I Sverige finns drygt 80 000 identifierade områden som är eller misstänks vara förorenade med miljögifter. Flera av dessa är så förorenade att de riskerar skada miljön eller vår hälsa och behöver saneras innan de kan tas i anspråk för exempelvis byggnation. I dag beslutade Formas forskarråd att satsa 21 miljoner kronor i Tuffo, SGI:s nystartade teknikutvecklings-program för forskning kring förorenade områden i Sverige.

– Bedömningar visar att vi inte kommer att nå miljökvalitetsmålet med nuvarande saneringstakt och därför är det angeläget att det satsas medel i detta nystartade program, säger Anna Ledin, huvudsekreterare på forskningsrådet Formas.

Formas skjuter inledningsvis till totalt 21 miljoner kronor fördelat på 7 miljoner kronor per år i tre år, för forskning inom Tuffo. SGI, Statens geotekniska institut, är huvudansvarig för forskningsprogrammet och svarar för den långsiktiga driften av programmet. 

– Med Tuffo kan vi underlätta samverkan mellan olika aktörer – allt från problemägare, konsulter och entreprenörer till myndigheter och forskare vilket gynnar saneringsarbetet, säger SGI:s generaldirektör Åsa-Britt Karlsson. Visionen är att Tuffo ska leda till en effektivare och snabbare sanering av förorenade områden.

SGI kartlägger löpande vilka kunskapsbrister som utgör hinder för att efterbehandlingstakten ska kunna ökas och effektiviseras. Tuffo ska därför stimulera kunskapsuppbyggnad genom att knyta samman forskning med det praktiska arbetet för att förbättra situationen.

Från den 1 januari 2010 har SGI, på uppdrag av regeringen, ett specifikt ansvar för forskning, teknik- och kunskapsutveckling när det gäller sanering och återställning av förorenade områden i landet.

Syftet är att medverka till att öka saneringstakten samt förbättra kunskapsnivån om förorenade områden så att miljömålen kan uppnås.

FAKTA
OM SGIs uppdrag – riskerna för ras, skred, stranderosion.

Hur viktiga är ansiktsrörelser, minspel och mimik vid ansiktsigenkänning? Vilken roll spelar tre dimensioner istället för två? Det är två frågor som Jonas Beskow och Haibo Li ska granska närmare.

– Ett av målen med forskningsprojektet är ökad förståelse för hur människor känner igen ansikten. Folk är nämligen dåliga på att känna igen obekanta människors ansikten. Det har gjorts forskningsstudier på tvådimensionella bilder, och mycket av identifieringen av ansiktet idag görs med tvådimensionella fotografier. vi ska undersöka ansikten i 3D, säger Jonas Beskow, universitetslektor vid avdelningen för tal, musik och hörsel vid KTH.
Forskarkollegan Haibo Li har tidigare jobbat med ansiktsigenkänning och bildbehandling, medan Jonas Beskow har forskar och arbetat med ansiktsanimering. Således är de väl förbereda inför uppgiften.

– Spelar betraktningsvinkel roll? Är det ren mönstermatchning framifrån som gäller när människor identifierar ansikten? Har man en intern 3D-representation i hjärnan som man förlitar sig på? Hur mycket är ansiktsformen av betydelse? Det finns många frågor, säger Jonas Beskow.

Den teknik som han och kollegan Haibo Li ska utföra sin forskning med är den bakom robotskallen Furhat. Det är en teknik där en bild projiceras på en tredimensionell mask som har formen av ett ansikte.

– Det finns rent teoretiska insikter och teorier om hur den interna representationen av ansikten fungerar hos människor. Vänder man till exempel upp och ner på ett ansikte är det jättesvårt för människor att känna igen det. Vi vill lära oss mer om detta. Vi vill också ta reda på vad som krävs för att föra över en persons identitet, till exempel via konferenssystem, säger Jonas Beskow.Han utvecklar tankarna om hur forskningen skulle kunna bidra till bättre konferenssystemet.

– Konferenstekniken telepresence med ansiktsprojicering på mask har fördelar jämfört med en vanlig 2D-skärm. Med 2D-skärm uppstår ju den så kallade Mona Lisa-effekten. När man ser ett ansikte på en skärm så tittar ansiktet på alla eller ingen, kan man säga. Precis som med Mona Lisa tittat på dig var du än finns i rummet. Det är en effekt av att ansiktet är representerat på en platt 2D-yta. Det kan vara ganska så störande att ögonkontakt aldrig uppnås. För ögonkontakt är en fundamental del av mänsklig kommunikation, säger Jonas Beskow.

