En studie tyder på att djur kan ha utvecklat vanor som ett sätt att hantera flera uppgifter samtidigt. Genom att låta invanda beteenden sköta rutinuppgifter kan djur frigöra uppmärksamhet för rovdjur och andra hot i omgivningen.
När djur letar efter mat behöver de först utforska sin omgivning. Men när de har lärt sig var maten finns kan det vara onödigt att fortsätta leta. En studie från bland annat Stockholms universitet tyder på att det då kan vara en fördel att beteendet blir en vana. De frigör uppmärksamhet som i stället kan användas för att upptäcka faror.
– Vanor betraktas ofta som rigida beteendemönster, men våra resultat visar att förmågan att både bilda och bryta vanor kan vara en mycket flexibel och anpassningsbar strategi, säger professor Olof Leimar, forskare i zoologi vid Stockholms universitet, i ett pressmeddelande.
Forskarna har inte studerat någon specifik djurart i detalj. De har istället använt evolutionära datorsimuleringar för att undersöka hur individer söker föda i miljöer som förändras över tid. Djuren lärde sig först vilka födokällor som fungerade bäst. När de upprepade samma val tillräckligt många gånger utvecklade de en vana. När miljön förändrades bröts vanan och djuren började åter utforska sin omgivning.
– En sådan balans mellan utforskande och vana kan minska risken att dödas av rovdjur, utan att djuren får i sig särskilt mycket mindre mat, säger Olof Leimar.
Vanor frigör uppmärksamhet
Vanor är framför allt gynnsamma när miljön är stabil under längre perioder. Om förhållandena förändras ofta blir vanor mindre effektiva. Tillförlitliga signaler om förändringar gör det däremot lättare för djur att bryta gamla vanor och börja lära om.
På detta sätt kan vanor vara mer än automatiska beteenden. De kan också hjälpa djur att anpassa sig till olika miljöer, genom att växla mellan inlärning och invanda beteenden.
– Att veta när man ska utforska och när man ska lita på en vana kan vara en grundläggande del av hur djur anpassar sitt beteende, säger Olof Leimar.
Studien är ett samarbete mellan Stockholms universitet, University of Exeter, Humboldt-Universität zu Berlin och University of Bristol.
Personer som deltar i screening för tjock- och ändtarmscancer kan ha över 40 procent lägre risk att dö i sjukdomen, enligt en svensk studie. Forskare har följt över 376 000 personer i upp till 14 år.
Tjock- och ändtarmscancer är bland de vanligaste cancerformerna, men prognosen är god om sjukdomen upptäcks tidigt. Numera erbjuds screening i hela Sverige, där personer mellan 60 och 74 år får lämna prov vartannat år.
Ett provtagningskit skickas hem och ett avföringsprov analyseras för små mängder osynligt blod. Om blod upptäcks erbjuds vidare utredning, vanligtvis med koloskopi.
Region Stockholm och Gotland införde rutinscreening redan 2008. Forskare vid Karolinska institutet och Umeå universitet har nu följt deltagarna i upp till 14 år för att undersöka hur screeningen påverkar dödligheten.
– En tidigare utvärdering av programmet visade att de som fick en inbjudan till screening hade 14 procent lägre risk att dö av sjukdomen. Nu har vi kunnat visa att risken att dö är betydligt lägre än så hos de som faktiskt deltar i screeningen, säger Johannes Blom, överläkare och docent vid Karolinska institutet.
Screening kan rädda liv
Forskarna jämförde personer som bjöds in till screening 2008–2012 med en kontrollgrupp som bjöds in senare eller inte alls. De använde en statistisk metod som tar hänsyn till faktorer som kan påverka resultatet, bland annat att vissa i kontrollgruppen senare erbjöds screening och att en del av de inbjudna inte deltog.
Inbjudan till screening var förknippad med 26 procent lägre risk att dö i tjock- och ändtarmscancer. Bland dem som aktivt deltog var risken hela 43 procent lägre.
– Trots att screening erbjuds kostnadsfritt och testet är enkelt att genomföra är det ungefär en tredjedel som inte skickar in något prov. Vår studie visar på vilken betydelse det kan ha att delta i tarmcancer-screeningen, att det faktiskt kan rädda liv, säger forskaren Johannes Blom.
Över 376 000 deltagare
Studien omfattade 376 511 personer och under uppföljningen registrerades 1 668 dödsfall i tjock- och ändtarmscancer.
Enligt forskarna är studiens styrkor det stora antalet deltagare, den långa uppföljningstiden och användningen av svenska hälsoregister. Forskarna betonar samtidigt att resultaten bygger på statistiska justeringar, vilket innebär att viss osäkerhet kvarstår.
Långa uppehåll mellan måltider är kopplade till en snabbare utveckling av kroniska sjukdomar hos äldre, visar en ny studie. Sambandet var tydligast bland personer som var 78 år eller äldre.
Intresset för fasta har ökat, men kunskapen om hur tiden mellan måltider påverkar hälsan hos äldre är fortfarande begränsad. I en ny studie har forskare vid Karolinska institutet undersökt om längden på det längsta dagliga uppehållet mellan måltider hängde samman med risken att utveckla kroniska sjukdomar.
Forskare har använt data från den svenska studien Swedish National Study on Aging and Care in Kungsholmen (SNAC-K), som omfattar nära 3000 personer som var 60 år eller äldre. Deltagarna följdes i upp till 15 år. Tiden mellan måltiderna beräknades utifrån deltagarnas egna uppgifter om när de vanligtvis åt under dygnet.
Samband för flera typer av sjukdomar
Studien visar att längre uppehåll mellan måltider var kopplade till en snabbare utveckling av kroniska sjukdomar, särskilt bland personer som var78 år eller äldre.
