Barn vill förstå vad som händer i vården, bli lyssnade på och få möjlighet att påverka sådant som rör dem själva. Samtidigt kan de flesta barn inte bära ansvar för stora medicinska beslut. Det visar två nya studier.
Forskare vid bland annat Röda Korsets Högskola har genomfört en systematisk litteraturöversikt av 28 internationella studier om barn mellan 3 och 12 år. De har också undersökt hur barn i förskoleåldern vill delta i vårdbesök inom barnhälsovården, både enligt dem själva och deras vårdnadshavare.
Resultaten visar att barns delaktighet handlar om mer än att fatta beslut. Att få information, ställa frågor och påverka små praktiska delar av vården upplevs som viktigt.
– Barn vill bli sedda som egna individer och få möjlighet att uttrycka sina tankar och önskemål, säger Merja Hietanen, doktorand vid Röda Korsets Högskola.
Små beslut skapar trygghet
Barn vill ofta kunna påverka sådant som vilken arm ett vaccin ska tas i, när ett blodprov ska genomföras eller få välja plåster efteråt. Sådana små val kan bidra till ökad trygghet och känsla av kontroll.
– Barnen ville ofta påverka själva situationen och hur vården genomfördes, men de flesta ville inte fatta de större besluten själva, säger Merja Hietanen.
Studierna visar också att barn deltar på olika sätt. Vissa ställer frågor och vill vara aktiva, medan andra uttrycker sig genom kroppsspråk, pauser eller protester när något känns obehagligt.
Tydlig och åldersanpassad information är central för att barn ska känna sig delaktiga. När vårdpersonal lyssnar, förklarar och inkluderar barnet i samtal ökar möjligheterna till aktivt deltagande.
Trygghet och relationer spelar också stor roll. Barn uppskattade att träffa samma vårdpersonal vid återkommande besök och att ha en stödjande förälder med sig. Lugna och vänliga möten, lek och humor kunde minska oro och underlätta deltagande.
Barns röster behöver få större utrymme
Forskarna jämförde också barnens perspektiv med hur föräldrar och vårdpersonal uppfattar barns önskemål om delaktighet. Resultaten visar att vuxnas tolkningar inte alltid överensstämmer med barnens egna erfarenheter.
Rädsla, stress och obekanta miljöer kan göra det svårt för barn att uttrycka sig. Studien visar också att vuxna ibland, ofta omedvetet, begränsar barns möjligheter att delta genom att prata över huvudet på dem eller fatta beslut utan att involvera barnet.
Digitala kommunikationsverktyg lyfts fram som ett möjligt stöd för att stärka barns delaktighet, men forskarna efterlyser mer kunskap om hur sådana lösningar bäst kan användas.
– Resultaten stärker principerna för barncentrerad vård och FN:s barnkonvention. Studierna visar att även yngre barn kan vara meningsfullt delaktiga i vården om de får stöd, information och valmöjligheter som är anpassade efter deras ålder och mognad.
Forskare vid SLU har testat en metod som gör det möjligt att följa hur daggmaskar gräver i jorden. Det kan ge svar på hur maskarnas dolda arbete under markytan påverkas av faktorer som fukt, temperatur och jordbearbetning.
Daggmaskar spelar en viktig roll i en välfungerande jord. När de rör sig genom marken skapar de gångar som fungerar som kanaler för vatten, luft och växtrötter. De blandar också jorden och bidrar till att göra näringsämnen mer tillgängliga för växter och mikroorganismer.
Trots daggmaskarnas betydelse har det varit svårt att mäta hur mycket de faktiskt gräver under naturliga förhållanden, eftersom deras aktivitet sker dolt under markytan. Nu har forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, testat en metod som gör det möjligt att övervaka maskarnas grävande direkt i fält.
Maskarnas gångar skannas
Metoden använder specialdesignade cylindrar med öppningar på ovansidan, i botten och på sidorna. Det gör att daggmaskarna kan röra sig fritt in och ut. Cylindrarna installeras i marken och tas sedan upp med jämna mellanrum för att röntgenskannas. Skanningen ger detaljerade 3D-bilder som gör det möjligt att analysera maskarnas gångsystem. Det går även att se volym, förgreningsmönster och form.
− Genom att jämföra bilder från olika tidpunkter kunde vi fastställa när nya gångar grävdes, om befintliga gångar förblev öppna och när gångarna försvann. Det här gjorde det också möjligt att beräkna grävhastigheten. Utifrån gångarnas diameter kunde vi dessutom skilja mellan gångar som grävts av olika typer av daggmaskar, säger doktoranden Rebecca ter Borg som lett studien vid SLU.
Röntgenskanning av en cylinder som varit nedgrävd i marken visar gångar skapade av daggmaskar. Bild A visar gångar från grunt grävande maskar, bild B från djupgrävande maskar och bild C det totala nätverket av maskgångar. Gångarna från de grunt grävande maskarna består av ett stort antal mindre gångar i alla riktningar, som ofta är tillfälliga. De djupgrävande maskarna skapar i stället en mer tydlig huvudgång med förgreningar. Bild: Rebecca ter Borg et al, Geoderma.
Lever på olika djup
Vissa arter av daggmaskar lever främst i de översta 30 centimetrarna av marken, där de livnär sig på organiskt material. Andra gräver betydligt djupare gångar. Arterna som lever i matjorden kallas endogeiska, medan de djupgrävande arterna kallas aneciska daggmaskar.
− Studien avslöjade tydliga skillnader mellan maskgrupperna. Aneiska daggmaskar skapade få stora, vertikala och långvariga gångar, som stod för ungefär 40 procent av den totala gångvolymen. Endogeiska daggmaskar producerade däremot många mindre och mer tillfälliga gångar, säger Rebecca ter Borg.
Cylindrarna testades i en åkermark i Uppsala och skannades tre gånger mellan vår och höst. Resultaten visade att grävhastigheten varierade under säsongen och var som högst när marken var fuktig. Med hjälp av mätningarna uppskattade forskarna att det skulle ta ungefär 20–40 år för daggmaskarna att gräva sig igenom alla kubikcentimeter i matjorden på det aktuella fältet.
Beskuren bild av cylindrarna där maskarna fritt kunde röra sig in och ut. Bild: Rebecca ter Borg, SLU
Aktivitet kan följas över tid
Enligt forskarna ger metoden nya möjligheter att studera hur daggmaskarnas aktivitet förändras över tid och under olika markförhållanden. Framtida studier kan till exempel undersöka hur grävandet påverkas av markfuktighet och temperatur, hur daggmaskarna återhämtar sig efter jordbearbetning och hur de påverkas av extrema väderförhållanden.
