Sjöar har länge setts som källor till koldioxidutsläpp. Men nu visar en studie vid Uppsala universitet att växttäta strandzoner lagrar betydande mängder kol. Sjöarnas stränder kan alltså spela en större roll i det globala kolkretsloppet än man tidigare trott.
Längs sjöarnas stränder, i den så kallade litoralen, finns en riklig vegetation. Vattenväxterna binder koldioxid från luften, samtidigt som en stor del av kol från döda växter lagras i bottensedimentet.
Men trots att världens sjöstränder tillsammans är fyra gånger längre än oceanernas totala kustlinjer, har forskningen hittills mest fokuserat på havens litorala zoner när kontinenternas kolbalans beräknas.
– Vår plan var från början att bara skriva en artikel om att vattenväxter i strandzonen förbises i kolcykelforskningen. Men när vi började räkna visade det sig att de här strandzonerna har en mycket större påverkan än vi tidigare trott. Så istället för en artikel, blev det en studie där vi presenterar den första globala uträkningen av kolflöden som inkluderar strandzonens växtlighet, säger Charlotte Grasset, ekologiforskare vid Uppsala universitet, i ett pressmeddelande.
Litoralen är den grunda, växttäta zonen längs sjöars stränder. Bild: Ethan Kyzivat
Kan jämföras med regnskogar
Enligt forskarna liknar kolomsättningen i strandzonerna den som sker i tropiska regnskogar. Här växer vattenväxter snabbt, tar upp stora mängder koldioxid och bidrar till effektiv kolinlagring i sediment.
När vegetationen i dessa strandzoner inkluderas i beräkningar förändras bilden av sjöarnas roll i det globala kolcykeln.
− Beroende på vilka data som används, visar våra resultat att sjöar går från att vara en nettokälla till att bli en nettosänka för kol. Det betyder att den mängd kol som årligen lagras i sjöarnas sediment är större än den mängd som släpps ut till atmosfären, säger Charlotte Grasset.
Vill se fler insatser för sjöar
Resultaten tyder på att restaurering av strandzoner kan vara ett effektivt sätt att dra nytta av deras upptaget av koldioxid.
− En etablerad strategi i havens kustzoner är att återställa så kallade ålgräsängar och mangroveträsk för att motverka ökande koldioxidutsläpp i atmosfären. Det är dags att ägna samma uppmärksamhet åt våra sjöstränder. Inte bara för att få bättre kunskap om kolkretsloppet, utan också för att förbättra kolinlagring, vattenkvalitet och den biologiska mångfalden, säger Charlotte Grasset.
Forskarna konstaterar dock att mycket arbete återstår för att förstå sjöars och stränders roll i kolkretsloppet.
Batterier som slits snabbt bromsar elektrifieringen av transportsektorn. Nu har forskare vid Uppsala universitet tagit fram en AI-modell som ger en mer exakt bild av batteriets hälsa, något som kan bidra till längre livslängd och högre säkerhet för elbilsbatterier.
Batterier är ofta den del av elbilen som åldras snabbast. Det innebär både ett resursslöseri och försvårar omställningen till hållbara transporter. Därför utvecklar fordonsindustrin allt mer avancerad mjukvara, ofta baserad på AI, för att optimera batterianvändningen.
Nu har forskare tagit fram en ny modell som kan förbättra precisionen i bedömningen av batteriets hälsa med upp till 70 procent, skriver Uppsala universitet i ett pressmeddelande.
− Att vi nu kan lära oss mer om hur batterierna lever och åldras kommer att gynna framtidens styrsystem i elbilar. Det visar också hur viktigt det är att förstå vad som sker inne i batterierna. Om vi slutar se dem som svarta lådor som bara ska ge ström, och i stället skaffar en detaljerad bild av processerna, kan vi styra dem så att de håller sig i gott skick längre, säger Daniel Brandell som är professor i materialkemi vid Uppsala universitet.
Bättre bild av batteriets livstid
Forskarna har samlat data från korta laddningssekvenser i en databas. Den har sedan kombinerats med en detaljerad AI-modell för alla olika kemiska processer som sker inne batteriet.
− Tillsammans gör detta att man får en mycket precis bild av de olika kemiska reaktionerna som gör att batteriet genererar ström, men också av hur det åldras under användning, säger forskaren Wendi Guo som genomfört studien vid Uppsala universitet.
Minskar behovet av känslig fordonsdata
Upptäckten kan också få betydelse för elbilars säkerhet. Säkerhetsproblem som kan uppstå i batteriet beror ofta på konstruktionsfel och sidoreaktioner − faktorer som kan förutsägas genom att analysera data från batteriets upp- och urladdning.
− Att vi enbart använder korta laddningssekvenser är förmodligen en extra fördel. Batteridata från elfordon är känsliga, både för industrin och ur anonymiseringssynpunkt för användarna. Den här forskningen visar hur långt man kan komma utan att behöva kompletta dataset, säger Daniel Brandell.
När forntida människor blev bofasta och började hålla tamdjur förändrades inte bara livet – även sjukdomar fick fäste. En ny dna-studie visar att djuröverförda smittämnen började spridas till människor för omkring 6 500 år sedan, i samband med migrationer av nomadiska grupper i Eurasien. Det är första gången detta har kunnat bevisas genetiskt.
När människor övergick från jakt och samlande till jordbruk ledde det till en kraftig ökning av zoonotiska sjukdomar – smittor som överförs från djur till människa. Det visar en internationell studie där forskare från bland annat Lunds universitet har analyserat dna från drygt 1 300 individer, med ett tidsspann på 37 000 år. Syftet har varit att kartlägga hur mänskliga patogener, smittämnen som till exempel bakterier och virus, utvecklats i Eurasien – en region där i dag 73 procent av världens befolkning lever.
