Många vill ha renarnas land

Första gången Sverige elektrifierades skedde det genom en utbyggnad av vattenkraften. Framför allt var det älvar i norr som reglerades, något som medförde stora skador på samebyars renskötsel. Idag återfinns 80 procent av den storskaliga vattenkraften i Sápmi – ett namn för traditionellt samiska marker.

Då var det ett stigande energibehov efter kriget, bland annat för att järnvägen skulle elektrifieras, som drev utbyggnaden. Idag är det klimathotet som kräver att elproduktionen fördubblas.

En konsekvens blir att renskötseln, redan påverkad av vattenkraft och skogsbruk, kommer att bli än mer trängd. För någonstans måste de placeras, vindkraftsparkerna, gruvorna och elledningarna. Och just nu riktas blickarna mot norr och renskötselområdet – mark där samer har rätt att bedriva renskötsel.

Renskötselområdet omfattar nästan halva Sveriges yta och är indelad i 51 samebyar. En sameby är inte en by i vanlig bemärkelse, utan ett geografiskt område där samer bedriver rennäring. Det är samebyn som företräder renägarna vid till exempel tvist om markrättigheter.

Vindkraftverk stör renarna, visar forskning

Anna Skarin, professor i renskötsel vid SLU, har publicerat flera studier om hur renar påverkas av vindkraftverk, bland annat genom att följa deras rörelser med gps-sändare.

– Jag var i Gällivare och pratade med en sameby och hos dem finns bland annat tre nya vindkraftsprojekt som är stora – ett beviljat och två ansökningar på gång. Går allt igenom blir det stor påverkan på betesområden som samebyn använder.

Även om renarna har byggt upp sina reserver på sommaren måste de också få bete under vintern för att klara sig. För renskötarna förvärras problemet av klimatförändringarna.

Tjockt istäcke täcker vinterbetet

– I och med att det har blivit varmare behöver man vintertid hitta alternativa betesområden högre upp där snöförhållanden är mer stabila, och det är där man nu vill bygga vindkraft, säger Anna Skarin.

För när temperaturen ökar, ökar nederbörden. Det innebär fler ”regn på snö-händelser” och upprepade episoder av tö som sen fryser. Resultatet blir tjocka lager is eller hård skare som gör det svårt för renarna att komma åt näringsrik föda.

Det som Anna Skarin och andra forskare kommit fram till när det gäller vindkraftverken och renarna, har också, till viss del slagits fast i domstol. Miljööverdomstolen, MÖD, har ställt sig bakom sakkunnigutlåtande om att betet störs till 100 procent inom själva parken och upp till 50 procent upp till 3 km från parkens centrum.

– I vissa fall kan man inte hantera renarna i de områdena utan får ersätta betet med utfodring. Men det är inte en hållbar lösning, säger Anna Skarin.

Norsk domstol hänvisade till mänskliga rättigheter

Energimyndigheten skriver på sin hemsida att hänsynen till rennäringen har ökat under senare år. Anna Skarin kan till viss del hålla med.

– Jag tycker att man har fått mer gehör för att det är ett problem med vindkraft och annan markanvändning. Så man har erkänt problemet men sedan vet jag inte om hänsynen har ökat, säger Anna Skarin.

Energimyndigheten hänvisar bland annat till en uppmärksammad dom från Högsta domstolen i Norge, Norges Høyesterett, den 11 oktober 2021: Flera samebyar fick rätt mot två företag som ville bygga två vindkraftsparker i Tröndelag norr om Trondheim, med hänvisning till FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, en konvention som även Sverige har skrivit under.

Bild: Jorunn, Wikimedia commons CC-BY-SA-2.0

Också Christina Allard, professor och docent i rättsvetenskap vid Luleå tekniska universitet, menar att domstolarna har blivit bättre på att förstå rennäringen. Men domstolarna måste följa den lagstiftning som finns och enligt Christina Allard har den länge varit bristfällig när det gäller hänsyn till renskötsel och samerna som urfolk.

Det handlar framför allt om den så kallade sektorslagstiftningen, lagar utanför miljöbalken som reglerar verksamheter som påverkar miljön, till exempel minerallagen, där rennäringen utgör ett intresse som ska vägas mot andra.