− Genom den här metoden kan vi öka förståelsen för hur daggmaskar reagerar på till exempel markfuktighet, temperatur och störningar som jordbearbetning. Det gör att vi bättre kan förstå hur framtida klimat, markanvändning och brukningsmetoder påverkar maskar och de funktioner i marken som de stödjer. Den här kunskapen skulle kunna hjälpa lantbrukare att välja brukningsmetoder som främjar daggmaskar som ”gratisarbetare” i marken, säger Rebecca ter Borg.
Majoriteten av små barn i Sverige får i sig tillräckligt med D-vitamin – även om intaget är för lågt hos vissa. Det framgår av en studie på drygt 1800 barn i Sverige.
Under 2018 kom Livsmedelsverket med nya regler för D-vitaminberikning av vissa livsmedel, till exempel mjölk, fil, yoghurt och matfetter. Syftet med förändringen var att fler ska få i sig tillräckligt med D-vitamin från mat.
Nu har forskare undersökt hur de nya reglerna har påverkat små barns intag av D-vitamin, som bland annat är viktigt för att bygga upp ett starkt skelett och friska tänder.
Studien omfattar drygt 1 000 barn i åldern 18 månader och över 700 fyraåringar.
Lågt intag men ingen brist
Resultaten visar att 16 procent av 1,5-åringarna och 61 procent av fyraåringarna fick i sig mindre än det genomsnittliga behovet av D-vitamin, motsvarande 7,5 mikrogram per dag, via kost och D-vitamindroppar.
Ingen hade dock brist på D-vitamin och för majoriteten var nivåerna tillräckliga hos både de yngre, 93 procent, och äldre barnen, 96 procent.
För 1,5-åringarna var de viktigaste källorna D-vitamindroppar samt berikade mejeriprodukter, gröt och flingor. Bland fyraåringarna kom det största intaget från mejeriprodukter och smörgåsfetter.
Växtbaserat mer klimatvänligt
Mejeriprodukter bidrar samtidigt till kostrelaterade utsläpp av växthusgaser. Analysen visar att berikade smörgåsfetter och växtbaserade produkter innehåller mest D-vitamin i förhållande till sin miljöpåverkan, vilket gör dem till mer klimatvänliga källor till vitaminet.
Bakom studien står forskare vid Göteborgs universitet, Livsmedelsverket och forskningsinstitutet RISE.
– Vi har haft ett mycket bra samarbete med Livsmedelsverket, och våra resultat visar den stora betydelsen av berikade mejeriprodukter för D-vitaminintaget bland de små barnen i Sverige, framför allt när användningen av D-droppar avtar, säger André Hesselink, dietist och doktorand inom klinisk nutrition vid Göteborgs universitet, i ett pressmeddelande.
– Dessutom ger utvidgningen av det obligatoriska berikningsprogrammet möjlighet för växtbaserade alternativ att spela en större roll i att framöver säkerställa ett tillräckligt intag av D-vitamin och minska klimatpåverkan från våra kostvanor, fortsätter han.
Data har hämtats från undersökningen Riksmaten småbarn 2021-2024.
D-vitamin
Behövs bland annat för att bilda starka tänder och skelett
Är ett av få vitaminer vi riskerar att få för lite av
Lagras i kroppen över tid
Intas via kosten, främst fet fisk och berikade livsmedel
Bildas i huden vid solexponering (mörk hud kräver mer soltid)
För barn 0-2 år rekommenderas D-droppar som komplement
En liten filt av ull som sveps runt ett barn som föds dött eller förloras under graviditet kan göra stor skillnad i en akut förlustsituation. Det visar en konstnärlig avhandling från Göteborgs universitet.
I en avhandling från Göteborgs universitet har Birgitta Nordström, textilkonstnär och doktorand, undersökt hur särskilt utformade svepefiltar kan användas av vårdpersonal när föräldrar förlorar sitt barn eller väntade foster. Svepefiltarna har utvecklats och testats i samarbete med barnmorskor och undersköterskor inom svensk förlossnings- och gynekologisk vård.
– Till skillnad från vanliga sjukhustextilier som tvättas och återanvänds är svepefiltarna avsedda enbart för det enskilda barnet. Det är bara en liten filt – men den gör skillnad, säger Birgitta Nordström, textilkonstnär och doktorand på HDK-Valand – Högskolan för konst och design vid Göteborgs universitet.
Till en början ville hon väva så mjukt som möjligt med material som silke, linne och merinoull.
– Men i mötet med barnmorskor blev det tydligt att filtarna måste vara stadiga för att kunna hålla ett barn som har förlorat sin kroppsspänning.
I dialog med vårdpersonal utvecklade hon därför ett tyg som till övervägande del består av ull och som kombinerar stabilitet med ett återhållet uttryck.
– Jag provade olika färger och mönster men landade i en återhållen färgskala. Filtens design får inte stå i vägen för att få minnesbilder av barnet. Det har varit en process där verkligheten löpande har fått informera textilen.
Textila handlingar spelar central roll i hur vi möter döden
Utöver stabilitet är absorption och temperatur viktiga egenskaper. Barnet behöver hållas kallt under tiden föräldrarna är kvar på sjukhuset för att ta avsked.
– Att hålla ett kallt barn i famnen är djupt skrämmande. Genom att svepa filten runt kroppen får föräldrarna en känsla av värme när de håller om sitt barn.
Forskningen visar att textila handlingar – att svepa, bädda om och hålla – spelar en central roll i hur vi möter döden. Svepefiltarna bidrar till ökad värdighet och hjälper föräldrar att skapa taktila minnen, alltså fysiska förnimmelser, av barnet.
– Det är en väldig skillnad på att se sitt förlorade foster i ett bäcken eller en blöja jämfört med insvept i en varm filt. Det ord som barnmorskorna hela tiden återkommer till i sina svar i studien är just att det handlar om värdighet.
Det finns också ett värde i att ha något att erbjuda föräldrarna i deras svåra stund. I stället för en filt med en sjukhuslogotyp kan de få en filt som tillhör det enskilda barnet. Vårdpersonalen i Birgitta Nordströms studier är tydliga med att filtarna bör finnas på avdelningarna permanent.
– Jag skulle inte vilja påstå att filten handlar om tröst, för jag tror inte det finns någon tröst att finna i den omedelbara förlustsituationen. Men filten kan ge en textil omsorg. För personalen innebär filten ett konkret stöd i en svår situation. Den finns där när orden inte räcker till.
En studie visar att blomrika vägkanter kan fungera som viktiga livsmiljöer för humlor, men hur intensiv trafiken är spelar en avgörande roll. I områden med lite trafik finns fler bon och färre döda humlor, medan vägar med många fordon kan innebära risker för de surrande insekterna.
