Upptäckterna är ekologiskt intressanta, men också viktiga för den praktiska naturvården. I marken finns ett myller av småkryp som bryter ned döda växter och annat organiskt material, och som därigenom bidrar till näringsomsättningen.
Artrikedomen är ofta så stor att markfaunan har beskrivits som ”den fattiges tropiska regnskog”. Ett omdebatterat ämne inom markdjursekologin är varför det ofta finns så många arter som tycks utföra i stort sett samma uppgift i marken. I andra ekosystem brukar en hög artrikedom hänga samman med att organismerna har en mängd olika levnadssätt eller överlevnadsstrategier.
Sminthurus viridis. Foto: Jan van Duinen
Lina Widenfalk har i sitt doktorsarbete fokuserat på artrikedomen inom en av de vanligaste djurgrupperna i marken, hoppstjärtarna. De största går att se med blotta ögat, medan de mindre kan bara ses med lupp. De kan ha många olika former, färger och mönster samt skydd i form av hår och fjäll.
Marken inte så homogen som den ser ut
I tre ganska olika markslag (saltträsk, mogen tallskog och arktisk torräng) har Lina Widenfalk studerat vilka miljöfaktorer som har betydelse för enskilda arters utbredning och för artsammansättningen på en viss plats. Resultaten tyder på att ekosystemet i marken är mer komplicerat än vi har trott – och att artrikedomen beror på att det finns småskaliga skillnader i jordprofilen som erbjuder djuren olika ekologiska nischer.
– Det verkar som att arter kan leva ihop tack vare att de har olika egenskaper som gör att de kan utnyttja olika delar av jordprofilen. Det visar att det är viktigt att försöka utgå ifrån arterna och individerna, och inte våra egna indelningar, när vi vill förstå hur systemen fungerar, säger Lina Widenfalk. För det mänskliga ögat såg varje jordprov mycket homogent ut, men så var det alltså inte för hoppstjärtarna.
Olika åldersklasser kan ha olika nischer
Hoppstjärtar genomgår ingen fullständig metamorfos, utan det sker bara få och små förändringar mellan de olika utvecklingsstadierna. Ofta utgår vi från att alla individer inom sådana arter reagerar på samma sätt, oavsett till exempel ålder, men Lina Widenfalks studier på den högarktiska tundran i Svalbard visar att det inte alltid stämmer.
Pogonognathellus flavescens – notera hoppgaffeln baktill. Foto: Arne Fjellberg
I en art var utbredningsmönstret olika för nykläckta individer, unga hoppstjärtar och reproducerande vuxna. Utbredningen kunde dessutom kopplas till olika faktorer, såsom markkemi, tillgång på mat och vilka växter som täcker marken, beroende på vilken av de tre åldersgrupperna som studerades.
Forskarna hittade också en art där alla åldersgrupper hade samma utbredning, och för den arten tycktes utbredningen påverkas starkt av sociala beteenden.
Alla arter har ett värde i sig
Kunskaperna i avhandlingen bidrar till att vi kan dra mer generella slutsatser om hur organismsamhällen kommer att påverkas när markanvändningen eller klimatet förändras. Mönster för hur arter breder ut sig och för vilka arter som finns på en plats är viktiga att känna till i naturvården, till exempel när man vill gynna biologisk mångfald, men de har också betydelse för hanteringen av skadeinsekter.
– Om vi inte förstår vilka faktorer som påverkar arter och artsamhällen kan vi inte heller göra rimliga antaganden om hur de kommer att påverkas av en åtgärd, säger Lina Widenfalk. Det är också viktigt med mer kunskap om själva hoppstjärtarna, som är en mycket viktig del av ekosystemet.
Isotoma riparia. Foto: Jan van Duinen
– Jag anser också att alla arter har ett värde i sig, oavsett om vi människor kan se någon nytta av dem eller inte. I Sverige har vi ca 400 arter av hoppstjärtar och i världen är drygt 8000 namngivna. Säkert är många av dem hotade, men det vet vi väldigt lite om, säger Lina Widenfalk.
Hoppstjärtar
Hoppstjärtarna lever till stor del i marken och livnär sig på bland annat svamp och bakterier, men vissa arter finns även ovan jord. De är ofta först på plats på nybildade jordar, till exempel när glaciärer drar sig tillbaka. De kan ha många olika former, färger och mönster samt skydd i form av hår och fjäll. Flertalet arter har ett välutvecklat hopporgan, en hoppgaffel, som gör att de kan slunga sig själva framåt i långa hopp.
Avhandlingen: Lina A. Widenfalk, institutionen för ekologi, försvarar sin doktorsavhandlingSpringtails in space. Factors structuring Collembola populations and communities, revealed by trait-based analyses vid SLU i Uppsala.
Tid: Fredagen den 17 februari 2017, kl 09:30
Plats: Loftets hörsal, Ultuna, SLU, Uppsala
Opponent: PhD Uffe Nielsen, Western Sydney University, Penrith, Australien
Kontakt: Lina Widenfalk Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet 018-67 20 21, lina.ahlback@slu.se
– Värden som tystnad och enskildhet har inte tidigare lyfts fram men lär efterfrågas allt mer i takt med ökad urbanisering och uppskruvat tempo i samhället i övrigt, säger projektledare Therese Bjärstig, docent vid Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet.
Under 2015-2016 har Skogsstyrelsen drivit pilotprojekt där skogar kan skyddas från avverkning genom frivilliga avtal som även den enskilda skogsägaren kan ta initiativ till. Avtalen behöver inte enbart grundas på biologiska naturvärden utan kan också baseras på det värde skogen har för upplevelser, det man kan kalla skogens sociala värde. Forskningsprojektet visar dock att de regionala variationerna är stora kring hur det omsätts i praktiken.
Delvis tycks det handla om ett informationsproblem. Den enskilda skogsägaren uppskattar i och för sig de upplevelser den egna skogen ger med värden som tystnad och enskildhet, men kan inte riktigt se hur de värdena kan vara intressanta i ett vidare sammanhang eller att de kan ge möjlighet att leva på.
Skogsägarföreningar kan spela viktig roll
– Med förbättrad samverkan med andra skogsägare tror jag man lättare kan se att olika sociala värden i samma område kan komplettera och stärka varandra. En skogsägare kanske har bra fiske på sin fastighet, en annan fågelskådning och en tredje stuguthyrning, säger Therese Bjärstig.
En slutsats i projektet är att Skogsstyrelsen, kommuner, skogsförvaltare och skogsägarföreningar kan spela viktiga roller för att skapa sammanhang och mötesplatser. På så sätt kan goda exempel spridas kring hur sociala värden kan skapa nya varor och tjänster, något som i sin tur kan bidra till en levande landsbygd.
– På ett nationellt plan är det naturligt att Skogsstyrelsen tar en ledande roll och att skogens sociala värden prioriteras högre i policydokument. Man måste göra tydligt att skogar kan ha betydelse för känslor, kultur och rekreation som går utanpå deras roll som virkesbank eller biotop, säger Therese Bjärstig.
