Det råder olika bud om hur vanligt det är med tatueringar. Väljer man att lita på Folkhälsomyndighetens senaste miljöenkät har var fjärde svensk smyckat sin hud och det är numera vanligare hos kvinnor: 28 procent av kvinnorna och 21 procent av männen uppger att de har tatuerat sig. För båda könen är det vanligare hos yngre personer. Små och enfärgade motiv dominerar, stort och färggrant är vanligast hos yngre män. De allra flesta får inga besvär av sin tatuering.

Men för vissa leder den till utdragna hudproblem. I Folkhälsomyndighetens enkät uppger 4,7 procent att de har hudbesvär på grund av sin tatuering. En del av dem brottas med besvärlig kontaktallergi, där färgen ger stark klåda. Det finns fler komplikationer – mer om dem längre ned i texten.

Men – vi tar det från början. Hur går egentligen en tatuering till? Varför stannar färgen i huden? Eller – gör den ens det?

Ett tatueringsverktyg gör tiotusentals nålstick per minut och fylls kontinuerligt med färg. Målet är att placera färgpigmenten i dermis, det mellersta hudlagret, ungefär en till två millimeter under hudytan. Hamnar färgen för ytligt försvinner den när huden förnyas. Hamnar den för djupt kan motivet bli suddigt.

När färgen hamnar i dermis, läderhuden, reagerar immunförsvaret, framför allt makrofager, ”storätarna”. De slukar färgpigmenten – men klarar inte av att bryta ned dem på samma sätt som de brukar göra med till exempel bakterier. Pigmenten är beständiga och blir kvar inuti immuncellerna.

När de så småningom dör frigörs pigmenten lokalt, där nya makrofager äter upp dem. Resultatet är ett långsamt, lokalt kretslopp där färgen förflyttas mellan immunceller. Det här lyckades franska forskare visa i en studie på möss från 2018. Det var första gången någon lyckades förklara varför bilden stannar på huden trots cellförnyelser, förklarar Nanna Fyhrquist, forskare inom immunologi vid Institutet för miljömedicin vid Karolinska Institutet.

– Den huvudsakliga generationsväxlingen av färgpigment sker i makrofager, säger hon.

Färgpigment når lymfkörtlar

Men storätarna påverkas av att fyllas med pigment. Det visar en schweizisk studie från 2025, där forskare undersökte möss som fått baktassens trampdyna täckt av tatueringar. På en människa skulle motiven motsvara ungefär en handflata i storlek.

Forskarna kunde i realtid följa flera immunologiska reaktioner. Inom loppet av tio minuter hade färgpigment nått lymfkörtlar nära musens ”knä”, där en tydlig immunreaktion drog igång.

En stor del av färgen dröjde sig kvar där. Det ligger i linje med tidigare obduktionsstudier på människor – näraliggande lymfkörtlar tar emot tatueringsfärg.

Men i den här musstudien såg forskarna att en del färg fördes vidare i systemet. Den nådde lymfkörtlar inne i buken.

– Det är viktigt att veta var pigmenten hamnar. Fastnar de i de första lymfnoderna eller kan de röra sig vidare i kroppen? I den här musstudien gjorde de det, men vi vet inte vad som gäller för människor, säger Nanna Fyhrquist.

Den schweiziska musstudien visade att makrofager i det tatuerade området var närmast proppfulla av färgpigment. Det var väntat – det är som sagt så motivet blir permanent. Men forskarna kunde också visa att det spelade roll för immuncellernas funktionsförmåga.

När mössen fick mRNA-vaccin mot covid-19 hade de sämre antikroppssvar än kontrollmöss, som inte hade tatuerats. Men när de fick ett influensavaccin som bygger på en annan vaccinteknik, då hade de tvärtom starkare antikroppsvar.

Det tyder på att tatueringen påverkar hur immunsystemet reagerar – åtminstone hos möss.

Men spelar allt detta någon roll? Att vaccinsvar hos möss förändras, att färgpigment förs till lymfkörtlar och vidare i lymfsystemet – har det relevans för den som vill markera en milstolpe i livet? Eller rista in något som speglar djupa känslor i sin hud? Eller bara få känna sig fin?

Forskarna vet helt enkelt inte, säger Nanna Fyhrquist.

– Jag vill inte vara en olyckskorp som skrämmer den som väldigt gärna vill göra en tatuering. Men som forskare i immunologi kan jag inte ignorera att mössens immunförsvar påverkas. Samtidigt är det djurstudier och vi vet inte om de gäller även för människor, säger hon.

Färger förhandsgranskas inte

Många tatueringsfärger innehåller tveklöst hälsoskadliga ämnen. Svart färg innehåller ofta carbon black, ett kolbaserat pigment som vanligen skyddar gummit i bildäck mot UV-strålning. Äldre tatueringsfärger var ofta metallbaserade, där kadmium kunde ge gult, orange och rött, krom grönt, kvicksilver rött och kobolt blått.

Men metallbaserade färger har ofta en mattare ton. Sedan några decennier dominerar färger med azo-pigment, som ger klara och intensiva färger. När azo-pigment bryts ned kan cancerframkallande ämnen uppstå. Därutöver ingår lösningsmedel, bindemedel, konserveringsmedel och ibland andra hjälpmedel.

Som vid all toxicitet handlar det om hur mycket man får i sig. EU:s kemikalielagstiftning REACH begränsar sedan 2022 halterna av toxiska ämnen i tatueringsfärger. Fokus ligger särskilt på sådant som kan vara cancerframkallande, påverka fertilitet eller ge allergier.

Det finns dock inget system med förhandsgranskning. Ingen myndighet godkänner tatueringsfärger innan de börjar säljas.

– Nej, för de här kemikalierna är inte gjorda för att användas i huden – eller i kroppen överhuvudtaget, säger Ina Anveden Berglind, överläkare vid Centrum för arbets- och miljömedicin, Enheten för arbets- och miljödermatologi och anknuten som forskare vid Institutet för miljömedicin vid Karolinska Institutet.

Läkemedelsverket är tillsynsmyndighet för tatueringsfärger. Under 2024 inspekterades tatueringssalonger i ett hundratal kommuner. Totalt 445 tatueringsfärger granskades vid dessa tillsynsbesök.

Drygt hälften klarade inte kraven på märkning enligt REACH. Ofta handlade det om att själva innehållsförteckningen var bristfällig.

– När märkningen har så stora brister kan inte ens en mycket seriös tatueringsstudio garantera att färgen faktiskt lever upp till regelverket, säger Ina Anveden Berglind.

Osäkert om cancerrisk

Det har länge funnits en oro för att tatueringar skulle öka risken för cancer, framför allt lymfom och hudcancer. I Sverige har forskare skickat enkäter med frågor om till exempel storlek och färg på eventuella tatueringar till personer med lymfom och olika slags hudcancer, identifierade via cancerregistret. Matchande kontrollpersoner, utan motsvarande cancerdiagnos, har fått samma frågor.

De svenska studierna har visat statistiska samband. De som hade haft lymfom eller melanom var något oftare tatuerade än kontrollpersonerna. Vid skivepitelcancer sågs inte motsvarande samband. Studierna har väckt uppmärksamhet, särskilt den om lymfom.

Men hur ska de tolkas?

Med stor försiktighet, menar Maria Feychting, professor i epidemiologi vid Institutet för miljömedicin på Karolinska Institutet.

– Det finns fortfarande få studier inom området och de har gett osäkra resultat, säger hon.

En av osäkerheterna Maria Feychting pekar ut är att svarsfrekvensen var låg. Endast drygt hälften av de som hade haft cancer besvarade enkäten och hos kontrollpersonerna var det ännu färre. Det gällde både lymfom- och melanomstudien. I vissa fall hade det gått lång tid mellan tatueringen och svarstillfället, vilket kan ge minnesfel kring till exempel solvanor.

Något tydligt dos-responssamband sågs inte heller – stora tatueringar gav inte högre cancerrisk. I lymfomstudien var cancerrisken högst under åren närmast efter tatueringen, vilket är oväntat med tanke på att cancerutveckling tar tid. I melanomstudien fick de flesta sin tumör utanför det tatuerade området.

Nyligen publicerades en sammanställning av sju tidigare gjorda studier, däribland de svenska. Enligt den finns det idag inget övertygande stöd för att tatueringar ökar risken för hudcancer eller lymfom.

– Vi omger oss med många cancerframkallande ämnen och de finns även i tatueringsfärgerna. Det måste inte betyda att tatueringar ökar risken för cancer. Vi behöver säkrare studier innan vi kan ge tydliga besked, säger Maria Feychting.

Sådana studier pågår.

Redan nu är det säkert är att tatueringar kan ge infektioner och hudreaktioner. Om infektionerna kan man fatta sig kort – risken är låg om man går till en seriös tatueringsstudio, där kunskaperna om hygien är goda.

Hudreaktionerna kan däremot bli en utdragen historia. De går tyvärr inte att förebygga genom att vara noggrann med valet av utförare.

– Det är individuellt hur man reagerar på olika ämnen i tatueringsfärgen, säger Ina Anveden Berglind.

Generellt tycks risken för långvariga hudbesvär öka med tatueringens storlek. De siffror som finns visar att tolv procent av dem med stora tatueringar (större än fem handflator) får hudbesvär, att jämföra med två procent vid mindre motiv.

Varning för röd färg

Röd färg kommer med en egen varningsflagg. Röda tatueringar ger oftare besvär i starkt solljus, så kallade fototoxiska reaktioner. I en studie rapporterade drygt var femte tatuerad person att de hade solutlösta reaktioner, där tatueringen i princip omedelbart börjar klia, rodna, svullna eller göra ont.

– De här besvären kommer man förbi genom att täcka över tatueringen med kläder, men om den sitter på till exempel händerna, nacken eller halsen så är det svårare. Det är inte heller så roligt att alltid behöva ha långbyxor när man är i solen om tatueringen sitter på benen, säger Ina Anveden Berglind.

Ett annat långvarigt hudbesvär är kontaktallergi – allergi mot något ämne i tatueringsfärgen. Den kan ge en alldeles infernalisk klåda, på en nivå som gör tatueringen svår att leva med. Ytterst besvärligt, eftersom kontaktallergi är livslångt – och tatueringen är permanent.

– Ibland finns ingen annan utväg än att avlägsna tatueringen kirurgiskt. Är det en stor yta får man täcka med hudtransplantat efteråt, säger Ina Anveden Berglind.

Den vanligaste metoden för att ta bort en tatuering är laser. Men vid just kontaktallergi kan den göra mer skada än nytta.

När lasern träffar tatueringen slås färgpigmenten sönder till mindre fragment. Då blir det lättare för immunsystemet att transportera bort dem, vilket gör att tatueringen gradvis bleknar.

– Men partiklarna förs bara bort från huden, inte ut ur kroppen. Vi vill undvika att sprida färgpigment som kan ge kontaktallergiska reaktionerna till övriga kroppen, säger Ina Anveden Berglind.

Upprepad behandling kan behövas

Kortisoninjektioner i det kliande området kan ge lindring, men behandlingen behöver vanligen upprepas. Mer bestående effekt kan i bästa fall ges av en JAK-hämmare i krämform. Detta immundämpande läkemedel, som används vid handeksem, hjälpte två patienter att helt slippa sin klåda, enligt en relativt nyligen publicerad studie.

– Det är inte ofarliga ämnen man tar in i kroppen när man tatuerar sig. Jag tycker man ska tänka igenom sin tatuering mycket noggrant och känna till att riskerna för hudbesvär ökar om motiven är stora och färggranna eller innehåller röd färg. Samtidigt ligger jag inte sömnlös över riskerna med tatueringar – och behovet av kroppssmyckning verkar vara djupt rotat i oss eftersom vi har hållit på med det i tusentals år, säger Ina Anveden Berglind.