En studie vid Lunds universitet har undersökt vilken betydelse blomrika vägkanter har för humlor. Sådana vägkanter kan fungera som viktiga livsmiljöer för växter och ge föda åt pollinerande insekter. Samtidigt innebär livet nära vägar även risker. Trafik och buller kan störa insekterna och det finns även en risk att de dödas av bilar på vägarna.
Fler döda humlor vid vägar med tät trafik
Kartläggningen omfattar 60 vägkanter i Skåne. Till sin hjälp hade forskarna specialtränade hundar som lärt sig att sniffa efter humlebon. Forskarna jämförde antalet levande och döda humlor längs vägar med olika trafikintensitet. Resultaten visar att antalet döda humlor var högre vid vägar med tät trafik än vid vägar med lägre trafikflöden.
– Längs de minst trafikerade vägarna hittade vi knappt några döda humlor alls, men redan vid runt 4 000 fordon per dygn hittade vi fler döda än levande humlor under våra inventeringar, säger Sofia Blomqvist, doktorand vid Lunds universitet, i ett pressmeddelande.
Bon i vägkanter utan trafik
Till forskarnas förvåning hittades nästan inga humlebon i vägkanter längs normalt trafikerade vägar. De bon som påträffades låg nästan uteslutande i privata vägkanter utan trafik eller med mycket låga trafikflöden.
Studien visar alltså att det främst är vägkanter längs mindre trafikerade vägar som fungerar som boplatser för humlor. Samtidigt är dödligheten längs dessa vägsträckor låg. Eftersom en stor del av Sveriges vägnät består av lågtrafikerade vägar är forskarna hoppfulla om att blomrika vägkanter kan gynna humlor, förutsatt att naturvårdande insatser riktas mot dessa sträckor.
– Vissa sådana vägar är privata så markägare, allmänheten och vägföreningar har stora möjligheter att anpassa skötseln för att gynna den lokala floran och humlor. Många skulle säkert vara villiga att minska på klippningen för att hjälpa humlorna, säger Sofia Blomqvist.
Hunden Humla hjälpte forskarna att leta upp humlornas boplatser. Bild: Catrin Jakobsson
Blommor viktiga för pollinerare
I vägkanter växer ofta blommor som var vanligare förr, till exempel blåklockor, prästkragar och åkervädd. Många av arterna är viktiga för humlor och andra pollinerande insekter, men har minskat i takt med att deras naturliga livsmiljöer försvunnit.
I Trafikverkets miljöarbete ingår att identifiera artrika vägkanter och sedan anpassa deras skötsel för att gynna den biologiska mångfalden. Det kan handla om att minska på klippningen för att blommorna ska hinna sätta frö. Det blir även mer mat till de pollinerande insekterna.
Johan Rydlöv, sakkunnig vid Trafikverket, konstaterar att artrika vägkanter är viktiga ur flera perspektiv. De kan gynna olika växter och även hjälpa vissa arter att sprida sig.
– Andra studier har också visat att vägkantsbredden kan buffra delar av effekten från trafiken, säger Johan Rydlöv.
Även naturbetesmarker är viktiga
Forskarna bakom studien betonar samtidigt att satsningar på artrika vägkanter inte får riskera att sänka prioriteringen av skyddsinsatser gällande andra naturmiljöer.
– Även om anpassad skötsel längs lågtrafikerade vägar kan vara värdefull för att gynna biologisk mångfald bör denna typ av miljö inte ses som en ersättning för traditionella bevarandemiljöer som naturbetesmarker och slåtterängar, säger Sofia Blomqvist.
EU-mål ska skydda natur
Artrika vägkanter har lyfts som en av flera livsmiljöer i diskussionen om hur Sverige ska uppnå EU:s mål om 30 procent skyddad natur. I Sveriges restaureringsplan har ett av förslagen varit att det statliga stödet till enskilda vägar kan användas för restaurering av natur i vägkanter.
Is påskyndar aktivt nedbrytningen av järnmineral och kan frigöra mer järn än vad dagens klimatmodeller tar hänsyn till, visar en studie. Resultaten är viktiga för att kunna förutsäga hur näringskretslopp, kolinlagring och vattenkvalitet påverkas i polar- och bergsområden när klimatet blir varmare.
Cirka 17 procent av jordens landyta består av permafrost, och ytterligare stora områden fryser säsongsmässigt. I takt med att klimatet förändras blir frys-tö-cykler vanligare och permafrosten bryts ned.
Det leder till att processer kopplade till is kan frigöra järn och andra spårämnen i en omfattning som dagens klimat- och miljömodeller inte fångar. Järn är ett viktigt näringsämne som styr algtillväxt i sjöar och hav, binder kol i marken och påverkar vattnets färg och kvalitet. Förändringar i hur mycket järn som frigörs kan därför få följdeffekter genom hela ekosystem, från fjällbäckar till arktiska kustområden.
– För att förstå hur klimatförändringarna påverkar naturliga system måste vi också förstå kemin inne i isen, säger Jean‑François Boily, professor vid Kemiska institutionen på Umeå universitet.
Starkare bindning ger större effekt
Forskare vid Umeå universitet har undersökt hur olika lösta salter, som finns överallt i naturen, påverkar järnmineraler. De studerade särskilt upplösningen av goetit, ett rostfärgat järnmineral, som är vanligt i jordar, sediment och damm.
– Resultatet var anmärkningsvärt tydligt. Is ökade upplösningshastigheten för alla salter som binder till järn, och ju starkare bindning, desto större effekt, säger Jean‑François Boily.
– Det avslöjar en enkel tumregel: om man vet hur starkt ett ämne binder till järn kan man också uppskatta hur mycket is förstärker effekten.
Fluorid, som band starkast till järn i experimenten, frigjorde mer än fyra gånger så mycket järn i is som i flytande vatten. Sulfat, som binder svagare, gav en mindre men ändå tydlig ökning. Perklorat, som knappt alls samverkar med järn, gav ingen upplösning i någon av faserna.
Värdefullt verktyg för modellering
Förklaringen ligger i vad som händer när vatten fryser. Ämnen som inte kan införlivas i isen koncentreras till små fickor av kvarvarande vätska mellan iskristallerna. I dessa miljöer, där salthalten kan vara upp till 500 gånger högre, kan kemiska reaktioner gå betydligt snabbare.
Detta förklarar den ökade nedbrytning av mineral som forskarna observerade.
– Det som förvånade oss mest var hur konsekvent denna effekt var för de ämnen vi testade. Om mönstret gäller mer generellt skulle vi kunna förutsäga hur is förstärker nedbrytning av mineral utifrån en enda kemisk egenskap. Det skulle vara ett värdefullt verktyg för miljömodellering, säger Jean‑François Boily.
