Bild: Ethan Richardson, Unsplash
Artikel från Karolinska Institutet

Den här artikeln var först publicerad hos en samarbetspartner till forskning.se. Läs om hur redaktionen jobbar.

För att vi ska hålla balansen ska mycket stämma. Inneröron och ögon behöver skicka rätt signaler till hjärna och hjärnbark. Det krävs god motorik, bra känsel – särskilt i fötterna – samt en frisk hjärna. Att rubbningar kan uppstå är inte konstigt, men hur ska de botas?

Människors fotsulor är ganska små – ändå räcker ytan som stöd för balansen, åtminstone så länge vi är unga och våra muskler och leder fungerar bra. Att kroppen faktiskt faller lite framåt varje gång vi tar ett steg är inte heller ett problem så länge vi är friska. Vi ramlar inte i backen för det.

Balanssinnet definieras som förmågan att hålla oss upprätta i förhållande till gravitationen, eller tyngdkraften. Men har vi verkligen ett balanssinne, eller är det mer komplicerat?

Balansen – flera sinnen samarbetar

Tatjana Tomanovic är anknuten forskare vid institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik vid Karolinska Institutet. Hon svarar ”nja” på frågan om vi har ett balanssinne.

– För mig är balanssinnet snarare ett system, där flera sinnen och organ samarbetar. Det viktigaste balansorganet är hjärnan som sammanställer alla signaler från ögon, öron, känsel, leder och muskler, säger hon.

När våra sinnen och organ inte kan samarbeta blir det plötsligt väldigt uppenbart att balanssystemet är rubbat. Vi kan till exempel bli snurriga eller få svårt att lösa kognitiva uppgifter samtidigt som vi går.

Det så kallade balansorganet i innerörat, eller ”det vestibulära systemet” som det också heter, skickar kontinuerligt signaler till hjärnan om var kroppen befinner sig i förhållande till omvärlden.

Kristaller i innerörat känner lutning

Det vestibulära systemet kan känna av jordens gravitation och hur vi rör oss i förhållande till den. I slutet av innerörats båggångar finns ett membran som skickar signaler till hjärnan om hur mycket vår kropp accelererar. Systemet kan också känna av lutning, via små kristaller eller stenar, som vilar i en geléartad substans.

– När man lutar på huvudet drar kristallerna åt ena hållet, som i sin tur drar på innerörats hårceller i en viss riktning – på så vis får hjärnan information om hur mycket huvudet lutar, förklarar Tobias Wibble, läkare och postdoktor vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet.

Bild: Ethan Hoover, Unsplash

Att vi kan bli snurriga när vi åker på en skumpig bilväg eller karusell kan, enligt Tobias Wibble, förklaras av att signalerna från innerörat har hamnat i otakt med andra signaler som skickats till hjärnan via synen.

– Sinnena behöver tala samma språk, annars blir vi yra och får åksjuka, förklarar han.

Balansen behöver utmanas

Men när åksjukan och illamåendet har försvunnit tänker vi inte längre på balansfunktionen. Så är det med balansen, så länge allt är i ordning lägger vi inte märke till den. 

För att utveckla balansen utöver det normala, till exempel lära sig att gå på lina, krävs ändå motorisk övning. Men det man kanske inte tänker på är att också helt vanlig vardagsbalans kräver fysisk träning.

– Barn tränar ju sin balans hela tiden i leken. De provar saker och ligger lite på gränsen för vad de klarar av. De ramlar – och det är bra, för det är så balansen byggs upp, säger Erika Franzén, professor vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska Institutet.

Att man måste utmana balansen blir tydligt vid skador, sjukdomar som påverkar motoriken – och hög ålder. En del som upplever sviktande balans, kanske på grund av utslitna knäleder eller svaga muskler, blir överdrivet försiktiga. Men eftersom balans är en färskvara är passivitet helt fel strategi.

– Så fort vi börjar begränsa oss och röra oss mindre blir vår balans sämre. Till sist blir vi ostadiga – och då måste vi börja fokusera på att hålla balansen, tänka på den, säger Erika Franzén.

Kristallsjukan rubbar balansen

En motorik i toppskick är bra, men den skyddar inte mot alla balansrubbningar. En sak som kan hända är att de små stenarna i innerörat lossnar och sprider sig från hinnsäckarna till båggångarna, där de uppfattas som främmande. Åkomman kallas kristallsjuka, eller godartad lägesyrsel – och är ett ofarligt tillstånd som ger yrsel om man ändrar läge på huvudet.

