Därför öppnar vi famnen för flyktingar från Ukraina

Över sju miljoner ukrainare har hittills flytt sitt land till följd av den ryska invasionen, och Sverige är ett av de europeiska länder som har öppnat sina gränser. Detta trots att både Sverige och EU fört en alltmer restriktiv asylpolitik sedan flyktingsituationen 2015–2016. Gör vi skillnad på flyktingar och flyktingar?

Ukrainska flyktingar fick omedelbart skydd

I gryningen den 24 februari 2022 inleddes Rysslands invasion av Ukraina. Kriget har utlöst en av de snabbast växande flyktingsituationerna i Europa sedan andra världskriget.

Redan den 4 mars samma år tog EU:s medlemsstater det historiska beslutet att aktivera massflyktsdirektivet, vilket innebär att ukrainska flyktingar erbjuds omedelbart och tidsbegränsat uppehållstillstånd i EU.

Flyktingströmmen 2015 fick annat mottagande

Massflyktsdirektivet aktiverades aldrig under flyktingkrisen 2015, då antalet skyddsökande från bland annat Syrien och Afghanistan var historiskt högt. Ungern, Polen och Tjeckien – som tillsammans har tagit emot närmare två miljoner ukrainare sedan februari – ville då stänga sina gränser för skyddssökande.

Hur kommer det sig att stater agerar så olika nu, jämfört med då? Gör vi skillnad på flyktingar beroende på var de kommer ifrån?

Svaren på frågor som dessa är komplexa, och inget enskilt perspektiv kan ge full förståelse. Men här ger fyra representanter från den akademiska världen och civilsamhället, var och en, sin syn:

Vem har rätt till skydd? – ordval påverkar besluten

– Språkbrukare kategoriserar världen och människorna omkring oss. För det första kan man använda olika benämningar för samma kategori, som ”migrant”, ”invandrare”, ”ekonomisk flykting” eller ”riktig flykting”, säger Karin Idevall Hagren, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Hon forskar på hur normer, sociala relationer och maktstrukturer skapas genom språket – och hur det i sin tur skulle kunna skapa en bild av att vissa flyktinggrupper ses som mer berättigade till skydd än andra..

För det andra så har vi de egenskaper och handlingar som vi knyter till dessa kategorier, som ”att fly från krig”, ”utnyttja Sveriges välfärdssystem”, ”behöva skydd” och ”vara kriminell”.

Om tillräckligt många under tillräckligt lång tid använder exempelvis ”riktiga flyktingar”, och kopplar ihop det med vissa flyktinggrupper och inte med andra, så kommer de föreställningar som begreppet innebär att normaliseras – vissa flyktinggrupper ses då helt enkelt som mer ”äkta” eller berättigade än andra, säger hon.

Svenskar framställs som hjälpsamma

Karin Idevall Hagren analyserar i sin forskning den svenska medierapporteringen från krigsutbrottet i Ukraina, och ser tendenser till att svenskar positioneras som solidariska och hjälpsamma. Detta menar hon är vanligt i medierapportering om flyktingkriser generellt, och att det är del av den svenska självbilden.

I många andra flyktingkriser är det flyktinggrupperna i sig som beskrivs som ”de hotfulla, andra”. Den ukrainska flyktingströmmen betraktas mer som ”det kunde ha varit vi”.

– Men där finns också en tydlig positionering av både svenskar och ukrainare som européer, att Europa är enat och att Sverige är en del av den enheten, i motsättning till ”den gemensamma fienden” Ryssland, säger Karin Idevall Hagren.

I många andra flyktingkriser är det flyktinggrupperna i sig som beskrivs som ”de hotfulla, andra”. Kring flyktingkrisen efter krigen i Syrien och Afghanistan visar forskning att det snarare är flyktinggrupperna som beskrivs som ”de hotfulla”. Det återspeglas också i de benämningar och metaforer man använde, som ”ekonomisk migrant”, ”flyktingvåg” och liknande.

Ju närmre en nyhet är, desto viktigare blir den

Inom bland annat journalistiken talas det om närhetsprincipen, som säger att ju mer geografiskt och kulturellt nära en nyhet är, desto viktigare blir den. Det handlar bland annat om föreställningar, om likhet och identitet. På vilket sätt detta påverkat Sveriges och EU:s förändrade attityder vet forskaren Gabriella Elgenius en hel del om.