En studie visar ett tydligt samband mellan olika molntyper och trädens savflöde och transpiration i europeiska skogar. Forskarna har beräknat hur förändringar i molnigheten påverkar mängden fukt som träden avger till atmosfären, något som också påverkar vattnets kretslopp på jorden.
En stor grupp internationella forskare har undersökt molnens roll för trädens savflöde och transpiration (avdunstning från växter och andra organismer). Trädens transpiration är en viktig källa till fukt och stor för en stor andel av regn över land. För första gången har forskare nu tagit hjälp av markmätningar för att visa hur olika molntyper påverkar trädens savflöde och transpiration i skogar i Europa.
– Du har kanske smakat björksav någon dag på våren? Både savflödet inuti trädet och transpirationen kan kännas som naturliga underverk och är en del av det hydrologiska kretsloppet. De regleras av ett antal faktorer och processer som samverkar. I den här studien kan vi visa att molnigheten är en del som påverkar regleringen, säger Abhay Devasthale, forskningsledare inom SMHI:s meteorologiska forskning.
Resultaten visar att total molnighet minskar det maximala savflödet med upp till 40 procent. Men under vissa molniga förhållanden kan savflödet till och med vara större än vid klar himmel. Det återspeglar de olika strålningseffekterna hos olika molntyper.
En viktig slutsats är att låga och höga moln påverkar på olika sätt. Låga moln hämmar transpirationen genom att begränsa den inkommande strålningen, medan höga moln har en försumbar inverkan även vid molnigt väder.
– Dessa resultat understryker hur förändringar i molntäcke och molntyp kan förändra fuktflödet till atmosfären genom vegetationsfeedback, vilket påverkar regionala och globala vattenkretslopp, säger Abhay Devasthale.
Trädens savflöde och transpiration
Trädens savflöde och transpiration styrs bland annat av årstid, markfuktighet, ångtrycksunderskott (skillnaden mellan den faktiska och den maximalt möjliga mängden vattenånga som luften kan innehålla) och strålning. Dessa faktorer har olika betydelser under olika årstider.
Moln påverkar samtliga dessa faktorer. Variationer i molnigheten leder till variationer i solinstrålning, nederbörd och markfuktighet. Moln förändrar också ångtrycksunderskottet genom sina direkta och indirekta strålningseffekter.
Trädens transpiration är en viktig källa till fukt och står för cirka 40 procent av den totala nederbörden över land.
Satellitdata visade på färre låga moln och ökad transpiration
Efter att forskarna hade fastställt sambandet mellan molnighet och transpiration genom markmätningar använde de satellitdata för att undersöka de historiska trenderna för molnighet över skogar. Då kunde de uppskatta hur mycket fukt som tillförts eller avlägsnats av skogarna till följd av fröändringar i molnigheten.
Till exempel visade satellitdatan över de studerade nordiska markstationerna att de låga molnen har minskat med cirka 0,48 till 0,66 procent per decennium under sommarmånaderna de senaste 40 åren.
– Detta har sannolikt lett till ökad transpiration motsvarande ett utsläpp av ungefär 40 till 120 kubikmeter vatten per hektar och decennium till atmosfären, säger Abhay Devasthale.
Det stora intervallet i utsläpp av vatten beror på vilken typ av träd som finns i skogen; om det är björk, tall eller gran.
– Ett annat sätt att uttrycka resultatet är att minskningen av låga moln ger en ökning av transpirationen som motsvarar ungefär 0,6–1,2 millimeter nederbörd per år. Eller att man för varje decennium lägger till 3-7 stycken 58-åriga träd – det är medelåldern för ett träd – till de ungefär 600 träd som finns i varje hektar skog, förklarar Abhay.
Kraftig och varaktig viktminskning har tidigare kunnat kopplas till minskad risk för cancer och cancerrelaterad död, främst hos kvinnor. Två nya studier ger nu ledtrådar till varför risken minskar – och tyder på att kön, ämnesomsättning och genetik kan spela en avgörande roll.
Vid Göteborgs universitet görs den långsiktiga SOS‑studien (Swedish Obese Subjects) som undersöker effekter av långvarig viktminskning genom viktkirurgi. Drygt 4 000 personer med obesitas ingår, varav hälften genomgått viktkirurgi.
Nu har forskare utgått från SOS-studien i två nya studier som undersökt könsskillnader, insulinnivåer och långsiktiga cancerutfall samt om genetisk bakgrund kan påverka sambandet mellan obesitaskirurgi och minskad risk för bröstcancer.
Forskarna såg att viktkirurgi var kopplad till både lägre cancerrisk och lägre cancerrelaterad död hos kvinnor, men inte hos män. Sambandet var särskilt tydligt för kvinnospecifika cancerformer, såsom bröst‑ och gynekologisk cancer, och starkast hos kvinnor som hade höga insulinnivåer redan före operationen.
Resultaten pekar på att insulin kan vara en nyckelfaktor i sambandet mellan obesitas, viktminskning och cancer.
Vikten av genetisk bakgrund
När forskarna gick steget vidare och undersökte om genetisk bakgrund kan påverka sambandet mellan obesitaskirurgi och minskad risk för bröstcancer undersöktes kvinnor med obesitas som följts i upp till 33 år.
Det visade sig att kvinnor som bar på en vanlig genetisk variant i FTO‑genen – en gen som tidigare kopplats till både högt BMI och ökad bröstcancerrisk – uppvisade det tydligaste sambandet mellan kirurgi och lägre bröstcancerrisk. Hos dessa kvinnor var bröstcancerrisken cirka 47 procent lägre efter operation jämfört med sedvanlig obesitasbehandling.
Hos kvinnor som saknade genvarianten sågs ingen tydlig riskminskning.
Sambandet var ännu starkare hos kvinnor som både bar på FTO‑varianten och hade höga insulinnivåer vid studiestart, i denna grupp var bröstcancerrisken cirka 64 procent lägre efter kirurgi. Resultaten tyder på att genetisk bakgrund kan påverka hur kroppen svarar på en omfattande och långvarig viktminskning när det gäller cancerrisk.
Tillsammans tyder studierna på att sambandet mellan fetmakirurgi och lägre cancerrisk antagligen inte beror på en enda faktor utan att flera biologiska mekanismer kan samverka, där faktorer som insulin, kön och genetisk bakgrund sannolikt spelar en viktig roll.
Strategier för cancerprevention
Enligt forskarna tyder resultaten på att det finns biologiska skillnader mellan individer som påverkar hur mycket cancerrisken minskar efter viktminskning.
– Genom att förstå dessa skillnader kommer vi närmare de mekanismer som ligger bakom sambandet mellan obesitas och cancer, säger Kajsa Sjöholm, docent vid Göteborgs universitet.
Fynden är särskilt aktuella i ett läge där nya, mycket effektiva läkemedel för viktminskning snabbt förändrar behandlingen av obesitas.