– Om stenarna hamnar fel kan kroppen misstolka gravitationssignaler. Varje gång man lägger sig ned eller ändrar läge kommer yrseln, säger Tatjana Tomanovic.

För att fastställa diagnosen krävs, förutom yrsel vid lägesändring, även att ögonen rör sig på ett specifikt sätt. Kristallsjuka är relativt vanligt – och ju äldre man blir desto vanligare blir det.

– En svensk studie säger att var tionde person över 75 år drabbas, säger Tatjana Tomanovic.

Yrsel kan försvinna av sig själv

Tillståndet är inte lika besvärligt för alla. Många blir av med yrseln av sig självt, andra kan bli hjälpta genom tips på hur de ska vrida huvudet för att stenarna ska flytta på sig. Det sägs också att stenar på villovägar löser upp sig efter två till tre veckor oavsett om man får behandling eller ej, men det stämmer inte alltid, berättar Tatjana Tomanovic, som träffar och hjälper de allra svåraste fallen av kristallsjuka.

– Genom att placera patienterna i en stol, som kan rotera 360 grader, kan jag lättare undersöka dem. Det är också lättare för patienterna att utsätta sig för olika positioner, så att jag kan flytta kristallerna från båggångar till hinnsäckar, säger hon.

Den här behandlingen är nästan alltid effektiv, berättar hon.

– Ofta hjälper två behandlingar med tio minuter emellan. Men det finns de som behöver komma fler gånger.

Ibland svårt hitta orsak till yrsel

Det händer också att Tatjana Tomanovic inte hittar några lösa stenar hos patienterna. Då är det inte kristallsjuka utan någonting annat som har orsakat yrseln. Ibland rör det sig om funktionell yrsel, även kallad fobisk yrsel.

– Om man får kristallsjukan om och om igen kan man bli rädd och utveckla en slags fobi, förklarar hon.

Yrsel kan också vara ett symtom på psykiska besvär, som panikångest, långvarig stress eller utmattningsdepression.

Om innerörat efter undersökningar visar sig vara friskt, står vården mer eller mindre handfallen, berättar Tobias Wibble. Vid många yrseltillstånd – eller sviktande balans – går det inte att peka ut ett enskilt organ som boven. Runt hälften av alla patienter som kommer till akuten med yrsel får inte någon tydlig förklaring till varför det snurrar. En del av patienterna kommer så småningom att undersökas av Tobias Wibble.

– Jag träffar ofta patienter med långvariga problem med yrsel eller ostadighet, som har varit hos många läkare och inte fått ett bra svar. Jag skulle vilja ge dem en förklaringsmodell till varför de mår som de gör, säger han.

Synen kan spela roll för yrsel

Kanske går det att förklara fler yrseltillstånd om man utöver innerörat också tittade närmare på patienternas syn, tror han.

En patientgrupp som kan känna sig yra, trots att de varken åker karusell eller bil på en skumpig väg, är personer som har fått ett slag mot huvudet och fått en hjärnskakning.

– En del av dem får långvariga problem med att vistas i röriga miljöer, så kallat ”supermarket syndrome”. Vissa av dem kan inte träffa vänner och blir väldigt isolerade, säger han.

Att en del av dessa yrselpatienter så småningom får psykiatriska diagnoser behöver inte vara helt fel, att ha yrsel kan tära på psyket i längden.

Yra känsligare för rörelser i synfältet

Men vad är egentligen förklaringen till att det inte vill sluta snurra? När Tobias Wibble undersökte patientgruppen upptäckte han att deras ögonrörelser var mer känsliga för rörelser i synfältet.

– Vi såg att ögonen rörde sig snabbare, så någonstans i hjärnstammen processas rörelseinformationen som starkare, säger han.

Bild : Denys Argyriou, Unsplash

Hans hypotes är nu att hjärnstammen hos dessa yrselpatienter tar in intryck via synen alldeles för ofiltrerat.

– I vanliga fall har vi människor ett slags bromssystem för våra ögonrörelser, vår hypotes är att bromsen är skadad, att den visuella rörelseinformationen fortleds in i hjärnstammen utan broms och leder till ökad känslighet för rörelse, säger han.

Synterapi kan hjälpa mot yrsel

Redan i dag kan patientgruppen få hjälp i form av synterapi, som går ut på att de exponeras för olika typer av rörelser på ett kontrollerat sätt. Nu hoppas Tobias Wibble också på en annan experimentell metod, galvanisk vestibulär stimulans, GVS, där man stimulerar det vestibulära systemet hos patienterna med svag elektrisk ström via elektroder bakom örat.