Totalt har i forskningsprojektet kvalitativa intervjuer genomförts med 57 enskilda skogsägare i Kronoberg, Västra Götaland, Värmland, Dalarna, Jämtland och Västerbottens län. Projektet har finansierats av Skogssällskapet. Tidigare forskning om skogens sociala värden har främst fokuserat på skogar i tätortsnära områden, medan detta projekt har tyngdpunkt i skogar på landsbygden.
Om man tog vara på all energi i solljuset som träffar jordens yta under en och en halv timme, så skulle det vara mer än tillräckligt för att täcka hela mänsklighetens energibehov för ett helt år. Frågan är då hur vi bäst kan ta vara på denna energi.
Materialet åldras av luft och ljus
I ett laboratorium vid Karlstads universitet står en kammare där solceller tillverkas av plastmaterial, polymerer. Tjocka gummihandskar som sträcker sig in i kammaren genom den främre väggen gör det möjligt att arbeta i en kontrollerad atmosfär som är helt fri från syre och vattenånga. Polymerer kan nämligen vara känsliga för syre och vattenånga, särskilt i kombination med ljus.
Forskningen sker i en kontrollerad atmosfär.
Likt vanlig plast så är de material som används i polymera solceller relativt känsliga för fotokemiska reaktioner. Ett plastföremål som legat framme i solen lång tid både bleknar och spricker. Men en solcell måste naturligtvis få utsättas för solljus, så för att förhindra att materialet åldras för snabbt får man istället se till att materialen skyddas från den omgivande luften med hjälp av skyddande skikt.
– Jag har bland annat studerat vad som begränsar livslängden hos polymera solceller, säger Rickard Hansson, doktorand i fysik. När vi förstår hur materialet bryts ner kan den kunskapen användas för att utveckla mer hållbara polymera solceller.
Billiga att tillverka
Det finns redan i dagsläget solceller av kisel med en livslängd på över tjugo år och en ganska hög verkningsgrad. Även om det är en lång väg kvar tills polymera solceller har en livslängd som är jämförbar med kiselsolceller så är varje liten förbättring viktig.
Eftersom de polymera solcellerna är billiga att tillverka, både vad gäller pengar och energi, så behövs inte särskilt lång tid för att de ska ha betalat sig. Ett viktigt mått på hur snabbt en solcell betalar sig är energiåterbetalningstiden, tiden som en solcell måste användas för att få tillbaka den energi som gick åt för att tillverka den. Energiåterbetalningstiden för en polymer solcell kan i bästa fall vara så låg som en dag, att jämföra med kiselsolcellers 2-3 år.
Framtiden ser ljus ut
Polymera solceller är inte bara billiga att tillverka, de har också en rad andra goda egenskaper. De kan göras väldigt tunna, det aktiva lagret är ungefär en tusendel så tjockt som ett hårstrå. Dessutom består de av mjuka plastmaterial, så om de tillverkas på plastsubstrat kan de böjas utan att gå sönder. Detta ger möjligheten att använda polymera solceller i tillämpningar där traditionella solceller inte skulle kunna användas. Att integrera solceller i tyg är ett sådant exempel. På så sätt skulle till exempel solljuset som träffar ett klädesplagg kunna utnyttjas till att ladda mobiltelefonen. För sådana tillämpningar ställs inte lika höga krav på solcellens livslängd eftersom klädesplagg i regel inte används tjugo år.
Kontakt: Rickard Hansson, doktorand i fysik vid Karlstads universitet, tel 054 700 1296 eller rickard.hansson@kau.se
– Genom att vi hittat den ärftliga faktorn vet vi vilket protein som inte fungerar som det ska och kan nu undersöka den underliggande sjukdomsmekanismen, säger Frida Jonsson, som är doktorand vid Institutionen för medicinsk biovetenskap och författare av avhandlingen.
– Kunskap om den genetiska orsaken underlättar när man ska ställa en diagnos och informera individer om sjukdomsförlopp. Det är även en väldigt viktig pusselbit när man i framtiden ska ta fram nya behandlingsmöjligheter och mediciner.
I en studie har Frida Jonsson tillsammans med forskarkollegor vid enheterna för Medicinsk och klinisk genetik och Oftalmiatrik identifierat en genetisk förändring i kollagen XVII-genen som orsakar återkommande sår på hornhinnan. I studien kunde alla individer med denna genetiska förändring knytas till ett par i Västerbotten födda på sent 1700-tal, vilket tyder på en så kallad ”founder-effekt” i vår norrländska befolkning.
Samma sjukdomsmönster inom familjerna
I familjerna återfanns samma sjukdomsmönster med tidig sjukdomsdebut i 5-7 års ålder och återkommande episoder med smärtsamma sår på hornhinnan som varade fram till ungefär 20 års ålder.
Två exempel på ögon som på grund av den ärftliga ögonsjukdomen fått ärrbildning och inlagringar på hornhinnan (indikerat på bild med pilar). Bild: Berit Byström.
Besvären gjorde sig däremot påminda igen efter 40års ålder, då synen ofta blev sämre på grund av inlagringar och att hornhinnan blivit ojämn av ärr. Flera individer i studien hade genom laseroperation slipat sina hornhinnor för att få en bättre syn och några hade även fått hornhinnetransplantat.
– Flera individer i studien har vittnat om att de inte tidigare sökt sig till sjukvården på grund av att äldre generationer i släkten inte kunnat få så mycket hjälp. Med tiden har kunskapen om ärftliga ögonsjukdomar ökat och det är viktigt att sjukvården känner till att dessa personer finns så att de kan få ta del av nya och framtida forskningsresultat, säger Frida Jonsson.
Efter att Frida Jonsson publicerade sina resultat har även andra forskningsgrupper visat att ytterligare en mutation i kollagen XVII kan ge liknande ögonsymptom. Detta betyder att förändringar i kollagen XVII är orsak till liknande problem världen över.
Genetik bakom ögonsjukdomar ett komplext område
I en annan studie har Frida Jonsson studerat en familj där två olika ögonsjukdomar förekom. Resultaten visade på nya genetiska förändringar i två olika gener som orsakade de två olika näthinnesjukdomarna.
– Olika sjukdomsbilder i familjen är inte ett ovanligt scenario. En ordentlig genetisk undersökning är viktig för att undvika en inkorrekt diagnos baserad på antagande att liknande symtom orsakas av samma genetiska anlag, säger Frida Jonsson.
Genetiken bakom ögonsjukdomar är ett väldigt komplex område. Cirka 250 gener är kända som orsak till ärftliga ögonsjukdom. Dessutom kan förändringar i samma gen orsaka olika ögonsjukdomar.
– Komplexiteten med att så många gener kan vara inblandade tillsammans med att samma gen kan orsaka flera olika sjukdomar gör att läkare och genetiker behöver jobba tillsammans för bästa möjliga resultat, säger Frida Jonsson.
Frida Jonsson och kommer ursprungligen från Norsjö och är bosatt i Umeå, där hon studerat till biomedicinsk analytiker. Hon arbetar numera på Enheten för klinisk genetik, där hon utfört sina doktorandstudier med Docent Irina Golovleva som handledare.