Kunskap om vilka mekanismer som kan ligga bakom minskad cancerrisk kan på sikt bidra till mer träffsäkra strategier för cancerprevention.
– På längre sikt kan detta bana väg för ett mer precisionsmedicinskt angreppssätt, där förebyggande insatser anpassas efter exempelvis kön, metabol hälsa och genetisk bakgrund, säger Magdalena Taube, docent vid Göteborgs universitet.
Obesitaskirurgi: Över 5 000 operationer varje år
Varje år görs drygt 5 000 operationer för viktminskning i Sverige. Det finns 38 opererande enheter i landet och den vanligaste metoden är gastric bypass, då en stor del av magsäcken och en del av tunntarmen kopplas bort.
Det är stora regionala skillnader i kötid och 16 procent har själva betalat sin operation.
Källa: Årsrapport 2024 från SOReg (Scandinavian Obesity Surgery Registry) och 1177
Patienter som söker akut med diffusa eller ospecifika symtom kan vara känsligare för långa väntetider än andra patientgrupper. Det visar en avhandling om patientflöden på akutmottagningar.
En avhandling från Örebro universitet har undersökt vad som påverkar patientflödet på akutmottagningar och vilken betydelse vistelsetiden faktiskt har för patienterna.
– Tid är viktigt för upplevelsen av ett besök på akuten. Men i många fall lägger vi för mycket fokus på hur lång tid ett akutbesök tar. Den största delen av tiden beror på alla undersökningar som vi gör – undersökningar som de flesta patienter efterfrågar, säger Jonas Andersson, doktorand i medicinsk vetenskap vid Örebro universitet.
I sin avhandling konstaterar han att svensk akutsjukvård på många sätt fungerar väl, men också att dagens sätt att mäta kvalitet inte alltid ger hela bilden.
– Total vistelsetid är ett otillräckligt mått för att mäta kvalitet. Det behövs andra indikatorer för att identifiera vilka delar av akutvårdskedjan som fungerar bra och var det finns förbättringspotential, säger Jonas Andersson.
Lång väntan ökar inte dödlighet – men en grupp var mer tidskänslig
Avhandlingen visar att det är svårt att se något tydligt samband mellan fördröjningar i patientflödet och ökad dödlighet generellt.
– När patientens tillstånd verkligen är kritiskt är vi ganska duktiga på att prioritera och hitta snabba vägar till definitiv vård och behandling, säger Jonas Andersson.
Ett resultat som överraskade honom var att de grupper som man ofta tror är mest sårbara för långa vistelsetider på akuten inte stack ut i analyserna. Forskarna såg inte någon uttalad sårbarhet hos till exempel äldre patienter eller patienter som väntar på en vårdplats på sjukhuset. Men en grupp hade en tydligare tidskänslighet:
– Däremot såg vi att patienter som söker akut för ospecifika eller diffusa symtom hade en tydligare tidkänslighet och högre dödlighet än patienter med både bröstsmärta och andningsbesvär.
Vill bidra till bättre upplevelse för patienten
På sikt hoppas Jonas Andersson att forskningen ska kunna bidra till att ge patienter bättre information om hur länge de kan förvänta sig att vara på akuten.
– Det vore också otroligt spännande att fortsätta studera vad som egentligen döljer sig bakom resultaten från de ospecifika symtomen, så att svensk akutsjukvård kan bli ännu bättre på att identifiera tidkritiska sjukdomstillstånd, säger Jonas Andersson.
Narkotikapolitiken i Sverige formas inte enbart av evidens utan är snarare ett komplext policyområde som drivs av konkurrerande moraliska värderingar. En avhandling visar att personer som använder droger och deras anhöriga i stor utsträckning utesluts från beslutsprocesser.
En avhandling från Stockholms universitet har undersökt hur aktörer, processer och kontext samverkar till svensk narkotikapolitik. Forskningen har gjorts genom intervjuer med nationella intressegrupper och analyser av medietexter och policydokument.
– Resultaten tyder på att narkotikapolitik och policyprocesser inte bara handlar om evidens. De påverkas i hög grad av värderingar, moraliskt resonerande och av vem som får delta i policyprocesserna, säger Tuulia Lerkkanen, doktorand vid Institutionen för folkhälsovetenskap på Stockholms universitet.
Kärnan i den svenska narkotikapolitiska debatten utgörs av en långvarig ideologisk spänning. Tuulia Lerkkanen identifierar två dominerande läger: anhängare och kritiker av landets restriktiva linje som historiskt fokuserat kring målet om ett narkotikafritt samhälle. Dessa positioner är inte bara tekniska meningsskiljaktigheter, utan vilar på fundamentalt olika moraliska åsikter kring droganvändning och olika syn på folkhälsans prioriteringar.
– Det är viktigt att påpeka att oenigheten inte bara fanns mellan olika intressegrupper utan även inom dem. Denna “ingroup-dissonans”, där aktörer internt har motstridiga uppfattningar, kan bidra till att förklara varför svensk narkotikapolitik har stått stilla, säger Tuulia Lerkkanen.
Ökat stöd för vissa skademinskande åtgärder
Målet om ”ett samhälle fritt från narkotika” har på senare tid utmanats av förslag om att i stället sträva mot “ett samhälle med minskade skador av narkotika”.
I analysen av detta förslag hittade studien tre grupper:
Progressiva aktörer som vill reformera politiken utifrån jämlikhet och social rättvisa
Konservativa aktörer som försvarar nuvarande mål utifrån folkhälsans nytta
En mellanposition som föreslår alternativa justeringar
Samtidigt visar forskningen på en gradvis förändring. Intressegrupper över hela spektrumet uttrycker i ökande grad stöd för vissa skadereducerande åtgärder – som sprututbytesverksamhet – samtidigt som de förespråkar stränga straff för narkotikabrott.
Detta skapar vad Tuulia Lerkkanen beskriver som en “uppsplittring” av traditionella positioner: en mer komplex policyarena där till synes motsägelsefulla uppfattningar samexisterar.
Resurser avgör ofta vilka som har inflytande
Resultaten visar att nästan alla aktörer använder en kombination av strategier för att påverka politiken. Dessa sträcker sig från formellt deltagande i remisser och statliga utredningar till informella metoder som nätverkande, medverkan i media och opinionsbildning. Tillgången till dessa kanaler varierar dock kraftigt.
Även om statliga utredningar har högt anseende uttrycker många aktörer frustration över att deras rekommendationer ofta inte genomförs. Klyftan mellan utredning och handling pekar på strukturella begränsningar i hur narkotikapolitiken utvecklas.
