Mälarens ytvattentemperatur fortsätter stiga, enligt en rapport från Sveriges lantbruksuniversitet. Det riskerar att förvärra övergödningsproblemen i sjön.
Mälaren är ett av våra viktigaste vatten i Sverige. En stor drivkraft bakom övergödningen i sjön är tillförsel av näringsämnen, framför allt fosfor. Det varmare klimatet ökar effekten genom ökad ytvattentemperatur som bland annat gör att vattnet skiktas tidigare på året.
– Detta ökar risken för att syrgasen inte räcker till för alla nedbrytningsprocesser som sker i bottenvattnet under perioden med termoklin, det vill säga det horisontella skiktet som avgränsar kallt och varmt vatten. När syrgasen är slut i bottenvattnet blir de kemiska förhållandena perfekta för att tidigare sedimenterad fosfor ska lösas upp i vattnet och ytterligare öka på övergödningen, säger Stina Drakare, forskare på institutionen för vatten och miljö vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), i ett pressmeddelande.
Syrebrist leder djur till för varmt vatten
Flera fisk- och kräftdjur i Mälaren är beroende av kallt och syrerikt vatten på sommaren. Rapporten visar att delar av Mälaren som har viktiga djupområden i många fall har för låga syrgashalter i augusti och september.
De vattenlevande djur som tycker om det kalla bottenvattnet blir stressade av syrebristen och flyttar sig då till grundare områden med mer syre, men som samtidigt är för varma för dem.
När klimatet blir varmare är det därför ännu viktigare att minska tillförseln av övergödande ämnen så att kallvattensarterna inte slås ut.
Kall- och varmvattensarter är beroende av varandra
Mälarens ekosystem är uppbyggt av en blandning av kall- och varmvattensarter som är beroende av varandra.
– Den populära matfisken gös är en varmvattensart som gynnas av värme, men den äter främst nors och siklöja som båda är kallvattensarter och missgynnas av ett varmare klimat. Nors och siklöja äter i sin tur gärna kräftdjuret vitmärla – Monoporeia affinis – som också är en kallvattensart, säger Stina Drakare.
Vitmärlan har inte hittats de senaste åren när SLU gjort sina provtagningar.
– Vi provtar ju bara fem provplatser i en mycket stor sjö, men vi blev så oroade att vi sökte extra medel för att göra fler provtagningar i östra Mälaren, säger Stina Drakare.
Det visade sig att vitmärlorna finns kvar i sjön, men på andra platser och bara glest.
– De hittades nu på grundare vatten, på ca 30 meter i stället för på 40-50 meter. Vi blev mycket lättade över att hitta dem.
Rapport:
Var har Mälarens vitmärlor tagit vägen?, Sveriges lantbruksuniversitet.
