Föräldrar till barn som diagnosticeras med typ 1-diabetes förlorar inkomst åren efter diagnosen. Mammorna drabbas hårdast, framför allt om deras barn insjuknat i förskoleåldern, visar en studie från Uppsala universitet.
Typ 1-diabetes är en kronisk autoimmun sjukdom som kräver daglig behandling med insulin och tät övervakning av blodsockernivåer. I Sverige diagnosticeras fler än tusen barn om året med sjukdomen och föräldrarna får ofta bära ett stort ansvar för barnets vård och behandling i både hemmet och skolan.
Tidigare forskning har visat att föräldrar till barn med typ 1-diabetes både kan drabbas av stressrelaterade symptom och behöva gå ner i arbetstid.
− Vår studie visar att föräldrarnas arbetsrelaterade inkomster minskar åren efter barnets typ 1-diabetesdiagnos. Mammornas inkomster sjunker betydligt mer än pappornas, och eftersom mammor också tjänar mindre i absoluta tal blir tappet än mer påtagligt för mammorna – i relativa tal minskar inkomsten med 6,6 procent för mammor och 1,6 procent för pappor året efter diagnosen. Vi kan också se att mammor till barn som diagnosticeras i småbarnsåren drabbas allra hårdast, säger Beatrice Kennedy, läkare och docent i epidemiologi vid Uppsala universitet, i ett pressmeddelande.
26 000 föräldrar till barn med typ 1-diabetes undersöktes
Studien bygger på data från svenska befolknings- och hälsoregister och barndiabetesregistret. Forskarna undersökte föräldrar till drygt 13 000 barn med typ 1-diabetes i Sverige mellan åren 1993 och 2014 och mer än en halv miljon föräldrar i befolkningen vars barn inte har sjukdomen.
Resultatet visar att mammornas pensionsgrundande inkomst först ökade åren efter barnets diagnos. Det berodde på att mammorna oftast var de som ansökte om vårdbidrag från Försäkringskassan. Vårdbidrag, som 2019 ersattes av omvårdnadsbidrag och merkostnadsbidrag, var tänkt att ersätta familjer med kroniskt sjuka barn för inkomstbortfall och täcka sjukdomsspecifika kostnader.
Efter åtta år minskade mammors inkomst
När forskarna tittade på effekter på lång sikt hos mammorna såg de dock att ökningen av pensionsgrundande inkomster försvann efter i snitt åtta år. Efter det minskade mammornas pensionsgrundande inkomst och återhämtade sig inte ens i slutet av uppföljningsperioden − 17 år efter barnens diagnos.
− I det här projektet har vi fokuserat på föräldrar till barn som diagnosticeras med typ 1-diabetes. Det är dock mycket möjligt att man skulle kunna se samma mönster hos föräldrar till barn med andra kroniska sjukdomar. Våra resultat tyder på att samhället behöver vässa det långsiktiga arbetet med att stödja framför allt mammor med barn med kroniska sjukdomar för att de inte ska drabbas ekonomiskt av att ta ett stort ansvar för sina barns hälsa, säger Tove Fall, professor i molekylär epidemiologi vid Uppsala universitet.