Sambandet var tydligast hos personer vars längsta dagliga uppehåll var 14–24 timmar, jämfört med dem som hade ett uppehåll på 6–11,5 timmar. Sambandet gällde det totala antalet kroniska sjukdomar samt hjärt-kärl- och neuropsykiatriska sjukdomar, men inte sjukdomar i rörelseorganen.
– Mycket av forskningen om fasta har genomförts på yngre eller medelålders personer. Våra resultat tyder på att sambanden kan se annorlunda ut hos äldre, särskilt hos de allra äldsta, säger Adrián Carballo Casla, forskare vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, i ett pressmeddelande från Karolinska institutet.
Kan inte visa orsakssamband
Forskarna betonar att studien inte kan visa orsak och verkan. Även om längre uppehåll mellan måltider var kopplade till en snabbare utveckling av sjukdom går det inte att avgöra om måltidsmönstret i sig låg bakom sambandet eller om andra faktorer spelade in.
Forskare vid Uppsala universitet har beräknat att solen innehåller 55 procent mer silver än man tidigare trott. Resultaten bygger på en mer realistisk modell av solens atmosfär och kan förklara mysteriet med det saknade silvret i solsystemet.
Liksom de flesta stjärnor består solen nästan helt av väte och helium. Bara 1,5 procent av massan utgörs av tyngre grundämnen som kol, järn och silver.
Tunga grundämnen bildas i stjärnor och vid stjärnexplosioner och blir en del av nya generationer av stjärnor och planeter. Genom att kartlägga ämnenas förekomst kan forskare följa Vintergatans kemiska utveckling.
– Eftersom solen är en av astronomins viktigaste referenspunkter är den nya kunskapen om dess sammansättning viktig för att vi ska förstå andra stjärnor, planeter och kosmiskt material, säger Sema Caliskan, som doktorerat i astronomi vid Uppsala universitet.
Ny modell fångar upp silveratomer
För att mäta silverhalten i solen analyserade forskarna solljuset med spektroskopi. När atomer i solens atmosfär absorberar ljus uppstår mörka band vid specifika våglängder. Dessa så kallade spektrallinjer fungerar som fingeravtryck, där varje grundämne ger upphov till ett unikt mönster.
Fingeravtrycket jämförs med modeller över solens atmosfär för att beräkna silverhalten. Nu har forskarna utvecklat en ny modell som kan förutsäga 55 procent mer silver än tidigare. De kombinerade en dynamisk modell av solens yttre lager med förbättrade beräkningar för att fånga hur silveratomer interagerar med ljus och andra partiklar. Den nya modellen tar också hänsyn till så kallade icke-jämviktsfenomen, där ljuset påverkar de silveratomer som ger upphov till absorptionslinjerna.
– Med vår nya modell kunde vi tolka de spektrallinjer som används för att bestämma silverhalten i solen mer exakt, säger Sema Caliskan.
Löser silvermysterium i solsystemet
Det nya beräkningarna löser ett långvarigt problem med saknat silver i solsystemet. Hittills har silverhalten som uppmätts i solen varit betydligt lägre än den som konstaterats i kemiskt primitiva meteoriter, vilka båda bildades samtidigt ur samma gas- och stoftmoln för 4,6 miljarder år sedan. Det nya silvervärdet i solen stämmer nu mycket bättre överens med dessa meteoriter.
De nya resultaten förbättrar också förståelsen för hur silver och andra grundämnen bildas i stjärnor och vid stjärnexplosioner för att senare införlivas i nya generationer av stjärnor och planeter. Samma metod kommer att kunna tillämpas på andra stjärnor.
– Genom att studera ljuset från stjärnor av olika typer och åldrar hoppas vi kunna förstå var silver bildas i universum och hur det har fördelats i Vintergatan över tid, säger Sema Caliskan.
En ny typ av höftledsimplantat efter lårbenshalsfraktur minskar risken för att höftkulan hoppar ur led med 70 procent. Det visar en ny studie med 1600 patienter vid sjukhus i Sverige och Storbritannien.
Cirka 2 000 patienter i Sverige får varje år en helprotes i höften efter en fraktur på lårbenshalsen. De flesta får tillbaka rörlighet och livskvalitet. Men hos upp till åtta procent hoppar höftkulan ur led.
– Det är oerhört smärtsamt när en konstgjord höftled hoppar ur led, och de drabbade patienterna behöver sövas eller opereras om för att rätta till leden. Livskvaliteten förblir också nedsatt när leden väl har hoppat ur, och patienten törs inte riktigt lita på protesen. Resursåtgången för sjukvården är också stor, säger Nils Hailer, överläkare på Akademiska sjukhuset och professor vid Institutionen för kirurgiska vetenskaper vid Uppsala universitet, i ett pressmeddelande.
Ny typ av ledskål
I en studie har forskare vid Uppsala universitet och Queen Mary University of London undersökt om en ny typ av ledskål, en så kallad dubbel-cup (DM-THR), kan minska risken för komplikationer. Den nya protesen består av två ledkulor, där en större omsluter en mindre. Den kan därför ge bättre stabilitet.
Studien omfattade personer över 65 år med lårbenshalsfraktur som behövde en operation för helprotes. Patienterna behandlades vid 20 sjukhus i Sverige och 24 i Storbritannien. De lottades till att få antingen en höftprotes med dubbel rörlighet (DM-THR) eller en vanlig höftprotes.
Risken minskade med 70 procent
Enligt studien minskade risken för att höftleden hoppade ur led med 70 procent för patienterna som fick den nya ledskålen. Ett år efter operationen hade 1,3 procent av patienterna i den gruppen drabbats av urhoppning, jämfört med 4,2 procent av dem som fått en traditionell höftprotes.