Skulle en annan tillämpning, under förutsättning att människor har lättare för ansiktsigenkänning vid 3D-bilder, kunna vara ID-kort med hologram?

– Ja, hologram skulle kunna ge en 3D-visualisering som i så fall fungerar, säger Jonas Beskow.
Han tillägger att forskningsresultat även förhoppningsvis kan ge inspiration till att förbättra maskinigenkänning av ansikten. Det vill säga automatisk ansiktsigenkänning.

– Vet vi hur människor fungerar kan detta överföras i algoritmer. Automatisk ansiktsigenkänning kan vara en potentiell vinst med denna forskning, säger Jonas Beskow.
Forskningsprojektet påbörjas i augusti.

Ett internationellt team som leds av forskare från universiteten Tübingen i Tyskland och EPFL Lausanne i Schweiz, har gjort det möjligt att spåra sjukdomen lepras historia. I en artikel i den vetenskapliga tidskriften Science beskrivs hur teamet har rekonstruerat hela genomet hos sekvenser av bakterien Mycobacterium leprae från fem medeltida skelett som grävts fram i Danmark, Sverige och Storbritannien. Spetälskagenomet har även rekonstrueras från biopsier från sju levande patienter. Det rekonstruerat medeltida genomet uppvisar en extraordinärt god bevaring. Den utmärkta konserveringen antyder att forntida bakterie-DNA för vissa stammar skulle kunna överleva utanför den teoretiska gränsen för en miljon år vilken har föreslagits för ryggradsdjur DNA.

– Kartläggningen av sjukdomens utveckling och utbredning i tid och rum ger inte bara ökad biomedicinsk kunskap utan ökar även förståelsen för den forntida människans livssituation. I studien ingår bland annat individer från det medeltida Sigtuna, säger Anna Kjellström, en av teamets forskare från Stockholms universitet.

Häpnadsväckande nivå av genetisk bevarande
I den aktuella studien jämförde forskarna arvsmassa hos de medeltida europeiska M. leprae med 11 moderna stammar från hela världen. Resultaten avslöjar att alla M. lepraestammar delar en gemensam förfader som existerat under de senaste 4000 åren. Detta överensstämmer således med de tidigaste osteologiska bevisen för sjukdomen. Jämförelser av genomet visade en häpnadsväckande nivå av genetisk bevarande under de senaste 1000 åren.

– Rekonstruktionen av det gamla kompletta bakteriella genomet öppnar dörrarna för en bättre förståelse för hur och varför en sjukdom påverkat oss ned på en genetisk nivå. Detta fönster till det förflutna är till ovärderlig hjälp när det gäller att förstå hälsotillståndet hos våra förfäder och för evolutionen av patogener och deras värdar under århundradenas lopp, säger Christos Economou, doktorand vid Stockholms universitet. En helt ny bild av den geografiska utbredningen över tiden för lepra (M. leprae) och dess olika typer kan nu konstateras. Tidigare har en viss typ av sjukdomen endast varit känd i Mellanöstern och i det medeltida Sverige men nu har den för första gången även kunnat beläggas i andra Nordeuropeiska länder.

Forskningsresultaten visar att en stam av M. leprae som en gång existerat i medeltida Europa idag kan påträffas i Mellanöstern, som bekräftar tidigare fynd i Sverige från medeltiden. Andra medeltida europeiska stammar är nästan identiska med dem som nu finns i Nordamerika, både hos leprapatienter och hos bältdjur. Detta tyder på ett europeiskt ursprung av spetälska i Amerika. Ett av skeletten i studien uppvisade extraordinär bevaring av bakteriens DNA, vilket gör att rekonstruktionen av genomet kunde genomföras utan att använda en modern referenssekvens som en klätterställning. Detta är första gången som forskare har kunnat sammansätta en så gammal organism. Forskarna fann att nästan hälften av allt DNA utvanns från just detta prov kom från M. lepraebakterier, vilket är betydligt mer än mängden patogent DNA som vanligtvis finns i skelett. Forskarna föreslår att DNA från M. leprae är långt bättre bevarat än mänskligt DNA eftersom det var skyddat från nedbrytning i århundraden av den extremt tjocka, vaxartade cellvägg hos leprabakterien. Detta erbjuder därför stora möjligheter att kartlägga vissa bakteriesjukdomars historia.