Tuulia Lerkkanens forskning lyfter fram en tydlig obalans; resurser avgör ofta vilka som har inflytande. Aktörer och organisationer med ekonomiska resurser, institutionellt stöd och tillgång till beslutsfattare har större möjligheter att påverka utfall – oavsett hur starkt andra grupper påverkas av politiken.
Trots att många upplever att de har möjligheter att påverka, råder bred enighet om att personer som använder droger och deras anhöriga har svårt att göra sina röster hörda. Tuulia Lerkkanen betonar behovet av att stärka deras delaktighet i policyprocesser, då ett bredare deltagande kan leda till mer jämlika resultat och bättre välbefinnande för dessa grupper.
– Några av de senaste statliga utredningarna har inkluderat representanter av dessa grupper i expertgrupper och många intressenter som jag intervjuade ansåg det som en positiv utveckling, säger Tuulia Lerkkanen.
Avhandlingen visar att aktörer och organisationer med ekonomiska resurser, institutionellt stöd och tillgång till beslutsfattare har större möjligheter att påverka narkotikapolitiken. Bild: Depositphotos
Skadereducering vinner mark – parallellt med hårdare straff
Avhandlingen visar att Sverige rör sig mot ökad acceptans för skadereducering och samtidigt behåller, och i vissa fall skärper, straffrättsliga åtgärder.
Analysen visar att två stora frågor – narkotikarelaterade dödsfall och ökad oro i samhället kring gängkriminella som säljer narkotika och gängrelaterat våld kopplat till detta – har drivit den senaste tidens debatt. Trots brett stöd har försök att utvärdera kriminaliseringen av eget bruk bromsats, medan oro för kriminella nätverk har lett till strängare straff.
Tuulia Lerkkanen menar att denna dubbla utveckling beror på samspelet mellan aktörernas föränderliga värderingar och den bredare politiska och kulturella kontexten, där stödet för en restriktiv linje fortfarande är starkt.
– Snarare än en enkel policyförändring tyder resultaten på en lager-på-lager-effekt. Nya folkhälsobaserade angreppssätt läggs ovanpå ett befintligt straffrättsligt ramverk, snarare än att ersätta det. Skadereducering erkänns men förblir underordnad kontrollinriktade strategier, vilket gör det svårt att vidareutveckla skadereducering i Sverige, till exempel när det gäller att testa brukarrum, säger hon.
Folkhälsoperspektivet i narkotikapolitiken behöver stärkas
Avhandlingen belyser olika sätt att förstå folkhälsa, enligt Tuulia Lerkkanen.
– Min avhandling väcker frågor som: “Vad innebär ett folkhälsoperspektiv i praktiken för svensk narkotikapolitik?” och “Är det möjligt att samtidigt prioritera allmänprevention och skadereducering för personer som redan använder droger?” Den visar hur ett folkhälsoperspektiv kan stärkas i förhållande till ett kontrollperspektiv.
I takt med att debatten om droganvändning, skadereducering och kriminalisering fortsätter – både i Sverige och internationellt – ger avhandlingen insikter i hur politik formas och varför förändring ofta är både långsam och motsägelsefull. När länder världen över hanterar narkotikarelaterade problem erbjuder Sverige ett belysande exempel. Även i evidensbaserade policykontexter kan det i slutändan vara avgörande vem som har inflytande över beslutsprocesserna – och vilka värderingar som får genomslag.
Forskare vid Karolinska institutet har utvecklat en ny vaccinstrategi som lett till antikroppar med förmåga att neutralisera många olika hiv-varianter. Studien ger ny kunskap om hur immunförsvaret kan riktas mot en särskilt svåråtkomlig del av viruset.
Hiv är ett virus som förändras snabbt, vilket har gjort det svårt att ta fram ett effektivt vaccin. En stor utmaning har varit att få immunförsvaret att bilda så kallade brett neutraliserande antikroppar som kan känna igen delar av viruset som är gemensamma för många olika hiv-varianter.
I en ny studie har forskare fokuserat på en liten struktur högst upp på virusets ytprotein, kallad apex. Apex är likartat hos många virusvarianter, men skyddas samtidigt av täta lager av sockermolekyler. Det här gör det svårt för antikroppar att nå fram.
– Vi utvecklade en strategi där specialdesignade hiv-proteiner kopplades till små fettpartiklar, så kallade liposomer, för att presentera många kopior av virusets ytprotein samtidigt och på så sätt förstärka immunsvaret, säger Monika Ádori, forskare vid institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi, Karolinska institutet.
Immunförsvaret tränades
Vaccinet testades i en modell där försöksdjur först immuniserades med ett hiv-protein. Därefter fick de påfyllnadsdoser med hiv-proteiner från olika virusvarianter. Syftet var att träna immunförsvaret att känna igen gemensamma drag hos olika hiv-varianter.
Med denna strategi utvecklade samtliga vaccinerade individer antikroppar som kunde neutralisera ett stort antal olika hiv-varianter. Vid analys av antikropparna visade det sig att de binder till virusets apex, på ett sätt som liknar effektiva antikroppar som ibland utvecklas hos människor efter långvarig hiv-infektion.
Viktigt steg för framtiden
– Studien visar att det är möjligt att med vaccination styra immunförsvaret mot just den här delen av hiv-virusets ytprotein, säger Gunilla Karlsson Hedestam, professor vid institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi vid Karolinska Institutet.
– Det här är också ett viktigt steg för att förstå hur ett hiv-vaccin skulle kunna utformas. Nu pågår diskussioner om hur strategin skulle kunna tas vidare till kliniska studier, forsätter hon.
Studien har gjorts i samarbete med forskare vid The Scripps Research Institute och Emory University i USA.
Unga personer med hög kondition har tidigare visat sig ha en ökad risk för förmaksflimmer. En ny studie som undersökt drygt en miljon män visar att denna risk är mindre än tidigare beräkningar, och att fördelarna i form av minskad risk för all annan hjärt-kärlsjukdom är större.
Flera tidigare studier har visat att unga män som antingen är konditionsidrottare eller har hög kondition i allmänhet verkar ha en förhöjd risk att drabbas av förmaksflimmer senare i livet jämfört med de som inte idrottar eller som har låg kondition. Men stämmer det?
− Tidigare studier har inte gett oss något tydligt svar på hur mycket av den ökade risken beror på konditionen i sig eller andra faktorer. Det har också varit okänt hur risken varierar över livets gång i förhållande till de fördelar som hög kondition samtidigt kan ge. När man ska bedöma de eventuella riskerna behöver man alltså samtidigt väga dem mot de fördelar som kan finnas, säger Marcel Ballin, associerad forskare vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap på Uppsala universitet.
I en studie från Uppsala universitet har forskarna gjort en mer omfattande analys. Samtidigt som de studerade risken för förmaksflimmer tittade de också på risken för annan hjärt-kärlsjukdom för att ta reda på vid vilken ålder nyttan börjar överväga riskerna.