Kontakt: Frida Jonsson, Institutionen för medicinsk biovetenskap, Umeå universitet
Telefon: 070-569 6455 E-post: frida.m.jonsson@umu.se
Om disputationen: Fredagen den 17 februari försvarar Frida Jonsson, Institutionen för medicinsk biovetenskap, sin avhandling med titeln: Bakomliggande genetiska mekanismer vid ärftliga dystrofier av nät- och hornhinna. Engelsk titel: Underlying genetic mechanisms of hereditary dystrophies in retina and cornea. Fakultetsopponent: Dr. Carlo Rivolta, Department of Computational Biology, University of Lausanne, Schweiz. Huvudhandledare: Docent Irina Golovleva.
Disputationen äger rum kl. 13.00 i Major Groove, Biomedicinhuset, 6A-L, Norrlands universitetssjukhus.
Resultaten kommer från en studie, publicerad i Nature Microbiology. Forskarna har identifierat ett ”healthy plane”, baserat på bakteriefloran hos friska individer och periodvis har många patienter med inflammatoriska tarmsjukdomar en flora som faller inom ramarna för detta.
– Men den stora skillnaden är att friska människor har en relativt stabil bakterieflora i tarmen i motsats till människor med inflammatoriska tarmsjukdomar, säger Jonas Halfvarson.
Studien, som är ett samarbete mellan forskare från USA, Tyskland, Spanien och Sverige, har följt patienter med inflammatoriska tarmsjukdomar under två år. 128 patienter, främst med Crohns sjukdom och ulcerös kolit, ingår i studien och de jämförs med en mindre grupp friska individer. Alla fick lämna in avföringsprov var tredje månad.
Bakterierna försvinner periodvis
– Analysen visar att vissa bakterier periodvis nästan försvinner helt hos patienterna, vilket är ovanligt hos en frisk person. Vi kan också se en koppling mellan ökad medicineringen på grund av ett skov och en mer föränderlig tarmflora.
Tarmflorans karaktär och förändringar i arvsanlagen kan kopplas till olika undergrupper av sjukdomarna, men exakt vilken inverkan miljöfaktorer, som kost och rökning, har är ännu inte fullständigt kartlagt.
– Dynamiken i tarmen är mer komplicerad än så. För att verkligen förstå vad som händer vill vi i nästa steg göra tätare undersökningar. Nu var det var tredje månad, optimalt vore om vi kunde ta prover varje dag, men det är nog få individer som skulle kunna tänka sig att delta i en sådan studie.
Crohns sjukdom ökar
– Om det går att fånga upp patienterna när deras tarmflora håller sig inom ramarna för en frisk bakterieflora skulle vi kunna fokusera på att ta fram behandlingar som hindrar dem att falla tillbaka.
Målet är att forskningen ska leda till nya och effektivare metoder för att diagnostisera och behandla sjukdomar som i dag ofta innebär ett livslångt lidande.
Crohns sjukdom och ulcerös kolit är svåra kroniska tarminflammationer, som orsakar blodiga diarréer, buksmärta och viktminskning hos de drabbade. Konsekvenserna är ofta livslång medicinering, sjukhusvård, nedsatt arbetsförmåga, kirurgisk behandling och försämrad livskvalitet.
I dag uppskattas minst en procent av den svenska befolkningen lida av någon form av kronisk inflammatorisk sjukdom i tarmen, och under de senaste tio åren har Crohns sjukdom ökat särskilt kraftigt hos barn och ungdomar.
Orsakerna till sjukdomarna är fortfarande okända, och det saknas botande behandlingar. Behandlingen är till stor del inriktad på att dämpa inflammationen med kortison, låga doser av cellgifter och biologiska läkemedel som så kallade TNF-hämmare.
– Vi har kommit ett steg närmare att förstå sjukdomen. Vi visste sedan tidigare att vissa goda bakterier är färre hos människor med inflammatoriska tarmsjukdomar. Nu har vi sett en högre grad av förändring än vi tidigare har sett.
Studien är ett samarbete mellan Örebro universitet, Pacific Northwest National Laboratory, USA, University of California, USA, Max Planck Institute, Tyskland, Karolinska institutet, Biodonostia Health Research Institute, Spanien, och Juniata College Pennsylvania, USA.
Bland annat gav både produktionsskogar och urskogar ifrån sig relativt stora mängder koldioxid till atmosfären under stora delar av mätperioden.
Det norra barrskogsbältet innehåller ett av världens största kollager, efter att ha bundit in mer koldioxid än det släppt ut i tusentals år. Kolet lagras i form av levande och död biomassa och olika mullämnen i marken, och att kolet har anrikats hänger samman med att det kalla klimatet begränsar nedbrytningen under en stor del av året.
I dagens klimatarbete är det viktigt att kunna beräkna vad som kommer att hända med detta kolförråd, och med skogarnas förmåga att binda in kol, i en framtid med varmare klimat och förändrad markanvändning, men våra kunskaper är dessvärre ofullständiga. För att bättre förstå de processer som styr flödet av koldioxid till och från ekosystemen i detta jättelika barrskogsbälte har David Hadden från SLU mätt koldioxidflöden på sex platser med olika typer av skogs- eller jordbruksmark.
Urskogar kan vara kolkällor
Resultaten i David Haddens doktorsarbete är på många sätt överraskande. På ingen av försöksplatserna motsvarade nettoflödet av koldioxid vad som förväntats, och i vissa fall motsäger resultaten allmänt vedertagen kunskap. Till exempel kom han fram till att Fiby urskog utanför Uppsala släppte ut 25 ton koldioxid under de tio år som mätningarna pågick. Det motsvarar fem varv runt jorden med bil.
– Tidigare publicerad forskning tyder på att urskog tar upp koldioxid, men våra mätningar visar att det också kan vara tvärtom – under vissa förhållanden kan dessa skogar till och med ge ifrån sig stora mängder koldioxid, säger David Hadden. Det är viktigt att förstå hur kolbalansen ser ut och vad som påverkar den. Stora delar av den boreala skogen är urskog, framförallt i Kanada och Ryssland, och de har en direkt påverkan på världens klimat.
Utsläppen av koldioxid från Fiby urskog beror till stor del på nedbrytningen av döda träd, som till exempel insekter ligger bakom. Med tanke på att det finns risk för ökande stormskador och insektsangrepp i framtiden, menar David Hadden att det är mycket viktigt att försöka förstå dessa processer. Bilden kompliceras av att den döda veden i urskogarna är viktig för många hotade arter; det finns en målkonflikt mellan klimat- och mångfaldsarbete.
Överraskande resultat i produktionsskog..
Men produktionsskogen visade sig också bli en kolkälla på relativt kort tid – det vill säga den avgav mer koldioxid än den tog upp. Koldioxidflödena i en i dag 50 år gammal produktionsskog har mätts sedan 1997. Under de första 13 åren var den en kolsänka – det vill säga den tog upp mer kol än den avgav. Sedan blev den en kolkälla, framförallt under vår och höst.
– Det här motsäger också en stor del av tidigare resultat, säger David Hadden. Det finns i dag en stor tro på att produktionsskogar är kolsänkor, och det stämmer under vissa förhållanden, men inte alltid.