Forskning på leprabakterien från skelettfynd
Spetälska är en allvarlig kronisk infektionssjukdom som orsakas av bakterien Mycobacterium leprae. Sjukdomen hade stor utbredning i Europa under senare delen av medeltiden och i delar av Skandinavien fram till 1900-talet. Idag finns sjukdomen i 91 länder över hela världen och cirka 200,000 nya infektioner rapporteras årligen. Vid lepra skadas framförallt hud och nerver men symptomen varierar beroende på den drabbades immunstatus och går från tuberkuloid (mildare form) till lepromatös lepra (svårare form).

De skrivna källor som omnämner lepra är över två tusen år gamla men beskrivningarna skiftar och många antika diagnoser är därför ifrågasatta. De fysiska bevisen för sjukdomen är emellertid äldre än de historiska källorna, då skelett påträffade i Indien med tecken på lepra har daterats till 2000 f.Kr. En detaljerad dokumentation och fastställande av de typiska benförändringar som sjukdomen orsakar kom först på 1950-talet men det har varit svårt att säkert diagnosticera tidiga eller atypiska fall utifrån osteologiskt material. Under de sista 15 åren har därför analyser där man identifierar DNA från själva leprabakterien hos skelett från drabbade individer varit till ovärderlig hjälp. Dessa undersökningar har också gjort det möjligt att urskilja olika typer av bakterien och därmed studera sjukdomens evolution samt spridning.

Länk till artikel i Science: Genome-Wide Comparison of Medieval and Modern Mycobacterium leprae.

De olika parametrarna ställs mot varandra när prefekter och forskarstuderande rekryteras. Fokus är universitetsvärldens miljö, historia och traditioner. Området diskuteras ofta i media men är marginellt beforskat. Det empiriska materialet består av intervjuer med professorer och docenter vid sju lärosäten och åtta institutioner mellan 2007-2009.

Resultaten visar att det utvecklas spelregler som tillämpas när prefekter och forskarstuderande rekryteras och dessa ger en fingervisning om vad som anses värdefullt för den inre ledningen av lärosäten i Sverige. Rekryteringsprocesserna är i huvudsak informella och kollegiala något som alla tycks känna till.

– När prefekter rekryteras (väljs) har alla kolleger möjlighet att delta medan när forskarstuderande rekryteras (antas) är det en snävare grupp som medverkar, berättar Thomas Sandstedt. I det senare fallet tycks finansiering och handledarens roll ha avgörande betydelse för att hitta den mest lämpande doktoranden, som passar in i verksamheten. Interna kriterier formuleras till spelregler av kolleger och hanteras situationsbetingade.

Spelreglerna baseras på kollegiala och vetenskapliga intressen, krav, normer, traditioner och värden som de akademiska lärarna känner till och sällan ifrågasätter. Akademiska och vetenskapliga spelregler omhuldas och bestämmer processerna men intressen och krav från ett politiskt föränderligt system finns med som en ram i bakgrunden.

Avhandlingen visar vidare att informella kriterier ger möjlighet till flexibilitet och situationsanpassning när institutionerna väljer prefekter. Kriterierna medför att antalet kandidater begränsas vilket innebär att det kan bli svårt att hitta rätt person. Det tycks som om prefekten hämtas ur en inre krets av lämpliga professorer och docenter, som har förståelse för institutionens verksamhet, kan administrera och har lämpliga personliga egenskaper. Studenter som antas till forskarutbildning skall ha förmåga att tillgodogöra sig en forskarutbildning och ha ett vetenskapligt förhållningssätt. Dessa krav kan variera från antagning till antagning och även kretsen av potentiella forskarstuderande kan tyckas vara begränsad.

Thomas Sandstedt är verksam vid Universitetspedagogiska enheten vid Linnéuniversitetet i Växjö. Han var mellan 1994 och 2009 projektledare för ledningsutveckling Sydost (lärosätena Blekinge, Kalmar, Kristianstad och Växjö). Forskarstudierna har bedrivits med handledning av Leif Lindberg, Linnéuniversitetet och Mats Benner, verksam vid Lunds universitet.

Avhandlingen “Om rekrytering i akademin – exemplen prefekter och forskarstuderande” behandlas vid ett offentligt försvar 13 juni. Opponent är professor emeritus Anders Fransson.

De senaste 25 åren har rasifieringen, det vill säga den process som mynnar ut i att dela in och värdera människor utifrån ursprung, tagit fart i Ryssland.