Mer kontakt mellan människa och djur
Den mest dramatiska ökningen av sjukdomar skedde för 6 500–5 000 år sedan. Det sammanfaller med stora migrationsvågor från pastorala stäppfolk, nomadiska grupper som födde upp tamdjur, i Eurasien.
– Tidigare hypoteser har antytt att övergången från jakt och samlarliv till jordbruk och djurhållning skapade nya sjukdomsmiljöer — men det har saknats storskaliga, direkta genetiska bevis. Den här studien är den första som visar detta tydligt och påvisar hur patogener ökade i antal och diversitet i takt med fler kontakter mellan människor och djur, säger Nikolay Oskolkov, biologiforskare vid Lunds universitet i ett pressmeddelande.
Migration drev på infektioner
Studien ger det första direkta beviset för att djuröverförda smittämnen började infektera människor för minst 6 500 år sedan, med en tydlig ökning för omkring 5 000 år sedan.
Forskarna förvånades av att zoonotiska smittämnen blev vanliga först tusentals år efter att boskap blev tamdjur. Detta tyder på att det framför allt var migration, snarare än omedelbar djurkontakt, som drev på spridningen av dessa sjukdomar.
– Vi trodde att det skulle visa sig snabbare i dna-materialet. Men studien förankrar tanken att många moderna infektionssjukdomar har sina rötter i förändringar i mänskligt beteende och att detta har format våra hälsoutmaningar än idag, säger Nikolay Oskolkov.
Immunitet utvecklades
Med jordbruk och bofast livsstil kom nya sjukdomar, men på sikt även nya anpassningar – till exempel genetiska mutationer som ökade överlevnadsgraden. Vi blev alltså först sjuka, varpå våra förfäder utvecklade immunitet över generationer.
– Resultaten kan förbättra vår förståelse av epidemiologisk övergång och hur tidigare livsstilsförändringar påverkade sjukdomsrisker. Detta kan i sin tur guida framtida forskning kring vaccinutveckling genom att ge perspektiv på mutationer som visat överlevnadsfördelar under historiens gång, säger Nikolay Oskolkov.
Astronomer vid Stockholms universitet har studerat en exploderande stjärna som saknar universums vanligaste beståndsdelar. Den avskalade stjärnan ger ledtrådar för att bättre förstå hur och var grundämnen som svavel och kisel bildas.
Exploderande stjärnor – supernovor – dyker plötsligt upp på natthimlen och lyser i några veckor. Avancerade teleskop kan ibland upptäcka mycket ovanliga explosioner. En sådan är supernovan SN 2021yfj som flammade upp i stjärnbilden Valfisken – cirka två miljarder ljusår från jorden. Den observerades i september 2021.
– Det här var första gången vi såg en exploderande stjärna som i princip var helt avklädd. Den visar oss hur stjärnor är uppbyggda och att de kan förlora mycket material innan de exploderar, säger astronomen Steve Schulze, tidigare forskare vid Oskar Klein-centret, i ett pressmeddelande från Stockholms universitet.
Stjärna med sällsynta grundämnen
Analysen av observationer från flera teleskop avslöjade strålning från material rikt på svavel och kisel runt den exploderande stjärnan. Detta står i kontrast till alla tidigare studerade supernovor.
– Större delen av universum består av väte och helium, men vi har tidigare funnit exploderande stjärnor som faktiskt saknar dessa grundämnen och i stället innehåller mestadels kol, syre och kväve. SN 2021yfj innehåller i stället de ännu mer sällsynta grundämnena kisel och svavel, Jesper Sollerman, professor vid Institutionen för astronomi vid Stockholms universitet och fortsätter:
– Dessa produceras i de allra innersta delarna av massiva stjärnor, men vi har aldrig tidigare sett bevis för detta på ett så tydligt sätt, Jesper Sollerman.
Kvinnor måste ta i hårdare än män för att göra samma jobb – men märker det inte själva. Det gör att risken för belastningsskador blir större, särskilt i yrken där händerna används mycket. Skaderisken underskattas dock vid vanlig bedömning genom självskattning.
En ny avhandling i yrkes- och miljömedicin har undersökt hur fysiskt krävande olika arbetsmoment är för kvinnor och män. Studien omfattade 59 anställda inom bland annat industri, läkemedelsproduktion, postsortering, livsmedelstillverkning och laboratoriearbete i Umeå.
Med hjälp av mätutrustning registrerades hur snabbt deltagarnas händer rörde sig och hur mycket underarmsmusklerna ansträngdes under arbetsuppgifterna. Deltagarna fick sedan själva skatta hur mycket de tog i. Även utbildade ergonomer bedömde ansträngningarna via video.
Kvinnor tog i mer – utan att märka det
Studien visar att kvinnor använde mer muskelkraft än män för samma uppgift – utan att själva uppfatta det. Däremot gjorde ergonomerna mer träffsäkra bedömningar av ansträngningen.
– Det gick att se att kvinnor använder mer muskelkraft än män för identiska arbetsuppgifter. Men deras egna skattningar visade ingen skillnad mellan kvinnor och män. Det visar att självskattningsmetoden inte upptäcker kvinnors högre belastning, säger fysioterapeuten Gunilla Dahlgren som skrivit avhandlingen vid Umeå universitet i ett pressmeddelande.
Att kvinnors muskler behövde arbeta hårdare beror på att de i genomsnitt har omkring 60 procent av männens greppstyrka. Det innebär att de måste använda en större andel av sin kraft för att utföra samma arbetsmoment – vilket i sin tur ökar risken för belastningsskador.
Fortfarande mycket manuellt arbete
Trots ökad automatisering och robotar har nästan var tredje arbetstagare i EU fortfarande manuella jobb, till exempel inom industri, vård, livsmedelsproduktion, montering och sortering.
Arbetsuppgifterna innebär upprepade rörelser och belastning på händerna. Detta ökar risken för skador som karpaltunnelsyndrom, något som är tre gånger vanligare bland kvinnor.
– För att förbättra arbetsmiljön måste vi ta hänsyn till att kvinnor och män har olika fysiska förutsättningar. Resultaten visar att om handkraft riskbedöms med skattning, så bör en ergonom skatta arbetstagarens handkraft. Självskattad handkraft bör undvikas, då kvinnornas ansträngning annars riskerar att underskattas och inte upptäckas, säger Gunilla Dahlgren vid Umeå universitet.
I avhandlingen lyfts teknik som rörelsesensorer och mätning av muskelaktivitet fram som mer tillförlitliga verktyg för att bedöma belastningsrisker – jämfört med traditionella skattningar.
Astronomer vid Chalmers har upptäckt en växande bubbla av gas runt en röd jättestjärna. Bubblan, som skapades i ett stjärnutbrott för omkring 4 000 år sedan, är den största strukturen i sitt slag som hittills upptäckts i Vintergatan. Hur stjärnan kunde överleva en så kraftfull händelse förbryllar forskarna.
Forskare har med hjälp av superteleskopet Alma i Chile fått syn på en stjärna som fått namnet DFK 52. Det rör sig om en röd superjätte som liknar den välkända stjärnan Betelgeuse i stjärnbilden Orion.
– Vi blev överraskade när vi såg vad Alma visade oss. Stjärnan är mer eller mindre en tvilling till Betelgeuse, men den är omgiven av en gigantisk, rörig bubbla av material, säger Mark Siebert, astronom vid Chalmers, i ett pressmeddelande.
Bubblan är ett moln som består av gas, stoft och damm. Molnet väger ungefär lika mycket som solen och sträcker sig 1,4 ljusår ut från stjärnan. Det är alltså tusentals gånger bredare än vårt eget solsystem.
Bubblan växer
Med hjälp av Almas mätningar kunde astronomerna använda ljus från gasens molekyler för att upptäcka hur molnet rör sig. Forskarna kunde då se att hela bubblan håller på att utvidgas. Den bildades troligen för några tusen år sedan, då stjärnan kastade ut en del av sina yttre lager i rymden.
– Bubblan är gjord av material som tidigare varit en del av stjärnan. Allt måste ha kastats ut i ett slags explosion som inträffade för ungefär fyra tusen år sedan. I kosmiska termer är det bara ett ögonblick sedan, säger astronomen Elvire De Beck på Chalmers.
Jättestjärnan DFK 52 ingår i stjärnklustret Stephenson 2. Bild: Nasa/JPL-Caltech/IPAC
Galaxens nästa supernova?
Varför DFK 52 släppte ut så mycket massa utan att explodera som en supernova är oklart. En möjlighet är att stjärnan har en dold följeslagare som hjälpte den att kasta ut sina yttre lager.
– För oss är det ett mysterium hur stjärnan lyckades slunga ut så mycket material på så kort tid. Kanske har den, precis som Betelgeuse verkar ha, en följeslagare som ännu inte upptäckts, säger Mark Siebert.
Röda superjättar som DFK 52 närmar sig slutet av sina liv och förväntas så småningom explodera som supernovor.
– Vi planerar fler observationer för att förstå vad som händer – och för att ta reda på om detta skulle kunna bli Vintergatans nästa supernova. Om detta är en typisk röd superjätte kommer den att explodera någon gång under de kommande miljoner åren, säger Elvire De Beck.
Mer om superjättar i vår galax
Sällsynta röda superjättar är några av ljusaste stjärnorna på himlen. De är det sista utvecklingsstadiet för stjärnor som föds med mycket större massa än solen.
För astronomer är de nycklar till att förstå alla stjärnors och planeters livshistorier. De tyngsta stjärnorna skapar och sprider nybildade grundämnen i den interstellära rymden, ger energi åt galaxens reserver av gas och stoft. De hjälper även nya generationer av stjärnor att bildas.
De närmaste röda superjättarna i vår galax, Vintergatan, är lätt synliga för alla med tillgång till mörka natthimlar. Betelgeuse i stjärnbilden Orion och Antares i Skorpionen är båda välkända exempel.
Fartyg i grunda områden, som hamnar, kan utlösa kraftiga utsläpp av växthusgasen metan genom sina rörelser i vattnet. Det visar forskning från Chalmers tekniska högskola.
Växthusgasen metan är 27 gånger kraftfullare än koldioxid. Nu visar en studie från Chalmers att utsläppen av metan i grunda farleder kan vara tjugo gånger högre i farleder än i närliggande områden som inte störs av fartygstrafik – men att detta ofta förbises av dagens mätmetoder.
Fokus på grunda områden
Faran med utsläpp från de få fartyg som drivs med flytande naturgas är ett omdebatterat ämne i sjöfartsammanhang, men i den nya studien är utsläppen oberoende av bränsletyp. Alla fartyg kan bidra, något som tyder på att sjöfartens utsläpp av växthusgaser tidigare har underskattats, menar forskarna.
Studien fokuserar på grunda marina områden där bottensedimenten är syrefria och rika på organiskt material. Enligt forskarna frigörs metan naturligt från sediment, men med fartygens aktivitet sker en omfattande frisättning till atmosfären.
– Våra mätningar visar att fartygspassager utlöser tydliga pulser av höga metanflöden från vattnet till atmosfären. Det sker genom tryckförändringar och omblandning av vattenmassan. Även om pulserna är korta, blir den totala mängden under ett dygn betydande, säger Amanda Nylund som är forskare vid Chalmers och SMHI i ett pressmeddelande.
Upptäcktes av en slump
Fenomenet med de omfattande metanutsläppen i grunda vatten upptäcktes av en slump i samband med andra mätningar i Nevabukten i Östersjön.
– Upptäckten av fartygens hittills okända påverkan är viktig för att förbättra de globala uppskattningarna av metanutsläpp, inte minst med tanke på att nio av världens tio största hamnar ligger i vatten med liknande förutsättningar som Nevabukten, säger Johan Mellqvist, professor i optisk fjärranalys vid Chalmers.
Stora fartyg orsakade mest utsläpp
Kryssnings- och containerfartyg – två av de största fartygstyperna – orsakade de mest frekventa och största metanutsläppen. Även de något mindre ropax-fartygen (kombinerade gods- och passagerarfärjor) stod för betydande utsläpp. Samtidigt visade sig stora bulkfartyg släppa ut mindre metan. Det tyder på att utsläppen inte enbart styrs av fartygens storlek.
– En möjlig förklaring till ropax-fartygens höga utsläpp är att de har dubbla propellrar, säger Rickard Bensow, professor i hydrodynamik vid Chalmers.
Undersökningen fortsätter
Nästa steg för forskarna är att bedöma hur stora effekterna av metanutsläppen kan vara globalt.
– Stora hamnar i Kina, Singapore och Sydkorea, liksom europeiska hamnar som Rotterdam, Antwerpen och flodsystem i Tyskland, har liknande förhållanden som Nevabukten. Det är mycket troligt att vi även där underskattar metanutsläppen, säger Ida-Maja Hassellöv, professor i maritim miljövetenskap vid Chalmers.
Fåglar kan anpassa sig till ett varmare klimat – men bara till en viss gräns. Det visar en studie vid Lunds universitet som undersökt japanska vaktlar som fick växa upp under olika temperaturer som kycklingar.
I takt med att klimatet blir varmare och mer oförutsägbart måste fåglar anpassa sig. De kan till exempel flytta till nordligare breddgrader eller sluta sjunga för att i tystnad söka skydd i svala buskage under heta sommardagar. De kan också anpassa sig till stigande temperaturer genom kroppsliga förändringar. Men exakt hur detta fungerar har hittills varit oklart.
Nu har ett forskarlag, lett från Lunds universitet, undersökt fåglars förmåga att anpassa sig till värme i en temperaturstudie på japanska vaktlar.
Vaktlar växte upp i kyla och värme
I studien delades unga hönsfåglar in i tre grupper som fick växa upp i olika temperaturer: 10, 20 och 30 grader. På så sätt kunde forskarna undersöka hur väl fåglarna klarade av värmeböljor senare i livet. Det gjorde de genom att mäta hur mitokondrierna – cellernas energifabriker – kunde stå emot förändringar som sker i kroppen vid extremvärme. Slutar mitokondrierna fungera kan inget djur överleva.
– Vår studie visar att fåglar, liksom enklare kallblodiga djur, är dåliga på att förbättra kroppens förmåga att hantera extremvärme. Det kan försätta dem i risk om klimatet fortsätter att ändras på samma sätt som nu, säger Andreas Nord, biologiforskare vid Lunds universitet i ett pressmeddelande.
Vana vid värmebölja gav ingen fördel
Fåglar som växte upp i kyla var sämre rustade att hantera extremvärme än både de som vuxit upp i värmebölja och i neutrala temperaturer. Deras mitokondrier producerade mindre av energimolekylen ATP vid överhettning, visade studien. Forskarna antog därför att värmeböljefåglarna skulle klara överhettning bättre än de som levt i neutral temperatur.
– Men tji fick vi. Så var det inte alls. Att växa upp under en värmebölja gav inga fördelar när cellerna överhettats, säger Andreas Nord.
Naturhänsyn vid planering
Studien lyfter den utmaning som klimatförändringar och undanträngda naturområden innebär för vilda djur. Enligt forskarna är det viktigt att både beslutsfattare och samhällsplanerare är medvetna om detta och tar lämplig hänsyn till naturen vid exploatering av både grönområden och stadsmiljöer.
– Det kan till exempel handla om att se till att städer i första hand planteras med inhemska trädarter som är bättre för båda fåglarna och insekterna de äter, och att inte fuska med detaljhänsyn kring bland annat vattendrag i skogs- och jordbruket, säger Andreas Nord.
Snöleoparder i Mongoliet föredrar att jaga fullvuxna hanar av sibirisk stenbock – trots att de kan vara dubbelt så stora. En studie från SLU visar hur stenbockarnas storlek och horn ger dem fördelar i kampen om honor, men samtidigt ökar deras sårbarhet för rovdjursattacker i den branta terrängen.
Forskare har under lång tid följt snöleoparder och deras främsta bytesdjur – den sibiriska stenbocken – i Tostbergen i Mongoliet.
Studien visar att snöleoparderna tydligt föredrar att jaga fullvuxna stenbockshanar, trots att honorna är betydligt mindre och till synes ett lättare byte. En vuxen hane kan väga upp till 100 kilo, medan honorna oftast väger mellan 35 och 45 kilo.
– De flesta kattdjur väljer byten som är lika stora eller mindre än dem själva. Snöleoparder däremot väljer aktivt mycket större byten. Det är ett intressant resultat som också speglar den speciella miljö som dessa djur lever i, säger Örjan Johansson, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet och Snow Leopard Trust, i ett pressmeddelande.
Sexuell framgång kan bli nackdel
Enligt forskarna gör hanarnas stora kroppar att de rör sig långsammare i den branta terrängen, vilket gör det svårare för dem att undkomma snöleopardernas attacker.