Hur nettoflödet av koldioxid blir i produktionsskogen beror på många faktorer, såsom klimatpåverkan och trädens ålder, men också på hur man sköter skogen. Gallring till exempel, gör att träd och växter får bättre tillgång till ljus. Då kan tillväxten och koldioxidupptaget förbättras.
..men också på jordbruksmark
David Hadden har också jämfört koldioxidbalansen i skog med den från jordbruksmark – en åker som inte odlats i många år och en som aktivt odlats. Den åker som låg i träda var en liten kolkälla, medan den odlade marken var en liten kolsänka – även om marken i samband med plöjning avgav koldioxid. Också dessa resultat ifrågasätter det som är vedertaget i dag.
– I Sverige pågår en diskussion om att minska koldioxidutsläppen genom att undanta viss jordbruksmark från odling, men enligt mina resultat verkar det inte vara någon bra idé, säger David Hadden.
Att resultaten blir olika i olika studier kan bero på många saker. David Hadden och hans kollegor har mätserier som har pågått under längre tid än många andra studier, vilket talar till deras fördel.
– Vi behöver fler studier av koldioxidflödena i olika system och även ta med andra växthusgaser, såsom metan och lustgas, i beräkningarna. Det är viktigt att vi har en realistisk syn på vilka möjligheter vi har att använda våra skogstillgångar för att motverka klimatstörningen, säger David Hadden.
Kontakt: David George Hadden, Institutionen för ekologi, SLU Uppsala, 018-67 24 09, david.hadden@slu.se
Den psykiska sjukdomen BDD är förknippad med tidskrävande tvångsbeteenden, som att hela tiden försöka sminka över eller dölja den upplevda utseendedefekten. Även om andra säger att det inte är något fel på utseendet, har den som är drabbad svårt att ta det till sig. I sin forskning har Sabina Brohede, doktorand i medicinsk psykologi, utforskat vad det innebär att lida av BDD. I en studie har hon gjort djupintervjuer med femton kvinnor och män som har fått diagnosen.
– För dem som har BDD kan livet handla om att spara ihop pengar för att operera näsan för åttonde gången. De kan fastna framför spegeln i timtal. En person i studien hade inte gått utanför hemmet på tre månader, säger Sabina Brohede vid Institutionen för klinisk och experimentell medicin vid Linköpings universitet.
Sabina Brohede menar att skam spelar en viktig roll. De drabbade vill inte bli sedda som fåfänga och det kan vara en anledning till att de undviker att söka hjälp trots att de mår mycket dåligt.
– BDD är ju något helt annat än fåfänga. Men det är nästan så att normen i dag är att man ska vara lite missnöjd med hur man ser ut, inte minst som kvinna. När en person söker hjälp för sitt utseende kan det då vara lätt att tänka att personen lägger för stor vikt vid det yttre. Men jag tror att det inte krävs särskilt många frågor för att förstå att det ligger något annat bakom. Vid BDD är det en ångestproblematik med tvångstankar och det är mycket vanligt med självmordstankar, säger Sabina Brohede.
Skönhetsingrepp hjälper inte den med BDD
Många drabbade söker hjälp på hudmottagningar eller plastikkirurgisk behandling, men tidigare forskning har visat att sådan behandling sällan hjälper, utan snarare kan förvärra symtomen. BDD kan i stället behandlas med kognitiv beteendeterapi och antidepressiv medicin.
I djupintervjuerna med personer som har diagnosticerad BDD har Sabina Brohede undersökt deras erfarenhet av sjukvården. Många var besvikna och upplevde att sjukdomen är okänd även inom vården, vilket bidrar till att det är svårt för dem som lider av den att få rätt hjälp. Hon hoppas att hennes forskningsresultat ska bidra till en ökad kännedom om sjukdomen bland vårdgivare och i samhället i stort.
– Det handlar om att fråga: ’Hur mycket påverkar det här ditt liv?’. Om det flödar fram en berättelse om att hela livet begränsas av detta, så kan det tyda på att det handlar om en BDD-problematik och då är det viktigt att erbjuda psykologisk behandling.
Diagnosen har funnits i 30 år, men det har funnits väldigt lite forskning kring hur vanligt tillståndet är. Sabina Brohedes studier av förekomsten av BDD är de första i Sverige.
– BDD verkar vara en relativt vanlig sjukdom. Enligt mina studier är förekomsten i Sverige runt 1–2 procent, vilket är i samma storleksordning som anorexi.
Ungefär fyra av fem patienter med Parkinsons sjukdom drabbas av sväljningssvårigheter under sitt sjukdomsförlopp. Djup hjärnstimulering är en behandlingsmetod som kan lindra rörelsesvårigheterna vid Parkinson, men har ingen påverkan på sväljningsfunktionen. Detta enligt en avhandling vid Umeå universitet.
En tunn elektrod placeras djupt inne i hjärnan. Elektroden sänder ut en svag ström som kan minska rörelsestörningarna vid Parkinsons sjukdom. Bild: Patric Blomstedt.
– Vi har undersökt hur sväljningen påverkades av djup hjärnstimulering i subthalamuskärnan och kaudala zona incerta, vilka är två möjliga målpunkter för behandling av rörelsestörningar vid Parkinsons sjukdom, säger Stina Sundstedt, som är logoped och doktorand vid Institutionen för klinisk vetenskap, Enheten för öron-, näs- och halssjukdomar.
– Resultaten i vår studie på 28 personer med Parkinsons sjukdom visade att sväljningen varken försämrades eller förbättrades som följd av djup hjärnstimulering i de två områdena av hjärnan. Risken för sväljningsproblem ökade inte som en följd av operationen.
Små ledningar in i de djupare delarna av hjärnan
Parkinsons sjukdom är en neurologisk sjukdom som främst kännetecknas av svårigheter med rörelser och motorik. Till sjukdomsbilden hör även ibland tal- och sväljningssvårigheter. Den vanligaste behandlingsmetoden för Parkinsons sjukdom är medicinering med läkemedlet levodopa, som lindrar symptomen.
I vissa fall där kompletterande behandlingsalternativ behövs kan djup hjärnstimulering bli aktuellt. Vid djup hjärnstimulering opereras små ledningar in i de djupa delarna av hjärnan, där en svag ström frigörs som påverkar hjärnan och lindrar rörelsestörningarna. Målpunkten för stimuleringen varierar utifrån vilka symptom patienten har.
Tidigare behandlingsstudier har visat att sväljningen hos patienter med Parkinsons sjukdom kan påverkas både negativt och positivt med djup hjärnstimulering i subthalamuskärnan. Stina Sundstedts studie är den första som tittat på sväljningsfunktion och djup hjärnstimulering i det specifika målområdet kaudala zona incerta.
– Trots att vi inte kunde se att behandlingen hade en specifik positiv effekt på sväljningen så är dessa resultat viktiga för att patienter och vårdgivare ska kunna fatta välinformerade beslut. Det är också viktigt att vi inte kunde se någon negativ effekt på sväljningsfunktionen, eftersom detta kunde få stora konsekvenser för patienternas hälsa och livskvalitet, säger Stina Sundstedt.
Behandlingseffekter kopplade till ätande och livskvalitet
I studien undersökte Stina Sundstedt också hur personer med Parkinsons sjukdom själva upplevde sin sväljningsfunktion med och utan djup hjärnstimulering. Resultaten visade att personer med djup hjärnstimulering i subthalamuskärnan upplevde en subjektiv förbättring av sväljningen.
Personer som fått djup hjärnstimulering i kaudala zona incerta upplevde ingen skillnad med eller utan stimulering. Resultaten visade att många av patienterna som behandlats med djup hjärnstimulering i kaudala zona incerta ökade i vikt efter operationen.
– En viktökning kan vara bra om personen i fråga är underviktig innan operationen, men i vår patientgrupp verkade det snarare bli så att övervikten ökade lite, säger Stina Sundstedt.
Effekt på rörelsesvårigheter
Som behandlingsmetod har djup hjärnstimulering visat sig ge goda effekter på patienternas rörelsesvårigheter och allmänna livskvalitet. Behandlingen anses därför vara mycket gynnsam för en del patienter med Parkinsons sjukdom. Men trots dokumenterade positiva effekter på rörelsestörningarna för vissa ger den befintliga forskningen inte en tydlig bild av hur djup hjärnstimulering påverkar andra symptom vid sjukdomen.
– Idag använder vårdgivare olika metoder i samband med operationen och olika inställningar för hjärnstimulatorn. De studier som gjorts är relativt små, vilket kan vara en förklaring till varför resultaten skiljer sig åt. Även i vår studie var patientgruppen ganska liten och det är därför viktigt att betona att det behövs fler studier kring effekterna av djup hjärnstimulering, säger Stina Sundstedt.
Stina Sundstedt är uppvuxen i Pedersöre, Finland och tog sin logopedexamen vid Umeå universitet 2013. Forskarstudierna påbörjades under logopedutbildningen och ledde fram till en licentiatexamen år 2014. Stina Sundstedt arbetar för närvarande kliniskt som logoped i Jakobstad, Finland.
Kontakt: Stina Sundstedt, Institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet
Telefon: +35 840 739 7393 E-post: stina.sundstedt@gmail.com
Om disputationen:
Fredagen den 17 februari försvarar Stina Sundstedt, Institutionen för klinisk vetenskap, sin avhandling med titeln: Sväljningsfunktionen hos patienter med Parkinsons sjukdom och djup hjärnstimulering. Engelsk titel: Swallowing function in patients with Parkinson’s disease and Deep Brain Stimulation. Fakultetsopponent: Professor Olle Ekberg, Institutionen för kliniska vetenskap, Lunds universitet, Lund. Huvudhandledare: Docent Katarina Olofsson. Disputationen äger rum kl. 9.00 i ÖNH-klinikens föreläsningssal, Målpunkt C2, Våning 3, Norrlands universitetssjukhus.
Alla hjärtans dag – dagen då de flesta par och andra allmänt kyss- och hångelsugna troligtvis byter saliv med varandra lite oftare än vanligt. Åtminstone har det blivit så de senaste århundradena.
En stor studie av romantiska och sexuella kyssar vid Indiana University och Las Vegas University of Nevada, UNLV, visar nämligen att handlingen där man trycker sin läppar mot varandra är ett relativt sentida fenomen i människans historia.
– Det brukar påstås att den romantiska kyssen uppstod under medeltiden. Tidigare var kyssen främst en hälsningsritual. I Persien på 400-talet före vår tid hälsade man den som var av samma sociala ställning som man själv med en kyss på munnen. Var gästen av en något lägre status fick han nöja sig med en kyss på kinden, säger Henric Bagerius, docent i historia vid Örebro universitet.
Henric Bagerius forskning handlar främst om samspelet mellan politik och sexualitet från medeltid till nutid och han vet således både det ena och det andra om hur och varför man kysste varandra förr i tiden.
– Även de tidiga kristna hälsade varandra med en fredskyss som ett tecken på broderskap och samhörighet och i många ortodoxa kyrkor utväxlar man fortfarande fredskyssar på påskdagens morgon.
Från vänskapsbevis till privatsak
Trots att den officiella romantiska kyssen inte är äldre än drygt 700 år betyder det inte att den bara delades mellan vänner. Eftersom läpparna är en känslig och erogen kroppsdel var kyssen en väldigt intim handling som mycket väl kunde vara erotisk. Till exempel kan man läsa i 3500 år gamla indiska sanskrittexter om älskande som möts ”mun till mun” och om en man ”dricker frukten från en slavinnas läppar”. Det är dock först under medeltiden som kyssen fick en officiell romantisk innerbörd.
– Det har satts samman med framväxten av en hövisk kultur och en diktning om en sorts romantisk kärlek mellan aristokratiska män och kvinnor. Med tiden letade sig kyssen in i olika bröllopsceremonier, och blev sedan alltmer privat. Från att ha varit en gest som gjorde det möjligt att visa upp vänskap och trohet inför andra, har kyssen blivit alltmer förknippad med det personliga och privata, säger Henric Bagerius.
Målningen är gjord efter ett berömt foto. Foto: Bundesarchiv, B 145 Bild-F088809-0038 / Thurn, Joachim F. / CC-BY-SA 3.0 [CC BY-SA 3.0 de (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/de/deed.en)], via Wikimedia Commons
Numera förekommer kyssar sällan i ceremoniella sammanhang – broderskapskyssen mellan Leonid Brezjnev och Erich Honecker från 1979 undantaget. Dessutom är väldigt få romantiska kyssar accepterade i offentligheten. Ett talande exempel är det ramaskri som uppstod i brittiska tidningar när prins Philip i början av 2000-talet kysste sin fru, tillika drottning Elizabeth II, offentligt för första gången på drygt 50 år.
– Att man inte vill se vissa personer kyssa varandra handlar förmodligen mest om kulturella regler för acceptabelt beteende. Drottning Elisabeth ska vara höjd utöver det vanliga i egenskap av drottning, så man gillar inte när hon beter sig som vem som helst, säger Jessica Abbott, evolutionsbiolog vid Lunds universitet.
Kysskulturer i minoritet
Forskarna vid Indiana University och UNLV kom även fram till romantiska kyssar är långt i från en global sedvänja. Efter att ha undersökt 168 av världens kulturer visade det sig att kärlekens kyssar endast förekom i 46 procent av dem.
Allra vanligast att kyssas var det enligt studien i Mellanöstern där hundra procent av de undersökta kulturerna ägnade sig åt det. För Asiens kulturer var siffran 73 procent, Europas 70 procent och Nordamerikas 55 procent.
– Det uppskattas att den amerikanska genomsnittskvinnan har kysst 79 män innan hon gifter sig, att mer än 90 procent av alla amerikaner har kysst någon före sin fjortonårsdag och att amerikanska män som kysser sin hustru regelbundet lever i genomsnitt fem år längre än män som gör dem gör det sällan, säger Henric Bagerius.
De som inte har anammat kyssarna är kulturer i Centralamerika och på Nya Guinea och jägar- och samlarkulturer söder om Sahara och i Amazonas djungler.