Hon är professor i sociologi vid Göteborgs universitet och forskar bland annat på etnisk nationalism och populism inom den radikala högern. Hon ser ett politiskt skifte när det gäller såväl nationalism som attityder till skyddssökande.

– Man hör partiledare säga sådant de inte hade sagt för tio år sedan. Det politiska klimatet har blivit mer nationalistiskt, också i Sverige. Etnisk nationalism och ett uppsving för populistpartier formar en splittrande retorik om vem som inkluderas och vem som inte gör det, säger hon. Denna retorik får även följder på andra sätt.

Nationell enhet är lika splittrande som enande

Den etniska nationalismen innebär en tro på att etnisk samhörighet – sammanhållen av språk, historia, kultur och religion – utgör grunden för nationen. Föreställningen om att det finns ett gemensamt ursprung och en gemensam etnisk identitet, jämte nostalgi inför det förflutna, uttrycker mer ett ideal än en realitet. Att Ukraina, i likhet med EU:s medlemsstater, ligger i Europa kan bidra till den relativa upplevelsen av enhet och likhet.

– Men att alla människor inom en nation upp lever sig som lika, känner solidaritet med alla och är eniga i allt – det behöver man inte studera länge för att se att det enbart är ett sätt att tänka och tala om nationen. Vi har ju olika socioekonomiska förutsättningar i norr och söder, på landsbygd och i stad, mellan kvinnor och män och över tid.

Likhet må vara en idé, men det har också blivit ett allt tydligare politiskt ideal, som dock inte stämmer in på den komplexa verkligheten. Diskussionen om nationell identitet framställs ofta som enande, men den är lika enande som den är splittrande, säger hon.

Närheten till en gemensam fiende spelar roll

Gabriella Elgenius förklarar att den etniska nationalismen är avgörande för konceptet närhetsprincipen och hur den tolkas i förhållande till flyktingar. Inte så mycket för att gemene svensk medvetet eller omedvetet agerar utifrån den, utan för att det politiska styret i Sverige och andra EU-länder har färgats starkt av denna. Men även närheten till en ”gemensam fiende” spelar roll i detta sammanhang, menar Gabriella Elgenius.

Närhetsprincipen spelar också roll i förhållande till hur man förstår händelseförloppet och vad som ska hända efter själva nödsituationen. Förespråkare för etnisk nationalism exempelvis i Sverige har därför poängterat att stödet för ukrainska flyktingar inte avser att de ska ”stanna på sikt” eller ”integreras”. Det finns alltså många paradoxer att beakta.

Många möter upp familjer vid färjeterminalen

– I förhållande till de flyktingsituationer som uppstått 2015 respektive 2022 ser vi att närhetsprincipen har påverkat politiska beslut, som i sin tur har gett olika förutsättningar för flyktingmottagandet. Det är regeringen som sätter ramarna för civilsamhällets möjligheter att agera. Och att civilsamhället har visat större engagemang nu än för till exempel asylsökande från Syrien har delvis med det att göra, säger hon.

Civilsamhällets engagemang för ukrainska skyddssökande har på många håll varit stort sedan den ryska invasionen, i allt från att möta upp familjer på färjeterminaler till att öppna sina hem på både kort och lång sikt. Visst fanns ett stort civilt engagemang redan 2015, men förutsättningarna skiljer sig ändå åt, menar Gabriella Elgenius.

Hon berättar om ett sådant exempel från Storbritannien, hennes hemland under många år och en nation hon har närstuderat i sin forskning. I Storbritannien införde regeringen tidigt ett åtgärdsprogram som heter ”Homes for Ukraine”, där 350 pund per månad betalas ut till människor som öppnar upp sina hem för ukrainare på flykt.

Motsvarande fanns inte för dem som flydde exempelvis Syrien eller Afghanistan 2015 – i stället har program som syftat till att underlätta återvändandet till hemlandet införts för dessa flyktinggrupper.

