Vi människor tycker kanske att vi är olika varandra, men jämfört med många träd är vi alla väldigt lika.
Två aspar, som vi nog tycker ser precis likadana ut, skiljer sig i själva verket genetiskt väldigt mycket från varandra, det är bara det att vi inte är speciellt bra på att se hur de skiljer sig från varandra. Än mindre har det tidigare funnits möjlighet att ta reda på vilka gener, eller rättare sagt vilka varianter av dessa gener, s.k. alleler, som ger träd olika egenskaper.
Nu när ett träds fullständiga genuppsättning är kartlagd, ett arbete som avslutades 2006 och där forskare vid Umeå Plant Science Centre (UPSC) bidrog starkt, går det att använda mycket effektivare metoder för att analysera vad som gör att olika träd av samma art skiljer sig från varandra. Trädet som blev kartlagt var en jättepoppel men eftersom vår svenska vanliga asp är en väldigt nära släkting fungerar det bra att använda denna kunskap på asp.
I senaste numret av tidskriften Genetics visar forskare från UPSC att samma metod (s.k. ”association mapping”) som används för att hitta generna t.ex. bakom våra sjukdomar också går att använda på träd. Precisionen blir dessutom betydligt bättre och det går att i ett ganska litet material lista ut exakt vilken ”bokstav” i genen (kromosomerna och därmed generna består ju av oerhört långa kedjor av baser som förkortas A, G, C och T) som gör träden olika.
Forskarna har studerat när på hösten olika aspar slutar växa och sätter knopp, träd från norra Sverige gör det tidigare än de från södra Sverige eftersom hösten kommer tidigare i norr, och detta och verkar bland annat bero på två annorlunda ”bokstäver” i en viss gen (phytochrome B2).
Som hos människor är det hos aspar ofta inte bara en gen som styr en egenskap men detta kan vara den gen som har störst effekt. Att precisionen blir mycket bättre i en asp än i människor beror antagligen på att vi i jämförelse med aspar är mycket mer inavlade.
Fram tills för cirka100 år sedan valde vi av förståeliga skäl nästan alltid en partner som var född ”inom gångavstånd” medan pollen från skogsträd kan färdas över kontinenter; t.ex. är pollenprognosen denna vecka för Umeå ”måttliga mängder av björkpollen” trots att inga björkar blommar här än.
Varför är det då viktigt att förstå när på hösten en asp sätter knopp? Träd som inte förstår när hösten börjar klarar nämligen inte vintern men det viktigaste med denna forskning är att den visar hur – förutsatt att alla gener är kartlagda – man hittar genvarianterna bakom olika egenskaper i träd.
När så granars eller tallars alla gener hunnit kartläggas, vilket gissningsvis tar fem år till, kommer man att på samma sätt kunna försöka ta fram vilka genvarianter som styr t.ex. vedegenskaper, motståndskraft mot sjukdomar eller tillväxt. Kanske kommer man att om tio år kunna göra ett DNA-test i plantskolan för att se om en granplanta riskerar att drabbas av rotröta när den blir stor.
Artikeln heter ”Nucleotide polymorphism and phenotypic associations within and around the phytochrome B2 locus in european aspen (Populus tremula, Salicaceae)” och författare är Pär K. Ingvarsson, M. Victoria Garcia, Virginia Luquez, David Hall och Stefan Jansson, alla Umeå Universitet
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta
Pär Ingvarsson, UPSC Ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå Universitet
Email: pelle@wallace.emg.umu.se, Tel: 090-786 7414 eller 070-848 59 77
eller
Stefan Jansson, UPSC, Fysiologisk botanik, Umeå Universitet
Email: Stefan.Jansson@plantphys.umu.se, Tel; 090-786 5354 eller 070-677 23 31
Pia Söderlund har kartlagt den geologiska utvecklingen i de båda områdena och i dagarna disputerat på en doktorsavhandling baserad på dessa undersökningar. Det kommer att ta 100 000 år innan kärnkraftsavfallets joniserande strålning har avklingat till samma nivå som den naturliga bakgrundsstrålning vi ständigt är utsatta för. För en geolog är dock 100 000 år en tid kort som ett ögonblick.
– Vi vet av tidigare undersökningar att berggrunden vid Forsmark bildades någon gång för 1 900 – 1 850 miljoner år sedan, säger Pia Söderlund. Då stötte en kontinentalplatta och en oceanisk platta samman i området. Granitberggrunden i Forsmark bildades på tiotals kilometers djup och har sedan dess främst genom erosion lyfts upp mot jordytan. Berggrunden i Oskarshamn är något yngre – 1 800 miljoner år – och bildades förmodligen inte lika djupt ner. Där var orsaken till processen att magma från jordens inre försökte tränga sig upp. Om det ledde till vulkanism vet vi inte; eventuella spår av vulkaner är i dag helt utplånade.
Det främsta syftet med Pia Söderlunds undersökningar har varit att kartlägga hur temperaturen i berggrunden har förändrats genom årmiljonerna. Det har gjorts med analyser av radioaktiva isotoper i mineraler som hornblände, biotit, muskovit och apatit. Från ca 800 grader har temperaturen sjunkit till 300 grader. Vid Forsmark skedde detta för 1 700 miljoner år sedan och vid Oskarshamn för 1 400 miljoner år sedan. Sedan dess har temperaturen sjunkit ytterligare. För ca 100 miljoner år sedan var temperaturen nere på 50 grader. Slutförvaringen är tänkt att ske på 500 meters djup; där är temperaturen i dag 10-15 plusgrader.
– För att kunna förstå den geologiska framtiden måste vi kartlägga den geologiska historien. 100 000 år är en kort tid i jordens historia, och Oskarshamn och Forsmark befinner sig i stabila geologiska miljöer, säger Pia Söderlund.