– Snöleopardernas jaktmetod, att anfalla från ovan i brant terräng, innebär att byten som är smidiga och snabba har större chans att undkomma, oavsett storlek, säger Örjan Johansson.
– Storleken och hornen gör stenbockarna mer dominanta i konkurrensen om honor men innebär samtidigt att de löper större risk att bli tagna av snöleoparder. Det kan vara ett exempel på sexuellt handikapp, att något som ger större framgång hos honorna också är en nackdel, fortsätter han.
Till skillnad från till exempel påfågeln, där honorna väljer hanar med praktfulla fjädrar som också ökar risken att bli upptäckta av rovdjur, är det hos stenbockar framför allt konkurrensen mellan hanar som driver fram större kroppsstorlek och kraftiga horn. Under brunsten samlas de i stora grupper där dominant beteende och slagsmål avgör social status.
Skiftar byte under våren
Under våren sker ett tydligt skifte när det gäller snöleopardernas byten. Då jagar de i högre grad nyfödda killingar och dräktiga honor, medan preferensen för stora hannar minskar.
– Små killingar har inte utvecklat den smidighet och snabbhet som krävs för att komma undan. Stenbockshonorna förlorar mycket av sin smidighet under sen dräktighet vilket gör dem till lättare byten, säger Örjan Johansson.
Studien visar att terrängen kan påverka rovdjursjakt, vilket är viktigt för att förstå snöleopardens ekologi. Det kan också få konsekvenser för bevarande av stenbockar, eftersom både snöleoparder och troféjägare föredrar stora hanar.
Snöleoparden väljer aktivt sina byten. Bild: Depositphotos
Så gjordes studien
För att undersöka val av byte har forskarna försett snöleoparder med gps-halsband. Signalerna visar när snöleoparderna har stannat till på en plats, vilket kan betyda att de har tagit ett byte.
Sammanlagt har forskarna hittat 150 platser med bytesrester från stenbock som dödats av 22 snöleoparder. Kön och ålder på stenbockarna bestämdes utifrån hornform, hornsegment och tandstatus.
Stenbockspopulation observerades under sex år. Observationerna av 3761 stenbockar gjorde det möjligt att jämföra tillgången på olika ålders- och könsgrupper med de faktiska bytena – och därmed visa att snöleoparderna aktivt föredrar vissa kategorier.
Forskningen är en del av Snow Leopard Trusts långtidsstudie om snöleoparder
En ny sorts PFAS-ämnen har upptäckts hos vilda djur. Kemikalierna lagras i fettvävnad snarare än i blod och lever – vilket utmanar tidigare kunskap om hur PFAS sprids i djur och människor. Fynden väcker farhågor för effekter på både ekosystem och hälsa i Arktis.
En ny studie vid Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet avslöjar fem tidigare okända PFAS-ämnen hos vilda djur. De nya ämnena är högfluorerade och fettlösliga, och skiljer sig från vanliga PFAS som framför allt ansamlas i lever och blod.
Lagras i fett
De nya ämnena har hittats i späck – fettrik vävnad. Det är första gången forskare kan visa att högfluorerade PFAS kan lagras främst i fett, något som utmanar tidigare uppfattningar om hur dessa ämnen beter sig i kroppen.
– Forskningen har hittills fokuserat på en undergrupp av PFAS som är ”laddad” eller ”polär”, och därför interagerar främst med proteiner. Resultaten av den här studien visar att vi har förbisett PFAS som är neutrala och kan interagera och ackumuleras i neutrala fetter som späck, säger forskaren Mélanie Lauria, tidigare doktorand vid Institutionen för miljövetenskap, Stockholms universitet, i ett pressmeddelande.
Vävnadsprover från späckhuggare
Med hjälp av avancerad masspektrometri har forskarna analyserat vävnadsprover som tagits från späckhuggare på Grönland och i Sverige.
De nyligen identifierade föreningarna stod för upp till 75 procent av de fluorhaltiga ämnena i späck, men var inte möjliga att påvisa i levervävnad. Detta visar att de enbart interagerar med fetter.
– De här fynden tyder på att vi kan ha underskattat PFAS-belastningen hos marina däggdjur. Späck kan utgöra upp till hälften av ett marint däggdjurs kroppsmassa, så om inte hänsyn tas till PFAS-ämnen som ansamlas i fett finns risken att mätningarna missar flera ämnen i bedömningen av exponeringen, säger Jonathan Benskin, professor vid Institutionen för miljövetenskap vid Stockholms universitet.
Ekosystem kan påverkas
Forskarna menar att övervakningen bör utvidgas till att även omfatta fettlösliga PFAS, för att bättre förstå den totala exponeringen i arktiska ekosystem. Studien väcker också frågor om effekter på arter högst upp i näringskedjan– och därmed på människor i regioner där marina däggdjur ingår i kosten.
Många svenskar bekymrar sig för hur barnafödande påverkar klimatet – och hur miljöproblem kan påverka barnens liv i framtiden. Samtidigt tycks oron för klimatförändringar inte styra valet att skaffa barn, visar en studie.
Väljer vi i Sverige att skaffa färre barn på grund av oro för klimatförändringar?I årtionden har forskare debatterat miljökonsekvenserna av befolkningsstorlek och barnafödande, utan att nå enighet.
– I media har det skrivits många artiklar om människor som är så oroliga över klimatförändringarna att de väljer att inte skaffa barn. Men om detta är vanligt eller inte har inte undersökts ordentligt. Därför bestämde vi oss för att gräva djupare i den här frågan, säger Malcolm Fairbrother, professor i sociologi vid Institutet för framtidsstudier, i ett pressmeddelande.
Oro för planeten styr inte val
Forskarna kan i två opionionsundersökningar visa att många svenskar anser att miljöhänsyn bör påverka beslutet att skaffa barn. Många uttrycker oro för överbefolkning och framtida livskvalitet för barn. Samtidigt visar studien att miljöhänsyn inte har något tydligt samband med hur många barn människor faktiskt har eller planerar att skaffa.
– Generellt sett verkar svenskar hålla med om att man bör begränsa barnafödandet av miljöskäl. Vi finner dock inte tydligt att detta har någon större effekt på det egna valet att skaffa barn, säger Martin Kolk, docent i demografi.
Kan påverka framtida trender
Forskarna menar att även om miljön inte tycks påverka barnafödande för majoriteten av svenskarna, bör de utbredda uppfattningarna om sambandet mellan barn och miljöpåverkan undersökas vidare.
– Oro för miljön kan ändra samhällets normer och narrativ kring barnafödande, och därigenom potentiellt påverka framtida trender i barnafödande, och psykiskt välbefinnande hos föräldrar. Vi bör bättre förstå den oro som miljömedvetna människor kan ha när de funderar på att skaffa barn, säger Kirsti Jylhä, forskare i psykologi.
De två opinionsundersökningarna, med representativt urval, hade 8027 respektive 683 deltagare.
Brunråttorna breder ut sig i storstäderna, men nu kan deras framfart hejdas. Forskare har utvecklat en ny metod som med hjälp av ljudvågor lurar råttornas hjärna och skrämmer bort dem – helt utan att skada djuren.
Problemen med råttor ökar i svenska städer, framför allt i Stockholms, Skånes och Västra Götalands län. Det handlar om brunråttan som trivs bra i källare och avlopp. Den gnager sönder byggnader och livsmedel, men kan också sprida virus och bakterier till människor.
Reflex får råttan att fly platsen
Samtidigt som råttorna blir allt fler har lagstiftningen mot kemiska bekämpningsmedel skärpts. Men nu har forskare vid Luleå tekniska universitet utvecklat en ny metod som bekämpar råttor utan att använda gifter eller skada djuren. Genom obehagliga ljudsignaler aktiveras råttornas flyktreflex, vilket får dem att lämna platsen frivilligt.
– Vi har utvecklat ett sätt att simulera akuta hot genom ljud för råttan. Det handlar inte om volym, utan om att påverka det undermedvetna med rätt typ av signaler så att råttan flyr, säger Örjan Johansson, professor i teknisk akustik vid Luleå tekniska universitet i ett pressmeddelande.
Liknar eget varningssystem
I en forskningsstudie testades tekniken med ultraljud i ett flerbostadshus med kända råttproblem. Tester genomfördes i kontrollerade miljöer som ett rum, en korridor och en skrubb.
Ljudmönstren är designade för att aktivera råttans limbiska system – hjärnans centrum för rädsla. De efterliknar varningsljuden som råttorna själva skapar genom att gnissla tänder och toppvärdena överstiger 100 decibel på en meters avstånd. Tekniken bygger på flera års forskning inom bioakustik och ljuddesign.
– Det handlar om att lura hjärnan att tro att något farligt närmar sig, utan att det faktiskt sker. Till skillnad från enklare elektroniska avskräckare, som djur ofta vänjer sig vid, är dessa signaler designade för att skapa en reflexmässig reaktion, säger Örjan Johansson.
Fler djur reagerar på signaler
Studien ingår i en större forskningssatsning inom bioakustik där forskarna undersöker hur olika djurarter reagerar på ljud. Forskargruppen har även sett tidiga resultat på reflexmässigt flyktbeteende hos både myggor och marina däggdjur, som sälar, när de utsätts för artspecifikt utformade ljudsignaler.
– Vi ser lovande resultat hos flera arter, men råttor är de första djuren där vi kan visa vetenskapligt validerad effekt i praktiska tester. Vi arbetar nu vidare med att kartlägga exakt hur ljudsignalerna ska alstras effektivt och designas i relation till olika arters perception, säger Örjan Johansson.
Hur mycket ett spädbarn gråter styrs till stor del av generna – och det finns troligen inte så mycket föräldrarna kan göra åt det. Det visar en ny svensk tvillingstudie från Uppsala universitet och Karolinska institutet.
I en studie har forskare undersökt hur arv och miljö påverkar spädbarns gråt under de första månaderna i livet. Studien bygger på enkätsvar från föräldrar till 1 000 tvillingar i Sverige. Föräldrarna fick besvara frågor om barnens sömn, gråt och förmåga att komma till ro både när tvillingarna var två och fem månader gamla.
Gener styr gråten
Tydligast resultat syntes när forskarna analyserade hur lång tid per dag som barnen grät.
– Det vi hittade var att gråt till stor del är ärftligt, säger Charlotte Viktorsson som är postdoktor i psykologi vid Uppsala universitet i ett pressmeddelande.
Vid två månaders ålder förklarar generna cirka 50 procent av hur mycket barnen gråter. Vid fem månaders ålder förklarar generna upp till 70 procent av variationen.
– För föräldrar kan det kanske vara en tröst att veta att det främst handlar om gener och att de själva har begränsad möjlighet att påverka hur mycket barnet gråter, fortsätter Charlotte Viktorsson.
Gråt som inte kan förklaras av generna beror på det som forskarna kallar ”unik miljö” – faktorer i barnens omgivning eller livssituation som är unika för varje barn.
Bebisens ålder påverkar hur lätt eller svårt det är att komma till ro. Bild Depositphotos
Så mycket gråter spädbarn per dygn
Föräldrarna som deltog i studien fick svara på frågor om hur länge barnen grät, hur ofta de vaknade på natten och hur lång tid det tog för dem att komma till ro.
Enligt studien fanns stora individuella skillnader. Vissa barn kunde vakna upp till tio gånger per natt. Vid två månaders ålder grät bebisarna i genomsnitt 72 minuter per dygn. De vaknade 2,2 gånger per natt. Det tog cirka 20 minuter för dem att komma till ro.
Vid fem månaders ålder grät spädbarnen i genomsnitt 47 minuter per dygn och vaknade 2,1 gånger per natt. Det tog ungefär 14 minuter att komma till ro.
Miljön spelar roll för att somna
Forskarna har också analyserat hur många gånger barnen vaknade på natten. Här spelade generna mindre roll. Antalet uppvaknanden påverkas främst av miljöfaktorer, till exempel sömnrutiner och omgivningen barnet sover i.
I enkäten fick föräldrarna även ange hur lång tid det gick från att barnen lades till att de somnade.
− Hur snabbt spädbarnen kom till ro berodde primärt på miljön vid två månaders ålder, men vid fem månader hade gener fått en viss betydelse. Detta speglar den snabba utvecklingen hos spädbarn, och kan eventuellt tyda på att föräldrarnas insatser kring insomnandet kan ha störst effekt under de första månaderna, säger Charlotte Viktorsson.
Mer forskning om sömnrutiner
Det är dock svårt att dra slutsatser om vilka insatser som är effektiva utifrån den här typen av observationsstudie.
− Även om vi inte kan se vilka specifika miljöfaktorer som påverkar antalet uppvaknanden eller hur lång tid det tar för dem att komma till ro, pekar den här studien ut riktningen för kommande studier med fokus på sömnrutiner, säger Charlotte Viktorsson.
Forskarna har följt tvillingarna fram till 36 månaders ålder, vilket kommer göra det möjligt att se hur sömn och gråt utvecklas när barnen blir äldre.
Så gjordes tvillingstudien
Deltagarna rekryterades via brev som skickades till familjer med tvillingar i åldern 1–2 månader. För att kunna ringa in hur stor del av ett beteende som är genetiskt jämförde forskarna enäggstvillingar med tvåäggstvillingar.
Fördelen med att studera tvillingar är att de delar viktiga faktorer som hemmiljö, familjesituation och socioekonomisk status.
Om enäggstvillingar blir mer lika varandra än vad tvåäggstvillingarna blir i termer av en viss egenskap, till exempel hur mycket de gråter, ses det som ett uttryck för genernas betydelse för den egenskapen.
Förändrad markanvändning minskar inte bara antalet insekter – den ökar även risken för inavel bland svenska fjärilar. Särkilt hotade är fjärilar med speciella krav på sin livsmiljö. Det visar en studie vid Lunds universitet.
Förlusten av gräsmarker i södra Sverige har påverkat den genetiska variationen hos tre vanliga gräsmarksfjärilar: puktörneblåvinge, ljungblåvinge och ängsblåvinge. Särskilt utsatta är specialiserade arter som ängsblåvingen. Det visar en avhandling från Lunds universitet.
– Populationerna av ängsblåvinge är i dag mer isolerade än tidigare, vilket lett till ökad inavel och att skadliga mutationer blivit vanligare. Det här påverkar artens möjlighet att överleva på sikt, säger biologiforskaren Zachary Nolen vid Lunds universitet i ett pressmeddelande.
Naturbetesmarker är några av Sveriges mest artrika naturtyper, men deras utbredning har minskat kraftigt i takt med ett allt intensivare jordbruk och igenväxning. Detta påverkar särskilt arter som är beroende av specifika livsmiljöer, till exempel vissa fjärilar som trängs undan när marker förändras eller försvinner.
Inavel ett nytt problem
Zachary Nolens studier visar att puktörneblåvingen har klarat sig bättre än ängsblåvingen. Förklaringen är att den har behållit sin genetiska variationen tack vare bättre kontakt mellan olika populationer.
Jämförelser mellan moderna fjärilsprover och historiska museiprover visar att inavel hos ängsblåvingen är ett relativt nytt fenomen, som är kopplat till de senaste decenniernas förändrade markanvändning.
– Inavel kan vara vanligare än vi tidigare trott bland svenska gräsmarksinsekter. Genetiska data ger oss ett verktyg att identifiera vilka arter och områden som är mest sårbara, säger Zachary Nolen.
Livsmiljöer behöver återställas
Resultaten ger viktig vägledning i arbetet med att återställa naturmiljöer – i linje med EU:s nya naturrestaureringslag från 2024. Genom att återknyta fragmenterade livsmiljöer kan spridningen mellan populationer förbättras och risken för inavel minska.
– Vi behöver återställa mer sammanhängande habitat i landskapet. Det är avgörande om vi vill bevara både arterna och deras genetiska variation, säger Zachary Nolen i pressmeddelandet.
Forskare vid Katastrofmedicinskt centrum och Linköpings universitet har utvecklat en gel med levande hudceller – ett material som skulle kunna beskrivas som ”hud på spruta”. Gelen kan 3D-printas till ett transplantat och har visat lovande resultat i försök på möss. På sikt kan tekniken bli ett nytt sätt att behandla brännskador och svårläkta sår.
Hudens skyddande roll märks först vid skada och vid brännskador kan det vara livsavgörande att snabbt återställa hudbarriären.
Stora brännskador behandlas ofta med transplantation av den översta delen av huden som främst består av en enda celltyp. När endast denna del av huden transplanteras uppstår ofta kraftig ärrbildning.
Försök att återskapa läderhud
Under överhuden finns läderhuden som är ett tjockare lager med blodkärl, nerver, hårsäckar och strukturer som är viktiga för hudens funktion och elasticitet. Men att transplantera läderhuden är sällan ett alternativ eftersom ingreppet skapar ett lika stort sår som det som ska läkas.
Knäckfrågan för forskare är att skapa ny hud som inte blir ärrvävnad utan fungerande läderhud. I en studie har en lösning på problemet undersökts.
– Läderhuden är så komplicerad att vi inte kan odla den i ett labb. Vi vet inte ens alla beståndsdelar i läderhuden. Därför tänker vi, och många andra, att vi kanske kan transplantera byggstenarna och sen låta kroppen själv göra läderhuden, säger Johan Junker, forskare vid Katastrofmedicinskt centrum och docent i plastikkirurgi vid Linköpings universitet i ett pressmeddelande.
”Hud på spruta”
Bindvävsceller, fibroblaster, är den vanligaste celltypen i läderhuden och kan odlas i labb. De kan även utvecklas till specialiserade celler. Forskare låter dem växa på små porösa gelatinkulor som liknar hudens kollagen. Men i flytande form fastnar inte kulorna i såret. För att få kulorna att stanna kvar blandas de med en gel av hyaluronsyra som är ett kroppseget ämne. Med hjälp av så kallad klick-kemi binds kulor och gel ihop till en sammanhängande massa – en slags ”hud på spruta”.
– Gelen har en speciell egenskap som innebär att när den utsätts för lätt tryck så blir den lättflytande. Du kan trycka ut den genom en spruta på exempelvis ett sår, och när den kommit ut blir den geléaktig igen. Det skapar också möjligheten att 3D-printa gelen med cellerna i, säger Daniel Aili, professor i molekylär fysik vid Linköpings universitet.
Patientens egna celler odlas
I den aktuella studien har forskarna 3D-printat små puckar som placerats under huden på möss. Resultaten pekar på teknikens potential att användas för att från en minimal hudbiopsi odla patientens egna celler, som sedan 3D-printas till ett transplantat som appliceras på skadan.
– Vi ser att cellerna överlever och det är tydligt att de producerar olika ämnen som behövs för att skapa ny läderhud. Dessutom bildas blodkärl i transplantaten, vilket är viktigt för att vävnaden ska överleva i kroppen. Vi tycker att det här materialet är mycket lovande, säger Johan Junker.
Trådarna av hydrogel kan formas till mini-rör. Bild: Magnus Johansson, Linköpings universitet
Små rör för blodförsörjning
Blodkärl är avgörande för odlade vävnader och miniversioner av organ, organoider. Men hittills har bristen på blodförsörjning för transport av syre och näring till cellerna begränsat storleken på sådana vävnadsmodeller. Men forskarna vid Linköpings universitet kan vara nära en lösning. I en annan studie beskriver de hur man tillverkar trådar av hydrogel, ett material som till 98 procent består av vatten.
– Trådarna av hydrogel blir ganska elastiska, så vi kan slå knutar på dem. Vi visar också att de kan formas till mini-rör, som vi kan pumpa vätska genom eller låta blodkärlsceller växa i, säger Daniel Aili.
De så kallade minirören – eller perfuserbara flödeskanaler – kan bana väg för att skapa blodkärl i odlade vävnader som organoider.
Fästinglarver har länge ansetts ofarliga – till skillnad från vuxna fästingar som kan sprida sjukdomar som borrelia och TBE. Men pågående forskning visar att även larverna kan bära på olika smittoämnen.
Fästingen kläcks först från ägg till en liten larv som liknar en vuxen fästing, men med bara sex ben. Larven utvecklas sedan till en nymf med åtta ben, och därefter till en vuxen hona eller hane.
För att kunna utvecklas måste fästingen suga i sig blod från ett värddjur. Under dessa måltider kan den smittas av bakterier, virus eller parasiter – som sedan kan spridas vidare till nya värdar, inklusive människor.
Smittoämnen i flera stadier
Tidigare har man trott att fästinglarver inte kan vara infekterade eftersom de ännu inte sugit blod. Men preliminära resultat från en pågående studie visar att flera olika patogener, smittoämnen, faktiskt kan föras vidare från fästinghonan till ägget – och därmed även till larverna.
– Senast förra sommaren hörde jag på radion att man inte behöver vara orolig om man fått en fästinglarv på sig, något som nu kanske måste omvärderas, säger Thérese Janzén, doktor i miljövetenskap vid Södertörns högskola i ett pressmeddelande.
Fästingar i stadsmiljö
Hon ingår i en forskargrupp från Södertörns högskola som, tillsammans med Region Jönköpings län, undersökt fästingar från urbana områden i Estland och Lettland.
Ett syfte med de pågående studierna är att kartlägga hur vanligt det är med fästingar som bär på smittämnen som kan orsaka sjukdomar – något som väntas öka i takt med att ett varmare klimat gör att fästingar kan vara aktiva året runt i allt fler områden.
Förutom att ha hittat flera olika patogener i fästinglarver har forskarna också sett att fästingar är vanliga i stadens grönområden. Detta bekräftar tidigare studier från Stockholms län.
Viktigt kolla kroppen
För närvarande är borrelia och TBE de vanligaste fästingöverförda sjukdomarna runt Östersjön.
– Mot TBE finns det effektiva vaccin, men inte mot borrelia. Det tar längre tid att bli infekterad av borreliabakterien än av TBE, som överförs direkt. Om man är vaccinerad mot TBE och regelbundet kontrollerar sig och tar bort fästingar inom ett dygn, är risken för att drabbas av infektioner efter ett fästingbett mycket låg. Med dessa enkla knep kan vi fortsätta att njuta av naturen, säger Thérese Janzén.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