Text: Annika Lund för Medicinsk Vetenskap, nummer 3 2026.

Artikeln var först publicerad i Medicinsk vetenskap

Vi gör det över 20 000 gånger per dygn utan att ens tänka på det. Andningen är kroppens mest fundamentala rytm, i vila cirka 15 andetag per minut, men så fort vi rör på oss eller blir känslomässigt berörda, förändras mönstret direkt.

De flesta tror att vi andas främst för att få in syre till blodet. Det är visserligen sant att cellerna behöver syrgas för att överleva, men ännu viktigare är att få ut koldioxiden.

– När vi håller andan är det inte syrebristen som först skapar obehag, utan den stigande halten av koldioxid i blodet, säger Peter Lindholm, överläkare och forskare vid institutionen för fysiologi och farmakologi vid Karolinska Institutet.

Han är nyligen hemkommen från USA där han varit professor i hyperbar medicin och dykmedicin vid University of California.

Snabbare andning vid stress

När kroppen utsätts för stress kickar en evolutionärt nedärvd funktion igång där kroppen förbereder sig för att utföra ett arbete som i grunden handlade om att överleva.

– Om du måste springa från någon som försöker äta upp dig, eller om du ska försöka springa i kapp någon som du ska äta upp så förbereder sig kroppen genom att öka frekvensen i andningen. När andningsfrekvensen ökar, ökar även hjärtfrekvensen. Bröstkorgen fungerar som en bälg som hjälper till att dra in mer blod till hjärtat. Samtidigt andas kroppen ut mer koldioxid. Koldioxid fungerar som en syra i blodet, så när mer koldioxid andas ut blir blodet mer basiskt. Det gör att kroppen bättre kan hantera den mjölksyra som bildas i musklerna när man springer på maximal intensitet, säger Peter Lindholm.

Man klarar alltså att springa fortare och längre genom att andas ut koldioxid innan muskelarbetet ska utföras. I dag är det sällan vi behöver springa för våra liv på det viset, men kopplingen mellan stresspåslaget och andningen finns där vare sig vi vill det eller inte.

Långsamma andetag lugnar

På samma sätt som ökad stress driver upp andningsfrekvensen kan en sänkt andningsfrekvens minska stressen. Något som används både i olika avslappningsövningar och i psykologisk behandling. Genom att medvetet ta lugna andetag kan den fysiologiska stresskedjan brytas. Ett välkänt exempel är så kallad ”fyrkantsandning”, en teknik för att hantera stress, där den drabbade visualiserar en fyrkant och andas in, håller, andas ut och håller i jämna intervaller.

– Det blir en dubbel effekt. Dels lurar du hjärnan att tänka på fyrkanten i stället för det du är stressad över, dels utnyttjar du fysiologin. Om du andas lugnare sjunker hjärtfrekvensen, vilket blir en signal till hjärnan att faran inte är så allvarlig längre, säger Peter Lindholm.

I fyrkantsandningen är tiden för in- och utandning ofta densamma, men i många andra avslappningsövningar betonas vikten av att utandningen ska vara längre än inandningen. Också det har sin fysiologiska förklaring berättar Peter Lindholm.

– Inandningen är aktiv och muskler används för att expandera bröstkorgen. Mer blod sugs in i hjärtat vilket gör att hjärtfrekvensen ökar något. Pulsen ökar två, tre slag när man andas in, för att sedan gå ner två, tre slag när man andas ut. Det utandade läget är det avslappnade. Om man bara slappnar av och suckar eller slutar andas så är man i det viloläget, säger han.

Hyperventilation kan leda till svimning

Den positiva effekt som kan uppnås genom att andas ut koldioxid med en något högre andningsfrekvens innan en maxprestation kan dock snabbt förbytas i det motsatta om den forcerade andningen överdrivs. Det kallas att hyperventilera. Görs det för mycket och för länge skapas en obalans där för mycket koldioxid går ut och gör blodet för basiskt. Något som rubbar kalciumbalansen i kroppen och gör nerverna lättretade. Det märks först som yrsel och sedan som pirrningar i fingrar och läppar, men kan få betydligt allvarligare konsekvenser.

