansson, professor i materialvetenskap vid KTH.
Han tillägger att cerium också är en viktig komponent i stål för att förbättra stålets egenskaper, vilket gör upptäckten intressant även för detta material. Forskare vid KTH och Uppsala har dessutom gjort teoretiska arbeten kring bränsleceller där man också använt sig av ceriumoxid och som dopats med lantanider.
Kina är fullständigt dominerande på världsmarknaden när det gäller utvinningen av sällsynta jordartsmetaller. I höstas flaggade landet för en begränsning av sin export, något som spred oro i resten av världen. Detta med tanke på den stora mängd av högteknologiska applikationer som fordrar dessa metaller, som exempelvis batterier, magneter, solceller, lågenergilampor och optiska fibrer. Börje Johansson menar att han och hans kollegors upptäckt i förlängningen skulle kunna vara viktig för Sveriges framtida ekonomi.
– Detta är ett steg i rätt riktning för Sverige att bli starkare på området. Vad vi lär oss om cerium har vi också nytta av vad gäller de andra 17 sällsynta jordartsmetallerna då de alla är rätt lika. Dessutom finns det möjlighet att bedriva gruvor för sällsynta jordartsmetaller i Sverige, bland annat i Västerbotten. Faktum är att majoriteten av dessa metaller ursprungligen hittades allra först i Sverige, säger Börje Johansson.
För mer information, kontakta Börje Johansson på 08 – 790 88 23, 070 – 417 54 52 eller borje@mse.kth.se.
Rekryteringen av nya årsklasser av europeisk ål har minskat under lång tid och idag utgör de endast några få procent av vad den var för 30 till 50 åren sedan. Ålen är särskilt känslig för överfiske eftersom den blir könsmogen vid hög ålder, men det finns också andra orsaker till nedgången. Internationella havsforskningsrådet (ICES) har sedan länge varnat för konsekvenserna av den pågående negativa beståndsutvecklingen och rådet har sedan 1998 rekommenderat att en förvaltningsplan för ål tas fram på europeisk basis. Sedan 2007 kräver EU-kommissionen också att alla ålfiskande medlemsstater ska utveckla en plan för att minska den mänskligt orsakade dödligheten av ålen. I Sverige har Fiskeriverket fått regeringens uppdrag att ansvara för en nationell ålförvaltningsplan.
Många åtgärder är listade inom ramen för planen: förbud mot fritidsfiske på ål, speciella yrkesfiskelicenser för ål, förändrade fisketider, stängning av gulålsfisket på västkusten, ökade utsättningar av ålyngel. Det finns också en avsiktsdeklaration av Fiskeriverket tillsammans med sex kraftbolag att vidta åtgärder för att minska den dödlighet som beror på att ålar sugs in i vattenkraftverkens turbiner.
Havsmiljöinstitutets analys av den svenska ålförvaltningsplanen visar på en rad brister. Nedan listas några:
· Det finns klara målkonflikter mellan att bevara arten och att bevara fisket. Förvaltningen vill medverka till att ”dämpa” de negativa effekterna av fiske och annan mänsklig verksamhet istället för att garantera att bevarandemålet uppfylls. Som en jämförelse har både Norge som Irland infört totalstopp för allt ålfiske för att öka återvandringen till Sargassohavet.
· Underlagsmaterialet till planen är bristfälligt och saknar kritisk genomlysning. Det finns en osäkerhet i beståndsuppskattningen som man inte tagit hänsyn till. Risken är därför stor att man överskattar beståndets storlek och fortsätter överexploateringen.
· Operationaliseringen av mål till krav och åtgärder är otillräcklig — de vinster man anser sig göra från utsättningar, fiskeregleringar och minskad turbindödlighet bygger mer på förhoppningar än stabila faktaunderlag. Implementeringen av planen sker eller avses ske under en mycket lång tidsperiod. Även om planen till slut skulle följas, är det inte troligt att 2,6 miljoner blankålar kommer att kunna utvandra, vilket är Sveriges mål. Det beror bland annat på att ett relativt omfattande ålfiske fortfarande tillåts, samt på osäkra resultat av utsättningen av franska och engelska ålyngel i svenska vatten; ålen kan vara desorienterad och det är tveksamt om den hittar tillbaka till Sargassohavet för att leka.
