Lita på rätt expert

I grunden är det bra att ha förtroende för forskare. Men samtidigt måste vi förstå att forskning är en process och att forskare inte alltid är överens. Så hur vet man när man ska lyssna – och på vem?

Under en kris vänder sig många till forskare för att få svar. Men hur säkra kan forskarna egentligen vara – särskilt när läget är nytt och osäkert?

Under covid-19-pandemin var Emma Frans, forskare i epidemiologi vid Karolinska institutet, en av de experter som uttalade sig i media.

– Jag kände ibland att det fanns orealistiska krav på vad vi experter skulle kunna veta, för det fanns ju inte så mycket forskning då, särskilt inte i början av pandemin. I ett sådant läge behöver man förstå att experter kommer att tycka olika, säger hon.

Det tar tid innan forskningen leder rätt

Den erfarenheten utgick hon från när hon skrev boken Expertparadoxen, med undertiteln Ska jag alltid lyssna på forskarna?

– Man behöver också förstå att experterna ibland säger saker som sedan inte visar sig stämma. Det tar ofta tid innan forskningen leder oss rätt, men det speciella under pandemin var att vi kunde följa den processen i realtid. Alla hade inte verktyg att förstå processen, och när det blir tydligt att vissa forskare har fel kan man börja misstänkliggöra forskare generellt, säger Emma Frans.

Men att enskilda forskare och studier ibland är helt fel ute ska vi ha förståelse för, menar hon. Det är så den vetenskapliga processen ser ut inom många forskningsområden, och den ska vi ska ha förtroende för.

Den vetenskapliga processen innefattar bland annat:

att en studie publicerad i en vetenskaplig tidskrift har blivit granskad av andra forskare – det kallas på forskarspråk för peer review eller referentgranskning.
att en studie kan återupprepas och nå samma resultat av andra forskare – det som kallas replikation.
att de flesta forskare så småningom blir överens och har samma uppfattning – att man når konsensus.

Innan den vetenskapliga processen har nått så långt kan det vara förvirrande.

– Forskare kan följa hypoteser som sedan visar sig vara felaktiga. Man kanske hajpar forskningsresultat som aldrig kommer att kunna återskapas.

Så när ska man lyssna på forskarna? Ska man vänta tills de får Nobelpris?

– Nej, så länge kan man inte alltid vänta. Det kan ta väldigt lång tid innan en upptäckt prisas med ett Nobelpris. Det jag menar är att man ska lyssna på forskarna när de flesta är överens. När man ställer samma fråga till många forskare och får samma svar, då ska man tro på det.

Så när är det klokt att lyssna på forskarna? Och när ska vi ifrågasätta? Hur känner man igen en falsk expert – och hur undviker man att bli lurad?

Här är 10 tips från Emma Frans

1

Har forskaren tillräckliga kunskaper om det hen pratar om för att anses vara expert?

”Vi tror ofta att en person som är bra på en sak är bra på en massa andra saker, men en insektsforskare kanske inte är den som är bäst på befolkningslära, till exempel. Din PT som är jättebra på att veta hur man bygger muskler, kanske inte är den som ska avgöra vilken behandling du bör få om du är sjuk.”
2

Uttalar sig forskaren om något som ännu inte har hänt?

”Det är inte fel att göra framtidsprognoser. Det är till exempel viktigt för att kunna beräkna hur många förskoleplatser som kommer att behövas i en viss kommun, eller för att för att planera vårdbehovet för äldre i framtiden. Men det är också viktigt att förstå att saker alltid kan hända, saker som gör att man inte säkert kan veta hur det ska bli i framtiden.”
3

Uttrycker forskaren sig tvärsäkert?

”Tvärsäkerhet kan vara ett dåligt tecken, särskilt om det finns andra forskare som inte håller med, som tycker att det är på ett annat sätt. Det är jätteviktigt att forskare – och journalister – berättar om den ovisshet som alltid finns.
4

Hänvisar forskaren enbart till sin egen forskning?

”Ibland är forskaren intervjuad för att berätta om sin egen forskning, men om forskaren säger saker som tyder på att hen har koll på vad andra forskare har kommit fram till är det ett gott tecken. Det behövs ofta mycket forskning för att vi ska veta något, för att något ska bli vetenskapligt belagt. Det räcker inte med ett enda forskningsresultat. Den enskilda forskarens forskningsprojekt är bara en pusselbit av många i ett stort pussel.”
5

Har forskaren investerat mycket prestige i en viss ståndpunkt?

”Om forskaren har hajpat enskilda forskningsresultat i offentliga sammanhang, trots att andra forskare är tveksamma till slutsatserna, kan det vara en varningssignal. Sådana gånger kan det vara en alltför stor prestigeförlust för forskaren att ändra sig och säga ‘Jag hade fel’.”
6

Har forskaren ekonomiska intressen i det hen forskar om, eller är studien finansierad av industrin?

”Har man tillgång till studien kan man titta i den – forskare måste rapportera om ekonomiska intressen där. Om man inte kan göra det är det ändå bra att känna till att sådana kopplingar kan finnas, och att de kan påverka trovärdigheten.”
7

Blir du lurad av en fin titel eller hög status?

”Backar forskaren eller experten upp det hen säger med vetenskapliga referenser? Hänvisar hen till studier som visar att det finns stöd för det hen hävdar? Om inte, fråga: ‘Hur vet du det?’. Man tror lätt att allt som experter säger är sant, men så är det inte alltid.”
8

Finns det andra relevanta perspektiv än forskarens?

”Fundera gärna på om det finns andra experter som skulle belysa frågan från andra håll. Under en pandemi, till exempel, fokuserar kanske smittskyddsläkaren på att få ner smittspridningen, medan andra experter kan ha andra perspektiv. Ekonomer kanske tycker det är viktigare att ta hänsyn till vad som händer i landet om vi går in i en djup ekonomisk kris. Folkhälsomyndigheten tittar på folkhälsan i ett bredare perspektiv, och tar till exempel hänsyn till hur barnen skulle må om de inte fick vara i skolan.

Det är bra, för vid svåra, komplexa frågor behöver man ofta lyssna på flera experter, med flera olika kompetenser – och alla kan ha rätt. Allt de säger kan vara sant, men i och med att de angriper problemet från olika håll finns det inte ett enda, enkelt svar.”
9

Är dina känslor eller fördomar i vägen för din förståelse?

”Det är inte alltid brist på fakta och kunskap som är problemet. Att föräldrar väljer bort vaccin på grund av rädsla för biverkningar är ett exempel. Det kan vara svårt att väga risker mot varandra och när en sjukdom, tack vare vaccin, blir ovanlig i befolkningen är det lätt att fokus hamnar på vaccinets eventuella biverkningar. Som förälder är det såklart ens värsta mardröm att utsätta sitt barn för något som vissa menar är farligt. I sådana situationer kan rädslan hindra oss från att tänka rationellt och lyssna på experter.”
10

Är frågan du vill få besvarad verkligen vetenskaplig?

”Om frågan inte är vetenskaplig kan inte forskaren ge ett bättre svar än någon annan. Många av de frågor vi brottas med kanske handlar mer om värderingar än forskning. Vetenskapen kan inte ge svar på allt. Och även om den kunde kanske vi själva vill bestämma åt vilket håll vi ska gå och hur vi vill att samhället utvecklas. Kanske vetenskapen kan hjälpa oss att hamna där, men det är vi som måste ta ställning.”

Denna motsättning – att det å ena sidan är en god idé att ha förtroende för vetenskapen, och å andra sidan vanskligt att lita alltför mycket på forskare – kallar Emma Frans för ”expertparadoxen”.

Lita lagom mycket på forskare

Om vi litar blint på experter kan vi börja tro på sådant som inte alls stämmer, säger hon och ger några exempel:

I slutet av 1960-talet spred sig en rädsla för att maten inte skulle räcka till alla på vår planet. Boken Befolkningsexplosionen, skriven av en forskare, varnade för att mänskligheten stod inför en svältkatastrof och total kollaps. Ett tiotal år senare var det tydligt att han hade haft fel.
På 1970-talet kom forskare fram till att kvinnor som har bott tillsammans i ett halvår synkar sina menstruationscykler, och alltså får mens samtidigt – men inga andra studier har kunnat visa samma resultat. Det finns alltså inga bevis för att det här stämmer. Ändå är det många som fortfarande pratar om, och tror på, att kvinnors mens kan synka.
På 1990-talet kom larm om att MPR-vaccinet mot mässling, påssjuka och röda hund kunde ha ett samband med autism hos barn. Föräldrar blev oroliga, allt färre barn vaccinerades. Drygt tio år senare drogs artikeln om studien bort från den vetenskapliga tidskrift som publicerat den – det framkom att forskaren bakom studien hade fuskat. Sedan dess har många studier visat att det inte finns något samband mellan MPR-vaccin och autism.

För att bli forskningssmarta behöver vi lita lagom mycket på forskare, menar Emma Frans.

– Vi behöver kunna skilja de verkligt kunniga experterna från dem som sprider bullshit.

Text: Maria Zamore

Nästa avsnitt:

Vad är forskning?