Totalt 1 600 personer deltog i studien och följdes i ett år. Studien visade att även andra kirurgiska komplikationer var mindre vanliga hos dem som fick den nya ledskålen. Däremot sågs ingen skillnad mellan grupperna när det gäller protesinfektioner, dödlighet eller livskvalitet under det första året.
– Ingen har hittills gjort en så stor studie där man lottat patienter till antingen ledskål med dubbel rörlighet eller den vanliga typen av ledskål. Vår studie är också gjord i två olika länder, vilket gör den mer relevant. Det betyder mycket att det inte bara är universitetssjukhus som deltagit, utan att vi har fått med mindre sjukhus från spridda håll i båda länderna, även från ställen utan stor forskningserfarenhet, säger Nils Hailer.
Kräver ingen ny teknik
Trots att implantatet med dubbel rörlighet är dyrare än en standardprotes bedömer forskarna att färre komplikationer på sikt kan väga upp den högre kostnaden.
– En viktig poäng är att implantatet inte kräver någon ny teknik eller extra utbildning. Kirurger är redan vana vid båda typerna av proteser, vilket betyder att metoden kan införas direkt i dagens rutiner, säger Xavier Griffin.
Personer med både förmaksflimmer och Alzheimers sjukdom som behandlas med moderna blodförtunnande läkemedel kan ha en långsammare kognitiv försämring. Det visar en studie från Karolinska institutet.
Förmaksflimmer är en vanlig hjärtrytmrubbning bland äldre, inklusive många personer med Alzheimers sjukdom. Tillståndet behandlas ofta med blodförtunnande läkemedel för att minska risken för blodproppar.
Tidigare studier tyder på att blodförtunnande behandling kan minska risken för demenssjukdom, men effekten hos personer som redan har Alzheimers sjukdom är mindre känd.
– Det finns skäl att tro att behandlingen kan ha positiv effekt på kognitionen, till exempel genom att förbättra blodflödet och minska små skador i hjärnan, säger Maria Eriksdotter, professor vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska institutet, i ett pressmeddelande.
Kan göra skillnad över tid
Studien bygger på registerdata från över 7 000 personer med både förmaksflimmer och Alzheimers sjukdom. Forskarna jämförde personer som behandlades med nyare blodförtunnande läkemedel, så kallade NOAK*, med personer som fick warfarin, som är den aktiva substansen i Waran, eller ingen blodförtunnande behandling. Deltagarnas kognitiva förmåga följdes över tid med ett standardiserat test.
*Till gruppen NOAK hör läkemedel med de aktiva substanserna apixaban, dabigatran, rivaroxaban eller edoxaban. Exempel på läkemedelsnamn är Eliquis, Pradaxa, Xarelto och Lixiana.
Resultaten visade att den kognitiva förmågan försämrades långsammare hos personer som behandlades med NOAK än hos dem som fick warfarin eller ingen blodförtunnande behandling.
– Skillnaden är blygsam för den enskilda patienten från år till år, men över längre tid kan även en sådan effekt få betydelse för hur den kognitiva funktionen utvecklas. Våra resultat tyder på att blodförtunnande behandling av NOAK typ kan ha betydelse även för kognitionen i den här patientgruppen, säger forskaren Nanbo Zhu vid Karolinska institutet.
Lägre risk för annan ohälsa
Personer som behandlades med NOAK hade även lägre risk för död, stroke, blodpropp och frakturer jämfört med dem som inte fick blodförtunnande behandling. Även warfarin var kopplat till lägre risk för död, stroke och blodpropp, men med en högre risk för större blödningar.
Enligt forskarna finns begränsningar i studien. Eftersom det är en observationsstudie går det inte att säkert fastställa orsakssamband. Vissa faktorer som kan påverka både läkemedelsval och hälsa kunde inte analyseras fullt ut. Patienter kan också ha bytt behandling under uppföljningen.
Tarmbakterier kan omvandla nitrat och järn från kosten till molekyler som påverkar viktiga funktioner i kroppen. Det visar en ny studie där forskare upptäckt en tidigare okänd mekanism som förbättrade hjärt-kärlhälsan i djurmodeller.
Nitrat finns naturligt i många grönsaker, särskilt rödbetor och bladgrönsaker som spenat, ruccola och sallad. Även icke-hemjärn, den form av järn som finns i bland annat bönor, fullkorn och gröna grönsaker, är en naturlig del av kosten.
Nu visar forskare vid flera universitet i Europa att tarmbakterier kan omvandla nitrat och icke-hemjärn från maten till så kallade dinitrosyljärnkomplex, DNIC, som tas upp av kroppen. Molekylerna kan transporteras till olika organ, framför allt levern och njurarna.
Tarmfloran bakom aktiva molekyler
Studien bygger på experiment med möss, celler, bakterier och mänskliga prover. Med avancerade analysmetoder kunde forskarna hitta DNIC i olika vävnader. Hos bakteriefria möss saknades dessa molekyler helt, vilket tyder på att tarmfloran spelar en avgörande roll för att de ska bildas.
– Våra resultat visar att tarmbakterier kan omvandla komponenter i maten till biologiskt aktiva molekyler som påverkar viktiga funktioner i kroppen, säger Andrey Kleschyov, forskare vid Institutionen för fysiologi och farmakologi, i ett pressmeddelande från Karolinska institutet.
Lägre blodtryck och bättre kärlfunktion
När forskarna ökade nivåerna av DNIC, antingen genom kosttillskott av nitrat och järn eller genom att tillföra syntetiskt framställda DNIC, förbättrades flera hälsomarkörer i en djurmodell med hjärt-kärl- och ämnesomsättningssjukdom.