Närhetsprincipen styr politiska beslut

– Men i det engelska fallet vet vi inte hur människor hade reagerat 2015. De kanske också hade velat öppna sina hem om infrastrukturen funnits. Här finns paralleller till Sverige. Det finns naturligtvis olika politiska och retoriska anledningar till att den brittiska regeringen valde att göra på detta sätt nu, varav en är närhetsprincipen.

Lena Halldenius är professor i mänskliga rättigheter och docent i praktisk filosofi vid Lunds universitet. Varför engagemanget för Ukraina skiljer sig så från andra flyktingsituationer? Det ser hon som en öppen fråga.

Invasionen i Ukraina är enkel att förstå

Omständigheterna är många; kriget inträffade till exempel plötsligt, och invasionen väckte en annan politisk reaktion i Sverige jämfört med pågående krig i andra delar av världen.

– Att Ryssland invaderar en demokrati är också en jämförelsevis ”enkel” konflikt att förstå sig på. Men det handlar också om att det är lättare att skicka medicin till polska gränsen än att lösa en konflikt i Afghanistan. Man vill hjälpa och man gör det man kan. Engagemanget kan också vara en allmänmänsklig reaktion på att människor flyr från ett krig som är så uppenbart orättfärdigt, säger hon.

Vad är det som ska ligga till grund för vilka flyktingar vi känner empati och medkänsla för?

Lena Halldenius understryker att det är ett moralpsykologiskt förståeligt fenomen att vi känner oss mer engagerade i och har lättare att känna empati för människor som vi uppfattar som lika oss eller som vi har en tidigare relation till. Men om det är så att engagemanget för flyktingar går tillbaka till empati och igenkänning blir det problematiskt, säger hon.

– För vilka är ”vi” svenskar? Handlar den upplevda gemenskapen om geografi , religion, hudfärg? Vad är det som ska ligga till grund för vilka flyktingar vi känner empati och medkänsla för?

Men det stora problemet, säger Lena Halldenius, är vilka politiska konsekvenser liknande resonemang får.

– Poängen med att skydda systemet kring internationell asylrätt och skydd undan krig och förföljelse är att garantera hjälp och skydd åt människor, oavsett om det finns någon som känner lojalitet med just dem. Man ska inte vara beroende av det. Och om den politiska retoriken blir sådan att man ifrågasätter asylrätten och flyktingars rätt till skydd, och misstänkliggör migranter, så eroderar det både respekten för rättsskyddet och skapar ett samhällsklimat där det blir töntigt att tycka att människor ska ha rätt till skydd.

Ska rätten till asyl bero på var man kommer ifrån?

Jonna Mannberg är ordförande för Refugees Welcome Stockholm, och hon konstaterar att det har hänt mycket under de sju år som de har varit aktiva.

– Dels handlar det om människors syn på migration, dels den politiska och mediala förskjutningen kring hur man pratar om migration. Något som i sin tur påverkar människor. Och under våren 2022 började man värdera människors rätt till asyl beroende på varifrån man kommer.

Ett sådant engagemang som väcktes i och med invasionen av Ukraina har Refugees Welcome Stockholm aldrig sett förut. I början av februari 2022 hade de 80 volontärer, några veckor senare var de 4400. 2015 var engagemanget också stort, men långt ifrån dagens nivå. Även Jonna Mannberg ser att den stora skillnaden kan ha många orsaker:

– Det kan bero på närhetsprincipen, men det finns också en tendens att engagera sig när något är väldigt aktuellt och syns mycket i media. Vi är också en mer etablerad organisation nu och det är lättare för individer att engagera sig i dag. Dessutom har det anlänt fler kvinnor och barn till följd av Rysslands invasion i Ukraina, och då har många varit mer mottagliga för att öppna sina hem. När vi har försökt placera män har det varit svårare, även när det gäller män från Ukraina. Nu när kriget har pågått ett tag handlar det inte längre om att möta upp på färjeterminalen, utan om det mer långsiktiga arbetet med människor.

– Vi ser att engagemanget för vår organisation då ebbar ut till viss del, avslutar Jonna Mannberg.

Text: Johanna Aggestam

Artikeln kommer från Forte Magasin, forskningsrådet Fortes tidning om forskning för människors hälsa, arbetsliv och välfärd. Klicka här för en kostnadsfri prenumeration.