Därför går återställningen av våtmarker långsamt

Att återställa våtmark är en effektiv metod för att minska utsläpp av klimatgaser. Det är de flesta forskare inom klimat och markanvändning överens om. Men det gäller att fokusera på de marker som står för de största utsläppen, det vill säga torvmarker som dikats ut för att bli jordbruksmark.

Idag kan markägare också få pengar för att skapa nya våtmarker, till exempel skapa dammar för att öka fågellivet och gynna grodor. Eller sköta om redan befintliga våtmarker. Åtgärder som gör nytta för miljön men inte nödvändigtvis minskar utsläppen av växthusgaser.

Markägare kan få av pengarna för att skapa våtmarker på marker utan läckande torvlager, och för andra projekt som inte har med klimatutsläppen att göra. Vissa av åtgärderna kan till och med generera ökade utsläpp, säger Åsa Kasimir, våtmarksforskare vid Göteborgs universitet.

– Ur klimatsynpunkt är det bättre att satsa på att återväta torvmarker.

Utdikningen började redan på 1700-talet

Utdikningen av våtmarker var ett gigantiskt projekt för att minska den tidens plågor, fattigdom och hunger. Med hjälp av statsbidrag, och med spaden och spettet som verktyg, gick svenskarna ut och grävde diken för att öka mängden jordbruksmark. I slutet av 1800-talet blev trävaror mer efterfrågade och dikningen riktade in sig även på skogsmark för att öka tillväxten.

Dagens stora plåga, klimatförändringarna, har förvandlat den tidens lösning till ett problem då de utdikade våtmarkerna, numera torrmarker, står för 20 procent* av Sveriges totala utsläpp av klimatgaser, vilket är lika mycket som personbilstrafiken.

Så vad göra? I november 2022 meddelade regeringen en höjning av anslagen för återvätning av våtmarker till 200 miljoner kronor per år från och med 2023. Forskare reagerade med en debattartikeln, som kritiserade regeringen för att inte öronmärka pengarna för åtgärder som verkligen minskar klimatutsläppen. Incitamenten för markägarna att åtgärda torvmarker – som står för de största utsläppen per hektar – måste bli bättre, menade man.

Under de senaste 100 åren har en fjärdedel av Sveriges våtmarker dikats ut för jordbruk och skogsbruk. Dikena breder ut sig på en sträcka motsvarande 22 varv runt jorden. Bild: SeppVei, Public domain, via Wikimedia Commons

En miljon kilometer diken

De numera torrlagda torvmarkerna, de som i olika hög utsträckning släpper ifrån sig koldioxid, omges av totalt nästan en miljon kilometer diken, en sträcka som motsvarar 22 varv runt Jorden. Vid en restaurering pluggas diket igen för att vattnet åter ska kunna höja sig.

Hur mycket torrlagd torvmark är möjligt att återställa?

– Det beror på vem man frågar. Det som har dränerats bör gå att återställa, men vad som är möjligt i praktiken är en annan sak, säger Åsa Kasimir.

• En del av hindren för att återställa våtmarker är juridiska och byråkratiska. Som att ett system av diken kan ägas av flera olika dikesföretag där alla måste komma överens för att igenpluggningen ska bli av. Ett dikesföretag, som också kallas markavvattningsföretag, ägs gemensamt av flera markägare.
• Ett annat hinder kan vara att skogsägare vill vänta med utdikningen tills skogen är avverkad. Eller rädsla för att förlora odlingsmark.

Det var behovet av att producera mer mat och skog som orsakade den massiva utdikningen av våtmarker från början. Riskerar nu matproduktionen att minska om jordbruk på dränerad torvmark återväts?

– Vad man kan göra är att ha betesmark och foderproduktion under blötare förhållanden än idag, säger Åsa Kasimir. Det går då inte att ha lika många djur per hektar och inte lika hög produktion. Men det får man acceptera. Den största vinsten ligger i att återväta jordbruksmarkerna för det är där de största utsläppen sker.

Våtmarker skyddar mot bränder, renar vatten och ökar biologisk mångfald…

Därför är våtmarker så viktiga:

• Nordliga våtmarker har lagrat kol från atmosfären i årtusenden. Och är unika kolsänkor eftersom biomassa (växtdelar) inte bryts ner på grund av de syrefria förhållandena i den fuktiga marken
• Under de senaste seklet har antalet våtmarker minskat kraftigt. De har diktas ut för att användas som jordbruks- och skogsbruksmark. När vattnet sjunker i torvmarken når syre fram, och växtdelar börjar brytas ner. I stället för att binda kol läcker den torrlagda torvmarken koldioxid och lustgas.
• Att återväta en torvmark ökar kortsiktigt utsläppen av metan, men minskar utsläppen av koldioxid och lustgas. I slutändan blir klimateffekten positiv.
• Men våtmarker utgör inte bara kolsänkor:
• Återställning av dränerade våtmarker reducerar också utsläppen av fosfor och kväve, vilket minskar övergödningen och kan ha en positiv effekt på den biologiska mångfalden.
• Att våtmarker behåller vatten i landskapet innebär också en minskad risk för skogsbränder, översvämningar och uttorkning.
• De bidrar dessutom positivt till grundvattennivåer… 
• …och är en av de absolut artrikaste miljöerna som finns. I Sverige är runt 600 hotade djur och växtarter beroende av våtmarker som livsmiljö.

