När fiskar från olika miljöer möts är det inte alltid romantik i vattnet. Ny forskning från Lunds universitet visar att aggressiva honor aktivt kan mota bort hanar från ”fel” miljö – ett beteende som i förlängningen kan bidra till nya arter.
En av biologins mest grundläggande frågor är att förstå hur nya arter uppstår. I en ny studie har forskare undersökt olika populationer av den säregna moskitfisken som lever i undervattensgrottor på Bahamas. Arten är känd för att äta vad som finns till hands, även sina egna nyfödda yngel.
De isolerade grottorna fungerar som naturliga laboratorier där fiskpopulationer utvecklas var för sig. I vissa miljöer finns större rovfiskar, i andra saknas sådana helt. De här skillnaderna har lett till att moskitfiskarna har anpassat sig till sina respektive miljöer, bland annat i sitt beteende.
– När fiskar anpassar sig till olika rovdjursmiljöer utvecklar honorna ett starkt motstånd mot hanar från andra populationer. Det kan i praktiken bli början på att nya arter bildas – att fiskar från samma art, genom sexuell fientlighet från honornas sida, med tiden utvecklas till två separata arter, säger Kaj Hulthén, biologiforskare vid Lunds universitet, i ett pressmeddelande.
Främmande hanar fick nobben
I studien undersökte forskarna fiskar från vilda populationer. Vissa var anpassade till miljöer med hög rovdjursrisk, andra till miljöer utan större rovdjur.
I laboratoriemiljö genomfördes kontrollerade parningsförsök där fiskar från olika populationer fick mötas, totalt 30 parkombinationer. Hanarnas beteende skilde sig tydligt: de gjorde fler parningsförsök med honor från andra populationer, sannolikt för att kompensera för att honan var svårflörtad.
– Hanarna var mer ihärdiga när de mötte en främmande hona, men utan ökad parningsframgång. Motståndet från honorna var ofta alldeles för starkt, säger Varpu Pärssinen, biologiforskare vid Lunds universitet.
Moskitfiskar, Gambusia hubbsi, lever i undervattensgrottor som kallas blue holes. Bild: Brian Langerhans
Honorna reagerade snabbare och mer aggressivt mot hanar från andra populationer, särskilt om de kom från miljöer med en annan hotnivå från rovdjur. Honornas beteende fick tydliga konsekvenser. Fiskpar från olika miljöer hade betydligt lägre framgång när det gäller befruktning än par från samma miljö.
– Vi blev överraskade över hur aggressiva honorna kunde vara. I vissa fall gick attackerna så långt att hanen dödades. Det visar hur effektivt ett sådant bortstötande beteende kan vara som barriär mellan populationer, säger Kaj Hulthén.
Konsekvenser för biologisk mångfald
Forskningen utmanar den evolutionära teorin om ”honligt val” och belyser i stället ”honligt motstånd” som en kraftfull mekanism bakom reproduktiv isolering. Studien visar också hur snabbt miljöförändringar kan få fundamentala konsekvenser för biologisk mångfald.
– Evolutionen gestaltar sig på överraskande sätt. Aggression och motstånd kan vara lika viktiga drivkrafter för livets utveckling som samarbete och lockelse, säger Kaj Hulthén.
Studien är ett samarbete mellan North Carolina State University och Lunds universitet.
I snitt dör 21 procent av skogsbrukets tall- och granplantor inom tre år efter plantering. För att minska dödligheten krävs rätt val av planteringspunkter.
Forskningsprojektet Föryngringskollen från Skogsforsk undersöker högre överlevnad av planterade plantor. Forskarna söker orsaker till att plantor dör och en ökad förståelse för vilka faktorer som betyder mest för plantornas förmåga att överleva och etablera sig.
Årets analys från projektet har följt 100 000 plantor i mer än svenska 1 500 bestånd och resultatet visar att i snitt 21 procent av alla planterade tall- och granplantor dör under sina tre första levnadsår. Värst är det i Svealand där 28 procent av tallplantorna och 25 procent av granplantorna dör innan de hunnit etablera sig. Det visar årets omfattande analys i Skogforsks projekt Föryngringskollen, där över 100 000 plantor i mer än 1 500 bestånd har följts.
– Det är under etableringsfasen som en stor del av framtiden för de nya skogarna avgörs, och vi ser tydligt att många plantor tappar redan från start, säger Mattias Berglund, forskare på Skogforsk och projektledare för Föryngringskollen.
Torka i norr – snytbagge i söder
De bakomliggande orsakerna till att plantorna dör varierar i landet, men den övergripande bilden är tydlig. I norra Sverige är torkstress den dominerande faktorn, särskilt för tall planterad i omvänd torva på torr eller frisk mark. Gran påverkas mindre än tall av planteringspunkten, men även hos gran syns förhöjd dödlighet i omvänd torva och vid dålig markkontakt.
I södra Sverige är problembilden en annan. Här är det snytbaggen som skapar de största förlusterna.
I Götaland dör nästan hälften av tallplantorna efter tre år när de satts i omarkberedda planteringspunkter.
– I södra Sverige är plantering där marken inte är markberedd en direkt riskfaktor – här är snytbaggen oförlåtande, konstaterar Jonas Öhlund, forskare på Skogforsk.
Plantering i mineraljord viktigt
Rapporten visar att valet av planteringspunkt har stor effekt på plantans tidiga liv. Mineraljordspunkter – grop högt läge, lågt läge och gångjärn – ger överlägset bäst resultat. Det gäller samtliga regioner för tall. För gran är skillnaderna mellan olika planteringspunkter mindre tydliga.
Trots detta planteras 17–27 procent av plantorna i störd humus* eller omarkberedd planteringspunkt, något som i alla regioner förknippas med lägre överlevnad, och som i Götaland ofta innebär kraftigt förhöjd snytbaggerisk.
Små täckrotsplantor är särskilt utsatta för torka vid plantering i omvänd torva i Norrland och Svealand. Överlevnaden för små plantor är dock lika bra som för större plantor vid plantering i mineraljordspunkter.
*Organiskt material (exempelvis löv, barr, kvistar, döda insekter och rötter) som inte bryts ned utan blir kvar i marken bildar ett kolrikt material som kallas humus.
Tydlig slutsats: många förluster kan undvikas
Trots stora regionala skillnader landar rapporten i en tydlig slutsats: många förluster kan undvikas med rätt val av planteringspunkt, bättre markberedning och korrekt typ av planta.
Men det behövs mer data och längre tidsserier för att djupare studera plantornas tillväxt i olika planteringspunkter.
– Vi kan inte påverka väder eller förekomst av skadegörare – men vi kan påverka hur, var och vad vi planterar. Det är där den stora potentialen finns, säger Mattias Berglund.
Skogar som växer upp efter en brand hyser betydligt fler svamparter än skogar som huggs ner. Det visar en ny studie från SLU.
Forskare har undersökt 36 skogsområden i norra Norrland med varierande ålder och ursprung. Genom inventeringar och hundratals dna-analyser av död ved har de kunnat kartlägga såväl synliga som dolda svampsamhällen.
Studien visar att i skogar som vuxit upp efter brand ökar antalet svamparter i takt med att skogen åldras. I avverkade skogar är mångfalden däremot betydligt lägre. Skillnaden ökar dessutom med tiden.
– Skogsbrukscyklerna gör att artrikedomen i de huggna skogarna aldrig kommer ikapp, säger doktoranden Vincent Buness vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel på SLU, i ett pressmeddelande.
Fler arter i skogar som brunnit
I genomsnitt hittade forskarna 55 fler svamparter i skogar som föryngrats genom brand jämfört med tidigare avverkade skogar i samma åldersspann, det vill säga yngre än 110 år. I äldre brandskogar som ingick i studien noterades i snitt 156 fler arter än i de brukade skogsområdena.
Förklaringen ligger i skogens struktur, men tiden är också en faktor. Många sällsynta svampar är beroende av grov död ved som brutits ned mycket långsamt. I norra Sverige kan det ta flera hundra år innan ett träd når det sista stadiet av nedbrytning.
– Vissa arter kräver träd som först levt i hundratals år, blivit stående död ved en lång period innan de fallit till marken och börjat brytas ned. Några svampar påträffar vi först när sådana träd nått ett väldigt sent nedbrytningsstadium, säger Vincent Buness.
Bränder skapar bättre livsmiljöer
Sådana miljöer är mycket ovanliga. I studiens 36 skogar hittade forskarna endast 13 grova stockar som motsvarar den beskrivningen.
Men bränder kan skapa just de förutsättningar som krävs. När skogen brinner skadas träd i olika åldrar, vilket ger en blandning av stående och liggande död ved. Det blir den första länken i en lång kedja av livsmiljöer över tid, där svampar kan etablera sig i takt med att veden mognar.
I brukade skogar uteblir denna utveckling. Gallring, rensning och avverkning gör att den döda veden blir för gles och likartad för svamparna.
Hundratals hotade arter
Svampar spelar en avgörande roll i skogen, inte minst genom att hjälpa växter att ta upp näring. Samtidigt är många svampar hotade. Nästan 800 arter finns på den svenska rödlistan.
Studien från SLU visar att död ved i sig inte räcker för att bevara dessa arter. Det krävs att ekosystem och livsmiljöer får utvecklas under flera hundra år efter en större störning för att ge de mest specialiserade svamparna en chans att överleva.
– Vi kan få skogen att återväxa, men inte återskapa de kontinuerliga svamphabitaten. Många arter är beroende av långa ostörda perioder av tillväxt, förmultning och död, ibland över flera hundra år. Bryts den kontinuiteten kan den inte komma tillbaka inom ramen för vårt typiska skogsbruk, säger Vincent Buness.
Pappor i Sverige får färre psykiatriska diagnoser under partnerns graviditet och de första månaderna efter barnets födsel än innan graviditeten. Ett år efter födseln ökar dock diagnoserna av depression och stressrelaterade besvär, enligt en studie.
En ny studie från Karolinska institutet och Sichuan University i Kina Studien har undersökt över en miljon pappor vars barn föddes i Sverige mellan 2003 och 2021. Genom att koppla samman olika nationella register har forskarna kunnat följa hur ofta män fick en ny psykiatrisk diagnos från ett år före partnerns graviditet fram till dess att barnet fyllde ett år.
– Övergången till faderskap innebär ofta både positiva upplevelser och en rad nya påfrestningar. Många uppskattar de nära stunderna med barnet, samtidigt som relationen till partnern kan påverkas och sömnen försämras, vilket kan bidra till en ökad risk för psykisk ohälsa, säger Jing Zhou, doktorand vid Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet.
30-procentig ökning av depression och stress ett år efteråt
Studiens resultat visar att risken för att få en psykiatrisk diagnos minskade under graviditeten och de första månaderna efter födseln, jämfört med året innan.
Ett år efter barnets födsel var förekomsten av ångest samt alkohol- och drogrelaterade diagnoser tillbaka på liknande nivåer som före graviditeten, men för depression och stressrelaterade besvär sågs en negativ utveckling. Dessa diagnoser ökade med över 30 procent ett år efter födseln jämfört med innan graviditeten.
– Den fördröjda ökningen av depression var oväntad och understryker behovet av att uppmärksamma varningssignaler på psykisk ohälsa hos pappor långt efter barnets födsel, säger Donghao Lu, lektor och docent vid Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet.
Viktigt att kunna ge stöd i rätt tid
Forskarna betonar att studien bygger på kliniska diagnoser, vilket innebär att de män som inte sökt vård inte fångas upp. Trots detta ger resultaten en tydlig bild av när i föräldraskapet som riskerna för psykisk ohälsa kan vara som störst.
– Genom att identifiera perioder med ökad sårbarhet kan vården och andra aktörer lättare erbjuda stöd. Det pratas mycket om förlossningsdepression hos nyblivna mammor, men även pappors mående är viktigt både för dem själva och för hela familjen, säger Jing Zhou.
En ny metod gör det möjligt att tillverka målstyrda CAR-T-celler direkt i kroppen med förmågan att döda tumörer. I försök på möss kan forskare visa att flera typer av cancer kan behandlas utan att immuncellerna behöver tas ut och bearbetas i laboratoriet.
CAR-T-cellterapi är en relativt ny typ av immunterapi som används vid blodcancer och innebär att immunförsvarets T-celler omprogrammeras så att de mer effektivt kan angripa tumörceller. Behandlingen är i dag en avancerad och kostsam metod där patientens T‑celler tas ut och förändras innan de förs tillbaka till kroppen. Processen kan ta veckor och är inte tillgänglig för alla som skulle kunna ha nytta av behandlingen.
Nu har forskare vid Karolinska Institutet och University of California i San Francisco (UCSF) testat ett annat angreppssätt för att förenkla processen och minska kostnaderna.
Forskarna designade ett system med två partiklar som levererar gensaxen CRISPR-Cas9 och ny genetisk information för genetisk målstyrning direkt till T‑celler i blodet. Den ena partikeln riktades specifikt mot T‑celler med hjälp av antikroppar, medan den andra bar på den DNA-sekvens som styr cellerna att känna igen tumörer.
Cancern försvann på två veckor
Metoden prövades på möss med humaniserat immunsystem och tre olika cancertyper: akut leukemi, multipelt myelom och en solid sarkomtumör.
En enda injektion av partiklarna gjorde att nästan all upptäckbar cancer försvann inom två veckor hos de flesta av djuren. I vissa organ utgjorde de omprogrammerade cellerna upp till 40 procent av immuncellerna.
– Långvarig respons har varit svårt att uppnå i behandling av multipelt myelom med CAR-T-celler, vilket gör detta resultat särskilt betydelsefullt. Målet är nu att vidareutveckla behandlingen i studier med patientmaterial från Karolinska Universitetssjukhuset så att den på sikt kan testas på människor, säger William Nyberg, biträdande lektor vid institutionen för medicin på Karolinska institutet.
Bättre egenskaper hos T-cellerna
De T‑celler som programmerades inuti mössen visade också flera positiva egenskaper.
– Det var särskilt anmärkningsvärt att de celler vi genererar i kroppen faktiskt ser bättre ut än de vi framställer i laboratoriet. Vi tror att när celler tas ut ur kroppen och odlas i laboratoriet förlorar de en del av sin stamcellskaraktär och sin förmåga att föröka sig, men det sker inte här, säger Justin Eyquem, docent i medicin vid UCSF.
Ny forskning visar att programmering är ett bra sätt att lära ut matematik till lågstadieelever.
– Potentialen är större än jag först trodde, säger Anna Sjödahl, forskare vid Örebro universitet.
Programmering blev en del av läroplanen för matematik i grundskolan 2018. Då arbetade Anna Sjödahl som lärare på lågstadiet och funderade på hur hon skulle kunna använda programmering i sin undervisning – trots att hon själv inte kunde programmera.
Nu har hon skrivit en doktorsavhandling vid Örebro universitet i ämnet. Hon har undersökt vilken roll programmering kan spela när elever i lågstadiet ska lära sig matematik.
– Jag hoppas att min avhandling ska väcka intresse hos lärare och hjälpa dem att få syn på hur programmeringen blir relevant, säger Anna Sjödahl.
Börjar med berättelse
Anna Sjödahl har tagit fram en lektionsmodul och testat och utvecklat denna i flera omgångar. Sammantaget 124 elever i årskurs ett har deltagit.
Det hela börjar med papper och penna. Eleverna hittar på en berättelse och ritar upp en plan för berättelsen på papper.
– De har delat upp berättelsen i flera delar. Vad som ska hända först och vad som kommer sedan. När de ska överföra berättelsen till programmering blir varje steg ett problem att lösa.
– Eleverna formulerar alltså egna problem och löser sedan dessa förhållandevis komplexa problem, säger Anna Sjödahl.
Matte blir tydligt
Två elever i forskningen skrev en berättelse om en flicka och hennes pappa, till exempel. Först i berättelsen pratar de lite och sedan går flickan till affären och handlar. Eleverna fick i uppgift att programmera dialogen – vem som pratar först och vem som svarar. Sedan skulle eleverna förflytta flickan från en position till en annan. De måste då ta ställning till hur lång sträckan är och åt vilket håll flickan ska gå.
– De får bryta ner varje problem i delar. Då blir de matematiska begreppen synliga. Eleverna pratar om tid, sträcka och riktning, säger Anna Sjödahl.
– Pappersplanen är ett konkret verktyg som gör att problem blir tydliga för eleverna och viktiga att lösa.
Anna Sjödahl hoppas att hennes avhandling ska bidra till debatten om den digitaliserade skolan.
– Eleverna verkar tycka att det är roligt att programmera. Använt på rätt sätt kan programmeringen bli ett värdefullt innehåll och verktyg i matematikundervisningen.
Om forskningen
Anna Sjödahl har använt matematisering som en teoretisk ingång till programmeringens roll i matematikundervisningen. Den bygger på att matematik är en mänsklig aktivitet och att matematiken blir meningsfull när vi använder den.
Den teoretiska inramningen hjälpa lärare att urskilja om det elever gör, när de använder programmering, kan betraktas som problemlösning och om det blir matematikdidaktiskt relevant.
Barn med adhd och autism kan uppleva stora svårigheter i samband med skolmåltider. Ett av flera hinder är oskrivna regler för hur man ”ska” äta – att man helst ska äta upp allt på tallriken, till exempel. Det framgår av en ny studie från Umeå universitet.
Studien har gjorts av Susanna Sandberg, nybliven doktor i kost- och måltidsvetenskap. Den handlar om hur skolmatsalen och skolmaten kan upplevas av barn med diagnoserna adhd och autism. Dessa räknas som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, förkortat npf.
Tidigare forskning har visat att barn med dessa diagnoser oftare än andra jämnåriga kan uppleva ätsvårigheter. Det beror bland annat på sensorisk känslighet och svårigheter att hantera förändringar.
Mat kan ge starkt obehag
– För många handlar ätsvårigheterna inte bara om att vara petig i maten eller ogilla vissa maträtter, utan en upplevelse av starkt obehag eller att inte kunna äta vissa livsmedel och rätter, säger Susanna Sandberg.
Skolmaten ska uppfylla många mål och krav, till exempel att vara näringsriktig och hållbar. Men alla regler och mål kan bli till hinder för en del barn.
Nya konsistenser
Elever som intervjuas i studien beskriver till exempel svårigheter med maträtter som skiljer sig mycket från den mat de är vana vid hemifrån. Särskilt gäller det vegetariska rätter som innehåller bönor och linser samt skolans så kallade hybridrätter, där en del av det animaliska proteinet ersätts med vegetabiliskt.
– Ett exempel är korvstroganoff där en del av korven byts ut mot röda linser. Förutom att dessa rätter avvek från det eleverna var vana vid innebar förändringarna också nya smaker och konsistenser, säger Susanna Sandberg.
Oskrivna matregler
Ett annat hinder, enligt studien, är de oskrivna regler som finns kring hur måltider ”bör” gå till. Ibland försvårar dessa regler ytterligare för barn som redan från början tycker att matsituationen är jobbig.
– Det kan hända att lärare tillrättavisar sådant som uppfattas som dåligt bordsskick, som att man spiller eller inte äter med bestick. Det kan finnas en förväntan om att barn inte ska ha keps eller mössa vid bordet. Lärare kan också säga att barnen ska äta upp allt på tallriken, säger Susanna Sandberg.
– Samtidigt kan mammor som jag har intervjuat beskriva motoriska svårigheter hos barnen. Spill och svårigheter med bestick är då relaterat till funktionsnedsättningen. De här normerna om hur man ska äta kan ge struktur och trygghet, men även skapa ytterligare hinder för vissa barn.
Är detta sådant som barnen själva berättar om?
– Det här kommer från mina observationer i skolan, där jag har varit med under luncher. Jag har sett att lärare som är med under måltiderna anpassar mycket efter olika barns behov och har ett inkluderande förhållningssätt. Men normerna om hur måltider bör gå till kan ibland överskugga det. Det är en så stark norm att man bör äta med bestick, till exempel, säger Susanna Sandberg.
Bild: Brett Jordan, Unsplash.
Olika typer av skolmat
En del barn erbjuds så kallad individuellt anpassad kost i skolan. Det är inte samma sak som specialkost, som ges till barn som exempelvis inte kan äta gluten eller komjölk.
Den individuellt anpassade kosten kallas ibland för ”önskekost” och består av mat som anses kunna fungera bra för barn som har svårigheter med den vanliga skolmaten – och som utan anpassningar förmodligen skulle äta mycket lite, eller inget alls.
Hur man hanterar den individuellt anpassade kosten ser olika ut. En vanlig lösning är att servera en veckomatsedel bestående av maträtter som anses som ”kända kort”, som pannkakor, chicken nuggets och fiskpinnar.
För att få tillgång till individuellt anpassad kost krävs vanligen ett utlåtande från vården om behovet av anpassad kost. En vanlig anledning är ätsvårigheter relaterade till adhd eller autism.
Källa: Susanna Sandberg, Umeå universitet.
En förenklad meny
Alla barn som hade beviljats individuellt anpassad kost, i den aktuella studien, fick mat enligt samma matsedel, oberoende av barnens enskilda behov. Det är intressant eftersom det väcker en fråga om hur ”individuellt anpassad” denna kost egentligen är, menar Susanna Sandberg. Det är inte säkert att alla barn med neuropsykiatriska diagnoser är i behov av en så förenklad meny som en bestående av pannkakor och chicken nuggets – eller ratar maträtter som inte anses som traditionellt ”barnvänliga”.
Allt detta väcker också frågan om vilka föreställningar som finns om behoven hos barn med neuropsykiatriska diagnoser, menar Susanna Sandberg.
Samtidigt är frågan komplex, eftersom skolornas måltidsverksamhet ofta har begränsat med resurser och handlingsutrymme.
Inte helt accepterat
I studien intervjuas även skolmåltidspersonal. Susanna Sandberg konstaterar att personal kan ha svårt att se ”önskekosten” som lika legitim som specialkosten, alltså den mat som erbjuds barn med allergier och liknande.
–Jag argumenterar för ett behov av ökad kunskap om ätsvårigheter kopplade till autism och adhd, särskilt eftersom elever med dessa diagnoser utgör stor andel av de som är i behov av kostanpassningar.
Skolmåltiden och skolmatsalen är en del av skolans lärmiljö. Ur ett tvärvetenskapligt perspektiv mellan kost- och måltidsvetenskap och specialpedagogik är området fortfarande relativt outforskat, säger Susanna Sandberg.
– Elever med dessa diagnoser har dessutom sällan fått utrymme i forskning att beskriva sina egna erfarenheter av sitt ätande i allmänhet, och av skolmåltider i synnerhet. Därför känns det extra viktigt att elevernas egna röster får höras i min forskning.
Om forskningen
Susanna Sandberg har följt fem elever med diagnoserna autism eller adhd. Eleverna har intervjuats, liksom deras vårdnadshavare. I studien deltog även tio lärare och nio personer ur skolmåltidspersonalen. Forskningen baseras på fem månaders observationer i skolmatsalar.
Text: Umeå universitet och Lisen Forsberg, forskning.se
Antalet arter av ryggradsdjur i Sverige har ökat sedan 1800-talet, men ökningen betyder inte att det går bra för den biologiska mångfalden – tvärtom kan siffrorna ge en falsk bild av naturens tillstånd. Det visar en ny rapport.
En rapport som tagits fram av av SLU Artdatabanken på uppdrag av Världsnaturfonden WWF lyfter fram hur klimatförändringar, förändrad markanvändning och ökade introduktioner av främmande arter tillsammans bidragit till att fler arter nu finns registrerade i Sverige.
Samtidigt pekar forskarna på att artantal ofta misstolkas som ett mått på naturens hälsa.
– Antalet arter beskriver bara en liten del av verkligheten. Det gäller att hålla koll på vilka arter som finns och hur deras populationer utvecklas, vilket framför allt beror på markanvändning och klimat, för att få en bild av den biologiska mångfalden, säger Anki Weibull, naturvårdsbiolog vid SLU Artdatabanken på Sveriges lantbruksuniversitet.
Klimatförändringar driver på utvecklingen
Rapporten visar att ett varmare och torrare klimat med längre växtsäsonger gjort det möjligt för värmekrävande arter att sprida sig norrut. Samtidigt riskerar extrema väderhändelser att slå ut små och isolerade populationer. Förändrade konkurrensförhållanden och ökade problem med skadeinsekter påverkar också ekosystemen på djupet.