Kontaktinformation
Pia Söderlunds avhandling heter 40Ar-39Ar, AFT och (U-Th)/He thermochronological
implications for the low-temperature geological evolution in SE Sweden. Hon nås för
ytterligare information på tel 0734 012 789 eller via e-post: Pia.Soderlund@ geol.lu.se
— De utbrändas nya insikter, kunskaper och kompetenser borde uppmärksammas och tas tillvara, menar hon.
Psykiska sjukdomar och så även utbrändhet ses ofta som skamliga. Det gör att många utbrända drar sig tillbaka från omgivningen och hellre umgås i nätverk tillsammans med andra drabbade. Nätverken ger en viktig trygghet och kan vara en väg ut ur isolering och långtidssjukskrivning, men de kan också innebära att sjukidentiteten förstärks.
– Men samtidigt som nätverken hjälper den utbrända att bryta en isolering så kan de innebära att sjukidentiteten förstärks, och i ett utsatt läge kan den till slut vara det enda att hålla fast vid, skriver Mia-Marie Hammarlin.
Men det händer, visar Mia Marie Hammarlin i sin forskning, något i de här nätverken. Något som gör att utbrändheten blir som ett slags verktyg för självutveckling, särskilt när det gäller kvinnor. Många börjar utveckla sina kreativa sidor. De målar, drejar, skriver, broderar, planterar, fotograferar och detta får dem att må bättre.
– Man skulle kunna betrakta nätverken som ett slags proteströrelser där de drabbade kräver respekt, jämställdhet, delat ansvar och balans mellan arbete och fritid.
Mia-Marie Hammarlin inleder sin avhandling med en odyssé över hur fenomenet utbrändhet behandlas i medierna. Medan utbrända kvinnor beskrivs i termer som kollapsad, deprimerad, håglös, knäckt, tom, utmattad, beskrivs mannen i maskinmetaforer: De talar om att dra i handbromsen och att få bensintorsk.
En annan intressant iakttagelse är att kvinnor är överrepresenterade i artiklar som handlar om utbrändhet, särskilt som kvinnor i vanliga fall är underrepresenterade i medierna.
– Det verkar som om kvinnorna bereds mer utrymme när de är försvagade, talar om sina känslor och ger uttryck för lidande, säger Mia-Marie Hammarlin.
Kontaktinformation
Mia-Marie Hammarlin, som när hon inte forskar i Lund är programledare för Vetenskapens värld, disputerade den 25 april med avhandlingen Att leva som utbränd.
Hon nås på 046-222 71 97, 0730-871460, Mia-Marie.Hammarlin@etn.lu.se
Gamla människor med höftfraktur är inte någon högstatusgrupp, inte heller en grupp som högljutt kräver sina rättigheter. Därför har dessa patienter – merparten kvinnor – ofta kommit i kläm i vården. De har till exempel fått ligga länge på en hård brits på akuten, fått vänta länge på smärtlindring, drabbats av för låg syrgasmättnad i blodet, skjutsats tillbaka till akuten sedan de röntgats i stället för att komma till en vårdavdelning med en bekväm säng, fått för lite näring och för lite vätska…
Resultatet har blivit ett ökat lidande för patienten samt en högre risk för förvirring. Akut förvirrade patienter har i sin tur en högre risk för både komplikationer och dödsfall efter höftfrakturen.
– Vårt mål var att förbättra behandlingen så att så många patienter som möjligt skulle slippa förvirringstillståndet, som är mycket obehagligt för patienten, säger sjuksköterskan och vårdforskaren Karin Björkman Björkelund. Hon beskriver förändringarna och deras resultat i sin avhandling från Lunds universitet.
Det handlar inte om några stora och dyra förändringar, utan i huvudsak om mer genomtänkta rutiner. Numera får höftpatienterna syrgas, dropp och smärtlindring redan i ambulansen. Väntetiderna i olika moment har minskats så långt det är möjligt, och personalen försöker att noga se till att patienterna inte blir uttorkade, får för låg syrgasmättnad i blodet, för lågt blodvärde eller nya smärtor. På så sätt har insjuknandet i förvirring minskat klart, i avhandlingens studie med hela 64 procent.
– Det fanns redan forskning som visade värdet av en del av dessa åtgärder. Vi införde också aktiv behandling redan i ambulansen. Hade det rört sig om en annan patientgrupp, så hade den här sortens åtgärder säkert införts mycket tidigare… tror Karin Björkman Björkelund.
Det nya omhändertagandet tillämpas nu på alla höftfrakturpatienter som kommer till Universitetssjukhuset i Lund. Även andra sjukhus har intresserat sig för vårdprogrammet, eftersom det gynnar både patienterna, sjukvården och samhället.
Kontaktinformation
Avhandlingen heter ”Acute confusional state in elderly patients with hip fracture. Identification of risk factors and intervention using a prehospital and perioperative management program” och läggs fram den 9 maj. En engelsk sammanfattning finns på www.lu.se/o.o.i.s?id=12588&postid=1057226. Karin Björkman Björkelund träffas på tel 046-222 18 54 eller 0705-77 17 29, e-post karin.bjorkman_bjorkelund@med.lu.se.
För 100 år sedan beskrev Dr. Alois Alzheimer sjukdomen som bär hans namn. Efter obduktion av den första patienten kunde han påvisa förekomst av ett äggviteämne i hjärnan. Ämnet, som verkar orsaka sjukdomen, bildade anhopningar (amyloid) som Alzheimer kunde upptäcka med hjälp av mikroskopet och en speciell färgteknik.