– GVS ger nonsens-signaler. Hjärnan förstår inte vad som händer men man har sett vid andra tillstånd att signalerna bidrar till plasticitet i hjärnan, så patienterna blir mer mottagliga för rehabilitering – men detta har inte utvärderats på visuell yrsel än, säger han.

Som om rätt input från syn och inneröra inte vore nog – för att hjärnan ska veta var kroppsdelarna befinner sig i förhållande till rummet är även känseln viktig. Om känselnerverna är skadade, till exempel i fotsulorna, så kallad perifer neuropati, får hjärnan sämre feedback. Perifer neuropati kan på sikt drabba personer med diabetes.

Hjärnan viktig för balansen

Även hjärnan måste ha förmågan att sortera och processa de nervsignaler som sinnesorganen skickar in.

– Många neurologiska sjukdomar innebär svårigheter med hjärnans processande – du får in information, men kan inte riktigt hantera den. Det här kan man se vid bland annat Parkinsons sjukdom, förklarar Erika Franzén.

Vid Parkinsons får man problem med att bearbeta nervsignaler i de basala ganglierna.

– Motorkommandona från hjärnan blir också lite strypta. Känslan är att man tar lika stora steg som vanligt, fast man inte gör det. Det påverkar balansen och gör att man inte blir lika stabil. Eftersom balansreaktionerna dessutom tar längre tid hinner man inte alltid fånga upp sig om man halkar till, säger Erika Franzén.

Hon menar att också kognition, tankeprocesser, har betydelse för balansförmågan.

– Om vi inte fokuserar nog på vår gång utan tittar ner i mobiltelefonen och tänker på andra saker är vi inte lika uppmärksamma på hinder. Detta är mer uppenbart om man är äldre eller har en neurologisk sjukdom, säger hon.

Tränar balans i hinderbanor

Erika Franzén har tagit fram ett gruppträningsprogram vid Parkinsons, som går ut på att träna koordination, balansreaktioner samt sensoriska och kognitiva processer.

– Vi bygger upp träningen kring hinderbanor. De får gå på olika underlag, så de utmanar olika sensoriska input. De får bära på en boll, som skymmer synen – och bolla med en boll så att fokus tas från balansen.

Allt eftersom programmet fortskrider blir uppgifterna svårare.

– Ett sätt att göra det svårare är att lägga på kognitiva och motoriska uppgifter så att man måste göra flera saker samtidigt, vilket också livet kräver, säger hon.

Flera av hennes studier har visat positiva resultat på gång och balans – och förmågan att göra två saker samtidigt. Men i den senaste studien, på personer med mild Parkinsons sjukdom syntes inga signifikanta gruppskillnader mellan de som fått balansträningen och de som inte fått det.

Balansträning ska individanpassas

– Det är givetvis lite frustrerande, säger hon. Men det vi ser är att vissa blir bättre av träningen men inte alla – och det visar på att vi behöver individanpassa träningen mer. Träning är ingen one-size fits all, säger hon.

Just nu anpassar hon programmet för att också fungera för personer med multipel skleros.

– Vi försöker i träningen utmana deras balans i realistiska miljöer, hitta övningar där de kan utmana sin balans under kontrollerade former – ibland handlar det om att bygga upp självförtroende, säger hon.

Risken att ramla finns ju, men den risken måste man ibland ta.

– Det gäller att vara realistiskt rädd för att falla, säger hon.

Tre knep för ökad balans

Källa: Erika Franzén, Yrselcenter.se

  • 1

    Utmana dig

    Ut och rör på dig, gå på olika underlag, till exempel i skogen där man måste lyfta på fötterna. Träna hjärnan samtidigt som du går – rabbla upp vad du åt till lunch förra veckan, gör en räkneövning eller diskutera med en vän – ockupera hjärnan.

  • 2

    Använd känseln

    Beröring ger extra referenspunkter för balansen. Det kan därför hjälpa att nypa dig i örsnibben, ha händerna på midjan eller hålla handen på ett yttre föremål.

  • 3

    Lita på autopiloten

    Balanssystemet fungerar i grunden automatiskt. Vissa patienter kan uppleva ökade ostadighetskänslor av att medvetet fokusera på kroppens balanssignaler vilket kan ge känslan att man ständigt behöver korrigera sin hållning för att inte tappa balansen.

Text: Maja Lundbäck för tidningen Medicinsk Vetenskap nr 2, 2024

Senaste nytt

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera