Handfallenhet i tiggeridebatt banade vägen för SD

Det var i början av 2010-talet som fattiga EU-medborgare började komma till Sverige i större omfattning och debatten om tiggeri drog igång. Eftersom de människor som kom till Sverige varken var bosatta, anställda eller asylsökande hamnade de mellan stolarna i den svenska samhällsmodellen. När tiggandet ökade över hela landet väckte det starka känslor och en hätsk debatt växte fram.

I en vetenskaplig bok har Erik Hansson, som är forskare i kulturgeografi vid Uppsala universitet, bland annat utifrån tidningsartiklar studerat den svenska tiggerifrågans utveckling under 2010-talet. Erik Hansson beskriver hur frågan sammanflätades med flyktingkrisen och den politiska normaliseringen av Sverigedemokraterna.

Bön om gåva ger andra ångest

Tiggande har i alla tider och i alla samhällen mötts av ambivalens och ångest, konstaterar Erik Hansson. Ångesten har både en politisk och en psykologisk dimension.

Den politiska handlar om hur ”den tiggande gesten”, att be någon annan om en gåva, både erkänner och samtidigt ifrågasätter den andras rätt till det som denne äger. Det psykologiska handlar om hur människans omedvetna empatiska förmåga lätt gör mötet med en tiggande människa känslomässigt övermäktigt.

Blottade brister i systemet

Erik Hansson beskriver hur tiggeridebatten blottade det faktum att välfärdssystemen inte fungerade som förväntat utan försatte de utsatta EU-medborgarna i ett moment 22:

För att människor ska kunna ha ett liv som fungerar krävs utbildning, arbete och bostad. Det är svårt att få bostad utan arbete och svårt att få arbete utan utbildning. Det är också svårt att söka arbete utan bostad.

– Men det var få beslutsfattare som ville lova EU-migranter en bostad under de tre månader som de har rätt att vara i Sverige, enligt den fria rörligheten inom EU, för att ge dem möjlighet att få tillgång till utbildning eller kunna söka jobb. För då dyker frågan upp om vi inte ska ge bostad till alla svenskar som också är bostadslösa, och vem vill man ska betala det?

Reducerades till tiggeriförbud

Det här är bara ett exempel på hur tiggandet visade på paradoxer och utestängningsmekanismer i den svenska samhällsmodellen, enligt Erik Hansson.

– Eftersom politiken inte presenterade någon seriös plan för fattigdomsbekämpning för denna grupp reducerades frågan till att handla om tiggeriförbud eller inte, säger Erik Hansson.

Bara SD presenterade tydlig lösning

Han menar att fokus hamnade på människors ångestkänsla av att möta tiggande människor, istället för att de större frågorna om fattigdom och sociala problem lyftes.

– I och med att Socialdemokraterna och Moderaterna inte vågade öppna på locket till systemfelen, utan lät det bli ett individproblem för utsatta grupper, spelade man SD i händerna. SD var de enda som såg människors upplevda problem. Alla mådde dåligt och SD var de enda som presenterade en politisk lösning, säger Erik Hansson.

Ställningen i riksdagen försvårade

Ett skäl till att det blev ett vakuum, skriver Erik Hansson utifrån den egna forskningen, var att varken höger- eller vänstersidan hade egen majoritet i riksdagen. Det gjorde det svårt för båda att föra en tydlig politik. SD:s valresultat 2014 gjorde detta ännu mer omöjligt, eftersom 13 procent av väljarkåren blev vågmästare för ett höger- eller vänsterblock.

Sverigedemokraterna fick alltså ensamma formulera både problemet – individer – och sin lösning – utvisning, menar Erik Hansson. Detta bäddade i sin tur för SD:s stora framgångar i riksdagsvalen 2014 och 2018.

Läs också: Riskfyllt liv i det svenska skuggsamhället
Så skör är vår demokrati
Prat om ökad polarisering mest snack
Så ska en partiledare vara 

Vetenskaplig publikation:

Boken The Begging Question: Sweden’s Social Responses to the Roma Destitute.

Kontakt:

Erik Hansson, postdoktor vid kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet
erik.hansson@kultgeog.uu.se

Bild: Per Pettersson, via Wikimedia commons, licens: CC BY 2.0.