Källa: Naturvårdsverket

Det blev inte som forskarna trodde

Men det finns också forskare som efterlyser mer forskning om effekterna av restaurering.

I dag vet vi mycket om hur viktiga våtmarkerna är. Och vilken negativ effekt torrläggningarna har haft för klimatet och den biologiska mångfalden, men också för  vattenkvaliteten i sjöar och vattendrag, menar Hjalmar Laudon, skogsprofessor vid Sveriges lantbruksuniversitet.

– Men vad effekten egentligen blir av att restaurera våtmarkerna vet vi för lite om.

För fem år sedan inledde han och hans kollegor ett stort forskningsprojekt om effekterna av restaurering av en näringsfattig myr, som är den vanligaste våtmarkstypen i Sverige.

– Min utgångspunkt var att det skulle vara positivt för miljön men våra resultat går stick i stäv mot både vad jag trodde från början, och den generella synen på våtmarksrestaureringens betydelse, säger han.

Experiment på en myr i norr

Resultatet visar att den torvmark som restaurerats två år senare är en nettokälla av koldioxid, alltså att den ger ifrån sig mer koldioxid än den tar upp. Dessutom började den läcka metan, vilket är en mycket starkare växthusgas.

– Så ur klimatsynpunkt var det olyckligt, det är ju inte det vi vill med restaurering. Men hur lång tid den negativa effekten kommer att sitta i har vi ingen aning om. Vi är precis i början av effektstudien, poängterar Hjalmar Laudon.

Studien på en myr nära Vindelälven, Trollberget Experimental Area, är än så länge opublicerad, och inget bevis för att återvätning av torvmark skulle vara dåligt ur klimatsynpunkt. Men det behövs mer forskning för att förstå effekterna av en återvätning och det finns mycket få andra studier i svenska förhållande om vilken effekt återställning av vårmarker har på kolbalansen, enligt Hjalmar Laudon.

Historiskt har våtmarkerna varit en viktig kolsänka som pågått under tusentals år och därför kan det framstå som logiskt att återställa dem:

– Men då glömmer man bort att det finns en tidsfaktor, att det kan ta tio, eller hundra år, innan den positiva effekten återuppstår. Det kan också gå snabbare, men det vet vi heller inte i nuläget.

Laudon menar inte att de pengar som satsas på våtmarkerna är bortkastade. Men han vill varna för att i sämsta fall kan en restaurering orsaka mer problem än nytta.

– Återställningsverksamheten går otroligt långsamt, men om den ska dra igång storskaligt måste man veta vad man gör.

Kvicksilver kan komma i omlopp

Mats Öquist, forskare vid samma institution som Hjalmar Laudon, är projektledare för ett forskningsprojekt som ska undersöka negativa effekter av restaurering av våtmarker. Förutom eventuellt ökade utsläpp av växthusgaser handlar det om risken för en ökad metylering av kvicksilver. Undersökningen ska ske genom provtagning av orörda, dikade och restaurerade våtmarker.

Metylkvicksilver är en form av kvicksilver som har mycket högre biotillgänglighet än kvicksilver och tas lättare upp av olika slags djur. Metyleringen sker främst när syrehalten är låg, som när marken täcks av vatten.

– Metylkvicksilver är extremt toxiskt och ackumuleras i näringskedjan, säger Mats Öquist.

Återvätning inte alltid en kvickfix

Det är ett känt faktum att en restaurerad våtmark, som delvis täcks av vatten, kommer att öka produktionen av metan, som är en kraftfullare men mer kortlivad växthusgas än koldioxid. Och för att utsläppen ska minska totalt sett, måste den återställda våtmarken binda mer koldioxid än den släpper ut metan.

– Vi hoppas att kunna säga någonting om hur snabbt restaureringen går, om vi får vinster för klimatet om tio, tjugo eller hundra år. Ofta vill man göra restaurering som en quick fix men det är inte säkert att den är så effektiv som man tror, säger Mats Öquist.

Mer forskning kan också avgöra vilka våtmarker som är mest lämpliga för restaurering om man vill undvika negativa konsekvenser, enligt forskaren.

Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se