– Rasismen är ett akut problem i Ryssland, och min forskning är ett första försök att studera hur Ryssland så snabbt kunde gå från att vara ett kommunistiskt/socialistiskt land med en explicit antirasistisk retorik till att plötsligt förvandlas till ett land där hälften av världens alla skinheads finns, och där någon dödas varje vecka på grund av sin hudfärg. Jag har analyserat hur det oreflekterade rastänkandet förvärvades, och försökt komma med en förklaring till varför det blev så, säger Nikolay Zakharov.

I sin avhandling och bok ”Attaining Whiteness. A Sociological Study of Race and Racialization in Russia”, har han hittat tre övergripande orsaker: liberalisering, kapitalism och identifikation.
Liberaliseringen, som kom med Sovjetunionens sammanbrott, innebar att det nu var mer eller mindre fritt fram att säga och skriva åsikter på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. Vissa använde denna frihet till att uttrycka rasistiska åsikter som spreds och fick fäste.

Den andra huvudorsaken, kapitalismen, innebar plötsligt arbetskraftsmigration. Folk kom från andra länder, främst från forna Sovjetrepubliker, för att jobba i Ryssland, vilket medförde en indelning där det ryska, och ryssar, värderas högre än invandrare.
Den tredje orsaken är identifikation.

– Det är den främsta och viktigaste orsaken. Ryssarna strävar efter att hitta en identitet efter Sovjettiden. De vill hitta sin plats i världen när öst- och västindelningen inte längre fungerar. De vill vara rika och civiliserade och civilisation har blivit synonym med vithet.

– Identiteten är också något av ett trauma. Många förstår att de inte riktigt hör till eliten – de är lite fattigare, lite mer ”öst”, lite ociviliserade, men anser sig vara bättre eftersom de är autentiska. Många ryssar är stolta över sin så kallade vithet till skillnad från övriga Europa där enligt ryska opinionsbildare en ”politisk korrekthet” härskar, säger Nikolay Zakharov.

”Attaining Whiteness. A Sociological Study of Race and Racialization in Russia”, är den första stora sociologiska studien i bokform om hur rastänkande får fäste i det moderna Ryssland. 
Om disputationen

Nikolay Zakharov disputerade den 14 juni 2013 i ämnet sociologi. Han har doktorerat på forskarskolan BEEGS och sociologiämnet vid Institutionen för samhällsvetenskaper, Södertörns högskola samt på Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. Opponent: Ian Law, University of Leeds.

VTI rapport 790 redovisar resultat från de studier som gjorts av VTI inom Trafikverkets utvecklingsprogram Säker framkomlighet under åren 2007 – 2012.

Vad gäller vägrensräffling på motorväg visar undersökningarna att på motorvägar med hastighetsbegränsning 110 km/tim har antalet dödade och svårt skadade totalt sett minskat med 17 procent och för singelolyckor med cirka 30 procent.

Resultat från ett flertal studier gällande effekter av mitträffling på tvåfältsvägar visar att totalt antal dödade och svårt skadade minskat med cirka 6 procent. För singelolyckor är motsvarande minskning 14 procent. Analyser av olycksförlopp enligt polisrapporter indikerar att räffla i mittlinje minskar risken för mötesolycka och avkörningsolycka till vänster. Simulatorstudier visar att räfflorna har god effekt för att väcka trötta förare samt att de förare som väcks av räfflan gör rätt motåtgärd.

Mätningar av hastighet visar inte på några tydliga förändringar av medelhastigheten efter att mitträffla införts. Däremot visar det sig att personbilar förflyttar sig i genomsnitt cirka 5 centimeter bort från mittlinjen och att spridningen i sidoläge minskar något. Detta innebär sannolikt ökat slitage.

I de trafikantintervjuer som gjorts anser 90 procent av förarna att räfflor i vägens mitt bidrar till en ökad trafiksäkerhet. Även lastbilsförarna är positiva, men förespråkar djupare räfflor. För riktningsseparerade vägar (målad 2+1-väg med mitträffla) med hastighetsbegränsning 90 km/tim har antalet dödade och svårt skadade minskat med cirka 30 procent. Förändringen är dock inte signifikant. Dessa resultat är av samma storleksordning som tidigare svenska resultat och i linje med tyska erfarenheter.

Även effekter av mötesfria vägar med mitträcke (gles 2+1 väg) har studerats och där visar resultaten att totalt sett har antalet dödade och svårt skadade minskat med 50 procent. Förändringen är signifikant, men olycksmaterialet är fortfarande litet vilket gör att en fortsatt uppföljning rekommenderas för att få säkrare resultat.

Se: VTI rapport 790