Kontakt på Havsmiljöinstitutet: Henrik Svedäng, docent i marin ekologi vid Göteborgs universitet. 031-7866645, 0703-536804, henrik.svedang@havsmiljoinstitutet.se”>henrik.svedang@havsmiljoinstitutet.se
Havsmiljöinstitutet är ett samarbete mellan Umeå universitet, Stockholms universitet, Linnéuniversitetet och Göteborgs universitet.
Tina Johansen
Havsmiljöinstitutet
Box 260
405 30 Göteborg
tfn. 031-7866560
mob. 0733-467513
tina.johansen@havsmiljoinstitutet.se”>tina.johansen@havsmiljoinstitutet.se
www.havsmiljoinstitutet.se
– I många fall behandlas patienten för antingen smärtan eller depressionen men att behandla smärtan botar inte depressionen och tvärtom, säger Steven J. Linton, professor i klinisk psykologi vid Örebro universitet.
I en ny rapport från Försäkringskassan framgår det att depression och ryggvärk är de två sjukdomar som står för de största kostnaderna inom sjukförsäkringssystemet. Ö
rebroforskarna undersöker hur smärta och depression påverkar varandra och sjukdomsförloppet för patienter med besvär i rygg och nacke.
– Om depressionen inte behandlas kan den bli en katalysator som förvärrar problemen i rygg och nacke vilket gör att riskerna för att patienter utvecklar kronisk smärta ökar, säger Steven J. Linton.
Klara bakslag
– Det vi främst har sett är att en patient som har fått hjälp med depressionen klarar bakslag mycket bättre. Att plötsligt drabbas av smärta när man tror att man är på bättringsväg kan annars väcka starka negativa känslor och minnen av tidigare smärtupplevelser. Har patienten inte verktyg att hantera det kan det leda till att man fastnar i en ond cirkel som förvärrar såväl depression som smärta, säger Steven J. Linton.
Forskarna ser en tydlig koppling mellan en tidig behandling och förbättring av depressionen och framsteg i smärtbehandlingen. Ju tidigare depressionen behandlas desto bättre.
– Man bryter då det mönster som både kronisk smärta och depression följer med återkommande perioder av intensivare smärta eller negativa känslor direkt.
Just den här cirkeln är central och den illustreras i den modell vi har tagit fram i Örebro för att tydliggöra problemen, säger Steven J. Linton.
– Det gör att det också blir lättare att förstå vilken roll andra faktorer som till exempel stress på arbetsplatsen spelar för sjukdomsbilden, säger Steven J. Linton.
Kontaktinformation
För mer information kontakta: Steven J. Linton steven.linton@oru.se, 019-303505
Man kan likna jorden vid en gigantisk magnet vars fält utgör en magnetisk bubbla som skyddar oss från kosmisk strålning. Ibland syns strålningen när laddade partiklar letar sig ned vid de magnetiska polerna där bubblan är som svagast och skapar norrsken. Även om det vi ser är ofarligt ljus, kan fenomenet orsaka strömavbrott och störa instrument på exempelvis flygplan. Det är därför viktigt att övervaka rymdens magnetfält. Sedan rymdålderns begynnelse har därför forskare skickat magnetfältssensorer med satelliter för att kartlägga magnetfältet. Sensorerna var från början stora och tunga. Nyligen har forskarna börjat intressera sig för lättare instrument som ryms på mindre, billigare satelliter.
Med så kallad mikro- och nanoteknik har Anders Persson, Ångströms rymdtekniska centrum, Uppsala universitet, utvecklat en sensor som är så liten att hundratals ryms tvärs över ett hårstrå. Sensorn bestämmer styrka och riktning hos ett magnetfält med sina ytterst tunna magnetiska och ickemagnetiska lager.
– Om man låter alla Nationalencyklopedins band, staplade på varandra, motsvara tjockleken hos vanlig aluminiumfolie, skulle magnetfältsensorns tunnaste lager svara mot en enda sida, berättar Anders Persson.
