Kan man lita på forskning?
Misstag, ifrågasättande och olika tolkningar är en del av forskningsprocessen. Det låter svajigt men gör forskningen starkare. Här förklarar vi hur.
Kan vi lita på att forskning ger välgrundade svar? Ja, men inte för att forskare alltid har rätt – utan för att de använder metoder som gör det möjligt att granska, ifrågasätta och efter hand bygga på med ny kunskap.
Ibland läser vi att något är ”vetenskapligt bevisat”, eller ”vetenskapligt belagt”. Då är det lätt att tro att det är sant till 100 procent, och att forskarna är tvärsäkra. Men så är det inte alltid.
I stora drag handlar forskning om att samla in och analysera material och sedan dra slutsatser som andra kan granska och förstå.
Men en enda studie ger sällan hela bilden. Ju fler studier eller analyser som pekar åt samma håll desto säkrare kan vi vara. Så byggs vår kunskap upp, steg för steg.
Evidens – så säker som man kan bli
När flera studier kommer fram till samma resultat brukar man säga att det finns ”evidens”.
Evidens betyder att det finns stöd i forskningen för att något är på ett visst sätt. Det är inte samma sak som bevis – just eftersom kunskapen hela tiden utvecklas och det kan komma ny forskning som förändrar bilden.
Hur stark evidensen för ett visst påstående är, beror på hur forskningen har gjorts och hur många studier som visar liknande resultat.
Ta hjälp av evidenspyramiden
Evidenspyramiden visar hur säkra slutsatser man kan dra av olika slags källor till kunskap. Högst upp finns systematiska översikter – alltså studier som samlar och jämför många tidigare forskningsresultat. Längre ner finns enskilda studier av olika slag. Allra längst ner hittar man forskares uppfattningar eller expertutlåtanden – det kan vara intressant, men räknas inte som vetenskaplig evidens.
Pyramiden bygger på att det går att mäta effekter, jämföra grupper och räkna på resultat. Den passar därför bäst för forskning som undersöker behandlingar, mediciner eller andra insatser som går att testa i praktiken.
Det betyder inte att studier längre ner är sämre – bara att de passar för andra sorters frågor. Om forskare till exempel vill förstå hur något upplevs, hur det fungerar i vardagen eller hur något har förändrats över tid, behövs andra metoder och andra typer av studier.
Evidens kan tas fram på olika sätt beroende på vilket ämnesområde det handlar om. Inom medicin samlar forskare ofta resultat från många välgjorda studier i en så kallad systematisk översikt, som sedan granskas av experter genom ”peer review”.
I samhällsvetenskap stärks evidensen när flera forskare undersöker samma fråga, fast med olika metoder – till exempel enkäter, intervjuer eller analys av data från register. Om resultaten ändå pekar åt samma håll ger det ett starkare stöd för vad de kommit fram till.
Inom humaniora – ämnen som historia, språk och litteratur – används inte ordet evidens på samma sätt. Där är forskarens tolkning en del av arbetet och det finns sällan ett enda rätt svar. I stället behöver forskarna vara öppna med vilka källor de använt, förklara sitt resonemang och argumentera för sin tolkning. Då kan andra forskare granska om slutsatserna är rimliga genom att studera samma eller andra källor, testa om argumenten håller och kanske pröva andra tolkningar.
Men när är evidensen tillräckligt stark för att vi ska kunna säga att vi faktiskt vet hur något ligger till?
Rationellt att tro på det sannolika
Sätter man ribban väldigt högt för vad som krävs för att något ska anses vara ”sant” finns risken att man till slut vet väldigt litet. Det menar Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och författare till boken ”Alternativa fakta – om kunskapen och dess fiender”.
Om man kräver extremt hög bevisning för att acceptera något som kunskap, finns det risk att man till slut ifrågasätter allt och hamnar i en situation där man inte längre kan vara säker på någonting.
– Det här är ett problem. Så jobbar vetenskapsförnekare. De försöker höja ribban för kunskap så mycket att vi aldrig vet någonting säkert. Det ska man inte acceptera. Har vi ett påstående som med hög sannolikhet är sant, då är det rationellt att tro på det och irrationellt att inte tro på det, säger Åsa Wikforss.
När forskare inte är överens
Ibland tycks forskare säga helt olika. Det behöver inte betyda att någon har fel. Det kan till exempel bero på att de studerat saken ur olika perspektiv, att det är tidigt i forskningsprocessen – eller att det faktiskt inte finns några enkla svar. Och det är helt in sin ordning. Det är också en del av forskningsprocessen att diskutera olika idéer och tolkningar, vilket leder till nya frågor, mer forskning och till slut mer kunskap.
Därför är forskare inte alltid överens
Hur kan vi då lita på det forskningen kommer fram till?
– För att forskarna tillhör en institution som utvecklats under många hundra år – inte för att enskilda forskare är genier eller särskilt skickade att se sanningen. Den vetenskapliga metoden har utvecklats för att utesluta det felaktiga och på sikt hitta det sanna. Vid en viss tidpunkt kan en teori vara oriktig, men det rättas till över tid, säger Åsa Wikforss.
Men kan man vara säker på att forskare inte har en ”hemlig agenda” som påverkar deras forskningsresultat?
En som funderat på det är Mikael Landén, professor i psykiatri vid Göteborgs universitet, forskare vid Karolinska institutet samt författare till ”Galenskap – en bok om vetenskap”.
– Grundantagandet är att det finns en sanning, en objektiv verklighet. Som forskare utgår man från det: Jorden snurrar runt solen och så vidare, säger han.
Men forskare kan förstås, liksom alla andra, ha förutfattade meningar eller ibland styras av sin egen övertygelse. Det är därför den vetenskapliga metoden är så viktig, just för att den i längden tar bort effekten av forskarens medvetna eller omedvetna förväntningar.
– Inom vetenskapen har man byggt ett system med expertgranskning (peer review), och replikerbarhet. Det kan gå fel några år, men fusk och politiska eller kommersiella agendor upptäcks alltid förr eller senare, säger Mikael Landén.
Därför kan man lita på forskningens resultat över tid, även om en enskild forskare kan ha kommit till en felaktig slutsats.
Lyssna på rätt expert
Text: Mats Karlsson och redaktionen på forskning.se
Nästa avsnitt:
Lyssna på rätt expert