– Bland annat sågs lägre blodtryck och förbättrad kärlfunktion, bättre blodsockerkontroll samt mindre fettinlagring i levern. Resultaten bidrar till att förklara varför en kost rik på grönsaker, som innehåller både nitrat och järn, är kopplad till lägre risk för flera sjukdomar, säger Mattias Carlström, professor i kardiorenal fysiologi vid Karolinska institutet.
Mer forskning behövs
Enligt forskarna pekar resultaten på en tidigare okänd mekanism där en specifik kost, i samspel med vissa tarmbakterier, kan påverka hälsan positivt. Samtidigt betonar de att studien till stor del bygger på experimentella modeller och att mer forskning behövs för att förstå hur processen fungerar hos människor.
Nästa steg är att utveckla metoder för att mäta DNIC hos människor och undersöka hur molekylerna bildas, transporteras i kroppen och påverkar olika funktioner. Forskarna vill också ta reda på om kost eller förändringar i tarmfloran kan påverka nivåerna av DNIC och på sikt bidra till att förebygga sjukdom.
Mild covid-19 kan ge svåra och långvariga ögonproblem, visar en studie från Linköpings universitet. Men det har varit svårt för de drabbade att få hjälp, något som beror på att problemen inte går att upptäcka med standardmetoder. Nu har forskare hittat förklaringar till problemen – och tagit fram diagnostiska modeller för att upptäcka dem.
När personer började söka vård för problem med ögonen efter att de haft en mild covid-19-infektion började forskare vid Linköpings universitet intressera sig för området. De drabbade upplevde mycket obehag, ljuskänslighet och i många fall svår smärta i ögonen, svårigheter att läsa text och fokusera blicken.
Efter att forskarlaget hade undersökt de drabbade insåg de att problemet var större än de först trodde, både i omfattning och påverkan på livskvalitet.
Bland de drabbade fanns personer som ville studera vidare eller fortsätta med arbetet, men inte kunde eftersom de inte längre kunde läsa text och upplevde smärta och extrem ögontrötthet. Vården kunde inte hitta något fel i ögonen och de drabbade fick ingen förklaring till symtomen eller diagnos.
– Jag tror att det är väldigt viktigt att problemet erkänns och att vi visar att det kan mätas med objektiva tester. Patienterna saknar det i dag. Vi har studerat personer i Sverige, men tror att det finns många runt om i världen som upplever dessa problem, säger Neil Lagali, professor i experimentell oftalmologi vid Linköpings universitet.
Krävdes specialiserade undersökningar
Forskarna har nu undersökt 100 personer med ögonproblem efter covid-19 som inte krävt inläggning på sjukhus närmare. Personerna hade haft ögonproblem i 3 månader upp till 3 år, och var tredje var sjukskriven på hel- eller deltid. Forskarna jämförde den drabbade gruppen med en kontrollgrupp om 32 personer, som också haft mild covid-19 men inte fått ögonproblem.
– Vi fann att problemen som de drabbade upplevde gick att mäta med objektiva tester. Men standardtesterna visade ingenting. Det krävdes specialiserade undersökningar för att hitta avvikelserna. När vi gjorde dem föll pusselbitarna på plats och vi fann förklaringar till symtomen, säger Neil Lagali.
Svår reaktion mot covid-19 som tar sig uttryck i ögonen
I studien hittade forskarna långvarig inflammation och försämring av flera ögonfunktioner som styrs av nerverna i hjärnan.
En av de avancerade testerna var en analys av en mängd proteiner i tårvätskan, så kallad proteomik. Hos personerna med ögonproblem hittade forskarna ett onormalt mönster av proteiner som reglerar nerver och immunceller, så kallade T-celler. Fynden överensstämde med avancerad ögonmikroskopi som de använde för att mäta T-cellerna och nerverna i ögat. Intressant nog har samma proteinmönster hittats i blod och vävnad i andra studier av svår och dödlig covidsjukdom.
– Våra fynd talar för att dessa personer drabbats av en svår reaktion mot covid-19 som tar sig uttryck i ögonen, med långtidsinflammation och påverkan på nerverna som styr flera ögonfunktioner, säger Petros Moustardas, förste forskningsingenjör vid Linköpings universitet.
Förklaring till ovanliga symtom
Många av de drabbade blev ljuskänsliga. Nu kan forskarna ge dem en förklaring: deras pupiller släpper in för mycket ljus i ögat. Forskarna visar också att den försämrade pupillfunktionen var kopplad till huvudvärk, svårigheter att läsa text och att fokusera med ögonen.
Ett annat fynd var att de båda ögonen inte kunde samarbeta på ett normalt sätt. Det kallas skelning, och förekommer nästan bara hos små barn. Att skelning uppstår hos vuxna på det här sättet är ovanligt och enligt Neil Lagali kan det förklaras av att nerverna som styr ögonmusklerna påverkats.
Ett steg mot diagnostik
De olika avvikelser som forskarna upptäckt pekar mot ett ögonsyndrom som uppkommer efter covid-19. För att utveckla diagnostiska kriterier, som inte finns i dag, tog forskarna fram två diagnostiska modeller.
En modell använder bara mätningar från instruments som ögonkliniker på större akademiska sjukhus oftast har. I den andra modellen läggs ett fåtal proteinvärden i tårvätska till, vilket gör den ännu mer träffsäker.
– De här personerna kämpar verkligen genom sina dagar. Nu vet vi vad som är fel i ögat, och har flera ledtrådar till hur covid-19 kan ha orsakat dessa problem. Vi hoppas att våra fynd kan leda till effektiv behandling och att deras problem blir mildare på sikt, men vi vet tyvärr inte än, säger Neil Lagali.
Narvalens långa, spiralformade tand har länge fascinerat forskare. Nu visar en studie att tanden är byggd som en dubbelspiral, vilket gör den extremt stabil. Kunskapen kan på sikt leda till utveckling av nya starka material.
Den mytomspunna narvalen har ett spiralformad huggtand som växer ut från käken. Under medeltiden trodde man att tanden var ett enhörningshorn med magiska krafter. För att stärka sin prestige lät den danske kungen Fredrik III därför tillverka rikets kröningsstol av narvalsbetar. Tronen användes fram till mitten av 1800-talet och finns i dag på Rosenborgs slott i Köpenhamn.
Avancerade röntgenmetoder
Narvalens tand har länge varit ett mysterium, men nu har forskare kartlagt den med moderna röntgenmetoder vid tre synkrotronanläggningar: MAX IV i Sverige, Swiss Light Source vid Paul Scherrer-institutet i Schweiz och European Synchrotron Radiation Facility i Frankrike.
Genom ett tvärvetenskapligt samarbete mellan kemi, fysik, materialvetenskap och biologi har forskarna studerat tanden i tre dimensioner, på atom-, nano- och mikroskala. Flera röntgenmetoder kombinerades, bland annat tensortomografi som är en avancerad form av 3D-röntgen.
– Samarbetet mellan alla olika projektpartner var nödvändigt för att förstå strukturen i ett större perspektiv. Det hade inte varit möjligt utan fysiker, kemister, marinbiologer och materialforskare, säger forskaren Adrian Rodriguez Palomo, som tidigare var doktorand vid Chalmers tekniska högskola, i ett pressmeddelande.
Narvalens vänstra tand växer genom käken och läppen. Den spiralformade tanden kan bli över två meter lång. Bild: Mads Peter Heide-Jørgensen, Grönlands naturinstitut.
Dubbelspiral ger stabilitet
Studien visar att narvalens tand inte består av en, utan två spiraler. Naturen har konstruerat tanden som ett tvinnat rep. Det yttre lagret bildar en vänstervriden spiral, medan de mineraliserade kollagenstrukturerna inuti följer en spiral i motsatt riktning.
Denna dubbelspiral ger tanden en exceptionell stabilitet och gör att den kan stå emot stora påfrestningar.
– Det som förvånade mig mest var att vi upptäckte att det mineraliserade kollagenet, byggstenarna, bildade en spiral redan i en millimeterstor provbit, trots att beten är flera meter lång, säger Marianne Liebi, som bland annat är affilierad docent vid Chalmers tekniska högskola.
Kan inspirera till nya material
Naturens sätt att konstruera tandens avancerade material med så extrema egenskaper kan på sikt inspirera till nya och starka material.
Eftersom narvalar kan bli upp till 80 år kan tanden – likt ett träds årsringar – också kunna ge nya insikter om miljö- och klimatförhållanden i Arktis där klimatet förändras snabbt. Det är nästa steg för forskarna att undersöka.
Cancerbehandling kan skada de celler som ska bilda spermier och nu har forskare vid Karolinska institutet undersökt om kvarvarande celler i testikeln efter en genomgången behandling kan användas för att återskapa de cellerna. Resultaten visar att de hittat möjliga metoder och forskarna hoppas att deras fynd på lång sikt ska bana väg för nya behandlingar för att återställa fertiliteten hos canceröverlevare.
Vissa barn som genomgår intensiv cancerbehandling riskerar att bli infertila eftersom behandlingarna kan skada de celler som senare ska bilda spermier.
I en studie från Karolinska institutet har forskare undersökt om andra kvarvarande celler i testikeln kan användas för att återskapa de cellerna.
Forskarna använde frusen testikelvävnad från två pojkar före puberteten, som hade behandlats för cancer och hade mycket få kvarvarande könsceller.
Stödjecellerna som fanns kvar isolerades från vävnaden och omprogrammerades till så kallade inducerade pluripotenta stamceller, celler som kan utvecklas till många olika celltyper. Dessa styrdes sedan till att bli tidiga könsceller.
– Våra resultat visar att det är möjligt att använda inducerade pluripotenta stamceller för att producera tidiga könsceller från frusen testikelvävnad, även när proverna är kraftigt påverkade av cancerbehandling, säger Tiago Macedo, forskare vid institutionen för kvinnors och barns hälsa på Karolinska institutet.
Kan bana väg för återställd fertilitet hos canceröverlevare
Resultaten visar att de omprogrammerade stamcellerna klarade standardiserade kvalitetskontroller. När de sedan styrdes vidare till tidiga könsceller användes två olika metoder med relativt hög effektivitet.
Forskarna är tydliga med att även om deras studie visar att metoderna och den experimentella processen är möjliga så är de inte redo att användas i vården. Fler studier behövs för att säkerställa resultatens robusthet, vidareutveckla de könsceller som tagits fram och genomföra en omfattande säkerhetsvalidering innan någon klinisk tillämpning kan bli aktuell.
– På kort sikt kommer resultaten att bidra till ökad förståelse för hur cancerbehandling påverkar könsceller och den regenerativa potentialen hos den bevarade vävnaden, vilket hjälper oss att utveckla skyddsstrategier. På lång sikt kan detta bana väg för nya regenerativa behandlingar för att återställa fertiliteten hos canceröverlevare, säger João Pedro Alves-Lopes, forskare vid institutionen för kvinnors och barns hälsa på Karolinska institutet.
Forskare vid bland annat Umeå universitet har utvecklat och undersökt ett nytt cancerläkemedel som kan bromsa både tumörtillväxt och spridning av aggressiv prostatacancer. Studiens resultat visar lovande effekter, även om det återstår viktiga steg innan behandlingen kan komma till patienter.