De största förändringarna i antalet arter står fåglarna för, både när det gäller arter som försvunnit och arter som tillkommit. De flesta nytillkomna fågelarter har spridit sig naturligt, ofta kopplat till klimatförändringen.
För andra ryggradsdjur som däggdjur, fiskar samt grod- och kräldjur är det främst främmande arter som står för ökningen. Många av dessa har införts med mänsklig hjälp, både avsiktligt och oavsiktligt. Vissa riskerar att bli invasiva och därmed konkurrera ut inhemska arter och förändra ekosystem.
Artantal räcker inte för att förstå naturens tillstånd
Ett centralt budskap i rapporten är att artantal ofta används felaktigt som ett proxy-mått för biologisk mångfald, både i debatt och media. En ökning av antalet arter i ett område kan tillfälligt se positivt ut, men döljer ofta bakomliggande ekologiska förändringar.
Fenomenet utdöendeskuld, det vill säga att långlivade arter kan finnas kvar en tid trots att de egentligen inte längre kan reproducera sig, kan också skapa en tillfällig illusion av stabilitet.
– Det kan se bättre ut än det är. Vissa arter är på väg att försvinna utan att vi märker det förrän långt senare, sammanfattar Anki Weibull.
För att förstå hur klimatförändringar och markanvändning påverkar arter och ekosystem behövs mer forskning och långsiktig övervakning, enligt rapporten.
Kvinnor som ofta sökte vård för återkommande symtom före pandemin hade större sannolikhet att senare få diagnosen postcovid. Det visar en studie från Göteborgs universitet.
Studien omfattar drygt 200 000 svenska kvinnor och forskarna analyserade kvinnornas besök i primärvården under åren före pandemin. Detta jämförde de sedan med vilka som fick diagnoser som postcovid, långvarig trötthet efter virusinfektion eller utmattningssyndrom efter pandemin.
Vårdbesöken före pandemin som analyserades gällde symtom som trötthet, smärta, yrsel eller andra kroppsliga besvär där någon tydlig diagnos inte alltid kunde fastställas vid besöket.
Fem gånger så hög sannolikhet för postcovid
Resultaten visar att ju fler sådana vårdbesök kvinnorna hade före pandemin, desto större var sannolikheten att senare få någon av diagnoserna postcovid, långvarig trötthet efter virusinfektion eller utmattningssyndrom.
Kvinnor mer fler än åtta vårdbesök av typen som undersöktes före pandemin hade mer än fem gånger så stor sannolikhet att senare få diagnosen postcovid eller utmattningssyndrom jämfört med kvinnor utan sådana besök.
– Postcovid beskrivs ofta som en direkt följd av infektionen. Våra resultat visar att det också kan finnas en längre bakgrund av ohälsa och vårdsökande som spelar roll för vem som senare får diagnosen, säger Agnes af Geijerstam, disputerad inom samhällsmedicin och folkhälsa vid Göteborgs universitet.
Samtidigt visar studien att ungefär en femtedel av kvinnorna som fick diagnosen postcovid inte hade haft några sådana vårdbesök före pandemin. Det tyder på att flera olika faktorer kan bidra till att sjukdomen utvecklas och diagnostiseras.
– Pandemin drabbade inte alla lika. Våra studier visar att både biologiska, psykologiska och sociala faktorer under livet är kopplade till hur människor påverkades av covid-19, säger Agnes af Geijerstam.
Studien ingår i avhandlingen Outside-in: COVID-19 in a life-course perspective som ger en bredare bild av olika faktorer under olika skeden i livet som kan påverka risken för infektion, svår sjukdom och diagnos under covid-19-pandemin.
Svenska urskogar lagrar oerhört mycket mer kol än brukade skogar gör, enligt en ny studie från Lunds universitet. Skillnaden är betydligt större än i tidigare uppskattningar och beror främst på stora kollager i marken.
Av studien framgår att urskogar lagrar 78 till 89 procent mer kol än brukade skogar – i levande träd, död ved och i jorden, till ett djup upp av 60 centimeter.
Det mest överraskande resultatet är hur stora mängder kol som lagras i marken i urskogar, säger Anders Ahlström, forskare vid Miljö- och geovetenskapliga institutionen vid Lunds universitet.
– Markens kollager där är lika stort som allt kol i brukade skogar – träd, död ved och mark tillsammans.
Urskogar har kartlagts
Arbetet med studien tog närmare tio år. Eftersom en nationell karta över urskogar saknades identifierade och kartlade forskarna skogar som har påverkats lite, eller inte alls, av direkt mänsklig aktivitet. Därefter genomfördes ett omfattande fältarbete i hela landet. Bland annat grävdes nästan 220 gropar ned till en meters djup, i syfte att mäta kollagring i marken.
Den totala skillnaden i kollagring mellan urskogar och brukade skogar – inklusive kol som lagras i träprodukter – är cirka tre till åtta gånger större än i tidigare uppskattningar, enligt studien.
Det motsvarar cirka 211 år av Sveriges nuvarande fossila koldioxidutsläpp och är omkring 1,5 gånger alla fossila utsläpp sedan 1834.
– Kol som lagras i träprodukter från avverkade skogar är relativt lite och kompenserar inte ens för skillnaden i död ved, än mindre för skillnaderna i levande träd och mark. Det beror på att de flesta produkterna är kortlivade, som papper och bioenergi, där kolet snabbt återgår till atmosfären, säger Didac Pascual, forskare vid Miljö- och geovetenskapliga institutionen.
Så skulle skogen sett ut
Urskogarna fungerar som en referens för hur svenska skogar skulle ha sett ut utan skogsbruk och markanvändning. Skillnaden i kollagring mellan urskogar och dagens brukade skogar speglar den samlade effekten av direkt mänsklig markanvändning. Alla kolupptag och förluster från slutet av 1800-talet, i synnerhet från 1950-talet då dagens storskaliga skogsbruk etablerades, är medräknade.
– Att jämföra kollagring i urskog och brukad skog är avgörande, eftersom nutida mätningar av kolupptag kan missa stora historiska kolförluster. Kollagring visar hela bilden över tid. Urskogar fungerar som referens för att förstå hur skogsbruk påverkar ekosystem och kolbalans, säger Anders Ahlström.