Studien gjordes på mönstringsdata från åren 1972 till 1995 och omfattade drygt en miljon män. Männen var i genomsnitt 18 år och hade då genomfört ett test som mätte deras fysiska kapacitet. Med hjälp av nationella register följde forskarna männens sjukdomsdata fram till 2023 för att se vilka som drabbats av förmaksflimmer eller andra hjärt- och kärlsjukdomar, som till exempel stroke och hjärtinfarkt.
Fördelarna med hög kondition är större än riskerna
Av de som mönstrat var nästan en halv miljon helsyskon, och bland dessa genomförde forskarna en separat analys för att försöka få en mer korrekt skattning av effekterna. I syskonanalyser jämförs helsyskon med olika konditionsnivå, vilket gör det möjligt att kontrollera för ytterligare faktorer som skulle kunna påverka resultaten, så som genetiska faktorer och miljöfaktorer som delas inom familjen.
I den traditionella analysen hade männen med högst kondition en högre risk för förmaksflimmer än de med lägst kondition. Fram till omkring 40 års ålder var denna ökade risk för flimmer större än de positiva effekterna i form av minskad risk för annan hjärt-kärlsjukdom. Därefter började fördelarna väga över och bli större än riskerna.
När forskarna jämförde helsyskon blev kopplingen mellan hög kondition och risk för förmaksflimmer svagare. De upptäckte också att balansen mellan risker och fördelar förändrades i positiv riktning.
− Vi kunde då se att den åldersberoende effekten försvann. Vi såg i stället att nettoeffekten var positiv från start och att fördelarna blev större i takt med stigande ålder. Över ett livslångt perspektiv visar resultaten att fördelarna med hög kondition är större än riskerna.
Nyanserar bilden
Syskonanalysens resultat tyder på att de samband som man sett i tidigare studier delvis kan förklaras av faktorer som syskon delar, snarare än av konditionen i sig.
− Syskon delar ungefär hälften av sina gener, men också i någon mån socioekonomiska faktorer, miljöfaktorer, tidig uppväxtmiljö och beteendemässiga faktorer. Detta skulle kunna påverka både konditionsnivåer och risken för olika sjukdomar, inklusive hjärt-kärlsjukdomar. Därför kan man anta att resultatet blir lite mer tillförlitligt när vi tar hänsyn till de här faktorerna, jämfört med i en traditionell analys, säger Marcel Ballin.
− Vår studie visar att det finns goda skäl att nyansera och tona ner det budskap som ibland florerar kring att hög kondition eller att delta i motionslopp skulle utgöra en stor risk för hjärt-kärlhälsan. Risken för förmaksflimmer är förvisso inte noll, men med det sagt är nyttan betydligt större.
Spel om pengar är vanligt bland svenska juniora elitfotbollsspelare, även bland minderåriga, visar en studie. Förekomsten av spelproblem är betydligt högre än i befolkningen i stort, och kunskapen om klubbarnas spelpolicy är låg.
Forskare vid Karolinska institutet har undersökt spelvanor och spelproblem bland manliga juniora elitfotbollsspelare i Sverige. Studien omfattar 741 spelare i de högsta nationella serierna för ungdomar.
Resultaten visar att 32 procent av spelarna hade spelat om pengar det senaste året. Bland spelare som fyllt 18 år var andelen betydligt högre, över 60 procent, men även bland minderåriga rapporterade drygt var femte att de spelat trots gällande åldersgräns.
Spelproblem, vilket mättes med etablerade screeninginstrument, förekom hos 9,4 procent av deltagarna. Förekomsten var nästan dubbelt så hög bland spelare över 18 år jämfört med yngre spelare, men även i gruppen under 18 år uppfyllde en betydande andel kriterier för problemspelande.
– Vår studie visar att juniorfotbollsspelare på elitnivå löper en hög risk att utveckla spelproblem, vilket kan få mycket allvarliga konsekvenser för hälsan och ekonomin. Det är även oroväckande att så många minderåriga spelar om pengar, säger Anders Nilsson, psykolog och forskare vid Centrum för psykiatriforskning på institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet.
Flera riskfaktorer
Forskarna såg flera faktorer som är kopplade till ökad risk för spelproblem.
Deltagande i snabba spel som nätkasino var starkast associerat med problemspelande. Även symtom på depression var kopplade till en ökad risk. Samtidigt var sportspel den vanligaste spelformen totalt sett.
Endast 15 procent av spelarna uppgav att de kände till att deras klubb hade en skriftlig policy kring spel om pengar. Det tyder på ett behov av tydligare strukturer och förebyggande arbete inom fotbollen.
– Det finns uppenbarligen ett stort behov att stärka det förebyggande arbetet kring spel om pengar i klubbarna. Inte minst då spelbolagen har en stark närvaro genom sponsring av klubbarna och reklam i samband med tv-sändningar, säger Anders Nilsson.
En studie från Norge visar höga nivåer av PFAS-ämnet trifluorättiksyra, TFA, i människors blod. Det tyder på att den totala exponeringen för fluorerade kemikalier kan vara kraftigt underskattad.
PFAS är ett samlingsnamn för tusentals ämnen och kallas ofta evighetskemikalier. Det bryts ner mycket långsamt och därför kan finnas kvar under lång tid – både i naturen och i människokroppen.
I en studie analyserade forskare vid bland annat Örebro universitet blodprover från deltagare i Norge. De mätte halterna av trifluorättiksyra (TFA) – en hittills relativt förbisedd kemikalie i PFAS-gruppen – tillsammans med 64 andra kända ämnen i samma grupp. Proverna visade att deltagarna hade mycket TFA i blodet.
— TFA fanns i blodproverna i nivåer som översteg många välkända PFAS-föreningar. Detta tyder på att nuvarande exponeringsbedömningar inte ger en fullständig bild av exponeringen för fluorerade kemikalier, PFAS, säger Leo Yeung, forskare i kemi vid Örebro universitet, i ett pressmeddelande.
Flera ämnen ännu inte kända
Forskarna fann också att de mest kända ämnena bara stod för ungefär hälften av de fluorerade kemikalier som mättes i blodproverna. Det tyder på att en stor del fortfarande är oidentifierade.
Det är första gången som TFA har undersökts i norska blodprover.
— Även om det inte är oväntat att TFA kan påvisas, är det överraskande att TFA var den dominerande PFAS-föreningen i proverna. Fynden understryker behovet av att identifiera källorna till TFA-exponering och utvärdera möjliga hälsorisker, säger Hubert Dirven, toxikolog vid Folkhälsoinstitutet i Norge.