2002 lyckades forskarna på Uppsala PET Centrum (idag Imanet) ”se” denna substans i levande patienter genom att för första gången använda ett ”makroskop”, en speciell kamera kallad Position Emissions Tomografi (PET) och ett ämne märkt med lite radioaktivitet som kallades PIB. En av forskarna var Henry Engler, en tidigare gerillaledare som suttit i fängelse 13 år i Uruguay, innan han kom till Sverige och blev läkare.
– Vi kunde dessutom följa upp patienter med Alzheimers sjukdom och ”se” med PET- kameran vad som hänt i deras hjärnor två år senare. Vi kunde också jämföra friska och sjuka samt patienter med minnesvårigheter och ”se” vilka av dem som hade det fruktade äggviteämnet och vilka som inte hade det, säger han.
Inspirerade av dessa studier har Henry Engler arbetat vidare och använt andra ”färgämnen” märkta med lite radioaktivitet för att upptäcka förändringar i hjärnan orsakad av andra sjukdomar. Dessa ämnen kombinerades för att få en bättre bild av sjukdomarna. Avhandlingen består av sju studier där man har undersökt patienter med Creutzfeldt Jacob sjukdom (CJD), Alzheimer sjukdom (AD), mild kognitiv svikt (MCI), frontotemporal demens och Parkinsons sjukdom (PD).
Till skillnad från mikroskopet, som visar en begränsad del av vävnaden, tagen via en biopsi eller vid en obduktion, ger en PET-undersökning en bild av hela hjärnan eller hela kroppen. Markörerna valdes i syfte att hitta tecken på neuronal död, cellförökningar, vävnadsdegeneration eller proteinanhopningar (amyloid), som alla tyder på en specifik sjukdom och kan bidra till att ställa rätt diagnos.
– Genom att använda PET och kombinerade markörer har vi fått ny viktig kunskap om sjukdomar som Alzheimers sjukdom och även fått en bättre förståelse av sjukdomsförloppen, säger Henry Engler.
Detta öppnar nya möjligheter för säkrare diagnoser och för att upptäcka sjukdomarna mycket tidigt i deras förlopp. Med den här tekniken är det möjligt att kunna följa nuvarande och kommande behandlingar och direkt ”se” om de har någon effekt eller inte på exempelvis amyloidanhopningar.
– Den begynnande kunskapen från denna ”avbildning av de sjukliga hjärnförändringarna ” kan öppna vägar till nya klassifikationer av demens och hjärnsjukdomar baserad på vad som händer i levande människor, säger Henry Engler.
Om författaren:
Henry Engler arbetar som överläkare i nukleärmedicin på Akademiska sjukhuset och är professor i Uruguay. Han är generaldirektör för ett projekt som ska bygga ett PET-centrum i Montevideo. Engler föddes i Uruguay och var en av ledarna för Tupamaros gerillan innan han blev skottskadad och greps 1972. Därefter satt han 13 år i fängelse, varav 11 år isolerad. Han kom till Sverige 1986 och började läsa medicin när han var 42 år gammal.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Henry Engler, mobil: 070-289 54 95.
Avhandlingsförfattaren undersöker ett antal symboler och begrepp i Pindaros (518-438 f. Kr.) diktning med anknytning till gästabud: vatten, härd, äpplen, krater, vin, blod, bädd, tjänare, altare och bord. I avhandlingen jämförs ofta texter med ungefär samtida framställningar av gästabud på grekiska vaser.
De antika grekerna drack ett vin som var en blandning av vatten och rent vin vars söta smak påminde om madeirans. Den grekiska motsvarigheten till vår bål (skålen) var en krater, kratêr, ett kärl, i vilket man blandade vinet och vattnet. Processen att blanda rent vin med vatten jämförs ganska ofta med den att dikta. Resultatet – det blandade vinet – är en metafor för Pindaros dikt.
En krater var en dyr aristokratisk maktsymbol. I det första olympiska odet beställt av Syrakusas kung Hieron för att fira sin seger i hästkapplöpning i Olympia år 476 f. Kr., görs en ordlek på kratos ”makt” och kratêr vars syfte är att lovprisa Hierons makt och gästfrihet.
Att vin kan symbolisera blod och vice versa är bekant t.ex. från Bibeln (Första Moseboken 49:11-12 och Matteus 26:27-28). Kalle Lundahl visar att denna symbolik var bekant också för de gamla grekerna.
För de antika grekerna var gemenskap vid gästabud viktigt, men idén om gemenskap med döda hjältar till vilka man offrade djur var problematisk. Pindaros löser så att säga detta problem genom en snillrik metafor, där skalden anspelar både på gemenskap, med det grekiska verbet som motsvarar vårt ”mingla”, och separation, genom uttrycket ”blanda blod” där blodet är en symbol för vin.
Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta Kalle O. Lundahl, e-post: kalle.lundahl@class.gu.se.
http://hum.gu.se/institutioner/religionsvetenskap/personal/kalle_lundahl
Under 1800-talets andra och 1900-talets första hälft förändrades de svenska förskolornas pedagogik. De barn som tidigare undervisats i bland annat läsning, skrivning och räkning sysselsattes under 1900-talets första hälft i allt större utsträckning med handarbeten, fingerlekar, allehanda pyssel och fria lekar. Johannes Westberg analyserar denna grundläggande förändring i förskolornas pedagogiska verksamhet i sin avhandling, som försvaras den nionde maj vid Uppsala universitet. Han visar att det finns flera skäl till den pedagogiska förändringen.
– En av de främsta poängerna med min undersökning är att den visar att förskolornas övergång från undervisning till förskolepedagogik kan förklaras av förutsättningarna för de enskilda förskolornas verksamhet; lokal debatt, förskolornas intäkter, deras relation till folkskolan, förskolefältets centralorganisationer och kommuner, säger Johannes Westberg.
