För 80 år sedan tog andra världskriget slut, men det var inte bara fred som följde – det var också början på händelser som fortfarande påverkar relationer mellan länder i Europa. Nu, när ett krig återigen pågår i vårt närområde, väcks frågan: Hur mycket av vår nutid är format av arvet från 1945?
När Nazityskland kapitulerade i maj 1945 markerade det slutet på andra världskriget i Europa – men också början på en rad beslut som än i dag sätter spår i det politiska landskapet.
Med ett pågående krig i Europa och uttalanden om en ny världsordning är frågan hur mycket av arvet från 1945 som fortfarande formar dagens Europa.
– Freden firades över hela Europa, men för de människorna som levde i Polen, Tjeckien och Tyskland kunde det vara förfärligt. Miljontals människor tvångsförflyttades. Väldigt många av dem var tyska kvinnor, barn och äldre som kördes i väg när Sovjetunionen till exempel tog över områden. Även ukrainare på den polska sidan drevs i väg för att stabilisera relationerna till Sovjet, säger Thomas Lundén, professor emeritus i kulturgeografi vid Södertörns högskola.
De här händelserna har satt djupa spår. Samtidigt som Polen och Tyskland i dag har goda relationer inom EU, inte minst under ledning av Donald Tusk, har Polen och Ryssland ett spänt förhållande. Spänningarna mellan Polen och Ukraina har historiska rötter i just de befolkningsomflyttningar som följde på kriget.
EU:s roll och gränsernas sköra status
Efter kalla kriget kom en period av öppnare gränser i Europa. EU byggdes steg för steg som ett försök att överbrygga de historiska motsättningarna. Men även inom EU är maktbalansen känslig.
– EU är ingen demokratisk stat utan en kompromiss, ungefär som en federation med delvis självständiga stater, säger han.
När pandemin slog till 2020 blev det tydligt att gränser fortfarande har stor praktisk betydelse. Gränsen mellan Sverige och Finland stängdes – något som påminde många om att statsgränser inte bara är symboliska.
Sveriges roll i en orolig tid
Även Sveriges egen historia påverkar hur landet förhåller sig till dagens utmaningar. Enligt Oscar Nygren, doktorand i historia vid Södertörns högskola, har Sveriges neutralitetspolitik ofta beskrivits som en självklarhet, men i själva verket har den varit både flexibel och omstridd.
– Neutraliteten har blivit en del av vår nationella berättelse, men historiskt har vi brutit mot den flera gånger, ofta för att vi inte haft något val, säger han.
Efter första världskriget uppstod ett maktvakuum i Östersjöregionen när Tyskland och Ryssland försvagades, och Sverige hamnade oväntat i en starkare position. Diskussionen om neutralitet gick också längs politiska skiljelinjer.
– De konservativa höll fast vid neutraliteten, medan socialdemokrater och liberaler ville se ett större internationellt ansvarstagande.
Likheter och skillnader med i dag
Oscar Nygren ser att det finns paralleller mellan 1930-talet och i dag, särskilt i den växande misstron mot internationella samarbeten. Men det finns också skillnader.
– Europa är i dag betydligt mer enat genom EU, och Sverige är inte lika sårbart när det gäller handel och försörjning, säger han.
Samtidigt påminner Sveriges historik om ett återkommande mönster: landet har ofta varit dåligt rustat när det verkligen behövs.
– Under första världskriget, andra världskriget och nu i samband med Ukrainakriget har vi reagerat sent. Det visar hur långsamt förändringar sker.
”Det farligaste är att inte vilja lära”
När vi diskuterar Europas framtid och säkerhet är det tydligt att historien fortfarande sätter sin prägel. Men Oscar Nygren varnar för att se historien som en färdig manual.
– Samtidigt är det betydligt värre att tro att man inte kan lära av historien än tvärtom.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Södertörns högskolas webbplats.