– Några kulturer tycks helt sakna ord för att kyssas, vilket antyder att kyssen inte ses som ett viktigt uttryck för vare sig vänskap eller kärlek, säger Henric Bagerius.
Mehinakustammen i Brasilien ansåg till exempel kyssar vara både motbjudande och äckliga, vilket kanske inte är så konstigt egentligen då en kyss kan föra över 80 miljoner bakterier.
En mänsklig egenskap
Trots att den romantiska kyssen endast förekommer i 46 procent av världens kulturer betyder det dock inte att människorna där inte pussas.
– Så gott som alla kulturer pussar varandra, framförallt föräldrar och barn. Man tror att pussens ursprung är matning av barn från mun till mun, med mat som en vuxen har tuggat sönder. Det är förmodligen också därför så få djur pussar varandra och inga andra kysser varandra – beteendet kommer indirekt ifrån vård av spädbarn, och få djur har så hjälplösa ungar som människan, säger Jessica Abbott.
I djurvärlden är det betydligt vanligare att använda luktsinnet för att visa sina känslor, till exempel genom att nosa eller slicka på varandra. Djurens beteende ligger även till grund för en annan teori om kyssarnas uppkomst, nämligen att den tillåter oss att komma tillräckligt nära varandra för att uppfatta den andres feromoner. På så sätt fick vi veta om den andra parten var ett bra fortplantningsval. I vissa kulturer övergick sniffandet till läppkontakt, men funktionen är likväl densamma.
– Man kan tänka sig att det finns en viss evolutionär fördel när det gäller kemisk kommunikation. Många djur använder sig av kemisk kommunikation vid partnerval, så det är inte så långsökt att tro att detsamma gäller människor. När man utbyter saliv kan man nog få information om partnerns genetisk kvalité och allmän hälsotillstånd – fast det känner man förmodligen omedvetet som ”god” eller ”äcklig” smak, säger Jessica Abbott.
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
Det går inte se på en stjärna exakt när den kommer att explodera, så för att studera supernovor håller astronomerna koll på miljarder stjärnor varje natt.
De första observationerna av de tidiga stadierna av en supernova redovisas nu i en artikel i Nature Physics, publicerad av bland annat forskare vid Stockholms universitet. Observationerna gjordes endast tre timmar efter explosionen, vilket var tillräckligt tidigt för att bestämma vad som hände strax innan explosionen.yyexplosion som lyser miljarder gånger starkare än vår sol. Man kan inte se på en stjärna exakt när den kommer att explodera, så för att studera supernovor håller astronomerna koll på miljarder stjärnor varje natt.
Supernovan SN 2013fs exploderade i en spiralarm i galaxen NGC 7610 (högst upp till höger). Ljuset från supernovan lyser upp den omkringliggande gasen som stjärnan tidigare kastat ut (till vänster), och signalen från denna gas kunde rekordsnabbt fångas upp på Keck-teleskopet på Hawaii (nere till höger). Bild: Ofer Yaron, Weizmann-institutet, Israel.
Stjärnvindarna blåste kraftigare innan explosionen
Ett robotteleskop i Kalifornien som är specialiserat på att hitta unga supernovor observerade den aktuella supernovan SN 2013fs endast tre timmar efter att det första ljuset från den nått jorden. Ytterligare tre timmar senare hade världens största teleskop (Keck på Hawaii) detaljstuderat supernovan. Det var en rekordsnabb observation för supernovaforskarna, som därmed har fått ny information om vad en massiv stjärna gör under sitt sista levnadsår.
Forskarna fann bevis på att stjärnan innan explosionen var omgiven av en skiva av materia som hade skapats under året före explosionen. Under sin sista tid har stjärnan snabbt matat ut massor av materia. Det verkar alltså som om massiva stjärnor vet om att de ska dö och förbereder sig inför detta.
– Vi visste inte tidigare att stjärnan strax innan explosionen blåser mycket kraftigare stjärnvindar än tidigare i dess liv, det är en spännande och viktig iakttagelse, säger Jesper Sollerman, professor vid institutionen för astronomi, Stockholms universitet, en av medförfattarna till artikeln.
Exploderade i oktober 2013
Eftersom denna typ av supernova (Typ II) är den vanligaste formen av supernovor, föreslår forskarna i artikeln att de iakttagelser som har gjorts kan vara ett allmänt scenario för exploderande stjärnor.
De första observationerna från Keck-teleskopet visade att material blåsts ut från stjärnan strax innan explosionen. När forskarna sedan 12 timmar senare fick bilder från Nordiska optiska teleskopet på La Palma, hade signalen redan falnat. Det visar hur viktigt snabbheten är när det gäller dessa observationer.
Supernovan SN 2013fs exploderade den 6 oktober 2013, 150 miljoner ljusår bort i Pegasus stjärnbild belägen i galaxen NGC 7610. Den observerade supernovan tillhör den vanligaste sortens supernovor, som kommer från röda superjättestjärnor.
Jesper Sollerman och hans kollegor startar under sommaren ett nytt stort projekt, Zwicky Transient Facility, för att systematiskt söka efter nya kortvariga fenomen på himlen. De hoppas hitta många tidiga supernovor bland dessa de kommande tre åren.
Artikeln har publicerats i tidskriften Nature Physics. Försteförfattare är Ofer Yaron från Weizmann-institutet i Israel. Från Stockholms universitet medverkar Jesper Sollerman, Claes Fransson och Francesco Taddia.
Kontakt: Jesper Sollerman, professor, Institutionen för astronomi vid Stockholms universitet, e-post jesper@astro.su.se, telefon: 08-553 785 54.
Det banbrytande med studien är att man har tagit fram ett tvådimensionellt material, där man har lyckats kombinera de båda ämnena grafen, som är elektriskt ledande, och bornitrid, som är isolerande. Tidigare har dessa båda ämnen hittills enbart använts var för sig i försök vid detektering av molekyler.
Figur: Ralph Scheicher
Detekteringen av enskilda molekyler är av stor betydelse inom medicin och sjukvård, men dagens metoder har hitintills generellt varit alltför komplicerade och för dyra för att kunna användas i stor omfattning.
Genom studien har man med hjälp av nanosensorn kunnat detektera de fyra naturligt förekommande nukleotiderna, som utgör byggstenarna i DNA, och därmed upptäckt ett nytt snabbt och billigt sätt att kunna sekvensera DNA med hjälp av elektrisk ström.
Simuleringar genomfördes i vakuum
I datorsimuleringarna har man gjort ett litet hål i gränsskiktet mellan de båda ämnena, en så kallad nanopor, och en liten kedja av elektriskt ledande material har bildats mellan nanoporen och den isolerade bornitriden. När molekyler rör sig genom hålet ändras den elektriska potentialen i kedjan och materialets ledningsförmåga påverkas. Genom att mäta den elektriska strömmen i materialet kan molekylerna identifieras med hjälp av sina karakteristiska dipolmoment.
I studien undersöktes även vätefluorid, som är en liten molekyl med ett stort elektriskt dipolmoment, som är idealisk att använda för att få en bättre förståelse för hur själva nanosensorn, som detekterar större och mer komplexa molekyler, fungerar.