Spelar roll för klimatet
Resultaten är relevanta för diskussionen om skogens roll i klimatomställningen. De stora skillnaderna i kollagring innebär att en omvandling från naturskog till brukad skog medför mycket större förluster av lagrat kol eller potentiellt kolupptag än tidigare uppskattats. Det påverkar kalkyler för skogsprodukters klimatnytta, till exempel bioenergi och byggnadsmaterial.
– Att skydda kvarvarande urskogar och låta obrukade skogar återhämta sig kan ge betydligt större klimatnytta än tidigare studier visat. En stor del av hyggena som äger rum varje år sker dessutom i skogar av relativt hög naturlighet, säger Didac Pascual.
GLP-1-läkemedel, som ofta används för att behandla diabetes och obesitas, kopplas i en ny stor studie till minskad sjukfrånvaro och ett minskat behov av sjukhusvård för psykisk ohälsa hos personer med depression eller ångest.
Diabetes och obesitas är förknippade med en ökad risk för psykisk ohälsa, och vice versa. Nu har forskare från Karolinska institutet, Östra Finlands universitet och Griffith University i Australien undersökt hur GLP-1-läkemedel, som Ozempic, kan påverka risken för sjukfrånvaro och behovet av sjukhusvård till följd av psykiska besvär.
Studien omfattade mer än 95 000 personer i Sverige som diagnostiserats med depression eller ångest och som ordinerats olika diabetesläkemedel mellan åren 2009 och 2022. Av deltagarna hade 22 480 personer använt GLP-1-läkemedel. Deltagarna följdes upp via nationella register och forskarna jämförde perioder då personerna använde diabetesläkemedel med perioder då de inte gjorde det.
Kraftigt minskad sjukfrånvaro och vårdbehov för psykisk ohälsa
Resultaten varierade mellan olika läkemedel. Semaglutid (det aktiva ämnet i Ozempic) kunde kopplas till kraftigt minskad sjukfrånvaro och vårdbehov för psykisk ohälsa. Under perioder då semaglutid användes var den risken 42 procent lägre jämfört med perioder då läkemedlet inte användes.
Mer specifikt var riskminskningen 44 procent för sjukfrånvaro eller vård för depression, 38 procent för ångest och 47 procent för substansbruk.
Kliniska prövningar behövs
Liraglutid, en annan aktiv substans som finns i GLP-1-läkemedel, var förknippat med 18 procent lägre risk för sjukfrånvaro och vårdbehov för psykisk ohälsa, medan ingen signifikant minskning sågs för övriga GLP-1-läkemedel (exenatid och dulaglutid).
Däremot kunde GLP-1-läkemedel som grupp kopplas till minskad risk för självskada.
– Våra resultat tyder på att GLP-1-läkemedel, särskilt semaglutid, skulle kunna bidra till bättre psykisk hälsa hos personer med diabetes och obesitas. Men eftersom det är en observationsstudie behövs kontrollerade kliniska prövningar för att bekräfta resultaten, säger Jari Tiihonen, specialistläkare och professor vid centrum för psykiatriforskning vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska institutet.
Snus ökar i popularitet, inte minst bland unga kvinnor. Samtidigt visar en ny avhandling att snusande kan öka riskerna i samband med kirurgiska ingrepp.
Magnus Olsson, doktor vid Odontologiska fakulteten vid Malmö universitet, har undersökt möjliga samband mellan snusande och risken för komplikationer vid tandkirurgi och mag-tarmkirurgi.
Arbetet har gjorts med utgångspunkt i nationella hälsoregister och en forskningsdatabas. Databasen innehåller uppgifter om drygt fem miljoner personer som under en 30-årsperiod besökte Folktandvården.
Ökad risk för kvinnor
Det visade sig att förskrivning av antibiotika efter tandkirurgi var cirka 17 procent vanligare bland kvinnor som snusade än bland kvinnor som inte snusade. Resultatet var statistiskt säkerställt.
Det gick däremot inte att se ett motsvarande samband mellan snusande och ökat antibiotikabehov hos män efter operationer i munhålan.
– Vad som döljer sig bakom siffrorna när det gäller den ökade risken för antibiotikaförskrivning bland kvinnorna är oklart. Det visar inte detta arbete, säger Magnus Olsson.
– Detsamma gäller även skillnaden i resultaten mellan män och kvinnor. Det kan exempelvis bero på biologiska olikheter eller så handlar det om helt andra faktorer, som psykisk ohälsa. Här behövs det mer forskning för att klargöra vilka mekanismer som kan vara inblandade.
Andra möjliga risker
Magnus Olsson fann även att personer som använder snus, men som aldrig har rökt, hade en något högre risk att drabbas av komplikationer och behöva läggas in på sjukhus igen efter mag–tarmkirurgi. Det gällde framför allt män.
Snusanvändarna hade också en ökad risk att få lunginflammation – ungefär tre gånger högre jämfört med personer som aldrig använt någon form av tobak. Magnus Olsson betonar dock att det sistnämnda resultatet måste tolkas med en stor försiktighet eftersom underlaget omfattar relativt få fall.
– Sammantaget tyder studierna på att snusanvändning inte är riskfritt i samband med kirurgi, även om många frågor fortfarande är obesvarade, säger Magnus Olsson.
Forskare från Linköpings universitet har visat att det kristallartade materialet perovskit kan användas för att skapa så kallade kvantbitar. Den nya tekniken kan på sikt ge bättre kvantdatorer.
En kvantdator jobbar med något som kallas kvantbitar, eller qubits, för att hantera information. Dessa går att jämföra med ettor och nollor. Det som skiljer sig är att en kvantbit inte måste vara i det ena eller det andra läget, utan kan finnas i alla positioner mellan ett och noll. Detta kallas för superposition. Då går det att hantera avsevärt mycket mer information på mindre yta.
Dagens kvantbitar är känsliga
Det finns många olika sätt att skapa en kvantbit. Den vanligaste tekniken idag är så kallade supraledande kvantbitar som används av bland andra IBM och Google i försök att skapa en kvantdator. Men de är känsliga och fungerar endast vid någon tusendels grad över den absoluta nollpunkten. Den typen av nedkylning kräver mycket energi och utrymme vilket leder till svårigheter att skala upp tekniken.