Prostatacancer är en av de vanligaste cancersjukdomarna hos män. I de flesta fall växer tumören långsamt och är inte livshotande. Men hos vissa patienter utvecklas sjukdomen till en aggressiv form som sprider sig till andra delar av kroppen, framför allt till lymfkörtlar och skelett.
Forskare vid bland annat Umeå universitet har utvecklat en så kallad helt human antikropp. Det innebär att den är uppbyggd av mänskliga proteiner, vilket gör den lämpad att användas som läkemedel.
– Det nya läkemedlet är utvecklat för att förhindra metastasering* och vi är mycket glada och stolta över att vi har kunnat påvisa de mekanismer som gör att cancerceller växer, blir invasiva och bildar metastaser, säger Maréne Landström, professor i patologi på Institutionen för medicinsk biovetenskap vid Umeå universitet.
*Metastasering är när cancerceller sprider sig från sin ursprungliga plats till andra delar av kroppen.
Behandlingen fungerar som tänkt
I prekliniska studier har antikroppen lyckats stoppa både tumörtillväxt och spridning av en aggressiv form av prostatacancer. Det nya läkemedlet har en ny verkningsmekanism, vilket gör att forskarna tror att risken för biverkningar också blir mindre.
Studiens resultat visar att behandlingen fungerar som tänkt, vilket är en viktig milstolpe i arbetet med att utveckla ett nytt läkemedel för framtida patienter.
– Det här är ett lovande steg framåt, men det återstår flera viktiga steg innan behandlingen kan komma patienter till nytta. Bland annat måste vi genomföra fler säkerhetsstudier och behandlingen måste godkännas av läkemedelsmyndigheter i Europa eller USA, säger Maréne Landström.
– Nästa steg är att undersöka om behandlingen också kan användas mot andra typer av solida tumörer. Vi hoppas att vårt arbete på sikt ska bidra till ett nytt cancerläkemedel som kan komma patienter till nytta.
Hybridarbete har förbättrat den psykosociala arbetsmiljön för tjänstemän, visar forskning från Umeå universitet. Medarbetarna upplever ökad trivsel, större möjligheter att styra sitt arbete och bättre kontakt med cheferna.
Hybridarbete, där anställda kombinerar arbete på kontoret med distansarbete, har blivit vanligare efter coronapandemin. Men studier som följer utvecklingen över längre tid har saknats.
En ny studie bygger på enkätsvar från tjänstemän 2017 och 2023 i en mellanstor svensk kommun.
– Många organisationer erbjuder sina medarbetare att arbeta på distans, men debatten går hög och det saknas fortfarande forskning som ger stöd för hur hybridarbetet ska utformas på bästa sätt. Vi hoppas att våra resultat ger organisationer stöd i att fortsätta utveckla sina former för hybridarbete, säger Caroline Corneliusson, doktorand vid Institutionen för epidemiologi och global hälsa vid Umeå universitet, i ett pressmeddelande.
Trivsel förbättrades
Resultaten visar att den övergripande arbetsupplevelsen förbättrades efter att hybridarbete infördes. Det gällde särskilt trivseln på arbetsplatsen, möjligheten att styra arbetet och känslan av att hinna med uppgifter inom arbetstid. Även närmaste chef upplevdes som mer tillgänglig än tidigare.
– Studien genomfördes i en organisation som har relativt hög digital mognad och där alla medarbetare fick med sig den utrustning de behövde till sina hemkontor. I intervjuer som genomförts inom samma organisation framkommer att medarbetarna tycker det är lättare att få kontakt med chefen via de olika digitala kanaler som nu finns till hands, säger Caroline Corneliusson.
Kvinnor mer positiva
Samtidigt var förbättringen inte jämnt fördelad mellan kvinnor och män. Kvinnor rapporterade en bättre arbetsupplevelse, medan motsvarande förändring inte syntes bland män.
– Det är ett intressant resultat, men vi hade relativt få män i vårt underlag och det finns fler faktorer som kan påverka arbetsupplevelsen, säger Caroline Corneliusson.
Resultaten ligger i linje med tidigare forskning som visar att hybridarbete kan gynna både medarbetare och arbetsgivare, särskilt i organisationer med digital mognad och etablerade flexibla arbetssätt.
– Hybridarbete kan vara en hållbar lösning för framtidens arbetsliv, men vi behöver mer forskning för att förstå varför effekterna skiljer sig mellan olika grupper, säger Caroline Corneliusson.
Släktskap styrde inte alltid vilka som begravdes tillsammans under vikingatid och medeltid. En studie visar att sociala och religiösa faktorer kan ha varit viktigare – och att barn följde samma begravningsmönster som vuxna.
Forskare har analyserat dna från 142 personer från sen vikingatid och medeltid, varav över 60 barn och ungdomar. Personerna var begravda i gemensamma gravar i Sigtuna, Västerhus i Jämtland och Fjälkinge i Skåne.
Resultaten visar att personer som begravdes tillsammans sällan var nära släkt.
– Vi utgår ofta från att en vuxen och ett barn i samma grav är förälder och barn, eller åtminstone nära anhöriga. Men i de flesta fall vi undersökt stämde inte det, säger Maja Krzewińska, Centrum för paleogenetik vid Stockholms universitet, i ett pressmeddelande.
Släktskap inte avgörande
I stället tyder resultaten på att sociala och religiösa faktorer ofta avgjorde vilka som begravdes tillsammans, snarare än nära släktskap.
– Frågan om vilka som faktiskt begravdes tillsammans i den här typen av gravar har diskuterats länge inom arkeologin. Med dagens möjligheter att analysera genetiskt material har vi äntligen fått ett verktyg som gör det möjligt att pröva de här tolkningarna direkt, säger Anna Kjellström, forskare vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet.