Det var alltså inte så enkelt som att en ny syn på barn och nya pedagogiska idéer låg bakom förskolornas pedagogiska förändring. Anledningen till att undervisningen övergavs till förmån för förskolepedagogikens praktiska och fostrande sysselsättningar var i stället, menar Johannes Westberg, att de passade samtida debatt och var enklare att finansiera. Förskolepedagogiken etablerades också för att den kompletterade den undervisning som fanns i folkskolorna, motsvarade de krav som kommunerna ställde på förskolorna och överrensstämde med de pedagogiska normer som spreds av bland annat Svenska Fröbelförbundet.
Utöver att bidra till det historievetenskapliga studiet av pedagogisk förändring och dess villkor är Johannes Westbergs avhandling även av utbildningspolitiskt intresse.
– Min undersökning av de svenska förskolorna antyder att verklig pedagogisk förändring endast kan genomföras om omfattande åtgärder vidtas. Det räcker inte bara med nya pedagogiska idéer och statliga direktiv, utan det krävs stora ekonomiska och organisatoriska förändringar om arbetet i skola och förskola ska kunna styras i en ny riktning.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Johannes Westberg, 018-471 15 57, 073-90 79 690, e-post: Johannes.Fredriksson@hist.uu.se
Tidigare har man trott att fettvävnaden hos vuxna kan expandera bara genom att redan befintliga fettceller ökar sitt fettinnehåll och därmed sin cellstorlek. Studierna som nu publiceras i Nature kullkastar denna teori. Ett internationellt forskarlag har, under ledning av Kirsty Spalding, Jonas Frisén och Peter Arner vid Karolinska Institutet, visat att det sker en ständig och kraftig nybildning av fettceller i vuxenlivet, vid alla åldrar och vid alla kroppsvikter (smal, överviktig, fet). Så mycket som 10 procent av fettcellerna nybildas per år. Däremot är det totala antalet fettceller konstant över tiden, vare sig man är smal, överviktig eller fet.
– Antalet är konstant eftersom 10 procent av kroppens fettceller varje år bryts ner genom celldöd. Med andra ord balanseras nybildning av fettceller mot nedbrytning av gamla fettceller, säger Peter Arner, professor vid Institutionen för medicin, Huddinge.
För att nå fram till sina resultat har forskarna utvecklat helt nya arbetsmetoder. Genom att mäta hur mycket radioaktivitet i atmosfären som byggs in i fettcellernas arvsmassa (DNA) kunde de bestämma fettcellernas ålder hos enskilda individer. Dessutom kunde de bestämma sambandet mellan storleken av fettceller och den totala fettvävsmängden hos ett mycket stort antal individer med varierande kroppsvikt.
Forskarlagets studier visar också att omsättningshastigheten av fettceller är dubbelt så hög hos feta jämfört med smala. På detta sätt hålls fettcellsantalet i kroppen konstant över tiden vare sig man är smal eller fet. Omsättningshastigheten påverkas inte om feta kraftigt bantar ner till normal vikt. Den nya kunskapen kan leda till nya behandlingsmetoder mot fetma som riktar sig mot de signaler och arvsanlag som reglerar nybildningen av fettceller.
– Resultaten kan åtminstone delvis förklara varför det är så svårt att hålla nere vikten efter bantning. De nybildade fettcellerna behöver snabbt fyllas på med fett, därmed ökar risken för att man går upp i vikt igen, säger Peter Arner.
Publikation: “Dynamics of fat cell turnover in humans”, Kirsty L. Spalding, Erik Arner, Pål O. Westermark, Samuel Bernard, Bruce A. Buchholz, Olaf Bergmann, Lennart Blomqvist, Johan Hoffstedt, Erik Erik Näslund, Tom Britton, Hernan Concha, Moustapha Hassan, Mikael Rydén, Jonas Frisén & Peter Arner, Nature AOP, 4 maj 2008.
För frågor, kontakta:
Professor Peter Arner
Tel: 08-58582342 eller 070-5798121
E-post: peter.arner@ki.se
Med dr Kirsty Spalding
Mobil: 070-4371542
E-post: Kirsty.Spalding@ki.se
Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95 eller 070-224 38 95
E-post: katarina.sternudd@ki.se
Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom forskning, utbildning och samverkan medverkar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet utser varje år pristagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se
Världen över finns starka intressen att utnyttja träkol som bildas efter ofullständig förbränning av trä, så kallad pyrolys, för att motverka växthuseffekten. Detta beror på att träkol som innehåller mycket kol bryts ned långsamt när det hamnar i marken. Tidigare skogsbränder har producerat stora mängder träkol, 1-2 ton/ha, som till synes ligger oförändrat i marken i århundraden. Tack vare den långsamma nedbrytningen skulle detta träkol kunna fungera som en kolfälla och bidra till att minska den totala mängden koldioxid i atmosfären. Detta har lett till att forskare föreslagit att träkol skulle kunna massproduceras för att lagras i marken. Politiker världen över har också seriöst börjat överväga denna möjlighet.
En ny studie av professorerna David Wardle, Marie-Charlotte Nilsson och Olle Zackrisson vid SLU i Umeå, vilken presenteras i veckans nummer av den ansedda tidskriften Science, visar dock att de förmodade fördelarna med träkol i marken är starkt överskattade.
SLU-forskarna har utfört studier där de i experiment blandat träkol och skogshumus i tre skogsområden i Norrbotten. Efter tio år analyserade man prover från dessa försök och upptäckte att mängden mikroorganismer (svampar och bakterier) ökade. Mikroorganismerna hade i ökad utsträckning brutit ned den humus som blandats med träkol. Träkolet hade alltså stimulerat mikroorganismerna att bryta ned humusen, vilket lett till en förlust av det kol som tidigare var bundet i humusen. En stor del av detta kol hade avgivits till atmosfären som koldioxid, det vill säga som en växthusgas.
Även om det är sant att träkol i skogsmark till följd av den långsamma nedbrytningen kan utgöra en kolfälla, så kan denna effekt alltså motverkas av att träkol också bidrar till att stimulera frisläppandet av det kol som redan finns bundet i marken, i till exempel skogshumus.
Studien visar att de förmodade fördelarna med att använda träkol för att öka skogsekosystemens kollagrande förmåga kan vara starkt överskattade, åtminstone för de barrskogar som täcker norra halvklotet. SLU-forskarna menar att vi behöver mer kunskap om vilka effekter träkolet har på förlusten av det kol som redan finns lagrat i skogsmarken, innan vi börjar använda träkol som ett storskaligt verktyg för att motverka effekterna av människans ökade produktion av kolbaserade växthusgaser.
Mer information:
Kontaktinformation
Prof David Wardle, institutionen för skogens ekologi och skötsel, SLU i Umeå, tel 090-786 84 71, 070-658 92 81.
E-post: David.Wardle@svek.slu.se
Prof Marie-Charlotte Nilsson, institutionen för skogens ekologi och skötsel, SLU i Umeå, tel 090-786 84 40, 070-556 66 04.
E-post: Marie-Charlotte.Nilsson@svek.slu.se
-Förpackningar som utformas efter kundernas behov och som samtidigt tar hänsyn till hela livsmedelskedjans miljöpåverkan, kan bidra till att mindre mat slängs och att koldioxidutsläppen minskar, säger Helén Williams, som forskar inom miljö- och energisystem vid Karlstads universitet.
Helén Williams har nyligen genomfört en studie tillsammans med kollegorna Fredrik Wikström, lektor i miljö- och energisystem och Martin Löfgren, lektor i företagsekonomi och knuten till CTF-Centrum för tjänsteforskning.Den visar på kopplingen mellan kunders behov och förpackningars utformning och miljöpåverkan. Studien publicerades nyligen i den vetenskapliga tidskriften Journal of Cleaner Production. Även EU-kommissionen har uppmärksammat arbetet genom att göra en sammanfattning av rapporten i nyhetsbrevet Science for Environment Policy news alert.
Som konsumenter tror vi ofta att det är ekonomiskt och miljömässigt bra med veckohandling av stora förpackningar. Och visst är storpack fördelaktigt ur
transport- och tillverkningsperspektiv. Men när vi slänger varorna i soporna, till exempel brödet som blivit för gammalt och den prickiga korven som surnat, påverkar vi miljön betydligt mer. Det vi slänger har också betydelse för ekonomin. Ett genomsnittligt hushåll lägger cirka 30 000 kronor per år på livsmedel och ett spill på 10 procent motsvarar 3 000 kronor.
-Livsmedelssektorn i världen medför ungefär lika stor klimatpåverkan som hela transportsektorn, berättar Fredrik Wikström, lektor i miljö- och energisystem. Dessutom bidrar livsmedelssektorn till många av våra andra miljöproblem, till exempel övergödning.
I studien kombinerades forskning om förpackningsdesign och vad kunder upplever som attraktiva förpackningar med hög kvalitet, med forskning om miljöpåverkan. Livsmedelsförluster tas sällan med i livscykelanalyser av livsmedelsförpackningar och det är ännu ovanligare att också kunskap om kundernas beteende kommer med i beräkningen. Studien kopplar ihop viktiga kundbehov med miljöpåverkan. Det kan hjälpa förpackningsutvecklare att se till helheten och därmed utforma förpackningar som bättre bidrar till minskat spill av livsmedel.
– Tittar man sig omkring i livsmedelsbutikerna idag, så kan man tyvärr se en rad exempel på nya förpackningslösningar som snarare bidrar till ett ökat spill, till exempel plastskruvkork på yoghurtkartonger. Förpackningens utformning påverkar i hög grad hur mycket mat som går förlorad och vilken miljöpåverkan som sker. Men vi menar att även kundernas beteende måste tas med i ett tidigt skede för att få en helhetsbild, säger Martin Löfgren, forskare vid CTF – Centrum för tjänsteforskning.
Många konsumenter tycker att det är svårt att veta hur man ska välja miljömässigt bra och klimatsnåla livsmedel.
– Ett enkelt sätt att bidra till minskad miljöpåverkan är helt enkelt att försöka minska på spillet säger Helén Williams.
Kontaktinformation
Kontaktperson:
Helén Williams, Doktorand i miljö-och energisystem, telefon: 054 – 700 1850 eller 0733-655491, e-post: helen.williams@kau.se
– Men genomgången visar också att en mer noggrann utredning av vissa kvinnor som deltagit i screeningen, skulle kunna minska antalet cancerfall ytterligare, säger Bengt Andrae, överläkare vid Gävle sjukhus som lett studien tillsammans med professor Pär Sparén och docent Sven Törnberg, båda vid Karolinska Institutet.
Man vet sedan tidigare att screeningprogram minskar risken att drabbas av livmoderhalscancer, genom att sjukvården i ett tidigt skede fångar upp de kvinnor som är i riskzonen. Men hur effektiva satsningarna på screening är om man ser till hela befolkningsgrupper varierar mellan länder, och som förebyggande metod har screeningprogram varit omdebatterat.
Regelbundna systematiska utvärderingar är viktiga för att mäta resultat och förbättra arbetsmetoder. 2002 beslutade socialstyrelsen därför att ekonomiskt stötta ett nationellt kvalitetsregister för gynekologiska cellprover. Samordningen av det Nationella kvalitetsregistret för gynekologisk cellprovskontroll finns idag vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet.
I en studie som publiceras i senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Journal of the National Cancer Institute har forskarna bland annat använt sig av screeninghistorik från det nationella kvalitetsregistret. I studien jämförde forskare från hela landet deltagande i screening hos kvinnor som fått livmoderhalscancer med en kontrollgrupp från befolkningsregistret. Samtliga 1230 fall av livmoderhalscancer i Sverige åren 1999-2001 eftergranskades. Kontrollgruppen bestod av 6124 kvinnor i samma åldrar, men som inte hade haft livmoderhalscancer.
Utvärderingen visade att kvinnor som inte hade lämnat cellprov inom det rekommenderade intervallen tre eller fem år, hade 2,52 gånger högre risk att drabbas av livmoderhalscancer än de som regelbundet testats. Ickedeltagarna hade 4,82 gånger högre risk att få avancerad cancer – det vill säga en mer långt gången cancer med större risk för spridning – än de som screenats. Två oväntade fynd var att deltagande i screening innebär minskad risk även för adenocarcinom (en körtelcancer) och att screening även skyddar kvinnor i åldrarna 23 till 30.
Forskarna konstaterar dock att det fanns kvinnor som deltog regelbundet i screening som ändå drabbades av livmoderhalscancer. Det var framförallt fråga om kvinnor med cellförändringar som inte blivit utredda med vävnadsprov (biopsi), något som enligt forskarna talar för behov av att handläggningsrutinerna utvecklas.
Gruppen kvinnor som inte utretts tillräckligt omfattade drygt 11 procent av alla livmoderhalscancerfall. Bland dessa fanns dock mycket få fall av avancerad cancer.
Bakgrund: Bengt Andrae är verksam som överläkare vid Kvinnoklinken, Gävle sjukhus och ordförande i arbetsgruppen för cervixcancerprevention i Svensk förening för obstetrik och gynekologi. Sven Törnberg är docent vid Karolinska Institutets institution för Onkologi och Patologi och verksam som överläkare och chef för enheten för hälsoundersökningar, Onkologiskt centrum, vid Karolinska Universitetssjukhuset, Solna. Pär Sparén är professor vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet och föreståndare för Nationella kvalitetsregistret för gynekologisk cellprovskontroll. I arbetet med utvärderingen har också deltagit Joakim Dillner, professor vid avdelningen för medicinsk mikrobiologi, Lunds universitet samt ett antal forskare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, Norrlands universitetssjukhus och Universitetssjukhuset MAS. Finansiärer har bland annat varit Cancerfonden och FoU-forum Landstinget Gävleborg.
Publikation: “Screening-Preventable Cervical Cancer Risks: Evidence From a Nationwide Audit in Sweden”, Bengt Andrae, Levent Kemetli, Pär Sparén, Lena Silfverdal, Björn Strander, Walter Ryd, Joakim Dillner, Sven Törnberg, J Natl Cancer Inst, 2008;100: 1 – 8.
För frågor, kontakta:
Överläkare Bengt Andrae
Tel: 070-3562486
E-post: bengt.andrae@gmail.com
Docent Sven Törnberg
Tel: 08-5177 3194 eller 070-484 1375
E-post: sven.tornberg@karolinska.se
Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95 eller 070-224 38 95
E-post: katarina.sternudd@ki.se
Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom forskning, utbildning och samverkan medverkar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet utser varje år pristagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se
Beröring som behandling är en gammal metod som använts under århundraden inom den österländska läkekonsten. Begrepp som taktil beröring, massage och stimulering är betydligt mer sentida och används sedan 1980-talet i Sverige som en komplementär metod bland annat vid vård i livets slutskede, så kallad palliativ vård, och till personer med demenssjukdomar eller olika former av funktionsnedsättningar.
Taktil beröring betyder att beröring av huden på ett mjukt sätt med lätta strykningar med hela handflatan.
Det var när Maria Henricson läste till onkologisjuksköterska hon stötte på
begreppet för första gången.
– Jag blev intresserad och utbildade mig till beröringsterapeut, berättar Maria Henricson som sedermera slogs av idén att det kanske skulle kunna gå att applicera metoden inom intensivvården. Därmed hade det första fröet till avhandlingen såtts.
Att hamna på intensiven är en traumatisk upplevelse för de flesta av oss. Patienter som är akut svårt sjuka och i behov av intensivvård utsätts för stress och diverse obehag från sjukdom, skada, miljö, behandlingar och det faktum att de är i behov av andningshjälp med respirator. Att vårdas i en högteknologisk miljö och dessutom konstant vara övervakad av apparatur kan i sin tur leda till oro, ångest, rädsla och känsla av utsatthet.
Det är inte svårt att tänka sig att det skulle vara skönt att mitt i all uppståndelse få behandling som dämpar oro och istället ger välbehag, stimulerar det kroppsegna lugn-och-ro-hormonet oxytocin.
Maria Henricson berättar att, vad som är känt, är det inte någon som studerat taktil beröring på vuxna i behov av intensivvård tidigare. Enligt Maria
Henricson är hennes avhandling den första av sitt slag som skrivs i Sverige.
I sin forskning har Maria Henricson arbetat med två sjukhus som bas för en av delstudien; ett länssjukhus och ett universitetssjukhus. På respektive sjukhus intensivvårdsavdelningar har ett antal slumpvis utvalda patienter indelats i en beröringsgrupp och i en kontrollgrupp. Patienterna i kontrollgruppen har, under de fem dagar studien har pågått, fått den omvårdnad som normalt ges till
intensivvårdspatienter.
– Vi vet att intensivvårdspatienter behöver lugn och ro. Vid de flesta intensivvårdsavdelningar avsätts en timma eller två då patienterna får vara i
fred, vila och kanske lyssna till rogivande musik, beskriver Maria Henricson.
Patienterna i beröringsgruppen gavs, utöver vilan och musiken, taktil beröring varje dag under en timmes tid.
– Första dagen började vi med att bara beröra händerna och fötterna för att patienterna skulle få känna efter vad detta innebar att få taktil beröring. Om patienten inte tyckte om att vi rörde vid dem kunde detta observeras på patienternas mimik och kroppsspråk eller övervakningsutrustningen i form av förhöjt blodtryck eller puls, förklarar Maria Henricson. Andra dagen berördes händerna, fötterna och magen och dag tre till fem behandlades hela framsidan av kroppen.
Behandlingen utfördes av undersköterskor och sjuksköterskor på de berörda avdelningarna som utbildats till beröringsterapeuter.
I samband med beröringen genomfördes observationer och mätningar av patienternas puls, blodtryck, blodsocker, ångest, läkemedelsförbrukning och vakenhetsgrad samt nivåerna av oxytocin i blodet.
Vad är det som händer när en patient ges taktil beröring?
– Jag antar att det sker en kedjereaktion. Vid beröringen utsöndras oxytocinet som gör att patienten blir lugn, observeras för lägre ångestnivåer och kräver då inte lika mycket lugnande läkemedel.
– Tyvärr visar min studie få signifikanta skillnader. Därför är det viktigt att detta område utforskas ytterligare i framtiden. Det behövs fler och större studier för att kunna få vetenskapliga belägg för att taktil beröring kan användas som ett komplement i omvårdnaden av intensivvårdspatienter, menar Maria Henricson.
– Men det är också viktigt att säga att resultaten i min studie kan vara relevanta för den kliniska verksamheten. Patienterna berättar i intervjuer, efter att de kommit hem från sjukhuset, att de kunde njuta av den taktila beröringen även om de var svårt sjuka och beskrev att kroppen vaknade till liv, tiden stod stilla och omgivningen försvann för ett ögonblick.
Kontaktinformation
Kontaktuppgifter till Maria Henricson
E-post: maria.henricson@hb.se
Telefon: 033-4355995
Tidigare har den svensk-estniska forskargruppen under ledning av bland andra Malin Fagerås Böttcher, docent i immunologi vid LiU, publicerat resultat som visade att dammet i estniska hushåll innehöll mer bakterier än svenska – samtidigt som de estniska barnen var praktiskt taget fria från allergiska symtom.
Nu kommer nya resultat som ger en förklaring till sambandet mellan överdriven renlighet och uppkomst av allergi, den så kallade hygienhypotesen.
– När vi undersökte salivprover från 108 estniska och 111 svenska barn visade det sig att de estniska hade en molekyl som skyddar antikropparna i slemhinnan, en så kallad sekretorisk komponent. Den saknades till stor del hos de svenska barnen, säger Sara Tomicic, som presenterar resultaten i sin doktorsavhandling 15 maj.
Det är första gången detta samband klarläggs i en studie på människor.
Slemhinnorna är den viktigaste vägen in i kroppen för främmande och sjukdomsalstrande partiklar. När en sådan partikel, ett antigen, tar sig in möts det av en antikropp som hindrar det från att orsaka skada. Men om antikroppen saknar sitt skydd bryts den ned av matsmältningsenzym, antigenet får fritt spelrum och allergiska symtom kan uppstå.
För att den sekretoriska komponenten ska kunna utvecklas behöver immunsystemet utsättas för infektioner i småbarnsåren. De estniska barnen i studien hade också fler infektioner än de svenska.
Forskarna drar nu slutsatsen att den traditionella livsstilen i länder som Estland – med mindre noggrann städning, trängre boende och mer kontakt med husdjur – gynnar utvecklingen av ett fullödigt immunsvar hos barn upp till två år. Men i takt med att den ”västliga” livsstilen slår igenom ökar nu andelen allergiska barn även i Estland.
– Ett praktiskt råd till föräldrar är att man kanske inte ska vara så rädd för att låta sina små barn utsättas för lite smuts, husdjur och olika födoämnen. Man kan också förebygga allergi genom att ge lactobaciller till gravida och spädbarn, säger Malin Fagerås Böttcher.
Kontaktinformation
Kontakt:
Sara Tomicic 013-222900, 0709-731747, sarto@imk.liu.se
Malin Fagerås Böttcher 013-229538, 0709-549759, malfa@imk.liu.se
När en stjärna bildas dras ett enormt gasmoln samman under gravitationskraften. Processen frigör stora mängder energi som måste föras bort för att sammandragningen ska kunna fortsätta. I denna process är molekyler mycket effektiva, eftersom de strålar ut energi.
Att förstå hur molekyler bildas och förstörs är därmed avgörande för att vi ska förstå hur stjärnor föds, och hur den interstellära rymden utvecklats.
Den första fleratomiga molekylen som upptäcktes i rymden var ammoniak – ett ämne med en mycket kraftig och stickande doft. Ammoniakens förekomst och sammansättning i rymden har dock förbryllat forskarna. Andelen ammoniakmolekyler som innehåller tungt väte (deuterium) är nämligen 100 miljarder gånger större än vad astronomerna statistiskt sett hade förväntat sig.
Professor Gunnar Nyman från Göteborgs universitet och Institutionen för kemi har kommit ett steg på väg mot att förklara varför.
Gunnar Nyman har utvecklat en teoretisk modell som studerar hur ammoniakmolekyler bildas. Modellen, som också kan användas för att studera jordens atmosfär, uppmärksammas bland annat i den vetenskapliga tidskriften Chemical Science.
–Det är svårt att i laboratorier återskapa de låga temperaturer och tryck som råder i den interstellära rymden. Vår teoretiska modell har därför visat sig mycket värdefull för att förstå den här typen av reaktioner, säger Gunnar Nyman.
Kontaktinformation
Kontakt:
Gunnar Nyman, Institutionen för kemi, Göteborgs universitet
031-772 2270
0768-709688
Det är en slutsats i Anders Hanssons avhandling vid Tema Teknik och social förändring. Han har studerat EUs och FNs klimatpanels dokument om CCS (Carbon dioxide Capture and Storing, på svenska koldioxidavskiljning och lagring), och delar av den forskning de bygger på. FNs klimatpanel kom förra året med sin hittills mest genomarbetade rapport, stödd av en osedvanligt samstämmig forskarkår.
Klimatpanelen anser att CCS har en stor potential. I olika scenarier står den för mellan 15 och 55 procent av minskningen av växthusgaserna fram till år 2100. EU lyfter också fram CCS och föreslår bl.a. att den inkluderas i handeln med utsläppsrätter.
Koldioxid, som avskiljs vid t.ex. energiproduktion och långtidslagras i jordskorpan, ska då räknas som att den aldrig har producerats, enligt EUs förslag. Följden blir att kolkraft, som är det största tillämpningsområdet för CCS, benämns hållbart kol och i flera avseenden likställs med förnybar energi.
Problemet, enligt Anders Hansson, är att CCS ännu är en relativt oprövad metod.
– Det finns ett antal mindre anläggningar, exempelvis en i Norge, där man avskiljer och lagrar en miljon ton koldioxid per år. Vattenfall startar i sommar en pilotanläggning i östra Tyskland.
Totalt lagras i världen några miljoner ton per år idag, inom ramen för CCS. Men för att infria de förhoppningar som ställs på CCS krävs att man kan lagra flera miljarder ton per år. Det handlar alltså om ofantliga volymer. Koldioxid skulle i själva verket bli världens största transportvara.
– I full skala finns denna teknik bara i föreställningsvärlden hos dem som nu utvecklar den, säger Anders Hansson. Det är överoptimistiskt att sätta så stor tilltro till den, med tanke på alla osäkerheter som förekommer i de vetenskapliga underlagen.
Flera forskare som studerar CCS påpekar själva att deras modeller och scenarier i flera avseenden bygger på otillräckliga faktaunderlag, orealistiska antaganden och kraftiga förenklingar. De ekonomiska beräkningarna, som ofta är gjorda med ett hundraårsperspektiv, tar sällan hänsyn till externa och sociala kostnader, vilket betyder att kostnaderna kan vara kraftigt underskattade.
EU räknar med att CCS ska fungera fullt ut om ca 15 år. Men trots att tekniken kommer att beröra många människor är det fortfarande få som känner till den, och dess tänkta omfattning. Intervjustudier har visat att högst 20 procent av folk i allmänhet har hört talas om CCS.
– CCS behöver bli känd och debatteras, säger Anders Hansson, annars riskerar man en backlash i stil med den för kärnkraften.
Ett exempel finns redan i Kalifornien, där folkliga protester förra året stoppade en lag om koldioxidlagring.
Han frågar sig också om CCS fördröjer eller skyndar på långsiktigt hållbara lösningar på energi- och klimatproblemen.
– Alla är ju ändå överens om att det fossila bränslet tar slut. Förnybar energi är det enda långsiktiga. I det perspektivet kan en stor satsning på CCS förefalla vara en onödig omväg.
Kontaktinformation
Anders Hansson disputerar den 5 juni kl 13.15 i sal 101, I-huset, Campus Valla. Han nås på telefon 013- 282954, 0704-438823, e-post: andha@tema.liu.se
Avhandlingne blir tillgänglig den 15 maj.
Genomgången visar att personer med låg social position, som mättes med markörerna, utbildning, typ av arbete, inkomst samt förmögenhet, har högre risk för att drabbas av depression.
Den mest påtagliga skillnaden gällde familjeförmögenhet, det vill säga hushållets samlade tillgångar efter skulder. En avsaknad av förmögenhet för män medförde en drygt tre gånger ökad risk för depression. Att ha en kort utbildning gav 30-50 procents ökad risk för depression.
– Det är viktigt att också betona levnadsvillkorens betydelse eftersom det finns föreställningar om att förklaringen till psykisk ohälsa främst är knuten till individens egenskaper, säger Sven Bremberg, avdelningschef på Statens folkhälsoinstitut.
Utbildning, ekonomiska tillgångar och arbete bidrar till ekonomiskt oberoende, social status och fler valmöjligheter, något som kan främja en positiv psykisk hälsa.
Den nationella folkhälsoenkäten 2007 visar en social skiktning när det gäller mildare psykiska besvär. Det var vanligare att personer med lägre social position skattade att de led av fler symptom, som oro och ängslan, nedsatt välbefinnande samt huvudvärk, än personer med högre social position.
Depression är en psykiatrisk diagnos och innefattar mer allvarliga psykiska symtom med flera konsekvenser för individen och samhället. I Sverige är depression relativt vanligt och kostnaderna för samhället beror främst på nedsatt arbetsförmåga, ökade behov av somatisk vård och ökad sjuklighet.
Kontaktinformation
För ytterligare information:
Sven Bremberg, avdelningschef, Statens folkhälsoinstitut, 063-19 97 53, e-post: sven.bremberg@fhi.se
Lilly Eriksson, utredare, Statens folkhälsoinstitut, 063-19 97 40, e-post: lilly.eriksson@fhi.se