Gruva versus rennäring – vad vinner?

Nyligen (januari 2023) gick LKAB i Kiruna ut med nyheten om en rekordstor fyndighet av sällsynta jordartsmetaller, nödvändiga metaller i vindkraftverk, mobiltelefoner, solceller, batterier etc. Om fyndigheten bryts kommer Gabna sameby att klyvas i två delar, vilket gör det svårt att bedriva renskötsel.

– Det brukar sluta med att det som har samhällsekonomisk tyngd trumfar, alltså gruvan. Som nyligen i Gallok med regeringens beslut att bevilja tillstånd, säger Christina Allard.

Sverige uppmanas skärpa sig

Det var i mars 2022 som regeringen, efter att ha haft frågan på sitt bord sedan 2015, beslutade att ge bolaget Jokkmokk Iron Mines AB bearbetningskoncession för en fyndighet i Kallak (Gallok på samiska). Därmed hade regeringen gjort sitt val mellan de två riksintressena rennäring och gruvdrift.

Riksintressen är ett område, plats eller enstaka objekt som anses viktig för landet och representerar ett allmänt intresse, och enligt lag skyddas från påverkan.

Läs också: Vem älskar en gruva? Om behovet av metaller versus rennäring

Drygt ett år tidigare hade FN kritiserat regeringen för ett beslut om en nickelgruva i Rönnbäcken utanför Tärnaby. Beslutet om gruva i Kallak fick kritik av två FN-organ: rasdiskrimineringskommittén och FN:s urfolksrapportörer, som uppmanade Sverige att ändra i minerallagen för att bättre ta tillvara samernas rättigheter.

– De senaste åren har Sverige fått hård kritik från FN. Kritiken mot Rönnbäcken och Kallak är extremt hårda om man förstår det finstilta, säger Christina Allard.

Vad spelar kritiken för roll?

– Inte mycket på kort sikt, det finns ingen världspolis utan FN uppmärksammar att Sverige har brister. Men det blir svårt för Sverige att ha hög svansföring i andra sammanhang när det gäller mänskliga rättigheter.

Sverige har ännu inte ratificerat ILO-konvention 169 om urfolkens rättigheter, bland annat till land och vatten, trots att frågan har utretts sedan 1990-talet.

Samerna är Sveriges enda urfolk

ILO-konventionen nr 169 kom till för att säkerställa ursprungsfolks rätt att själva välja i vilken grad de vill behålla sin kulturella och politiska identitet och beskydda ursprungsfolk mot icke frivillig assimilering. Konventionen har skrivits under av 24 länder, Norge och Danmark har gjort det, men inte Sverige.

Dessutom är det oklart hur olika lagar och regler samverkar när det gäller samernas rättigheter, menar Christina Allard, som har forskat i ämnet i snart 20 år:

Det har aldrig skett någon ordentlig översyn eftersom alla utredningarna som gjorts strandat. Det handlar om väldigt komplicerade frågor och det finns ingen politisk vilja.

Det är snudd på politiskt självmord i norra Sverige att stötta samiska rättighetsfrågor, menar Christina Allard och fortsätter:

– I ett worst-case-scenario kan omställningen innebära att Sverige bryter gravt mot konventioner om mänskliga rättigheter för urfolk.

*Omställningen från fossilfria bränslen till förnyelsebara, eller om ett regeringsförslag går igenom: fossila bränslen till ickefossila bränslen. Se också Strategi för norra Sverige och för omställningen.

Så påverkas marken – ingen vet

Men det är inte bara juridiken som saknar överblick. Det finns inte heller någon överblick av hur de olika näringarna, som vindkraft, gruvor och skogsbruk, tillsammans påverkar trycket på marken och med det rennäringen.

Vindkraftverk i Narvik.

Kaisa Raitio, docent och konfliktforskare på avdelningen för miljökommunikation vid SLU, publicerade 2020 tillsammans med en kollega en vetenskaplig artikel med rubriken (fritt översatt):

”Fragmenterade landskap och landskapsplanering – det dubbla trycket från ökad exploatering av naturresurser på urfolket samernas marker i norra Sverige”.