Eftersom dess signal måste isoleras och förstärkas, har sensorn integrerats med elektronik i ett system – en så kallad magnetometer – som väger mindre än ett gram och får plats på en fingertopp. I slutet av året ska denna magnetometer göra sin jungfrufärd med en vietnamesisk satellit som väger ett kilo – ungefär en tusendel av en vanlig satellit. Även det japanska rymdprogrammet är intresserat av att använda magnetometern inom kort.
Anders Perssons avhandling försvaras den 1 juni 2011.
Läs eller ladda ner avhandlingen [Ref 1] från universitetets hemsida.
För mer information, kontakta Anders Persson, tel: 018-471 3111, 070-253 56 70, e-post: anders.persson@angstrom.uu.se
Uppsala universitet – kvalitet, kunskap och kreativitet sedan 1477. Forskning i världsklass och högklassig utbildning till global nytta för samhälle, näringsliv och kultur. Uppsala universitet är ett av norra Europas högst rankade lärosäten. www.uu.se
– Tidigare forskning visar på att situationen i skolklassen är viktig för hälsan bland barn och ungdomar, men få studier har undersökt ifall det finns långsiktiga hälsokonsekvenser. Resultaten från studierna i min avhandling tyder på att så är fallet, säger Ylva Almquist doktorand vid Stockholms universitet. Ylva Almqvist presenterar de nya resultaten i sin avhandling som lagts fram vid Centre for Health Equity Studies (CHESS) som är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Karolinska Institutet.
Avhandlingen undersöker vilken betydelse situationen i skolklassen kan ha för elevers hälsa senare i livet. Skolklassen utgör ett intressant socialt sammanhang i och med att elever inte väljer sina klasskamrater. Ändå tillbringar eleverna i en klass mycket tid tillsammans under många år. Över tid växer ett nätverk av vänskapsrelationer fram.
– Min forskning visar att de elever som har färre vänner i sin skolklass rapporterar sämre hälsa som vuxna. De som har lägre status bland sina klasskamrater har högre risk att senare bli inlagda på sjukhus för till exempel psykiska problem, alkohol- och drogmissbruk, hjärtsjukdomar och diabetes. Bland de elever som är särskilt utanför i skolklassen är det inte bara vanligare att hamna på sjukhus som vuxna, de har också betydligt fler sjukhusvistelser. Slutligen verkar den övergripande situationen i skolklassen påverka alla elever: elever i klasser med en ojämlik fördelning av status rapporterar överlag sämre hälsa i vuxen ålder, oberoende av deras egen status, säger Ylva Almqvist.
Avhandlingen bygger på två datamaterial av individer födda på 1950-talet i Stockholm respektive Aberdeen (Skottland). Information kring kamratrelationer i skolklassen samlades in under 1960-talet och man har kunnat följa upp individernas hälsa i vuxen ålder.
– Utbildningssystemet har förändrats sen de elever som undersökts i den här avhandling gick i skolan, men det finns ingen anledning att tro att situationen i skolklassen skulle ha blivit mindre viktig. Tvärtom lyfts kamratrelationer ofta fram av elever själva som en central aspekt av skolgången. Skolan handlar om mycket mer än betyg och jag hoppas att min avhandling lyfter fram vikten av att även fokusera på det sociala samspelet mellan eleverna, säger Ylva Almquist.
Läs avhandlingen:
A class of origin: The school class as a social context and health disparities in a life-course perspective finns på DIVA, Digitala vetenskapliga arkivet.
För ytterligare information, kontakta:
Ylva Almquist, Centre for Health Equity Studies (CHESS)
E-post: ylva.almquist@chess.su.se, Tel: 08-674 79 69; 0706-014 114
Universitetet i huvudstaden – utbildning och forskning på högsta nivå där öppna sinnen möts och utvecklas. Universitetet deltar i regionala, nationella och internationella samarbeten, i debatt och i samhällsutveckling. Här är mer än 50 000 studenter och 6 000 medarbetare verksamma inom humaniora, juridik, naturvetenskap och samhällsvetenskap.
