Prata med plantor – går det?

De senaste åren har forskning visat att tomatplantor ”skriker” när de klipps av, att växter lär sig att en del beröring inte är farlig samt att de varnar varandra för hot. Är växter smartare än vi trott – och vad betyder det i så fall för hur vi behandlar dem?

Växter, träd och andra organismer kommunicerar med varandra genom ljud, ljus, beröring och inte minst genom kemiska signaler – som dofter både ovan och under jord. Genom sammankopplade nätverk av rötter och svamptrådar sänder exempelvis starkare träd näring till svagare träd.

Nyligen kom en studie från universitetet i Tel Aviv i Israel som visade att tomat- och tobaksplantor avger högfrekventa ljud när de utsätts för torka eller klipps av – ljud som forskarna först spelade in med ultraljudsmikrofoner och sedan spelade upp i ett långsammare tempo så att människor kunde höra dem som ett klickande.

Tomater som lider av torka avger högfrekventa ljud – som inte ett människoöra kan höra. Plantorna börjar ge ljud i från sig innan det syns på plantan att den är torr. Kanske skulle ultraljudsmikrofoner i en tomatodling kunna fungera som ett varningssystem, menar forskare.

Så undviker rötter att krocka

Även växters rötter ger ifrån sig högfrekventa ljud. När de växer och möter motstånd i jorden går rötternas toppar av. Ljudet hjälper växter att undvika sina egna och andras rötter. Rötterna avger också kemiska ämnen som andra växter kan förnimma. Dessutom uppfattar växter hur solljus reflekteras från en grannväxts blad – vilket berättar hur nära grannen står.

Allt detta är exempel på hur växter kan uppfatta sin omgivning, reagera på signaler ifrån den och ändra sitt beteende för att få konkurrensfördelar. Till exempel kan plantor undvika att växa i riktning mot en granne och istället växa mot en ledig yta.

– För att bemöta sina konkurrenter kan växter inte flytta på sig och välja en annan miljö, utan de måste anpassa sig till sin omgivning så fort som möjligt. Allt som växter gör kan bli en signal till andra växter. Om de kan identifiera dessa signaler kan de anpassa sin tillväxt fortare, säger docent Velemir Ninkovic vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, en av dem som forskat längst på växtkommunikation i Sverige.

Bra personkemi mellan potatis och lök

Det som Velemir Ninkovic har studerat mest är de dofter, eller luftburna kemiska ämnen som växter avger, och hur de kan minska behovet av besprutning i jordbruket. Hans farfar, som var framgångsrik odlare utanför Belgrad, brukade berätta att det blev färre bladlusangrepp när potatis och lök odlades tillsammans. Flera decennier senare kunde barnbarnet bekräfta observationerna i experiment, där antalet bladlöss minskade med 50–60 procent.

– Samspelet mellan arter förändrar potatisens luftburna signaler så att de blir mycket mindre attraktiva för bladlöss, säger Velemir Ninkovic.

Majsplantor blir rädda när något, eller någon,  rör vid andra plantor i omgivningen.

Han och hans kollegor har också studerat beröring som en form av kommunikation. Ninkovic stal sin frus nya sminkborste och forskarna borstade på majsplantorna i en minut. Sex minuter senare reagerade växterna kraftigt genom att avge stora mängder luftburna ämnen. Men efter sex dagar av samma behandling avgav plantorna helt andra ämnen och reaktionen dröjde i nästan 100 minuter. De tycktes ha vant sig vid beröringen och lärt sig att den inte var farlig.

Växter kan ignorera hot som gällde andra

Forskarna undersökte också om majsplantor, som inte utsattes för beröring, reagerade på de luftburna signalerna. Det visade sig att de orörda växterna reagerade ännu kraftigare än de som utsattes för sminkborsten.

En förklaring kan vara att de fick signaler om ett hot, men inte visste vad hotet var. Över tid blev dock effekten tvärtom – de borstade plantorna förändrade sina gener som ett svar på stressen, medan de andra plantorna lärde sig att hotet aldrig kom och behövde därför inte ta det på lika stort allvar.

Studier av andra forskare visar att krukväxten Mimosa pudica kan minnas olika slags beröring, att svampar kommunicerar med mönster av elektriska impulser som kan tolkas som ord, samt att de köttätande växterna venusflugfällor kan räkna till fem.

Venusflugfällan – en växt som räknar till fem innan den smälter en insekt.