Liknande mönster i Sverige
Studien visade också kopplingar mellan förhöjda nivåer av TFA och användning av vissa fluorerade läkemedel. Läkemedel har tillsammans med köldmedier och bekämpningsmedel tidigare pekats ut som möjliga källor till exponering för TFA.
— Även om studien är gjord i Norge bedömer vi att exponeringsmönstret ser liknande ut i Sverige, då de nordiska länderna delar många källor till PFAS och andra fluorerade föreningar. Eftersom dessa ämnen redan har identifierats i svenska dricksvatten, livsmedel och i vår miljö, är studiens resultat i högsta grad relevanta även för oss, säger säger Leo Yeung vid Örebro universitet.
Enligt forskarna behövs dock fler studier för att bättre förstå källorna till TFA-exponering och möjliga hälsoeffekter.
Mer om PFAS och TFA
PFAS eller högfluorerade ämnen är ett samlingsnamn för en stor och komplex ämnesgrupp på mer än 10 000 identifierade ämnen med varierande egenskaper och bred användning i samhället.
Trifluorättiksyra, TFA, är ett PFAS-ämne som kan bildas vid nedbrytning av vissa växtskyddsmedel. TFA löser sig lätt i vatten, är mycket lättrörlig i mark och bryts inte ner naturligt i miljön.
Gymnasieelever kan dra sig för att diskutera kriget mellan Israel och Hamas i skolan. Rädsla för att säga fel, brist på kunskap och starka känslor gör att viktiga samtal uteblir trots att de är centrala för skolans demokratiuppdrag, visar en studie från Göteborgs universitet.
Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 blev konflikten snabbt närvarande i klassrummen. Forskare vid Göteborgs universitet har intervjuat 33 gymnasieelever vid två svenska skolor. Intervjuerna genomfördes hösten 2023, efter attackerna den 7 oktober.
Resultaten visar hur starka känslor och polarisering gör att många elever väljer tystnad.
– Vill man vara neutral som elev är det svårt, eftersom det nästan krävs att man ska ta ställning, säger Jennie Karlsson, doktorand i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Elever som saknar en tydlig egen position drar sig ofta undan samtal.
– Eleverna är framför allt rädda för varandra. Det uppstår en osäkerhet kring vad som går att säga, säger Jennie Karlsson.
Moralisk press att välja sida
Studien visar att samtalen också präglas av en stark moralisk dimension. Att stödja en sida kopplas till att vara en “anständig” person.
– Det blir viktigt att utmåla den andra sidan som ond. Det gör det svårt att föra nyanserade samtal, säger Jennie Sivenbring, docent i barn- och ungdomsvetenskap.
Studien visar också att elever försöker skilja mellan kritik av Israel och antisemitism, men att gränsen ofta är svår att dra i praktiken.
– Elever vill ta avstånd från antisemitism, men i diskussionerna uppstår ibland förenklingar och motsägelser som visar hur svårt det är att prata om frågan på ett nyanserat sätt, säger Jennie Karlsson.
Digitala medier påverkar
När diskussioner uteblir i klassrummet söker elever kunskap på andra håll, ofta via sociala medier.
– Tystnaden riskerar att förstärka ett ensidigt kunskapsinhämtande. Eleverna får inte hjälp att se flera perspektiv, säger Jennie Karlsson.
Att lärare undviker ämnet handlar ofta om en medveten strategi.
– Om man öppnar den här Pandoras ask kan det ta över hela undervisningen. Lärare vill undvika att elever blir kränkta eller att situationen spårar ur, säger Jennie Karlsson.
Viktig demokratifråga
Om skolan inte tar sig an de svåra samtalen riskerar polariseringen att fördjupas. Forskarna efterlyser mer stöd till lärare och ett mer långsiktigt arbete med kontroversiella frågor.
– Elever behöver både kunskap och trygghet för att kunna skilja mellan fakta, åsikter och känslor, säger Jennie Karlsson.
I grunden handlar det om skolans demokratiuppdrag.
– Om elever inte lär sig att prata om svåra frågor blir det ännu mer polariserat. Skolan är en av få platser där de kan möta fler perspektiv än det egna, säger Jennie Karlsson.
Graviditetsdiabetes är en stark riskfaktor för framtida typ 2-diabetes, även hos kvinnor med normal vikt före graviditeten. Det visar en studie från Göteborgs universitet.
Graviditetsdiabetes är en speciell typ av diabetes som kan drabba gravida och som definieras som förhöjda blodsockernivåer, utan tidigare känd diabetes. Behandlingen innebär egenkontroll av blodsocker, råd om levnadsvanor och vid behov läkemedel.
Att identifiera graviditetsdiabetes är viktigt eftersom sjukdomen ökar risken för komplikationer som havandeskapsförgiftning, behov av kejsarsnitt och hög födelsevikt på barnet. De som haft graviditetsdiabetes löper också högre risk att senare utveckla typ 2-diabetes.
I en ny studie från Göteborgs universitet visar forskare att graviditetsdiabetes är en stark indikator på framtida risk att utveckla typ 2-diabetes, även hos kvinnor med normal vikt före graviditeten.
Studien baseras på data från Medicinska födelseregistret om drygt 1,15 miljoner förstföderskor i Sverige, som födde barn åren 1987-2019.
16 870 kvinnor med konstaterad graviditetsdiabetes jämfördes med åldersmatchade kvinnor utan diagnosen och uppföljningstiden var i median nio år.
Tydlig risk även vid normalvikt
Resultaten visar att kvinnor med BMI från 35 och uppåt, alltså svår obesitas, hade nästan tiofaldigt förhöjd risk att utveckla graviditetsdiabetes jämfört med kvinnor med normalvikt.
Risken för efterföljande typ 2-diabetes ökade också med högre BMI, men den var markant förhöjd även vid normalvikt, vilket forskarna beskriver som särskilt oroande.
– Våra resultat visar att graviditetsdiabetes fungerar som ett slags stresstest för kroppens förmåga att hantera blodsocker, och identifierar kvinnor med en kraftigt ökad risk för framtida typ 2-diabetes, konstaterar Jon Edqvist, disputerad och anknuten till forskning vid Göteborgs universitet och operationssjuksköterska på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Mer uppföljning och fler studier behövs
Forskarna bakom studien välkomnar att Socialstyrelsen har uppdaterat rekommendationer kring graviditetsdiabetes, där en högre andel gravida med förhöjd risk väntas få erbjudande om testning tidigare i graviditeten.
– Diagnostik och vård av graviditetsdiabetes har sett mycket olika ut i olika delar av landet. Det behövs både förbättrad uppföljning efter graviditetsdiabetes, och fler studier som undersöker hur sådan uppföljning påverkar framtida hälsa och prognos, säger Annika Rosengren, professor vid Göteborgs universitet.
