Du har kanske hört talas om djur som är nya till Sveriges natur och som ställer till med problem, till exempel mördarsniglar. Men det finns också svenska djur som orsakar problem i andra länder.
Det är inte bara människor och varor som tar sig runt jordklotet i och med globaliseringen. Även växter och djur transporteras av människor, ibland avsiktligt, ibland oavsiktligt, och kan dyka upp i fjärran ekosystem. Inte sällan klarar de sig inte i sin nya miljö, men ibland händer det motsatta – de trivs alldeles för bra och orsakar problem.
Några exempel på nya djur i Sverige som kommit med problem är mördarsnigel, mink, svartmunnad smörbult och nu senast lövplattmask och buxbomsmott. Men det finns även svenska djur som orsakar problem i andra delar av världen.
Lars Pettersson är docent i zooekologi vid Lunds universitet och forskar på dag- och nattfjärilar. Några av hans studieobjekt bland nattfjärilarna har gått från att vara spännande nytillskott i vår fauna till att orsaka stora problem.
Tillfälligt försprång
Lars Pettersson berättar att anledningen till att det kan gå bra för nya arter ofta beror på att nykomlingen kan ha lyckats undkomma sina vanliga fiender och problem. När en art dyker upp i en ny del av världen saknas mycket av det som brukar begränsa den och den kan då öka snabbt i antal, åtminstone för ett tag. Parasitsteklar är ett exempel.
– När det gäller invasiva fjärilar och nattfjärilar så är inte sällan just parasitsteklarna en fiende som fjärilen har sluppit undan, säger Lars.
– Andra förklaringar kan vara att ett rovdjur ännu inte lärt sig att en ny art är bra föda. Eller så bär den nya arten med sig parasiter som andra arter i området inte alls har någon motståndskraft mot.
Kan ta flera hundra år innan det stabiliseras
Förr eller senare inställer sig en ny balans och arten som förut varit invasiv börjar regleras av konkurrens, parasiter, sjukdomar och andra begränsande faktorer – men det kan ta flera hundra år.
– Blir det mycket av en växt eller ett djur så kommer andra arter till slut börja äta den. Mördarsniglar till exempel, de är populär mat för en del skalbaggar. Men just nu sker mycket omflyttning i både flora och fauna och i många fall är vi långt ifrån någon jämvikt, säger han.
Budskapet är att det viktigaste är att stoppa potentiellt invasiva arter innan de fått fotfäste i landet.
Fiendens fiende fungerar inte alltid
Ibland har människan försökt lösa problemen genom att föra in naturliga fiender – som också blivit invasiva.
– I Australien hoppades man att rödräv som införts för jaktändamål även skulle äta de tidigare införda hararna och kaninerna, varpå man i stället fick ännu fler invasiva djurarter.
Ett mer näraliggande exempel är harlekinnyckelpigan som togs till Europa för att bekämpa bladlöss för att minska behovet av kemisk bekämpning, något som ställt till problem för ”vår egen” nyckelpiga.
– Budskapet är att det viktigaste är att stoppa potentiellt invasiva arter innan de fått fotfäste i landet. För har de väl etablerat sig är det väldigt svårt att få bort dem. Exempel på när man lyckats är inte så många, säger Lars Pettersson.
Fem svenska djur som skapar problem i andra länder:
Strandkrabba (Carcinus maenas)
Längs västkusten fiskar barn gärna strandkrabba men den ses inte så positivt på i USA, där den konkurrerar ut lokala djur och skadar fångsten för fiskerinäringen.
Den tros ha kommit till USA:s östkust på 1800-talet med ballastvatten från europeiska fartyg och finns nu längs stora delar av östkusten och på senare tid också på västkusten där den klassas som invasiv.
– När amerikanare pratar om strandkrabban låter de ungefär lika bekymrade som när vi talar om amerikanska och asiatiska kräftdjur, förklarar Lars Pettersson.
Daggmask
Daggmaskar har inte funnits naturligt i Kanadas och USA:s nordliga skogar efter istiden. Därför har skogarna där anpassat sig till ett ekosystem utan hårt arbetande maskar.
Men när Nordamerika koloniserades av européerna kom även daggmaskar med och har nu rubbat jordens nedbrytningstakt i de nordliga skogarna. Den senare tidens värmeutveckling lär också ha gynnat daggmasken.
Stare (Sturnus vulgaris)
Stare introducerades i New York år 1890 av en grupp entusiaster som ville att alla fåglar nämnda i Shakespeares verk skulle finnas i Amerika. Ett 60-tal starar släpptes ut i Central Park varifrån de spred sig snabbt över hela Nordamerika.
I dag konkurrerar den med inhemska fåglar om bohål och mat och orsakar skador på jordbruket. Den finns också i Australien och Nya Zeeland men har där inte orsakat lika stor skada.
Större bandfly (Noctua pronuba)
Större bandfly är hos oss en vanlig nattfjäril som infördes av misstag till Nova Scotia i Nordamerika i slutet av 1970-talet. Där har den spritt sig och ställt till med problem i jordbruk och trädgårdar.
För några år sedan blev fjärilens larv en ofrivillig kändis i sociala medier, åtminstone bland ägare till illamående hundar, då det varnades för att hundar misstog larverna på gräsmattan för hundgodis.
Rovfjäril (Pieris rapae)
Rovfjärilen är en av flera vita fjärilar vars larver äter kålväxter. Den spreds till Nordamerika tillsammans med sina fiender – parasitsteklar – som den trots allt klarar ganska bra. I Europa klarar rovfjärilen och dess systerarter med andra ord av de här parasitsteklarna ganska väl, men i USA klarar dess systerarter av den desto sämre. Deras motståndskraft är betydligt lägre. Det är alltså fjärilens fiende som vållar den största skadan.
– En liknande situation finns hos oss med signalkräftan. Den har en sjukdom med sig som den inte blir så sjuk av men som drabbar våra inhemska kräftor desto hårdare, alltså det vi kallar kräftpest.
Denna text är en bearbetning av en artikel från nyhetsbrevet Apropå.