– Det finns till och med de som kan svimma av att hyperventilera, säger Peter Lindholm.

Han berättar att det inte minst är ett problem inom hans område dykmedicin.

– Om man hyperventilerar före ett dyk kan man slå ut andningsreflexen så att man kan hålla andan tills man svimmar. Varje år är det några som drunknar på grund av detta. De kommer på den här tekniken själva, de står och andas kraftig innan de dyker och sedan svimmar de under vattnet och drunknar, säger han.

Men tekniken har även blivit populär bland olika hälsogurus. Ett känt namn är den nederländska extrem-atleten Wim Hof som förespråkar både en form av hyperventilation och utmanande fysiska övningar som isbad – dock inte på samma gång. Men andningsövningarna är inte riskfria och kan vara direkt livsfarliga om de kombineras med isvakar eller vatten överhuvudtaget, vilket har skett och resulterat i ett antal dödsfall genom åren.

Andra varianter är så kallad ”holotropisk andning” som sägs kunna leda till förändrade medvetandetillstånd och underlätta utforskandet av inre erfarenheter, och ”eldandning” – en uppiggande andningsteknik som används inom vissa yogaformer.

Förändrat andningsmönster vid postcovid

Det finns dock tillstånd där andningen inte fungerar så automatiskt och självklart som den gör för de flesta av oss. Det kallas för dysfunktionell andning och är något som Malin Nygren-Bonnier forskar om. Hon är sjukgymnast och docent vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska Institutet och leder en forskargrupp som bland annat studerar dysfunktionell andning vid postcovid.

– Det innebär att man har ett förändrat andningsmönster som inte är adekvat för behovet. Det kan handla om oregelbunden andning eller att man andas väldigt högt upp i bröstkorgen så att man inte får till en optimal ventilation. Det är bland annat ganska vanligt hos patienter med postcovid, säger hon.

Lösningen är att aktivt träna på att andas på ett funktionellt sätt igen.

– Behandlingen kallas ”breathing retraining” där patienterna får lära sig att verkligen andas med diafragman och få till ett regelbundet andningsmönster, säger hon.

KBT testas mot astmarelaterad oro

Lite extra fokus på sin andning har personer med astma, en sjukdom som innebär att luftrören kan dras ihop och det blir svårt att andas. Med väl inställda mediciner är det dock sällan något problem. Men trots det upplever tre av tio personer med astma förhöjd ångest och oro, vilket kan vara kopplat till andningen eller rädslan för astmaanfall. Det är förståeligt eftersom ett astmaanfall är obehagligt och i värsta fall kan få allvarliga konsekvenser. Men när det innebär att den drabbade begränsar sin värld är oron inte längre hjälpsam.

– Det kan handla om att man inte vågar ta i när man tränar, eller att man inte vågar träna alls. Att man helt undviker att gå ut när det är kallt ute och liknande. Då blir oron oproportionerligt stor och den begränsar individens liv, säger Marianne Bonnert, psykolog och forskare vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet.

Hon har utvecklat en internet-KBT-behandling som kan minska oron och öka livskvaliteten och astma-kontrollen hos vuxna patienter med astmarelaterad oro. Nu ansvarar hon för en liknande studie på barn mellan 8 och 17 år som ska undersöka om det är möjligt att tidigt förhindra att barnen utvecklar långvariga begränsningar i vardagen. Resultaten är ännu inte färdiga, men utifrån det som är utvärderat hittills ser det lovande ut, enligt Marianne Bonnert.

– De flesta verkar vara nöjda med behandlingen, säger hon.

Text: Fredrik Hedlund för Medicinsk Vetenskap nummer 2, 2026

Artikeln var först publicerad i Medicinsk Vetenskap