En annan typ av kvantbitar baseras på det så kallade spinnet hos elektronerna i materialet. De kvantbitarna skapas genom så kallade defekter i fasta material. Det handlar om väldigt precisa ändringar i materialets struktur. Den vanligaste materialdefekten som används för att skapa en ”spinnkvantbit” är diamant där två kolatomer har ersatts med en kväveatom. Det är en process som är väldigt energikrävande, dyr och krånglig.
Forskare kokar kvantbitar
– Därför började vi utforska en ny idé – att ”koka ihop” våra kvantbitar i labbet, säger Yuttapoom Puttisong, docent vid Linköpings universitet.
Yuttapoom Puttisong beskriver metoden som en form av matlagning där olika kemikalier blandas. Blandningen värms upp till 480 grader Celsius och vid nedkylningen skapas en kristall bestående av materialet perovskit. Till utseendet liknar den en diamant.
För att skapa själva kvantbitarna tillsätts ett aktivt ämne, i detta fall krom, som ger ett rosaliknande skimmer.
Bild: Olov Planthaber, Linköpings universitet.
Perovskit, vad är det?
Perovskit är ett kristallartat material. Det har en stark förmåga att både avge och absorbera ljus. Materialet är mångsidigt. Det kan bland annat användas för att göra lysdioder, sensorer och effektiva solceller.
Källa: Linköpings universitet
Få trodde på idén
– Den stora fördelen är att vi kan göra detta snabbt, billigt och framför allt kontrollerbart. Vi kan designa kvantbitens egenskaper genom kemin i lösningen, säger Yuttapoom Puttisong.
Forskarna säger att få inom forskningsområdet trodde att ”hopkoket” skulle resultera i något användbart. Det beror på att atomerna i perovskitmaterialet borde påverka varandra så pass mycket att kvantbiten skulle falla sönder innan beräkningen var utförd – i teorin. Men försöket lyckades alltså.
Nya möjligheter
– Våra fynd öppnar för ett helt nytt forskningsfält, säger Yuttapoom Puttisong.
Forskarnas förhoppning är att det nya forskningsfältet på sikt ska bidra till att bygga en funktionell kvantdator som kan utföra avancerade beräkningar som dagens traditionella superdatorer inte klarar av.
Tekniken kan fungera vid högre temperaturer än absoluta nollpunkten, vilket öppnar för att den går att skala upp, enligt forskarna. De har också visat att signalerna från kvantbiten kan översättas till optiska signaler, vilket öppnar för kvantkommunikation via ljus med perovskiter som material.
– Det finns stor potential i tekniken. Det går att skräddarsy materialet på kemisk väg för att få de egenskaper vi vill ha. På sikt tror jag att det kan bli en naturlig del av vårt samhälle på samma sätt som kisel är idag, säger Sakarn Khamkaeo, doktorand vid Linköpings universitet.
Izusångaren som lever i Japan visar sig vara två skilda arter. Fåglarna är lika varandra till utseendet, men skiljer sig i arvsmassa och sång. Därmed har forskare upptäckt en ny art av lövsångare: tokarasångaren.
Izusångaren, Phylloscopus ijimae, är en sällsynt flyttfågel som bara finns i två områden i världen. Den lever på Izuöarna söder om Tokyo och Tokaraöarna, cirka 100 mil sydväst om den japanska huvudstaden.
Redan för ett decennium sedan visade dna-analyser att populationerna i de båda ögrupperna skiljer sig markant. Upptäckten ledde till omfattande studier av arten.
Skillnad i sång och arvsmassa
Analyser av hela arvsmassan visar nu att fåglarna på Tokaraöarna är mycket olika fåglarna på Izuöarna. Även deras sång skiljer sig åt. Forskare beskriver nu tokarasångaren, Phylloscopus tokaraensis, som en ny art för vetenskapen.
– Den nya arten är kryptisk, vilket innebär att den utseendemässigt inte skiljer sig från izusångaren. Det är dna-analyser och skillnader i sång som visar att det rör sig om en egen art, säger Per Alström, forskare i zooekologi vid Uppsala universitet, i ett pressmeddelande.
Vy över Nakanoshima, Tokaraöarna, där tokarasångaren lever. Bild: Per Alström, Uppsala universitet.
Små populationer på små öar
Ögrupperna där fåglarna lever är begränsade i storlek, vilket gör att även fågelpopulationerna är mycket små. Tokaraöarnas tolv öar är tillsammans mindre än Fårö på Gotland, och tokarasångaren har bara observerats på fem av dem.
Eftersom båda arterna har låg genetisk variation, kan de vara känsliga för miljöförändringar och sjukdomar. Efter tidigare nedgångar finns nu tecken på en viss återhämtning.
Särskilt skydd
Izusångaren är redan klassad som sårbar enligt Internationella naturvårdsunionen och skyddas som en japansk särart. Eftersom tokarasångaren är minst lika sällsynt rekommenderar forskarna att även den klassificeras som sårbar och att båda arterna övervakas för att upptäcka förändringar i populationen.
– Det här visar hur viktigt det är att använda genetiska metoder för att avslöja dold biologisk mångfald i en tid av global biodiversitetskris. Det kan bidra till att framtida naturvård kan grundas på mer fullständig kunskap, säger Per Alström vid Uppsala universitet.
Studien är ett samarbete mellan forskare på Uppsala universitet, Göteborgs universitet och två japanska institutioner.
Tikar som bor tillsammans med flera unga hundar kan löpa förhöjd risk att få dödfödda valpar och valpar som dör tidigt, jämfört med tikar som bor med färre unga hundar. Det framgår av en ny studie från Statens veterinärmedicinska anstalt och Sveriges lantbruksuniversitet.
Flera internationella studier har visat att valpdödlighet i samband med förlossning och under den första tiden i livet är hög hos hundar. Hur vanligt det är med valpdödlighet bland svenska hundar har dock inte varit känt.
En nyligen publicerad studie från SVA och SLU, med information om 10 124 valpar från 1 791 kullar, visar att dödfödda valpar förekom i 19 procent av kullarna och att 4,8 procent av alla födda valpar var döda vid födseln.
Bland nyfödda valpar var sjukdom av något slag den vanligaste dödsorsaken. Nästan fyra procent av valparna insjuknade efter förlossningen och drygt hälften av dessa dog eller avlivades. Andra dödsorsaker var medfödda missbildningar och traumatiska skador. Totalt överlevde 96 procent av alla levande födda valpar.
Högre risk vid första kullen
I studien kunde forskarna se att risken för dödföddhet var förhöjd om det var tikens första kull. Både risken för dödföddhet och för dödlighet under de första åtta levnadsveckorna ökade vid förlossningskomplikationer, samt vid stora kullar, där risken ökade med varje valp.
Det visar, enligt forskarna, på vikten av att snabbt upptäcka och behandla förlossningskomplikationer, särskilt om det är tikens första kull, eller om kullen är stor.
Nytt samband upptäckt
Ett annat fynd är att tikar som bodde med sju eller fler unga hundar, hundra yngre än ett år, hade förhöjd risk för att få dödfödda valpar eller att valpar dog under de första åtta levnadsveckorna.
Det sambandet har inte beskrivits tidigare. Tänkbara orsaker kan vara en ökad smittspridning när många unga hundar hålls tillsammans, eller en ökad stress för tiken när hon hålls med många andra hundar.
Resultatet, menar forskarna, är viktigt framför allt för större kennlar med ökad dödlighet, där åtgärder för att minska stress och smittspridning kan vara aktuella. Det kan till exempel handla att dela upp hundarna i mindre grupper, att inte ha flera kullar under samma period och att inte ha unga hundar i direkt kontakt med tik och valpar.
Bild: Depositphotos.
Bakterie kan orsaka död
21 procent av hanhundarna och 9 procent av tikarna i studien kom från ett annat land än Sverige, Norge, Finland och Danmark. Det är relevant information eftersom internationell parning kan innebära en risk för spridning av bland annat bakterien Brucella canis. Det är en i Sverige ovanlig infektion som hittills endast har hittats hos ett fåtal hundar. Dessa har varit importerade från utomnordiska länder, eller har varit hundar som har parats med dessa hundar.
Bakterien orsakar bland annat abort, dödföddhet och infertilitet. Den är besvärlig att diagnostisera och går inte att behandla bort hos hundar. Brucella canis kan i sällsynta fall även orsaka sjukdom hos människor, där den vanligaste smittvägen är kontakt med en infekterad tik i samband med abort eller förlossning.
Över 30 procent av uppfödarna i studien uppgav att de hade använt sin egen mun för att återuppliva en svagfödd eller dödfödd valp, vilket är en klar smittrisk om tiken är infekterad av Brucella canis. Användning av så kallad valpsug samt handskar rekommenderas för att minska risken för smittöverföring.
Informationen i studien samlades in via en enkät till uppfödare inom Svenska Kennelklubben.
Havsisen runt Antarktis bredde ut sig alltmer under flera decennier fram till 2015. Men sedan dess har isen dramatiskt minskat. Nu vet forskarna vad som hände. Det handlar om en stormig vinter som rörde om ordentligt under vattenytan.
Antarktis havsis spelar en avgörande roll för ekosystemet och den fysiska miljön i Antarktis och Södra ishavet. Eftersom isen reflekterar solens strålar och blockerar värmeutbytet mellan hav och atmosfären, spelar isen roll för vårt väder och klimat. Därför är det viktigt att förstå vad som påverkar isens utbredning för att få klimatmodeller att träffa mer rätt.
En vändning 2015
Medan havsisen i Arktis stadigt har minskat sedan satellitmätningarna av havsisen inleddes, har havsisen i Antarktis uppvisat ett helt annat beteende.
Efter att ha expanderat långsamt under flera decennier minskade Antarktis havsis snabbt under slutet av 2015. Sedan dess har isen fortsatt att minska. Det som skedde 2015 har med stormar att göra, säger Theo Spira, tidigare doktorand i oceanografi vid Göteborgs universitet och en av författarna till en ny studie om havisen.
– Det fanns ett skyddande kallt vattenlager under havsisen i Antarktis som hindrade varmare djupvatten från att välla upp och smälta av isen underifrån. Men under vintern 2015 var stormarna i södra ishavet ovanligt kraftiga och då tunnades det skyddande vattenlagret ut, vilket har resulterat i minskande istäcke runt Antarktis sedan dess, säger Theo Spira.
Vatten lägger sig i lager
Vattenmassor med stora skillnader i salthalt och/eller temperatur blandar sig ogärna och lägger sig i lager ovanpå varandra. Det kallas för stratifikation. Det kalla vintervattenlagret som skyddar havsisen blir allt saltare när isen växer, och då ökar stratifikationen gentemot vattenlagret inunder.
Detta skydd skapade en långvarig tillväxt av Antarktis havsis fram till 2015. Men under isen blev vintervattenlagret allt tunnare när djupvattnet blev varmare på grund av klimatförändringarna. Skyddet försvagades.
– Med hjälp av nästan två decenniers observationer kan jag se att vintervattenlagret har tunnats ut över stora delar av Södra ishavet och då närmar sig det varma djupvattnet ytan. Stormarna 2015 rörde om i havet och varmare vatten blandades upp i kallvattenlagret, skyddet försvann och isen smälte i rekordfart, säger Theo Spira.
Sjöelefant med sensor. Bild: Dan Costa.
Sjöelefanter fick sensorer
Theo Spira använde autonoma havsrobotar för att mäta temperatur och salthalt i havet, men tog också hjälp av sjöelefanter som lever i området. Dessa fick sensorer fastlimmade på kroppen. Sensorerna mäter temperatur, salthalt och densitet på det omgivande vattnet och följde med sjöelefanterna i långa dyk hundratals meter ner i havet. Efter 10 månader släppte sensorn från sjöelefanten.
– Det är värdefullt eftersom sjöelefanterna lever vid havsisens kant i Antarktis och kan ge oss data om vattnets stratifikation där. Vintervatten fungerar som en portvakt för värmeutbytet mellan djuphavet och ytan och min forskning visar på processer som saknas eller är dåligt representerade i dagens klimatmodeller, säger Theo Spira.