Datorsimuleringarna genomfördes i vakuum och molekylerna var fixerade i förhållande till kolkedjan och nanoporen. I framtida studier vill vi undersöka de dynamiska aspekterna hos systemet. Det blir spännande att se hur sensorerna kommer att reagera i till exempel vatten, säger Ralph Scheicher, forskare i materialteori vid institutionen för fysik och astronomi.
Kontakt: Ralph Scheicher, forskare vid institutionen för fysik och astronomi, Uppsala universitet ralph.scheicher@physics.uu.se, 018-471 5873
Med systematisk, sjuksköterskeledd uppföljning per telefon av patientens blodtryck, blodfetter, läkemedelsbehandling och livsstilsfaktorer kan risknivåerna förbättras, enligt en avhandling vid Umeå universitet.
Personer som drabbats av en stroke eller ett övergående strokeliknande insjuknande, så kallad transitorisk ischemisk attack (TIA), löper stor risk att drabbas av ytterligare en stroke. För att minska risken erbjuds inom vården förebyggande behandling, bland annat i form av läkemedel för att sänka blodtryck och blodfetter.
Forskaren Anna-Lotta Irewall vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin har studerat den tidiga risken att återinsjukna i stroke mellan 1998 och 2010. Studien är baserad på hälsodata från nationella kvalitetsregister och omfattar närmare 200 000 personer som drabbats av en stroke under den aktuella tidsperioden.
– Våra resultat visar att risken att återinsjukna i stroke minskade med 20 procent mellan 1998 och 2010. Allt fler patienter som skrivs ut från sjukhus får förebyggande behandling, men den här behandlingen skulle kunna optimeras ytterligare genom systematisk uppföljning. Detta skulle på sikt kunna leda till att risken att drabbas av stroke eller andra manifestationer av hjärtkärlsjukdom minskar ytterligare, säger Anna-Lotta Irewall.
Lägre blodtryck och nivå blodfetter
I en uppföljningsstudie gjord på patienter i Jämtlands län har Anna-Lotta Irewall utvärderat ett telefonbaserat sjuksköterskelett uppföljningsprogram för att optimera den förebyggande behandlingen efter stroke eller TIA.I studien deltog 871 patienter som sökt vård på Östersunds sjukhus för stroke eller TIA mellan 2010 och 2013.
Deltagande patienter lottades slumpmässigt antingen till uppföljning enligt vanlig rutin, vilket innebär uppföljning i primärvården, eller uppföljning av sjuksköterska via telefon. Första uppföljningen var en månad efter utskrivning och innebar för patienterna i det sjuksköterskeledda programmet en genomgång per telefon av aktuell läkemedelsbehandling, nivåer av blodtryck och blodfetter samt livsstilsrådgivning avseende rökning, motion och kostvanor. Vid behov gjordes läkemedelsjusteringar i samråd med läkare med en uppföljande kontroll efter ytterligare fyra veckor.
Resultaten visade att tolv månader efter utskrivning hade deltagarna i det sjuksköterskeledda programmet i genomsnitt lägre blodtryck och blodfetter än deltagarna som följts upp enligt vanlig rutin och fler nådde de rekommenderade nivåerna. När resultaten av de två olika uppföljningsrutinerna jämfördes mellan grupper med olika utbildningsnivå hade patienter som följts av sjuksköterska likvärdiga blodtrycksresultat oavsett utbildningsnivå, medan patienter med låg utbildningsnivå hade relativt sett något bättre resultat avseende blodfetter.
Låg utbildning ger högre risk
Bland patienter som följts upp enligt vanlig rutin tycktes däremot den lågutbildade gruppen uppnå sämre resultat än patienter med hög utbildning.
– Vi vet sedan tidigare att grupper med lägre socioekonomisk position, exempelvis låg utbildningsnivå eller låg inkomst, har en högre risk att drabbas av stroke och andra typer av hjärtkärlsjukdom. Varför vet vi inte säkert, men naturligtvis är det väldigt viktigt att utforma den uppföljande vården på ett vis som inte missgynnar grupper med särskilt hög risk, säger Anna-Lotta Irewall.
Anna-Lotta Irewall är ursprungligen från Tjällmo i norra Östergötland. Hon jobbar som AT-läkare på Östersunds sjukhus och har sedan 2013 varit doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet. Hon flyttade till Umeå för läkarstudier år 2008 och sedan vidare till Östersund 2011 som del av den första kull läkarstudenter som utregionaliserades under utbildningens sista 6 terminer.
Kontakt: Anna-Lotta Irewall, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet Telefon: 070-408 5467 E-post: anna-lotta.irewall@umu.se
Om disputationen:Torsdagen den 16 februari försvarar Anna-Lotta Irewall, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, sin avhandling med titeln: Återinsjuknande och sekundärprevention efter akut cerebrovaskulär sjukdom. Engelsk titel: Recurrent events and secondary prevention after acute cerebrovascular disease. Fakultetsopponent: Professor Arne Lindgren, Institutionen för kliniska vetenskaper, Neurologi, Lunds universitet. Huvudhandledare: Docent Thomas Mooe, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå Universitet. Disputationen äger ruk kl 9.00 i Hörsalen, Östersunds sjukhus.
Förklaringen? Bladens porer, eller stomata som de egentligen heter, stängs naturligt när omgivningen är torr för att växten ska behålla sin fukt. Men om bladen behandlas med så kallad pulsed electric field-teknik, eller PEF-teknik, skadas porerna och förblir öppna varpå efterföljande torktid nästan halveras.
Detta leder till att flera av bladets smakbärande celler och ämnen förblir intakta även efter att bladen torkats.
– Hittills har vi jobbat med basilika. Härnäst funderar vi på att testa dill, säger Federico Gomez, forskare i livsmedelsteknik vid LTH, Lunds universitet.
Upptäckten gjordes mer eller mindre av en slump:
– Min tidigare doktorand noterade att stomata inte stängde när hon körde bladen i PEF-teknik. Det påverkade hennes experiment på ett negativt sätt. Detta var en intressant observation som jag sedan diskuterade med Allan Rasmusson, växtfysiolog vid biologiska Institutionen, Lunds universitet. Vi kom på att permanent öppna stomata borde kunna korta torktiden.
Så Federico Gomez testade och visst förkortades torktiden samtidigt som aromen och färgen blev mycket aptitligare.
Tekniken används ännu endast i labbet, men då den inte är dyr – enligt Federico Gomez förmodligen billigare eftersom energi sparas under torkningen – bedömer han att den bör vara efterfrågad.
Allan Rasmusson betonar att det inte rör sig om några elchocker:
– Bladen stimuleras med elektriska spänningimpulser som är en bråkdel av vad man har i ett elstängsel. Det här höjer den spänning som redan finns naturligt i bladcellerna. Bladen lever efteråt och vi har bara gjort en begränsad skada som gör att porerna öppnas, säger han.
Hanna Woksepp, biomedicinsk analytiker vid klinisk mikrobiologi och vårdhygien på Landstinget i Kalmar län, har vid Linnéuniversitetet undersökt antibiotikanivåer hos patienter med svåra bakteriella infektioner.