Studien visar att barn ofta begravdes enligt samma principer som vuxna. I Västerhus – där män och kvinnor vanligtvis begravdes på olika delar av kyrkogården – följde även pojkar och flickor samma mönster.
– Barnen verkar inte ha behandlats som en särskild kategori. I döden följde de samma sociala och religiösa principer som vuxna män och kvinnor, säger Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi vid Stockholms universitet.
I en kvinnans grav på Västerhus kyrkogård i Jämtland fanns ett musselskal. Skalet kopplas med pilgrimsfärder till Santiago de Compostela i Spanien. Bild: Christer Åhlin, Historiska museet.
Ung kvinna kan ha rest till Europa
Forskarna identifierade också en ovanlig familj på den medeltida kyrkogården i Västerhus. Dna-analyser visar att en ung kvinna, kallad Lady 56, var släkt med flera personer på kyrkogården men hennes föräldrar, bror och två döttrar begravdes på olika ställen.
I kvinnans grav hittades också ett pilgrimsmusselskal, som är ett sällsynt fynd i en medeltida skandinavisk grav. Skalet förknippas med pilgrimsfärder till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien och tyder på att Lady 56 kan ha rest tusentals kilometer genom Europa. Hon dog före 30 års ålder.
Enligt forskarna visar studien hur arkeogenetik kan ge en ny bild av det medeltida samhället. Dna-analyser kan inte bara avslöja biologiska släktskap, utan också ge ledtrådar om hur människor levde, organiserade sig, utövade sin tro och begravdes.
En ny studie visar att kittlighet följer ett tydligt kroppsligt mönster. Halsen, armhålorna, magen och fotsulorna är särskilt kittliga – och det tycks gälla människor från olika kulturella bakgrunder.
De flesta vet hur det känns att bli kittlad, men varför vissa kroppsdelar är mer känsliga än andra har varit oklart. För att undersöka saken studerade forskare vid bland annat Karolinska institutet 448 unga vuxna mellan 18 och 30 år. Deltagarna hade kinesisk, nederländsk och grekisk kulturell bakgrund.
Personerna i studien fick beskriva sina upplevelser av kittling och markera på kroppskartor vilka delar som var mest kittliga. De fick även kartlägga känslighet för andra former av beröring, smärta och njutning för att forskarna skulle kunna se om kittlighet har ett eget kroppsligt mönster.
Tydligt kroppsligt mönster
Halsen, armhålorna, magen och fotsulorna var de kroppsdelar som uppgavs vara mest kittliga. Mönstret var likartat mellan de olika kulturella grupperna och även mellan individer.
– Det som förvånade oss var inte bara att samma områden var kittliga, utan också hur starkt detta kroppsliga mönster återkom mellan kulturer och till och med mellan individer. Detta tyder på att kittlighet har en igenkännbar kroppslig organisation, säger Konstantina Kilteni, forskare vid Institutionen för neurovetenskap vid Karolinska institutet och vid Radboud Universiteit.
När kittlandet utfördes av en intim partner var mönstret liknande, men omfattade då även ljumskarna och insidan av låren.
Forskarna jämförde kartorna över kittlighet med kartor över känslighet för annan beröring och kroppsliga förnimmelser. Analyser med maskininlärning visade att kittlighet har ett eget kroppsligt mönster och på ett tillförlitligt sätt kan skiljas från andra sinnesupplevelser.
Kan vara nedärvd egenskap
Studien testade också flera teorier om varför vissa kroppsdelar är särskilt kittliga. Starkast stöd fick Charles Darwins idé om att områden som berörs mer sällan tenderar att vara mer kittliga. Det kunde dock inte förklara hela mönstret. Resultaten tyder i stället på att kittlighet påverkas av en kombination av sensoriska, fysiologiska och sociala faktorer.
Likheterna sträcker sig bortom kulturella gränser, men vissa mönster finns även hos apor. Människoapor har observerats använda händerna eller munnen för att kittla många av de områden som identifierats på kartorna över människokroppen, och de reagerar även med skrattliknande läten. Hos exempelvis bonoboer kittlar individer med starka sociala band, som mödrar och deras ungar, varandra oftare. Dessa paralleller väcker tanken att kittlighet inte är något unikt för människan, menar forskarna.
– Vi vet fortfarande inte exakt vilken funktion kittlighet har, men likheterna stöder tanken att den är en evolutionärt bevarad egenskap, säger Konstantina Kilteni.
Högutbildade föräldrar får nästan 30 procent mer personlig assistans till sina barn med funktionsnedsättning, än lågutbildade föräldrar, visar en studie från Lunds universitet. Skillnaderna kan bero på att lågutbildade föräldrar har svårare att navigera i systemet och driva igenom sina ärenden, vilket kan leda till ökade skillnader i hälsa och livskvalitet.
Under det senaste decenniet har förändringar i regelverket inom LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) gjort det svårare att beviljas personlig assistans. Bedömningarna har i flera avseende blivit mer restriktiva och kraven är högre på de som ansöker. Därför blir faktorer som kunskap om systemet, tillgång till läkarintyg och förmåga att formulera en ansökan förmodligen viktigare.
Det finns tecken på att denna utveckling leder till ökade skillnader i tillgången till personlig assistans, menar forskare.
– Samtidigt som stödet ska vara behovsstyrt så fattas beslut utifrån den specifika ansökan. Vi ville därför undersöka om tillgången till assistans är jämnt fördelad, eller om faktorer som föräldrarnas utbildningsnivå spelar in, säger Johan Jarl, forskare i hälsoekonomi vid Lunds universitet.
5 000 barn med cerebral pares följdes
I studien följdes nästan 5 000 barn med cerebral pares som föddes mellan 2006 och 2015. De följdes till år 2020, dels genom det nationella kvalitetsregistret CPUP och dels genom information från Försäkringskassan.
Resultaten av studien visar att det finns en ojämlikhet i tillgången till personlig assistens – speciellt när det gäller hur många assistenttimmar barnen fick. Barn till högutbildade föräldrar fick i genomsnitt 29 procent mer assistans än barn till föräldrar med lägre utbildning. Skillnaden kvarstod även när forskarna tog hänsyn till funktionsnedsättningens svårighetsgrad.
– Barn vars föräldrar hade lägre utbildning beviljades alltså personlig assistans mer sällan och fick dessutom färre timmar när stöd beviljades. Det pekar på en systematisk ojämlikhet i välfärdssystemet, trots att personlig assistans ska vara behovsbaserad och lika för alla, säger Johan Jarl.
Ond cirkel kan skapas
Genom personlig assistans ökar möjligheten för barn med funktionsnedsättning att kunna vara delaktiga i skola och fritidsaktiviteter. Om vissa grupper får mindre assistans, kan det leda till att barnen blir mindre självständiga, förstärka socioekonomiska skillnader och ge en sämre livskvalitet.
Om vårdbehovet i sin helhet läggs på föräldrarna, påverkar det i sin tur föräldrarnas möjligheter att jobba och delta aktivt i samhället. Det kan skapa en ond cirkel där bristande stöd leder till sämre arbetsmarknadsmöjligheter och ökad risk för psykisk ohälsa i familjen, vilket i sin tur förväntas påverka barnen negativt i termer av hälsa, utbildning och inkomst.
– Sverige står ju bakom FN:s konvention för personer med funktionsnedsättning, som slår fast att samhället ska anpassas så att personer med funktionsnedsättning kan delta på lika villkor. Dessutom ska personlig assistans tilldelas utifrån barnets behov, därför är det anmärkningsvärt att vi ändå kan se en ojämlikhet beroende på föräldrarnas utbildningsbakgrund, säger Bo Lichtenberg, forskare vid Lunds universitet.
Systemet inte helt jämlikt i praktiken
Forskarna hade inte tillgång till information för att kunna avgöra om skillnaderna beror på att föräldrar med lägre utbildning inte söker assistans i samma utsträckning som högutbildade föräldrar, eller om chansen att en ansökan beviljas skiljer sig mellan grupperna.
Även om CP är en livslång funktionsnedsättning, måste familjen ändå återkommande bevisa behovet av stöd och ansöka på nytt. En möjlig förklaring är att föräldrar med lägre utbildningsnivå har sämre förutsättningar, både vad gäller ork och kunskap, att driva återkommande processer.
Om resultatet beror på hur väl man kan skriva en ansökan, samla intyg och navigera i systemet, är det systemet som behöver ses över, menar forskarna.
– Det är inte överraskande att föräldrar med högre utbildning och resurser oftare får stöd, eftersom de förmodligen har bättre kunskap om systemet och större möjligheter att driva sina ärenden. Men eftersom personlig assistans ska ges efter behov, inte bakgrund, visar skillnaderna att systemet i praktiken inte är helt jämlikt och pekar på ett strukturellt problem, avslutar Johan Jarl.
Friska, ammande spädbarn som i en studie fick tillskott av järn visade färre aggressiva beteenden vid 3 års ålder jämfört med barn som inte fått tillskott. Men mer forskning behövs innan man eventuellt kan rekommendera järntillskott för alla.
En studie från Umeå universitet har undersökt 221 friska, fullgångna barn i Sverige och Polen för att se hur tillskott av järn i tidig ålder påverkar barn. Hälften av barnen lottades till att få en låg dos extra tillskott av järn varje dag mellan 4–9 månaders ålder, och hälften fick placebo.
Vid tre års ålder gjordes en uppföljning där man bland annat tittade på om barnen uppvisade aggressiva och utåtagerande beteenden, koncentrationssvårigheter eller tillbakadraget beteende. Uppföljningen gjordes med hjälp av ett formulär för barn i åldern 1,5–5 år där problemområden skattas.
Gruppen som fått järntillskott visade färre beteendeproblem än gruppen som fått placebo.
– Våra resultat är lovande, men det behövs fler välgjorda studier som kontrollerar till exempel hur ärftlighet och faktorer i uppväxtmiljön spelar in i barns beteende, säger Anna Chmielewska som är docent i pediatrik vid Institutionen för klinisk vetenskap vid Umeå universitet.
Tillgång till järn i hjärnan kan påverka
Forskarna såg också att gruppen som fick järntillskott inte hade någon minskad risk för järnbrist, något som Anna Chmielewska beskriver som anmärkningsvärt.
Vanligtvis mäter man kroppens tillgång på järn med ett blodprov. Men det speglar inte tillgången på järn i hjärnan, där det kan uppstå järnbrist innan det märks i ett blodprov.
– Vi saknar bioindikatorer för hur mycket järn som finns tillgängligt i hjärnan. Samtidigt vet vi att järn är avgörande för hjärncellernas uppbyggnad och funktion, säger Anna Chmielewska.
Anna Chmielewskas forskargrupp ska nu göra en uppföljande studie av samma barn vid 8 års ålder för att se om effekterna kvarstår. Hypotesen är att bättre tillgång till järn i hjärnan leder till färre beteendeproblem.
– De första tre åren av livet är en kritisk period för hjärnan. Vi vet också att var femte barn under fem år har järnbrist. Jag hoppas att våra resultat ska kunna ge underlag för rekommendationer som gör att färre barn utvecklar allvarliga beteendeproblem, säger Anna Chmielewska.
