Vikingarna seglade sannolikt längre ut till havs och gjorde fler kustnära stopp än vad tidigare forskning visat. I en ny studie vid Lunds universitet har fyra hamnplatser längs Norges kust identifierats. Hamnarna kan ha varit viktiga nav för handel och resor under vikingatiden.
Sedan 2022 har arkeologen Greer Jarrett genomfört flera expeditioner längs kusterna i Norge, Sverige och Finland i Åsfjordsbåtar – öppna träbåtar baserade på modeller från vikingatiden. Totalt har han seglat mer än 5000 kilometer i vikingarnas farleder. Genom praktiska tester av båtens sjöegenskaper och intervjuer med lokala sjömän har sannolika vikingarutter rekonstruerats.
– Min forskning visar att båtar av den här typen är stabila, även på öppet hav. Men att navigera nära land kräver ibland lika stora utmaningar – särskilt i områden med katabatiska vindar och starka undervattensströmmar, säger Geer Jarrett, doktorand i arkeologi vid Lunds universitet.
Berättelser var dåtidens gps
Vikingarna navigerade utan kompass och kartor. I stället användes berättelser och muntliga traditioner kopplade till specifika landmärken för att minnas och förmedla rutter.
– Det vi ser i berättelserna om till exempel Torgehatten och Hestmona är resterna av ett maritimt kulturlandskap – ett ”Maritime Cultural Mindscape” – där varje kobbe och skär ingick i en väv av berättelse, som hjälpte vikingarna att navigera i landskapet, säger Geer Jarrett.
Fyra nya hamnplatser
I en ny studie har han identifierat fyra hamnplatser längs Norges kust som sannolikt användes av vikingar.
– Vi har hittat spår av ett decentraliserat nätverk av hamnar, belägna på små öar och halvöar, som troligen spelade en central roll för vikingatidens handel och resor, säger Geer Jarrett.
Platserna ligger längre ut i havsbandet än tidigare kända vikingahamnar som Bergen och Trondheim.
– Dessa mindre hamnar erbjöd skydd och sociala mötesplatser längs resvägarna. För båtar utan djupgående köl är grunda, lättillgängliga vikar en fördel – till skillnad från de smala fjordarna som är svårare att navigera i, säger Geer Jarrett.
Farliga färder och oväntade möten
Forskningsexpeditionerna har inte varit utan risk. Vid ett tillfälle gick storseglets stång av under segling mitt ute i Vestfjorden. Besättningen fick tillfälligt laga riggen med två åror för att kunna ta sig till säkerhet. Under en annan tur dök en vikval upp bara meter från båten.
– De här erfarenheterna har gett en ny förståelse för de utmaningar som vikingarna måste ha mött – och hur viktig samarbetsförmåga och pålitliga besättningar var för överlevnad, säger Greer Jarrett.
Omfattande nätverk för handel
Tidigare forskning har visat att nordbor under medeltiden kunde ta sig till de mest avlägsna delarna av Arktis i liknande båtar för att bland annat leta efter valrosselfenben. Studien visade också att elfenben från dessa resor nådde Europa via ett omfattande handelsnätverk, och att kontakterna med arktiska ursprungsfolk var betydligt mer utvecklade än man tidigare trott.
Valrossar visar vikingarnas handel i Arktis
Vetenskaplig artikel:
From the Masthead to the Map: an Experimental and Digital Approach to Viking Age Seafaring Itineraries, Journal of Archaeological Method and Theory.