Hon har tillsammans med sina medarbetare utvecklat nya enklare metoder för att snabbt kunna mäta halten av antibiotika i blod. Antibiotikabehandling hos intensivvårdskrävande patienter sker idag efter en fast dosering som tar begränsad hänsyn till individuella faktorer.
Patienter fick för låga doser
I en klinisk studie i sydöstra sjukvårdsregionen, har Hanna Woksepp och hennes kollegor funnit att nära hälften av de undersökta patienterna med svåra bakteriella infektioner, haft för låga nivåer av antibiotika i blodet. Om dosen av antibiotika är otillräcklig kommer medicinen inte vara effektiv för behandling av infektionen, och bakterierna blir mer benägna att utveckla resistens.
– Det finns idag rekommendationer om doseringar av antibiotika, men de är lika för alla patienter och leder enligt våra resultat till väldigt spridda antibiotikanivåer, säger Hanna. Resultaten i min avhandling talar för att svårt sjuka patienter bör få individanpassad antibiotikabehandling.
Hanna och hennes medarbetare har också utvecklat nya metoder för att kontrollera smittspridning av bakterier på sjukhus – metoder som kan utföras lokalt även i mindre laboratorier. Hennes avhandling kartlägger vilka tillvägagångsätt som lämpar sig bäst för att snabbast förhindra ytterligare spridning, och kunna utesluta eller bekräfta eventuella utbrott.
DNA-sekvensering för smittspårning
– Vi har tagit fram nya snabba metoder för att upptäcka spridning av bakterier på vårdavdelning, helt anpassade efter laboratoriets förutsättningar och metodiken har redan implementerats i sydöstra sjukvårdsregionen berättar Hanna Woksepp.
För ett mer exakt resultat vid smittspårning används mer avancerade metoder med så kallad DNA-sekvensering. I Kalmar där man än så länge inte har den avancerande utrustningen, går det ändå att spåra eventuell bakteriespridning i vårdmiljö, genom den enklare metoden, vilket kan ge svar inom ett dygn.
Dagens problematik med ökad resistens bland bakterier och vårt förhållningssätt till användandet av antibiotika är intressant tycker Hanna Woksepp.
– För att minska bakteriespridning krävs lämpliga rutiner och rekommendationer inom alla berörda sektioner, såsom sjukvård, jordbruk, djurproduktion och samhällsövervakning.
Vi behöver bättre strategier i samhället för hur detta ska hanteras och att till viss del bidra till det är spännande, säger Hanna.
Kontakt: Hanna Woksepp, hanna.woksepp@ltkalmar.se och Annika Sand, pressansvarig, telefon 076-830 01 05
Det är forskningsrådet Formas som har beslutat att bevilja drygt en miljon kronor till forskare vid Statens veterinärmedicinska anstalt..
– Sedan 2008 har hela fyra utbrott noterats, vilket står i kontrast till få förekomster under de föregående cirka 50 åren. Man spekulerar i om det kan finnas kopplingar till väder, klimat och förändrad markanvändning. Det är viktigt att vi ökar förståelsen kring detta för att kunna förebygga framtida utbrott. I det här fallet är data av en sådan art att de behöver samlas in i ett så tidigt skede som möjligt, för att säkra forskningsmaterial, säger Markku Rummukainen, Formas huvudsekreterare.
Forskarna ska säkra material, information och lokal kunskap kring mjältbrantsutbrottet från sommaren 2016. Syftet är att bygga upp kunskap för att bättre kunna förutsäga, förebygga och hantera liknande händelser. De som drabbats av följdeffekterna av utbrottet, kommer också att delta i utformningen av nya beredskapsplaner för att minimera effekter och smittspridning vid nya fall av mjältbrand. Att dra erfarenheter från mjältbrandsutbrottet 2016 kan vara en avgörande faktor för att framtida beredskapsplaner ska fungera.
Idisslare drabbas värst
Mjältbrand är en bakteriell infektion som drabbar såväl människa som djur, och förorsakas av Bacillus anthracis. Infektionen är ofta dödlig för betesdjur och idisslare är särskilt känsliga. Risken för smitta till människa betraktas som stor. Den vanligaste orsaken till att betande djur drabbas är bakteriesporer som överlevt i jord. Insekter kan spela en roll för smittspridning i många utbrott. Sjukdomen var förhållandevis vanlig i Sverige fram till mitten av 1900-talet, och efter ett drygt halvsekel med endast några enstaka fall har det varit regelbundna utbrott av mjältbrand. Förutom den risk för djurs och människors hälsa som varje utbrott utgör så är det också förenat med stora kostnader för samhället, då händelser av denna typ leder till en omfattande riskhantering.
Kontakt: Mattias Norrby, forskningssekreterare Formas, 08-775 40 22, mattias.norrby@formas.se och Emilie von Essen, presschef Formas, 0702 – 814038, eve@formas.se
Grågåsen, som förr gav sig av mot Sydeuropa när hösten kom, har under de senaste decennierna valt att stanna i Sverige under vintern. I dag kan gässen enkelt hitta föda på de vintergröna och näringsrika fälten. Samtidigt har jakten stramats åt, vilket gett utökat skydd åt gässen. Alla uppskattar inte grågässens framfart på åkrarna. Många lantbrukare försöker med olika metoder, skrämma bort inkräktarna.
I veckan beviljade Naturvårdsverket medel ur Viltvårdsfonden för att finansiera två parallella forskningsprojekt om gässen. Under de kommande sex åren ska bland annat gässens rörelsemönster kartläggas.
Vill förstå hur gässen tänker
– Hittills har forskningen varit väldigt knapphändig. Man har räknat gäss och kunnat konstatera att de ökat. Men nu vill vi förstå hur gässen tänker när de väljer att slå sig ner på ett specifikt fält. I en del av projektet vill vi också utvärdera de olika skrämselmetoderna och hur kostnadseffektiva de egentligen är, säger Johan Elmberg, projektledare och professor i zooekologi vid Högskolan Kristianstad.
Drygt 10 miljoner kronor avsätts för ändamålet, och 2019 kan projektet få ytterligare 6 miljoner kronor. Johan Elmberg är inte oväntat nöjd med utdelningen från Naturvårdsverket.
– Konkurrensen om forskningsanslag är så mördande hård att man aldrig kan räkna med något. Samtidigt vet vi att det efterfrågats mer kunskap kring detta område. Tiden var mogen att styra bort en del av de anslag som går till forskning om älgar och vargar.
Kontakt: Johan Elmberg, professor i zooekologi vid Avdelningen för naturvetenskap, Högskolan Kristianstad, 044-750 34 53, 070-266 64 50, johan.elmberg@hkr.se
Vad är Viltvårdsfonden?
Genom Viltvårdsfonden finansierar Naturvårdsverket forskning som stödjer en hållbar förvaltning av vilt. Fondens medel bygger på den viltvårdsavgift som alla jägare i Sverige betalar. Detta år inkom sammanlagt 20 ansökningar om forskningsmedel från universitet och högskolor, varav fem beviljades anslag.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