Växter kan räkna

Venusflugfällornas fällor slår bara igen om två av håren på ytan berörs inom ett kort tidsintervall. Och först när ytterligare fem hår har vidrörts sätter växten igång att producera enzymer som kan bryta ner insekten. Mekanismen förhindrar att andra föremål – som till exempel kommer flygande med vinden – löser ut fällan och växtens matsmältning helt i onödan. Venusflugfällornas sofistikerade infångningssystem används ofta som ett exempel på växters förmåga att minnas och att räkna.

Är växter intelligenta?

På senare år har också böcker som ”Trädens hemliga liv” av Peter Wohlleben och ”Intelligenta växter” av Stefana Mancusco och Alessandra Viola gjort succé med berättelser om hur växter har personligheter, sover och matar andras avkommor.

Betyder då allt detta att växter är intelligenta? Ja, menar Cecilia Åsberg, som är professor i genus, natur och kultur vid Linköpings universitet. Dock beror det på hur intelligens definieras.

– Människor har fantastiska förmågor, som att kommunicera, läsa av situationer, problemlösa och förbättra miljön runt oss, som vi verkar dela med andra arter. Och det är bra om vi får en bredare definition av intelligens som kan inkludera det icke-mänskliga, säger hon.

– Vi behöver förstå att människor, även om vi är en speciell art, inte är exceptionella varelser utan en del av och beroende av ekologiska system.

Växter kan känna och minnas

Velemir Ninkovic menar att termer som ”intelligens” och ”minne” inte går att överföra rakt av till växter.

– Om intelligens bara är kopplad till neuroner och hjärnor som bearbetar information för att komma fram till ett beslut så kan jag inte se att växter är intelligenta. Å andra sidan säger vi ibland att växter är väldigt enkla eftersom de inte kan tänka, men växter är mycket mer levande och aktiva organismer än vi har trott hittills, som reagerar dynamiskt på sin omgivning, säger han.

Båda forskarna svarar ja på frågan om människor och växter kan kommunicera med varandra.

– Absolut. Vi gör det hela tiden, men inte med vanliga ord. Våra sinnen läser alltid av miljön omkring oss. Pollen gör oss kanske allergiska, det är bara ett inte så njutbart exempel på en biologisk kommunikation med miljön. Vi kan bli mer medvetna om den omgivning som vi gjort till bakgrundsbrus eller passiv naturresurs genom att lära oss att läsa av andra beteenden eller behov, knyta an och förstå, som när och hur hästen vill bli kliad eller tomatplantan vattnad, säger Cecilia Åsberg.

Prata med blommor – växer de bättre då?

Även Velemir Ninkovic tror att växter och människor kan ha en tvåvägskommunikation.

– Den senaste forskningen visar att växter kan producera ljud som är så högfrekventa att människor inte kan höra dem. Vi kanske kan producera högfrekventa ljud som kan påverka växter?

Däremot är han tveksam till teorier som att pelargoner växer bättre om vi pratar snällt med dem. Det beror nog mer på att odlare som är vänliga mot sina växter generellt tar bättre hand om dem, säger han.

Mimosan slutar att reagera om samma typ av beröring upprepas tillräckligt många gånger, vilket forskare tolkar som att växten minns att just den typen av kontakt inte var farlig.

Växter mer lika människor än vi tidigare trott

Att växter kan minnas, räkna, göra aktiva val, ge ifrån sig ljud och andra signaler samt tolka signaler från andra växter visar att de är mer lika oss människor än många tidigare har trott. Det kan hjälpa till att luckra upp andra skarpa gränser mellan natur och människor, hoppas Cecilia Åsberg.

– Kommunikation är en grundpelare i kultur. Att växter kan kommunicera, varna varandra och vara altruistiska visar att människor inte är ensamma om att ha kultur. Det ger en känsla av att världen inte så lätt låter sig uppdelas i antingen mänsklig kultur eller naturen som passiv resurs av råvaror. Vi får större och starkare förståelse av oss som en samexisterande del av världen – inte som något som finns ovanpå den, som för att dominera den.

Att odla tomater och prata med pelargoner kan hjälpa oss att vidga vår omsorg, sympati och fantasi till att omfatta både människor och arter som är väldigt olika oss själva. Det kan leda till ett slags ödmjukhet inför våra olikheter och i förlängningen även inför annat som vi inte fullt ut vet eller förstår – inte minst när det gäller hur naturen fungerar. En sådan ödmjukhet och öppenhet är en viktig del av ett mer hållbart samhälle, enligt Cecilia Åsberg.

– Instinkten till sympati med andra levande varelser tror jag att vi har i oss och kan kultivera bättre. Det man älskar tar man hand om, säger hon.

Text: Abigail Sykes på uppdrag av forskning.se