Över 4000 vindkraftverk på samisk mark

I studien gjorde forskarna en beräkning av hur många gruvor och vindkraftverk som olika företag hade ansökt om att uppföra på mark som samebyarna använder.

• Fram till 2017 hade 51 bearbetningskoncessioner för gruvbrytning beviljats inom renskötselområdet.
• Samma år fanns det 983 vindkraftverk i området.
• Prognosen för framtiden talar om upp till 4538 vindkraftverk.

– Jag har inte sett någon myndighet eller regeringen visa hur ska det här få plats, och hur man ska handskas med samiska rättigheter, säger Kaisa Raitio.

Noll koll på det sammanlagda trycket

Alla tillstånd för gruvor leder inte till hål i marken, och alla planer på vindkraftverk blir inte verklighet. Men siffrorna säger något om vad renägande samer har att förhålla sig till.

Ett problem är att varje ansökan hanteras var för sig.Tillstånd ges utan helhetssyn på hur markerna påverkas av olika exploateringar.

– Myndigheterna känner inte till allt tryck som redan finns på en samebys marker och vad mer som finns i pipeline. Det finns inte heller något tak för exploateringar. Nu avgörs trycket på markerna av exploatörernas intressen, hur många som vill ansöka om bearbetningskoncession eller utveckla någon industriell verksamhet. Det är egentligen häpnadsväckande, säger Kaisa Raitio.

I Finland finns något som kallas landskapsplan som används för att planera för markanvändningen i en region.

Varför finns ingen övergripande plan för markanvändning  i Sverige?

Det beror på hur man ser på marken, menar Kaisa Raito.

– För att du ska ha en plan måste du uppfatta att det finns värden som är viktiga att bevara. Den enda grupp som drabbas av exploateringarna är rennäringen, ingen annan grupp färdas genom landskapet på samma sätt. Det har helt enkelt inte funnits något verkligt stor samhällsintresse.

Renar vandrar genom fjällandskap i Jämtland. Bild: oskarlin, Wikimedia, CC BY-NC-SA 2.0

I mars 2022 trädde en ny lag i kraft, konsultationsordningen, som ställer krav på regeringen och myndigheter att konsultera företrädare för det samiska folket innan beslut om att använda mark inom renbeteslandet fattas.

Kaisa Raitio har inte någon större förhoppning på att den nya lagen ska stärka samiska rättigheter. Bland annat för att det saknas en samordning.

– Den lägger på samebyarna att delta i varje enskild process när vi i stället behöver lyfta blicken och få en överblick.

Är Sverige en värsting när det gäller urfolksrättigheter?

Karin Beland Lindahl, biträdande professor i statsvetenskap vid Luleå tekniska universitet, har tillsammans med andra forskare jämfört hur urfolken behandlas i Sverige och Kanada.

– Miljöbedömningarna i vissa kanadensiska provinser är bredare, fristående från tillståndsprocessen, har tydligare regler för konsultation och leds av en oberoende myndighet. Kanada har också generellt sett starkare och mer tydligare konstitutionella urfolksrättigheter. Så här finns en del att hämta för att få en process som har högre träffsäkerhet och högre trovärdighet för alla parter.

Det finns flera skillnader mellan Sverige och Kanada, och stora skillnader inom Kanada, men urfolken i Kanada har större möjligheter att hävda sin rätt när en konflikt uppstår, menar Beland Lindahl. Detta baserat på studerade rättsfall.

Fler markkonflikter väntar om hörnet

Det finns flera skillnader mellan Sverige och Kanada, och stora skillnader inom Kanada, men baserat på de fall som studerats, har urfolken i Kanada större möjlighet att hävda sin rätt, menar Karin Beland Lindahl.

– Frågan om elektrifiering, markanvändning och renskötsel är komplex. Det är ingen som nu kan svara på frågan hur det exakt kommer att slå, men elektrifieringen kommer att leda till ökade markanspråk från olika industrier och det kommer att leda till konflikter med renskötseln.

Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se